När jag var liten var jag väldigt rädd för kärnvapenkrig. Så rädd att jag ibland inte kunde sova om kvällarna. Jag var inte ensam. Alla i min klass var rädda. Så rädda att vi skrev brev till Olof Palme och bad honom ta bort alla kärnvapen. Han svarade att det lät som ett bra förslag, men att det var en svår uppgift.
I Nevil Shutes On the beach har det hemskaste hänt. Norra jordklotet är helt öde efter ett tredje världskrig där vätebomber förstört allt. Vi vet egentligen inte riktigt vad som har hänt, men långsamt, långsamt börjar vi förstå riktigt hur illa det är och att ingen kan göra någonting för att stoppa det oundvikliga.Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.
Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.
Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.
Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.
Kanske är det Mary jag sympatiserar mest med. Hon hamnar många gånger i skymundan, men att tänka sig hennes ensamma liv då maken är ute med USS Sawfish och den fruktansvärda sorg hon måste känna över att veta att hon aldrig kommer att få se sin dotter växa upp. Peter försöker göra allt för att Mary ska kunna fortsätta lura sig själv. Det blir lättare då för båda.
Julian Osborne, vetenskapsmannen som också är med på USS Sawfish, tar istället fram sin gamla bil för att delta i den sista biltävlingen någonsin. Varför spara på krutet om döden ändå är nära?
Nevil Shute har ett väldigt neutralt och sakligt språk, vilket gör att On the beach blir väldigt obehaglig att läsa. Trots att språket signalerar distans är det väldigt svårt att inte bli berörd. Egentligen tror jag att effekten blir att desperationen blir ännu tydligare. Det är ingen lättläst bok då varje ord har betydelse, men den är en väldigt bra och obehaglig. Den krypande och otäcka stämningen som byggs upp i väntan på undergången tar verkligen tag i mig och jag var tvungen att göra pauser i läsningen vid flera tillfällen för att hämta andan.
Jag är glad att jag läste On the beach som stått i hyllan hur länge som helst. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.
Läs också:
