Tag Archives: Mhairi McFarlane

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Imorgon är det dags för treorna på ”min” skola att ta studenten. Det är lite extra speciella treor, då det faktiskt är de första som jag känt sedan de gick i ettan. Då var de ganska så små, ganska så arga och ganska så osäkra. Nu är de äldre, mognare och ännu smartare.

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Några som gärna förenklar och ser få gråskalor är Sverigedemokraterna (inte är de ensamma, men de skriker högt). I boken Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön intervjuas ett antal av deras väljare. Sedan boken skrevs har diskussionerna i sociala medier blivit ännu värre och ofta märks ett hat mot invandrare och ett obehagligt politikerförakt. Tydligt är också att rasism och kvinnofientlighet går hand i hand. Det är då jag läser sådant som framtiden syns extra svart.

Det svarta behöver inte vara något negativt. Svart och ganska positiv ändå är den musik som formade mig i tonåringen. Smådeppig musik av svartklädda män var (och är) min grej. Som The Cure och Depeche Mode.

 

Studenten symboliseras av vita kläder och svart-vita mössor. En bok som utspelar sig inför studenten är Jag lever, tror jag av Christine Lundgren. Nattsvart, men ändå på något sätt hoppfull.

På bröllop bör bruden vitt och brudgummen svart. I alla fall är det vad som är vanligt just här. En bra bok där ganska mycket går fel på ett bröllop är Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane.

Läs också:

Fint och fult enligt O

Livet är fyllt av provhögar just nu och när jag gick igenom instruktionerna för talet som eleverna ska hålla som en del av det nationella provet i kursen Svenska 3 insåg jag att innehållet i detta kanske hänger ihop med mina gamla inläggs plötsliga popularitet. Några ämnesförslag hade med popularitet kontra kvalitet att göra.

Det var just de gamla inläggen som inspirerade till veckans olikhetsutmaning med motsatsparet fint och fult. Här kommer mina svar.

Någonstans borde en bok som säljer mycket också vara en bra bok, men riktigt så enkelt är det kanske inte. Inte heller är det så enkelt att det som räknas som ”fin” litteratur, som många klassiker och böcker som vunnit många priser, automatiskt är bra läsning. Visst finns det ändå en värdering när det kommer till fin och ful litteratur och ofta dras hela genrer över en kam. Jag tänker till exempel på chick-lit, som Lotta skriver om i ett prisbelönat inlägg på Kulturkollo. Vad man missar då är att det faktiskt kan skilja väldigt mycket i kvalitet inom en genre och det är synd.

Pristagare får väl ändå räknas som fin litteratur och jag ska erkänna att alla prisade böcker jag läst inte varit för mig. Det finns dock guldkorn och en författare som fått massa priser som jag verkligen älskar är Tomas Tranströmer. Lyrik är ju utan tvekan fin litteratur, inte om det är låttexter som det Dylans skriver kanske, men även det kan ju generera Nobelpris har vi lärt oss. Tranströmer är så mycket mer än de flesta och jag läser definitivt ingenting av honom för att det skulle vara finare än annat. Mer än stilistiskt och innehållsmässigt då.

Fult då? Jag har hittat en pärla i genren som Lotta försökte lyfta, nämligen chick-lit eller feelgood, som blir en mer och mer vanlig benämning. Kanske för att könsaspekten känns minst sagt nedvärderande och dammig. Den senaste boken jag läste av Mhairi McFarlane kanske skulle kunna ses som en bagatell, även om fullitteratur kanske är överdrivet (det är inte direkt 50 shades of Gray, varken i kvalitet eller innehåll) men något Nobelpris lär det inte bli. Inget Bookerpris heller eller ens ett Baileyspris. Ändå är Here’s looking at you definitivt både bra, välskriven och utan tvekan en allmänmänsklig bok att känna igen sig i. Jag skulle inte kalla det fullitteratur, den etiketten kan jag möjligtvis kladda på E L James böcker, men då får jag kanske läsa mer än de 20 sidor jag stod ut.

Läs också:

Månadens bästa: mars

Det är inte det att jag inte läser, för det gör jag. Däremot ligger jag efter när det gäller att skriva inlägg om böckerna jag läst. Det blir alltså ännu en månadsuppdatering utan länkar till det jag läst. Jo, några länkar finns allt, men några saknas.

I mars läste jag tio böcker:

  1. En väktares bekännelse, Elin Säfström
  2. Allt som blir kvar, Sandra Beijer
  3. After Hello, Mhairi McFarlane
  4. Om du såg mig nuSofia Nordin
  5. AVANTI!Christer Hermansson
  6. (M)ornitologenJohanna Thydell
  7. Here’s looking at you, Mhairi McFarlane
  8. Det måste vara här, Maggie O’Farrell
  9. Min bästa väns fru, Peo Bengtsson (recensionsdag 22/4)
  10. Fröet, Jennie Ekström

 

En bra läsmånad, men många trevliga läsupplevelser. Som vanligt är det svårt att välja den bästa, men valet föll på Here’s looking at you av Mhairi McFarlane, tätt följd av AVANTI! och (M)ornitologen. Tre böcker jag verkligen rekommenderar. Även Peo Bengtssons nya bok var riktigt bra. Mer om den efter recensionsdagen.

 

På svenska: 8

På engelska: 2

 

Romaner: 5

Ungdomsböcker: 4

Grafiskt: 1

 

Sverige: 7

Storbritannien: 3

 

Läget i mina utmaningar är oförändrad:

Klassiker 1/10

Länder 9/26

 

Läs också:

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Som vanligt har jag gjort av med all energi och lite till när det snart är dags för ledighet. Frågan är om man ska skratta eller gråta åt all galen stress som fyller livet. Klart är att båda känslorna behövs och därför är veckan motsatspar just skratt och gråt.

Mina barn älskar youtubers och faktiskt skrattar även jag åt I just want to be cool. De är barnsliga så att det räcker och blir över, men faktiskt också roliga. Min humor kan vara ganska barnslig.

När det gäller böcker så skrattar jag sällan, men jag gillar Christer Hermansson och Erlend Loe, som båda har en torr och samtidigt väldigt absurd humor. Av Hermansson läste jag senast AVANTI! och av Loes böcker vill jag lyfta fram Fvonk.

Och så gråt. Såväl böcker som filmer får mig lätt att gråta. Senast grät jag till Mhairi McFarlanes Here’s Looking at You, som är briljant feelgood innehållande en hel symfoni av känslor.

En sorglig film då? En av mina största gråtupplevelser är Cinema Paradiso, där jag grät mig igenom halva filmen. Senast grät jag nog åt Pride om en oväntad allians i Thatchers Storbritannien.

Sedan gråter jag varje gång någon prisutdelning visas på TV. Det kan vara en medaljceremoni i OS eller VM, eller ett tacktal på Oscarsgalan, eller någon vinner t.ex. Masterchef. Jag är helt enkelt en blödig person.

Läs också:

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Läs också:

Finns det en, finns det flera

9789150919516

Mhairi McFarlane är en feelgoodförfattare som helt klart tillhör de bästa. Hon är charmig och rolig, men blandar också in en massa svärta i sina berättelser. Senaste boken heter Finns det en, finns det flera och handlar om Edie som får sitt liv i London förstört och tvingas därifrån. Edie ställer nämligen till det ordentligt för sig själv när hon blir kysst av brudgummen på ett bröllop och dessutom påkommen av bruden. Visst kysste hon honom tillbaka och visst hade han lovat henne mer än han kunnat hålla, men det var verkligen inte hennes fel. I tider där sociala medier sprider bra och mindre bra saker snabbt blir hon dock helt krossad av bruden och hennes vänner.

Både brudgummen och bruden arbetar på samma ställe som Edie. Han får sparken, men bruden får vara kvar. För att komma ifrån får Edie ett uppdrag i Nottingham. Hon ska spökskriva en bok för den lokala skådisen Elliott Owen, superkänd såpa-hunk, som just nu spelar in en film på plats. Det betyder också att hon flyttar in hos sin pappa och syster, något som inte alls är så trevligt som man kan tro.

De har svårt att umgås, de tre som egentligen behöver varandra så mycket, men som inte riktigt vet hur de ska umgås. En hemsk händelse i det förflutna påverkar dem alla och de har svårt att leva tillsammans. Det fina med McFarlane är att hon inte räds svärtan. Att hon skapar mänskliga karaktärer som kämpar med varandra och sig själva. Skildringen av familjen är ärlig med allt vad det innebär. Jag hade inte velat bo med dem, men jag tycker om hur de ändå formar varandra.

Boken som ska skrivas står självklart i centrum. Elliott visar sig vara mer än en ytlig skådis och Edie kommer ganska bra överens med honom. Att de tidigare författaren misslyckats med projektet gör henne orolig, men det verkar gå vägen. Jag kan dock tycka att Elliott är lite väl stereotyp. Jag gillar honom, det gör jag, men jag älskar honom inte. Jag tror att McFarlane skämt bort oss med trovärdiga och älskansvärda karaktärer. Trots att mycket i Finns det en, finns det flera är förutsägbart är det en bra bok. Mycket tack vare dialogen och personporträtten. Jag kanske inte älskar Elliott, men jag tycker verkligen om Edie. Det är trevligt att läsa om henne. Sedan tycker jag verkligen om att läsa om hennes vänskap med den minst sagt udda grannen. Det är de bästa delarna tycker jag.

Kulturkollo har vi konfererat kring Finns det en, finns det flera. Missa inte heller att Mhairi McFarlane är en av stjärnorna på vårt Feelgoodmingel på Bokmässan.

Läs också:

Mässförberedelser deluxe

Snart smäller det. Fyra intensiva dagar i Göteborg under Bokmässan 22-25 september (någon har helt enkelt inte tänkt på att vi kommunalanställda för lön den 27:e). Fyra litteraturfyllda dagar kräver förberedelse utan tvekan. Några böcker har jag läst, men det finns en ganska lång lista med böcker jag vill läsa just nu.

Redan läst

Klicka på titlarna för att komma till mitt inlägg om boken och på namnet för att komma till Bokmässans program.

Du, bara, Anna Ahlund

Ett land att dö i, Abdellah Taïa

Flickorna i parken, Lisa Jewell

Halva liv, Qaisar Mahmood

Störst av allt, Malin Persson Giolito

Tio över ett, Ann-Helén Laestadius

Vi, Kim Thùy

 

Pågående

Aftonland, Therese Bohman

Finns det en, finns det flera, Mhairi McFarlane

Oktober är den kallaste månaden, Christoffer Carlsson

 

Skulle gärna vilja hinna läsa

Baserad på en sann historia, Delphine de Vigan

Björnstad, Fredrik Backman

Brorsan är kung, Jenny Jägerfeld

En nästan sann historia, Mattias Edvardsson

Mindfullness för losers, Christoffer Holst

(M)ornitologen, Johanna Thydell

Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl

 

 

 

 

Läs också:

Det är inte jag, det är du

9789150917826

Under Bokmässan 2015 intervjuade två kulturkollare Mhairi McFarlane och var helt förälskade efteråt. Själv hade jag lite dåligt samvete för att jag inte riktigt förstått hennes storhet, men köpte ändå ett signerat exemplar av hennes bok Det är inte jag, det är du. Någon gång i vintras försökte jag läsa, men gav upp. För några veckor sedan fick den en ny chans och se, då förstod jag lite av förälskelsen.

Det är inte jag, det är du handlar om Delia Moss, charmig och en aning fyrkantig. Hon har en tydlig plan för sitt liv och en del av den är att gifta sig med Paul. När hon tar saken i egna händer och friar blir hans reaktion inte vad hon förväntat sig. Han är minst sagt tveksam. Även Delia själv blir tveksam då hon upptäcker att hennes drömman inte alls är en sådan, utan en otrogen skit. Vad göra? Delia flyr till London och flyttar inte hos kompisen Emma och bestämmer sig för att försöka börja om.

Det är inte jag, det är du är en minst sagt händelserik bok. Delia får ett nytt jobb hos en ganska så skum man som gör allt för att hans klienter ska få bra publicitet. Jobbet är inledningsvis roligt, men sedan börjar det spåra ur. Faktum är att hela boken börjar spåra ur, men McFarlane lyckas hålla sig på rätt sida utspårningslinjen. Detta trots folkskygga internetvänner, fiender som kanske blir vänner, en hel del missförstånd och oegentligheter. Det är inte jag, det är du är en charmig och fartfylld historia med ett trevligt persongalleri. Jag gillar det, men är fortfarande inte störtförälskad. Däremot kommer jag definitivt att läsa mer av McFarlane.

 

Läs också:

Chickit och feminism

Mhairi McFarlane ville inte skriva klassisk chiclit om vikt, shopping och maxade kreditkort, utan något annat som faktiskt handlar om ”riktiga” kvinnor med ”riktiga” förhållanden. Målet är att det ska bli mer allmänmänskligt än litteratur endast för kvinnor. Manliga vänner är en viktig del till exempel. 

McFarlane talar om hur hon, som kvinna 30+, har många vänner som separerar och skiljer sig. Snart kommer det inte ses som självklart att en kvinna i 40-50-årsåldern är gift. Berättelser om kvinnor kan därför inte bara handla om att få en man, eller gifta sig. 

Är hennes böcker feministiska?, frågar Kattis Ahlström och svaret blir ungefär ”det hoppas jag verkligen”. McFarlane talar om hur t.ex. Caitlin Moran bidragit till att den feministiska debatten blivit aktiv. 

Angående humorn i böckerna, så var första utkastet inte alls lika fullt av humor, vilket hennes mamma påpekade. Varför är boken inte rolig, du är ju rolig. Och jo, när hon väl började våga skriva roligt fnissade hon själv åt det hon skrev. Då blev hon mer sig själv, vilket McFarlane påpekar är det viktigaste. Nu skäms hon inte över att hon skriver chiclit, vilket hon på vissa sätt gjorde inledningsvis. Nu vill hon snarare förändra genren inifrån. 

PS Göteborgare gillar inte Kattis Ahlström lika mycket efter att hon frågat McFarlane om det är första gången hon är i Stockholm och om hon gillar staden, varvid publiken fräser ”Vi är i Göteborg”. Klassiskt kungligt misstag. ? DS

  

  

Läs också:

« Older Entries