enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Mats Strandberg (Sida 1 av 7)

Helgens ögonträning

Det ska bli fint väder i helgen och förutom att gräva ner ett gäng blomlökar att njuta av i vår har jag planer på att läsa massor.

På tisdag träffas Bokbubblarna och vi har King-tema. Visserligen tittar hela familjen O på Under the Dome (premiäravsnittet i säsong 3 står på programmet idag) men visst borde jag läsa något också. Det är bara det att alla böcker av King är så sjukt tjocka. Planen var att läsa The Running man och målet är att göra det i helgen. Kanske läser jag också Slutet av Mats Strandberg, som är en författare som inspirerats mycket av King. Förutom det skulle jag vilja läsa ut Francesca av Lina Bengtsdotter. Jag har inte långt kvar och gillar den än så länge. Nu ska allt ”bara” knytas ihop.

Troligen är jag ute mycket i helgen, men kanske blir det lite tv också. Igår såg jag de tre första avsnitten i den tredje säsongen av This is Us och jag måste säga att jag är imponerad av hur hög kvalitet den här serien fortfarande håller. När det vi trodde är nuet visar sig vara det förflutna och en ny generation blir vuxna kan det bli ännu mer spännande. Jag älskar hur pusselbit efter pusselbit läggs i det gigantiska pussel som är familjen Pearsons liv.

Om jag hinner ska jag se något avsnitt av andra säsongen av 13 reasons why. Jag är efter några avsnitt inte helt säker på vad jag tycker om att serien fortsätter efter boken avslutats och får återkomma med ett utlåtande när jag tänkt klart.

Vad läser och tittar du på i helgen?

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Läslista post-bokmässa

Så sitter jag här igen med alldeles för många böcker jag vill läsa och ett behov av struktur. Min sommarlista innehöll 32 böcker och jag läste tio av dm. Det finns en del olästa kvar alltså och fler lär det bli. Just den här listan kommer dock att fokusera på böcker som känns extra aktuella efter Bokmässan och inför  höstens Augustpris.

Blå av Maja Lunde (påbörjad, men inte utläst)

Where the light get’s in av Lucy Dillon (också halvläst)

Selamlik av Khaled Alesmael (påbörjad och bra, men ändå bortglömd)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (också påbörjad)

Grejen med ordföljd av Sara Lövestam (påbörjad och helt fantastisk!)

Dansa vid vulkanens rand av Grégoire Delacourt (fick nästan följa med hem från mässan, men jag läser e-boken istället)

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (efter det fantastiska samtalet på Stadsbiblioteket)

Den stora utställningen av Marie Hermansson (köpte ett signerat exemplar på Bokmässan)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (signerad bok finnes)

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg (ännu ett signerat inköp)

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink (hon är alltid bra)

Innanför murarna av Maria Ernestam (har redan hört mycket bra om den)

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson (Göteborg + 90-tal = ett måste)

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius (kan inte bli annat än bra)

Bortom solens strålar av Arkan Asaad (ser mycket fram emot att läsa)

Slutet av Mats Strandberg (för att kolla om Lilla O ska få läsa)

 

Vilka böcker finns i din TBR-hög?

 

Höstens böcker del 7

I detta det sista inlägget med kommande höstböcker har jag hittat några guldkorn från Historiska Media, Brombergs Bokförlag, Gilla Böcker, Alfabeta Bokförlag, B. Wahlströms, Bonnier Carlsen, Vox by Opal och Rabén & Sjögren. Många för mig nya namn finns på listan och jag ser fram att stifta bekantskap med dem, eller i alla fall så många som möjligt. Listan med höstböcker är nämligen galet lång och du hittar den här.

Skamlös, Amina Bile, Nancy Herz, Sofia Nesrine Srour, Esra Röise, Bonnier Carlsen, 8 augusti

Solitairen, Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska Media, 13 augusti

Fördelen med olycklig kärlek, Becky Albertalli, Rabén & Sjögren, 17 augusti

Darktown, Thomas Mullen, Historiska Media, 27 augusti

Våra själar i natten, Kent Haruf, Brombergs Bokförlag, 29 augusti

Flickvänsmaterial, Yrsa Walldén, Vox by Opal, 3 september

När kastanjer spricker, Camilla Lagerqvist, B. Wahlströms, 3 september

Har du ingen humor?, Katarina Wennstam, Rabén & Sjögren, 4 september

Som sparv, som örn, Per Nilsson, Alfabeta Bokförlag, 4 september

Definitivt okysst, Emma Askling, Brombergs Bokförlag, 5 september

Patria, Fernando Aramburu, Brombergs Bokförlag 5 september

Sovande jättar, Sylvain Neuvel, Brombergs Bokförlag, 5 september

Lite kul måste man ha, Åsa Karsin, Alfabeta Bokförlag, 8 september

Doktor Bagges anagram, Ida Jessen, Historiska Media, 10 september

Bögtjejen, Aleksa Lundberg, Brombergs Bokförlag, 12 september

En tagg doppad i honung, Juan Gabriel Vásquez, Brombergs Bokförlag, 12 september

Inte längre min, Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren, 14 september

Allt det här är sant, Lygia Day Peñaflor, Vox by Opal, 19 september

Will Grayson, Will Grayson, John Green, David Levithan, Bonnier Carlsen, 20 september

Mizeria, Melody Farshin, Bonnier Carlsen, 21 september

Moder Justitia, Ida Eklöf, Rabén & Sjögren, 21 september

Ut på det djupa, Ulrica Lidbo, Alfabeta Bokförlag, 22 september

Lydia Wahlström, Ingrid Pärletun, Historiska Media, 24 september

Nattbäraren, Sabaa Tahir, B. Wahlströms, 1 oktober

Tankar mellan sött och salt, Marta Söderberg, Gilla Böcker, 3 oktober

Slutet av Mats Strandberg, Rabén & Sjögren, 5 oktober

En sekund är jag evig, Maria Gustavsdotter, Historiska Media, 8 oktober

Doften av ett hem, Bonnie-Sue Hitchcock, Gilla Böcker, 10 oktober

Call me by your name, André Aciman, Brombergs Bokförlag, 7 november

Färjan — välskriven splatterskräck

Jag läser inte skräck, eller i alla fall väldigt sällan. John Ajvide Lindqvist fick mig till och med att stå ut med vampyrer och jag uppskattar Amanda Hellbergs ganska så mysiga skräck. Att jag ens bestämde mig för att läsa Färjan av Mats Strandberg handlar helt enkelt om att jag läst allt han skrivit hittills (förutom Nyckeln, då jag fortfarande är rädd för att helt separeras från serien för gott) och inte har några planer på att sluta med det. Jag gillar helt enkelt hans språk och hans sätt att skriva. Klart är att det var med viss nervositet jag började läsa Strandbergs första skräckroman. Den nervositeten släppte snabbt.

Strandberg är riktigt bra på att skriva fram trovärdiga karaktärer och när färjan Baltic Charisma börjar fyllas med folk finns det några vi får lära känna lite extra. Min favorit är utan tvekan Marianne, en medelålders dam som lever ensam och reser ensam. Hennes jakt på bekräftelse är hjärtskärande och trots att hon finner sällskap, förblir hon ensam. Jag tycker också mycket om Calle och Vincent, paret som verkar ha allt och de unga kusinerna Lo och Albin, som reser med sina familjer som de helst hade sluppit. Den avdankade sångaren Dan Appelgren, som hade en hit för länge sedan, men nu sköter karaoken är sanslöst osympatiskt och det blir bara värre.

Inledningsvis är Färjan en ganska socialrealistisk beskrivning av en kryssning. Det kryllar av folk som vill supa, frossa buffémat och kanske få sig ett ligg. Just den här massan utan namn och utan ansikte kommer senare under boken att byta skepnad och effekten blir riktigt snygg. Vi får även lära känna flera ur personalen och faktum är att Strandberg lyckas förmänskliga dem, ibland bara med ett namn och en kort mening.  Strandberg lägger såväl klassperspektiv, som ett normkritiskt perspektiv på det hela och tillför djup i det som skulle ha kunnat bli ytligt. Just det här att människorna på båten både är individer och ett oformligt kollektiv gör att det blir lättare för mig att köpa det som sedan händer. Likheten mellan den mänskliga massan och den omänskliga är ruskigt stor.

Det börjar med en liten pojke som letar efter sin mamma. Han ber en man om hjälp och tackar genom att tömma honom på blod. När den första smittats blir det fler och snart är de många. Ingen vet egentligen vad det är för smitta som drabbar människor på färjan, men de vet att den får fruktansvärda konsekvenser. Precis som resenärernas käkar förut tuggat i sig buffén tar de sig nu an sina reskamrater och skräcken fyller Baltic Charisma. När det här sker har jag redan fäst mig vid flera av karaktärerna och det är tungt när de jagas och förvandlas.

Egentligen borde jag inte gilla Färjan alls, men det gör jag. Främst för att den handlar om riktiga människor som i vissa fall går ett fruktansvärt öde till mötes och blir blodtörstiga varelser. Ändå förblir de tänkande varelser och att få följa deras tankar även efter förvandlingen ger ett helt annat perspektiv på historien. Miljön bidrar till den klaustrofobiska och skrämmande känslan. Färjan som befinner sig mitt på Östersjön, som ingen kan lämna och där faror väntar i alla skrymslen och vrån. Håret ställer sig på armarna nu när jag skriver om det. Jag borde inte köpa det osannolika, men då miljön är så otroligt sannolik är det svårt att inte göra det.

Att en författare kan få mig att älska en orgie i vampyrer och blod är faktiskt i det närmaste otroligt skickligt. Färjan är helt enkelt en riktigt välskriven bok, som får mig att läsa vidare snabbt, snabbt, med andan i halsen. Ibland är det rätt osmakligt, men det är hela tiden riktigt, riktigt bra. Om det här är skräck, så gillar jag skräck. Med Färjan har Mats Strandberg bevisat att han är skicklig oavsett genre.

Hatten av för mannen som fått mig att läsa en vampyrskräckis med stor behållning. Jag är imponerad och faktiskt lite lättad för att jag inte förlorat en favoritförfattare, även om Sveriges nya skräckkung mer än gärna får skriva ännu en queerlit (eller vad hans tidigare genre nu ska kallas).

_________________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Böcker som borde ingå i en chicklit-kanon

Veckans tema på Kulturkollo är ”chicklit & sånt”, självklart med Lotta som general. I veckans utmaning vill hon att vi ska berätta om chicklit-titlar man bör ha läst och ge förslag på en eller ett par titlar som borde finnas med i en chicklit-kanon. Jag ber om ursäkt för att jag blandar friskt mellan engelska och svenska titlar, men vissa översättningar är verkligen gräsliga och bör undvikas. Här kommer min lista med författare, flest kvinnor och en man, som borde finnas representerade i en chicklit-kanon och förslag på lämpliga titlar. Några svenska bubblare blir det också.

En kanon förpliktigar och bör ha med en del klassiska titlar. Även om jag egentligen är rätt irriterad på Bridget Jones viktnoja måste jag ändå lägga Bridget Jones dagbok av Helen Fielding till listan.

Marian Keyes var riktigt bra kring sekelskiftet (visst låter det klassiskt och gammalt) och min favorit av hennes böcker är nog Lucy Sullivan is getting married, eller kanske Last chance saloon, även om debuten Vattenmelonen också är riktigt bra.

Lisa Jewell är en stor favorit i genren och jag tycker om de flesta av hennes böcker. Ralph’s party och fortsättningen After the party får ingå i min chicklit-kanon.

Sophie Kinsella är också bra, men det ska vara hennes stand-alones, inte shopoholic-serien. Bäst är Mina hemligheter och senaste Mitt (inte så) perfekta liv.

Alexandra Potter är en lite annorlunda chicklit-författare som inte sällan lägger in lite magiska element i sina böcker. I min favorit Who’s that girl? får Charlotte chansen att resa tillbaka i livet och träffa sitt yngre jag. En riktigt charmig historia.

Mhairi McFarlane måste självklart finnas med på listan och jag väljer hennes debut You had me at hello, som får en fortsättning i långnovellen After hello. McFarlane har också en väldigt hög lägstanivå.

Kan män skriva chicklit då? Kanske inte, men ladlit får smyga sig in på listan också i form av Mike Gayle, som skriver snygg underhållningslitteratur ur ett manligt perspektiv. Mest gillar jag Turning Thirty och Turning Forty om den något hopplöse Matt Beckford.

Platsar någon svensk författare på listan? Underhållande litteratur på svenska finns det helt klart, men chick-lit? Denise Rudberg var bra på sin tid, Jenny Leeb skrev ett par bra böcker och jag har gott hopp om Kristin Emilsson. Någon kanonplats får de däremot inte. Närmast kommer faktiskt Mats Strandberg vars Jaktsäsong var riktigt bra när den kom.

Sista striden i Engelsfors enligt två O

Så fick jag då äntligen läst Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför? För att Lilla O läste hela trilogin nu i höst och det kändes trevligt med en samläsning.

För min del var det ett tag sedan jag läste Eldoch det var också bra att ha någon i närheten som kunde förklara när jag glömt. I Nyckeln förbereder de utvalda sig för den sista striden, eller de utvalda som är kvar. Så här tyckte vi om den avslutande delen av trilogin. Eftersom vi spoilar en hel del är texten vit, så markera den om du vill läsa.

Hälsningar två O

O: Vad tyckte du nu om Nyckeln? Jag gillade mycket av den, som att Gränslandet fanns, men anda delar kändes den lite lång och långsam. 

Lilla O: Jag tyckte att den var bra, men de andra två böckerna var nästan bättre, men jag gillade inte alls delarna i Gränslandet. Det blev tråkigt efter ett tag. Det var många delar som var bra och alla personerna blev både bra och dåliga. Men kanske var det lite mycket känslor och alla var så stressade.

O: Det är ju inte konstigt visserligen, med tanke på apokalypsen. Vem hade inte blivit känslosam och stressad då?

Lilla O: Nej, man kan ju inte döma någon efter hur de är när de är stressade, men efter den här boken har jag inga favoritkaraktärer längre. Jag både gillar och inte gillar alla.

O: Min favorit har ju varit Minou hela tiden och nu var hon huvudperson, men inte bara på ett bra sätt. Jag tyckte om att vi fick lära känna hennes familj bättre, men inte att hon hamnar på fel sida. 

Lilla O: Det var okej i början med Minou, men det blev lite mycket av det onda.

O: Jag håller med, jag ville inte att hon skulle vara ond. Men jag tyckte verkligen att det var ett bra slut. Jag gillade att det blev en riktig kamp och att det var så himla spännande. 

Lilla O: Jag också, men det är tråkigt att det är slut. Det skulle faktiskt gå att skriva en fortsättning, typ en novell eller så i alla fall. Det finns liksom en cliffhanger fast det är sista boken.

O: Det finns ju ett seriealbum mellan Eld och Nyckeln, så det kanske kan bli fler sådana efter Nyckeln?

Lilla O: Jo, om det fanns fler böcker skulle jag läsa, men jag känner inte riktigt för att läsa om dem en gång till, för då blir det inte lika spännande, men de var väldigt bra nu första gången jag läste dem.

O: Nej, jag kommer inte heller läsa om dem, men jag är glad att du fick mig att läsa Nyckeln, så att jag fick veta slutet. Jag önskar nog att jag hade gjort som du och läst alla böckerna i rad, för jag märkte att jag hade glömt lite, men det mesta kom tillbaka under läsningen.

Vi rekommenderar båda att ni läser Engelsforstrilogin, som är väldigt bra, trots att Nyckeln kanske var lite tjockare än den hade behövt vara. Det är en riktigt läsvärd trilogi.

Två O läser Nyckeln

Jag är lite knäpp ibland och vågar inte läsa ut serier av risk för att sakna dem för mycket när jag läst sista raden. Så är det med Nyckeln, tredje och avslutande delen i serien om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Nu när Lilla O läst de två första delarna och precis börjat på Nyckeln har jag dock bestämt mig för att hänga på. Nu samläser vi alltså denna tegelsten och jag är helt säker på att Lilla O kommer att vinna.

Linda: Innan vi börjar kan vi väl diskutera karaktärerna lite. Vem är din favorit? Själv gillar jag Minoo mest, men jag tyckte om Ida också. Nu är hon död, men verkar finnas med lite ändå.

Lilla O: Varför tycker du att Ida är bra? Hon var ju mobbare förut.

Linda: Det gillade jag inte såklart, men jag gillade hur hon ändrades. Och sen precis när jag började tycka om henne så dog hon.

Lilla O: Jag tror att jag gillar Linnea bäst, men det är dåligt att hon röker. Men egentligen har jag inga favoritkaraktärer, utan favorithändelser. Varför gillar du Minoo bäst?

Linda: Jag tycker om att hon är precis som hon vill. Hon är annorlunda och modig. Vilka händelser gillar du bäst då?

Lilla O: En sak som jag tycker var spännande är blodmånens natt. Det är liksom lite mystiskt på något sätt.

Linda: Jag håller med. Det är då man fattar att det är på allvar och att de är häxor på riktigt. Jag tyckte att det var himla kul att läsa om Positiva Engelsfors i Eld. De blir verkligen mer och mer urflippade. Eller, jag gillar ju inte dem, men det är en intressant idé att skriva om dem.

Lilla O: Det jag inte gillar är att alla blir så arga hela tiden. Det är alltid någon som inte håller med och blir arg.

Linda: Men du, är inte de här böckerna lite för läskiga för dig? Det händer ju en massa hemska saker.

Lilla O: Egentligen är jag bara snart elva år, men jag tycker om att läsa böcker som är för större. Det är inte så läskigt när det är häxor, men det kanske inte är så nödvändigt att så många dör. I alla fall inte redan i första boken.

Linda: Jag håller med. Till exempel hade jag velat veta mer om Elias.

Lilla O: Jag saknar nog mer Rebecka, för henne lärde man känna en del innan hon dog.

Linda: Och nu ska vi läsa Nyckeln? Är du peppad?

Lilla O: Ja, det är jag för Eld slutade väldigt spännande.

Linda: Du kommer att läsa snabbast. Lova att du inte spoilar!

Lilla O: Jag ska försöka!

Olikhetsutmaningen: studentliv och arbetsliv

Nu är jag väl medveten om att dagens ordpar inte nödvändigtvis står i motsats till varandra, men eftersom jag tillbringar dagen på gymnasiemässan där unga ska välja vad de ska studera för att sedan kunna få ett jobb de trivs med kör jag ändå på orden studentliv och arbetsliv. Berätta om kulturella verk som på något sätt anknyter till dessa.

Just nu tittar jag på tv-serien How to get away with murder och har snart sett färdigt första säsongen. Jag fascineras av de många vändningarna, men undrar samtidigt hur de ska kunna fortsätta i flera säsonger. Hur som helst så följer serien några juridikstuderande och deras lärare Annalise Keating. Deras studentliv blir minst sagt annorlunda när de dras in i en mordutredning som verkligen påverkar dem. Professor Keatings arbetsliv påverkas också i hög grad.

Ofta blir jag irriterad av att läsa böcker som utspelar sig på högstadiet och gymnasiet, då lärarna i bästa fall är tråkiga, men oftast totalt maktgalna figurer som går över alla gränser. Däremot älskar jag böcker som utspelar sig på internatskolor eller i universitetsmiljö, gärna i Storbritannien eller USA, så kallad aka-porr. En favorit bland ungdomsböcker är The Disreputable history of Frankie Landau-Banks av E Lockhart, som handlar om Frankie som försöker infiltrera ett hemligt sällskap endast för killar. En svensk favorit är En nästan sann historia av Mattias Edvardsson.

Läraryrket är tufft många gånger och Mamma är bara lite trött av Sara Beischer handlar om en lärare som stressar sig sjuk. Det gör även förskolläraren Mia i Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Några som verkar ha det lite roligare på jobbet är Leonard, Sheldon och de andra fysikerna i Big Bang Theory. Även Josh i klassikern Big har riktigt trevligt när han leker runt på sin arbetsplats. Däremot skulle jag definitivt inte vilja arbeta på demensboendet i Hemmet av Mats Strandberg.

Cirkeln

Hej det är jag igen den lilla pojken som gillar att läsa. Idag ska jag skriva om en bok vid namn Cirkeln. Ni har antagligen redan hört om den här boken och jag vet att min mamma har skrivit om den. Men nu har jag också läst den och jag måste säga att den är väldigt bra. Den handlar om 1 kille och 6 tjejer vid namn Elias Den roliga, Rebecka sammanhållaren, Ida svinet, Minoo den smarta, Linnea den trotsige, Vanessa den osynliga och Anna Karin ensamvargen. Tillsammans bildar de cirkeln dom vet bara inte om det.

Dom lever ett helt normalt liv. Men en dag går allting snett då Minoo och Linnea hittar Elias död på en skoltoalett. Linnea vet att något inte är rätt hon var en bra vän till Elias och kan inte fatta varför. Senare på minnesstunden håller Ida ett falskt tal om att Elias faktiskt betydde något för henne. Även fast hon var med och mobbade honom. Rebecka blir så arg att hon hoppas att en takbjälke ska falla på Ida och krossa henne. Och sen händer det faktiskt Ida blir nästan mosad. Något står inte rätt till men hon vet inte vad Några dagar senare är det fullmåne. Men tjejerna ser inte än vanlig fullmåne utan en röd måne eller en blodmåne. Tjejerna är som styrda av en kraft. Alla börjar gå dom går tills de kommer fram till en övergivna parken. Vad gör dom där? Varför just dom? och är det bara Elias som kommer dö eller fler? Det här och mycket mer får du veta om du läser Cirkel-trilogin. Andra boken heter Eld.

Rafflande miljöer


Under rubriken Rafflande miljöer samtalar Sofie Sarenbrant, Malin Persson Giolito, Mats Strandberg och moderator Rebecka Edgren Aldén. De har alla valt ganska vanliga miljöer till sina böcker, en frisörsalong, en gymnasieskola och ett demensboende. Jag har läst två av tre, Störst av allt och Hemmet, två favoriter.

Varför springer de inte iväg? Varför ber de inte pl hjälp? Det är två frågor som man måste tänka på när man skriver skräck, säger Strandberg och då är den isolerade miljön bra att använda. Han använde en färja i sin förra bok och i Hemmet blir de dementa en ersättning för alla han som brukar vara de som ser spöken först. Han utnyttjar att de inte riktigt är trovärdiga och inte tas på allvar.

Att det blev en salong som blev platsen för Sarenbrants senaste bok var naturligt, berättar hon, då många litar mycket på sin frisör och delar många hemligheter med hen. Det gör att just en frisör kan få veta mycket som kan användas till fel saker. Miljöer står ofta i centrum i hennes böcker och hon gillar att skriva om spännande miljöer som dessutom är platser där människor ser likadana ut, som ett sjukhus. En plats som samtidigt är väldigt trygg, där de som sviker ett förtroende gör den läskig. Sarenbrant lyckas hitta skräck överallt och det har blivit hennes grej att skriva om miljöer som spelar roll

Persson Giolitos bok utspelar sig på en gymnasieskola, men också på häktet och i rättssalen. Varför det blev som det blev vet hon inte, men efteråt kan hon konstatera att alla miljöer har det isolerade och det klaustrofobiska gemensamt. Det gäller egentligen också Djursholm. När hon var full, men inte finansministerfull, försökte hon förklara för för kollegan Åsa Larsson hur hon skulle skriva sin roman från en punkt och punkten blev häktet. Det som var bra med att placera sin huvudperson i isoleringscell var att slippa alla mobiler som bara förstör. Det är författarna överens om, att just mobiler och modern teknik har förstört mycket i båda kriminalromaner och skräck. Platser som inte har täckning blir därför bra ställen att placera karaktärer. Däremot finns det miljöer som är uttjatade och kanske ska undvikas, men det är också skillnad på klyschor och klassiker. Som den isolerade ö Edgren Aldén skriver om i sin senaste bok. Den mörka gångtunneln och stugan i skogen är däremot miljöer som panelen vill undvika. Däremot önskar de att se själva skrivit den första boken om djurkyrkogård eller flygplan. Däremot skulle kanske en flygplats vara en bra plats, säger Persson Giolito, då det ska vara så säkert efter alla kontroller. Edgren Aldén lyfter fram segelbåten som en riktigt läskig plats. Ett isolerat hotell är kanske Strandbergs favorit.

En gymnasieskola är också en väldigt tacksam miljö att skriva om, säger Strandberg, där människor sammanförs av en enda anledning, nämligen att de är lika gamla. Det är också en plats för starka känslor och en plats som är svår att undvika. De flesta går gymnasiet och tvingas därför till en plats som kan göras väldigt skrämmande. Att ta de vanliga, bekanta miljöerna och skapa skräck och spänning där är en rolig utmaning, fortsätter han. Miljön blir då nästan som en karaktär. De kan begränsa, men också hjälpa till.

En flicka eller kvinna får inte lika mycket sympati när de begår brott, som pojkar och män kan få. Visst finns motsatsen, som Knutbymordet, men det finns ändå en tendens att göra hjältar av män som är brottslingar. Att välja att skriva om Maja, som är en rik tjej får väldigt lite automatisk sympati. Nu påstår Persson Giolito att hon aldrig kommer att skriva någon mer bok, men om hon ångrat sig så kommer hon troligen att återvända till fängelsemiljön. Det finns något otroligt klaustrofobiskt i den miljön och att undersöka vad som händer med människor som spärras in fascinerar henne. Hon har intervjuat människor som suttit inspärrade länge och en person menade att man självklart klarar det, men det händer något med en.

Vad händer nu? Strandberg ska skriva en ungdomsbok och jobbar dessutom med filmmanus till Färjan och Hemmet. Sarenbrant skriver på en ny bok om Emma Sköld och Persson Giolito kanske skriver något när hon inte är så trött längre. Jag hoppas att hon snart blir pigg och skrivsugen.

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: