Vad händer i tunnelbanan?

Jag hade höga förväntningar på Malte Perssons Underjorden och det var helt klart en både trevlig och fin samling sonetter. 60 sonetter om Stockholms tunnelbana, som kanske är de lite mer slätstrukna än jag väntat mig, men jag gillar lättheten i språket som Perssons får till trots den bundna formen. Väldigt ofta verkar Persson verkligen ha kämpat för att hitta det perfekta ordet och det blir ofta både överraskande och snyggt.  När det är bra är det riktigt bra och däremellan är det också njutbart.

Det handlar om tunnelbanan, om tunnlarna där råttorna lever och hur de som kanske ska hoppa befinner sig strax utanför, hur tågen kommer farande i hög fart och lyser upp det mörka. Vi får en tur till Dödsriket och en flirt med antiken, Milton och Stagnelius. Faktiskt också lite naturromantik, både under jorden hos smådjuren och över där de röda löven faller ner i spåren. Det handlar om alla människor som möts, eller inte möts. Hur de går förbi varandra, men sällan ser varandra ändå. Hur alla finns i sin värld, tillsammans men ändå ensamma.

 

Passerande, med vilken svalka flyter

ej dina höfter längs den gång du får i?

Ett flyktigt möte, blickarna man byter,

som blir en dikt men ingen kärleksstory:

 

Just denna dikt, där raderna ovan är första strofen, är fantastiskt vacker. Om jaget som står “som en pausad film” och ser en kvinna gå förbi. Mycket fin!

Till andra favoriter hör dikten om barnet som någon snäser av, den om alla människor som finns på tåget som “en tjej som talar högt om helgens ragg” som påminner de ensamma om vad de inte har,

Det är de mer känslomässiga dikterna som handlar om människor och möten som jag tycker bäst om. De som mer beskriver stationerna, tunnlarna och tågen är inte lika gripande, men fortfarande innehåller de kreativa ordkombinationer och vändningar som imponerar.

Underjorden är en diktsamling att återvända till. Att läsa en dikt eller två ur, eller kanske från pärm till pärm. En samling som bjuder på många bilder som definitivt kommer att stanna kvar. Det som började lite trevande, blev en bra berättelse om en värld där vi verkar leva utan att tänka eller känna allt för mycket.

Jag läser gärna mer av Malte Persson och är väldigt nyfiken på samlingen 32/2011 som han och 31 andra poeter är delaktiga i.  Bland dem personliga favoriter som Sara Hallström, Johannes Anyuru och Kristofer Flensmarck, men också en rad för mig nya namn.

Läs också:

En sonett på världsbokdagen kanske

En gång när jag hade en helt fantastisk klass (de har hänt många gånger, men just den här var exceptionell) testade några elever att skriva sonetter när vi hade lyriktema. Egentligen är sonetten en rätt häftig diktform. Så styrd, men så vacker.

Tydligen är sonetter inne igen, enligt Snälla poesiskolan i alla fall. Jag tänker dock främst på William Shakespeare och han har också fått ge namn åt en sorts sonett som inleds med tre strofer bestående av fyra rader och därefter  en tvårading. Den ursprungliga petrarciska består av två fyrradingar och därefter två treradingar. De ska rimma efter ett givet mönster där ABBA eller ABAB följs av CDC DCD eller CCD EED.

William Shakespeare har skrivit många fina sonetter och här är en av dem som rimmar, ABAB, CDCD, EFEF, GG:

 

To me, fair friend, you never can be old,
For as you were when first your eye I eyed,
Such seems your beauty still. Three winters cold
Have from the forests shook three summers’ pride,
Three beauteous springs to yellow autumn turn’d
In process of the seasons have I seen,
Three April perfumes in three hot Junes burn’d,
Since first I saw you fresh, which yet are green.
Ah! yet doth beauty, like a dial-hand,
Steal from his figure and no pace perceived;
So your sweet hue, which methinks still doth stand,
Hath motion and mine eye may be deceived:
For fear of which, hear this, thou age unbred;
Ere you were born was beauty’s summer dead.

 

En annan favorit är sonett 43 av Elizabeth Barrett Browning som rimmar enligt mönstret ABBA, ABBA, CDC, ECE. Om inte breath och faith ska rimma, men det tror jag knappast. Så kan det gå när man försöker presentera en teori. Vacker dikt är det hur som helst.

 

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of Being and ideal Grace.
I love thee to the level of everyday’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for Right;
I love thee purely, as they turn from Praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints, -I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life! – and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

 

Reglerna är som sagt många, men varierar en del. 14 rader ska de dock vara och versmåttet är jambiskt, vilket betyder att den består av jamber, tvåstaviga, stigande versfötter som alltså betonas på den andra, långa delen kort-lång. Detta ger ett skönt gung i texten.

En mer modern variant är denna av Malte Persson, som gör mig ännu mer sugen på att köpa hans nya diktsamling, som innehåller just sonetter. Varför tog jag bort den ur varukorgen vid förra hemklickandet av bokpaket?

 

BLOMSTERTID

(berusad sonett)

 

Vita dukar, in i svarta natten

Regn av kronblad glöder – glaset

rött

Rubiner, vinet, ögat återfött

Förstorat bakom glas och vatten,

speglar

Spända dukar; natten seglar

Sakta segrar glaset, nött

I ögon speglas trött men spänt

kalaset

Dörren reglas.

Sommar, socker, fyller skålar

Kylig tyngd är jäst och död och

smält:

En blomma blöder glöd i solens

strålar

 

Så vrålar världen gällt och målas

röd till slut,

När solens kronblad fällt sig,

slungat sina sista nålar

Och den tid nu kommer att

berusad rinna över, rinna ut…

Läs också: