Idag för ni möta en av mina favoriter. Två bra böcker har det blivit hittills! Dagens författarintervju handlar om Malin Persson Giolito.
När jag läste din debutbok Dubbla slag blev jag så vansinnigt provocerad över hur Hanna behandlades på jobbet. Hur mycket är självupplevt?
Dubbla slag är som så många debutromaner en personlig historia. Hanna och jag har mycket gemensamt. Ibland kan jag tycka att jag kanske till och med vågade vara mer ärlig med Hannas känslor än vad jag är med mina egna. När mamma hade läst Dubbla slag så sa hon “jag förstod aldrig att du mådde så dåligt, Malin” och då slog det mig att det förstod nog inte jag heller, åtminstone inte förrän jag började skriva.
Vad gäller det yttre händelseförloppet är det inte lika enkelt. Dialogerna från Hannas kontor har jag hämtat från min gamla arbetsplats och jag har försökt skildra den sektliknande stämningen, mobbingtendenserna och de närmast feodala – och i allra högsta grad verkliga – maktstrukturerna. För mig är det vad boken handlar om: vad en sådan arbetsplats gör med människor. Men, scenerna är påhittade. Ofta inspirerade av sådant som har hänt, men väldigt långt ifrån att vara dokumentära. Hannas chefer har en del drag gemensamt med verkliga förebilder. Men de är litterära gestalter, inte verkliga. Det är inte en nyckelroman, ingen Based-On-A-True-Story. Jag är ändå en gammal advokat och vi pratar inte om våra klienter, inte under några omständigheter.
Det märks i dina böcker att du dels har varit jurist, men också att du har ett starkt socialt engagemang. I din senaste bok Bara ett barn delar du t.ex. ut en hel del kängor till både skola och socialtjänst. Hur kom du på idén till boken?
Jag har varit advokat, men gick ur förbundet när jag slutade på advokatbyrån. Däremot är jag fortfarande jurist. Att jag är en jurist med ett socialt engagemang är en stor del av min identitet. Kanske är det till och med den “jag är”. Bara ett barn skrev jag eftersom jag ville skriva om den advokat jag en gång trodde att jag skulle bli, någon som bidrar till att göra världen en liten smula bättre. Oavsett hur det har blivit med den saken så försöker jag att undvika att skriva om jag inte har något viktigt att säga. Men jag vill inte predika. Det jag är ute efter är att skriva en spännande historia som kanske möjligen får läsaren att tänka till, eller känna något. Och jag tycker nog att jag försöker visa att de allra flesta inom skola och socialtjänst säkert försöker göra sitt allra bästa, men att det inte räcker alla gånger. Det är nästan outhärdligt sorgligt när barn far illa, men det är sällan en enskild persons fel.
Jag och säkert många med mig, väntar nu på bok tre. När är det planerat att den ska vara klar? Blir det en jurist som står i centrum även i den?
Om du frågar min förläggare är tanken att bok nummer tre ska komma ut nästa höst någon gång. Och om du frågar henne är tanken att det ska bli en till bok om advokaten från Bara ett barn, Sophia Weber, av typen Sophia rider igen, antar jag. Jag gör så gott jag kan för att hon ska få rätt. Lyckas jag få ihop det jag planerar kommer det att bli riktigt bra. Men vi får väl se. Helt säker på att det blir något kan inte jag vara förrän boken är klar.
I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.
Jag vet att du inte ska dit i år, men kan du dela med dig av ett bokmässeminne?
Innan jag åkte till min första bokmässa sa Liza Marklund till mig “var inte orolig, nästan alla överlever”. Och hon hade rätt. Men det var banne mig på håret. Svenska författare är liksom mentalt instängda i en så trång litterär provins att det knappt finns plats att vända sig om. DN:s kultursida är Gospel och Babel är Domkyrkan och Peter Englund Påven. Sedan finns det ett antal popstjärnor som dyrkas på det sätt som sådana dyrkas. I varenda monter på bokmässan sitter ett par författare som tror att de är storbonden eller Lady GaGa. De glor ilsket på varandra och häver sedan i sig massvis med sprit för att åtminstone visa att de är konstnärliga på det viset. Att trycka in allt detta i en illa ventilerad mässhall gör det hela absurt på ett vis som nästan är outhärdligt. Och definitivt helt oemotståndligt. Jag längtar dit.
Slutligen, det här är en bokblogg skulle jag vilja be dig tipsa om en läsvärd bok som du tycker att fler ska läsa.
Att föda ett barn, av Kristina Sandberg är det senaste riktigt gripande jag har läst. Vi, de drunknade av Carsten Jensen, kan vara det bästa jag har läst de senaste tio åren.
Jag tar till mig tipsen! Båda är böcker jag vill läsa och en av dem har stått på läslistan i ett antal år. I hyllan också.
Johannes on 
