enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Liv Strömquist (Sida 1 av 5)

Kunskapens frukt

Liv Strömquist är aktuell med nya boken Kunskapens frukt, som helt ägnas åt ”det kvinnliga könsorganet” och dess egenskaper och egenheter. Som vanligt lyckas Strömquist både undervisa och underhålla sina läsare, något som gör henne till en av Sveriges viktigaste författare just nu. Dessutom ledde just den här boken till ett spännande samtal med grabbarna O, efter att Lillebror O frågade ”Mamma, varför läser du en bok om någon som blivit borrad i snippan?”. Han syftade på bilden på baksidan, som föreställer en konståkerska, som lyfter ena benet högt och då visar upp sina blodfläckiga trosor. Där fick vi ha vårt första samtal om mens och det var kanske på tiden.

Det största problemet är inte, enligt Strömquist, att det kvinnliga könsorganet kallas just det istället för att ha ett riktigt namn, utan att allt för många män haft allt för stort intresse för detsamma. Hon berättar om Kellogg (ja, han som uppfann cornflakes) som gjorde sitt bästa för att skrämma kvinnor från att onanera, genom att hävda att allt från cancer i livmodern, till epilepsi berodde på att just onani. Bäst att undvika alltså. Bland andra män som brytt sig lite för mycket om det kvinnliga könsorganet, eller i alla fall att förhindra att kvinnor på något sätt fick ett nomalt förhållande till det, var Dr Isaac Baker-Brown, som ägnade sig åt att operera bort kvinnors klitoris. Varför? För att bota depression, hysteri, olydnad och andra hemska saker, som vi absolut inte vill ska drabba kvinnor. Och det finns fler hjälpsamma män på Strömquists lista. Vidare får vi veta hur häxprocesser och det kvinnliga könsorganet hör ihop, varför öppnandet av Drottning Kristinas grav 1965 kan kopplas till det kvinnliga könsorganet, varför klitorisorgasm är så himla fult, varför rymdvarelser riskerar att få en osann bild av det kvinnliga könsorganet och mycket, mycket mer.

Strömquist har hittat en personlig stil som funkar bra och även om jag inte blir lika överväldigad av Kunskapens frukt, som jag blev av till exempel Prins Charles känsla, måste jag säga att det här är en mycket viktig bok. Dessutom ett ganska naturligt nästa steg efter förra årets sommarprogram. och lite mens får vi allt läsa om även i Kunskapens frukt.

Bli nu inte avskräckta av allt snack om det kvinnliga könsorganet. Visst är Kunskapens frukt en bok om just det, men det är också en intressant och viktig historisk genomgång av hur synen på sex och förtryck av kvinnor gått hand i hand. Jag tycker definitivt att det här är en både läsvärd och väldigt rolig bok.

_____________________________________________

Texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo.

Det är definitivt hög tid för något nytt från Liv Strömquist.

Blod som upprör eller inte

Vi ser blod ganska ofta. Inte i verkligheten kanske, men på tv. Det är det verkliga blodet på nyheterna och det inte sällan rikliga, påhittade blodet i tv-serier och filmer. Allt detta blod kommer av att människor skadas, eller möjligen opereras om man som jag gillar sjukhusserier.

Är du kvinna kanske du också ser annat blod ganska regelbundet. Det som rinner ur dig sisådär en gång i månaden om du inte väljer att hindra det med något hormonpreparat, eller är för gammal eller (hemska tanke) för sjuk för att blöda. Mens helt enkelt, eller blod som upprör.

Mensblod är blått eller möjligen rosa. Det är tunt som vatten och förekommer bara i reklam för bindor. Att det skulle vara rött och faktiskt synas i konsten är tydligen väldigt hemskt. I alla fall om man läser kommentarerna om Liv Strömquists konst, som nu syns vid Slussen i Stockholm. Ständigt denna Slussen förresten, var de tvungna att hänga den chockerande konsten just där? Har inte den stackars platsen debatterats tillräckligt redan? Nu döljs den under jord som tur är, men tänk på alla de stackare som måste se tecknat mensblod när de reser till och från jobbet.

För att en konståkerska skulle blöda igenom sin paljettdräkt och visa upp en röd fläck mellan benen är tydligen inte jobbigast för den det drabbar, utan för alla stackare som måste titta på henne. Märkligt. Jämlikt är det i alla fall, för på Fridhemsplan kan man istället titta på nakna män. Tecknade de också. Eller inte helt jämlikt förresten, då jag inte sett några protester mot dem. Nakna män i det offentliga är liksom så mycket mer naturligt än mens.

Bilden ovan finns också med i Liv Strömquists bok Kunskapens frukt och när min yngste son fick syn på den frågade han varför jag läste en bok med någon som blivit borrad i snippan. Det ledde till ett samtal om mens och ja, det går utmärkt att prata mens även med små barn om frågan kommer upp. En av de upprörda kommentarer på Facebook om utställningen (ja, jag vet, jag borde undvika kommentarsfälten där) kom från en mamma som inte ville behöva prata om mens med sina barn. Vad är alternativet? Att de tror att konståkerskan blivit borrad i snippan? Eller att de inte får veta något om mens alls?

Förutom Kunskapens frukt rekommenderar jag serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Riktigt bra. Den kanske ska saluföras vid Slussen så att fler kan ta till sig det ofarliga i det där blå, förlåt röda, blodet som faktiskt är helt naturligt om än skitjobbigt många gånger. Till barnen kan det istället vara bättre med Kroppens ABC där M symboliseras av just mens.

Uppgång och fall

uppgangochfall

Liv Strömquists senaste bok heter Uppgång och fall och sätter på många sätt ord på den uppgivenhet och frustration som jag ofta känner. Just första kapitlet, som handlar om mindfulness, är kanske mest roligt. Jag fnissar lite åt en del knepigt, men inser också hur färgad jag är av min samtid. Jag försöker också leva i nuet och misslyckas nästan hela tiden. Vidare funderar Strömquist över varför så många tycker att Och världen skälvde av Ayn Rand är så mångas favoritbok. Det har jag också undrat ska erkännas, men jag har inte läst boken i fråga och självklart är det så att sammanfattningar inte ger en rättvis bild av en bok. Det står dock klart att det jag läst inte alls går ihop med mina värderingar. Annie Lööf gillar den däremot och jag kan tänka mig att Alice Teodorescu säkert älskar den. Bland moderaterna verkar den också vara populär enligt Strömquist, som ger en hel rad exempel på politiker från just M som lyfter fram Ayn Rand som en favorit.

Så till det som upprör mig mer, som vår tids totala oförmåga att se klass som en förklaringsmodell till vissa samhällsproblem. Arbetarklassen, om den ens definieras eller faktiskt finns, får bara medieutrymme i reality-TV där vi andra ska få se hur kassa och obildade de är. Hur de röker och inte kan hålla i sina pengar. Hur vi andra måste uppfostra dem. Är det inte rätt vidrigt när man tänker på det?

Klass är liksom ute. Istället tror allt för många på invandring som roten till precis allt som går fel i Sverige, Europa och USA. Det är när den så kallade goda vänstern ska uppfostra de här okunniga människorna som det lätt går fel. När en grupp definierar sig själva som goda och andra grupper som onda blir resultatet inte så bra. Det handlar om vi mot dom oavsett om de grupper som ställs mot varandra är ”svenskar” och ”invandrare” (eller ”asylanter” som just dessa grupper gillar att använda) eller den goda vänstern, som vet hur världen ska bli bättre, mot de ignoranta och obildade rasisterna. Det här, menar Strömquist, är en anledning till att det går så dåligt för vänstern. Nu menar hon säkert inte det SD-väljare definierar som vänstern, förlåt extremvänstern, som är alla partier utan det egna och möjligen KD och en och annan moderat, utan den goda vänstern. Den som inte riktigt finns representerad i något direkt parti, undantaget möjligen V och som ibland blir lite väl självgod. De största problemen i samhället handlar kanske inte om hur vi korrekt ska benämna den som städar, utan om klassklyftor som hela tiden ökar. Jag håller med och jag skäms lite. Det är lätt att hamna i en visserligen viktig representationsdiskussion, men det finns större saker att kämpa för som t.ex. en mer inkluderande politik som inte är främlingsfientlig. Det är så himla lätt att bli en del av högerpopulismen. För att accepteras av SD krävs egentligen bara att du definierar dig som svensk, eller knappt det förresten, det räcker att vara arg på invandringspolitiken och hata muslimer.

Att utrota extrem rikedom är också en del av Strömquists agenda. Hon ägnar ett kapitel åt det och dessutom ett kapitel om Chris och hur det kommer sig att han föll för prinsessan Madeleine. Det finns hur många skäl som helst till det självklart och en hel del av dem handlar, enligt Strömquist, om pengar.

Uppgång och fall är på samma gång ett ganska spretigt seriealbum, som en helt logisk samling iakttagelser som bildar en helhet. Strömquist är seriös och rolig på samma gång, men den här gången gapskrattar jag inte som jag brukar. En del småfniss blir det, speciellt i kapitlet om Chris, men mest blir jag förbannad. Det är ett gott betyg.

 

 

 

Nu behöver jag ett läslov

Årets Bokmässa är slut och det är jag också. Tanken var att köpa exakt noll böcker, men självklart blev det inte så. När Erlend Loe signerade Slutet på världen som vi känner den stod jag självklart där och lika självklart var det att jag behövde en signerad kopia av Delphine de Vigans Ingenting kan hindra natten. Att det egentligen inte är nödvändigt att läsa den för att förstå Baserad på en sann historia tyckte jag var ett ganska dåligt argument. För att vara redo för Stockholm Literature måste jag självklart läsa något av Jamaica Kincaid. Valet föll på Min mors självbiografi.

Även Liv Strömquist nya bok Uppgång och fall och Nina Bouraouis Om lycka fick också följa med hem tillsammans med en del böcker som förlagen varit snälla nog att skänka till våra mingel.

Nu är jag än mer än vanligt, i behov av läslov.

Boktips i studenttider

Idag tar ”mina” två estettreor studenter. Elever som jag haft nöjet att undervisa under två år. Som en sommarpresent till dem och andra som nu ger sig ut i livet bjuder jag på en lista med böcker som jag tycker är läsvärda. En blandning av gammalt och nytt. En del känner mina elever igen från min kära bokvagn som jag drar runt på.

Det finns vissa klassiker man ”ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye ska göra det. Själv tänker jag läsa 1984 av George Orwell i sommar.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är bra, liksom Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Båda böckerna har blivit film dessutom.

Just F. Scott Fitzgerald finns med i romanen Åren i Paris av Paula McLain, som handlar om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En slags fejkbiografi, men riktigt läsvärd. I den skriver Hemingway bland annat En fest för livet.

Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.

Kanske är Per Anders Fogelström för långsam, men jag tycker ändå att ni ska försöka er på hans serie om Stockholm under nästan 100 år, som inleds med Mina drömmars stad.

Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

Sprid er läsning geografiskt, så kan ni resa jorden runt med hjälp av litteraturen. Här är några tips:

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

No och jag av Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala. Författaren kommer till Bokmässan i höst, liksom en annan favorit Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare. Hans debutbok Ett arabiskt vemod är riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.

Vi har ju fokuserat en del på just temat identitet och jag vill passa på att tipsa om några böcker till på just på det temat (vilket typ skulle kunna vara vilken bok som helst, men ändå).

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk. Snart kommer fortsättningen på Jag, En på svenska. Den heter En annan och jag har inte vågat läsa den, trots att jag köpte den på engelska i september.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Jag vet att jag tipsat om Om jag var din tjej av Meredith Russo, men den måste med här också. Läsvärd och på samma gång väldigt vanlig och väldigt ovanlig.

Och så avslutningsvis några färska, bra böcker. Några lättsamma, några svartare. Det blir ofta rätt så dystert när jag väljer böcker.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam. Mycket annorlunda och lite magisk.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jag är bra böcker på samma tema.

Brutal och underhållande är två ord som bra beskriver Mats Strandbergs Färjan. Mycket läsvärd även för en skräckskeptiker.

Lite serier kanske?

Jag är den som är den av Elin Lucassi är en fantastisk seriebok med precis min humor. Jag utgår ifrån att ni inte missat Liv Strömquist, men om ni inte läst Prins Charles känsla måste ni göra det.

Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.

Högt och lågt alltså, precis som bra läsning ska vara och kanske livet också. Idag sjunger ni om den ljusnande framtiden som är er och jag tänker på hur några av er sjöng på skolans cabaret och hur jag fällde en tår när jag tänkte på att ni faktiskt ska ta över världen och förhoppningsvis göra den till en bättre plats.

Jag tror på er!

 

PS Ni är både smarta OCH roliga att undervisa. Dessutom trevliga. Det är en utmärkt kombination. Låt ingen lura i er att det inte går att kombinera. DS

Röster att lyssna på

8mars

Om jämställdhet ska uppnås krävs goda talespersoner. Tyvärr blir kvinnor som står upp för sina och andras rättigheter inte sällan hotade av män, som antagligen anser att de tar för mycket plats. Inte alla män, brukar det heta då, men tillräckligt många för att det ska bli problematiskt. Jag ger helt ärligt inte mycket för varken män eller kvinnor som utifrån sig själva, kanske som nyblivna pappor till döttrar, skriver om jämställdhet och samtidigt mot feminism. För mig är det idioti att inte våga använda det begrepp som på ett tydligt sätt beskriver vad som borde vara eftersträvansvärt, för att några använder begreppet som en ursäkt att hata män. Det är samma med alla -ismer, alla menar inte samma sak när de talar om liberalism eller socialism heller, inte heller konservatism för den delen.

Zara Larsson vågar kalla sig feminist och får en hel del skit för det. I sitt sommarprogram berättade hon bland annat om saker hon fått höra och den som inte blir chockad över vissa människors beteende måste ha blivit avtrubbade av den inte sällan otrevliga ton som råder i t.ex. sociala medier. Nu prisas Zara Larsson för sin kamp. Det är bra. Ibland märks det förvisso att hon är ung och har en del att lära, men Zara Larsson är ändå en toppenbra förebild.

I sitt sommarprogram läste Zara Larsson en del av en bloggtext skriven av Louise Winblad, som driver fantastiska bloggen Hej, hej, vardag (numera på amelia.se). Utan tydlig källhänvisning ska tilläggas, vilket självklart inte är okej. Texten i sig är dock viktig och när några av mina elever satte upp sin slutproduktion på Estetiska programmets teaterinrikting använde de delarna av texten, vilket gav en ruskigt stark effekt. De blandade sedan in bland annat delar av Drömfakulteten av Sara Stridsberg och korta scener från Liv Strömquist och Nanna Johansson. Mycket snyggt och myckett starkt.

Emma Watson fick chansen att tala i FN och höll då sitt redan kända tal om kampanjen HeforShe. Nu uttalar hon sig ofta i frågan och hon har många som lyssnar. När du får makt kommer också ett visst ansvar. Watson tar ansvar.

Det är till dessa unga kvinnor jag sätter mitt hopp. Visst kan vi som börjar bli tanter också göra en del, se bara på Yvonne Hirdman, som väl ändå måste räknas som tant på riktigt och fortfarande är så vass, så vass. Ett annat exempel är fantastiska Agnes Wold, nyligen utsedd till Årets kvinna. Det som händer med åldern är att ursäktandet av den egna personer försvinner mer och mer, så är det i alla fall för mig.

Det jag skulle önska är en feministisk kamp som sträcker sig bortom fokus på västvärlden, där vithetsnormen och för den delen heteronormen, inte är så stark. För visst finns det fortfarande allt för mycket att kämpa för här, men världens kvinnor är många, många fler. Det är en anledning till att bland andra Chimamanda Ngozi Adichie och Malala Yousafzai är så viktiga, liksom vår egen Gina Dirawi.

Här är hela listan med 100 kvinnor, som blivit utsedda till Årets kvinnor 2016. Tummen upp för er!

Böcker med kvinnofokus

8mars

Idag på Internationella Kvinnodagen har jag gått igenom bloggens recensioner och hittat följande inlägg om böcker med kvinnor, inte sällan starka sådana, i centrum:

Serier för alla åldrar

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall (om hur en dotter kan bli behandlad)

Det som händer i skogen, Hilda-Maria Sandgren (om att vara 13 och bli sedd som sexuell varelse)

Hur man botar en feminist, Nanna Johansson (om hur ojämlikheten finns kvar)

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson (om Iggy som vill ha ett spännande liv)

Jag är den som är den, Elin Lucassi (roligt och relevant seriealbum)

Kunskapens fruktLiv Strömquist (viktigt om kvinnans könsorgan och makten över det)

Kvinnor ritar bara serier om mens, (antologi om mens av Sveriges tecknarelit)

Vi håller på med en viktig grej, Sara Hansson (om vänskap och problem)

 

Skönlitteratur för gammal och ung

All the bright places, Jennifer Niven (om att hitta sig själv mitt i sorgen)

Antiloper, Ester Roxberg (om komplicerad vänskap)

Asfaltsänglar, Johanna Holmström (om några kvinnors liv i Helsingfors)

Burial rites, Hannah Kent (historisk roman om kvinna som åtalas för mord)

Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt (fint om Jade och hennes farmor)

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn (fin bok om Boye i Berlin)

Den vita staden, Karolina Ramqvist (om en kvinna som förlorar allt då pojkvännen dör)

Det är något som inte stämmer, Martina Haag (starkt om att bli lämnad)

Flyt som en fjäril, stick som ett bi, Elin Nilsson (om hur krav kan förstöra)

Gånglåt, Elin Olofsson (om den åldrande kvinnan som ser tillbaka)

Hyresgästerna, Sarah Waters (om att våga vara sig själv och älska vem som helst)

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (om att leva med en lögn)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (om att hitta sig själv och forma sin identitet)

Springa med åror, Cilla Naumann (fint om vänskap mellan flickor som blir kvinnor)

Stål, Silvia Avallone (om två nära vänner på väg att bli vuxna)

Vi kom över havet, Julie Otsuka (om japanska kvinnor på väg till USA)

 

Lyrik

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten (fantastiska dikter om sorg)

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire (vackert och gripande om t.ex. flykt)

 

Sakprosa med kvinnofokus

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan (självbiografiskt om kamp mot anorexi)

De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg (om hur flickor blir pojkar)

Det riktiga landslaget, Moa Svan (om riktigt mäktiga fotbollsspelare)

Hatet, Maria Sveland (om det vidriga kvinnohatet)

How to be a woman, Caitlin Moran (feminism på roligt sätt)

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele (om en ursäktad, till och med accepterad, ojämlikhet)

På spaning med Hedvig, Hedvid Ljungar (feminism helt enkelt)

Resa i Sharialand, Tina Thunander (om att vara kvinna i Saudiarabien)

Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson (om hur farligt det kvinnliga kan vara)

Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee (spännande om kvinnokamp i Liberia)

Vår rättmätiga plats, Barbro Hedvall (om kampen för kvinnors rösträtt)

We should all be feminists, Chimamanda Ngozi Adichie (en grundläggande och viktig genomgång)

 

Dagens dam i december del 7

Skärmklipp 2015-12-06 20.58.26

Liv Strömquist blir dam nummer sju, främst för att hon vågat skriva om viktiga frågor på ett ovanligt och roligt sätt. Serieformatet är effektivt och omedelbart, något som jag upptäckte ganska sent, men nu uppskattar mycket. Det dröjde till 2011 innan jag upptäckte Liv Strömquist och läste då Prins Charles känsla. Sällan har jag läst en så informativ bok om feminism, som samtidigt är sjukt rolig. Att skratten många gånger sätts i halsen gör den ännu bättre. Einsteins fru var den bok jag läste därefter och nu var jag verkligen fast.

I Göteborg satte teater Tamauer upp pjäsen Whatever LOVE means, som baserades på Einsteins fru och Prins Charles känsla. Den blev så populär att lilla Hagateatern inte räckte till och föreställningar genomfördes även på Folkteatern.

2011 kom Ja till Liv! och det är en riktigt vass bok, där Strömquist till exempel berättar om urmoderaterna och deras religion Arbetslinjen, som innebär att alla måste arbeta, förutom överklassen som med fördel kan ägna sig åt diverse obskyra hobbies. Jag inser att det krävs att du delar författarens åsikter för att just den här boken ska tilltala dig. Är du medelålders man, moderat och dessutom gillar Robert Gustavsson kan du nog bli lite provocerad.

Sommaren 2013 var Strömquist sommarvärd och talade då om mens. Programmet inspirerade till seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens, där en lång rad serietecknare (dock inte Strömquist själv) berättar om just mens.

Senaste boken Kunskapens frukt ägnar Strömquist helt åt ”det kvinnliga könsorganet” och lyckas än en gång undervisa och underhålla på samma gång. Det här är en så informativ bok att jag tycker att den borde ses som facklitteratur och jag hade tyckt att det varit sjukt coolt om Augustjuryn gjort just det. Så blev det självklart inte. Hon nominerades dock till DN:s kulturpris och vann.

Har du läst Liv Strömquists böcker? Gillar du dem?

Liv Strömquist Livia Rostovanyi

Foto: Livia Rostovany

 

 

 

 

 

Humoristisk tisdagsutmaning

Veckans tema på Kulturkollo är humor och tisdagsutmaningen går ut på att besvara två frågor.

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt rolig enligt alla andra – men som inte fick dig att skratta det minsta.

Alltså, jag förstår verkligen inte tjusningen med Jonas Jonassons succébok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Inte fick den mig att skratta i alla fall och filmen tänker jag inte se, då Robert Gustavsson är Sveriges kanske mest överskattade komiker.

Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Nu är jag en rätt tråkig människa inser jag, då jag sällan ser ”roliga” tv-serier eller filmer och ännu mer sällan läser ”roliga” böcker. Jag skrattar dock så att jag håller på att dö åt Liv Strömquists och Nanna Johanssons serier. Det är helt min humor. Elakt och aktuellt.

Heja Liv!

9789170378041

Det blev Liv Strömquist som fick ta emot DN:s kulturpris för sin fantastiska bok Kunskapens frukt. Jag absolut älskar Strömquists sätt att kombinera fakta och humor i sina serier och hennes genomgång av det kvinnliga könsorganets historia. En viktig och lärorikbok, men också vansinnigt rolig.

Stort grattis Liv, du är väl värd priset.

 

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: