Tag Archives: Lisa Bjärbo

Boktips i studenttider

Idag tar “mina” två estettreor studenter. Elever som jag haft nöjet att undervisa under två år. Som en sommarpresent till dem och andra som nu ger sig ut i livet bjuder jag på en lista med böcker som jag tycker är läsvärda. En blandning av gammalt och nytt. En del känner mina elever igen från min kära bokvagn som jag drar runt på.

Det finns vissa klassiker man “ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye ska göra det. Själv tänker jag läsa 1984 av George Orwell i sommar.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är bra, liksom Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Båda böckerna har blivit film dessutom.

Just F. Scott Fitzgerald finns med i romanen Åren i Paris av Paula McLain, som handlar om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En slags fejkbiografi, men riktigt läsvärd. I den skriver Hemingway bland annat En fest för livet.

Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.

Kanske är Per Anders Fogelström för långsam, men jag tycker ändå att ni ska försöka er på hans serie om Stockholm under nästan 100 år, som inleds med Mina drömmars stad.

Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

Sprid er läsning geografiskt, så kan ni resa jorden runt med hjälp av litteraturen. Här är några tips:

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

No och jag av Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala. Författaren kommer till Bokmässan i höst, liksom en annan favorit Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare. Hans debutbok Ett arabiskt vemod är riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.

Vi har ju fokuserat en del på just temat identitet och jag vill passa på att tipsa om några böcker till på just på det temat (vilket typ skulle kunna vara vilken bok som helst, men ändå).

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk. Snart kommer fortsättningen på Jag, En på svenska. Den heter En annan och jag har inte vågat läsa den, trots att jag köpte den på engelska i september.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Jag vet att jag tipsat om Om jag var din tjej av Meredith Russo, men den måste med här också. Läsvärd och på samma gång väldigt vanlig och väldigt ovanlig.

Och så avslutningsvis några färska, bra böcker. Några lättsamma, några svartare. Det blir ofta rätt så dystert när jag väljer böcker.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam. Mycket annorlunda och lite magisk.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jag är bra böcker på samma tema.

Brutal och underhållande är två ord som bra beskriver Mats Strandbergs Färjan. Mycket läsvärd även för en skräckskeptiker.

Lite serier kanske?

Jag är den som är den av Elin Lucassi är en fantastisk seriebok med precis min humor. Jag utgår ifrån att ni inte missat Liv Strömquist, men om ni inte läst Prins Charles känsla måste ni göra det.

Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.

Högt och lågt alltså, precis som bra läsning ska vara och kanske livet också. Idag sjunger ni om den ljusnande framtiden som är er och jag tänker på hur några av er sjöng på skolans cabaret och hur jag fällde en tår när jag tänkte på att ni faktiskt ska ta över världen och förhoppningsvis göra den till en bättre plats.

Jag tror på er!

 

PS Ni är både smarta OCH roliga att undervisa. Dessutom trevliga. Det är en utmärkt kombination. Låt ingen lura i er att det inte går att kombinera. DS

Läs också:

En smakbit från en stark ungdomsroman

29698077_O_1

 

Igår var det världsbokdagen och jag tillbringade en del av den i en fantastisk bokhandel i Amsterdam. Under en intensiv helg har det inte blivit jättemycket läst, men under dagens resor har jag ägnat mig åt Jag lever, tror jag av Christine Lundgren, som är en mycket stark bok om Kim, vars bästa vän Moa dör några månader innan studenten. En del paralleller till Lisa Bjärbos Djupa romen det finns helt klart plats för båda böckerna. Just osäkerheten om huruvida döden var avsiktlig eller inte förenar de två böckerna, liksom sorgen och de desperata försöken att leva vidare trots allt.

Jag bjuder på en smakbit, efter uppmaning från bloggen Flukten fra virkeligheten.

Så här beskrivs sorgen på s.32:

“Hur kan dagarna bara fortsätta att gå? Varför stannar inte världen? Märker den inte att Moa inte längre finns? Världen borde börja se sig om efter henne och upptäcka att hon är borta.

“Var är Moa?” skulle Världen förskräckt utropa, innan den börjar springa runt och leta i alla hörn.

Sedan skulle Världen inse att Moa inte gick att hitta någonstans och då skulle den sätta sig ner och gråta tillsammans med oss andra.”

 

Än så länge är Jag lever, tror jag en väldigt fin skildring av den svartaste sorg. Jag återkommer med mer tankar när jag läst färdigt.

Läs också:

Tips på bra böcker att köpa på rean

9789170377808_200

Imorgon startar årets Bokrea. Jag behöver inga reaböcker i år, möjligen blir det några e-böcker, men det finns en del bra att fynda. Här kommer några tips på böcker jag hade köpt om jag inte redan läst dem. En salig blandning med någon slags kvalitetsstämpel.

Vi av David Nicholls är definitivt ingen ny En dag, men en riktigt charmig bok om en familj i sönderfall som försöker sig på en semester.

Kyss mig först av Lottie Moggach är en udda bok om vad som händer när någon får i uppdrag att låta en person som väljer att ta sitt liv fortsätter att ha ett helt normalt liv i sociala medier.

Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell är en riktigt rolig bok om en man som tappar minnet och blir som en helt ny person.

Än skyddar natten av Anna Lihammer är andra, fristående delen av serien om kommissarie Carl Hell och polissyster Maria Gustavsson. Men läs ändå första delen Medan mörkret faller först. Den finns i pocket

Bortom varje rimligt tvivel av Malin Persson Giolito är en välskriven deckare om en massmördare som söker resning. Huvudpersonen advokat Sophia Weber inser att det finns brister i den ursprungliga utredningen, men det är ändå inte en lätt uppgift hon har.

Kungen kommer av Jo Salmson är första delen i serien Maros resa. Mycket bra för ungar runt 8-9 år.

Hövdingens bägare av Martin Widmark är första delen i serien om Halvdan Viking, som grabbarna O älskade när de var ungefär 7-8.

Stinkis av David Walliams är vansinnigt rolig både för barnen och vuxna som älskar att läsa högt med många, galna röster. Helt galet, men mest roligt.

Nidstången av Åsa Larsson och Ingela Korsell är första boken om Pax. Mina barn har just läst alla böckerna om Pax, men de tyckte att de var rätt läskiga först, så minst nio år ska man absolut vara hälsar de.

Grejen med verb av Sara Lövestam är en helt fantastisk grammatikbok för den som är det minsta intresserad av språk. Helt briljant.

Mera vego: mat för hela familjen av Sara Ask och Lisa Bjärbo är en riktigt inspirerande och bra kokbok. Nu har jag alla mina kokböcker nedpackade i en låda på vinden, men den här tänker jag ofta att jag ska rota fram. Mycket bra.

 

 

 

Läs också:

Författare som står i vägen

På Bokmässan lyssnade jag och Annaett seminarium med Milena Busquets och Guadalupe Nettel modererat av Sonja Schwarzenberger. Ett mycket bra och intressant samtal om att skriva självbiografiskt i romanform, men när de tre kvinnorna började diskutera kvinnliga och manliga författare och varför de senare får så mycket mer uppmärksamhet sa Milena Busquets att det säkert berodde på att de var bättre. Helt allvarligt. Nettel försökte få henne att medge att det var ett skämt, men Busques fortsatte att hävda sin åsikt. En åsikt hon självklart får ha. Sonja Schwarzenberger blev så provocerad att hon brast ut i ett rungande “fuck you” och uttalandet påverkade helt klart mitt sätt att se på författaren.

När jag tipsade om Milena Busquets bok Allt detta går överKulturkollo påpekade Anna att huvudpersonen var så irriterande att hon knappt kunde läsa boken. Jag tyckte också att Blanca var rätt irriterande, men jag charmades ändå av henne. Sedan lyssnade jag på Milena Busquets och blev ganska så irriterad på henne, men det spillde inte av sig på Blanca, som jag redan tagit till mitt hjärta. Om jag skulle ha läst boken efter författarsamtalet skulle jag säkert tänkt att Blanca var Milena och kanske inte tyckt att hon var det minsta charmig.

På Stockholm Literature var det istället Ebba Witt-Brattström som visade sig vara en riktigt snobbig besserwisser i sin intervju med Dong Thu Huong. Hennes före detta make, som jag alltid irriterat ihjäl mig på av samma anledning, fick mig dock att ändra uppfattning lite under Bokmässan 2014.

Ibland står författaren i vägen för sina böcker. Andra fall jag kan komma på är Carl-Johan Vallgren, som är en bra författare i många fall, men hans syn på världen klarar jag inte alltid av. Inte blev det bättre av att jag läste Myggor och tigrar, som berättar en syn på en större historia självklart, men som berörde mig illa.

Jag hade börjat mjukna något när det gäller Karl Ove Knausgård, men så kom hans jäkla cykloptext och jag återgick till att våga vägra Min kamp. Viveca Sten blev jag inte direkt mer sugen på efter På spåret, även om jag faktiskt inte irriterade mig på David Lagercrantz, som hela mitt twitterflöde verkade göra.

Ibland undviker jag att läsa böcker som riskerar att förstöra min syn på mina favoritförfattare. Lite fegt kan tyckas. Det är därför jag inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, för att slippa läsa hemska saker om Per Wästberg.

Oftast är det dock tvärtom. Författare som gör ett sympatiskt intryck, som till exempel Kjell Westö, gör att böckerna med större sannolikhet blir lästa. Lisa Bjärbo är så himla trevlig att jag absolut måste läsa hennes böcker (som också är riktigt bra) och detsamma gäller många andra författare.

Vilka författare står i vägen för din läsning och vilka gör att du vill läsa mer?

Läs också:

Livet på landet

Vi skriver om landsbygd på Kulturkollo den här veckan och tisdagsutmaningen handlar om att berätta om en bra skildring av just landsbygden eller småstaden. Jag skrev själv om Carl Larsson och hans dalaakvareller i veckan, som för mig symboliserar landsbygden. Helena har skrivit om Fröding, en annan landsbygdsfavorit och Johanna om fantastiska Djupa ro och Onanisterna, som så väl illustrerar konflikten mellan storstad och småstad inom individer som lämnat. En annan favorit är filmen Fucking Åmål, som är en så precis skildring av det frustrerande i att bo långt ifrån händelsernas centrum.

Jag skulle dock vilja förflytta mig utanför Sveriges gränser och presentera två favoriter, en gammal och en ny. Chinua Achebe berättar i sin kanske mest kända bok Allt går sönder om hur det lilla samhället slås ut då kolonialisterna kommer. En mycket bra bok. Jag måste också lyfta fram Den lilla staden på prärien av Laura Ingalls Wilder, där familjen bosätter sig i en större stad än de bott i tidigare, men där landsbygd ändå är rätt etikett. För mer nutida småstadskänsla rekommenderar jag i princip vilken bok som helst av Sarah Dessen.

Läs också:

Djupa Ro är en viktig bok

29696387_O_1

Djupa Ro är namnet på en badplats vid en sjö i den lilla orten Ingelstad. Det var där Lisa Bjärbo växte upp och där huvudpersonerna i hennes nya bok också bott. Nu har de skingrats, David och Ludde rensar fisk i Norge, Paula läser litteraturvetenskap i Uppsala, medan Tove och Jonathan varit kvar. Nu återförenas fyra av vännerna för att begrava den femte. Jonathan är död.

David är den som berättar och kanske är det honom jag tycker mest om. Speciellt tycker jag om hans förhållande till sin mamma, som är sådär dubbelt som det kan vara då man just gjort sig fri och flyttat och kommer tillbaka igen. Som mamma är det mammorna som tar tag lite extra. Davids mamma som försöker skapa ett vuxet förhållande med sin son och Jonathans mamma som aldrig mer kommer att få ses sin. Bjärbo är skicklig på att gestalta såväl unga som gamla, för se det kan skickliga författare, även om de råkar skriva för unga.

Jonathan var ett år yngre än de andra och när de talar om sina minnen finns han inte alltid med. Ibland är det helt narturligt, som när det handlar om en klassresa, men långt ifrån alltid. Han drog sig undan ibland, valde ensamheten. Ändå är det märkligt att han valde att bada ensam mitt i natten. De inser att de inte kände honom. Att det finns så mycket de aldrig pratat om. Inte ens Tove, som var den som stannade kvar och inledde någon slags kärlekshistoria med honom, kan nu säga att hon visste vem han var. Det gör henne extra ledsen.

Tove berör mig, men det är Paula jag identifierar mig med. Ibland är det pinsam igenkänning som gäller, som när Davids mamma tipsar henne om En man som heter Ove och det står klart att Paula inte riktigt tycker att den är fin nog. Tyvärr kan jag fortfarande vara en litteratursnobb, men då jag läste litteraturvetenskap var jag gräslig. Det är sjukt roligt att Bjärbo med små medel lyckas förklara så mycket om personerna. Det finns många riktigt fina scener i boken och inte sällan imponeras jag över såväl språk som innehåll.

Djupa Ro, är en allvarlig bok, svart på sina ställen, men kanske främst en bok som är superviktig. Bjärbo vågar skriva om det vi borde tala om, men sällan nämner. Hon gör det på ett riktigt bra sätt och får mig att både skratta och gråta. Litteratur när den är som viktigast. Jag skulle bli mycket glad om Djupa Ro finns med bland de nominerade till Augustpriset, men kanske kom den ut för sent för att ta plats där i år? Hur som helst är den värd all uppmärksamhet den kan få.

Läs också:

Lite respekt tack!

Under Bokmässan i Göteborg lyssnade jag på Lisa Bjärbo tillsammans med Jessica Schiefauer, Salla Simukka och Marta Söderberg som deltog i ett seminarium med titeln Hur mörkt får det bli? En provocerande titel, som att det som författare för unga vore fel att skriva om ämnen som är svåra. Den senaste tiden har en debatt om synen på författare som skriver för unga blossat upp. Bjärbo listar frågor som författare som skriver för vuxna aldrig får och det blir ruskigt tydligt vilken skillnad det är. Författare som skriver för vuxna ses som “riktiga” författare, medan författare som skriver för barn- och unga har samma typ av kall som en lärare och dessutom har ett moraliskt ansvar. Hela listan hittar du här, men jag bjuder på några favoriter:

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:

* Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
* Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
* Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
* Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
* Vad vill du säga till dagens vuxna?
* Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Egentligen kan frågorna sammanfattas med tre ord: brist på respekt.

Nog om detta, även om jag skulle kunna fortsätta skriva massor. Jag skulle bara vilja tillägga att det enda jag har svårt för när det gäller författare, oavsett vilka de skriver för, är stereotypa personporträtt. Det är bra mycket värre än all svärta i världen. Det är inte farligt att läsa om hemska saker. Ibland kan det vara farligare att inte göra det.

Jag har just läst Lisa Bjärbos nya bok Djupa Ro, en bra bok med mycket svärta som fick mig att både skratta och gråta. Inlägg om boken kommer imorgon.

Läs också:

Hur mörkt får det bli?

29690798_O_1 29696387_O_1 atn200_athena_front 9789163880353

Jag brukar blogga live under seminarierna på Bokmässan, men under de två sista seminarierna under söndagen lyckades jag glömma alla elektroniska prylar i bokbloggarrummet och fick hålla till godo med block och penna. Något som förvisso har sina fördelar, men det betyder att jag har ett inlägg kvar att skriva och det är det här. Inte det sista någonsin då självklart, men det sista om Bokmässan för i år (tror jag).

Hur mörkt får det bli? är titeln på ett samtal kring svärta i ungdomsböcker med Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg, modererat av Annika Carlsson Bergdahl. Själva titelfrågan provocerade författarna, som menade att den är ogenomtänkt. Författares ansvar att inge hopp diskuterades också, något som flera menade inte måste finnas explicit i texten. En nattsvart bok kan ge lika mycket hopp som en rolig. Själv blev jag väldigt sugen på att läsa Söderbergs Ramona, som handlar om en flicka med samma namn, som mår riktigt dåligt. Då många av mina elever befinner sig i den situation hoppas jag kunna hitta en bok som kan ge dem om inte hopp, så i alla fall en känsla av att inte vara ensam.

Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en helt suverän bok, som blir Augustnominerad om några veckor om det finns någon kulturell rättvisa. Den handlar om mordet på John Hron, men ändå inte. Brottet i boken är ett annat och beslutet att skriva med en förövares familj i centrum är modigt. Den enda bok med ett liknande perspektiv är Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin och där är skammen nästan ett hat. Schiefauer menar dock att det är viktigt att beskriva anhöriga till en ung förövare, de som får utstå spott och spe. Traumat som de anhöriga till förövaren har inte lika stor legitimitet.

Att det blev en bok inspirerad av John Hron just nu, tjugo år senare har flera förklaringar. Dels säger Schiefauer att hon inte varit en tillräckligt skicklig skribent tidigare, men det handlar också om att hon återupplever sin tonårstid på 90-talet i vårt nutida samhälle. Vi har glömt mycket på tjugo år, konstaterar hon. Min barndomsort ligger nära Kungälv, där Schiefauer växte upp och det har självklart påverkat mig. Små orter har en tendens att göra det.

Den lilla orten har också betydelse i När hundarna kommer, liksom i Lisa Bjärbos nya bok Djupa ro som är den tragiska bok hon aldrig skulle skriva. Bakgrunden är historien om ett rollspel, som hennes sambo för tio år sedan berättade att han hade skrivit. Ett rollspel som utspelade sig i en liten ort dit några vänner återvände för att begrava en annan vän. Sedan dess har historien om dessa vänner snurrat hos Bjärbo och till slut ställde hon så många frågor om dem till sin sambo att han bad henne skriva om själv. Att boken utspelar sig i Bjärbos lilla barndomsort Ingestad, som enligt henne själv tar tre sekunder att åka igenom, var kanske inte så genomtänkt. Nu har barndomens vackra badplats blivit förvandlad till något annat. Oavsett detta absolut måste jag läsa Djupa ro, som på pappret kan bli en av årets bästa.

Söderberg talar om vår rädsla för det svarta. Andra boken Athena är en dystopi och att skriva om en fiktiv framtid ger större möjlighet att frossa i det nattsvarta. Hon sticker inte under stol med att det är provocerande att realistisk svärta anser problematiskt, medan det går utmärkt att skriva en svart dystopi.

Jag har första boken i Salla Simukkas Snövittrilogi hemma, men har ännu inte läst. Simukka lyckas dock övertyga mig med sin energi, så kanske blir det Röd som blod för mig snart. Hon berättar om hur hon kom på titlarna först och insåg att hon måste skriva tre böcker. Självklart är det mörkt, säger Simukka och fortsätter med ett redan klassiskt uttalande: “Det går inte att skriva en thriller om att baka bullar”. Dessa bullar återkommer flera gånger under samtalet. Sciefauer berättar till exempel att det mörka ligger nära henne och att det därför inte är svårt att skriva om det svarta. Snarare hade det varit svårt att skriva om att baka bullar.

Inte heller går det att skriva om livet genom att skriva om bullar. Söderberg påpekar att forskning visar att det är viktigt att tala om psykisk ohälsa och självmord. Att inte skygga för svåra frågor, som till exempel psykisk ohälsa, är att ta ett ansvar som författare, säger Lisa Bjärbo och Marta Söderberg håller med. Däremot var Bjärbo rädd för att skriva en instruktionsmanual och lät därför en beteendevetare läsa det hon skrivit. Schiefauer tog hjälp av en psykolog som specialiserat sig på unga förövare. Söderberg utgick ifrån egna erfarenheter och berättar hur nedslående det är att få veta hur lite det hänt på tjugo år inom vården av unga som lider av psykisk ohälsa. I Simukkas bok är mobbing ett viktigt tema och har blivit kontaktad av läsare som känner igen sig. Hon påpekar att litteraturen behövs som spegel.

 

 

Läs också:

Författarstafett! 

  
Fyra författare intervjuar varandra om sina/deras nya böcker. Det är Lisa Bjärbo, aktuell med Djupa ro, intervjuas av Katarina von Bredow och fokus ligger på relationer, inte så mycket på deras hemligheter för att inte spoila. En bok jag just fått hem och längtar efter att läsa. 

Bjärbo fortsätter med att intervjua Salla Simukka om trilogin som nu avslutas med Svart som ebenholts. Jag har faktiskt inte läst några av dem, men har liksom många andra förknippat dem med Milleniumböckerna och Salander, böcker som Simukka inte läst. I tredje boken avslöjas alla hemligheter och det låter onekligen spännande. 

Simukka intervjuar därefter Moa Eriksson Sandberg om boken Paris, Lola och jag om Josefin och Lola som gör en resa tillsammans till Paris, precis som Eriksson Sandberg själv gjorde. De är snart tonåringar och har den speciella vänskap som finns i den åldern. 

Avslutningsvis ställer Eriksson Sandberg frågor till Katarina von Bredow om boken Släppa taget om tvillingar, som inspirerats av ett verkligt syskonpar. Hon utvecklar i boken hur en självständig identitet ska kunna formas då man har någon brevid sig som är så nära. Drivkraften är att skriva om det hon inte förstår, som till exempel förälskelse. 

Fyra böcker som jag är mycket nyfiken på, varav tre väntar i min TBR-hög. Där finns också första delen i Salla Simukkas trilogi som heter Röd som blod.

Läs också:

De där som tar över huvudrollen

toptentuesday

Jag gillar verkligen Top Ten Tuesday, trots att jag sällan orkar fylla en hel lista själv. Den här gången kändes det dock som ett riktigt roligt ämne, “Best secondary character”, de som inte har huvudrollen men som ändå är så minnesvärda. Riktigt bra biroller är grymt viktigt inte bara i filmer, utan även i böcker. Här är mina tio favoriter, eller i alla fall de tio jag kommer på just nu…

1. Tummen i Per Anders Fogelströms Stad-serie är en favorit. Han som är Hennings bäste vän, men också hans motsats.

2. Cathbad, Ruth Galloways minst sagt annorlunda vän, är en stor favorit. Jag hoppas att jag snart får återse dem igen.

3. Paul i Torka aldrig tårar utan handskar måste självklart finnas med här.

4. Biba i The Poison Tree är en person som sticker ut och nästan blir viktigare än huvudpersonen.

5. Den unge tjänaren Ugwu som arbetar hos Odenigbo i En halv gul sol har stannat hos mig.

6. I Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson finns Kasper, pojken som äger den enögda kaninen. Hans betydelse för historien är mycket större än hans medverkan.

7. Emilia Hagman leder seanser i Kaninhjärta och är verkligen en annorlunda bekantskap.

8. Alicia i Allt jag säger är sant har en helt underbar mormor som definitivt måste finnas med på en sådan här lista.

9. Lärare i litteratur brukar sällan vara direkt älskansvärda, men Anders i Ge mig arsenik är faktiskt en hyvens kille.

10. Mona Månstråle i Engelskforstrilogin av Sara Bergmark Elfstrand och Mats Strandberg är lite galen, men mycket rolig att läsa om. Tydligen spelar hon en ganska stor roll i Berättelser från Engelsfors.

Läs också:

« Older Entries