Så var den utläst, boken med den fantastiska titeln Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar av Lena Sundström. Titeln som är klockren och berättar precis vad boken handlar om. Lena skriver sanslöst roligt och lite lagom ironiskt om saker som hon inte förstår och som jag definitivt har svårt att greppa också. Hon är besviken på Socialdemokraterna och den bild hon har av ett parti som hon varit trogen i många år. Ett parti som istället för att värna om den lilla människan helt plötsligt genomför en massa moderata reformer och dessutom har mage att hävda att de är deras egna.

Sundström skriver om avregleringen av elmarknaden som inte ledde till något annat än fetare löner för diverse VD-gubbar och dyrare el, det lördagsöppna systembolaget som definitivt inte är bra för alla och inte heller de flestas lever, om man om man vill säkra pensionen borde ta en Harry Boy, om folkaktien Telia, fler avregleringar som ledde till rejäl valutakris, den passfria unionen som medför att passet måste visas oftare speciellt om du inte råkar se tillräckligt arisk ut och sist med inte minst Björn Rosengren, Erik Åsbrink och andra personer som hon absolut inte gillar.

Allvarliga ämnen i en trevlig, genomtänkt och rapp förpackning. Jag gillar den raljerande och ironiska tonen och Sundströms briljanta sågningar av de som förtjänar att sågas rejält. Asgarv blandas med svordomar under läsningen och jag undrar mest av allt hur det blev som det blev. Hur gick det egentligen till? Varför var det ingen som reagerade?

Nu ser jag fram emot att läsa Lena Sundströms andra böcker och hoppas på att Världens lyckligaste folk snart blir ledig på biblioteket.

Jag gillar verkligen Lena Sundströms sätt att skriva. Hon är rapp i käften och har en underbart ironisk humor. Hon ställer en massa frågor och kommer faktiskt med en hel del svar om än inga färdiga lösningar. Kan Sverige bli som Danmark ett land där ett främlingsfientligt parti fungerar som både maktfaktor och munkavel? Kan vi blir ett land som de som inte ställer upp på de främlingsfientliga politikernas retorik skäms för att bo i? Det Danmark Sundström målar upp är knappast ett land jag skulle vilja bo i och jag förstår att många pæredanskar skäms över att erkänna sitt ursprung.

Pia Kjærsgaard, partiledare för Dansk Folkeparti, verkar inte ha några skrupler utan sprider glatt diverse fördomar och felaktiga uppgifter om man får tro Sundström. Det lustiga är att partiledaren inte ens verkar bry sig. Hellre överdriva och ljuga och nå sina syften än att tala sanning och inte öka sin makt verkar vara taktiken. Ingen blir heller gladare än Kjærsgaard då de andra partierna försöker sig på samma taktik.

I Sverige finns ett än så länge litet, men inte desto mindre skrämmande, parti med rötterna i grupperingar som definitivt inte är rumsrena. Hur ska de svenska riksdagspartierna se till att Sverigedemokraterna inte får styra debatten på samma sätt som Dansk Folkeparti har fått göra i Danmark? Sundströms råd är att inte bjuda in dem i debatter om integration och invandring som faktiskt inte är frågor som väljarna anser vara de viktigaste. Så var det även i Danmark, men ju mer utrymme frågan fick, desto fler väljare fick Dansk Folkeparti.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att de mer etablerade partierna inte har tjänat någonting på att ta debatt med Dansk Folkeparti i deras egna hjärtefrågor. Rådet från Sundström är snarare att värna om en egen politik och fokusera på de frågor som det egna partiets väljare brinner för istället för att försöka ta över andra partiers hjärtefrågor. Det blir liksom inte bra ändå. Bättre att profilera sig än att följa efter. Kanske något för de svenska riksdagspartierna att tänka på i blockpolitikens era. Se till att sticka ut, utan att för den delen falla i rasistfällan. Jag vill nämligen inte behöva skämmas för att bo i Sverige.

I Danmark verkar politikerna tävla om att vara hårdast. Kraven på blivande medborgare höjs ständigt. Vilka krav kan vi ställa på människor som kommer till vårt land? Är det rimligt att man för att få medborgarskap ska behöva göra ett prov som en stor del av den inhemska befolkningen inte klarar? Vad sägs om frågor som: ”Vilket år vann det kvinnliga landslaget VM i handboll?” och annat viktigt som varje dansk bör veta. Eller ja, är du född i Danmark behöver du inte kunna detta, men självklart måste de som inte är födda i landet ha sådan här livsviktig kunskap.

Sundström är väl påläst och har grävt fram en hel del spännande och ibland skrattretande fakta. Jag vet till exempel inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att Dansk Folkeparti säger sig vilja motarbeta hemska muslimer som agar sina barn när undersökningar visar att 7% av de tillfrågade danska muslimerna är för barnaga, medan 43% av Dansk Folkepartis anhängare är det. Vilka ska vi egentligen vara rädda för?

Det är en utsatt grupp, de främlingsfientliga väljarna som ofta är låginkomsttagare, som vill bekämpa en annan, invandrarna. Sundström menar att de istället borde slå sig ihop för att tillsammans slå underifrån mot de mer välbeställda. Den typiske sverigedemokratanhängaren tillhör samma samhällsgrupp.

Boken innehåller både skrämmande och hysteriskt roliga passager. Fantastiskt är det när Sundström kontaktar Fobiskolan för att se om de kan bota islamofobi. Skrämmande är det när Dansk Folkepartis Søren Krarup försöker slingra sig ur sina fördomar om muslimer genom att konstatera att ingenting kritiskt som sägs om islam kan räknas som hån då allt är sant. Precis som Sverigedemokraternas anhängare anser han sig nämligen sitta inne med den sanning som alla politiskt korrekta och därmed korkade inte kan förstå. Muslimer och invandrare är alltid ett hot. Detta försöker han bevisa med enstaka exempel på samma sätt som SD gör. Snart är de i majoritet och då kommer det att gå illa. Att de 6,2% utomeuropeiska personer som bor i Danmark (7,7% i Sverige) skulle visa på någon massinvasion torde vara ganska självklart för de allra flesta. Inte för Pias och Jimmies anhängare dock. Sorgligt.

Lena Sundström har skrivit en bra och underhållande bok om viktiga ämnen. Dels visar hon hur svårt det är att komma som invandrare till Danmark även om man som hon råkar vara svensk om än med koreanskt utseende. Det är också spännande att läsa om det danska politiska klimatet och hur de ”riktiga” danskarna ser på sitt land. Ingen munter bild, men intressant läsning. Personligt och allmängiltigt på samma gång. En bok jag tycker att du och definitivt alla svenska politiker ska läsa. Har du skickat ett exemplar var till partiledarna Lena? Det borde du göra annars!

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-02-25

Nu när jag håller på att läsa och förfasas över Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius passar det bra med en repris. Boken finns dessutom i ganska färsk pocket. Jag tycker definitivt att du ska läsa den.

Läs också artikeln om Lena Sundström i dagens DN.