enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Lena Ackebo

Böcker jag ser fram emot i maj

Jag är väldigt kluven till listor med böcker som släpps på olika förlag. Det är visserligen underbart att inse hur mycket bra som kommer att kunna upplevas den närmaste tiden, men samtidigt blir jag galet stressad när jag inser hur få av dessa på pappret fantastiska böcker som jag kommer att hinna läsa. Här är i alla fall de böcker jag ser fram emot i maj och som jag vill läsa någon gång.

Kärlekens magiska regler, Alice Hoffman, Harper Collins Nordic, maj.

Hjärtat är en knuten hand, Ingrid Ovedie Volden, Natur & Kultur, maj.

Jag ska rädda er alla, Èmile Frèche, B Wahlströms, maj.

Summer, Monica Sabolo, Sekwa, maj

Trettonde sommaren, Gabriella Sköldenberg, Natur & Kultur, maj

Liten tvåa med potential, Camilla Davidsson, Printz Publishing, 3 maj

Tjuren från Solna, Gunnar Ardelius, Natur & Kultur, 3 maj

Detta ska passera, Cecilia Davidsson, Albert Bonniers förlag, 4 maj.

De försvarslösa, Kari Hiekkapelto, Modernista, 5 maj

Vi som älskade, Renée Carlino, Forum Lovereads, 8 juni.

Satyricon, Gertrud Hellbrand, Albert Bonniers förlag, 11 maj.

Eileen, Ottessa Moshfegh, Modernista, 12 maj

Sången om en son, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Norstedts förlag, 14 maj

Holländarn, Birgitta Bergin, Bokfabriken, 15 maj.

BlåMaja Lunde, Natur & Kultur, 17 maj.

Nej och åter nej, Nina Lykke, Wahlström &Widstrand, 17 maj.

Lincoln i bardo, George Saunders, Albert Bonniers förlag, 18 maj.

En helt vanlig familj, Mattias Edvardsson, Forum, 20 maj.

Kriget som inte har något slut, Carsten Jensen & Anders Hammer, Albert Bonniers förlag, 22 maj.

Blixtra, spraka, blända!, Jenny Jägerfeld, Natur & Kultur, 24 maj.

Darling Mona, Lena Ackebo, Natur & Kultur, 31 maj.

Olikhetsutmaningen: feg och modig

Idag ska jag föreläsa och det är ingenting jag gör ofta. Alltid när jag får frågan att göra något jag inte är så bekväm med är min spontana reaktion att säga nej. Jag är helt enkelt för feg för att hantera situationer som är nya för mig. De senaste åren har jag faktiskt blivit modigare och säger oftare ja, trots att jag blir sjukt nervös. Idag är en sådan nervös dag och därför blir veckans ordpar feg och modig.

Någon som ser sig som feg, men som faktiskt visar sig vara riktigt modig är Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, en av mina favoritböcker av Astrid Lindgren. Självbilden stämmer inte alltid och mod kan dessutom se ut på väldigt många olika sätt.

Att lämna sitt invanda liv och börja om på nytt är modigt. Det gör Mona i Världens vackraste man av Lena Ackebo. Det är också modigt att som hon gör välja kärleken även om det inte gått så bra förr. Det gör även Quoyle i Lasse Hallströms Sjöfartsnytt.

Att orsaka en olycka och sedan smita är riktigt, riktigt fegt. I Mocka av Tatiana de Rosnay blir Justines son Malcolm överkörd av en smitare och livet förändras drastiskt.

Nu är det din tur att koppla ihop kulturella verk med orden feg och modig.

 

Olikhetsutmaningen: kärlek och hat

Igår var det alla hjärtans dag och det kändes därför naturligt att låta det inspirera veckans olikhetsutmaning. Dagens ordpar är kärlek och hat, två starka känslor som vissa hävdar ligger väldigt nära varandra.

Johanna Adorján berättar i sin bok En alldeles särskild kärlek om sina farföräldrars väldigt speciella kärlek. De uttrycker den inte så ofta när andra ser, faktiskt verkar de inte alltid ens tycka om varandra, men ändå tar de sina liv tillsammans när en av dem är närmare döden en den andra.

En riktigt fin skildring av kärlek finns i Världens vackraste man av Lena Ackebo där systrarna Mona och Barbro reser till Mallorca och Mona träffar världens vackraste man.

I Dennis Lehanes senaste bok En äkta man berättas om ett förhållande som faktiskt innehåller både kärlek och hat. Ett bevis för att dessa två känslor ibland glider in i varandra.

Hat är en stark känsla och jag har svårt att säga att jag hatar någon. Däremot förstår jag att vissa situationer väcker hat, som när människor blir utsatta för händelser som flickorna i Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Då hatar jag hela vår samhällsstruktur, där det allt för ofta saknas rättvisa.

Ibland hatar människor sig själva och att läsa om Judes självdestruktiva handlingar i Ett litet liv av Hanya Yanagihara var väldigt smärtsamt. Jag förstår att han inte kan komma över det som hänt honom och att han hatar de som utsatte honom, men jag önskade hela tiden att han skulle förlåta sig själv.

Bristen på kärlek kan vara lika smärtsamt att uppleva som hat. Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall berättar om en liten flicka som inte önskar annat än att hennes föräldrar ska visa kärlek. En riktigt stark bok som gjorde ont att läsa.

 

Vilken kultur kopplar du samman med dessa två känslor?

 

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

Det här med att höra hemma är viktigt. I veckan har jag tittat på Allt för Sverige med mina elever som alla lämnat sina hem för att förhoppningsvis hitta nya hem här. Deltagarna i tv-serien har sina hem kvar, men letar efter sina rötter i sina förfäders hemland, för att förhoppningsvis hitta ännu en plats som känns hemma.

Mitt barndomshem har just sålts och egentligen är det anledningen till veckans val av ordpar. Egentligen är ett hus, eller ett radhus i detta fall, egentligen ingenting mer än just en byggnad, men det är ändå en speciell känsla att det nu tillhör någon annan.

Motsatsen till hemma får bli borta, vilket kan tolkas på flera sätt. Det kan t.ex. handla om att vara borta tillfälligt från sitt hem, eller att för alltid ha lämnat det.

Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in.

”Home is where the heart is”, sjunger Erasure i låten Blue Savannah och visst stämmer det till stor del, men hemma är också en plats och kanske till och med en byggnad. Att vara borta hemifrån kan vara ett äventyr, som när systrarna Barbro och Mona reser till Mallorca i Lena Ackebos Världens vackraste man. Faktiskt är det så att ena systern Mona hittar hem när hon reser bort. Ett hem som hon delar med världens vackraste man.

Navid Modiris bok Hej syster handlar om att inte höra hemma i ett land, trots att man bott där i nästan hela sitt liv. Det som föräldrarna kallade hemma är dock borta för barnen och därmed uppstår det Moridi kallar ”mellanförskap”.

Hemmet behöver dock inte vara någon plats att trivas på. Philippe i En oväntad vänskap är i det närmaste fånge i sitt eget hem och att komma bort blir då ett sätt att hitta friheten.

Ingen väljer ändå att lämna sitt hem om det inte är alldeles nödvändigt. Någon som skriver vackert om det är Warsan Shire i dikten som heter just Home. Du kan läsa hela dikten här, men jag bjuder på några favoritstrofer.

 

no one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well

[…]

you have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

 

 

 

 

Kära Barbro — en bra uppföljare

Det var mycket jag tyckte om i Lena Ackebos Världens vackraste man om systrarna Mona och Barbro på semester, men det fanns också sådant som störde mig. Det blev alldeles för yvigt och jag blev lite matt. Uppföljaren Kära Barbro är stramare och snyggare. Kanske för att den främst handlar om den stramare av systrarna. När Mona vårdar sin nya kärlek Mallorca är Barbro ganska bitter hemma i sin fina villa med sin läkarman och sladdisen, som är det enda av de fyra barnen som bor hemma. Ytan är i det närmaste perfekt, men det räcker liksom inte med yta. Hon vill desperat hitta ett sätt att känna riktiga känslor. Nu är det mest skuld och ilska som river i henne och det är ganska svårt att känna någon sympati för henne. Förståelse absolut, men det är som att Barbro letar fel främst hos andra, men också hos sig själv.

När Mona flyttat utomlands är det Barbro som behöver hålla koll på modern som bor på ett äldreboende i Stockholm. Den ångest som resorna dit väcker är enorm och besöken nästan lika illa. Att ha dåligt samvete för en äldre släkting är det nog många som har. Det går inte att räcka till, speciellt inte om släktingen i fråga glömmer besöket strax efter det ägt rum och därför kanske lider ännu mer av sin ensamhet.

Stramheten och distansen är något jag uppskattar, men kanske blev det denna gång för mycket. Som medel för att skapa distans mellan systrarna och visa på deras olikheter är den dock effektfull. Det enda som andas någon sorts liv är Monas brev och självklart väcker hennes lycka ännu mer bitterhet hos Barbro.

Efter ett helt absurt abrupt slut lämnar vi Barbro och Mona. Jag utgår ifrån att det kommer fler böcker om dem, annars lämnar Ackebo oss verkligen med ett rejält gäng frågor. På ett sätt blir Kära Barbro en transportsträcka mot ännu ett möte mellan systrarna, men det är också en fin och ganska tragisk berättelse om den systern som inte vågar leva sitt liv och avundsjukan gentemot den som äntligen gör det.

Böcker jag ser fram emot i maj

Bättre sent än aldrig har jag lusläst sommarkatalogen från Svensk bokhandel och bjuder på en lista med böcker som ges ut i maj, som jag är väldigt nyfiken på.

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple, Sekwa förlag, maj.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur, maj.

Kära Barbro, Lena Ackebo, Natur & Kultur, maj

Selma Lagerlöf på en timme, Henrik Lange, Natur & Kultur, maj.

Mitt namn är Lucy Barton, Elizabeth Strout, Forum bokförlag, 3 maj.

Ditt liv och mitt, Maj-Gull Axelsson, Brombergs Bokförlag, 10 maj.

Jag vill vara jordens medelpunkt, Charlotta Langebo, Rabén & Sjögren, 10 maj.

Vända världen rätt, Jennifer Niven, Lilla Piratförlaget, 10 maj.

Resten av livet, Jean-Paul Didierlaurent, Norstedts, 15 maj.

Ni kommer att sakna mig, Moa Herngren, Bonnier Carlsen, 16 maj.

Att återvända, Hisham Matar, Forum bokförlag, 17 maj.

Den tunna blå linjen, Christoffer Carlsson, Piratförlaget, 17 maj.

Bitterfittan 2, Maria Sveland, Leopard förlag, 18 maj

Den som går på tigerstigar, Helena Thorfinn, Norstedts, 22 maj.

Hunden som vågade drömma, Sun-Mi Hwang, Norstedts, 22 maj.

Det finns inga monster, Liselotte Willén, Albert Bonniers förlag, 23 maj.

Del av labyrinten, Inger Christensen, Modernista, 26 maj.

Flytten till Cornwall, Liz Fenwick, Norstedts, 29 maj.

Hemmet, Mats Strandberg, Norstedts, 29 maj.

Damkören i Chilbury, Jennifer Ryan, Forum bokförlag, 31 maj.

Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 31 maj.

Mitt (inte så) perfekta liv, Sophie Kinsella, Printz Publishing, 31 maj.

Tio kärlekspar att älska

Det blir lätt för mycket när kärlek ska skildras i böcker, tv-serier eller filmer. Några favoritpar har jag ändå och här presenteras tio av dem. Inga klassiker den här gången, utan ganska färska sådana. Andra kärlekspar jag listat hittar du här.

Amanda och Grant i Om jag var din tjej av Meredith Russo. Ett på ytan helt vanligt par, men att Amanda föddes som Andrew gör det mer komplicerat.

Nick och Rachel i Kevin Kwans böcker Crazy Rich Asians och China Rich Girlfriend lyckas få till det mot alla odds, eller snarare mot alla släktingars vilja.

Mona och Albert i Världens vackraste man av Lena Ackebo är ett fint par som jag önskar all lycka. Jag väntar på uppföljaren.

I The Blacklist finns en hel del märkliga förhållanden. Ett av dem är det mellan Elizabeth och Tom Keen som inledningsvis har ett på ytan lyckligt äktenskap, tills Tom avslöjas som bedragare. Trots detta hittar de tillbaka till varandra.

Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt finns flera kärlekspar, men det finaste är nog andå Rose och Pierre, som levt ett långt och kärleksfyllt liv tillsammans.

John och Frank har ett inte helt okomplicerat förhållande i Du, bara av Anna Ahlund. Kärlek är sällan okomplicerad, men någon slags balans hittar de allt.

Jack och Rebecca i fina serien This is Us verkar i alla fall inledningsvis ha det riktigt bra. Vi vet att något händer senare, men ännu inte vad.

Nu har jag klämt hela Gilmore Girls ett antal år efter alla andra och självklart måste Loralei och Luke vara med. Sjukt sega är de helt klart, men det verkade ju bli bra till slut. Nu har jag visserligen inte sett de nya avsnitten. De kanske ställer till det igen …

Jack och Freja får en fin start, men sedan kommer Jacks förflutna ikapp honom i Jack av Christina Lindström. Det ska vara lite svårt det där med kärlek, annars blir det nästan lite tråkigt.

Who do you love av Jennifer Weiner är en riktigt smaskig kärlekshistoria om Andy och Rachel som träffas unga, gör uppehåll, men hela tiden hittar tillbaka till varandra.

Veckans ord på K: Mina svar

k

Veckans ord börjar på K och det här är mina associationer.

Emmas kamp för upprättelse och rättvisa i Hon bad om det av Louise O’Neill berörde mig mycket.

Det finns ingen hejd på de klagomål som systrarna i Världens vackraste man av Lena Ackebo, sprider omkring sig. Mest är det yngre systern Barbro som klagar, men även äldre systern Mona har en del att klaga på främst när det gäller systern.

Jag tittar igenom de senaste böckerna jag läst och så mycket komiskt finns det knappast. Möjligen kan Peppe Öhmans Livet & patriarkatet platsa, trots att den mer är dråplig och tragikomisk.

Maja är livrädd och försöker kontrollera gruvan och de nattliga sprängningarna i fina Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

Frank drabbas av en oväntad känsla i Peo Bengtssons Vara Frank.

 

Världens vackraste man

9789127148635

Det finns en del likheter mellan Linda Olssons senaste bok och Lena Ackebos romandebut. Båda böckerna handlar om en inte så genomtänkt resa till Spanien, där den syster som bjuder in ångrar sig bittert. Båda syskonparen när en bitterhet och det förflutna plågar dem. Där slutar dock likheterna. Om Linda Olssons En syster i mitt hus var distanserad, drömsk och fåordig är Lena Ackebos Världens vackraste man dess motsats. Orden flödar, virvlar som en strömmande älv och hotar inledningsvis nästan att spola bort mig. Jag översköljs av det intensiva och känslofyllda och har svårt att ta till mig det.

Systrarna Mona, pensionerad lärare och Barbro, medelålders hemmafru är först ganska irriterande. Problemen börjar redan när Mona är på väg till flygplatsen. Hon har inte sovit över hos Barbro, trots att systern erbjudit henne det och håller på att missa flyget. Det slutar med att hon tar en taxi. Varför valde hon att inte sova hos systern? För att gästrummet är obekvämt enligt henne, för att hon är jobbig och kräsen, enligt Barbro. Vi får läsa varje kapitel i två versioner, ett där Barbro berättar och ett där Mona gör det. Det gör att boken inledningsvis känns seg och svårforcerad, men snart börjar jag gilla det. Det är nämligen något med dessa systrar som jag tycker om. De är ganska jobbiga båda två, men under ytan finns en osäkerhet och en rädsla för att inte bli omtyckt.

De kommer till Mallorca till slut, mitt i natten och Barbro får, eller tar, det enda sovrummet. Lika bra, då Mona är den som är morgonpigg. En sådan sak som valet av sängplats är en typisk sak som ältas fram och tillbaka av Barbro, för det är främst hon som ältar. När vi får redan på mer om hennes liv och kanske framför allt hennes äktenskap känns det ganska naturligt att hon ältar. Frågan är dock om ältandet tillkommit efter saker som hänt, eller om hon alltid varit sådan. Mona är på ett sätt mer okomplicerad, men visst är det så att hon har en hel del åsikter om systern och det liv hon lever. Ytan är viktig för Barbro, men på något sätt även för Mona. Varför har hon annars valt att stanna kvar i ett kärlekslöst äktenskap?

Första middagen på Mallorca äts på Albert’s Hall och ägaren Albert charmar Mona totalt. Först känner hon sig lite generad över att hon, gamla människa, flirtar och rodnar och Barbro skäms över sin syster och tycker att Albert är en billig charmör. Självklart flirtar han med alla. Men så är det inte, mellan Mona och Albert växer någonting fram och när Barbro drabbas av en elak influensa och blir sängliggande får Mona semestra ensam. Hon får då tid att ifrågasätta det liv hon lever och hoppas på en förändring.

Jag tycker om både Barbro och Mona till slut och det är det som gör att jag tycker om Världens vackraste man, trots den något tröga inledningen. Det är befriande med medelålders kvinnor i huvudrollen och jag är glad över att jag fick lära känna dem. Det är utan tvekan bäddat för en fortsättning och jag hade inte haft något emot att träffa Barbro och Mona igen.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: