enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 (Sida 1 av 11)

Lucy Dillons nya är en trevlig höstbok

Under vår hundvecka på Kulturkollo skrev jag om Lucy Dillons senaste bok Where the light gets in och visst finns det hundar i boken som alltid. Det är dock inte därför jag återkommer till Dillon gång efter gång.

Huvudpersonen Lorna är uppvuxen i Dillons fiktiva småstad Longhampton, där Anna har sin bokaffär, där Juliet promenerar med alla hundar, där Gina leder renovringsprojekt och Libby och Jason startar upp sitt B & B. Nu återvänder Lorna för att ta över det lokala galleriet.

Just det här att låta sina böcker utspela sig i samma lilla samhälle ger Dillons böcker ännu en dimension. Faktiskt tycker jag att hon är en av de bättre författarna i genren. Jag rekommenderar er att krypa ner under filten och läsa Where the ligh gets in. Det blir garanterat en mysig stund.

Läs mitt inlägg på Kulturkollo för mer tankar om boken.

Kvinnan i fönstret

Förra bokmässan hörde jag för första gången talas om A J Finns debutbok The Woman in the Window, när han deltog via länk på förlaget Harper Collins bloggmingel. Jag blev direkt sugen på att läsa, men fick inte tummen ur förrän nu i höst och då på svenska.

Boken handlar om Anna Fox som bor ensam i en lägenhet i New York och sedan en ganska lång period tillbaka helt isolerat sig. Att hon mår väldigt dåligt står klart väldigt snart och hon dricker kopiösa mängder av vin för att ens så ut med att leva det så kallade liv hon lever. För att fördriva tiden ser hon på Hitchkock-filmer och spionerar på grannarna. Det är speciellt den relativt nyinflyttade familjen Russel som tar hennes uppmärksamhet. Det är smärtsamt att läsa om Anna och ju mer jag lär känna henne, desto värre blir det.

Jag har dragit mig för att blogga om Kvinnan i fönstret för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Inledningsvis är den väldigt, väldigt bra, men ju längre det går blir handlingen bara väldigt märklig. Det är verkligen ingen dålig bok, men dels tycker jag att twisten är extremt förutsägbar medan en del annat är alldeles för osannolikt. Det finns något som tilltalar mig i A J Finns sätt att skriva och jag tycker att tempot, stämningen och språket lyfter läsningen. Det är när handlingen nästan spårar ur som jag blir skeptisk, samtidigt som jag inte kan sluta läsa. Jag är helt enkelt väldigt kluven.

 

 

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Doktor Bagges anagram

Jag tyckte om En ny tid av Ida Jessen, men efter att ha läst Doktor Bagges anagram blev den så mycket bättre. Faktiskt skulle jag vilja läsa om den igen. De två böckerna bildar en fin helhet.

I sin andra bok om paret Bagge låter Jessen oss lära känna doktor Bagge mer. Genom att låta honom skriva för en medicinsk tidskrift, lurar Jessen sin buttre karaktär att berätta om sitt liv. Vi får veta en del om hans patienter, men också mycket om hans äktenskap. Han önskar sig en fru som är fri, i alla fall på pappret, men är ändå nöjd med att hon sköter hemmet och finns där när han behöver det.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli mer än en bok om paret Bagge, men Jessens mor vill gärna lära känna doktorn lite mer. Han var ju så märklig. Det var dock ett fall med fem döda syskon som fick Jessen att vilja skriva mer. De dog på sjukhus och i boken är anledningen ett vaccin som har blivit dåligt. I boken är doktor Bagge inblandad och det är ett av de fall han minns bäst.

Det står klart att doktor Bagge lever mycket inne i sitt huvud och den person han låter andra se är läkaren, inte privatpersonen. Visst tycker han om sin fru, men han låter henne gärna vara på avstånd. Viktigast är att förändra livet för andra, för patienterna och att lära människor om hälsa och hygien.

Att läsa En ny tid och Doktor Bagges anagram är en upplevelse och jag är glad att jag läste dem så tätt efter varandra. Jag är också otroligt glad över att Christina Haugen påt Historiska Media mailade och frågade om jag var intresserad av att intervjua Ida Jessen, för annars är jag rädd att jag hade missat henne. En ny tid var en av många böcker jag hade tänkt att läsa och nu hamnade den högst upp i TBR-högen tillsammans med Doktor Bagges anagram. Det är jag otroligt glad över.

Förlaget hade de funderingar på att kombinera de två böckerna och därmed de två rösterna, i en bok som lästes från olika håll. Det hade dock kostat mer än det smakat, men det är ändå just så böckerna om makarna Bagge ska läsas. De fungerar som två sidor av berättelsen om ett äktenskap och är så otroligt välskrivna och bra att de tillsammans blir en av årets största läsupplevelser.

Nyfiken på Ida Jessen?

På Bokmässan var jag på ett seminarium men Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck och självklart bloggade jag om det. Läs också gärna min och Annas intervju med Ida Jessen på Kulturkollo.

Nattvakten

Anna Ihrén har tidigare skrivit deckarserien Morden på Smögen, som inleds med Strandsittaren. Nu är hon aktuell med Nattvakten, första delen i nya Jubileumsserien som utspelar sig i den snart 400 år gamla staden Göteborg.

Det hela börjar på Gustav Adolfs torg, mitt i centrum där politiken har sitt centrum. Mitt på torget, utanför Stadshuset där kommunledningen håller till, hittas en man infrusen i ett stort isblock. Det visar sig vara en av stadens stora män och självklart prioriteras fallet.

För att få ordning på Göteborg, där gängkriminalitet är ett reellt problem, har polisen satt samman en specialgrupp. Sandra Haraldsson erbjuds tjänsten som gruppens ledare och flyttar från Smögen till Göteborg.

Dennis Wilhelmsson finns med på ett hörn och även om han tillfälligt hoppat av polisyrket för att studera, lyckas han inte riktigt hålla sig ifrån det. När hans klasskamrat Jasmin försvinner mystiskt, blir han också personligt involverad i ett fall med många trådar från Sverige ut i Europa.

Nattvakten är en spännande historia och jag tycker mest om de delar som utspelar sig i Göteborg. Där borde Ihrén lagt ett större fokus. Nu blir det väldigt många trådar och ibland lite rörigt. Det mesta knyts ihop i slutet, men boken hade tjänat på att renodlas mer. Nu är detta förvisso första delen i en serie och det skulle kunna vara så att vissa trådar fortsätter i kommande böcker. Jag kommer helt klart att läsa vidare i serien, främst för att jag verkligen tycker om Sandra Haraldsson.

Late bloomer gav mersmak

Jag gillar Bonnier Bookerys koncept med kortromaner och har läst och lyssnat på flera titlar. Just att lyssna på korta böcker är något som funkar bra för mig, som brukar ha svårt att hålla koncentrationen uppe när jag lyssnar på längre böcker.

Det var länge sedan jag läste något av Emma Hamberg, men hon är en gammal favorit och när jag upptäckte hennes Late Bloomer, blev den mitt resesällskap. Ljudboken är inläst av författaren själv och det är en riktigt bra uppläsning. Historien om Ulla, som just blivit änka och helt förlorat livslusten är nattsvart och jätterolig.

Egentligen var Ullas och Ingemars äktenskap inget speciellt, men han fanns alltid där och nu finns han inte mer. Den enda Ulla har kvar är sonen, men honom träffar hon sällan. Nu har hon skaffat en livsförsäkring och planen är att ta livet av sig långsamt, så att hon dör när den börjar gälla. Ett år har hon, sedan är det över. Ulla röker hysteriskt, äter mängder med socker och missköter sig på alla tänkbara sätt. Hon duschar inte, går inte ut och isolerar sig helt.

Så börjar hon spionera på en man som bor i lägenheten mitt emot. Han verkar rätt märklig och ibland är en tonårskille hos honom. Ulla är rädd att killen är i fara och bestämmer sig en dag för att knalla över och rädda honom. Väl inne i trappuppgången träffar hon en annan man som ska hälsa på i lägenheten och Ulla lyckas ta sig in.

Det här är bara början på den skruvande berättelsen om Ulla och människorna i den skumma lägenheten och när boken är utläst önskar jag mig mer. Jag är inte färdig med Ulla ännu, faktiskt inte alls färdig. Du får gärna skriva mer om henne Emma Hamberg. Gör det snälla du.

Ett hjärtslag från döden

Året var 2000. Vi var på väg i buss från Hanoi till Sa Pa i norra Vietnam. Den smala vägen slingrade sig högre och högre upp mot bergen där vi skulle vandra under några dagar. Så fick bussen möte av en jeep fylld av militärer. Bilen körde mitt i vägen och saktade inte ner. Busschauffören hade inget val, utan var tvungen att köra bussen ner i diket. Hade vi varit på väg åt andra hållet skulle vi kanske ha rasat ner för berget istället och det ödet hade bilen vi mötte också kunnat gå till mötes.

En kvinna bröt benet, några av oss fick blåmärken, men vi klarade oss oväntat bra. Under några timmar var vi fast i en liten by, där jag hade långa samtal med en äldre kvinna. Hon pratade vietnamesiska, jag pratade svenska och det gick alldeles utmärkt. Jag tog ett foto på henne, ett försök och jag lyckades fånga henne perfekt. Länge hängde hon i vårt vardagsrum.

Det är nog det närmaste jag varit döden.

Ett hjärtslag från döden är Maggie O’Farrells ovanliga självbiografi som beskriver 17 tillfällen då hon sett döden i vitögat. Varje kapitel har fått namn efter kroppsdelarna som drabbades. Mitt minne ovan hade fått titeln ”Rumpan”, vilket kanske inte hade varit så poetiskt. Maggie O’Farrell är mer poetisk än så. Mycket mer poetisk.

Det börjar med ”Hals” och en händelse 1990 när författaren var på vandring och klarade sig från något som istället drabbade någon annan. Vi får sedan lära känna Maggie O’Farrell genom fler traumatiska händelser, som alla självklart har påverkat hennes liv. Fram och tillbaka i livet läggs pusselbit efter pusselbit i ett liv där kroppen och dess begränsningar har stor betydelse.

Ett hjärtslag från döden är en av de absolut bästa, självbiografiska böcker jag läst. O’Farrell har en ovanlig idé, som funkar väldigt bra och hennes språk är helt fantastiskt. Det här är en bok i klass med Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när man kan vara normal? och det är ett väldigt gott betyg.

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

I lördags skulle vi ha träffat Maggie O’Farrell och cirklat om den här fantastiska boken. Då hennes dotter är sjuk blev det tyvärr inte så. Självklart stannar en mamma hos sin dotter. Ni som läser boken kommer definitivt förstå att det här är extra viktigt.

 

En ny tid

En ny tid av Ida Jessen är en bok jag tänkt läsa sedan den släpptes tidigare i år. Inför mässan blev det så äntligen av och jag håller i skrivandets stund på att läsa andra boken om paret Lily och Vigand Bagge, som fokuserar på doktorn och heter Doktor Bagges anagram.  Redan en ganska kort bit in förstår jag att summan av de två böckerna kommer att bli något utöver det vanliga.

En ny tid börjar i något slags slut. Lily Bagges man ligger för döden och hon har inte riktigt förstått hur allvarligt det är. Inte konstigt, då han verkar vara en man med många hemligheter. Har äktenskapet varit lyckligt? Kanske. Älskar de varandra? Troligen. Kärleken beskrivs inte i några stora ord. Det finns inga svulstiga beskrivnas av lycka. Inte heller någon större olycka. Allt är stillsamt och finstämt. En beskrivning av ett liv, med flera akter.

Den unga lärarinnan Lily är den jag tycker mest om att lära känna. Hon som tror på utbildning och att förändra och livet för barn och unga. Hennes tid som yrkesverksam blir kort. Istället blir hon fru Bagge med allt vad det innebär. Nu står hushållet i centrum, inte eleverna. I små fragment lägger Ida Jessen ett pussel över Lilys liv. Tidsperspektivet är utmanande och kräver sin läsare, men är samtidigt väldigt snyggt konstruerat. Vi får veta lite, men ändå ges en ganska tydlig bild av en kvinnas liv i slutet av 1800-talet. Den fria Lily finns där hela tiden, om än under ytan och det nya livet som änka lovar en hel del. Det som styrt hennes liv verkar mest av allt ha varit tillfälligheter. Nu ska hon försöka styra det själv.

Ida Jessen är en ny bekantskap för mig och jag tycker mycket om hennes sätt att skriva. Inga onödiga ord och inga onödiga förklaringar. Snyggt och sparsmakat. Nu läser jag vidare i Doktor Bagges anagram och se vad jag får veta mer om paret Bagge.

 

Såna som du ska inte va här

Marika Carlsson berättar i den självbiografiska Såna som du ska inte va här om livet som adopterad och på många sätt annorlunda än genomsnitts-Svensson. Det handlar dels om hennes etiopiska ursprung, men också om att hon är pingstvän med allt vad det innebär i synen på andra människor och vad som är rätt och fel.

En del av berättelsen känner jag igen från Carlssons sommarprat 2012, där resan till Etiopien 2006 också beskrivs. Det är ju inte så att en människa känner sig hemma på en plats hon aldrig besökt bara för att hon råkar vara född där. Inte heller att allt faller på plats för att besöket genomförs. Att höra till, men aldrig helt, går som en röd tråd genom Såna som du ska inte va här och det är stundtals smärtsamt att följa det sökande efter sig själv, som verkar ha varit en betydande del i Carlssons liv.

Att bli komiker var kanske mer att komma hem, än att besöka Etiopien. På scen hittar Marika Carlsson till en del av sig som känns äkta. Ännu bättre blir det när hon, trots sin homofobi, faktiskt erkänner för sig själv vem hon vill älska.

Såna som du ska inte va här är en ärlig, men inte navelskådande, självbiografi. Jag skrattar en hel del, men blir också berörd av det Marika Carlsson berättar.

Sida 1 av 11

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: