enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 (Sida 1 av 9)

The Beach Café

Lucy Diamond är en hyfsat ny bekantskap och jag läste hennes The House of New Beginnings, som utspelar sig i Brighton, i anslutning till min resa dit i våras. Nu har jag också läst The Beach Café, som utspelar sig i Cornwall och den är precis lika charmig. Vi får möta Evie som är något av familjens svarta får, men egentligen mest lider av dålig självkänsla. Hon har nöjt sig med ett hyfsat liv med en hyfsad partner, men ett arv förändrar allt.

Det är hennes hennes moster som oväntat dör och ännu mer oväntat lämnar sitt livsverk, ett strandcafé i Cornwall, till sin systerdotter. Alla är överens om att det smartaste är att sälja caféet, men Evie vill driva det vidare. Hon försöker först att behålla sitt gamla liv och sköta verksamheten på distans, men det blir en katastrof. Till slut bestämmer hon sig för att satsa på riktigt och börja om. Hon ska få strandcaféet att bli minst lika bra som det var när Jo skötte det.

Egentligen är det här en på papparet alldeles för smörig historia, men konstigt nog funkar det utmärkt när det är Lucy Diamond som skriver. Vissa gemensamma drag finns med The House of New Beginnings, som vänskapen mellan kvinnor i olika åldrar och en mystisk man med tragiskt förflutet som lockar hjältinnan. Det Diamond är riktigt bra på är att skapa värme och en trevlig miljö. Jag vill också vara med på tjejkvällarna och vernissagen, eller i alla fall äta en pirog och dricka en kopp kaffe i närheten av vie.

Lucy Diamonds böcker ges ut på svenska av Printz Publishing och i höst kommer tre kortromaner i en med titeln Snöfall över Strandcaféet. Det kan bli hur fint som helst.

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Bottenskap — en läskig historia

Bottenskrap är den andra boken av de böcker om William Wisting som finns översatta till svenska (er om den snurriga utgivningen kan du läsa om här) och det är en ganska obehaglig historia där vänsterfötter iklädda gymnastikskor hittas i vattnet. Fötterna gäckar utredarna. De verkar tillhöra äldre personer som rapporterats som saknade, men också vårdpersonal. Nu behöver de hitta ett samband.

Wisting, som mår rätt dåligt, ansvarar för utredningen och försöker samtidigt ha ett liv. Bland annat vill han hinna med sin kärlek Suzanne och sin dotter Line, men det är svårt att hinna med och räcka till. Line har visserligen fullt upp själv med sitt jobb på VG och en stor reportageserie som ska skrivas. Hon träffar också Tommy Kvanter, en ex-kriminell som nu tagit tag i sitt liv. I alla fall är det vad hon hoppas. Delarna om Line är minst lika spännande att följa som den om hennes far.

Jag gillar balansen mellan utredningar och privatliv i Holst böcker om William Wisting. En annan sak jag gillar är tempot. Det är tillräckligt snabbt för att vara spännande, men också tillräckligt långsamt för att läsningen ska kännas vilsam. Det som brukar rädda mig när läsningen går trögt är just en bok i en redan påbörjad serie och serien om Wisting skulle kunna bli en fin läslustsserie.

Det finns fyra böcker till utgivna på Lind & co och nu har Wahlström & Widstrand tagit över och snurrar till det ännu mer genom att hoppa över Når det mørkner från 2016 och istället gå direkt på Katarinakoden från 2017, som ges ut i september och är första delen i en ny serie om Wisting. Det verkar inte finnas någon hejd på hur mycket Jørn Lier Horsts serie misshandlas av svenska förlag. Jag förstår att det är logiskt att börja ge ut en ny serie, men då alla böcker handlar om samma person är det ändå lite surt att en del lämnas därhän (eller fyra om man räknar de fyra första i serien som inte heller översatts). Om jag hinner fram till Når det mørkner innan den översätts, får jag väl ge mig på den på norska. Visserligen verkar den vara en tillbakablick och handla om ett fall 1983 som påverkat Wisting, så det kanske inte spelar jättestor roll. Ändå gillar jag inte att läsa deckarserier på annat sätt än i ordning. Det är en hang-up jag har.

 

Syskonen — en riktigt bra roman

Syskonen av Tessa Hadley är en stillsam relationsroman som utspelar sig under få dagar. En romantyp jag tycker väldigt mycket om. Fokuset ligger på det lilla och de komplexa karaktärerna får stort utrymme att utvecklas. Ingenting basuneras ut, trots att det finns en rad hemligheter att avslöja och det är helt klart uppfriskande med en författare som vågar lita på att less is more.

Fyra syskon ska tillbringa semestern i en sin sommarstuga. Ett hus som borde renoveras, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Nu ska de njuta av det som kanske blir den sista sommaren och minnen av det som varit väcks självklart till liv.

Den första av de fyra syskonen som vi möter är Alice. Hon är singel, barnlös, slarvig och ganska rastlös. Med sig till sommarstugan har hon sin före dettas tonårsson, vilket kan tyckas lite märkligt, men Alice gör som hon själv känner för och bryr sig inte om vad andra tycker.

När de anländer till huset märker Alice att hon glömt nyckeln och Harriet, som redan anlänt, har lämnat sin bil och gett sig ut på promenad. Det är ganska typiskt Harriet, som föredrar ensamhet framför gemenskap och inte alls tänkt stanna så länge med sina syskon som hon gett sken av.

Fran dyker upp med sina barn Arthur och Ivy, men utan maken, som istället prioriterar en turné. Jobbet framför familjen verkar vara hans devis och Fran känner sig övergiven. Ändå kör hon på och organiserar hushållet så att allt blir som hon vill ha det. Full kontroll, vilket också betyder massor av arbete.

Och så slutligen Roland, som kommer till stugan med sin tonårsdotter Molly och en ny fru. Hon är långt ifrån den första kvinnan som han presenterat för sina syskon och de är sådär lagom sugna på att behöva vara trevlig mot någon, som kanske inte ens finns kvar nästa gång det är dags för syskonen att ses. Nu visar sig Pilar vara en fascinerande person och syskonen tar emot henne med skräckblandad förtjusning.

Det finns en massa små trådar i Syskonen av mer eller mindre vardagliga slag. Tessa Hadley har ett öga för detaljer och låter oss lära känna karaktärerna genom information om vad de gör, säger och tänker, men också vad de tycker om och inte tycker om, samt hur de ser ut. Det är sällan jag egentligen fått veta så lite, men ändå fått så mycket information som jag får om personerna som befinner sig i sommarstugan.

Jag gillar också hur de olika karaktärerna är viktiga på sitt sätt för handlingen. Ivy och Arthur, som avgudar Kasim och bekymrar sig över grannens försvunna hund. Kasim som gör allt för att imponera på Molly. Alice funderingar kring sitt liv och hur Kasim skulle kunna passa in, Harriets begynnande vänskap med Pilar, Frans besvikelse över livet och så Roland, som mest bara gör det han känner för utan att reflektera över någon eller något.

Syskonen är indelad i tre delar, där den första och sista handlar om syskonen i nutid, medan den mittersta om deras mor när de själva var små barn. Vi får följa henne på flykt till sina föräldrar och de trakter där sykonen nu befinner sig. Däremellan finns många år som vi bara anar och därför kan jag, som sällan gillar förklarande tillbakablickar, ändå tycka om den helhet som berättelserna skapar.

Det här är den första boken jag läser av Tessa Hadley och utifrån denna mycket begränsade erfarenhet kan jag ändå ana att hon skulle kunna utvecklas till en riktig favorit. Jag tycker väldigt om hennes sätt att skriva och hur hon skildrar relationer och karaktärer i samspel med miljön. Allt bildar en snygg helhet som imponerar.

 

Processen version 2018

Bonnier Bookery ger ut böcker direkt för den digitala marknaden, bland annat ett gäng kortromaner av etablerade författare. I sommar har jag läst Malin Persson Giolitos Processen, en parafras av Kafkas klaustrofobiska verk där Josef K blivit Youssuf K, en ung man boendes i Stockholm efter ett stort terrordåd, kanske det på Drottninggatan 2017. En ung man i Sverige där Reinfeldts tal om öppna hjärtan är ett minne blott, där generaliseringar kring invandrare i allmänhet och unga män med invandrarbakgrund i synnerhet är vardagsmat och där alla är potentiella hot mot svenskarnas säkerhet.

Youssuf pluggar till jurist och sitter på biblioteket när två poliser söker upp honom. Han förstår inte varför de tar med honom och får inte heller något svar. Nu inleds en process som med all önskvärd tydlighet visar hur mycket en individ kan påverkar av kollektivets rädslor. Persson Giolitos beskrivning och kritik av ett samhälle där undantagstillstånd råder är knivskarp. Hon låter Sophia Weber få i uppdrag att försvara Youssuf och genom henne får vi också veta mer om hur han egentligen blev en del av en polisutredning.

Berättelsen om Youssuf är kort, men det gör den inte mindre genomtänkt och viktig. Snarare tvärtom. Ögonblicksbilden av en ung man med drömmar som blir anklagad för något han inte förstår är smärtsam att ta del av. Läraren i mig går igång på de möjligheter till god undervisning som Persson Giolitos Processen skulle kunna vara en del av. Hundra minuter tar det att lyssna till berättelsen om Youssuf och i kombination med utdrag av Kafkas dito, samt Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder skulle flera röster kunna berätta om utsattheten som de flesta av oss kanske får en glimt av ibland, men som andra tvingas leva med.

Om Julia och Jack

Julia och Jack av Anna Lönnqvist handlar om just Julia och Jack, men kanske främst om Julia. Hon som på ytan lever ett bra liv, med ett jobb hon trivs med och en man hon älskar. Det är bara det att mannen i fråga är gift och egentligen tillhör någon annan. Deras förhållande består av snabba möten, men nu ska de njuta av varandra under flera dagar i New York. Richard är officiellt på jobbresa, men har tagit med sig Julia. Det är lätt att förstå att Julia verkligen vill ha det perfekta livet med Richard. Ett liv som hon drömt om. Resan till New York ser hon som början på det. Snart, snart ska de få vara tillsammans på riktigt och under resan får hon smak på hur det skulle kunna vara.

Så springer de på Jack, Julias expojkvän som hon studerade tillsammans med, men som nu omskolat sig till läkare. Han är i New York tillsammans med sin unga, läkarstuderande flickvän och även om Julia definitivt inte har några känslor kvar för honom vill hon få honom att tro att hon är lyckligare nu. Ur henne bubblar lögner om hur hon och Richard är förlovade och bor i ett flott hus tillsammans och när lögnerna är ute går de inte att ta tillbaka.

Avslutningen på den romantiska helgen blir inte som Julia hoppats. Richard får ett samtal av sin fru som berättar att hon blivit av med jobbet. Nu kan han omöjligen lämna henne. Hur länge ska Julia egentligen orka vänta?

Det slumpar sig så att Julia och Jack börjar umgås när de är tillbaka i Stockholm. Att ha en vän som känner en väl känns extra bra när jobbet är struligt och privatlivet ett skämt. Julia inser att hon har saknat honom och börjar fundera över vad det egentligen var som gjorde att de separerade.

Julia och Jack är den första boken jag läser av Anna Lönnqvist och jag är riktigt glad att jag gjorde det. Historien om Julia som drömmer om den perfekta kärleken och tror sig ha hittat den i Richard är lätt att engagera sig i, kanske för att jag gillar henne så mycket. Visst är hon ett offer för omständigheterna, men hon är ändå självständig och inte minst mänsklig.

Det är alltid kul att läsa en bok av en för mig ny författare med potential att bli en favorit. Anna Lönnqvist är definitivt en sådan och det känns mycket mer okej att fastna i feelgoodträsket när det bjuds på böcker som Julia och Jack.

Det är bäddat för en fortsättning och kommer den läser jag definitivt, trots min skepsis mot att alla böcker verkar bli serier. Lika gärna läser jag dock en helt ny historia så länge den är lika välskriven.

Brown girl dreaming

Jacqueline Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 och var då en okänd författare för mig. Nu har jag läst hennes självbiografiska Brown girl dreaming och anar att jag funnit en ny favorit. Bäst är att boken är skriven på prosalyrik, där en lång rad dikter bildar en helhet. Jag brukar lyfta hur mycket jag älskar prosalyrik, men tyvärr verkar Woodsons andra böcker inte vara skrivna på samma sätt. De är säkert läsvärda ändå, men jag hade hoppats på en ny Sonya Sones.

I Brown girl dreaming berättar Woodson om sin barndom, sin familj och sina syskon. Hur moderns släkt i söder har ett annat liv än faderns. Hur livet förändras beroende på var de bor och hur omgivningen ser på dem. Hon berättar också om sin kärlek till berättandet, men svårigheterna att skriva ner det hon tänker. Hur orden finns där, men vägrar fastna på pappret. Det är barnet Jackie som berättar, hon som valt ett enklare namn för att slippa skriva det långa och svåra.

Woodsons berättelse må vara självbiografisk, men det är också en berättelse om att växa upp i USA under 60- och 70-talet, då det inte gjordes någon hemlighet av att människors hudfärg hade betydelse och gav olika möjligheter. Rasismen finns fortfarande om än inte lika sanktionerad av samhället. Det är en av många anledningar till Brown girl dreaming är en väldigt viktig bok.

 

Som om du inte fanns

Under en resa träffas två tonåringar kort när Tess och hennes kompis Doll ber Gus att ta ett foto av dem på Ponte Veccio i Florens. Meningen är att de båda två ska börja studera till hösten och om det blivit så skulle de bott i rummen bredvid varandra, men ödet ville annorlunda. När Tess mamma dör bestämmer hon sig nämligen för att stanna kvar hemma för att ta hand om sin syster. Hon börjar arbeta som elevassistent på skolan och lever ett helt annat liv än det hon tänkt sig.

Gus däremot studerar till läkare och lever ett på ytan ganska perfekt liv. Det som hela tiden påvekar honom är hans döda bror, som finns där som en skugga, en perfekt skugga som gör att Gus aldrig kan vinna sina föräldrars kärlek.

Ibland anar vi läsare att Tess och Guss befinner sig nära varandra utan att veta det. Ibland får vi veta att de skulle kunna ha mötts, utan att göra det. Det är ett annorlunda berättarperspektiv och jag gillar det oftast. Samtidigt är det här en berättelse om två personers liv och det dröjer ett bra tag innan de får någon betydelse alls för varandra.

Som om du inte fanns är helt klart en välskriven bok i sin genre och karaktärerna är lätta att ta till sig. Vardagen står i centrum och det händer massor, men samtidigt ingenting. En ganska trevlig lässtund, men kanske ingenting som kommer att stanna kvar. I solstolen funkade den perfekt.

Om du vågar

Jag har länge haft Om du vågar av Megan Abbott i hyllan, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag fick stifta bekantskap med en författare som helt klart kan konsten att bygga upp en otäck stämning, men jag är ännu inte helt frälst.

Om du vågar handlar om ett cheerleadinglag, där vännerna Abby och Beth är med. De är bästa vänner och Beth är stjärnan i laget. Självklart innebär det att de båda har status. När den nya tränaren Colette French börjar ruckas maktordningen, då hon inte tillåter Beth att ha en lika central roll. Samtidigt lyckas hon göra laget bättre och hon blir någon som tjejerna ser upp till.

Det är något märkligt med Colette helt klart. Hon är gränslös på många sätt, vilket säkert förvärras av att hon är olycklig. Hennes man är ofta borta och Abby hänger ofta hemma hos tränaren på kvällarna. Inte sällan är även andra i laget där, men någon som inte alls imponeras av Colette är Beth. Tvärtom verkar hon tycka riktigt illa om den nya tränaren.

Megan Abbott är skicklig på att beskriva intrigerna mellan tonårstjejerna och hur Colette får en slags makt över dem, men också gör dem så mycket skickligare som cheerleaders. Hon låter dem tänja på gränserna för vad de klarar och utsätter dem ibland för onödiga risker. Samtidigt ser hon dem alla och det gör att de flesta med glädje lyder hennes minsta vink. Även när saker händer som visar att Colette kanske inte är så perfekt som de trodde vid första anblick, står i alla fall Abby troget vid hennes sida.

Jag tyckte om Om du vågar, men jag är inte överväldigad som många tycks vara. Det är bra, men inte så originellt som jag hade hoppats på. Däremot läser jag gärna mer av Abbott, men då får det bli på engelska, då det inte finns fler böcker översatta. Senaste boken heter Give me your hand och kom ut nu i juli.

Breathe är en ovanligt bra ungdomsdystopi

Jag har tidigare läst två fantastiska böcker av Sarah Crossan och när jag behövde en bok som passade in på rutan ”Apocalypse now” i Sommarbingot 2018 föll valet på hennes Breathe från 2013. Tyvärr är den inte skriven på prosalyrik, likt hennes senaste böcker, men språket är fortfarande väldigt bra, vilket bidrar till läsupplevelsen.

I Breathe tas vi med till en dystopisk framtid där de kvarvarande människorna bor i en syresatt glaskupol. Utanför i den ”riktiga” världen finns inget syre kvar, då alla träd har huggits ner och all annan växtlighet är ett minne blott. När syret försvann lottades platserna i kupolen ut och den kvarvarande mänskligheten delades in i två klasser där the Premiums (de styrande) är de enda som har råd med syretankar och därför kan röra sig mer fritt. De andra The Auxiliaries (hjälptrupperna) får leva strängt begränsade liv för att inte dö.

De tre huvudpersonerna Alina, Quinn och Bea turas om att berätta om sin värld, där Alina är rebellen, Quinn son till en av de män som styr och Bea, som är en flicka av folket som drömmer om att ta sig till toppen. De möts av en slump när Quinn bjuder med Bea på en utflykt utanför kupolen och bestämmer sig för att hjälpa Alina över gränsen. Väl ute följer de efter henne i smyg och upptäcker en värld de inte visste fanns.

Vid första anblick är Breathe en helt vanlig ungdomsdystopi, med en förstörd värld och ett tydligt klassamhälle. Det som gör den så mycket bättre än de flesta andra böcker i samma genre är hur karaktärerna tillåts utvecklas. Det här är en riktigt bra bok och jag har redan införskaffat fortsättningen Resist och hoppas att något svenskt förlag översätter båda böckerna. Kanske B Wahlströms som gett ut Vi är en.

Sida 1 av 9

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: