enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2018 (Sida 1 av 5)

Love you dead

Det är något speciellt med Peter James böcker om Roy Grace. Kanske för att de utspelar sig i Brighton, min största nostalgistad eller för att Grace är så otroligt sympatiskt. Klart är att Peter James lägstanivå är hög och oavsett hur själva fallet Grace och hans kollegor arbetar med löser sig, är den historia om Grace liv och de två kvinnorna han älskat, alltid läsvärd. Det är också därför det är helt nödvändigt att läsa böckerna i ordning.

I Love you dead, som är bok nummer tolv i serien, har en ovanligt otrevlig huvudperson och att det är hon som är mördaren vet vi direkt. Spänningen handlar istället om de som jagar henne, för det är inte bara polisen. Sedan är det fascinerande att försöka förstå en så uppenbart sjuk människa, som blir mer och mer obehaglig ju mer vi får veta om henne.

Jodie Bentley är hennes namn. En kvinna som när en dröm om att bli riktigt rik. Vägen dit går via fejkad kärlek. Hon ser till att träffa riktigt rika och väldigt gamla män, får dem att förälska sig i henne, gifta sig med henne och sedan dö. En klassisk om än ovanligt grym sol- och vårare som inte drar sig för någonting. Detta betyder självklart att hon skaffat sig fiender.

För Grace personligen händer också en del. Han och Cleo har flyttat ut på landet med sin son, familjelivet är bra men ett ständigt dåligt samvete. Något som stör är också hans förra fru Sandys försvinnande. Nu har hon på sätt och vis kommit tillbaka till hans liv, men det får ni läsa om själva.

På svenska heter boken Älska dig till döds, en passande titel. Kanske inte en av de mest spännande böckerna i serien, men välskriven och intressant.

Foursome är smart underhållning

Jane Fallon var ett okänt namn för mig, men när jag fick tips om hennes böcker och började läsa om henne förstod jag att jag kände till henne väldigt väl. Jag hade bara inte koll på hennes namn. Jane Fallon skrev nämligen manus till de fantastiska tv-serierna This Life och Teachers. Självklart var jag tvungen att läsa någon av hennes böcker. Valet föll på Foursome från 2010 som handlar om två par som varit vänner sedan de var studenter och sedan dess gjort allt tillsammans. Firat alla högtider, umgåtts flera dagar i veckan och sett varandras barn växa upp. Ett perfekt liv alltså. En perfekt foursome.

Det var Daniel och Alex som var vänner först, liksom Rebecca och Isabel. Att vännerna skulle bli förälskade och gifta sig var nästan för bra för att vara sant. Så slumpar det sig så att Alex följer med Rebecca på ett företagsevent och sent på kvällen förklarar sig kärlek till henne. Det är bara det att Rebecca inte är den han är gift med. Han är gift med Isobel och Rebecca med hans bästa vän Daniel. Självklart avisar Rebecca honom brutalt och redan där börjar den stabila kvartetten knaka i fogarna. När Alex sedan lämnar Isobel är Rebecca redo att helt avsluta vänskapen. Det är bara det att hon inte vill berätta för Daniel om vad Alex gjort och istället väljer hon att försöka hålla god min.

Kanske hade det kunnat fungera hyfsat om Alex inte börjat dejta Rebeccas arbetskamrat Lorna. En kvinna som hon absolut avskyr. Plötsligt är det inte Daniel, Rebecca, Alex och Isobel, utan Daniel, Rebecca, Alex och Lorna som gäller och livet blir en plåga. Det är nu Rebecca börjar spåra ur och hon är verkligen inte trevlig. Samtidigt förstår jag henne och tycker om både henne och den lätt absurda historia som följer.

Jag gillar verkligen Foursome. Den är underhållande, vass och balansen mellan det nattsvarta och de frustrande gapskratten är underbar. Jag gillar att karaktärerna får utvecklas och bli mer än de verkar vara från början. Det här är definitivt inte den sista boken jag läser av Jane Fallon.

Nej och åter nej

Nej och åter nej är skriven av den norska författaren Nina Lykke och hennes  absurda humor känns väldigt norsk. Utan den humoristiska undertonen hade boken troligen varit svartare än svart. Nu blir det istället en berättelse som bjuder både på skratt och en stor dos frustration över livet.

Den som främst säger nej är Ingrid. Hennes liv med snart vuxna barn som tror att de bor på hotell, ett jobb hon är trött på och ett äktenskap som går på rutin är inte det liv hon drömt om. Samtidigt blir det inte heller som hon tänkt sig när hennes man Jan lämnar henne för den mycket yngre arbetskamraten Hanne. Det praktiska irriterar mest. Hur ska trädgården klara sig? Vem ska sköta huset? Hur ska hon kunna bo så nära svärföräldrarna när hon är ensam? Så börjar hon säga nej till sitt liv. Hon är ärlig, på gränsen till otrevlig mot andra. Minimerar sina behov och börjar leva ett nytt, friare liv på sina villkor.

Det absurda är att Hanne vill ha det liv som Ingrid ratar. En familj, någon att höra till. Hur Jan ska kunna ge henne det är för mig en gåta. Han är nämligen bokens absolut mesigaste karaktär och ingen drömman på något sätt. Istället är det Ingrid och Hanne jag helst läser om. I kombination blir dock dessa tre personerna röster till en fin helhet och det är uppfriskande att läsa en så annorlunda berättelse om en skilsmässa.

Nej och åter nej är nominerad till Årets bok, ett pris som delas ut på Bokmässan i höst. Jag tycker att den är väl värd sin nominering, även om den inte är min favorit av de fem böcker jag läst.

 

Force of Nature — den svåra tvåan

I somras läste jag Hetta av Jane Harper och lyssnade sedan på henne under Crimetime Gotland. En charmig debutant, som skrivit en riktigt bra bok. Mest tyckte jag kanske om miljön, centrala Australien, men jag tyckte också om hennes sätt att berätta sin historia och dessutom huvudpersonen Aaron Falk. Nu har jag läst Harpers nya bok Force of Nature och där dyker han upp igen, nu med en partner.

Även denna gång tar Harper oss med till ett Australien utanför storstädernas larm. Ett familjeföretag tar med sina anställda på ett riktigt äventyr. De ska vandra i en nationalpark, kvinnorna för sig och männen för sig. Syftet är att de ska komma närmare varandra, men resultatet blir ett annat.

Det är kvinnorna vi får följa. Den bestämda Alice och hennes arbetskamrat och väninna Lauren, systrarna Beth och Bree, samt Jill, en av två chefer på familjeföretaget. Hennes bror Daniel är den andra ägaren och han tar hand om de manliga anställda.

Första kvällen kommer männen till kvinnornas läger och de festar till rejält. Alice och Daniel hamnar i någon slags diskussion och när Alice försvinner under vandringens andra dag, är det svårt att tro att han inte skulle ha någonting med det att göra.

Det coola med Force of Nature är det annorlunda ”slutna rummet”. Någon av personerna som finns med på vandringen har med största sannolikhet orsakat Alice försvinnande. Aaron Falk är extra bekymrad, då Alice är hans hemliga kontakt i den granskning som görs av företaget. Misstanke om ekonomisk brottslighet och pengatvätt finns.

Force of Nature är en bra bok, en välskriven bok och en god tvåa. Den når inte upp till debuten, jag saknar till exempel mer komplexa skildringar av karaktärerna, men Harper har överlevt den svåra tvåan och nu är det bara att köra. Snart går det att läsa om Alice och hennes arbetskamrater på svenska när Forum ger ut Falska vänner.

The House of New Beginnings

Huset i boken skriven av Lucy Diamond ligger i Brighton. Det är ett klassiskt engelskt radhus på ett klassiskt Regency Square nära havet. Kanske liknande det på fotot ovan från just THE Regency Square i Brighton. Kanske är det där som The House of New Beginnings ligger, i alla fall var det just där jag tänkte mig det och just ett sådant vitt hus som syns på bilden.

Det är dit Georgie flyttar när hennes pojkvän Simon får ett nytt jobb i staden. Utan att reflektera släpper hon sitt eget liv och följer med. Först avskyr hon den ganska fula lägenheten, men snart börjar hon uppskatta grannarna och läget nära stranden. Hon lyckas också få ett jobb på en ganska liten gratistidning, som inte gör henne rik på pengar, utan snarare på upplevelser.

Det är kvinnorna i huset som står i centrum. Förutom den mycket otrevliga hyresvärdinnan som ryter till ibland får vi lära känna den fantastiska franska damen Margot, Rosa som drömmer om en egen restaurang men slavar på någon annans, Charlotte som helst inte vill träffa någon och kanske helst försvinna från jordens yta och så Jo, som bor själv med sin dotter. Trevliga karaktärer att lära känna helt klart och även om mycket kan tyckas förutsägbart finns det en del överraskningar och charmiga vändningar.

Det här är den första boken jag läser av Lucy Diamond och i genren står hon sig väldigt bra. The House of New Beginnings är underhållande, men absolut inte sockersöt. Tvärtom innehåller den en hel del svärta. Nästa vecka kommer den ut på svenska med titeln En sommar i Brighton och jag rekommenderar den verkligen som sommarläsning. Miljön är fantastisk, karaktärerna levande och språket håller hög klass. En bra underhållningsroman helt enkelt.

Jaga vatten — en berättelse om vänskap

Jaga vatten är skriven av finlandssvenska Ellen Strömberg, som bor i Jakobstad. Berättelsen om Hanna och Rakel är hennes debut. Det är en genomtänkt och språkligt i det närmaste perfekt historia, vilket brukar vara ganska typiskt för debutanter som dessutom gått skrivarutbildning. Troligen har det att göra med en medvetenhet om hur det ”ska” vara, men också om att boken kanske vuxit fram under flera år. Jaga vatten är en snygg debut med många lager, men som ändå känns den lite distanserad. Karaktärerna är intressanta, distanser finns även till dem. Kanske medvetetet. Den jag känner mest sympati för är den vuxna Rakel som så tydligt bär med sig barndomen även som vuxen.

Rakel och Hanna är vänner, men de har ett ojämnt vänskapsförhållande där Hanna är den som styr. Hanna är också den som är mest populär och Rakel behöver henne för att riktigt räknas. Det är smärtsamt att läsa om hur Rakel förminskar sig själv gentemot Hanna, men kanske framför allt gällande den långa rad killar som hon hoppas ska få henne att känna någonting. I korta kapitel låter oss Strömberg få veta allt med om Rakel, medan Hanna förblir den lite magiska och ouppnåeliga som Rakel dyrkar. Vi förstår dock att Hanna kanske varken är så avundsvärd eller egentligen någon att se upp till, men att Rakel gör det är egentligen inte så konstigt.

Jaga vatten är en välskriven debut och jag tror att Ellen Strömberg kan utvecklas till en riktigt bra författare som vi kommer att få höra mycket om i framtiden.

 

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

Sjukt stressad

Faktiskt är jag inte helt totalt sjukt stressad längre, utan börjar se ljuset i tunneln som i mitt fall är skolavslutningen. Långsamt läser och bedömer jag hög efter hög av inlämningar och snart kan jag (förhoppningsvis) sätta betyg. Tyvärr innebär ju dagens skolsystem att alla inte får ett betyg som är godkänt och som svensklärare kan det betyg jag sätter vara det som avgör om eleven får en gymnasieexamen eller inte. Nu är det absolut inte bara mitt ansvar, men det här är något som ibland faktiskt gör mig sjukt stressad.

Egentligen avskyr jag stresshanteringsböcker, men jag gillar Anna Bennich Karlstedt skarpt och har alltid tyckt att hon verkar ha en sund syn på livet. När jag under en bussresa inte orkade läsa satta jag därför lurarna i öronen och började lyssna på hennes bok Sjukt stressad. Riktigt nöjd blev jag när hon i inledningen skriver om hur det kan kännas att läsa råd om stresshantering och hur viktigt det är att inte vifta bort stressymptom som något som går att andas bort, men så länge den stressade situation man befinner sig i är riktigt allvarlig kan boken hjälpa, medan mer allvarliga situationer självklart kräver mer och annan hjälp.

Med en sådan inledning känner jag att den rädsla för att bli provocerad som jag kände när jag tryckte på play raskt bleknade bort. Visst blir det ibland även här lite hurtigt, men jag tycker att Bennich Karlstedt håller sig strukturerad och inte minst respektfull mot den som drabbats av stressymptom. Det gör att det är lätt att ta henne på allvar.

Sjukt stressad är en ganska kort liten bok på knappt 100 sidor, men under den timmen det tog att lyssna på den lyckades Bennich Karlstedt ändå få mig att tänka till flera gånger.Något jag insåg under lyssningen är att jag faktiskt blivit väldigt bättre på att hitta tid för återhämtning. Jag jobbar också ständigt med att försöka att inte stressa upp mig över saker som jag faktiskt inte kan påverka, men det är riktigt svårt.

Författaruppläsningen är väldigt bra, men jag önskar ändå att jag läst boken, dels för att det hade varit bra att kunna stanna till ibland och fundera, men också för att de ständiga påminnelserna om att gå in på förlagets hemsida (där jag inte ens lyckas hitta de övningar som hänvisas till) gjorde mig en aning frustrerad. Jag tror dock att Sjukt stressad är en perfekt bok att bläddra i ibland, kanske läsa några rader eller påminnas om en övning, för att förhoppningsvis kunna parera de värsta stressperioderna.

 

 

Kåda är årets kanske märkligaste läsning

Nu var det ett tag sedan jag läste Kåda av Ane Riel och fakiskt också mer än två veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna. Vi var överens om att det var en både bra och intressant bok, men att det kändes märkligt att kalla den kriminalroman. Visst dör folk, mördas till och med och visst finns det spänningselement i den, men det är snarare en skildring av en annorlunda och trasig familj än något annat. Ändå tilldelades den priset Glasnyckeln 2016 för ”Årets bästa nordiska kriminalroman” och Harald Mogensen-priset för ”Bästa danska spänningsroman”.

Kåda inleds förvisso med ett mord. Det är pappan i familjen vi följer som tar livet av sin mor, huvudpersonen Livs farmor. Vi vet inte riktigt varför, men anar och snart får vi veta mer. Det som är spännande är vad som får en man att döda sin mor. Hur desperat måste man inte vara då?

När vi träffar huvudpersonen Liv för första gången berättar hon om farmoderns död och presenterar sin tvillingbror Carl för oss. Ganska snart förstå vi att Carl varit död länge, men att Liv ändå ser honom som sin vän och förtrogne. För henne är han verklig. Med tanke på det isolerade liv familjen lever är det inte konstigt att hon har en fantasivän, men det är ändå ganska obehagligt. En av många obehagliga saker ska det visa sig.

Från början var gården familjen bor på fin. Pappa Jens växte upp där och tog sedan över gården och bosatte sig där med sin fru Maria. De älskade varandra och planerade för ett lånt liv tillsammans. Nu är gården en helt annan plats och familjen en annan. De har haft fler barn, men nu är det är bara Liv kvar. Henne försöker de skydda så mycket de bara kan och när skolstarten närmar sig blir de minst sagt drastiska i sitt försök att hålla henne hos dem.

Pappa Jens blir mer och mer märklig. Han är en samlare av stora mått och huset är fyllt av allt möjligt och omöjligt. Faktiskt är det svårt att bo där. Jens är också i det närmaste besatt av kåda, som han samlar i skogen och tar med hem. Mamma Maria går aldrig ut i skogen. Faktiskt lämnar hon inte längre sin säng. Det faktum att hon numera är gravt överviktig gör att hon kanske inte ens skulle kunna lämna sovrummet ens om hon ville.

Kåda är en fascinerande och väldigt välskriven roman. Språket är snyggt och stämningen obehaglig. Vackert och fruktansvärt på samma gång. Miljöerna skrivs fram så tydligt att jag nästan kan se Livs förfallna hem och jag inser att hon själv kanske inte förstår vilket annorlunda liv hon lever, men förstår ändå inte hur det kan få fortgå.

Kåda är Ane Riels andra bok och jag hoppas att hon skriver fler och att fler översätts från danska. Hon är en författare jag gärna läser mer av.

 

Små stora saker

Jodi Picoult väjer inte för svåra ämnen och i senaste boken Små stora saker står rasism och diskriminering i centrum. Den rena, brutala rasismen och den mer smygande som är minst lika hemsk. Vi får följa med till en förlossningsavdelning på ett sjukhus i New York där Ruth Jefferson arbetar som barnmorska. Hon trivs med sitt jobb och hon är bra på det. Vid sidan om sonen är det jobbet som betyder mest för henne.

Ruths (yrkes)liv förändras när ett yngre par kommer in för att föda sitt första barn. Turk och Brittany Bauer, som de heter, tillhör en vit-makt-grupp och vill inte att Ruth, som är afro-amerikan, ska finnas i närheten av dem eller deras barn. Ruths chef godkänner deras önskan och i journalen skrivs en notering om att afro-amerikansk personal inte får behandla deras barn. De hade lika gärna kunna skriva att Ruth förbjöds att behandla barnet, då hon är den enda färgade barnmorskan på sjukhuset. När så komplikationer tillstöter efter att baby Bauer genomgått en omskärelse och Ruth är den enda som finns i närheten tvingas hon bokstavligen välja mellan liv och död. Hon tvekar, men försöker rädda bebisen, men han överlever inte. Självklart får hon skulden för hans död.

Det är lätt att vifta bort Turk och Brittany som dumma rasister, men Picoult väljer inte den enkla vägen. Inte heller ursäktar hon deras beteende, men hon försöker problematisera det genom att berätta om Turks liv innan han träffade Brit och hennes far. Det blir så tydligt att vägen till gemenskap för Turk gick genom en destruktiv tro på den vita rasens överlägsenhet. Att Rosie skulle bli den han beskyller för sin sons död är därför tyvärr väldigt logiskt.

Picoult låter såväl Ruth som Turk berätta sin version av historien och det finns också en tredje huvudperson — Kennedy. Kennedy är en allmän försvarare och hon är den som ska företräda Ruth i rätten. Hon är också den som får ta rollen som den naiva, vita människan som inte förstår att rasism förekommer. Det är genom att låta Ruth förklara och förtydliga för henne som Picoult får fram den strukturella rasism som gör att en svart kvinna inte behandlas på samma sätt som en vit. Allt från de ”små” sakerna som hur butikspersonal reagerar när en kund kommer in för handla, till det faktum att sjukhuset inte drar sig för att göra Ruth till syndabock, trots att hon egentligen bara följt order. Det är pedagogiskt och Picoult håller sig på rätt sida gränsen och undviker att skriva läsaren på näsan. Hon är dock nära ibland.

Samtidigt är det viktigt att diskutera de olika sorters rasism som finns, inte bara den som symboliseras av arga nynazister som marscherar på våra gator. Inte heller relativiserar Picoult denna form av våldsam rasism och det är viktigt. Att det är en vit kvinna som skriver om rasism och försöker förklara hur det känns att vara utsatt för detsamma är kanske lite förmätet, men jag tycker att Picoult gör det bra. Intressant är också att läsa Roxane Gays recension i New York Times, där hon konstaterar att Picoult kanske försöker lite väl mycket och förklarar allt och lite till, men som föredrar det framför att hon inte hade försökt förklara alls.

Jag tyckte om Små stora saker och tycker att det hade varit en intressant bok att läsa med mina gymnasieelever. Det finns nämligen en massa saker att diskutera kring identitet, fördomar och inte minst rasism.

 

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: