Tag Archives: Läst 2017

Åter till Brighton och Roy Grace

Förra sommaren botade jag en lässvacka genom att läsa tre böcker av Peter James på kort tid. Hans polis Roy Grace är en favorit och därför försökte jag bota även årets lässvacka med hjälp av honom. Att läsa en del av en serie och inte behöva lära känna så många nya karaktärer är ofta så himla skönt. Det hjälpte även denna gång, i alla fall tillfälligt och att lässvackan snabbt kom tillbaka kan jag inte skylla på James.

Tills döden för oss samman är Peter James tionde bok om kriminalintendent Roy Grace, verksam i Brighton-Hove. En serie brukar tappa fart efter så många böcker och därför är det extra roligt att det här faktiskt är en av de bästa James skrivit. Egentligen borde det inte vara så spännande, då vi från början vet vem som jagar vem, men spännande är just vad det är. Det handlar dels om fallet Grace och hans kollegor försöker lösa, men också om det som händer i polisernas liv.

I fokus står Red Cameron, en kvinna som träffade sin drömman, men nu gör allt för att komma undan honom. Han heter Bryce Laurent och var den perfekte mannen, tills han blev sjukligt besatt av Red. Namnen stör mig lite ska erkännas, men jag köper det. Jag köper också Bryce Laurents fixering, som beskrivs på ett mycket obehagligt sätt. Det är när Red försöker gå vidare med en annan man som det börjar bli riktigt otrevligt.

Peter James skriver ofta ganska klassiska pusseldeckare, men här är det jakten och polisarbetet som står i centrum. Som läsare vet jag vad som ska hända innan poliserna gör det, vilket bidrar till den klaustrofobiska stämningen. Red försöker leva så normalt det bara går, men det står klart att Bryce minst sagt begränsar henne. Lägenheten hon bor innehåller ett panikrum och hon står under ständig bevakning.

Som vanligt avslutar Peter James med att lösa fallet och därefter bjuda på en riktig cliffhanger. Den här gången är jag ganska säker på att Roy Graces liv kommer att förändras totalt. Mycket sker redan i den här boken, då han gifter sig med sin nya kärlek, men det finns en dödsförklarad fru som smyger omkring i kulisserna och gör spänningen olidlig. De senaste böckerna har jag trott att hennes öde ska avslöjas, men vi får vänta ännu lite till. Kanske, kanske i nästa bok. En bok jag nästan måste läsa på stört, då den tillfälligt återvunna läslusten försvunnit igen.

 

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Lång väg hem

Jag har läst väldigt mycket positivt om Eva Dolans debut Lång väg hem, men jag kom inte alls överens med den. Historien om trädgårdsskjulet som sätts i brand och mannen som tros finnas i den tar liksom aldrig fart. Kanske handlar det om att jag läste boken under en lässvacka, men jag tror faktiskt att det snarare handlade om det mycket långsamma tempot och det faktum att jag hade svårt att engagera mig i fallet. Illegala och utsatta invandrare är ett viktigt ämne och jag gillar egentligen när deckare blir politiska och någon slags replik till samtiden, men jag tycker aldrig att det bränner till. Det borde vara spännande, men blir det aldrig.

Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Jag gillade Zigic och Ferreira, trots att jag inte fick komma dem speciellt när och kan tänka mig att umgås mer med dem. Det är dock inte alls första prioritet. Som alltid när jag dissar en bok som alla verkar älska kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Det skulle möjligen kunna vara en anledning till att faktiskt läsa vidare i serien ganska snart. Är Eva Dolan en deckarförfattare som förtjänar en chans till? Får vi veta mer om Zigic och Ferreira i de kommande böckerna? Är de värda att lära känna?

Läs också:

The Chalk Pit

Att läsa en bok av Elly Griffiths är som att återse en grupp vänner. Jag tycker verkligen om Ruth Galloway och jag är glad att hon verkar ha landat i sig själv. Vikt- och utseendenojorna har avtagit rejält, faktiskt nästan försvunnit helt. Jag är också förtjust i Harry Nelson, Cathbad och hans familj. Det är också roligt att Ruths dotter börjar bli äldre och utvecklas till en riktig personlighet. I den här boken spelar hon teater med polisen Cloughs fru.

Egentligen är det kanske inte världens bästa deckare sett till spänningsfaktorn, men det är välskrivet och många gånger väldigt trevligt. Senaste boken The Chalk Pit är faktiskt riktigt spännande, både gällande fallen som Nelson och hans kollegor arbetar med och karaktärernas privatliv. Dessutom är balansen bra och Ruths inblandning i fallen logisk, vilket inte alltid är fallet.

Under Norwich finns ett tunnelsystem och när en av dessa tunnlar grävs ut hittas delar av ett skelett. Ruth kallas dit för att undersöka dem, men det visar sig att de inte alls är så gamla som man kan tro. Samtidigt försvinner flera hemlösa personer och ryktet går att de ”gått under jorden”. Nelson blir satt på fallen och polisen söker efter ett underjordiskt samhälle för hemlösa, som först verkar vara något av en myt. Intrigen är intressant ur ett socialt perspektiv och jag engagerar mig verkligen i fallen. Faktiskt är det ganska så skönt att vi håller oss i nutiden.

I sommar kommer boken på svenska och heter då Dolt i mörker. Läs den, men läs inte bara den. Griffiths böcker är verkligen en serie som ska läsas i ordning. I sommar ska jag lyssna på Elly Griffiths på Crimetime Gotland. Det ser jag verkligen fram emot.

 

Läs också:

Elin Lucassi utreder synden

Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför ”att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.

Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.

Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller ”(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.

Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.

Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.

Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en ”samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.

Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.

 

Läs också:

Min bästa väns fru

På Lavender Lits hemsidan beskrivs Peo Bengtssons karaktärer som ”människor som både behöver en klapp på kinden och en spark i röven.” Så är det verkligen med huvudpersonen i nya boken Min bästa väns fru. Svante heter han Bengtssons nya antihjälte. En ganska misslyckad författare, men mer lyckad familjefar och make. När vi träffar honom är det sommar och han är på väg till bästa vännens sommarhus, eller hipstertorp som Svante lite föraktfullt kallar det. Han är lite missunnsam den gode Svante och driver med Hennings och Karens torp. Detta trots att han får åka dit på semester varje sommar.

Från utsidan verkar Henning och Karen vara det perfekta värdparet och när Svante kommer dit med sin ganska så perfekta fru och sina ännu mer perfekta barn till det perfekta torpet borde allt vara sådär rosenskimrande. Inte för att Svante skulle beskriva sin familj som perfekta. Det är liksom inte hans stil. Visst är han glad att han är gift med Cecilia. De har det riktigt bra. Med sina flickor Majken och Fanny har de skapat en fin familj. En familj han inte skulle vilja vara utan. Ändå verkar han gilla att vara sådär lite lagom missnöjd med livet och han drömmer sig bort till ett annat liv. Det grönare gräset lockar.

Svante och Henning har varit vänner länge. Ändå känns det lite märkligt att vara i hans torp ännu en sommar. Det är inte det att Svante inte tycker om Henning. Tvärtom är de riktigt goda vänner. Svante värdesätter verkligen deras vänskap och egentligen även den traditionella sommarsemestern. Det är bara det att han också tycker väldigt mycket om Hennings fru Karen. Ibland nästan mer än sin egen fru. Det är dock inte hans kärlek till sin bästa väns fru som förstör semestern, utan den ganska obehagliga fråga som hans bästa vän och hans vackra fru ställer till Svante. De vill ha något av honom och han vet inte om han är redo att ge dem det.

I Peo Bengtsson skildrar som få andra äktenskapets svårigheter, utan att för den delen fastna i svärtan. I debuten Kärleken passerade här en gång blir Samuel lämnad av sitt livs kärlek. I förra bok Vara Frank skakar ett äktenskap i fogarna när Frank blir kär i kollegan Mårten. Boken mellan dem heter Så länge du är min syster och den har jag inte läst. Ännu. Vad jag kan läsa mig till är det där syskonrelationen som står i centrum och hur den påverkar och påverkas av förhållanden. Med tanke på att Min bästa väns fru har recensionsdag idag är det syskonboken som får bli nästa möte med Bengtsson. Det lär inte vara det sista.

Läs också:

Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mamma är död. Det har gått 733 dagar, men saknaden är fortfarande stor. Att tiden läker alla sår menar Jessie är skitsnack. Hennes pappa, som var tillintetgjord av sorg, verkar dock ha gått vidare. Han träffade Rachel på internet och nu är de gifta. Jessie och hennes pappa flyttar från Chicago, till hennes flotta hur i Los Angeles. Där finns också Theo, som mist sin pappa och definitivt hade klarat sig utan en ny sådan, för att inte tala om en ny syster.

Vi träffar Jessie när hon just ska börja i sin nya skola. Av Theo får hon inget stöd, vilket hon visserligen inte räknat med heller. Istället är det en helt okänd person som stöttar henne. Hen heter Någon Ingen och skickar anonyma mail. Först blir Jessie irriterad och nästan rädd, men sedan börjar de skriva mer och mer till varandra. NI blir en vän i nöden och Jessie skulle gärna vilja veta vem det är. Det får hon inte, men hen tipsar om att Jessie borde bli kompis med Adrianna, som kallas Dri, och det blir hon. Andra nya bekantskaper är Ethan, även kallad Batman, som Jessie ska göra ett lyrikprojekt med, Liam, som jobbar i samma bokaffär som Jessie och Caleb, som spelar i samma band som Liam. Och så finns ju NI såklart. Med hen leker Jessie ”berätta tre saker jag inte vet om dig” och trots att hon inte vet vem Ni är, blir hen väldigt viktig för henne.

Tre saker jag inte vet om dig är Julie Buxbaums första bok för ungdomar och unga vuxna. En fin historia om konsten att börja om och att våga lita på att det faktiskt går. Jessie är en trevlig bekantskap och jakten på NI är riktigt charmig. En bra bok för ungdomar, men också för vuxna. De teman som tas upp är helt klart allmänmänskliga. Att det är en ganska förutsägbar bok på många sätt spelar ingen roll alls. Faktiskt tycker jag att den är tillräckligt oförutsägbar för att kännas unik.

Läs också:

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

« Older Entries