Tag Archives: Läst 2017

Sista striden i Engelsfors enligt två O

Så fick jag då äntligen läst Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför? För att Lilla O läste hela trilogin nu i höst och det kändes trevligt med en samläsning.

För min del var det ett tag sedan jag läste Eldoch det var också bra att ha någon i närheten som kunde förklara när jag glömt. I Nyckeln förbereder de utvalda sig för den sista striden, eller de utvalda som är kvar. Så här tyckte vi om den avslutande delen av trilogin. Eftersom vi spoilar en hel del är texten vit, så markera den om du vill läsa.

Hälsningar två O

O: Vad tyckte du nu om Nyckeln? Jag gillade mycket av den, som att Gränslandet fanns, men anda delar kändes den lite lång och långsam. 

Lilla O: Jag tyckte att den var bra, men de andra två böckerna var nästan bättre, men jag gillade inte alls delarna i Gränslandet. Det blev tråkigt efter ett tag. Det var många delar som var bra och alla personerna blev både bra och dåliga. Men kanske var det lite mycket känslor och alla var så stressade.

O: Det är ju inte konstigt visserligen, med tanke på apokalypsen. Vem hade inte blivit känslosam och stressad då?

Lilla O: Nej, man kan ju inte döma någon efter hur de är när de är stressade, men efter den här boken har jag inga favoritkaraktärer längre. Jag både gillar och inte gillar alla.

O: Min favorit har ju varit Minou hela tiden och nu var hon huvudperson, men inte bara på ett bra sätt. Jag tyckte om att vi fick lära känna hennes familj bättre, men inte att hon hamnar på fel sida. 

Lilla O: Det var okej i början med Minou, men det blev lite mycket av det onda.

O: Jag håller med, jag ville inte att hon skulle vara ond. Men jag tyckte verkligen att det var ett bra slut. Jag gillade att det blev en riktig kamp och att det var så himla spännande. 

Lilla O: Jag också, men det är tråkigt att det är slut. Det skulle faktiskt gå att skriva en fortsättning, typ en novell eller så i alla fall. Det finns liksom en cliffhanger fast det är sista boken.

O: Det finns ju ett seriealbum mellan Eld och Nyckeln, så det kanske kan bli fler sådana efter Nyckeln?

Lilla O: Jo, om det fanns fler böcker skulle jag läsa, men jag känner inte riktigt för att läsa om dem en gång till, för då blir det inte lika spännande, men de var väldigt bra nu första gången jag läste dem.

O: Nej, jag kommer inte heller läsa om dem, men jag är glad att du fick mig att läsa Nyckeln, så att jag fick veta slutet. Jag önskar nog att jag hade gjort som du och läst alla böckerna i rad, för jag märkte att jag hade glömt lite, men det mesta kom tillbaka under läsningen.

Vi rekommenderar båda att ni läser Engelsforstrilogin, som är väldigt bra, trots att Nyckeln kanske var lite tjockare än den hade behövt vara. Det är en riktigt läsvärd trilogi.

Läs också:

Bäst 2017 enligt O

Hur rankar man läsupplevelser? Elin Nilsson sa i podden Bladen brinner att en bra bok gör att man efter läsningen tittar upp och ser på världen och människorna lite annorlunda, (eller ungefär så i alla fall, jag lyssnade i bilen och antecknade inte). Jag håller med henne om att det är en bra definition av vad en bra bok är. Men det finns böcker som är bra på olika sätt. Vissa är helt fantastiska redan från första sidan och håller dig i ett järngrepp. Världen utanför försvinner och du vill bara läsa och läsa. Andra smyger sig på och kräver en hel del ansträngning innan de tar tag i dig. Och så finns de som växer långt efter läsningen. Som du tänker på med jämna mellanrum dagar, veckor och ibland till och med år efter läsningen. Det finns böcker som du minns detaljerat och andra där bara en känsla dröjer sig kvar. Sedan finns de som du veta att du verkligen gillade, men inte kan komma ihåg någonting av.

Så vad är det egentligen jag försöker säga? Att det är sjukt svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta ihop en lista med årets bästa läsupplevelser (alltså inte årets böcker för många har kommit ut mycket tidigare än så). Ändå har jag gjort en sådan, för det ska man liksom i slutet av året om man är en riktig bokbloggare och det vill jag ju vara.

Jag började med att lägga till alla böcker från min läslista. Det blev 32 stycken och kunde blivit ännu fler om jag inte hejdat mig i alla fall lite. Sedan rensade jag och de här 20 finns kvar. Mer kan jag inte rensa, så det får bli en 20-i-topp från mig i år. Böcker som fängslade mig för stunden, blandade med böcker som jag fortfarande tänker på väldigt ofta. De är listade efter den ordning jag läste dem i, med början i januari och avslutning i december.

 

Vi är en, Sarah Crossan

Vända hem, Yaa Gyasi

(M)ornitologenJohanna Thydell

Ordbrodösen, Anna Arvidsson

Here are the young men, Rob Doyle

The Woman next door, Yewande Omotoso

Memorys bok, Petina Gappah

Det hänger en ängel ensam i skogen, Samuel Bjørk

Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Annabelle, Lina Bengtsdotter

Hetta, Jane Harper

The Hate U give, Angie Thomas

Vakuum, Mia Öström

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru

Ta det som en man, Hampus Nessvold

Ditt liv är mitt, Majgull Axelsson

Hej syster, Navid Modiri

Exit West, Mohsin Hamid

Norra Latin, Sara Bergmark Elfgren

Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò

 

14 kvinnor

6 män

9 romaner

7 ungdomsböcker

2 sakprosaböcker (en som även finns med bland ungdomsböckerna)

3 deckare

9 svenska författare

3 från andra länder i Europa (Norge och Irland)

3 författare från Nordamerika (Barbados och USA)

3 författare från Afrika (Ghana, Nigeria och Zimbabwe)

1 författare från Asien (Pakistan)

1 författare från Australien

 

Läs också:

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får ”läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet ”hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

Läs också:

Stanna hos mig

Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.

 

Läs också:

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Läs också:

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

Läs också:

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som ”Vilsenheten”, där Sigge berättar om ”De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till ”Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är ”Mammaholmarna”, ”Avundsjukans flod” och ”Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som ”De tre mest svårartade miljöerna på teve”, ”Jag mötte Lassie x 23” och ”Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Läs också:

En farofylld överfart

Året är 1939 och ett fartyg lämnar Europa för Australien. Det blir som titeln på Rachel Rhys roman antyder En farofylld överfart. Vi vet redan från början att något går fel, då polisen möter fartyget i Sydneys hamn och fängslar en kvinna. Vem det är och vad som hänt är dock okänt.

Huvudpersonen Lily Shepard lämnar sin familj för att under några år arbeta i Australien som hembiträde. Biljetten är gratis som en del i ett statligt projekt för att locka arbetskraft. De stora hushållen i Sydney och Melbourne behöver personal och brittiskt tjänstefolk står högt i kurs. Fem andra unga kvinnor deltar i programmet och de reser tillsammans i turistklass. Mrs Collins som ser en gratisbiljett som en fin chans att kunna hälsa på sin gifta dotter, reser med dem som någon slags förkläde.

Lily ser resan som ett äventyr och ser fram emot att besöka alla spännande platser på vägen till slutdestinationen. Samtidigt är resan något av en flykt från ett misslyckat förhållande och en tragisk händelse. Hon är långt ifrån den enda som flyr.

Syskonparet Edward och Helena som delar bord med Lily vid middagarna och blir hennes vänner bär också på hemligheter och det tar ett bra tag innan vi får veta vad. Även det gifta paret Max och Eliza, som är på väg till Australien på en andra smekmånad döljer en hel del. De reser första klass och bjuder ofta in Lily och Edward till sin våning. Lily förälskar sig i Edward och fascineras av den rika och vackra Eliza. Max skulle hon helst vara utan.

Kriget hotar och det präglar självklart resenärerna. Vad som händer i världen förblir dock okänt för dem, då de inte har tillgång till varken radio eller tidningar under resan. I sällskapet finns George, som är övertygad nazist och Maria som är judinna. Det innebär självklart en rad spänningar och en rad hemligheter, lögner och smygande konflikter gör den här historien spännande och underhållande.

En farofylld överfart skulle kunna ha varit skriven för många år sedan, då Rhys verkligen anammat tidsandan och även anpassat språk och stil. Även omslaget för tankarna till äldre litteratur och jag gillar det. Bäst av allt är dock reseskildringar och att få se världen 1939 ur Lilys ögon. Resan är verkligen ett äventyr och hon är en utmärkt guide. Det här är både underhållande och välskrivet. En perfekt bok att sträckläsa en mörk och tråkig vinterdag.

Läs också:

Karta för förälskade & andra vilsna

Karta för förälskade & andra vilsna har en titel som påminner om Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande och ett omslag som för tankarna till Här ligger jag och blöder, men innehållet är väldigt mycket Johanna Lindbäck. Huvudpersonerna Julia och Rasmus turas om att berätta om hur de båda åkte på stugsemester och träffades. De berättar om den varma sommaren och den smygande förälskelsen som de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Julia brukar ha med sin bästa vän Karin till sommarstugan, men i år är hon på tjejresa med Astrid och deras mammor. Visst var Julia också medbjuden till Mallorca, liksom hon var välkommen att hänga på till London några månader tidigare, men hon har inte råd. När Karin och Astrid verkar ha obegränsat med pengar, behöver Julia alltid tänka på hur hon ska ha råd att i alla fall hänga med dem och äta lunch eller fika.

Rasmus tillhör inte heller det fina folket, men han verkar inte bry sig på samma sätt. Det han tänker mest på är den hemliga drömmen att teckna på riktigt, att faktiskt stänga in sig i flera dagar utan att träffa någon och ”bara” hålla på med sin konst. Han har en bildlärare som peppar honom, men vågar inte riktigt bli den han vill vara. Rasmus är verkligen en perfekt kille på många sätt. Trevlig, litteraturintresserad och konstnärlig. Inte konstigt att Julia blir kär, trots att hon är tillsammans med Isak.

Johanna Lindbäck är riktigt bra på att gestalta trovärdiga karaktärer. Jag tycker mycket om både Julia och Rasmus och deras familjer är trevliga de med. Det enda jag kan tycka är att det blir lite för lite svärta. Jag tycker absolut inte att Lindbäck ska skriva annat än vardagliga och trovärdiga berättelser, men jag skulle ändå önska att hon t.ex. drog den ekonomiska orättvisan i alla fall ett halvt varv till. Samtidigt så låter hon Julia känna avundsjuka mot sina vänner som har det så mycket bättre rent ekonomiskt än hon och avundsjukan gör att hon tar beslut som kanske inte är så genomtänkta Det är trovärdigt och bra. Jag skulle önska fler böcker som faktiskt tar upp problem utan att göra misär av det. Julias föräldrar har nämligen gjort ett val. De följer sina drömmar snarare än jagar pengar, vilket på ett sätt går ut över dottern, men också ger henne mer tid med dem.

Lindbäck lyckas också skapa en perfekt sommarkänsla, som får mig att tänka på Sarah Dessens böcker. Jag gillar verkligen att läsa om varma sommardagar och kvällsdopp vid bryggan. Mer sådant! Mer sommar åt läsarna. Och så biblioteken. Jag älskar hur biblioteken och litteraturen får ta plats i handlingen. Så, lite mer svärta, men absolut inte några överdrivna konflikter eller allt för galna händelser. Snarare mer glass, fler bibliotek och många, långa lata dagar i solen.

 

Läs också:

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant är en ensam människa. Hon lever ett inrutat liv, jobbar på samma ställe som hon gjort i många år, går sedan hem och stänger världen ute. Hon klarar sig själv och behöver ingen annan. Varje vecka ringer hon sin mamma som vi förstår har gjort något hemskt. En mamma som försöker begränsa Eleanor och som faktiskt är riktigt elak.

Så träffar hon Raymond som arbetar på it-avdelningen. Tillsammans hjälper de en äldre man till sjukhuset och utan att Eleanor riktigt förstår vad som händer har dessa två män och deras närstående tvingat sig in i hennes liv. För så känns det till en början. Hur ska hon nu kunna dränka helgerna i vin och vodka och hur ska det gå om hon tvingas äta annat än sin vanliga lunch och sin helgpizza? Rutinerna som har blivit livsnödvändiga hotas och det känns obehagligt.

Självklart börjar Raymond och Eleanor att umgås och självklart bjuder den äldre mannen Sammy in henne i sin familj. Det som på pappret låter som en förutsägbar och söt kärlekshistoria blir något mer. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Gail Honeymans debut och hon kan konsten att hålla det sentimentala på ett rimligt avstånd. Det här är en välskriven och trevlig bok, med mer svärta än rosenrött skimmer. Den passade mig alldeles utmärkt.

Läs också:

« Older Entries