Tag Archives: Läst 2017

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten ”I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, ”en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. ”Den frånskilda kvinnan” och ”Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som ”Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i ”Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Läs också:

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson ”ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

Läs också:

Blod rödare än rött

Mina elever i ettan har just läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. En fantastisk bok att läsa i helklass och med ganska nyanlända elever i klassen är det extra bra att det finns en bearbetad version utgiven av Vilja förlag. En bearbetning av originalet som självklart inte innehåller allt, men som är väldigt välgjord.

Några elever hade redan läst Stjärnlösa nätter och fick då istället läsa Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött, där han berättar sin fars historia och ger oss en hel del förklaringar till varför Casim agerade som han gjorde. Det börjar ganska bra med en ung Casim som är coolast av de coola, men ganska snart ställer hans humör och hans ovilja att rätta in sig i leden, till det för honom. Våldet finns ofta närvarande och även om Casim aldrig klagar riktigt är det lätt att förstå att han önskade att mycket vore annorlunda.

Lyckan ler mot honom igen när han några år senare gifter sig. Han väljer inte den brud hans föräldrar valt åt honom, utan önskar sig istället att få gifta sig med hennes lillasyster Jamila som bara är 13 år gammal. Det här reagerade både jag och eleverna på, men de som levt i en liknande kultur menar att så unga brudar var vanligare förr än nu och jag hoppas verkligen att de har rätt. Asaad väljer också att inte direkt problematisera åldern, utan framställer sina föräldrar som förälskade och lyckliga. Casim får lova att hålla sig ifrån Jamila sexuellt tills hon är femton, men så blev det inte. Också detta beskrivs som ett ömsesidigt beslut och så kanske det var. Med dagens västerländska ögon är det dock mycket problematiskt.

Hur som helst är det svärmodern Fatem som gör livet surt för Jamila och definitivt inte hennes make. Casim är Fatems favorit, men hans fru ger hon inte mycket för. Lite bättre blir det när första barnbarnet föds, ett barn som Fatem nästan ser som sitt eget. Under den här tiden befinner sig Casim långt från sin familj och krigar mot Iran. Livet i armén är tufft och när han förvägras permission tar han beslutet att lämna. Ett beslut som gör att han måste fly från sitt land.

I sitt sommarprogram från 2015 berättar Asaad mer om flykten och vad som hände mellan böckerna han skrivit. I både Blod rödare än rött och detta sommarprogram finns förklaringar om än inte ursäkter för Casims agerande. Helheten som skapas är egentligen bättre än delarna och det är väl precis så det ska vara.

 

 

Läs också:

Krokas tar oss med till en annan tid

Elin Olofsson är en favoritförfattare och har i tre böcker skildrat kvinnors öden i nutid. I sin fjärde bok Krokas tar hon oss istället med till tiden efter andra världskriget när en tysk kvinna anlände på stationen i Krokom i september 1949. Kvinnan heter Uli Hartmann och hon är på jakt efter sin stora kärlek som försvann under kriget. Med sig har hon en bunt brev från en Elsa Pettersson, som verkar ha känt hennes Hansi lite för väl.

Uli har arbetat i Sverige som hushållerska under några år och hon äger inte ens kläderna hon har på sig. Kappan har hon nämligen stulit av sin arbetsgivare. Hon drivs av kärlek, men också av ilska. Vem är denna kvinna som verkar ha nästlat sig in i Hansis liv?

Elsa Pettersson är en självständig ung kvinna, som arbetar i den lokala lanthandeln. Att hon började skriva till den tyske soldaten visar sig vara en slump. Däremot har hon en hel del information om hans öde som hon delar med Uli.

Krokas är en stillsam och fin bok där Olofsson tar oss med till en annan tid och en annan värld. På många sätt påminner den om hennes tidigare böcker, men den lyckas inte gripa tag på samma sätt. Det är dock en bra bok och Elsa är en karaktär jag tyckte om att lära känna.

 

Läs också:

Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Läs också:

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Läs också:

Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson är en favoritförfattare som jag anser får på tok för lite uppmärksamhet för de böcker hon skriver. Att förra boken Jag heter inte Miriam inte nominerades till Augustpriset är en smärre skandal och även om senaste boken Ditt liv och mitt inte är lika fantastiskt, är det ändå en viktig bok som griper tag.

Berättelsen börjar i slutet när Märit kliver av tåget i Lund. Egentligen ska hon resa till sin tvillingbror för att fira deras gemensamma födelsedag, men bortträngda minnen vill något annat. Det är över femtio år sedan hon senast besökte staden som ung läkarstudent. Då var hon på jakt efter en försvunnen äldre bror, nu söker hon snarare efter sina minnen.

Utanför Lund låg Vipeholm där människor som då kallades sinnesslöa placerades. Anstalten är nu kanske mest känd för att Vipeholmsexperimentet genomfördes där. Ett experiment som ligger till grund för vårt tandvårdssystem, men som verkligen kan ifrågasättas.

Vi får följa Märit under några dagar i nutid, men huvudparten av berättelsen utspelar sig under hennes ungdom. De tre syskonens relation står i fokus och vändningarna i den är både skrämmande och obehagliga. En familj i sönderfall träder fram och orsakerna till splittringen är inte lätta att ta in.

Majgull Axelsson tar sig an ännu en viktig och smutsig del av vårt lands historia och hon gör det bra. Hon väjer inte för det obehagliga, men beskriver också det mänskliga mitt i det hemska.

 

Läs också:

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Läs också:

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Läs också:

« Older Entries