Tag Archives: Läst 2017

Det finns bara två David Beckham

Det hjälper att gilla fotboll och hålla på England (eller skratta åt Englands orimliga självförtroende gällande fotboll) när man läser Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Om man som jag dessutom tillhör de som svurit sig igenom diverse misslyckade straffläggningar och snöpliga förluster i kvartsfinaler för landet som fortfarande tror att de ska bli världsmästare varje gång är det en fantastiskt underhållande bok.

Det finns bara två David Beckham börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022. Att England tagit sig dit är en dröm och faktiskt så osannolikt att Alfie Baker anar oråd. Det är något märkligt med de engelska spelarna. De är ett gäng unga doldisar som gjort det inga andra engelska spelare lyckats med.

För den som lever och andas fotboll är det roligt att spekulera i vilket drömlag av spelare som skulle kunna vinna över alla andra. Spelare från olika generationer som aldrig skulle kunna finnas i samma lag, men i teorin skulle ha kunnat bilda ett oslagbart lag. Något att roa sig med när favoritlaget inte spelar som man önskar. När laget helt utan kända stjärnor går så bra är det minst sagt märkligt.

VM i Ryssland var en katastrof för det engelska laget. EM 2020 funkade inte bättre. Men i VM i Qatar 2022 ska det bli annorlunda. Sportjournalisten Alfie Baker är total fotbollsnörd och när han får chansen att följa sitt favoritlandslag på nära håll blir han självklart fantastiskt glad. Fotbollen är allt för honom. Verkligen sjukt betydelsefull. Faktiskt så betydelsefull att det värsta inte är att hans fru lämnat honom, utan att hon lämnat honom för en Milton Keynes Dons-supporter som tar med hans son till fel matcher. Han räknar deras förhållande i säsonger och konstaterar att de var tillsammans i sex säsongen, innan Suzanne tröttnade på att 22 spelare bestämde Alfies humör. Varvid han påpekade att det finns avbytare också och domare och tränare och …

De spelare som finns i det engelska landslaget. De som verkar kunna vinna allt. De fascinerar Alfie Baker och när han inser att fotboll numera är något helt annat än att hålla på lag spelare som tränat hårt för att lyckas, när FIFA styr mer än de borde och fiffel finns på alla nivåer blir han först ganska så besviken. Sedan blandas besvikelsen med fascination och han får reda på saker han aldrig ens kunnat drömma om.

Det finns bara två David Beckham är en vansinnigt rolig bok inte helt utan svärta. Det är mycket fotboll, men också kärlek mellan far och son och inte minst drömmen om att få det där riktiga scoopet. Jag gav bort min bok till en elev som älskar fotboll väldigt mycket mer än böcker och hoppas att han ska läsa och gilla.

 

 

 

Läs också:

Skrik tyst så inte grannarna hör

Kvinnor är utsatta världen över. Ständigt finns problem med att män utnyttjar kvinnor som befinner sig i underläge. Om kvinnorna därefter berättar vad som hänt kan man vara säker på att de får utstå hot och smutskastning både av män och kvinnor. Det händer i politiska partier i Sverige, där Hanna Wigh blivit hotad efter att ha berättat att hon utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt partimedlem i SD och i Hollywood där raden kvinnor som nu tar bladet ur munnen och berättar om producenten Harvey Weinsteins oacceptabla beteende. Karin Alfredsson har i en rad böcker beskrivit kvinnors situation  världen i deckarform, men nya boken Skrik tyst så inte grannarna hör är en roman och här blir det tydligt att förtryck mot kvinnor inte bara sker långt bort utan också mitt ibland oss.

Roger är en man som ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. Han har arbetat i flera länder i Afrika och nu har han fått en ny tjänst som biståndsråd i Zambia. Det är bara ett problem, hans fru har lämnat honom och han vill inte åka ensam. När han träffar Ellinor tänds hoppet om att snart få en ny fru. Hon är lätt att imponera på och verkar vara den perfekta partnern. En ung och snygg kvinna vid sin sida kan vara precis vad Roger behöver.

Ellinor imponeras av Roger och faller för hans smicker. När hennes frisersalong börjar gå knackigt finns han där som stöd och även om det ringer en svagt varningsklocka ibland är hon glad över att bli omhändertagen. Till slut övertygas hon att lämna Stockholm och följa med Roger till Zambia. Där ska hon leva ett bekvämt liv och kanske klippa en diplomathustru eller två, men mest bara vara Rogers kvinna. Med honom får hon en helt annan status och många fler möjligheter.

I Zambia väntar en fin bostad där anställda tar hand om allt. Siame är mannen som sköter det mesta och även han har träffat en ny kvinna. Hon heter Loveness och är änka. Med Siame ser hon ett nytt liv där hon och hennes barn får fler möjligheter. Att han behöver avreagera sig ibland kan hon stå ut med.

Båda dessa kvinnor och många med dem står ut med en hel del för att få behålla ett liv som ändå är bättre än de alternativ som bjuds. I utbyte mot en del obehagligheter får de något annat som de gärna vill ha. I detta fall handlar det bland annat om ekonomisk trygghet, för stjärnorna i Hollywood handlade det om framgång, för andra kanske det handlar om något helt annat.

Jag är glad att Karin Alfredsson skriver igen. Hon tar med sig sina erfarenheter som biståndschef in i skönlitteraturen och det hon skriver om är så otroligt viktigt. Vi kommer aldrig att nå något riktig jämställdhet någonstans om vi inte vågar ta tag i den osunda makt som vissa män har över kvinnor. Det är inte okej någonstans, varken i Zambia, USA eller för den delen i Sverige.

 

Läs också:

Det var vi

Efter revolutionen i Iran kom en stor mängd flyktingar till Sverige. Två av dem var Nahid och Mahmood, som träffades på läkarlinjen i Teheran och sedan deltog i revolutionen. De tillhörde vänstern som tillsammans med islamisterna protesterade mot shahen, men med helt olika syften. Efter en fruktansvärd händelse som drabbar dem båda, men mest Nahid och därefter är flykt det enda alternativet.

När vi träffar Nahid har hon bott länge i Sverige och hennes dotter är vuxen. Livet blev inte vad hon drömt om och hon känner sig bitter och olycklig. Lägg därtill en svår sjukdom och hoppet har nästan helt försvunnit.

På Bokmässan lyssnade jag på författaren Golnaz Hashemzadeh Bonde som talade både om denna hennes andra bok Det var vi, men också om sin debut Hon är inte jag som båda behandlar ämnet flykt. Hur livet i ett nytt land kan förändra en tidigare stark och självständig människa blir en osäker och marginaliserad skugga av sitt forna jag. Nahid är utan tvekan en skugga och hon vet inte hur hon ska komma ut i solen.

Hashemzadeh Bonde berättar om Nahids liv i två tider. Hennes ungdom i Iran och ålderdomen i Sverige. Vad som hänt däremellan vet vi ganska lite om. Att någonting har hänt som förstört relationen till dottern är klart, men vad det är vet vi inte riktigt. Nu väntar dottern själv barn och kanske kan det barnet föra samman mor och dotter.

Det var vi är en välskriven och fin bok om en rad kvinnor. Nahids mamma försörjde själv sina döttrar och det är de starka kvinnorna som står i centrum. Jag skulle gärna ha velat veta ännu mer om dem och ännu mer om tiden i Iran. Jag kan helt klart för lite om revolutionen och skulle gärna vilja veta mer.

Läs också:

Milk and honey

Är Rupi Kaur en fantastisk poet eller en banal skribent? Är hon en stjärna eller ett skämt? Efter att ha läst Milk and honey skulle jag säga att hon är en poet med ett viktigt budskap och ett skenbart enkelt språk. Det enkla skulle kunna vara banalt, men det är för enkelt att avfärda Kaur som en skribent som inte vet vad hon gör. Jag skulle säga att hon vet exakt vad hon gör och det budskap hon förmedlar om normaliseringen av förtryck och våld i kärlekens namn är något vi alla borde lyssna till. Kritikerna säger att Kaur är en cynisk marknadsförare av sitt punkabiska arv, men att hon egentligen inte är asiatisk nog. Damn if you do and damn if you don’t. Att ha mage att skriva om den asiatiska kvinnans situation, att utnyttja sitt eget utanförskap och ändå vara allt för västerländsk för att räknas. Kritiken mot Kaur sammanfattar allt det negativa med identitetspolitik som stör mig något vansinnigt. Kaur är en produkt av dagens medielandskap, med ett stort antal följare på Instagram, Twitter och Facebook och en poesi som talar till de som ännu inte är vana lyrikkonsumenter. Hon må vara mer av en popstjärna än en poet, som kritikerna säger, men sådana kan nuförtiden få Nobelpriset.

Milk and honey är fåordiga och enkla dikter som inte bara förmedlar känslor, utan också exakthet. Vi får följa en kvinna genom ett förhållande som börjar lyckligt och sedan blir mer och mer destruktivt. Boken är indelad i fyra delar: The Hurting, The Loving, The Breaking och The Healing. Idel gemener och en sparsmakad interpunktion, precis som det ska vara idag när shift är en komplicerad del av tangentbordet. Dikterna beskriver kärleken, de stora känslorna, som även innefattar sorg och rädsla. Orden ackompanjeras av enkla illustrationer, som bidrar till känslan av enkelhet och originalitet. Bitterheten är ständigt närvarande. Bitterheten över att många gånger vara ett offer och inte kunna göra något åt det.

 

you
have been
taught your legs
are a pit stop for men
that need a place to rest
a vacant body empty enough
for guests but no one
ever comes and is
willing to
stay

 

Snart går det att läsa Rupi Kaurs dikter på svenska, med titeln Mjölk och honung i översättning av Sandra Beijer, utgiven av Mima förlag. Jag har sett flera av mina elever läsa Kaur dikter på originalspråk och nu skulle jag gärna vilja använda dem i min svenskundervisning i översättning. För mig är nämlige Rupi Kaur allt annat än banal och naiv. Istället beskriver hon en verklighet som fler borde ta del av.

Läs också:

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart av Susan Hill är en modern skräckklassiker och en bok jag tänkt läsa länge. Faktiskt har jag också påbörjat den några gånger och när den blev vald till bokklubbsbok i Bokbubblarna läste jag så äntligen ut den. Check på det, men inte så mycket mer. Ingen av oss var speciellt imponerad.

Den unga juristen Arthur Kipps som mist sin fru och barn får en sista chans att visa sin arbetsgivare vad han går för. Han skickas till det lilla samhället Cryphin Gifford för att reda ut testamentet för den avlidna mrs Drablow, ägare till huset Eel Marsh House, som bara går att ta sig till vid lågvatten. Hans kontakt på plats, Mr Jerome, verkar väldigt rädd för att besöka huset och den rädslan delar han med många andra.

Historien om Arthur Kipps resa till Eel Marsh House där en kvinna i svart satt skräck i omgivningarna är välskriven och snygg, men jag blir inte ett dugg berörd eller skrämd för den delen. Jag gillar den klassiska spökhistorien och hur hela boken egentligen är en berättelse av en mycket äldre Kipps. Det skapar onekligen en viss stämning, men det är en för kort berättelse för att den ska hinna gripa tag. Däremot är jag nyfiken på filmen och det är därför den här texten har dröjt. Tanken var att se filmen och jämföra, men det har liksom inte blivit av.

Som bok är Kvinnan i svart en klassisk spökhistoria som inte väcker några större känslor. Jag är glad att jag läst den, men det är ingen författare jag kommer prioritera vidare läsning av. Kanske har jag missat något stort, men med flera bokbubblarna att luta mig mot känns det som att jag definitivt inte är ensam om det.

Läs också:

Röd drottning (första boken)

Hej jag jag bokpojken eller lillao som ni antagligen kallar mig. Idag skriver jag om en bok så kallad Röd drottning. Det är en spännande och ganska förvirrande bok den är skriven av Victoria Aveyard. Den handlar om en tjej vid namn Mare. Hon bor med sin familj bestående av mamma, pappa, hennes syster Gisa och förstås dom tre bröderna Shade, Bree och Tammy. Eller hon bor inte med sina bröder dom är ute i kriget mot sjöländerna. I alla fall så är det inte så viktigt så nu ska vi prata lite om vad boken handlar om.

Det finns rödblodade och så finns det silverblodade dom silverblodade har speciella krafter. Som att kontrollera folk bara genom att tänka eller att kunna bryta och forma metall som om det varit en pinne. Men dessa krafter har inte dom rödblodiga de är bara normala människor. Och Mare är en rödblodig. Medans dom silverblodiga får pengar el och ett liv i lyx. Så får de rödblodiga en kurrande mage och man har tur om man har ett hus ok att bo i. Men Mare och hennes familj klarar sig ganska bra. Dom har tur att Gisa har fått ett jobb. Hon syr kläder till silvrarna hon tjänar bra på det men det är ett hårt jobb.

Mare har inte många vänner men hon har en. Han heter Kilorn och han är en bättre vän än hon någonsin skulle kunna önska sig. Men det finns ett problem han är sjutton och när man fyller arton blir man utskickad i kriget om man inte är en bra lärling eller har ett jobb. Kommer Kilorn klara sig från kriget? och är verkligen rödblodiga helt utan krafter? Mer om den här spännande historien får du läsa om du lånar eller köper boken Röd drottning. Om du gillar dom här böckerna skulle jag rekommendera Talon, Spejarens lärling eller De utvalda.

Läs också:

Den som går på tigerstigar

Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.

Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.

Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.

Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.

Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.

 

Läs också:

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt ”Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Läs också:

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

Selma Lagerlöf på en timme

Mina elever i tvåan har just läst ut romaner av Selma Lagerlöf. De fick välja mellan Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien. Om alla har läst? Majoriteten. Hur vet jag det? Genom kontrollstationer under läsningens gång. I veckan gjorde de till exempel muntliga analyser i grupp som spelades in. I ett sådant samtal märks det väldigt tydligt vem som läst och vem som bara låtsas ha läst. Med tydliga instruktioner för ett strukturerat samtal finns det få möjligheter att bara svamla på. Även de som uppenbarligen inte läst ut sina böcker i tid fick med sig en del i samtalet med andra som läst samma bok och några läsryck efteråt har det allt blivit.

Nästa uppgift blir att skriva en egen analys, där boken de läst också ska kopplas till tiden och epoken den skrevs under och till Selma Lagerlöfs liv. Läsprojektet avslutas med ett seminarium där jag sitter med för att lyssna och anteckna. Eleverna möts då i grupper där de läst olika böcker och uppgiften blir att hitta gemensamma drag i böckerna och tillsammmans försöka formulera vad som är typiskt för Selma Lagerlöfs stil och innehåll. Jag har den svåraste uppgiften, att försöka att inte lägga mig i för mycket.

Igår körde jag en numera klassisk EPA (enskilt-par-alla) där eleverna fick fundera kring bland annat klassiker och huruvida en litterär kanon vore något att införa. Många ville läsa klassiker. Oväntat många faktiskt. De tyckte också att det var lättare att förstå en gammal bok när de läste tillsammans och när jag hjälpt dem genom att sätta in författaren i ett sammanhang. För många var det trögt inledningsvis, väldigt trögt. Men tröskeln blev inte lika omöjlig att ta sig över, när det fanns andra som läst boken och kunde stötta. Jag uppmanar alltid till att våga fråga, då frågor sällan visar på okunskap, utan snarare tvärt om på en medvetenhet om hur viktig förståelse är.

Lite för sent köpte jag Selma Lagerlöf på en timme av Katarina och Henrik Lange. En bok som bjuder på en grafisk presentation av författaren. Vi får läsa om hennes barndom, mötet med litteraturen, studierna och läraryrket. Vidare finns information av alla hennes böcker och viktiga händelser i författarkarriären.

Jag är helt för att förenkla det första mötet med en klassisk författare, precis som Katarina och Henrik Lange gör i Däremot måste jag säga att det är väldigt, väldigt tunt och ingenting att använda mitt i det läsprojekt om Lagerlöf som mina tvåor snart avslutar. Däremot kan jag tänka mig att använda delar av boken som introduktion om jag kör projektet nästa år igen. Att läsa några serierutor om en boks uppkomst, mottagande och innehåll som ett första möte kan funka. Det finns också en del roliga citat och anekdoter som kan roa den som ännu inte vet så mycket om författaren. För många kan det säkert skapa ett intresse att bygga vidare på.

 

Läs också:

« Older Entries