Tag Archives: Läst 2017

Atomer — en märklig historia

Jag har länge tänkt läsa Sofia Nordins bok Atomer och är glad att jag äntligen fick tummen ur. Det är en välskriven, obehaglig och ytterst märklig historia om hur det förflutna påverkar nutiden.

Huvudpersonen Alma är till ytan som vilken kvinna som helst. Möjligen något smartare än de flesta. Hon är en skicklig kemist och har kunskaper om meteorologi och matematik. Atomer är hennes grej. När det kommer till mänskliga relationer är hon däremot inte lika skicklig. Visserligen träffar hon män på krogen, men några långvariga förhållanden verkar hon inte vilja ha. Någon får möjligen följa med henne hem flera gånger, men där går gränsen.

Så träffar hon en kväll Cedrik på sitt stamhak. Hon är utklädd och han verkar inte känna igen henne, men hon vet direkt vem han är. Han var hennes barndomsvän och nu finns han här. Alma tar med honom hem och hennes behandling av honom är minst sagt annorlunda. Kanske vill hon hämnas att deras tvåsamhet tilläts förstöras av en tredje person, eller så vill hon bara förstå. Oavsett har hon inte glömt och kommer troligen aldrig att glömma.

Jag tycker om Sofia Nordins bedrägligt enkla språk och hennes sätt att uttrycka känslor och tankar så direkt att de förflyttas från sidan in i mig. Även om Alma gör helt absurda saker får jag någon slags sympati för henne och jag kan till och med förstå hennes agerande. På samma gång känner jag sympati för Cedrik och den situation han hamnat i. Just det faktum att det går att relatera till båda huvudpersonerna bidrar till de obehagskänslor som läsningen väcker.

Sofia Nordin är en författare att imponeras av. Med samma självklarhet skriver hon för unga och för vuxna. Alltid skicklig. Alltid relevant. Hatten av!

 

Läs också:

Jag utan dig

Medan jag läste Jag utan dig av Kelly Rimmer hade jag ganska trevligt. Jag både fnissade och torkade mer än en tår, men framför allt njöt jag av miljön som skildrades. Jag hade gärna åkt färjan till Manly själv. Huvudpersonerna Callum och Lilah träffas på just den färjan och sina olikheter till trots går de på en väldigt spontan dejt. Vi märker tidigt att Lilah drar sig för att inleda ett förhållande och anar också att det handlar om något annat än att Callum skulle vara för korrekt och tråkig. De fortsätter ändå träffas och någon slags kärlek växer fram, trots att Callum nog aldrig trodde att han skulle kunna bli kär i någon som envisas med att spatsera runt barfota.

Karaktärerna och miljön är styrkorna i Jag utan dig. Jag tycker om att lära känna Callum och Lilah och jag tycker också väldigt mycket om platserna de besöker. Det jag har lite svårt för är att det blir lite väl sentimentalt. Nu borde jag väl insett det när jag läste att boken jämförs med En dag och Livet efter dig, så lite får jag skylla mig själv. Trots detta är Jag utan dig värd att läsa, men ladda upp med en näsduk eller två.

Läs också:

Grejen med substantiv och pronomen

”Grejen med substantiv är att de inte alls är namn på ting. Inte alltid i alla fall.” Så börjar Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. I efterordet konstateras också att ”grejen med substantiv är att de oftast är pronomen” eller i alla fall typ, eller inte, eller …

Lövestam kan helt klart konsten att göra grammatiken på samma gång väldigt enkel och väldigt svår att förstå. Hon har också en alldeles särskilt speciell talang för att lyfta fram det absurda i grammatiken och hur vi diskuterar densamma. Som att så många blir upprörda över ett indefinit pronomen. Avsnittet om de och dem är också synnerligen underhållande och dessutom lärorikt.

Det är möjligt att det krävs svensklärar- och/eller språknördshumor för att uppskatta Grejen med substantiv och pronomen, men har du det lovar jag dig en skrattfest utan dess lika. Det börjar redan på omslaget med ett asgarv åt marknadsföringsfrasen ”Nu med nominalfraser!”. Fantastiskt roligt. Jag fnissade mig därefter igenom boken och lärde mig också en del. Detta trots att Lövestam gång på gång påpekar att hon skrivit en humorbok, ingen lärobok. Kanske är fotnoterna det allra roligaste i boken. I alla fall skrattar jag lite extra åt dem.

 

 

Läs också:

Ingen normal står i regnet och sjunger

Alltså titeln på Sara Ohlssons senaste bok. Jag älskar den. Att döpa en bok till Ingen normal står i regnet och sjunger är precis lika briljant som att välja titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vem som skrivit den där andra boken med fantastisk titel? Sara Ohlsson såklart.

Nu är Sara Ohlsson så mycket mer än en författare som lyckas med sina boktitlar. Innehållet håller nämligen samma klass. På ett sätt är Ingen normal står i regnet och sjunger en ganska enkel liten berättelse, men språket och känslorna gör att det lilla blir något riktigt stort. Det är lättläst och omedelbart, men också normkritiskt utan att vara moralistiskt. Budskapet är klockrent och jag är glad att Ohlsson valt att placera det i en bok som många kan och orkar läsa. Lättläst, men inte förenklat. Det är en ovanlig kombination.

Ella är en ganska så vanlig gymnasietjej, möjligen lite mer genomtänkt och frispråkig. Hon ifrågasätter och bryter normer på ett helt självklart sätt. Så som jag hoppas och tror att fler unga gör. De gymnasieelever jag möter gör det utan tvekan.

Ellas bästa vän är Charlie. De liknas vid Ronja och Birk, vänner som är självklara och alltid finns där för varandra. Det är därför det känns minst sagt lite kymigt för Ella när hon börjar få känslor för samma person som Charlie. Ett ganska klassiskt motiv alltså, i en ganska så nyskapande berättelse. Det är därför jag tycker så mycket om Ingen normal står i regnet och sjunger. 

 

Läs också:

Hemmet är skräck i min smak

Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.

Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.

Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.

Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.

Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.

Läs också:

Om grannfejd i Sydafrika

Jag hörde talas om The Woman next door av Yewande Omotoso när det återfanns på långa listan till Baileys Women’s Prize for Fiction. Berättelsen om de två äldre damerna i Sydafrika och deras konflikt lockade mig. Så läste jag och lärde känna Hortensia och Marion. Lika arga, men i övrigt olika. Hortensia är svart och har varit något av en udda fågel i den fina förorten till Kapstaden. Att Marion inte gillar henne verkar dock mest handla om det hus hon bor i. Hortensia och hennes dödssjuke man bor nämligen i det första hus Marion ritade som arkitekt och det är ett hus hon själv vill bo i. Istället bor hon i grannhuset och det är en av väldigt många saker hon är missnöjd med.

Inledningsvis har jag svårt för dessa bittra och gnälliga damer, men de växer och jag inser att de har sin charm. Deras ovilja att umgås är drivkraften i berättelsen, men självklart tvingas de närma sig varandra. The Woman next door är dock långt ifrån någon sockersöt historia om oväntad vänskap, det är mycket mer än så. Svärtan finns där hela tiden och historien bakom varför de befinner sig där de gör just nu är intressant att följa. Jag gillar också hur Omotoso väver in Sydafrikas politik i sin bok på ett naturligt och bra sätt.

Jag kan tycka att det är synd att Yewande Omotosos bok inte kom med på den korta listan, men jag är glad att jag upptäckte hennes författarskap. Det är kanske det bästa med alla långa och korta listor till diverse priser, att många nya författare blir upptäckta. Omotoso har också skrivit Bom boy, som även den utspelar sig i Kapstaden och jag tycker verkligen att något förlag borde översätta och ge ut hennes böcker.

Läs också:

Åter till Brighton och Roy Grace

Förra sommaren botade jag en lässvacka genom att läsa tre böcker av Peter James på kort tid. Hans polis Roy Grace är en favorit och därför försökte jag bota även årets lässvacka med hjälp av honom. Att läsa en del av en serie och inte behöva lära känna så många nya karaktärer är ofta så himla skönt. Det hjälpte även denna gång, i alla fall tillfälligt och att lässvackan snabbt kom tillbaka kan jag inte skylla på James.

Tills döden för oss samman är Peter James tionde bok om kriminalintendent Roy Grace, verksam i Brighton-Hove. En serie brukar tappa fart efter så många böcker och därför är det extra roligt att det här faktiskt är en av de bästa James skrivit. Egentligen borde det inte vara så spännande, då vi från början vet vem som jagar vem, men spännande är just vad det är. Det handlar dels om fallet Grace och hans kollegor försöker lösa, men också om det som händer i polisernas liv.

I fokus står Red Cameron, en kvinna som träffade sin drömman, men nu gör allt för att komma undan honom. Han heter Bryce Laurent och var den perfekte mannen, tills han blev sjukligt besatt av Red. Namnen stör mig lite ska erkännas, men jag köper det. Jag köper också Bryce Laurents fixering, som beskrivs på ett mycket obehagligt sätt. Det är när Red försöker gå vidare med en annan man som det börjar bli riktigt otrevligt.

Peter James skriver ofta ganska klassiska pusseldeckare, men här är det jakten och polisarbetet som står i centrum. Som läsare vet jag vad som ska hända innan poliserna gör det, vilket bidrar till den klaustrofobiska stämningen. Red försöker leva så normalt det bara går, men det står klart att Bryce minst sagt begränsar henne. Lägenheten hon bor innehåller ett panikrum och hon står under ständig bevakning.

Som vanligt avslutar Peter James med att lösa fallet och därefter bjuda på en riktig cliffhanger. Den här gången är jag ganska säker på att Roy Graces liv kommer att förändras totalt. Mycket sker redan i den här boken, då han gifter sig med sin nya kärlek, men det finns en dödsförklarad fru som smyger omkring i kulisserna och gör spänningen olidlig. De senaste böckerna har jag trott att hennes öde ska avslöjas, men vi får vänta ännu lite till. Kanske, kanske i nästa bok. En bok jag nästan måste läsa på stört, då den tillfälligt återvunna läslusten försvunnit igen.

 

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

« Older Entries