Tag Archives: Läst 2017

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Mitt (inte så) perfekta liv

Det handlar om yta. Att visa upp en lyckad fasad. Kate Brenner är riktigt duktig på det. Hon får sitt liv i London att framstå som fantastiskt i sociala medier, när det egentligen inte alls är vad hon förväntat sig. Verkligen ingenting alls. Jobbet är ganska så tråkigt. Hon får inget ansvar och chefen behandlar henne totalt respektlöst. Hon bor i ett litet och fult rum, har få vänner och ett ganska så innehållslöst liv.

Lite bättre blir det när hon träffar en charmig man på kontoret, men det blir inte mycket med det. Istället får hon sparken och åker hem till sin pappa och hans nya fru för att slicka sina sår. Pappan som är expert på märkliga projekt håller på att utveckla en lyxig tältcamp och Karen gillar faktiskt idén. Hon upprätthåller fasaden om det perfekta londonlivet, men hittar på en tjänstledighet och engagerar sig i det nya familjeprojektet.

När Sophie Kinsella är bra är hon verkligen bra. Underhållande och charmigt, med en hel del förvecklingar,  som i senaste boken Mitt (inte så) perfekta liv. Ibland är det precis vad jag behöver. Inget direkt motstånd, utan bara en trevlig bok som roar för stunden. Vissa skulle kanske rynka på näsan åt Kinsella, men jag skulle säga att hon tillhör de bästa i genren och det är en genre som fyller ett behov hos mig, på samma sätt som böcker av nobelpristagare gör det. Mitt (inte så) perfekta liv är välskriven och rolig, men med en allvarlig underton som jag uppskattar. En av de bästa böckerna Kinsella skrivit.

Läs också:

Måste Carpa

Sista semesterdagen innan helgen och jobbstart på måndag. Nu är det hög tid att Carpa. Att fånga dagen, Carpe Diem, uttjatat uttryck om något och när Lisa Ewald tar sig an uttrycket i fantastiskt roliga Måste Carpa skrattar jag så jag gråter. Ibland är det så ironiskt att jag funderar på om det verkligen är ironi det handlar om eller blodigt allvar. I förlagets beskrivning av boken står följande ”Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.”  vilket skulle kunna stödja teorin om det blodiga allvaret. Vi får nämligen en kurs i chakrameditation som löper som en röd tråd genom boken. Det gör också den söta lilla tjejen som syns på omslaget som en poster på ett elskåp. Totalt oskyldig, men ändå inte.

Ewald skildrar ämnen som ”varför det är så himla svårt för folk att se skillnad på kvinnliga artister och kvinnor över huvud taget” och man kan verkligen fundera över varför kvinnor alltid ska klumpas ihop. En recension med rubriken ”Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Leif GW Persson, Jonas Gardell, Olika böcker” om den manliga författarboomen sätter verkligen huvudet på spiken. Även ungdomsböcker brukar klumpas ihop i en recension, både målgruppen och det faktum att författarna ofta är kvinnor torde vara orsaken till det. En recension likt den Ewald satt ihop kommer vi däremot aldrig att skåda.

En annan fundering handlar om varför så många väljer att inte rösta på det parti de tycler är bäst, utan istället taktikrösta på något annat parti. Serien handlar om FI! och förflyttar oss till 2054 och de samtal vi kan komma att ha med unga då. Vad gjorde vi egentligen då vi hade en chans att påverka. Vi kan också påverka våra familjeliv genom att dela mer rättvist på föräldraledigheten, inte bara i anslutning till semestern. Allt är förvisso politik, men Ewalds bok är inte främst politisk. Däremot gör hon intressanta iakttagelser av vår samtid både i enrutingar och längre serier.

Jag tycker verkligen om Ewalds stil. Hennes färgglada och ibland ganska brutala kvinnoporträtt blandas med det söta och gulliga. Ibland får orden uttalas av barbiedockor och kändisar i fotokollage. Blandningen är snygg och ger liv åt boken. Ewald var bra redan i debuten Allt kommer att bli bra, som jag kallade ful (på ett bra sätt) och rolig, men Måste Carpa är bättre och bredare. Jag känner mig inte riktigt lika gammal när jag läser och för mig är det ett bra betyg.

Läs också:

Jag vill vara jordens medelpunkt

Jag vill vara jordens medelpunkt handlar om Lova som är sexton år och just ska ge sig iväg på ett utbytesår i Nya Zeeland. Hon lämnar ett januarimörkt Sverige och landar i ett sommarvarmt land långt borta. Nu ska hon ha ett riktigt spännande och roligt år. Ingenting blir dock som Lova tänkt sig. Hennes värdfamilj består av den ensamstående mamman Karen och hennes tre barn. De bor på ett farm mitt ute i ingenstans. En farm som definitivt sett bättre dagar. Vänner har hon några få, men det är svårt att ta sig från farmen och Lova känner sig ensam och besviken. Efter ett tag drabbas hon av riktig panik och får en väldigt märklig idé som hon hoppas ska göra att hon får byta värdfamilj.

Charlotta Lannebo har tidigare skrivit för yngre barn, vilket märks ibland under läsningen. Jag vill vara jordens medelpunkt känns snarare som en bok för åldern 12-15 än som en för Unga Vuxna. Inte för att språket skulle vara för enkelt, för tonen finns där, men för att innehållet är väldigt skissartat. Berättelsen i sig är spännande, men jag saknar mer problematisering av såväl Lovas situation, som agerande. Den spännande miljön hade också kunnat utnyttjas mer. Nu blir det tyvärr lite väl kortfattat och konstaterade och det är synd. Målgruppen både klarar och kräver mer komplexitet. Nu passar den bäst för den som går i år 6 eller 7.

Läs också:

Väntar tills natten kommer

I sin nya bok skriver Christoffer Holst i en ny genre för en ny målgrupp. Fortfarande står relationer i centrum, men Väntar tills natten kommer är också en skräckroman, en alldeles lagom läskig och snyggt skriven sådan.

Lukas och Sam har varit ihop ett tag, men nu ska de äntligen byta sitt distansförhållande och tillbringa en sommar tillsammans. De har fått hyra en liten stuga vid Vänerns strand och trots att Lukas verkligen ser fram emot det är han också lite nervös. Sam har fått ett sommarjobb på det lokala museet, men själv har han inte mycket att göra. Mer än fotokursen på distans då, som han egentligen vill genomföra men har svårt att hitta energi till. Sitt eget jobb har han sagt upp och trots att han vill vara helnöjd med att få en he sommar med sin kärlek är han lite bitter och faktiskt också lite orolig. Tänk om han offrat för mycket.

Sam verkar bara vara positiv och jag tycker om hur Holst skapar en dynamik mellan huvudpersonerna och ger dem ett trovärdigt förhållande som bygger på kärlek, men också olikheter. Hade båda varit oroliga som Lukas hade det inte funkat och troligtvis inte heller om båda varit som Sam. Han ser verkligen inga problem med någonting. Inte heller tror han på Lukas när han berättar om det konstiga ljus han ser på nätterna över sjön och de obehagliga saker som händer i stugan. När Lukas hittar en gammal anteckningsbok får han information som gör att han börjar förstå orsakerna till det som sker.

Väntar tills natten kommer är en mysrysig historia och jag tycker om både miljön och karaktärerna. Peggy och Annie som äger det lokala caféet är mina favoriter, men jag tycker också om Lukas, kanske mer än om Sam. Relationerna står i centrum och visst blir det lite läskigt ibland, men skräckelementen hade helt klart kunnat få vara fler. Nu går det lite snabbt i slutet och det jag minns är inte det läskiga, utan det fina. För mig som inte är någon skräckfantast funkar det bra med relationsfokus, men för den som söker skräck kan det vara lite för lite av den varan. För att det ska bli trovärdigt behövs fler förklaringar och mod att vila i händelserna. Väntar tills natten kommer är första boken i en serie fristående sommarskräckisar för unga vuxna och där borde Holst fläska på lite mer med tanke på målgruppen. Jag kommer mycket troligt att läsa då jag gillar Holsts sätt att skriva, men mest ser jag fram emot För oss är natten ljus författarens nästa feelgoodbok för vuxna som kommer i höst.

Läs också:

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Läs också:

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

« Older Entries