Tag Archives: Läst 2016

Who do you love

Jennifer Weiner skriver ofta bra och välskriven underhållningslitteratur och under semestern före jul läste jag henne Who do you love, som verkligen var en perfekt semesterbok. En bok om den sanna kärleken och hur svårt det kan vara att behålla den.

Första gången Andy och Rachel träffas är på en akutmottagning. De är åtta år gamla. Rachel tillbringar mycket av sin tid på sjukhus, då hon har ett hjärtfel och hon roar sig genom att sno en rullstol och smita ner till akutmottagning för att kolla läget. Andy bor på hotell med sin mamma och han har ramlat illa. Mamman finns ingenstans och Rachel ser det som sitt ansvar att hålla Andy sällskap.

Flera år senare, när de är tonåringar, syns de igen och blir förälskade. Då de bor långt ifrån varandra och dessutom har väldigt olika bakgrund har de svårt att hålla ihop. Andy bor ensam med sin mamma i Philadelphia och är något av en bråkstake. Hans passion är löpning och han springer för att må bra. Dessutom är hans pappa svart och en pojkvän som är mulatt är minst sagt kontroversiellt för Rachels rika, judiska familj.

Låter det som en typiskt klichéfylld bok? En bok som du läst tusen gånger förut? Det förstår jag, men försök att bortse från det och gör boken en chans. Jennifer Weiner må vara ojämn, men när hon är bra är hon bra på riktigt. Jag läste Who do you love snabbt och ofta med ett leende på läpparna.

Det här var den sista boken jag läste 2016, så nu är det dags att lämna det förra läsåret därhän. Nästa recensionsinlägg blir om en bok jag läst 2017.

 

Läs också:

Bästa böckerna 2016

Det där med korta listor är inte min grej, men i år har jag verkligen försökt att göra en kort lista med de bästa böckerna jag läst under året. Självklart är det många fler som är bra, faktiskt de flesta då jag mer sällan läser ut böcker jag inte tycker om. 2016 är de halvlästa böckernas år, vilket betyder att jag satt få låga betyg.

Någon slags ordning är det på böckerna, men de är alla väldigt, väldigt bra.

 

Tidsklyftan, Jeanette Winterson

1947, Elisabeth Åsbrink

Vi, Kim Thùy

Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt

All the bright places, Jennifer Niven

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall

Wylding HallElizabeth Hand

Skotten i Köpenhamn, Niklas Orrenius

Du, bara, Anna Ahlund

Störst av allt, Malin Persson Giolito

 

Läs också:

Är pocketboken död?

Eller är ryktet om pocketbokens död betydligt överdrivet? Jag har läst en pocketbok i år, några fler pappersböcker, men hela 63% e-böcker. De inbundna böckerna är fortfarande de vanligaste när det handlar om pappersböcker, tätt följt av danskt band (vilket har helt med Sekwa, ETTA och Elisabeth Grate att göra). Ljudböckerna är fortfarande inte min grej. Jag har bara lyssnat på två böcker i år, men desto fler poddar och sommarprogram. Att lyssna på böcker funkar ganska sällan för min del.

Jämför gärna med diagrammet från 2015.

 

Vilket format föredrar du? Tror du att pocketboken är på väg att försvinna, eller är det bara jag som slutat läsa formatet?

Läs också:

Förtvivlade människor enligt Fox

Paula Foxs bok Förtvivlade människor utkom första gången 1970 och gavs ut i svensk nyutgåva 2014. I förordet berättar Martin Gelin att boken då var populär endast inom det han kallar kultureliten och att den sedan i princip glömdes bort. Det var David Foster Wallace och Jonathan Franzén som lyckades få till en nyutgåva 1999 och nu finns den alltså på svenska. De älskade boken och jag förstå dem. Det är en mycket annorlunda och välskriven bok om ett USA som inte längre finns. Gelin menar att boken föll i glömska för att Fox var något av en ”författares författare”, men kanske främst för att hon var kvinna. Trots att hennes verk kan jämföras med Philip Roth eller John Updike och definitivt borde räknas till klassikerna. Han menar att återupptäckten av hennes böcker blev en inledning till den renässans av realism som fortfarande pågår i USA.

Originaltiteln är Desperate Characters och jag tycker att det är en nyansskillnad mellan människor och characters, som också visas i boken. Visst är personerna i boken människor, men de är kanske än mer karaktärer eller människor med karaktär.

Förtvivlade människor utspelar sig 1969 i New York. Vi får träffa det äkta paret Sophie och Otto Bentwood, som bor i en av de finare delarna av Brooklyn. De är drygt 40 och har inga barn, något som verkar vara ett aktivt val. Deras ganska så känslokalla förhållande påminner ganska mycket om det mellan Frank och April Wheeler i Revolutionary Road av Richard Yates. Faktiskt påminner de två författarnas sätt att skriva också om varandra. I Förtvivlade människor händer det dock mindre på utsidan, men väldigt mycket på insidan. Sophie och Otto är också kvar i stan och de har inte bildat familj. Det känns egentligen ganska bra.

Egentligen är det svårt att beskriva Förtvivlade människor, för den handlar om så lite, samtidigt som det händer massor. I inledningen av boken blir Sophie biten av en hemlös katt och detta snart infekterade sår fyller en viktig funktion för att visa allt elände som existerar i parets förhållande och även på andra platser. Det är knappast något modernt liv makarna Bentwood lever och allt som pågår i samhället med alla hemska hippies och andra konstigheter verkar skrämma dem.

Jag tycker om Förtvivlade människor. Mycket faktiskt. Jag tycker om det sparsmakade språket och allt som sker mellan raderna. Det är stramt, snyggt och inte sällan oändligt sorgligt. Fox förtjänar helt klart att inkluderas i de stora, amerikanska författarna.

 

Läs också:

Genrefördelning för 2016

Jag kör samma definition av genrer som jag gjort de senaste åren. Det är romaner, som helt enkelt är skönlitteratur inklusive chick-lit, som tidigare fick vara en egen genre. Vidare finns spänning, som är deckare, thrillers och skräck. Ungdomsböcker, som är böcker som skrivna för ungdomar och unga vuxna, men som självklart går alldeles utmärkt att läsa som vuxen. Noveller, lyrik och dramatik buntas ihop i en kategori, medan grafiska romaner faktiskt får en egen. Sedan finns också sakprosa, som innefattar facklitteratur, memoarer, biografier, reportageböcker, ja allt som inte är påhittat. Självbiografiska romaner, där namnen är ändrade, räknas som romaner.

Så här ser fördelningen för 2016 ut.

Som vanligt ungefär 50% romaner. Mer grafiskt än förra året (6% mot 2% 2015), endast två diktsamlingar, en novellsamling och en pjäs. Ungefär som tidigare år, men förra året läste jag mer lyrik. Bättring i år eftersträvas. Dessutom har jag läst färre ungdomsböcker, men å andra sidan en massa väldigt lättlästa sådana som jag inte räknat med i statistiken. Hade jag gjort det skulle jag läst minst hundra böcker till. Nästa år tror jag att det blir mer spänning än i år, då jag planerar ett besök på Crimetime Gotland.

Vill du jämföra mer med 2015 och tidigare år finns det info här.

 

 

Läs också:

Även en medioker bok av French är riktigt bra

Tana French är en av mina favoritförattare i spänningsgenren. Det är, som vissa bloggare påpekar (Metta jag tittar på dig) inte de snabbaste böckerna, men jag gillar dem. Mycket handlar om miljön och språket. Dublin är en mytomspunnen stad för mig och jag gillar när den irländska dialekten färgar av sig på språket. Dialekten gör dem dock svåra att översätta och jag föredrar därför att läsa på originalspråk.

Senaste boken heter The Trespasser och när jag köpte den i somras var det för att jag var tvungen att läsa den precis då. Inte en dag senare. I december blev den läst och då hade Amazon hunnit fråga flera gånger vilket betyg jag ville ge titeln (Amazonskam (subst.) pl Amazonskammar, best form Amazonskammen, ex Linda kände Amazonskammen tydligt då boken hon köpt inte var läst när mailet om betygssättning anlände.)

Franch låter tidigare bipersoner bli huvudpersoner och i denna den sjätte boken ligger fokus på den någon kantiga Antoinette Conway. Hennes partner är förra bokens huvudperson Stephen Moran och jag är glad att han får hänga med ett tag till. De två får i uppgift att lösa ett vad det verkar enkelt fall. En kvinna har misshandlats och dödats i sitt hem och de tar för givet att hennes partner gjort det. Det är också partnern, en timid bokhandlare vid namn Rory Fallon, som är den som deras överordnade vill att de ska fokusera på, men paret tror att det finns mer bakom kvinnans död.

The Trespasser är inte Frenchs bästa, men hennes lägstanivå är bra och det betyder att det här är en läsvärd deckare. Jag undrar vad som händer i nästa bok. Är det månne den osympatiske Breslin som ska få en ny sida beskriven?

 

Läs också:

En resa till 25 länder

Målet var att jag 2016 skulle läsa böcker av författare från fler än 22 länder och det blev totalt 25. Nästa år sätter jag målet att läsa från Sverige och 25 andra länder, 26 totalt.

I år har jag läst böcker av författare från:

 

Bland de övriga finns Algeriet, Argentina, Danmark, Finland, Iran, Italien, Kanada, Kenya, Marocko, Mexico, Nederländerna, Nigeria, Nordkorea, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Somalia, Ungern och Vietnam, som jag läst en bok från. Målet nästa år är att läsa fler än en bok från fler länder.

Det är väldigt mycket Europa (74% 2015) och Nordamerika (21% 2015) totalt ska sägas och endast en bok från Sydamerika. En mer än förra året dock och faktiskt några fler från såväl Asien (1% 2015) som Afrika (3% 2015). Sverige står för ungefär hälften av böckerna och så såg det ut förra året också. Målet är en ännu jämnare fördelning nästa år, men att Europa och Nordamerika dominerar kommer jag troligen inte ifrån.

Här finns statistik från 2015.

 

Jag läser på svenska och engelska och även om jag ibland tänker att jag ska läsa på danska och norska så är jag tämligen säker på att det inte kommer att ske nästa år heller. Däremot ska jag försöka läsa mer på engelska nästa år. Så här såg fördelningen ut 2016.

Visserligen läser jag ganska många böcker på originalspråk, men det beror bara på att jag läser så himla många svenska böcker. Läser jag mer på engelska så torde andelen översatta böcker bli färre.

Läs också:

Nära dig

Nära dig av Lucie Whitehouse handlar om två vänner som tappat kontakten och inledningsvis vet vi egentligen inte anledningen till det. När den ena av dem dör, kommer den andra på begravningen. Märkligt kan tyckas, men hon fick ett vykort med meddelandet ”Jag måste prata med dig” och misstänker därför att något inte stod rätt till när väninnan dog.

Den som dött är den kända konstnären Marianne Glass. Självmord säger polisen, men väninnan Rowan tror inte på det. Marianne ska ha hoppat från taket på familjens hus och Rowan vet att hon var alldeles för höjdrädd för att göra något sådant. Efter begravningen stannar hon kvar i huset som Marianne delade med sin mor och sin bror. Hon planerar att ta reda på vad som egentligen hände.

Vissa saker får vi veta samtidigt som Rowan, men det står ganska snart klart att hon faktiskt döljer saker för oss läsare. Precis som i Lucie Whitehouses förra bok Före dig bjuds vi på en hel del överraskningar. Den var nästan ännu bättre, men Nära dig är också väldigt spännande. Jag gillar också miljön och inte minst alla konstreferenser. Det här är en välskriven thriller som jag hoppas når många läsare.

 

Läs också:

En lång rad kvinnor

Egentligen är det väl ganska ointressant med kön, men jag har ändå gjort ett diagram över könsfördelningen över de författare jag läst böcker av under 2016. I gruppen övrigt finns en författare som definierar sig som ”singular they” och böcker som är skrivna av flera författare av olika kön.

Förra året var fördelningen 67% kvinnor, 32% män och 1% övrigt. I år har det blivit ännu fler böcker skrivna av kvinnor och egentligen borde jag kanske ha som mål att läsa lite mer balanserat, men det tänker jag faktiskt inte ha.

Så här ser fördelningen för 2016 ut.

Läs också:

Bouraoui skriver om lycka

Nina Bouraouis ord smattrar fram i berättelsen om Marie, som kommer från Zürich, en stad hon hatar. Hon går på gymnasiet i Gockhausen och det hatar hon också. Faktiskt är det ganska mycket hon hatar, men Diane, henne älskar hon. Det är inte det att Marie inte försöker älska pojkar, för det gör hon, men det är ändå alltid Diane som vinner. Egentligen hade livet varit så mycket enklare om hon inte älskat flickor, det är hon mycket medveten om. Det är bara det att man inte kan välja vem som stjäl ens hjärta.

Marie är intensiv, eller hon blir i alla fall väldigt intensiv när hon beskrivs med Bouraouis korthuggna och nästan mantraliknande meningar. Orden tar oss runt i cirklar, för att illustrera hur Maries tankar rör sig. Ibland blir det nästan för mycket och då tar jag en paus. Om lycka är en riktigt bra bok, men den kräver sin läsare. Faktiskt blir jag nästan andfådd ibland, men det betyder inte att jag inte tycker om det jag läser. Tvärtom. Som alltid blir jag ytterst imponerat av hur mycket Bouraoui får sagt med förhållandevis få ord. Det finns få som kan skriva som hon.

 

Läs också:

« Older Entries