Tag Archives: Läst 2015

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

Läs också:

En liten tugga som gjorde mig vrålhungrig

9781474603041_200_the-grownup_haftad

Gillian Flynns The Grownup är en långnovell eller kortroman och fylld av den där härligt läskiga ovissheten, som är så signifikant för den här favoritförfattaren. Knappt 100 sidor lång gör den bara att jag längtar efter mer Flynn, gärna precis nu.

Det är dock en fin bok det här. Inte ens i slutet är jag helt säker på vad som egentligen hänt, vem som talar sanning och vem som ljuger. Huvudpersonen är en av de trasiga kvinnor, som Flynn är så bra på att beskriva. En ung kvinna, som redan i inledningsmeningen förklarar vad hon livnärt sig på:

I didn’t stop giving hand jobs because I wasn’t good at it. I stopped giving hand jobs because I was the best at it.

Dessutom har handleden tagit stryk. Nu livnär hon sig istället på att mer eller mindre leka medium och en dag kommer Susan Burke och vill ha hennes hjälp. Hon har en styvson som hon påstår vill henne och hennes son illa. Historien hon berättar är riktigt obehaglig, men frågan är om den är sann.

På svenska heter The Grownup En sån som du och har getts ut av Albert Bonniers Förlag. En kort text som gör längtan efter en ny roman av Flynn vansinnigt stark. Skriv, skriv, skriv.

Läs också:

Där vi en gång gått

dar-vi-en-gang-gatt

Det är inte så lite knäppt att jag lyckats missa att skriva om Där vi en gång gått av Kjell Westö, som var bokcirkelsbok då jag var med Breakfast Bookclub i Helsingfors. Det blev bara ett kort inlägg om den promenad i Westös fotspår och mötet med honom hos förlaget Schildts & Söderström, vilket betyder att jag måste försöka få ihop något i alla fall halvvettigt så här ett gäng månader senare. Inte så tokig tajming trots allt, då pocketen kommit i nyutgåva.

Där vi en gång gått var den andra boken jag läste av Kjell Westö, den första var Hägring 38. Då handlade det om tiden för andra världskriget, nu förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till den första halvan av 1900-talet och det är som vanligt Helsingfors som porträtteras, även om några av karaktärerna förflyttar sig. Vi får träffa de med tillgångar och de utan och sällan mötas de två.  Mest intressant är kanske Lucie Lilliehjelm, rik och frispråkig och vidrigast är hennes osympatiske bror Cedi. Fotografen Eccu Widing är kanske, om någon kan anses vara det, bokens huvudperson, medan läraren Ivar Grandell håller sig mycket i bakgrunden och betraktar. I filmatiseringen fungerar han som berättarröst.

Det var intressant att läsa om kriget mellan de röda och de vita, av vissa kallade inbördeskrig, av andra frihetskrig. Det blev tydligt under besöket i Helsingfors att det är en känslig tid i Finlands historia. Snart är det hundra år sedan och frågan om vad och hur det ska firas lär bli (eller redan vara) delikat. Westö har fått kritik för att han anses ta de rödas parti, men själv talade han i Helsingfors om vikten av att faktiskt även lyfta vad de vita gjorde mot de röda och inte bara tvärtom.

Det bästa med Westös böcker är att jag lär mig mycket, utan att böckerna är allt för tunga. Jag ska dock erkänna att det tog ett tag innan jag kom in i den här boken, som inte är lika omedelbar som Hägring 38, men det var helt klart mödan värd och flera av karaktärerna dyker fortfarande upp i mina tankar ibland.

I Helsingfors köpte jag Gå inte ensam ut i natten, som utspelar sig på 60-talet och där finns tydligen en äldre Lucie med på ett hörn. Troligen kan den bli ett bra sommarprojekt, för Westös böcker är riktiga tegelstenar som kräver koncentration.

 

Läs också:

Tiger eyes — bättre sent än aldrig

143555

När jag gått igenom 2015 års läsning om och om igen har jag irriterat mig på att jag glömt att skriva om några böcker. Tiger eyes av Judy Blume är en av dem. Det är lätt att tro att en bortglömd bok är en dålig bok, men så är det inte alls i det här fallet.

Tiger eyes handlar om Dawey, som just mist sin far Adam. Han dödades i ett rån mot familjens butik och Dawey hittade honom. För att hantera sorgen tar Daweys mamma med henne och lillebror Jason till Adams syster Bitsy och hennes man Jason. De har inga egna barn och försöker verkligen göra allt för att Dawey och Jason ska känna sig som hemma. Nästan för mycket.

Dawey vill helst hantera sorgen själv och trivs inte riktigt hos Bitsy och Jason, som hon känner är överbeskyddande. Hon vill cykla utan hjälm och klättra ner i den närliggande ravinen. Det gör hon självklart ändå och där träffar hon Wolf.

Tiger eyes är ingen kärlekshistoria, Wolf finns där, men det är inte det viktiga. Istället handlar det om att hantera sorg och försöka skapa ett liv med de nya, sämre förutsättningar som en förlust innebär. Det är starkt och gripande att läsa om Daweys kamp och den frustration hon känner när hennes mamma och lillebror tycks gå vidare så mycket lättare än hon gör.

Tiger eyes skrevs redan 1981 och filmatiserades 2012. Jag läste den för att den ofta rekommenderas i olika lärargrupper och jag ville se om den höll, trots att den är ganska gammal. Jag tycker att den gör det, men skulle säga att Sarah Dessen skriver bättre böcker i samma genre.

Läs också:

I huvudet på din katt

Hellman-Holmstrom - I huvudet pa din katt - 9789176291139 - WEB_28b432bb2d4657f5edf571fc43513acf

Jag har faktiskt både lyssnat på och läst I huvudet på din katt av Susanne Hellman Holmström och Sarah J Hellman. Under julens bilturer lyssnade hela familjen med behållning och vi lärde oss en hel del. Visserligen tror jag att boken kanske funkar bättre att bläddra i än att lyssna på i ett svep, speciellt frågesidorna, där det blev lite tjatigt. Samtidigt var det en väldigt trevlig bok att uppleva tillsammans och vi kommer definitivt att använda vår inbundna bok mycket framöver. Det roliga med att lyssna var att vi sedan kunde prata vidare om vissa saker och på så sätt lärde vi känna vår mycket egensinniga katt lite bättre.

Kattens tretton heliga punkter är en viktig del av boken. Där fick vi lov att dubbelkolla om vår Selma har allt hon behöver. Det handlar om mat och dryck, men också till exempel klösmöjligheter och pälsvård. Det vi lärde oss var att katter inte är så lätta att förstå, men att det finns en del saker som alltid går att pröva. Som att ha koll på hur många kattlådor som krävs, vi kunde till slut skandera det korrekta antalet i kör i bilen, ”en låda per katt och en extra”. Vi fick också veta mer om feromoner och vad katter egentligen vill oss när de låter på olika sätt. Idag finns också fler vattenskålar i huset, vilket gör att katten kommer på att hon är törstig lite oftare. Roligast är att följa med in i badrummet och dricka lite. Lite frustrerande är det dock att få veta att vår katt ”gräver” vid matskålen för att hon gillar sin mat extra mycket, eller är missnöjd med den. Inte direkt raka besked.

Roligast är kanske alla små ”visste du att” och alla myter som författarna tar död på. De bryter av de mer faktaspäckade avsnitten och gör att boken blir roligt att både läsa och lyssna på. Lärorikt och roligt, det är en bra kombination.I slutet finns ett frågeavsnitt som passar bättre att bläddra igenom än att lyssna på, men vi kommer att använda det när Selma hittar på knäppa saker. Än så längre är vi hyfsat förskonade från märkliga beteenden, men man vet aldrig.

I huvudet på din katt är en bra, trevlig och matnyttig bok. Jag tycker om den personliga tonen och tydligheten, som gör att den passar lika bra för barn och vuxna. Hela familjen O gör tummen upp! Lite jobbigt är det kanske att vi alla blev vansinnigt sugna på en katt till, trots att vi inser att det inte alltid är så att katter blir bästa vänner.

Läs också:

Eld och djupa vatten

grebtäf_eldovatnkg7.4_11879

Jag tycker verkligen om Camillas Grebes och Åsa Träffs serie om Siri Bergman. I den femte delen, som bär titeln Eld och djupa vatten, jobbar hon kvar i polisens gärningsmannaprofilgrupp, men lockas av att starta upp mottagningen med Aina. Trots att det varit svårt har hon börjat förlåta Aina för sveket, att hon hade ett förhållande med Siris avlidne man Stefan. Även Siri har varit otrogen och förhållandet till ny kärleken Markus är minst sagt spänt.

Det jag har emot Grebes och Träffs böcker är att de allt för ofta skriver om barn som far illa. Så även denna gång. Två barn som placerats på fosterhem försvinner mystiskt med några veckors mellanrum och Siri är en del av utredningen. Ledtrådar i form av foton kommer polisen till handa och barnen verkar konstigt nog må ganska bra. Parallellt får vi läsa om en annan pojke som definitivt inte har det bra i de fosterfamiljer han placeras och under bokens gång vävs dessa barns öden ihop.

Eld och djupa vatten är en välskriven, rapp och spännande bok. Det jag tycker mest om är att de återkommande karaktärerna ständigt utvecklas och att deras öden står i god balans till de fall som polisen arbetar med. Jag tycker också mer om att Siri faktiskt jobbar inom polisen och på så sätt får legitimitet att faktiskt blanda sig i fallen. I de första böckerna blev det ibland lite krystat. Förhoppningsvis kommer det att förbli trovärdigt även om Siri skulle återgå till att jobba som psykolog på en mottagning igen.

Läs också:

Lite mer än en kram fick tanten att rodna

29692570_O_1

Manne är tretton år och tjejer och sex upptar en stor del av hans tankar. Nu är jag inte tonårspojke, men något annat än onani och sex borde väl ändå röra sig i skallen? Hur som helst så är det inte så för Manne. Hans storasyster är femton och Manne blir kär i hennes jämnåriga kompis Amanda. Hans känslor är besvarade. Det är inte okomplicerat att vara kär och ha sex när man är tretton. Faktiskt är det inte ens lagligt. Visst tar Melin upp problematiken och det är bra, men jag är ändå tveksam till mycket.

Jag är medveten om att Lite mer än en kram av Mårten Melin inte vänder sig till mig, men jag måste erkänna att jag blev lite överraskad över hur explicita sexuella scener den här boken för läsare mellan 9 och 12 innehåller. Jag skulle inte vilja att min nioåring läste den. Inte heller köpte jag boken i julklapp till någon av mina barns kusiner som snart fyller 13. Kalla mig pryd, men med huvudpersoner som är äldre har jag svårt att se att det här är en bok för de som är inom åldersspannet 9-12. Möjligen 12, men inte 9. Jag tror däremot att killar i sjuan borde läsa den, då funderar de mycket på sex och Melin har trots allt en sund och jämställd syn på kärlek. Budskapet, att kärlek är värt att vänta på, är fint och gör att jag ursäktar en del annat.

Läs också:

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

i-varje-ogonblick-ar-vi-fortfarande-vid-liv

Tom Malmquists bok har årets kanske vackraste titel, för visst handlar det mycket om att livet finns, tros att det ibland kan kännas som att det försvinner. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv har också årets kanske starkaste och hemskaste innehåll. Malmquists liv förändras brutalt och kan rimligen aldrig bli detsamma igen. Året som ska bli så fantastiskt, det första som förälder, blir något helt annat.

Det är bara en några månader kvar tills Tom och Karin gemensamma barn ska födas. De firar nyår med Toms föräldrar och oroas över hur sjuk hans pappa är, aldrig kan de tänka sig att den sjukaste av dem alla är Karin själv. Visst känner hon sig varm och visst är det jobbigt att vara höggravid, men att hon skulle vara svårt sjuk är det ingen som anar.

Så en dag när vintern närmar sig vår insjuknar Karin i något som liknar influensa. Efter några dagar får hon svårt att andas och åker till akuten. Men det är ingen influensa. Det är något mycket värre. Dottern Livia blir förlöst med kejsarsnitt och placeras på neonatalavdelning. Hon är hyfsat stor för sin ålder och klarar sig bra, men för Karin är situationen en annan. Hon är dödssjuk.

Diagnosen är nu akut myeloisk leukemi och Tom blir fixerad vid alla medicinska termer för att på något sätt ta kontroll över situationen. Han är nybliven far och håller på att förlora sin fru och de desperata promenaderna mellan Karin och Livia är så outsägligt sorgliga att läsa om. Döden närmar sig med stormsteg och den går inte att stoppa.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en vacker och sorglig bok. Berättelsen om Karin och Tom i slutet, i mitten och i början är stillsamt beskriven och det blir smärtsamt tydligt att det liv Karin levt har varit långt ifrån enkelt. Nu ska det äntligen bli hennes tur och så tar allt bara slut. Kvar finns Tom och Livia och ett känslomässigt kaos. Hans svärföräldrar försöker hjälpa, men Tom vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till dem. Karin ville frigöra sig från dem, men han behöver hjälp och stöd.

Som om det inte vore nog blir Toms pappa sjukare och sjukare och scenen där Tom tar med Livia till sjukhuset och lägger henne i pappans säng är en av de starkaste jag läst på länge. Förhållandet mellan Tom och hans pappa Thomas, före detta sportchef på Expressen, är komplicerat på många sätt, men absolut inte kärlekslöst.

Det är svårt att skriva om självbiografiska böcker, då det känns som om en sätter betyg på människors känslor och minnen. Skönt då att det här är en ytterst välskriven bok, som blivit ännu starkare just för att den är självupplevd.

 

Läs också:

Den bästa läsningen 2015

Egentligen är det hopplöst att lista de bästa böckerna, då böcker i olika genrer är så vansinnigt olika och ibland svåra att jämföra. Dessutom är det svårt att välja några få av de 115 böcker jag läst. Här följer dock några av alla bra böcker jag läste 2015. Jag ger er årets topplista med 15 bra titlar:

 

Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri

Den vita staden, Karolina Ramqvist

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten

Djupa Ro, Lisa Bjärbo

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis

Hyresgästerna, Sarah Waters

Jag ger dig solen, Jandy Nelson

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson

Livets outgrundliga mysterier, Benjamin Alire Sáenz

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart

The Guts, Roddy Doyle

We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler

Även detta går över, Milena Busquets

Läs också:

Och så genrerna då …

Det där med genrer är lurigt, men de senaste åren har jag delat in det på samma sätt. Det är romaner, som helt enkelt är skönlitteratur inklusive chick-lit, som tidigare fick vara en egen genre. Vidare finns spänning, som är deckare, thrillers och skräck. Ungdomsböcker, som är böcker som skrivna för ungdomar och unga vuxna, men som självklart går alldeles utmärkt att läsa som vuxen. Noveller, lyrik och dramatik buntas ihop i en kategori, medan grafiska romaner faktiskt får en egen. Sedan finns också sakprosa, som innefattar facklitteratur, memoarer, biografier, reportageböcker, ja allt som inte är påhittat. Självbiografiska romaner, där namnen är ändrade, räknas som romaner.

Så här såg fördelningen ut 2015:

genrer

Ungefär hälften av de böcker jag läser kan klassificeras som romaner och ungefär så har det sett ut sedan jag började föra statistik.

Så här har det sett ut 2011 till 2015:

genrer1115ny

I år har jag läst mer lyrik än på länge, men det är fortfarande ganska lite. Jag har istället läst färre grafiska romaner och ganska lite spänning. Rena deckare har jag inte riktigt känt för i år, men det finns en hel del författare inom spänningsgenren som jag skulle vilja bekanta mig med 2016.

 

Läs också:

« Older Entries