Tag Archives: Läst 2013

Varje recept bygger på en berättelse

ma%cc%83n-189x300

Under en kort period bloggade jag på Litteraturmagazinet och ibland hittar jag gamla inlägg där, som jag önskar fanns här. Då brukar jag flytta dem. Dagens nygamla inlägg är en recension av Kim Thúys andra bok Mãn.

Mãn betyder “full av lycka” och är det namn huvudpersonen i boken bär. En kvinna som söker lycka, men som kanske inte vet så mycket om kärlek. Hon berättar hur hon levde med sin tredje mor i Vietnam och hur hon sedan tog sig till Kanada för att gifta sig. Där söker vår huvudperson steg för steg efter livet fyllt av lycka, men ärligt talat är hennes förväntningar mycket blygsamma. Äktenskapet är det hon förväntar sig. Det hon räknar med att få. Kärlek är något abstrakt, något hon inte upplevt. Saknad däremot vet hon mycket väl vad det är.

Minnen och längtan samlar hon i maten hon lagar. I varje rätt planterar hon en historia och de som äter maten upplever inte sällan minnen de inte trodde sig ha kvar. Dofterna och smakerna av det gamla hemlandet blandas med det franska och det kanadensiska och bildar en helhet. Det är också genom maten hon vinner sin mans hjärta och så hon finner sin vän Julie.

Det är en fin symbolik i de rätter som Mãn lagar och som den franske kocken Philippe sedan anpassar till det franska köket och de kanadensiska smaklökarna. Vissa vietnamesiska smaker är för annorlunda för de kanadensiska gästerna och likt personer som anpassar sig efter en annan kultur sammanblandas rätterna från det gamla landet, den före detta kolonialmakten och det nya hemlandet. Det franska, det kanadensiska och det vietnamesiska blir en enhet. Det är är snygg metafor.

I inledningen och faktiskt ibland även senare i boken, flyter personerna samman och jag har svårt att skilja dem åt. Det är lite som sägs rätt ut, men mycket som står skriviet mellan raderna. Trots detta är historien glasklar. Det är känslorna, språket och maten som för handlingen framåt. Stundtals är Kim Thúys språk så vackert att jag blir tårögd. Varje ord är betydelsefullt och det bekräftade Thúy också i tisdags, då hon berättade att hon kunde fundera i flera dagar på det perfekta ordet som hon behövde för att skriva precis det hon ville.

Mãn är en bok som liknar få andra. Den återhållsamma passionen fascinerar och trots att Thúy lockas att beskriva en ganska vanlig kärlekshistoria tycker jag att hon lyckas göra det på ett ovanligt sätt. Det gör Mãn till en mer konventionell roman än debuten Ru, men inte desto mindre läsvärd. Kim Thúy är helt enkelt en fantastisk författare.

 

_______________________

Inlägget publicerades ursprungligen 23 oktober 2013 på Litteraturmagazinet

Läs också:

En annorlunda tvåa

9789137140551

Av en slump läste jag En man som heter Ove, en bok som på pappret är så långt ifrån en lindabok man kan komma och kapitulerade totalt. Jag skrattade, grät och älskade. I detta fallet är jag extremt glad för att jag inte var så snobbig att jag inte läste det som toppade listorna. Nu har jag läst Fredrik Backmans andra skönlitterära bok och det är en helt annan historia.

Min äldste son är 8 år och drygt tre månader. Han är en vansinnigt smart unge som inte sällan är rätt lillgammal. Just nu frågade han mig om pm var eftermiddag och om det finns någon motsvarighet till förmiddag. Jämfört med Elsa, som är sju år och snart fyller åtta ligger han dock helt klart i lä. Elsa är huvudpersonen i Fredrik Backmans nya bok Min mormor hälsar och säger förlåt och hon är sju, men snart 57. Brådmogen är en underdrift. Egentligen borde jag avsky henne, som jag ofta avskyr andra litterära, brådmogna barn, men det är någonting hos Elsa som griper tag i mitt hjärta.

Elsa är långt ifrån en vanlig sjuåring. Hon pratar inte som en sjuåring och hon beter sig definitivt inte som en sådan. På många sätt liknar hon Oskar i Extremt högt och otroligt nära och hennes uppdrag liknar också på många sätt hans. Vad är det då som gör att jag kan ta den sjuåriga Elsa till mitt hjärta när jag har så extremt svårt för nioårige Oskar? Kanske för att Backman skapar en fantasivärld som på många sätt liknar Astrid Lindgrens och när jag träder in i den tillsammans med Elsa blir jag barn på nytt. Ibland blir det för mycket av det goda, men jag kan ändå inte låta bli att kapitulera inför Backmans otroliga energi. Det är för mycket på alla sätt och vis, för svulstigt, för otroligt, för omständligt, men också alldeles härligt och gripande.

Elsa är inte speciellt bra på att vara sju år gammal något hon ofta får höra. Hon har inte mycket gemensamt med sina jämnåriga och är således en ganska ensam figur. Idolen och bästa vännen är mormor som är 77, men snart fyller 78. Hon som många tycker är komplett galen, men som för Elsa är en äkta superhjälte. Elsa och mormor har ett hemligt språk och ett eget land som heter Miamas. Dit beger de sig när den vanliga världen blir för begränsad och för vanlig. När det visar sig att mormor är sjuk, faktiskt så dålig att hon är döende, slås Elsas liv i spillror. Det finns liksom ingen plats för henne i sin vanliga familj, i huset där de bor. Utan mormor blir Elsa bara en ganska knäpp och stärig sjuåring och det tycker hon inte om att vara.

Backman fyller sin bok med figurer så skruvade att det inte finns någon hejd på det. Huset som handlingen kretsar kring befolkas av minst sagt udda personligheter och faktiskt också ett fantasidjur som älskar kakor. På ett kärleksfullt sätt låter Backman dessa udda och många gånger oälskade personerna mötas och trots att det kanske inte uppstår ljuv musik, så hittar flera av dem i alla fall någon slags gemenskap.  Min mormor hälsar och säger förlåt är en replik som Elsa upprepar otaliga gånger under bokens gång, medan hon slutför det uppdrag hon fått.  Backmans andra bok är inte riktigt lika bra som En man som heter Ove, men en underhållande och samtidigt oändligt sorglig bok med extra allt. Jag är utan tvekan nyfiken på vad den gode Backman ska hitta på härnäst.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Rörande om kärlek

29688061_O_1

Ingrid Olsson är något av en doldis, men en doldis som skriver riktigt bra böcker för unga. Jag har läst hennes Fulast i världen och är rejält berörd.

Siw går i nian och kämpar för att få tillhöra Evelinas coola klick. Egentligen har hon inte de ekonomiska förutsättningarna att göra de saker som Evelina gör eller köpa de kläder som Evelina köper, men hon vill inget annat än att vara hennes vän. I alla fall då boken börjar. Siws vånda känns in i hjärtat. Hur hon känner att hon egentligen inte räknas, men ändå kommer springande så fort Evelina ropar. Hur hon egentligen inte ens tycker om Evelina i alla lägen, men ändå vill var med henne för att räknas. Och så finns Simon, han som är tönten i klassen som Siw egentligen är kär i, men aldrig skulle våga vara med så att någon annan ser. Kanske av rädsla för att hans töntighet ska spridas till henne och det har hon inte råd med. Hennes status är för bräcklig för att kunna överleva en pojkvän som Simon.

Jag lider med både Simon och Siw. Blir förbannad på dem båda ibland, men hur elak Siw än är kan jag förstå henne. Det är så otroligt svårt att gå i nian och faktiskt våga vara sig själv. Det är lätt att man fastnar i en roll som kanske inte längre passar. En begränsad karikatyr av den person som man egentligen vill vara. Jag funderar över vad som händer med Siw när hon väl börjar gymnasiet. Om hon vågar vara sig själv då. Kommer hon ens att fortsätta träffa Evelina? Var det värt att offra så mycket för att vara vän med henne?

Fulast i världen är en klassisk kärlekshistoria som är så vanlig i böcker och filmer för unga. Ändå känns Olssons bok definitivt inte som en kopia, utan som en ovanligt klasynt och känslosam skildring av det svåra livet på högstadiet där status har alldeles för stor betydelse. Ett bra komplement till den här historien är Sonya Sones två prosalyrikböcker Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet där vi träffar Sophie och Robin som har ett förhållande som på väldigt många sätt liknar Siws och Simons.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

En annorlunda debut

Thrillerliv_framsida_printoriginal_130709

Anna Viktoralia, så heter en av huvudpersonerna i Jessica Johanssons debutbok Thrillerliv. En på ytan väldigt vanligt brud, med perfekt hår och silikonbröst, men inuti en trasig själv som drömmer om ett nytt liv i Amerika. Hon jobbar på ett café, går ut med sin kompis Sofia, umgås med sin mormor och undviker sin mor. Redan från början vet vi att Anna Viktoralia kommer att dö i svininfluensan. Vi vet att hennes liv här och nu snart är över. Det är ett annorlunda grepp och det faktum att döden väntar runt hörnet bankas verkligen in.

På andra sidan Atlanten finns Louella. Hon är minst lika ensam som Anna Viktoralia och detta trots att hon är gift med comboyen och väntar hans barn. Om Anna Viktoralia verkar destruktiv är det ingenting mot hur Louella är. Samtidigt får jag inget riktigt grepp om henne och hennes liv. Det är Anna Viktoralia som jag tar till mitt hjärta. Henne får vi känna lite mer genom den mycket underhållande skrivbok som hon delger oss. En skrivbok som hittas efter hennes död. Där skriver hon om mer eller mindre knäppa saker hon funderar över. Som hur hon ska skildra en mans död i en film, hur svårt det är att våga älska någon, hur hennes kollega börjat med yoga och blivit asjobbig och om hur man mår efter att ha tittat på tv en kväll där reklamen får dig att inse hur långt du har kvar till perfektion:

Har du tur kommer nyheterna. Där säger en politiker att det inte finns någon fattigdom i ditt land, men att folk säkert kan känna sig lite fattiga. Han ler när han säger det. Om du är fattig ska du komma att olustigt skruva på dig i soffhörnet. Om du är rik ska du nicka medhållande: NEHEJDU, ska de komma och prata om fattigdom nu igen? De som är hemlösa har ju valt det, kanske du ska tänka. I Sverige har alla chansen att ta makt över sina liv. Fattigdom? Hmpf! Eller så tänker du absolut inte så, det vet ju den här tevestunden ingenting om.

Det finns så många Anna Viktoralia och jag tror inte att det bara är jag som avfärdar sådana som henne. Korkade och utseendefixerade unga kvinnor som bryr sig mer om sitt utseende än något annat. Jag är glad att Johansson inte bara driver med sin protagonist, utan istället låter oss få lära känna en kvinna som är så mycket mer än ett par silikonbröst. På intet sätt försvarar hon hennes agerande, men förklarar det definitivt. I sin förklaring ger hon också en rejäl känga åt det så kallade moderna samhället. Genom att visa upp dess mest absurda sidor och få mig som läsare att skratta åt eländet, för att i nästa stund sätta skrattet i halsen. På många sätt är Thrillerliv en ytterst politisk bok och den som för fram kritiken är en blond Barbie-bimbo som aldrig egentligen får komma till tals,

Trots svininfluensan och allt är det egentligen inte själva händelseförloppet som behållningen i Johanssons debut. Anna Viktoralia lever på ytan ett väldigt vanligt liv. Istället är det sättet som historien berättas på som gör att Thrillerliv skiljer sig från andra böcker. Det är språklig kreativitet med extra allt som Jessica Johansson bjuder på. Hon leker med orden, använder en massa bildspråk, inte bara liknelser och metaforer, utan också en hel del allusioner. Det finns en massa kopplingar till populärkultur som kan roa den uppmärksamma läsaren. I ett rasande tempo rinner orden i en rapp stream of consciousness som ibland får mig att tappa andan. Det är ett språk som inte liknar något annat, men som ibland blir lite för mycket. Snabbt dras jag dock med igen och ler åt någon underfundighet. Jag gillar det svulstiga, men det skulle kunna vara så att språket är ett språk som läsaren älskar eller hatar. Klart är att få kommer att lämnas oberörda.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Nanna for president

hurmanbotar

Är du en medelålders man som röstar på alliansen kanske du inte riktigt förstår det roliga med Nanna Johanssons nya bok Hur man botar en feminist. Inte heller om du är man (eller kanske kvinna för den delen) som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Är du som jag feminist, kvinna och vänsterorienterad är det här något av det roligaste som finns.

Hur botar man då en feminist? Enkelt. Man ger henne rejält med kuk självklart. Det vet väl alla att kvinnor som är feminister har fått på tok för lite kuk. Från kuken kommer nämligen ”icke feministiska endorfiner” in feministfittan De ”icke feministiska endorfinerna” sprider sig sedan i det feministiska blodomloppet och ser bland annat till att feministens armhålehår och benhår omvandlas till ett fint svall på huvudet. Och hejhopp så glömmer kvinnan alla hemska feministiska tankar. Hur det är med män som är feminister framgår inte, men kanske kan det problemet lösas på samma sätt. Minus fittan då.

Ja, Nanna Johansson går ut hårt helt klart. Ironin dryper från sidorna och hon blandar serierutor med klipp från Facebook, dejtningsajter och malkonversationer. Vi bjuds också på novellen om kriget mellan brunetter och blondiner, samt fantastiskt fina collage där alliansens pariledare blir allt från bokmärkesbarn till teletubbies. Jag är kanske barnlig, men just dessa porträtt tycker jag är vansinnigt roliga. Mer allvarligt blir det när Johansson publicerar ett mail till Kellogs där hon berättar om sin viktnedgång från 41 till 26 kg och sedan får ett uppmuntrande mail tillbaka. Det enda jag inte riktigt förstår är de sista sidornas utdrag från målarböcker. Ja, bilderna är sjukt fula, men så himla roliga är de inte.

Riktigt mycket skrattar jag däremot åt berättelsen om Bics tjejpenna och hur viktig den är för den kvinnliga delen av befolkningen som aldrig har kunnat hålla i en gigantisk manspenna själv. Jag blir provocerad av bilderna från nöjesbranschen som påminner mig om hur mycket män får gratis just bara för att de är män. Två sköna snubbar får liksom helt garanterat en egen tv-show.

Hur man botar en feminst är kanske inte boken att köpa till pappa på farsdag. Jag är i alla fall tämligen säker på att min pappa inte skulle upskatta att se alliansen som Not-so-fantastic-four, utan mest sucka lite åt alla konstiga tankar som hans dotter har. Därmed inte sagt att han är så mycket mer inskränkt än alla andra medelålders män som röstar på alliansen och fortfarande tror att Sverige är ett tillräckligt jämställt samhälle där män och kvinnor har lika stora möjligheter. I alla fall nästan.

Till mina vänner som är kvinnor, snart medelålders, som inte röstar på alliansen skulle jag däremot definitivt köpa Nanna Johanssons bok. Och till yngre kvinnor är den kanske en ännu mer uppskattad present. Johansson går över en hel del gränser, men det gör å andra sidan att hennes budskap går fram med all önskvärd tydlighet. Svenska folket behöver helt klart mer Nanna Johansson.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Bodil i mitt hjärta

malmsten_bodil_omslag_0

Egentligen handlar Bodil Malmstens loggböcker om absolut ingenting. Samtidigt beskriver de allt som är viktigt och oviktigt i livet. Med sitt fantastiska språk och sin underbara humor vinner hon mitt hjärta.

Bodil Mamlstens sista loggbok har fått den något otympliga titeln Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och som vanligt kommer titeln från kulturens värld, denna gång från Sjörövar-Jennys sång ur Tolvskillingsoperan av Kurt Weill och Berthold Brecht. Det är sorgligt att denna den femte loggbok också ska vara den sista, men hur underbar den ändå är saknar jag Frankrike. Malmsten i Stockholm är briljant, men inte lika passionerad. Även Malmsten verkar sakna Frankrike ibland och blir lätt nostalgisk på sina ställen. Grannarna får en plats även i denna bok och det är fint. Även i den nya bostadsrätten finns grannar och en av dem lämnar en planta plättar i luft. I övrigt berättas det inte mycket om dem. Dest mer berättas om hon som inte bor, kvinnan som befinner sig utanför Hemköp med sin varuvagn som rymmer hela hennes liv.

Det som imponerar är hur de små sakerna kan bli så viktiga när de beskrivs med Malmstens ord. Kanske är det en fråga om smak, jag minns till exempel när en av mina närmaste vänner avfärdade en av de tidigare böckerna som ointressant pladder och så kan man kanske också se det. För mig är vardagen som beskrivs större än mycket annat. Som den här passagen till exempel:

En dålig dag under den tid den här boken omfattar, jag sitter vid datorn med en bok jag som vanligt inte får ihop, den här boken.

Det är kronologin som gör det extra omöjligt.

Jag har bestämt mig för att i den här sista loggboken ska det inte vara löpande tid, det ska flyta ändå, ha sin egen inre kronologi.

Att det inte går i en loggbok tänkte jag inte på.

Det är mycket som inte borde gå, men som Bodil Malmsten klarar utmärkt. Hon lyckas blanda funderingar kring den nedmonterade välfärden, sopor, teaterpremiärer och varför hon inte lyssnat på musik på flera år och inte heller hängt upp sina tavlor. Detta utan att bli varken högtravande eller banal.

Det som oroar mig mest är egentligen inte att Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig sägs vara Malmstens sista loggbok, utan att det också skulle bli hennes sista bok. Det var allt för länge sedan vi fick en ny roman av henne och den som läste förra loggboken och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, vet hur svårt det är att skriva nästa roman. Romanen om Edward som inte riktigt vill bli skriven. Jag hoppas att Malmsten finner inspirationen snart, för hennes roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en av de bästa böcker jag läst.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

En riktig brain-fucker

flynn_gone_girl_cover_s-pocket

Gone girl handlar om ett äktenskap som inte är som andra, eller kanske precis som andra. Det normala kombineras med det riktigt udda på ett snyggt sätt. Som alltid med Gillian Flynn. En författare att älska.

Amy och Nick har varit gifta i fem år. Amy har haft en rejäl trust fund och de har levt gott. När hon förlorar jobbet och hennes föräldrar behöver pengar lyttar de till ett litet samhälle i Missouri för att börja ett nytt liv nära Nicks familj. På ytan ett vanligt, ganska harmoniskt liv, men under ytan händer saker du som läsare inte kan föreställa dig. Nick öppnar en bar med sin syster och trivs ganska bra, men Amy avskyr sitt nya liv.

När Amy försvinner spårlöst på parets femte bröllopsdag tror polisen självklart att Nick är skyldig. Detta trots att hemmet är sönderslaget och många misstänker en inbrottstjuv. Det går inte att berätta så mycket mer, då riskerar jag att förstöra läsningen helt, mycket bygger helt klart på att du som läsare blir överraskad.

”Du skall ha många litterära gudar, och en av dem bör vara Gillian Flynn”, så lyder det första av de bokbloggarbudord som jag och Fiktiviteter satte ihop för ett tag sedan. Vad är det då som gör att hon älskas av så många? För mig handlar det om de mörka och många gånger skruvade och absurda historier som berättas. Att människor som annars inte får vara i centrum faktiskt får sin berättelse.

Min favorit är Sharp Objects, som också är den första. Huvudpersonen Camille använder sig av riktigt vassa föremål för att hantera sin ångest. Hon skär sig och inte bara planlöst, utan en hel berättelse finns på hennes hud. Ordet girl pryder hjärtat, det står wicked över hennes ena höftben och babydoll på hennes ben. Alla saker hon känner sig som och kanske är. Hon är helt klart en komplex person med en ryggsäck tyngre än de flestas. När hon sedan hamnar i ett litet amerikanskt samhälle som är en riktigt märklig plats startar en minst sagt annorlunda historia.

Annars vurmar många för Dark Places och visst, det är en fantastisk bok, det är det. Välskriven, spännande, gripande och med många plötsliga vändningar. Något som är Flynns specialitet. Så många vändningar som i Gone girl brukar det dock inte vara. När jag läste den skrek jag rakt ut flera gången, förbannad och imponerad av hur lurad jag blivit.

Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet. Snart kommer Gone girl som film, tyvärr med Ben Affleck i huvudrollen, men förhoppningsvis sevärd ändå.

Läs också:

Vad händer i Fjärde riket?

9789163875540

Maria Nygren har skrivit Fjärde riket, en ungdomsroman om vad som händer i en skola då de som förut inte syntes vill krossa den som styr allt. Vi möter Blenda som är ny på skolan och är trött på att alltid vara osynlig. Inspirerad av Hitlers väg till makten skapar hon en annorlunda revolution.

Blenda har just flyttat och ska börja i en ny skola. Hon vet att det kommer att bli som vanligt. Lillebror Bastian är en sådan som alla vill vara vän med, medan Blenda är en sådan som ingen ser. I nya klassen är det Hedvig som styr och under den första lektionen med franskläraren Yvonne lyckas hon få alla elever att lämna klassrummet tillsammans med henne. Endast Lena-Stina, hon som kallas LSD, viskar en ursäkt till Yvonne innan även hon reser sig och går. Blenda ser sin chans och går fram till Hedvig för att berömma hennes coola tilltag. Men Hedvig tittar på henne med avsmak och än en gång får Blenda bevisat att hon inte räknas. Hennes enda kompis bir LSD. De som blir över.

Hedvig styr skolan. Hon är tillsammans med klassens snyggaste kille Noa, kompisen Penny är hennes dyrkande kopia och alla andra gör precis som hon säger, allt för att hamna i det strålkastarljus som omger Hedvig. Så gör Penny ett misstag. Hon försöker kyssa Noa och med ens hamnar hon utanför. Vännerna väljer utan tvekan Hedvig och snart klickas hon bort från gemenskapen på såväl Facebook som Instagram.

Nu är de tre som inte räknas och dessa tre hamnar därför i samma grupp då klassen ska arbeta med demokrati. De läser om Hitlers väg till makten och redovisar sedan. Deras redovisning är ganska oinspirerad och kan inte mäta sig med den fantastiska redovisning om Franska Revolutionen som Kalle, Anja och Mårten gör. Inte heller kan Hedvigs, Noas och Ellas redovisning om USA:s författning göra det, men då klassen ska rästa fram det bästa bidraget är det självklart de som vinner. Sådana är de oskrivna reglerna i klassen.

Blenda, LSD och Penny vill förändra skolan. Med Blenda som ledare inspireras de av Hitlers metoder för att nå makten. Inte främst för makten i sig, utan för att de vill ha en skola som styrs av alla, inte barar av Hedvig. Inledningsvis blir det så himla bra. Eleverna får måla sina skåp, de sliper orienteringsdagen och några anlägger en kompost Drömmar går i uppfyllelse, men tyvärr stannar det inte vid det. Även Hitler gjorde bra saker i början, det brukar lyftas fram speciellt av dem som försvarar honom, men hans vilja att krossa de han ansåg vara fiender gick absurt långt. Blenda är inte Hitler, men hon har svårt att hejda sig.

Robin och Ozzy får symbolisera pöbeln. De som brukar våld mot andra för att deras ledare gett dem order att göra så. De som följer den gamla ledaren och därefter den nya. Utan att själva reflektera. Men de är inte ensamma. Revolutionen mot makten i Fjärde riket liknar många andra revolutioner. Den nya ledaren lovar guld och gröna skogar och ger sina anhängare det inledningsvis. Sedan blir makten ett större behov än något annat och allt tycks spåra ur. Syndabocken straffas mer än nödvändigt och protester startar. I många fall tystas meningsmotståndarna, men i detta fall handlar det inte om en ledare för ett land och därmed hinner det inte gå lika långt.

Fjärde riket är en mycket läsvärd bok. Jag är helt fast efter första kapitlet och jag tror därför att den kommer att locka många unga. Mitt exemplar flyttar nu in i mitt klassrum och därefter återfinns den förhoppningsvis i någon elevs hand. Att likna en skola vid samhället och applicera förhatliga politiska idéer på något som först liknar ett positivt projekt om elevdemokrati, är ett mycket intressant tilltag. Jag känner igen mig, trots att Maria Nygren självklart spetsar till det en hel del. Porträtten av lärarna och rektorn är tragiska och jag hoppas verkligen inte att de är vanliga i verkligheten. Men visst händer det att elever helt tar över lärares lektioner och att rektorn inte förstår allvaret. Dessutom tror jag att vissa, som SO-läraren Ulf, var riktigt imponerade inledningsvis av Blendas engagemang. Just att lärare och även rektor lyssnar så mycket på eleverna känns dock inte riktigt trovärdigt, som att Hedvig har en sådan makt, men kanske är förenklingarna nödvändiga.

Denna text publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet.

Läs också:

Om Cassiopeja och Casper

atn1024_vi-ar-inte-sadana_3D

Katarina Sandbergs debutbok har en titel tagen ur en av mina favoritlåtar av Håkan Hellström. I övrigt har Vi är inte sådana som i slutet får varandra ingenting med artisten att göra, men texten till Nu kan du få mig så lätt handlar på många sätt om huvudpersonen. Hon som vill men inte vågar älska.

Historien om Cassiopeja Svensson börjar i Paris dit hennes mamma Beatrice åkt för att uppleva världen innan det är dags för universitetsstudier. Beatrice faller bokstavligen handlöst framför Eiffeltornet och hjälps upp av en mörklockig fransman. Resultatet av deras möte blir Cassiopeja, men den mörklockige syns aldrig mer till.

Nu är Cassiopeja Svensson äldre och har just flyttat till Stockholm för att studera juridik. Hon träffar de fina flickorna Charlotte, Sara och Anna som också studerar juridik och som visar henne det fina folket på Östermalm. Snart blir även Cassiopeja Östermalmsbo, då hon får chansen att hyra en lägenhet i andra hand. Det är dock ingen bok om klasskamp, utan en bok om vänskap och om att bli vuxen. Visserligen driver Sandberg kärleksfullt med de fina flickorna, men syftet är inte att sänka dem. Cassiopeja tycker om dem och de är värda att tyckas om.

En vän från det förflutna dyker också upp, Agnes som blir en konstrast till de välartade flickorna och för in kaos i deras liv. Agnes som hade en tuff uppväxt, men som vill ge både Cassiopeja och livet en ny chans. Agnes som visar sig vara en riktig vän när Cassiopeja som bäst behöver det.

Och så Casper. Han som först går under namnet Pianofarbrorn då han annonserar om pianolektioner och blir Cassiopejas lärare. Han rör vid hennes handrygg och hon drömmer om het sex. Detta trots att hon inte alls tror på kärleken och trots att han faktiskt har en sambo. Men fantastin blir till verklighet och för första gången älskar Cassiopeja på riktigt. En kärlek som slukar henne helt och fullt. En kärlek som får hennes hjärta att åka berg- och dalbana.

Katarina Sandbergs språk är fantastiskt. Jag kommer på mig själv att le år hennes formuleringar och njuter av att få dras med i virvlarna. Det är så välskrivet, så fyndigt och många gånger så otroligt vackert. Ett språk gör ingen bok, men när språket är så bra lyfter det verkligen historien. Jag tycker ännu mer om Cassiopeja när Sandberg skriver om henne på ett så bra sätt.

Det enda jag egentligen inte gillade riktigt var breven till Christer Fuglesang. Visst är de lite charmiga, men de fyller ingen riktig funktion. Jag hade klarat mig utan dem. Trots denna lilla invändning är jag mycket imponerad av denna unga debutant och hoppas få läsa mycket mer av henne. Gilla Böcker har gjort ännu ett klipp.

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet. Boken finns nu i pocket.

Läs också:

Med språket i fokus

207184_1860381856.jpg_510

En av mina favoritgenrer är prosalyrik, dvs böcker som består av ett stort antal dikter som bildar en helhet. Nu har jag läst Shark girl av Kelly Bingham, som trots det fruktansvärda omslaget är en riktig höjdare.

Det är den 21 juni, en härlig sommardag i Kalifornien, som för alltid ska stanna i 15-åriga Janes minne. Hon är på stranden tillsammans med sin mamma och brorsan Michael. Hon har bråttom ner i vattnet, men väl i anfaller en haj henne. Michael lyckas få henne ur vattnet, men hennes högra arm är förlorad. I tio dagar ligger hon i koma och när hon sedan vaknar upp plågas hon av fantomsmärtor, men också av insikten att hon aldrig mer kommer att kunna använda sin högerarm. Innan olyckan vann hon en rad teckningstävlingar. Hur ska hon kunna måla nu?

Någon filmar attacken och snart blir Jane ”shark girl” med hela det amerikanska folket. Något hon knappast uppskattar. Det kommer brev från människor som säger att de älskar henne, något som gör Jane mer förbannad än glad, men också från människor som också varit med om svåra saker. På sjukhuset träffar hon Justin, en liten kille som förlorat sitt ben och han blir en av de få människor hon kan vara naturlig med.

En sommarmånad ligger Jane på sjukhuset och när hon kommer hem närmar sig skolstarten med stormsteg. Hon mår minst sagt dåligt över att vandra in i skolan utan armen och vet att alla kommer att anstränga sig för att inte glo och sedan behandla henne märkligt. Mycket av hennes farhågor blir verklighet, men det händer också saker som överraskar henne.

Shark girl är Kelly Binghams debut och det är verkligen en fantastisk sådan. Till större del består boken av dikter, men också av brev, telefonsamtal och tidningsnotiser får hjälpa till att berätta Janes historia. Jag absolut älskar flytet i språket och hur Bingham lyckas samla tillräckligt med viktiga detaljer för att bilda en helhet. Janes ångest, hennes funderingar, identitetskrisen och de små stunderna av lycka skildras på ett riktigt fint sätt. Jag tycker också om skildringen av mamman och hur hon verkligen försöker stötta sin dotter, men inte riktigt vet hur. Just det perspektivet gör Shark girl till en bok som definitivt passar inte bara för unga, utan också för deras föräldrar. Mammans ångest över att hon inte lyckats skydda sitt barn berör mig starkt.

Jag funderar på om jag ska läsa Shark girl högt för mina elever. Det skulle vara en bra högläsningsbok tror jag, en fin bok att lyssna till. Faktum är att jag läste boken högt för mig själv i huvudet, då det krävdes en röst för att känslan skulle komma fram ordentligt. Till min glädje upptäckte jag också att det kommit en andra bok om Jane som heter Formerly Shark girl och den vill jag helt klart läsa, gärna snart.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet. Jag prövade faktiskt att läsa Shark Girl för mina sjuor i vår, men den var lite för svår. I dikter är varje ord så mycket mer viktigt och mycket står skrivet mellan raderna. Får testa med äldre elever istället.

Läs också:

« Older Entries