Camilla Läckberg säljer otroligt mycket böcker och hennes serie om Erica, Patrik och de andra i Fjällbacka är en riktig braksuccé. Många läser och många har som hobby att såga det hon skriver. Det är enkla deckare för pöbeln, ingenting för den mer litterära. Och nej, Läckberg är ingen stor språkkonstnär likt Tranströmer, men så läser man kanske inte heller hennes böcker primärt för språket. Istället vill läsaren troligen ha en lättläst deckarhistoria och dessutom få återse de personer man redan läst om i flera andra böcker och där levererar Läckberg helt klart.

Jag behövde något lättläst så här i slutet av året när hjärnan inte riktigt är på topp. Det Camilla Läckberg verkligen kan är att bygga upp en historia med en massa trådar och få mig som läsare att vilja läsa vidare. Som vanligt finns kursiva avsnitt om Änglamakerskan och hennes dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter. En historia som är underhållande, men inte tillför berättelsen i nutid någonting. Inte förrän den kursiva historien möter brottet som står i centrum, en påskmiddag 1974 då en familj försvinner spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka.

Fadern i familjen driver en internatskola för rika pojkar och fem av eleverna finns kvar på skolan över påsk. De blev så klart misstänkta för att ha mördat sin rektor, hans unga fru och hans två vuxna barn, men polisen kan inte hitta några som helst bevis.

Nu är det inte riktigt sant att hela familjen försvinner. Den ettåriga dottern Ebba finns faktiskt kvar och tultar runt det övergivna matsalsbordet med påskmiddagen, då polisen kommer till platsen. En av poliserna har henne boende hos sig en period, men sedan placeras hon i ett fosterhem och adopteras sedan.

Nu är Ebba tillbaka på Valö i sitt gamla föräldrahem som hon och maken Mårten renoverar huset för fullt. De har nyss mist sitt barn och behöver en nystart. Tyvärr blir det inte så lugnt i idyllen som de hoppats. Kanske har det att göra med att de fem eleverna, som var på skolan under påskmiddagen, alla befinner sig i och runt Fjällbacka.

Det som glädjer mig är att Läckberg uppfunnit ett parti i boken som har vissa likheter med vårt nyaste riksdagsparti. Ledaren John är en av de fem eleverna som misstänktes för mordet på Valö och det är tydligt vad författaren tycker om honom och hans partikamrater. Nu har jag aldrig trott att Läckberg på något sätt inte skulle ha just de åsikterna hon uttrycker i boken, men jag är definitivt glad att en bok som når så många har ett sådant tydligt budskap.  Att ha många läsare ger ett stort ansvar och det tar Camilla Läckberg helt klart.

Änglamakerskan är en av Camilla Läckbergs bästa böcker. Lik de tidigare, med de obligatoriska kursiva avsnitten som här är ganska så roliga att läsa trots att de egentligen kan tyckas lite onödiga. Jag stör mig i alla fall inte på dem och det är ett högt betyg. Det är också trevligt att återse Erica och Patrik. Som vanligt lägger Erica näsan i blöt och jag blir lite trött, men kan samtidigt inte låta bli att le lite. Hon kan liksom inte låta bli.

Att Ericas syster Anna får så mycket utrymme kan jag dock tycka är onödigt. Visst är den röda tråden förlorade barn, men jag tycker inte om hennes del i historien. Mest onödigt var väl ändå det gräsliga omslaget på den exklusiva delen av upplagan. I huvudsak är jag dock mer än nöjd med läsningen av Änglamakerskan. Historiens många trådar bind samman riktigt bra och det är helt klart en mycket underhållande bok.

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?
• Helt klart en kamp