Tag Archives: Läst 2010

Blodet droppar…

Under bokmässan lyssnade jag på Jenny Jägerfeldt både när hon talade om sina egna böcker och när hon intervjuade andra författare. Jag gillade henne skarpt från första stund, frispråkig och spontan med en rejäl dos jävlaranamma, det gillar jag.

Nu har jag så äntligen läst hennes bok Här ligger jag och blöder som belönades med Augustpriset 2010. Egentligen var det flera veckor sedan jag läste den, men av någon anledning har jag haft svårt att sätta ord på det jag läst.

Det är blod, mycket blod som inleder historien, då huvudpersonen Maja sågar av toppen av sin tumme i skolan. Med en elektrisk sticksåg då hon sågar en hylla under skulpturlektionen. Är det meningen? Nej, menar Maja, men många runt henne tvekar. Många oroar sig, men av sin mamma får hon absolut ingen reaktion.

Maja har ett ganska annorlunda förhållande till båda sina föräldrar skulle jag säga. De är skilda och hon bor hos sin pappa, men varannan helg åker hon till sin mamma i  Norrköping. En helg då hon kommer dit är det ingen som möter henne och inte ens någon som är hemma. Istället går hon till grannen som har fest och där träffar hon Justin.

Maja kan lösenordet till sin pappas mail och Facebook. Så jävla förutseende är han nämligen att han valt Maja. Som den omtänksamma dotter hon är ser hon till att han inte får läsa de meddelande hon inte tycker att han ska läsa och hon skriver också inte direkt trevliga meddelanden från honom till en tjej som hon hoppas ska försvinna.

Här ligger jag och blöder är både sjukt rolig, sjukt sorgligt och faktiskt också rätt sjuk. Det är lätt att känna med Maja, att förstå henne, men samtidigt är hon jävligt påfrestande. Mycket av det hon gör grundar sig i en desperat längtan efter att ta kontroll över sitt liv. Jag förstår det.

Intressant att läsa om hur det är att ha en annorlunda mamma och hur detta påverkat Maja både som barn och tonåring. Någonstans kan jag dock tycka att hennes pappa borde gjort lite mer. Visst är det där hon bör mest, men någon riktigt trygg punkt i tillvaron verkar inte han heller vara.

Det här är en bok om att våga leva och att våga vara sig själv. Det gäller både Maja, hennes mamma och Justin, som visar sig heta något helt annat. Sedan har vi pappan som vill gå vidare och ha ett eget liv, men som inte riktigt vet hur han ska göra.  Det är inte alltid lätt att leva, men det blir en aning lättare om man faktiskt pratar med varandra och att man då talar sanning.

En bra och viktig bok, med ett bra budskap. Jag är glad att jag äntligen fick läst den och vill nu läsa Hål i huvudet. Har du något nytt på gång Jenny?

 

Läs också:

En söt och mysig bok

Marika Cobbold Hjörne skriver bra och trevliga böcker. Bäst hittills tycker jag att Guppy till kvällsmat är, men jag har läst hennes andra böcker med glädje också. Hennes senaste bok Afrodites klinik för motvilliga älskande kom ut i pocket igår och jag fick ett exemplar av Månpocket. Om jag läst på baksidan hade jag troligen aldrig läst den, men jag är riktigt glad att jag gjorde det.

Det är en osannolik, rolig, varm och absurd historia om Rebecca Finch som är en framgångsrik författare. Då hon tappar tron på kärleken blir det dock väldigt svårt att skriva om kärlek.När hon får pris för sin senaste bok säger hon helt kallt att ingen borde läsa hennes böcker då den sortens kärlek hon skriver om aldrig existerat. Hennes cynism, personifierad av den galne clownen Coco som sitter på hennes axel och är allmänt otrevlig, riskerar att förstöra hennes karriär fullständigt.

Parallellt med Rebeccas historia utspelas en annan på Olympen, där Afrodite är riktigt besviken på den person som hon sett som kärlekens budbärare på jorden. För att hjälpa Rebecca att återfå tron på kärleken kommer hon ner till London och utger sig för att vara terapeut. En väldigt annorlunda sådan. Hon har dessutom en speciell man i åtanke som också lockas till samma mottagning.

Det är som ni kanske förstår en bok som inte liknar någon annan. I början var jag helt klart skeptisk och jag irriterade mig dessutom en del på översättningen. Mest irriterande var att Rebeckas guddotter kallas Ängeln, varför inte köra på Angel, eller möjligtvis Ängla (Engla). Det hade varit mindre krystat. Ganska snart var jag dock tvungen att kapitulera för denna väldigt underhållande historia.

Cobbold Hjörnes tankar kring litteratur och skrivande är roliga att läsa. Bland annat låter hon sin hjältinna säga så här:

Medan deckaren och science-fiction-romanen har erövrat en allt högre ställning i den litterära världen tillhör kärleksromanen fotfarande en genre som icke vågar yppa sitt namn, åtminstone på finare middagsbjudningar. Hur kommer sig detta? Beror det på att det är främst kvinnor som läser den här typen av böcker och att typiskt kvinnliga frågeställningar, som kärlek och förhållanden generellt betraktas som triviala, ytliga  och rent ut sagt oseriösa? Hur kan det vara så när de tre grundläggande behoven hos varje mänsklig varelse -vilket för övrigt inkluderar varje kännande varelse- är mat, boplats och kärlek? Orden ‘kvinna’, ‘författare’ och ‘romantik’ brukar inte få de litterära finsmakarna att ta till superlativ. Istället verkar det som om de tre små orden i kombination uppfattas som något genant.

Och så verkar det inte sällan vara. Böcker av kvinnor om kvinnor läses av kvinnor och betraktas inte sällan som mindre seriösa. Man får inte glömma av att det är skillnad på kärleksromaner och kärleksromaner. Borde inte även män vara intresserade av att läsa om kärlek, det är trots allt ett hyfsat allmängiltigt och centralt tema? Jag blir lite provocerad av synen att män skriver för alla, men kvinnor för kvinnor. Liksom jag blir provocerad av att ungdomsböcker av kvinnor inte sällan lite nedlåtande kallas flickböcker.

Åter till boken efter denna utsvävning. Jag tycker absolut att du ska läsa Afrodites klinik för motvilliga älskare som är en riktig må-bra-bok i stil med Potensgivarna, men med något yngre huvudpersoner.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 14 februari 2011

Kan vara en riktig trevlig bok att läsa i en solstol!

Läs också:

Ett tecknat postnummerkrig

Jens Lapidus och Peter Bergting ligger bakom serieromanen Gängkrig 145 som handlar om ett krig som orsakas av en våldtäkt och livnärs av hedern. Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Ligger det kanske i formatets natur?  Den är dock snyggt tecknad, mörk och kal miljö och kantiga karaktärer. Tyvärr är de också rätt så platta och jag engageras inte av dem.

Polisen Martin som jagar gangsters med sin son i baksätet är mer irriterande än spännande att följa.Vi får också möta Mahmud som ska hämnas dem som våldtagit hans syster Jivan. Detta är inledning på ett riktigt blodigt gängkrig i den del av Stockholm som har postnummer 145. I Göteborg finns postnummergäng och ett (tidigare?) krig mellan 414 Majorna och 413 Linnéstaden så osannolikt är det definitivt inte. Det är nog snarare så att jag inte riktigt tillhör målgruppen. En elev har redan paxat mitt exemplar och han tycker förhoppningsvis om det bättre.

Gängkrig 145 är alltså inte min kopp te, men kanske din?

Lite uppföljning så här ett drygt år senare. Flera elever har läst och gillat Gängkrig 145 och det finns ett exemplar i klassrummet. Vissa läsare har gått vidare till andra böcker, andra gillar genren så mycket att de fastnat. Därför finns nu en och annan serieroman också i klassrumshyllan.  Ingenting för mig alltså, men jag tillhör kanske inte heller målgruppen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-18

 

Läs också:

Fyra böcker i en

Jag har läst den grafiska romanen Persepolis av Marjane Sartrape. Formatet är ganska nytt för mig som aldrig varit en serieälskare. Det börjar väldigt bra med den första delen som handlar om den iranska revolutionen 1979 sett ur flickan Marjanes ögon. Flickan som vill bli profet och som inte förstår varför man blir mer religiös om man tar på sig en sjal. På ett rättfram och ärligt sätt får vi ta del av en spännande period i ett intressant land.

I del 2 får vi veta mer om kriget mellan Iran och Irak och jag får lära mig massor. Så här långt gillar jag verkligen Persepolis, men någonstans mitt i del 3 börjar jag bli mätt. Det är på något konstigt sätt svårsmält, trots sitt på ytan enkla format. Jag är inte van vid att läsa serier och har svårt att hänga med.

Efter en paus kunde jag fortsätta och jag fick följa Marjane bland skitstövlar och droger, till botten och sedan i del 4 tillbaka till Iran efter fyra år i Wien. Hon är en västerlänning i Iran och passar inte alls in. Hon lär sig att bästa sättet att överleva är att skratta åt eländet, men helst vill hon bara gömma sig.

Persepolis är en snyggt tecknad grafisk roman, enkel i sin svartvita utformning, men med ett allt annat än enkelt innehåll. En helt klart läsvärd bok, men lite väl mastig att sträckläsa. Jag kommer att återvända till den och även försöka mig på att dela med mig av några väl valda delar till mina elever. Får nog vara lite försiktig bara, då Marjanes liv är lite kontroversiellt ibland.

Jag ger mig nu raskt på ännu en grafisk roman Gängkrig 145 som kommer på pocket i dagarna.

 

Om jag nu ska läsa mer serieromaner, eller grafiska romaner eller vad de nu ska kallas, så kan jag i alla fall flytta hit de få inlägg jag skrivit. Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-09

 

Läs också:

I love Ruth

Janusstenen är en annorlunda deckare. Den är inte blodig. Det finns inga beskrivningar av skändade kroppar. Inga orgier i förmultnande lik. Inga seriemördare. Istället har Elly Griffiths skrivit ännu en välskriven, personlig och intressant spänningsroman om arkeologen Ruth Galloway som jag tycker väldigt mycket om. Redan i första boken Flickan under jorden fann hon en plats i mitt hjärta.

Ruth Galloway är ingen omedelbar hjältinna, snarare lite lik Barbara Havers, obekväm och ganska arg. I den här boken är hon dessutom gravid och känner sig absolut inte vacker eller redo för mammarollen för den delen. Pappan till barnet är kriminalkommissarie Harry Nelson och ironiskt nog är det hans fru som stödjer Ruth mest genom graviditeten. Utan att veta vem som är barnets pappa såklart. Upplagt för trubbel i kommande böcker alltså.

Att huvudpersonerna tar stor del av historien stör mig inte ett dugg. De är intressanta att följa och jag läser gärna mer om dem. Udda personligheter som ständigt utvecklas.

I Janusstenen kallas Ruth in som expert i ännu en utredning då ett skelett hittas begravet under en vägg. Hypotesen är att benen är resterna av ett offer till guden Janus. Ännu ett skelett hittas på en byggarbetsplats och historien är igång. En historia som tar oss bakåt i tiden och fram igen. En spännande historia med många oväntade vändningar.

Spännande och näst intill oblodigt. Det är skönt som omväxling. Ibland är det som om deckarförfattare lägger för mycket kraft på att göra sin historia riktigt blodig, brutal och osmaklig. Synd egentligen. Det behövs liksom inte blod för att spänningen ska nå toppen. När Ruth börjar få anonyma hot och tror att hon är förföljd börjar jag bita av den egna nageln efter den andra.  Något för påskhelgen helt klart. Det här är riktigt bra läsning!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-01

Jag har just läst bok tre om Ruth Galloway och innan den recensionen publiceras vill jag såklart att den här ska finnas i rätt blogg.

Läs också:

Lo och livet

I Till sista andetaget av Anne Swärd får vi följa Lo genom livet. När historien början är hon en mycket liten flicka och när den slutar har hon på något sätt vuxit upp. Redan från början är hon en brådmogen liten varelse och egentligen blir hon aldrig mer vuxen än då. Den vuxna Lo är rädd för kärleken och det är en rädsla hon lärt av sin mor.

Los mamma står i centrum från början och historien mellan mor och dotter går som en röd tråd genom boken. Det är mammans syn på kärleken som till stor del styr Los fascination för densamma. Om det nu kan kallas kärlek det hon söker. Snarare är det en längtan efter bekräftelse och därefter flykt.

Lo berättar i jag-form om sitt liv, sin familj, anonyma män hon träffar som vuxen och om Lukas. Lo och Lukas träffas första gången mitt under en brand och brinner mellan dem gör det sedan länge, länge. Hon är sju år och han redan tretton. Det omaka paret växer upp tillsammans och deras förhållande liknar inget annat.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Till sista andetaget. Språket är fantastiskt och historien på sina ställen briljant, men den tar inte riktigt tag i mig. Jag tycker verkligen om Lo, men för många i myllret av personer förblir skuggestalter och jag önskar att jag fått veta mer. Följden blir visserligen att boken troligen kommer att stanna länge i mina tankar, men läsupplevelsen stannar vid bra snarare än fantastisk.

Jag kommer dock att läsa mer av Anne Swärd då hon definitivt imponerar trots allt.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-06. Boken gavs ut i pocket i december.

Läs också:

Bombdåd i Linköping dödar två

Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors heter Vårlik och inleds på ett synnerligen brutalt sätt med ett bombattentat mitt i Linköping. Med obehaglig precision beskrivs två sexåringar som springer mot en bankomat, hamnar mitt i en explosion och sprids i delar över torget. Obehagligt, osmakligt och alldeles vansinnigt hemskt. Strax därefter befinner sig deras mamma och hon skadas svårt. Det visar sig att hon inte är flickornas biologiska mamma och bombattentatet verkar ha något med deras riktiga familj att göra. Det blir dock lite förvirrat när organisationen Ekonomiska frihetsfronten tar på sig dådet. Har terrorismen nått Linköping?

Malin Fors har just begravt sin mamma när samtalet om bombattentatet når henne. Tillsammans med sin före detta man beger hon sig till olycksplatsen där ett flicköga fångar hennes uppmärksamhet. Även som nykter alkoholist talar nämligen offren till henne. Lite irriterande att Kallentoft alltid använder detta grepp, men han tonar ner det något i denna den fjärde boken. Istället lever och andas Fors fallet och i drömmarna dyker väldigt knepiga ledtrådar upp. Inte heller det riktigt ett grepp jag gillar, men det är ändå ganska trovärdigt att den utredande kriminalkommissarien har svårt att släppa två slaktade sexåringar. Det blir bara lite för mycket när en av de döda flickorna ska guida Malin till två andra barn i fara.

Malin Fors är som sagt nykter, men ändå inte lycklig. Suget efter alkohol är starkt och hon nyper sig hårt för att med smärtans hjälp döva behovet. Jag är glad att hon tagit sig i kragen, för i förra boken var det verkligen illa.

Dottern Tove blir mer och mer självständig och funderar på att plugga på annan ort, exmaken Janne har ett nytt förhållande, bodelningen efter modern avslöjar en stor hemlighet och Malin känner sig både sviken och ensam. Även på kärleksfronten är det torrlagt. Fylleaffären med journalisten Daniel Högfeldt är över och samtidigt som hon längtar efter närhet är hon inte redo för något allvarligt förhållande.

Jag gillar Malin Fors och hennes kollegor. Det är de som gör boken till något mer än ännu en habil deckarhistoria bland alla andra. En bra bok med bra flyt och väl sammanhållen intrig. Bra, men inte exceptionell. Tråkigt däremot om detta är den sista boken då jag gärna träffar Malin igen.

Nu har Vårlik kommit i pocket och vi vet dessutom att det blir en femte bok om Malin Fors. Originalinlägget publicerades av Lilla O.

Läs också:

Nu finns det en trio

Jag har läst både Skumtimmen och Nattfåk tidigare och såg därför fram emot Blodläge som är den tredje boken i Johan Theorins serie om Öland där den gamle mannen Gerlof är en mycket viktig bifigur. Eller bifigur förresten, både i Skumtimmen och nu också i Blodläge spelar han på många sätt huvudrollen. Det är nämligen bland hans grannar som de mesta händer.

Det har nu blivit vår, påsk närmare bestämt. Gerlof flyr vårdhemmet och flyttar in i sin lilla stuga för att leva som han vill den sista tiden i sitt liv. Där tänker han över sitt liv och läser sin döda frus gamla dagböcker. Jag tycker verkligen om Gerlof och hoppas verkligen att han kommer att finnas med även i den avslutande delen av kvartetten.

I närheten av stugan har det byggts två vräkiga villor och i en av dem bor Vendela med sin man Max. Vendela växte upp på en gård i närheten och har nu flyttat tillbaka till barndomens älvor och mystik. Mannen Max verkar vara en riktig skit, svartsjuk och elak. Dessutom tar han åt sig äran för en kokbok där Vendela gjort allt. Själv är han knappast en mästare i köket, men snacka kan han.

Vendelas barndom och hennes relation till älvorna spelar en viktig roll. Genom att offra pengar och annat av värde till älvorna går hennes önskningar i uppfyllelse. Ibland har hon fått mer än hon bett om, men hon har nästan alltid blivit bönhörd på något sätt.

I en annan liten stuga flyttar Per in tillsammans med sina barn Jesper och Nilla. Familjen har en tuff period då Nilla är väldigt sjuk.

Huvudpersonen i historien är på ett sätt Per. Han står i centrum bland personerna på ön. Viktigast i kriminalhistorien är dock hans pappa Jerry som hade en framgångsrik karriär inom porrindustrin tillsammans med sin kompanjon Harry Bremer. Tidningar som porträtterar unga kvinnor i blonda peruker och anonyma män med ansiktet bortvänt.

Jerry är nära att brinna inne när Per lyckas rädda honom. Hela tiden mumlar den äldre mannen om någon Markus Lukas som är väldigt arg. I huset hittar polisen två döda människor, en äldre man och en ung kvinna. Mannen tros vara Harry Bremer och branden är definitivt anlagd. Per tar med sig sin pappa till stugan över påsk och det blir helt klart en annorlunda helg än han planerat.

Vendelas barndomsminnen, dagböckerna Gerlof läser och Jerrys förflutna som Per luskar i vävs ihop till en spännande historia. Men det här är inte bara en spännande bok, det är en varm och känslosam historia också. Bättre än Skumtimmen, den har flytet jag saknade där och den är inte heller lika nattsvart och fokuserad på kriminalhistorien som Nattfåk.

Det finns en hel del trådar och många personer i historien, men allt knyts ihop och Theorin lyckas levandegöra väldigt många av de personer han berättar om. Möjligen har jag lite svårt att ta till mig porrspåret, men jag gillade det övernaturliga med älvor och bortbytingar skarpt.

Ännu en gång en läsvärd bok av Theorin alltså. Gillade du de två tidigare i Ölandsserien lär du inte bli besviken. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på en dag. Definitivt en läsvärd, mysig och samtidigt trevlig bok.

Blodläge är ny i pocket och då passar det extra bra med en repris av ännu ett inlägg från Lilla O. Jag vet att många var besviken på Theorins tredje bok, men jag gillade den. Nattfåk är fortfarande en favorit, men Blodläge är bra också.

Läs också:

En bok som inte liknar någon annan

Nicole Krauss andra roman Kärlekens historia är verkligen en originell bok. En bok som är svår att beskriva med ord, vilket är anledningen till att detta inlägg tagit några dagar att färdigställa. Hur ska jag kunna beskriva handlingen utan att snurra till det totalt? Jag vet inte, men gör ett försök.

Kärlekens historia är en bok om en bok med samma namn och personerna i och kring den. Boken är ett litet pussel där olika personer presenteras, men den verkliga huvudpersonen är egentligen boken Kärlekens historia som någon har skrivit, som handlar om någon annan, och som en person älskar och dessutom översätter. Någon har också beställt översättningen och vem det är har jag bara mina aningar om. Allt är alltså inte glasklart ens efter att boken är utläst, men jag lämnar den ändå med en känsla av att jag läst något stort.

De två personer som ändå måste räknas som huvudpersoner är Alma, en liten flicka som är döpt efter kvinnorna i boken som hennes pappa köpt till hennes mamma som en kärleksgåva. Hennes mamma får i uppdrag att översätta boken från spanska till engelska och Alma ser en chans att hitta en man till mamman genom att försöka ta kontakt med mannen som beställt översättningen. Den andra huvudpersonen är den gamle mannen Leo, som har kort tid kvar att leva och försöker att göra det så bra som möjligt. Kärlekens historia handlar om hans stora kärlek Alma och deras förälskelse.

Långsamt, långsamt börjar jag förstå hur personerna hänger ihop. Tror jag. Låter det snurrigt? Ja, det är det kanske, men det är också en riktigt, riktigt gripande historia som jag vill börja läsa om så fort jag avslutat den sista sidan. Tyvärr kan jag inte vara med på bokträffen på fredag när vi ska diskutera boken. Tror att det finns mycket att prata om så det hade varit trevligt att få en chans att göra det.

Jag tycker definitivt att du ska läsa Kärlekens historia, men börja när du verkligen hinner läsa koncentrerat. Det här är en bok som kräver 100% koncentration och som inte ska spridas ut  på för många lästillfällen eller under en för lång tid. Njut av det vackra, poetiska språket, gråt och skratta med de fantastiska personerna och försök att klura ut hur alla pusselbitar ska sättas ihop. En bok som definitivt inte liknar någon annan.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-04 och passar att köra i repris då Krauss finns med på korta listan till Orange Prize for Fiction.

Läs också:

Bra helt enkelt

Unni Lindell kan konsten att berätta en historia utan att krångla till det i onödan.Vad befriande att läsa en enkel och välskriven deckare. Att slippa kapitel som utspelar sig i en annan tid, monologer från mördaren eller till och med offret, skönt att slippa allt kursivt. Skönt dessutom att poliserna är just poliser och inte står för huvuddelen av handlingen.

Missförstå mig rätt nu. Mörkermannen är på intet sätt en simpel eller förenklad historia. Tvärtom är det en både spännande och intrigfull berättelse som inte alls bara håller sig här och nu, men som ändå koncentrerar sig till nuet. Inga lösa trådar helt enkelt och även det är i dagens deckarvärld tyvärr ovanligt. Jag hatar lösa trådar och ovidkommande sidospår.

I Mörkermannen fokuseras på två kvinnor. En kvinna blir knuffad från en balkong och dör omedelbart. Helt oväntat kan det inte vara för henne, då vi vet att hon är rädd för någon. När hon målar tånaglarna för att bli ett vackert lik vet vi att hon vet att slutet är när. Vem som vill henne illa vet vi inte och även om jag ganska länge anar hur det hänger ihop bjuder Lindell ändå på spännande läsning.

Den andra utsatta kvinnan är mycket yngre och arbetar på en campingplats. Hon får för sig att någon tittar på henne genom en ventilationslucka. När hon får reda på att en annan flicka som bott i rummet många år tidigare blev våldtagen och mördad tar historien fart på allvar.

Cato Isaksen, en av mina deckarfavoriter, är buttrare än vanligt. Han är dessutom gräsänkling och det är faktiskt lite skönt att hans familj inte står i fokus. Istället får vi veta mer om hans nya kollega Marian Dahle som helt klart går honom på nerverna. Hon är precis lika envis som Isaksen själv och drar sig inte för att tänja på alla gränser för att nå dit hon vill.

Unni Lindell har skrivit en habil deckare i ordets mest positiva bemärkelse. En bra bok helt enkelt och jag ser fram emot att följa Isaksen och Dahle i fler böcker.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-06 och nu när jag just läst ut Unni Lindells nya bok Sockerdöden kändes det lägligt med en repris för att friska upp allas vårt minne.

Läs också:

« Older Entries