Tag Archives: Läst 2009

Trevligt att lära känna Melody!

 

Följde Paperbacks råd och läste The truth about Melody Brown av Lisa Jewell. En helt osannolik historia om 32-åriga Melody Brown som går på sin första date på många år, går på en show och blir hypnotiserad, tillsagd att agera som en femåring och därefter svimmar hon.  Melodys första minne har tidigare varit när hon som nioåring räddats ur ett brinnande hus av sina föräldrar, men nu börjar minnen från en tidigare barndom komma tillbaka. Sakta rullas historien upp och vi får bit efter bit i det nioåriga pussel som Melody saknat. Parallellt får vi också följa hennes liv några veckor innan hennes sons artonårsdag.

Det är som sagt en osannolik historia, men jag tyckte om den. Jag blev engagerad i Melodys öde och ville verkligen veta allt om hennes liv. Vem var egentligen bebisen som hon började minnas? Vad var det som var så speciellt med huset i Broadstairs? Vem var Ken? Jag drevs av en längtan att få veta och Jewells historia har verkligen ett driv som gör att boken är svår att släppa. Den är skriven på ett bra, men ganska enkelt språk. Perfekt att läsa för en trött hjärna, även på engelska.

Mest påminner The truth about Melody Brown om Jewells kanske bästa bok A friend of the family. En söt historia om identitet och vikten av att tycka om sig själv och våga leva. Skulle nog vilja påstå att Lisa Jewell tillhör toppskiktet bland författare av chic-lit. Böckerna är både välskrivna och underhållande och dessutom i princip helt fria från onödiga och tröttsamma referenser till kläder, smink och kändisar. En författare väl värd att pröva!

Är det semester så är det. Reprisering av bra sommarläsning får duga idag. Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-21

Läs också:

En trevlig bekantskap

Vinterträdgården

Christine Falkenland är en av de författare jag sett och hört på TV och läst om i tidningar, men som jag aldrig läst något av, förrän nu. Nu har jag nämligen läst hennesVinterträdgården. En annorlunda kärlekshistoria om kärleken och vänskapen mellan Laura och Shahrzad. Laura, den snart 40-åriga, ensamma barnskötaren som bor med sin pappa i bandomshemmet. En kvinna som aldrig älskat och som inte riktigt vågar älska. En kvinna som skäms över sig själv, sin kropp och sina känslor. Som helt saknar självförtroende. Sharzad, den unga, gifta kvinnan från Iran som är fast i ett arrangerat äktenskap med en man som hon inte älskar. Hennes son Aryan går på förskolan där Laura arbetar och de börjar umgås. Vänskapen övergår i en ganska omöjlig kärlek.

Håller med Bokstävlarna om att det inte är lockande att byta plats med huvudpersonen. Det är mycket ångest och total brist på självkänsla och självförtroende. Laura tar väldigt lite hänsyn till sina egna behov och helst verkar hon vilja vara osynlig.  Hon har inte flyttat hemifrån, har valt ett yrke där hon inte behöver ta varken plats eller ansvar och hon ser egentligen ingen begåvning hos sig själv. Hon har visserligen författardrömmar, men trots att hon går en skrivarkurs lyckas hon nästan helt undvika att skriva någon som andra får läsa. Hon vet att det hon skriver är kasst och vill inte höra kritiken.

Jag tycker om de dikter som finns i boken. De är vackra och jag tycker om sättet de för handlingen framåt. De förklarar Lauras syn på livet och på Shahrzad. Shahrzad som är det enda levande och vackra i Lauras liv. Jag tycker om Falkenlands sätt att skriva. Tempot är lågt, meningarna lika trevande som Laura själv. Det är ganska svart och ångestfyllt bitvis, men ljuset glimtar fram ibland. En mycket läsvärd bok. Inte upplyftande, men vacker.

Jag vill definitivt läsa mer av Christine Falkenland och diktsamlingen Om honom fick följa med hem från biblioteket idag.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 7 november 2009

 

Läs också:

Utslag av oro

Utslag av oro

En ”Må-bra-bok” säger omslaget till Mark Haddons Utslag av oro men det vet jag inte om jag skulle kalla den. Det är däremot en riktigt bra bok om en ganska dysfunktionell familj. Pappa George är något av en hypokondriker och är säker på att hans hudutslag är cancer. Mamma Jean är otrogen och vet inte riktigt vem hon ska välja. Dottern Katie ska gifta sig med Ray trots att hon inte är säker på att hon älskar honom och trots att hennes familj inte tycker om honom. Sonen James älskar Tony, men han vågar inte stå för sin kärlek. Till systerns bröllop ska han definitivt inte få följa med.

Dessa udda figurers liv snurrar snabbare och snabbare mot Katies bröllop och mot undergången. Trots svärtan är det ingen deprimerande bok, tvärtom bjuder den på en hel del skratt. Historien är dessutom både bra, gripande och annorlunda. Tempot är vansinnigt, men samtidigt vilar Haddon i detaljerna. Han tecknar omsorgsfullt en familjs sönderfall och/eller återuppbyggnad. Vad det egentligen är som händer vet vi inte förrän det är över. Det handlar om att finna trygghet både i sig själv och i andra. Att kunna titta på sitt liv med nya ögon och faktiskt se vad som verkligen finns i det. Vad och vem som har betydelse. Det handlar om att våga lyssna till sin egen röst istället för att leva det liv andra vill att man lever. Det handlar också om att livet kanske inte alltid är så himla kul eller glamouröst, men att vardagen också kan vara okej.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 22 september 2009.

Den här boken fick jag i ett pocketbyte och hade säkert missat en annars. Mark Haddons debutbok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (underbar titel) står definitivt kvar på min lista över böcker jag vill läsa.

Läs också:

Fors når botten?

Höstoffer

Höstoffer av Mons Kallentofts tredje bok om kriminalinspektör Malin Fors som tillsammans med sina kollegor vid Lindköpingspolisen jagar ännu en brutal mördare. Vi har följt henne under en isande kall vinter och en rekordvarm sommar. Det är nu höst, en väldigt regnig höst och vid slottet Skogså hittas ägaren Jerry Peterson mördad. Han är den fattige pojken som fått revansch och nu är en framstående advokat och miljonär. Familjen Fågelsjö som tidigare ägde slottet blir snabbt misstänkta.

Redan när jag läste Kallentofts förra bok Sommardöden var jag lite trött på greppet att låta de döda tala. Det var ganska spännande i Midvinterblod men att använda det i varje bok är varken nyskapande eller spännande. I Höstoffer får vi läsa Jerry Petersons tankar. Välskrivet, men lite tråkigt. Ibland blir det också aningen rörigt och det finns trådar som kanske inte är lösa, men som definitivt inte utvecklas så mycket som jag skulle önska.

Habilt, men slätstruket är intrycket av hela boken. Det finns allt som bör finnas med i en deckare: en nyrik outsider som mördas, en fd rik familj som vill hämnas, en avgörande men bortglömt händelse i det förflutna och minst en taskig barndom. Rätt snyggt, men inte speciellt spännande eller nyskapande. Mest spännande är det att följa Malin Fors som i ett rasande tempo rör sig mot undergången. Förhoppningsvis kan hennes chef Sven vända hennes självdestruktiva leverne. Jag kommer att läsa nästa bok om Malin Fors, men inte för att Kallentofts deckarhistorier är fantastiska, utan för att han skapat en ovanligt mänsklig anti-hjälte.

Bok nummer tre alltså. Inte den bästa av dem. Ursprungligen publicerat på min förra blogg.

 

Läs också:

En bokexposé del 2

Jag läste bara 49 böcker 2005 och det är inte så konstigt. Första halvan av året brottades jag med den värsta klass jag någonsin haft och dessutom var jag gravid. Sista månaderna fick jag byta klassrum då jag inte fixade några trappor. Foglossningen från helvetet. Blodtrycket blev högre och högre, jag samlade på mig enorma mängder vatten och såg ut som en gigantisk badboll. Den sista månaden fick jag knappt röra mig, det var rekordvädme och jag svor betydligt mer än jag läste. Några guldkorn blev det dock bland alla gravidhandböcker. Jag både läste och såg Lång dags färd mot natt av Eugene O´Neill, som jag slarvade igenom när jag läste litt.vet. Jag är inte rädd av Niccolò Ammaniti liknade ingen annan bok jag läst, även Högläsaren av Bernhard Schlink var både bra och annorlunda. Båda har filmatiserats och jag skulle gärna se dem!

Katarina Wennstams två böcker Flickan och skulden samt En riktig våldtäktsman berörde mig enormt. Årets bästa var också dokumentär, Lasermannen En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. Jag tyckte också om Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig.

Så kom han då Storebror, tre veckor för tidig och pytteliten. Ingen läsning nu heller, men en massa tv-serier som är perfekt amningsunderhållning. Jag läste sju böcker under hösten. Vi flyttade och renoverade dessutom och tid till läsning fanns inte. Av de få böcker jag läste tyckte jag bäst om The distance between us av Maggie O´Farrell. Måste kolla om hon skrivit några böcker de senaste åren.

Även 2006 var ett magert läsår, sett till antalet lästa böcker, men många av dem var bra. I februari lyckades vi med det osannolika och Lillebror var på plats i magen. Jag mådde riktigt, riktigt illa hela graviditeten. Spydde som en gris från första till sista dagen. De få månader jag arbetade under hösten var det mer regel än undantag att jag fick stanna bilen på väg till jobbet för att spy. Jag vill ALDRIG vara gravid igen.

Vi hade en lugn semestervecka i maj då vi firade svärfars 60-årsdag på Kreta. Annars är året som ett töcken. Lillebror kom i november och hade megakolik de första månanderna. Livet var allt annat än underbart.

Läsningen då? Fokuserade inte så mycket på den, men bland årets toppar fanns Hembiträdet av Marie Hermansson, sanslösa Kan innehålla nötter av John O´Farrell, udda Caipirinha med döden av nya favoriten Maria Ernestam och två favoritförfattare till Karin Alvtegen och Nick Hornby bidrog med Svek och A long way down.

Och så den som alla läste (långt innan jag gjorde det) Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.

Frågan är om inte årets bästa var Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda tätt följd av Ian McEwans Lördag och årets språkligt vackraste Jenny av Jonas Gardell. Roligast var  Doppler av galne Erlend Loe och klart sämst Emma Hartes hemlighet av Barbara Taylor Bradford med Mossvikenfruar, chansen av Emma Hamberg som god (?) tvåa.

2007 inleddes med två riktiga pärlor Ett amatöräktenskap av Anne Tyler och Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Strax därefter läste jag en av årets bästa  Efter attentatet av Yasmina Khadra om mannen som förlorar sin fru i ett självmordsattentat och därefter får reda på riktigt otäcka saker om henne. Min favorit Maria Ernestam bidrog till ett bra läsår med sin kanske bästa bok Busters öron, Jag älskade honom är Anna Gavaldas bästa och Never let me go av Kazuo Ishiguro var årets otippade stjärna. Nya bekantskaper som gjorde rejält intryck på mig var Jonas Hassen Khemiri,  Linda Olsson och Susanna Alakoski. I bokklubben läste vi bland annat Flyga Drake och Luftslottet som sprängdes

En bok jag äntligen fick läst och tyckte bra om är Harper Lees klassiker To kill a mocking-bird. Jag läste också Rädd att flyga av Erica Jong, innan jag gav mig på årets snackis Bitterfittan.

Inger Jalakas var däremot ingen kul bekantskap, inte heller gillade jag Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson och Brudskeppet, Jojo Moyes var heller ingen höjdare. .

2007 var året då jag hittade läslusten igen och dessutom året då jag bytte grundskolan mot gymnasiets individuella program. Ett byte jag aldrig ångrat.

Årets första bok brukar nästan alltid vara en höjdare, så även 2008 som inleddes med Kom och hälsa på mig om tusen år av Bodil Malmsten. 2008 års toppar var många, den högsta kanske En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Bra var också Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, Flickorna från Riyadh, Rajaa Alsanea och Berlinerpopplar, Anne B Ragde. Årets mest otippade höjdare var  Det nakna hjärtat av Lisa Tucker. Årets megagråt gav En sorts kärlek av Ray Kluun.

Yrkesmässigt och även personligt hände det en del. Jag läste Svenska som andraspråk på halvfart och dessa poäng räddade mig kvar på min nya arbetsplats. Nu blev jag och en kollega ansvariga för mitt yrkeslivs största utmaning, att starta en ny inriktning. Vi uppfann hjulet och rullade i full fart samtidigt. Jag arbetade heltid, pluggade halvtid, sommaren gick åt till renovering och kanske är det ganska naturligt att jag höll på att klappa ihop fullständigt. Ibland kanske man ska dra i nödbromsen innan det går illa.

I bokklubben läste vi tillsammans årets bottennapp, De skamlösa av Sisela Lindblom som var både porrig och extremt dålig. I enskilda läsprojekt med två elever läste jag Snabba Cash, Ego Girl och Flickan med de röda skorna. Kanske inte böcker jag hade läst själv, men eleverna kom igenom sina första ”riktiga” böcker, vi hade grymma litteratursamtal och de fixade sina svenskbetyg. Bingo!

Ny svensk chit-lit upptäcktes genom Stella & Sebastian av Jenny Leeb, jag återupptäckte Jo Nesbø och hittade en för mig okänd dansk deckardrottning Elsebeth Egholm.

Och så året som just avslutats, som faktiskt inleddes med ett rejält bottennapp, kanske årets sämsta  Vi som hade alla rätt av Kristina Thulin och Jenny Östergren. Den följdes dock av en riktigt bra bok, Mitt rätta jag av Pernilla Glaser.

En bok som alla verkar älska och som jag tyckte var riktigt tråkig och ointressant är Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Vad är egentligen så bra med den?

Bottennappet var helt klart Östermalmsmorden, Lars Bill Lundholm. Överskattad var också årets snackis Hypnotisören av den inte längre mystiske Lars Kepler. Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg var också en riktigt dålig bok.

Årets mest oväntade favorit var Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.

Bästa läsupplevelserna då?

Topp 10 2009:
Sommarljus,  Jón Kalman Stefánsson
Norweigan Wood, Haruki Murakami
I en klass för sig, Curtis Sittenfeld
Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
Juliet, naked, Nick Hornby
Hon älskade, Helena Henschen
Flickvännen, Karolina Ramqvist
Sista kulan sparar jag åt grannen, Fausta Marianovic
Dubbla slag, Malin Persson Giolito
Dödergök, av Katarina Wennstam

Två för mig nyupptäckta poeter som jag tyckte väldigt mycket om är Ko Un och Inger Christensen. Bra i genren var också udda Almanacka av Kristofer Flensmarck och vackra Vi måste ha protein av Sara Hallström.Bästa ungdomsböckerna var  Tusen gånger starkare av Christina Herrström och Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck.

Författare att återupptäcka:
Maggie O´Farrell
Lionel Shriver
Anne Tyler
Elsebeth Egholm
Anders Paulrud
John Ajvide Lindqvist

Läs också:

Extrema väderförhållanden

Sommardöden

Måns Kallentoft verkar gilla extrema väderförhållanden! Jag tyckte om Kallentofts Midvinterblod som utspelar sig under ”den kallaste vintern i mannaminne”. I hans andra bok Sommardöden har det istället blivit en ovanligt het sommar i Linköping. En ung flicka hittas irrande i Trädgårdsföreningen. Hon har våldagits och rengjorts med klorin. Strax därefter försvinner en andra flicka. Boken är skriven i flera perspektiv och i början blir det lite rörigt. Ganskla snart kommer man dock in i det och snart uppskattar jag att Kallentoft experimenterar med både språk och stil. Han tvekar inte heller att utmana fördomar om utsatta grupper som invandrare och homosexuela.

Precis som i förra boken spelar en av de döda en viktig roll. Hoppas att Kallentoft inte tänkt använda sig av det stilgrepet i alla böcker, det blir lite tröttsamt. En helt okej kriminalroman är detta helt klart. Språket är bra och historien väl sammanhållen. Kallentofts tredje bok om Malin Fors har just kommit ut. Den heter Höstoffer och utspelar sig troligen under några extremt regniga höstveckor…

Ännu ett kort och stapplande inlägg från en nykläckt Lilla O. Vill ändå flytta över alla fyra Kallentoftböcker för att få allt på ett ställe. Jag hade i alla fall rätt i att det regnade rejält i bok nummer tre.

Läs också:

Midvinterblod

Midvinterblod

Måns Kallentofts deckare Midvinterblod har jämförts med Milleniumtrilogin och den jämförelsen förstår jag inte. Kallentofts bok liknar inte alls Larssons böcker, utan snarare deckare av en annan Larsson, nämligen Åsa Larsson. Precis som i hennes senaste bok spelar offret stor roll efter sin död. I Midvinterblod talar den döde ”Bollbengan” till läsaren och för handlingen framåt. Han hittas död mitt i vintern, brutalt mördad och därefter upphängd i en träd. En scen som för tankarna till midvinterblot. Linköpingstraktens asadyrkare och busar förhörs och historien som rullas upp är definitivt brutal.

Midvinterblod är en helt okej deckare, varken mer eller mindre. Ganska spännande, ganska välskriven, ganska bra sammanhållen och en ganska bra story. Inget halleluja-moment, men en läsvärd bok. Jag gillar dock kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke skarpt och kommer att läsa de följande två böckerna i de tänkta trilogin för att få följa dem.

Ett gammalt, gammalt inlägg från Lilla O:s osäkra första steg som bloggare. Vi vet också att det inte blev en trio, inte heller en kvartett vilket skulle varit logiskt. Bok nummer 5 kommer nämligen i sommar.

Det dyker upp en del gamla deckarinlägg här i påsk överflyttade från gamla bloggen.

Läs också:

En långsam historia

Skumtimmen

Jag tyckte verkligen om Nattfåk och jag borde definitivt ha läst Skumtimmen innan jag läste den. Precis i den ordning Johan Theorin skrev dem. Inte för att historierna bygger så mycket på varandra, visserligen är Gerlof med i båda, men ordningen har ingen betydelse rent innehållsmässigt. Skumtimmen är rejält mycket långsammare än Nattfåk, så långsam att jag ibland blir irriterad. Miljön är vacker, vädret nästan lika kusligt som i efterföljaren, men det är lite väl mycket ”han kom på något viktigt, men kunde inte berätta det just nu” vilket gör att berättelsen stannar av lite väl mycket och lite väl ofta.

Det är en bra historia. En mamma vars pojke försvunnit på Öland tjugo år tidigare återvänder till sin barndoms ö då hennes pappa fått en sandal på posten. En sandal som nästan helt säkert tillhört den försvunne sonen. Julia, som aldrig kunnat gå vidare efter den hemska händelsen ser fram emot att kanske få ett avslut på historien och en chans att få ro i själen.

En av de namn som nämnts i samband med försvinnandet är traktens missförstådde värsting Nils Kant, som gav sig iväg efter några minst sagt olyckliga händelser. Han kom dock tillbaka död i sin kista flera år innan Jens promenerade iväg i dimman den där dagen för tjugo år sedan. Inte kan väl han ha haft något med försvinnandet att göra?

Vi vet inte, men vi får veta. Både vad som hänt i trakterna kring Stenvik och Marnäs tidigare och vad som pågår nu. Gerlof och hans vän Ernst har luskat en hel del innan Julia kommer till Öland och de är helt säkra på att historien tar sin början redan under andra världskriget.

Johan Theorin har skrivit en snygg historia med många trådar som knyts ihop riktigt bra. Skumtimmen är bra, men inte fantastisk. Den är lite för ytlig för att bli riktigt bra. Karaktärerna utvecklas inte så mycket som jag skulle önska och det är synd. Speciellt mycket tyckte jag om Julia och hon kunde fått ännu mer utrymme. Nu blir fokuset mer på vad Gerlof tror sig veta, men behåller för sig själv. Synd, då det greppet gör historien lite seg. Inte dålig på något vis, men lite väl långsam.

Originalinlägget publicerades i gamla bloggen  Lilla O och flyttas hit i samband med frukosten med mamma,  Johan Theorin och några till.

Jag märker att jag var lite skeptisk i min recension, men att jag nu ser tillbaka på Skumtimmen som en väldigt bra bok. Stämningen finns kvar i mig och boken har verkligen stannat kvar.

Läs också:

Knappast en semesterparadis

Det är höst när Johan Westin slutligen bosätter sig permanent på Åludden efter att ha veckopendlat under några månader. Hans fru Katrine och barnen Livia och Gabriel har redan bott in sig och renoveringen av den stora gården på norra Öland är i full gång. Flytten verkar ha varit ganska spontan och de lämnar en nyrenoverad villa i Bromma för att istället bosätta sig här med havet och fyrtornen som enda grannar.

Det är en ruggig miljö Johan Theorin beskriver i Nattfåk. Havet har tagit en hel del liv på ön och fåken, den fruktade snöstormen, är också skyldig till ett flertal dödsfall. Både havet och fåken går som en röd, eller snarare svart, tråd genom boken. Vi får ta del av en hel del tragiska händelser både historiskt och i nutid och klart är att Åluddens historia inte är den ljusaste. Enligt en sägen kommer alla de döda tillbaka till gården varje jul och det sker en hel del oförklarliga saker som gör att det verkar som om det spökar.

Sommargästernas stugor står tomma och många av dem utsätts för inbrott. Inbrottstjuvarna har också siktet inställt på Åludden. Den nyinflyttade polisen Tilda blir den som söker efter inbrottstjuvarna. Det är också genom hennes intervjuer med farbrodern Gerlof som vi får veta mer om trakten och personerna där. Fler tillbakablickar som handlar om tragiska händelser på ön finns också i boken och jag gillar hur Theorin knyter samman allt till slut.

Nattfåk är en snyggt berättad historia. Språket är ganska stramt och snyggt.  Tempot är lugnt, men historien flyter på bra och jag vill hela tiden läsa vidare. Det är aldrig hysteriskt spännande, men det är en riktigt bra historia. Nu läste jag den i en solstol och det kanske hade passat bättre att göra det inomhus en mörk höstkväll, eller så hade det kanske blivit för läskigt då?!

Jag har inte läst Skumtimmen, men jag har fått mersmak och tänker göra det nu. Hoppas att det funkar att läsa böckerna i fel ordning. Tydligen ska gubben Gerlof vara med även i den första boken. Theorin planerar en kvartett om Öland och jag ser fram emot att läsa fler böcker av honom. Möjligen är jag lite arg för att han förstört min bild av Öland som ett semesterparadis.

Inlägget publicerades första på gamla bloggen Lilla O, men flyttas nu över hit.

Läs också:

Det mesta står skrivet mellan raderna

Ut och stjäla hästar av Per Petterson ingår i Lyrans resa Jorden Runt. En bok som jag tycker att det är väldigt svårt att skriva om. Den är på en gång enkel och väldigt komplex. Boken handlar om Trond, en äldre man som nyligen avslutat en lång yrkeskarriär och dessutom förlorat sin fru. Han tar sin tillflykt till en liten stuga mitt ute i ingenstans och tänker sig att leva i stillhet, nära naturen. En av grannarna visar sig vara en man som han som pojke kände väl. I tankarna förflyttas han till sin barndom och en sommar då mycket förändrades. Trond, som då var 15 år tillbringade sommaren 1948 med sin far. En far som han ser upp till och söker bekräftelse ifrån. En far som sedan lämnar familjen och gör att hans mamma ”föll tillbaka i sin egen tyngd och förblev densamma under resten av sitt liv”.

Vi kan ana en viss bitterhet mot fadern som svek och att livet med den deprimerade och övergivna modern var allt annat än trevlig, men vi vet inte. Vi vet egentligen nästan ingenting om vad som hänt Trond under de drygt 50 år som skiljer de två historierna åt.  När jag läste Ut och stjäla hästar kom jag att tänka på en dikt av Ekelöf. En dikt som handlar om att läsa mellan raderna, att läsa det författaren inte skriver men vill ha sagt.

Poetik

Det är till tystnaden du ska lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna
Gunnar Ekelöf

Ut och stjäla hästar är en väldigt bra och läsvärd bok som kommer att stanna i mina tankar länge.

Nu när Lyran drar igång en utmaning om nobelpriskandidater är den här författaren högaktuell.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-12-28

Läs också:

« Older Entries