Tag Archives: Läsning

Tala om lästorka

Regnet öser ner utanför, men här inne råder lästorka. Det har snart gått 11 dagar av juni och jag har ännu inte läst ut en enda bok. Istället har jag läst en massa inlämningar från mina elever, satt en massa betyg, sovit galet mycket, plöjt tv-serier och oroat mig för sjuk katt. Jag har försökt läsa, det har jag, men det funkar inte alls. Ögonen på hålla sig på raderna, men hjärnan är helt bortkopplad. Att läsa på engelska är inte att tänka på. Jag, engelskläraren, förstår inte vad som står. Det är en ganska läskig känsla.

Jag försöker se tillbaka på det senaste arbetsåret och leta tecken på vad som gjort mig så otroligt trött som jag är nu. Det är som att varje del av kroppen är utmattad, inklusive hjärnan. Det känns inte rimligt, som en kollega uttryckte det. Och nej, det gör det inte.

En arbetsvecka kvar och ett gäng lösa trådar att knyta fast. Kanske är det alla lösa trådar som gör mig trött. Kanske är det att jag lärt känna ovanligt många nya elever i år, eller att jag har fått ta hand om ovanligt många misslyckanden, som orsakats av någon annan, ett annat år. Betyg som inte fanns, men som nu gör det, ett år för sent. Kanske handlar det om för lite stabilitet. Att jag bytt ämnen och grupper under året. Att många av mina elever har en väldigt osäker framtid. Eller så är det helt enkelt så att kraven på lärare är otroligt höga. När jag tittar på hur andra lärare mår just nu, tror jag att det tyvärr är svaret.

Många saker har dock varit riktigt bra. Jag har fina elever. Trevliga ungar, som jag tycker om att träffa. Ibland när jag är riktigt låg och egentligen inte orkar gå till jobbet räcker det att gå in i vår skolbyggnad för att det ska kännas bättre. Det finns alltid någon, elev eller kollega, som gör att det finns anledning att le.

Jag ser fram emot nästa år. Det ser på pappret ut att bli ett bra sådant. Tjänstefördelningen är bra och min rektor har verkligen lyssnat på mig. Nu känner jag flera av de klasser jag ska ha och de nya ettorna är alltid lättare att hinna lära känna. Det blir bra. Jag ska bara landa först och hitta läslusten. Utan den mår jag inte riktigt bra.

 

Läs också:

Att organisera läsning i skolan

Jag var inte riktigt färdigtänkt efter gårdagens inlägg om läsfrämjande och tänkte skriva lite om hur jag arbetar med litteratur i mina klassrum. Självklart är det så att jag inte alltid lyckas, det hade varit väldigt märkligt, men fokus i min undervisning ligger mycket på litteratur och jag arbetar ständigt på att göra den till en än större del. Troligen för att böcker och läsning är så viktigt för mig, men också för att jag vet att god läsförmåga och läsvana är nödvändigt för att klara sina studier oavsett ämne.

För länge sedan hade jag en grupp elever där ingen läste. Det var en liten grupp och jag hade tid att verkligen ägna mig åt varje elev och därför hade jag personliga ”bokcirklar” med flera elever, som ett sätt att stötta dem i läsningen. Då fick eleverna bestämma böcker och jag läste dem samtidigt som dem. Vi delade alltså en läsupplevelse. Jag fick läsa böcker som Snabba cash, Ego girl, Flickan med de röda skorna och Huset vid vägens slut. Inte böcker jag nödvändigtvis hade läst själv, men i alla böcker fanns viktiga och spännande saker att diskutera.

Så här går det självklart inte att arbeta om man har 32 elever, men om du är en läsande lärare (och det borde alla vara, det ska alla vara) har du förhoppningsvis läst så många böcker att du kan tipsa eleverna om passande litteratur för just dem. När jag för några veckor sedan lyckades hitta de perfekta böckerna till ett par elever som i princip aldrig läst tidigare kändes det riktigt bra. Mycket handlar om just att skapa lyckade möten mellan böcker och läsare.

Jag varierar läsningen i klassrummet på så sätt att jag ibland väljer en gemensam bok för hela klassen, ibland får de välja böcker efter tema eller genre och ganska ofta blir den gemensamma läsningen högläsning av noveller eller dikter. Gemensamma läsupplevelser är viktiga även på gymnasiet.

Att låta eleverna välja mellan kanske 10 olika titlar och skapa läsgrupper av 4-5 personer är också ett bra sätt att skapa en social lässituation. Då har du en chans att stötta eleverna, men grupperna gör också att de kan stötta varandra.

Förutom gymnasiekurser fick jag i januari en grupp sva-elever på IM, som tidigare ”bara” haft svenska tillsammans med resten av klassen. Målet är att de ska nå betyg för år nio, vilket flera av dem kommer att göra. Kort tid i Sverige gör dock att vissa av dem behöver lite mer tid. Inför Nationella provet läste vi främst kortare texter och jobbade med läsförståelse. De var alla duktiga på att hitta svaren på raderna, medan svar som krävde analys var svårare. Efter provet har vi tillsammans läst Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero, en bok som jag använt flera gånger med andraspråkselever. Den här gången märktes det tyvärr att boken hunnit bli några år, då vardagsspråket är lite daterat. Trots detta är det en bra bok att jobba med, då frågor om identitet, kultur och språk lätt går att överföra från Agnes situation som same och mina elevers liv i en ny kultur.

När jag gick igenom kraven för E i svenska som andraspråk år 9 stod det klart att ett läsprojekt som innefattar ordkunskap, läsförståelsefrågor, analysfrågor, diskussioner och efterföljande skrivuppgifter täcker en stor del av kursen. Eleverna har dessutom gjort kopplingar mellan sig själva och boken, vilket gett många väldigt intressanta samtal. Vi har också läst faktatexter om samer och om författaren, för att få in olika texttyper.

Även i gymnasiets svenskkurser går mycket av det centrala innehållet att täcka med hjälp av läsning av skönlitteratur. Det här läsåret har mina ettor läst När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, en bok många gillade, men inte alla. Alla hade dock något de fastnade för, vilket syntes i det de skrev om boken. Anledningen till att vi läste just den här boken var att författaren kom på besök och det var lyckat.

Tyvärr hann jag bara med två längre läsprojekt i Svenska 1 i år och det är alldeles för lite. De har läst dikter och noveller också, men nästa år vill jag verkligen få in tre böcker. Dt andra projektet utgick från det väldigt breda temat identitet, där eleverna själva fick välja böcker. Vi läste också några noveller tillsammans och slutuppgiften var att diskutera och jämföra temat identitet i grupper där eleverna läst olika böcker, samt koppla böckerna till novellerna. Det senare gjorde eleverna också skriftligt. Fördelen med att eleverna ibland får välja böcker själv är att de också måste ta ansvaret för valet själva. Det är annars lätt att skylla på den som valt (den elaka svenskläraren) och därmed ge upp. Nackdelen är att de ibland, men inte jätteofta, väljer böcker jag inte läst eller ens vill läsa. Annars läser jag ibland strategiskt valda böcker samtidigt som eleverna för att kunna ”ha koll” och ställa bra frågor. Lite som i de personliga bokcirklarna jag skrev om ovan. Några fick också speciellt riktade boktips och några blev riktiga fullträffar. Läs mer om det här.

I år två har eleverna läst tre böcker. Eller snart tre böcker. Projekt ett var att läsa klassiker och det är ett arbetsområde jag kommer att förändra nästa år. Eleverna fick, efter tips och mig och skolbibliotekarien, välja valfri klassiker och det funkade i många fall, men inte alla. Istället planerar jag att välja ut ett mindre antal klassiker och låta eleverna läsa i grupp för att kunna stötta varandra. Här finns en lista med klassiker som brukar funka bra att läsa.

Ett annat alternativ är att byta plats på detta läsprojekt och det som pågår just nu. Det är ett projekt med fokus på Selma Lagerlöf och nittiotalet. Det många elever hade svårt med i höstas var att koppla verk, författare, samhälle och litteraturepok. Genom att tala mycket om nittiotalets litteratur och om Selma Lagerlöf, samt göra en mycket strukturerad mall för hur en text som kopplar samman just detta kan se ut, hoppas jag på bättre resultat.

Eftersom tiden är knapp i slutet av terminen har eleverna valt mellan några kortare verk: En herrgårdssägen, Körkarlen, Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien. En elev ville verkligen läsa Gösta Berlings saga och det kunde svenskfröken inte förbjuda hen att göra. När det gäller äldre verk märks dock läsovana mycket och frustrationen kan bli stor hos vissa elever. Hur detta kan lösas med annat än mer läsning har jag svårt att se. Jag får helt enkelt stå ut med suckande elever och se till att ge dem ännu mer stöttning under läsningens gång. Imorgon ska de som läser samma bok sitta i smågrupper och gemensamt göra en analys. Det kan förhoppningsvis hjälpa några.

I såväl Svenska 2 som Svenska 3 har eleverna läst sakprosa. Utifrån den vidaste benämningen (jfr engelskans non-fiction). Allt från självbiografiska böcker som skulle kunna kallas BOATS till faktaböcker om historiska personer och händelsen. Syftet var att källkritiskt granska trovärdigheten och det funkade överlag bra. Kanske bäst i Svenska 3, så det är där jag kommer att använda det framöver. Inte nästa år dock av förklarliga skäl. I höst ska jag för första gången undervisa i kursen Historia 1b, så möjligen skulle ett omarbetat sakprosaprojekt med fokus på just historiska böcker vara något. Jag är inte färdigtänkt. Det här är exempel på böcker som gick hem.

I Svenska 3 läste eleverna också dystopier och det var som vanligt lyckat. Många valde klassiska dystopier, som 1984 och Kallocain, vilket är de böcker jag vill behålla i undervisningen. Att elever läser nutida dystopier som främst vänder sig till unga läsare känns lite onödigt i just kursen Svenska 3. Nästa år blir det inget dystopitema, då eleverna som går i trean då har haft ett liknande projekt i Engelska 6 i år. Min plan är istället att fokusera på ”världslitteratur” och resa världen runt med hjälp av böcker, noveller och dikter. Dystopierna funderar jag på att inkludera i klassikerläsningen i Svenska 2 istället.

Min sommarläsning kommer att innehålla böcker från många olika länder och en och annan klassiker. Det handlar om att fullfölja mina läsmål för 2017. Sedan har jag svårt för att släppa läsvalen till eleverna. Det handlar inte (bara) om mitt kontrollbehov, utan också om att det är mitt ansvar som lärare att föra samman rätt bok med rätt läsare.

Läs också:

Att bära på en bok

Efter att ha lyssnat på Anne-Marie Körling i Lund har även jag börjat bära omkring på böcker. Inte en hel hög, som läsambassadören, men i alla fall en bok. Förra veckan var det Älgbarnet av Meg Rosoff som var med mig i korridorer och klassrum. Jag fick en del nyfikna frågor och om jag inte fick det så berättade jag lite om boken ändå. Någon slags ”attackboktips” så att säga och någon gång lika spontan högläsning.

Någon elev kopplade boken till ”den där boken om han som blir typ en insekt eller något” och vi fick skäl att prata om Kafka och hans Förvandlingen. Någon annan kopplade den till barndomsfavoriten Gittan och älgbrorsorna av Pija Lindenbaum, vilket ledde till ett samtal om barnboksfavoriter.

Tänk förresten vilket intressant tema att läsa dessa tre böcker och leta gemensamma drag. Det skulle jag vilja testa någon gång.

Veckans under-armen-bok är Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. En helt fantastisk liten bok om grammatik. Kommentarerna under dagen har mest handlat om att jag är lite knäpp, men planen är att hitta skäl till högläsning under morgondagen eller senare i veckan.

Jag gillar det där med att bära böcker. Det ska jag fortsätta med!

 

Läs också:

Det här med läslust och gemensam läsning

Självklart ska elever läsa hela böcker i svenskundervisningen även om det skulle kunna gå att tolka det som att noveller och utdrag räcker. För mig handlar det inte bara om att beta av kunskapskraven, utan om något större. Jag vill att mina elever ska förknippa böcker och läsning med något trevligt. När läsning blir något socialt tror jag faktiskt att läslust smittar. Jag undervisar i flera olika svenskkurser och kraven på vad elever ska läsa förändras självklart under gymnasiet.

Idag har jag lyssnat på gruppsamtal som mina ettor spelat in. Den här gången fick de välja böcker själva, men kravet var att de skulle kunna kopplas till temat identitet. Jag presenterade en rad böcker och vi botaniserade tillsammans på biblioteket. Gladast är jag för att många böcker verkligen hittade rätt läsare. Vissa läste böcker skrivna för ungdomar och unga vuxna och andra böcker som främst vänder sig till vuxna.

Samtalen inleds med att alla berättar kort om sina böcker. Därefter kopplar de till identitet och jämför sina böcker med noveller vi läst. Struktur och frihet, den kombinationen gillar jag. Ibland styr jag samtal om böcker, men jag gillar också att få ”tjuvlyssna” på samtal, vilket går när eleverna pratar själva och spelar in. När de väl glömt av att de faktiskt blir inspelade, brukar samtalen flyta på bra. Det är också intressant att märka hur de faktiskt tar ansvar för att föra samtalen framåt. Att ge dem uppgiften att koppla ihop böckerna gör att de lyssnar ännu mer aktivt på varandra.

Det som gjorde mig gladast var ändå att de verkar ha så himla trevligt. Samtalen fokuserade verkligen på böckerna de läst och många var väldigt entusiastiska. Det hissades och dissades med samma starka känslor. Att de verkligen läst böckerna är tydligt, men något tveksamt undantag.

Höjdpunkterna? När en elev, som sällan eller aldrig läser, berättar om Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn med sådan entusiasm att gruppen skrattar halvt hysteriskt och en annan lika skeptisk läsare erkänner att Jack av Christina Lindström faktiskt är riktigt bra. Andra favoritböcker bland eleverna var Wallflower av Stephen Cbosky, Du är aldrig ensam av Sarah Dessen och Francesca av Melina Marchetta.

 

 

Läs också:

Att välja e-bokstjänst

Jag har haft Storytel i drygt ett år nu och ljudboksutbudet är riktigt bra. Problemet är bara att jag inte lyssnar på ljudböcker och därför inte alls är intresserad av alla exklusiva sådana som finns att tillgå. Jag läser däremot e-böcker och där är utbudet ganska mediokert. Jag bestämde mig därför för att prova BookBeat och tänkte nu försöka utvärdera de två tjänsterna och bestämma vilken jag ska behålla. Priset är detsamma, 169 kronor/månad.

Det här är ingen vetenskaplig jämförelse, utan en helt känslomässigt sådan. Jag har inte gått igenom precis alla titlar och kontrollräknat vilken leverantör som är bäst. Efter att ha sökt på båda ställen och fyllt min bokhylla kan jag dock konstatera att det finns bra böcker både på Storytel och BookBeat, men det senare har fler böcker jag verkligen vill läsa. Jag hade bara önskat att böcker från Sekwa och ETTA fanns där, vilket det gör på Storytel. En annan sak som har betydelse är att Storytel köpt Norstedts och säkert kommer att inkludera deras böcker i sitt utbud. Då får de den kvalitetslitteratur som nu saknas lite bland e-böckerna. Just nu finns de bästa böckerna hos BookBeat.

Egentligen borde alltså valet vara självklart, men det är inte så enkelt. Det finns nämligen några irriterande brister hos BookBeat. E-boksläsaren är inte bra. Det går inte att göra bokmärken och spara kommentarer, något som jag använder mycket, då jag skriver om böckerna jag läser. Det går inte heller att se sidnummer, utan bara hur många procent av boken som är läst. Dessutom är det svårare att hitta böcker på BookBeat. Storytels app är alltså helt klart bättre.

Det finns ju också ett tredje alternativ, Nextory, som jag ännu inte testat. Eller, det har jag faktiskt, i typ fem minuter innan jag helt dissade deras e-boksläsare. Det var ett tag sedan dock. Ett lite annat utbud, men ska man som läsare få tillgång till nyheter kostar det 199 kronor. Jag hittar en del böcker som jag vill läsa, men känner spontant att jag inte kommer att pröva. Dyrare är ingen hit. Kanske ska jag helt strunta i betaltjänsterna och förlita mig på bibliotekens e-bokslån via e-lib. Där finns faktiskt en hel del titlar, men det är ett rätt så irriterande i-landsproblem att böckerna försvinner efter en knapp månad.

Jag ger det några veckor till, men snart måste jag bestämma mig för en e-bokstjänst. Det blir onödigt dyrt annars. Jag ska låta barnen botanisera också innan jag bestämmer mig. Vad tycker du att jag ska välja?

 

Läs också:

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än ”det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att ”Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: ”Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är ”fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till ”hittepå” och något ”trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

Läs också:

Jag bad om klassikertips. Ni kan inte ana vilka titlarna är…

Kanon har varit ett hett ämne det senaste på Twitter, i alla fall lärartwitter och jag bad om tips på klassiker och lovade läsa första olästa titel.

Dessa böcker fick jag tips om (få överraskningar ska erkännas) så jo, ni hade nog kunnat ana. Många bra böcker, men mina farhågor verkar stämma. Det är män från väst som dominerar:

Röda rummet av August Strindberg, som jag läst två gånger faktiskt, men inte gillar riktigt.

Fröken Julie av August Strindberg, är däremot en favorit.

Främlingen av Albert Camus, läst och gillade sådär, men många elever uppskattar den mycket.

Pärlan av John Steinbeck, läst och uppskattat.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg, läst flera gånger och tyckt mycket om.

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, läst för länge sedan och tror jag tyckte om den.

Historietter av Hjalmar Söderberg, en favoritförfattare.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, läsvärd, brukar funka bra.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, en favoritbok, aktuell igen iom filmatisering.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, läste på universitetet och älskade.

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf, helt okej, men ingen favorit.

Jerusalem av Selma Lagerlöf, den första olästa bland tipsen. Får läsa den då!

Jakob fatalisten av Denis Dierot, oläst och tämligen okänd för mig ska erkännas.

Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, tillhör avdelningen olästa klassiker jag absolut vill läsa

Dvärgen av Per Lagerkvist, ska erkänna att jag gav upp den, får göra ett nytt försök.

Barabbas av Per Lagerkvist. Den har jag också påbörjat och gett upp. Är inte riktigt kompis med Lagerkvist.
Singoalla av Viktor Rydberg, inte heller läst.

Brighton Rock av Graham Green. Inte läst den, men tyckte om Den tredje mannen.

Förvandlingen av Franz Kafka. En riktigt klassiker, som brukar vara uppskattad.

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bra och tänkvärd bok.

Lyrik av Erik Johan Stagnelius och John Donne.

 

Vilka titlar ska en kanon innehålla? Vad är egentligen sådan litteratur som alla borde känna till? Det här är en lista med böcker som i många fall är bra och dessutom redan finns på någon slags inofficiell kanoniserad lista bland lärare. Jag saknar en del och det är inte konstigt, då dessa titlar samlades ihop främst på twitter under ett fåtal timmar. Det säger dock en del om de böcker som många spontant anser vara läsvärda. När spontaniteten får råda blir det ofta böcker av män från väst, skrivna någonstans i slutet på 1800-talet eller början av 1900-talet. Om en kanon ska utarbetas är det möjligt att många av dessa titlar tar plats, men jag anser att det är av stor vikt att också se över mångfalden. Vi kommer aldrig att komma ifrån att litteraturhistorien är full av män, men de kvinnor som faktiskt också tagit plats borde verkligen finnas med. Om inte vill jag inte ha någon kanon.

Läs också:

Att hinna läsa då livet snurrar

Ni går jag in i en intensiv period med utvecklingssamtal, nationella prov och bokdeadlines. Som en oas väntar resan till Amsterdam en förlängd helg. På torsdag lyfter jag och Anna mot Nederländernas huvudstad, en stad som jag inte besökt sedan jag var barn. Frågan är hur mycket jag hinner läsa då och hur mycket jag hinner läsa över huvud taget de närmaste veckorna.

Det stressar mig alltid när jag vet att jag kommer att ha svårt att hitta lästid. Stressen i vardagen förstärks när jag inte hinner läsa. Oftast löser jag det genom att helt skippa tv:n, men trots att jag försöker lägga mig i tid för att hinna läsa är det snarare regel än undantag att jag somnar alldeles för snabbt.

Hur löser du lästid under intensiva perioder? Är det viktigt att hinna läsa, eller klarar du dig bra utan?

Läs också:

Två små läsare

IMG_2134

Det var i somras grabbarna O blev läsare på riktigt. Tidigare hade de läst lite själva, men mest var det jag eller maken som läste högt. Nu läser de själva varje dag och varvar ljudböcker med ”vanliga” böcker. Jag måste erkänna att jag saknar högläsningen, men jag är mest glad över att de verkligen börjat läsa på allvar. Som läsare får du så mycket gratis och jag hoppas att det kommer ge dem större möjligheter att nå goda studieresultat.

Min uppgift är att hitta bra böcker som de kan läsa. Ibland följer de med till biblioteket eller bokhandeln och letar då själva, ibland hittar jag något bra boktips hos någon bokbloggare eller hos mina privata bibliotekarier på Kulturkollo och i bokcirkeln Bokbubblarna. Just nu läser lillebror O Nåjdens sång av Martin Widmark och den är så bra att han läser hellre än spelar dataspel. Det är ett gott betyg. Storebror O har just börjat med serien om Percy Jackson av Rick Riordan och läser första delen Född till hjälte.

Jag tänker hela tiden att jag ska läsa samma böcker som de, för att kunna samtala kring dem. Sedan i somras har de tjatat på mig att läsa i alla fall första boken i serien om Gregor Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins. Dags att ta tag i det.

Läs också:

Tankar om tempo

Elever som läser långsamt gillar sällan att läsa. Det blir för jobbigt och de glömmer ofta vad de läst. Jag tänker att tempot är en viktig del av läsningen och att en sak vi behöver träna i skolan är just att läshastigheten ökar. Förståelse absolut, det är svårt att läsa utan, men också utan ett fungerande lästempo. Det gäller också att kombinera lästempo med strategier för att minnas det lästa.

För mig, som läser bra och ofta snabbt blir det tydligt att böcker jag hinner läsa ut snabbt ofta är (blir?) bättre än böcker jag läser långsamt, med många avbrott. Under avbrotten hinner jag glömma och då blir det svårt att fortsätta läsningen. Sedan får det inte gå för snabbt. Ibland kommer jag på mig själv med att ögonen läser snabbare än vad hjärnan klarar av. Det blir inte alls bra. Ofta händer det när jag måste läsa ut en bok till en speciell dag.

Mina tankar bottnar i en diskussion på twitter som egentligen handlade om dyslexi och anpassningar (min tolkning, tolkningar är viktiga på twitter) och ibland rörde vid mängdträning. Vad det nu är. Ofta hörs kommentarer om att det inte är vettigt att ”bara låta eleverna läsa” utan att göra något med det lästa och jag kan absolut förstå tanken. Att bara sitta och titta i en bok, utan att förstå är självklart meningslöst, men för att bli en snabb och effektiv läsare krävs både teknikträning och mängdträning.

Själv mår jag bäst om jag får tid till läsning och tid att komma in i en bok. Blir läsningen avbruten för mycket förstörs läsupplevelsen ofta helt. Så vad vill jag säga? Vi behöver läsa mer. I skolan, hemma för våra barn, själva för att inspirera andra och för att få ro i själen.

Läs också:

« Older Entries