Tag Archives: Läsning

Att välja e-bokstjänst

Jag har haft Storytel i drygt ett år nu och ljudboksutbudet är riktigt bra. Problemet är bara att jag inte lyssnar på ljudböcker och därför inte alls är intresserad av alla exklusiva sådana som finns att tillgå. Jag läser däremot e-böcker och där är utbudet ganska mediokert. Jag bestämde mig därför för att prova BookBeat och tänkte nu försöka utvärdera de två tjänsterna och bestämma vilken jag ska behålla. Priset är detsamma, 169 kronor/månad.

Det här är ingen vetenskaplig jämförelse, utan en helt känslomässigt sådan. Jag har inte gått igenom precis alla titlar och kontrollräknat vilken leverantör som är bäst. Efter att ha sökt på båda ställen och fyllt min bokhylla kan jag dock konstatera att det finns bra böcker både på Storytel och BookBeat, men det senare har fler böcker jag verkligen vill läsa. Jag hade bara önskat att böcker från Sekwa och ETTA fanns där, vilket det gör på Storytel. En annan sak som har betydelse är att Storytel köpt Norstedts och säkert kommer att inkludera deras böcker i sitt utbud. Då får de den kvalitetslitteratur som nu saknas lite bland e-böckerna. Just nu finns de bästa böckerna hos BookBeat.

Egentligen borde alltså valet vara självklart, men det är inte så enkelt. Det finns nämligen några irriterande brister hos BookBeat. E-boksläsaren är inte bra. Det går inte att göra bokmärken och spara kommentarer, något som jag använder mycket, då jag skriver om böckerna jag läser. Det går inte heller att se sidnummer, utan bara hur många procent av boken som är läst. Dessutom är det svårare att hitta böcker på BookBeat. Storytels app är alltså helt klart bättre.

Det finns ju också ett tredje alternativ, Nextory, som jag ännu inte testat. Eller, det har jag faktiskt, i typ fem minuter innan jag helt dissade deras e-boksläsare. Det var ett tag sedan dock. Ett lite annat utbud, men ska man som läsare få tillgång till nyheter kostar det 199 kronor. Jag hittar en del böcker som jag vill läsa, men känner spontant att jag inte kommer att pröva. Dyrare är ingen hit. Kanske ska jag helt strunta i betaltjänsterna och förlita mig på bibliotekens e-bokslån via e-lib. Där finns faktiskt en hel del titlar, men det är ett rätt så irriterande i-landsproblem att böckerna försvinner efter en knapp månad.

Jag ger det några veckor till, men snart måste jag bestämma mig för en e-bokstjänst. Det blir onödigt dyrt annars. Jag ska låta barnen botanisera också innan jag bestämmer mig. Vad tycker du att jag ska välja?

 

Läs också:

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än ”det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att ”Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: ”Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är ”fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till ”hittepå” och något ”trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

Läs också:

Jag bad om klassikertips. Ni kan inte ana vilka titlarna är…

Kanon har varit ett hett ämne det senaste på Twitter, i alla fall lärartwitter och jag bad om tips på klassiker och lovade läsa första olästa titel.

Dessa böcker fick jag tips om (få överraskningar ska erkännas) så jo, ni hade nog kunnat ana. Många bra böcker, men mina farhågor verkar stämma. Det är män från väst som dominerar:

Röda rummet av August Strindberg, som jag läst två gånger faktiskt, men inte gillar riktigt.

Fröken Julie av August Strindberg, är däremot en favorit.

Främlingen av Albert Camus, läst och gillade sådär, men många elever uppskattar den mycket.

Pärlan av John Steinbeck, läst och uppskattat.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg, läst flera gånger och tyckt mycket om.

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, läst för länge sedan och tror jag tyckte om den.

Historietter av Hjalmar Söderberg, en favoritförfattare.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, läsvärd, brukar funka bra.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, en favoritbok, aktuell igen iom filmatisering.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, läste på universitetet och älskade.

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf, helt okej, men ingen favorit.

Jerusalem av Selma Lagerlöf, den första olästa bland tipsen. Får läsa den då!

Jakob fatalisten av Denis Dierot, oläst och tämligen okänd för mig ska erkännas.

Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, tillhör avdelningen olästa klassiker jag absolut vill läsa

Dvärgen av Per Lagerkvist, ska erkänna att jag gav upp den, får göra ett nytt försök.

Barabbas av Per Lagerkvist. Den har jag också påbörjat och gett upp. Är inte riktigt kompis med Lagerkvist.
Singoalla av Viktor Rydberg, inte heller läst.

Brighton Rock av Graham Green. Inte läst den, men tyckte om Den tredje mannen.

Förvandlingen av Franz Kafka. En riktigt klassiker, som brukar vara uppskattad.

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Bra och tänkvärd bok.

Lyrik av Erik Johan Stagnelius och John Donne.

 

Vilka titlar ska en kanon innehålla? Vad är egentligen sådan litteratur som alla borde känna till? Det här är en lista med böcker som i många fall är bra och dessutom redan finns på någon slags inofficiell kanoniserad lista bland lärare. Jag saknar en del och det är inte konstigt, då dessa titlar samlades ihop främst på twitter under ett fåtal timmar. Det säger dock en del om de böcker som många spontant anser vara läsvärda. När spontaniteten får råda blir det ofta böcker av män från väst, skrivna någonstans i slutet på 1800-talet eller början av 1900-talet. Om en kanon ska utarbetas är det möjligt att många av dessa titlar tar plats, men jag anser att det är av stor vikt att också se över mångfalden. Vi kommer aldrig att komma ifrån att litteraturhistorien är full av män, men de kvinnor som faktiskt också tagit plats borde verkligen finnas med. Om inte vill jag inte ha någon kanon.

Läs också:

Att hinna läsa då livet snurrar

Ni går jag in i en intensiv period med utvecklingssamtal, nationella prov och bokdeadlines. Som en oas väntar resan till Amsterdam en förlängd helg. På torsdag lyfter jag och Anna mot Nederländernas huvudstad, en stad som jag inte besökt sedan jag var barn. Frågan är hur mycket jag hinner läsa då och hur mycket jag hinner läsa över huvud taget de närmaste veckorna.

Det stressar mig alltid när jag vet att jag kommer att ha svårt att hitta lästid. Stressen i vardagen förstärks när jag inte hinner läsa. Oftast löser jag det genom att helt skippa tv:n, men trots att jag försöker lägga mig i tid för att hinna läsa är det snarare regel än undantag att jag somnar alldeles för snabbt.

Hur löser du lästid under intensiva perioder? Är det viktigt att hinna läsa, eller klarar du dig bra utan?

Läs också:

Två små läsare

IMG_2134

Det var i somras grabbarna O blev läsare på riktigt. Tidigare hade de läst lite själva, men mest var det jag eller maken som läste högt. Nu läser de själva varje dag och varvar ljudböcker med ”vanliga” böcker. Jag måste erkänna att jag saknar högläsningen, men jag är mest glad över att de verkligen börjat läsa på allvar. Som läsare får du så mycket gratis och jag hoppas att det kommer ge dem större möjligheter att nå goda studieresultat.

Min uppgift är att hitta bra böcker som de kan läsa. Ibland följer de med till biblioteket eller bokhandeln och letar då själva, ibland hittar jag något bra boktips hos någon bokbloggare eller hos mina privata bibliotekarier på Kulturkollo och i bokcirkeln Bokbubblarna. Just nu läser lillebror O Nåjdens sång av Martin Widmark och den är så bra att han läser hellre än spelar dataspel. Det är ett gott betyg. Storebror O har just börjat med serien om Percy Jackson av Rick Riordan och läser första delen Född till hjälte.

Jag tänker hela tiden att jag ska läsa samma böcker som de, för att kunna samtala kring dem. Sedan i somras har de tjatat på mig att läsa i alla fall första boken i serien om Gregor Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins. Dags att ta tag i det.

Läs också:

Tankar om tempo

Elever som läser långsamt gillar sällan att läsa. Det blir för jobbigt och de glömmer ofta vad de läst. Jag tänker att tempot är en viktig del av läsningen och att en sak vi behöver träna i skolan är just att läshastigheten ökar. Förståelse absolut, det är svårt att läsa utan, men också utan ett fungerande lästempo. Det gäller också att kombinera lästempo med strategier för att minnas det lästa.

För mig, som läser bra och ofta snabbt blir det tydligt att böcker jag hinner läsa ut snabbt ofta är (blir?) bättre än böcker jag läser långsamt, med många avbrott. Under avbrotten hinner jag glömma och då blir det svårt att fortsätta läsningen. Sedan får det inte gå för snabbt. Ibland kommer jag på mig själv med att ögonen läser snabbare än vad hjärnan klarar av. Det blir inte alls bra. Ofta händer det när jag måste läsa ut en bok till en speciell dag.

Mina tankar bottnar i en diskussion på twitter som egentligen handlade om dyslexi och anpassningar (min tolkning, tolkningar är viktiga på twitter) och ibland rörde vid mängdträning. Vad det nu är. Ofta hörs kommentarer om att det inte är vettigt att ”bara låta eleverna läsa” utan att göra något med det lästa och jag kan absolut förstå tanken. Att bara sitta och titta i en bok, utan att förstå är självklart meningslöst, men för att bli en snabb och effektiv läsare krävs både teknikträning och mängd.

Själv mår jag bäst om jag får tid till läsning och tid att komma in i en bok. Blir läsningen avbruten för mycket förstörs läsupplevelsen ofta helt. Så vad vill jag säga? Vi behöver läsa mer. I skolan, hemma för våra barn, själva för att inspirera andra och för att få ro i själen.

Läs också:

Att finna lugn

Ibland när jag haft en stressig dag går jag till biblioteket innan jag åker hem. Utan någon speciell plan går jag runt några varv bland hyllorna. Jag läser på någon baksida, bläddrar i någon bok, andas djupt några gånger och känner mig genast lugnare.

Älskade bibliotek.

Läs också:

Ett nytt favoritlag

Min kollega från Jämtland uppmärksammade mig idag på att ett av nästan års nykomlingar i Allsvenskan är något alldeles extra. Östersunds FK är inte bara unika för att det är en vinterstad som kör sommarsport, även om det är kul i sig att de Allsvenska lagen får en större geografiska spridning. De är också ett mångkulturellt lag och har aktivt tagit ställning mot SD och inte bara i ord, utan även i handling, engagerat sig för nyanlända flyktingar i närområdet.

Som om det inte vore nog blir en bok- och forbollsälskande PK-lärarinna extra glad åt att läsa om det litteraturprojekt som Östersunds FK startat. Klubben har en egen kulturcoach som heter Karin Wahlén, bara en sådan sak. 2011 startade hon projektet som bland annat går ut på att introducerat laget för litteratur, konst och teater och att spelarna i klubben föreläser för ungdomar om vikten av läsning. De har också startat en bokcirkel, utan för den obligatoriska kulturträningen och till exempel läst Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, vilket imponerade så mycket på författaren att hon skickade en inspelad hälsning.

Så här säger Wahlén i en artikel på idrottensaffarer.se från 2014:

– Det är inte frivilligt att delta utan det ingår i kontraktet. Men ingen protesterar, och jag tror att även om det skulle finnas de som inte ser meningen med att delta är grupptrycket så starkt att de hakar på ändå.

Så ja, grupptryck behöver inte alltid vara negativt och efter en trög start är nu kultursatsningen i full gång. Det som har hänt är att spelarna får helt andra frågor och att den tydliga kopplingen mellan sport och kultur blir tydligare. Spelarna är förebilder och kan nu vara det på fler sätt än de sportsliga. Dessutom visar de att kultur är för alla.

Hur fantastiskt är inte det här?

Jag har helt klart fått ännu ett favoritlag i Allsvenskan. Heja Östersunds FK!

 

PS. Hur är det Blåvitt? Behöver ni en kulturcoach? Vet en bloggare med blåvitt hjärta som gärna skulle ta ett sådant uppdrag. DS.

Läs också:

7 frågor om böcker och läsning

Hittade de här frågorna hos Vargnatts bokhylla. Ett lagomt lördagsnöje.

1. Hur hittar du nya böcker att läsa?
Jag lusläser Svensk Bokhandels katalog, får en massa tips från bokbloggare och försöker hålla koll på kultursidorna. Ungefär så. Problemet är liksom inte att hitta böcker att läsa, utan att hinna läsa dem. Eller i alla fall en bråkdel av dem.

2. Hur kom det sig att du började gilla att läsa?
Böcker har alltid varit viktiga. Högläsningen från barndomen är ett kärt minne och jag lärde mig läsa själv när jag var fem. Under gymnasiet hade jag något av en downperiod, jag minns att jag till och med åkte på semester med bara en bok, men sedan kom jag igång igen. Så mycket som jag läste mina första bokbloggarår har jag dock inte läst sedan jag var typ tio och bar hem kassvis med böcker från biblioteket.

3. Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?
Jag har helt klart börjat läsa bredare sedan jag började bokblogga, men jag har alltid läst ganska så spretigt. Redan då jag var liten blandade jag Vilhelm Moberg med Jean M Auel och var alldeles för ung för att läsa något av det. Faktum är att jag nästan läser fler ungdomsböcker nu, då utbudet är så mycket bättre.

4. Hur ofta köper du böcker?
Jag skulle inte behöva köpa några böcker alls, då hyllorna innehåller olästa böcker nog för flera år, liksom min Kindle. Ändå blir det några böcker i månaden. Lägg där till ett antal recensionsexemplar varje månad så kan ni räkna ut att min TBR-hög är hög som en skyskrapa.

5. Hur kom det sig att du började bokblogga?
Jag var ganska sen att upptäcka bloggvärlden, började läsa Bokhora och några andra bloggar 2008 och i januari 2009 startade jag min första blogg Lilla O. Varför? Det var ett väldigt spontant beslut, men jag har alltid älskat böcker och tyckt om att skriva. Den sociala sidan av bokbloggandet är en bonus jag absolut inte räknade med. Vad mycket tråkigare mitt liv hade varit utan alla bokbloggarvänner. För ja, det handlar inte bara om bekanta, utan om vänner. Många nya vänner.

6. Hur reagerar du om du inte tycker om slutet på en bok?
Besvikelsen kan vara intensiv, men kort. Ofta glömmer jag bort slutet ganska snabbt.

7. Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?
Slutet läser jag aldrig, det förstör för mycket, men det händer att jag bläddrar fram lite ibland. Aldrig då jag läser e-böcker dock. Mest bläddrar jag tillbaka när mitt minne sviker.

Läs också:

När en bok tar tag

142603491524xz9

Det finns ofta ett speciellt ögonblick i varje bok jag läser, det då jag känner att jo, nu är jag fast. Ibland sker det redan ett par sidor in i boken och då är det nästan alltid någon snygg formulering som fångar mig, men ibland dröjer det länge och då handlar det ofta om att jag inte riktigt fastnar för varken språk eller karaktärer. När jag så äntligen känner den där kopplingen till personerna boken handlar om, det är då jag fastnar.

Andra ögonblick jag älskar är när jag någonstans i boken får förklaringen till titeln, eller när samma formulering återkommer i texten. Det gillar jag, då märks det att författaren tänkt till och det känns lite som att jag får ett hemligt meddelande genom texten. Det får mig alltid att le lite extra i tyst samförstånd med den som skrivit det.

I böckerna om Emily av L M Montgomery talar huvudpersonen om ”glimten”, det där korta ögonblicken av lycka som helt plötsligt kan komma över en. Ibland när jag har låga perioder kan jag helt mista glimten, men när den kommer är det extra härligt. Det kan handla om en ovanligt vacker morgon, eller något annat som väcker känslorna. Ibland kommer glimten under läsningen av en riktigt vacker formulering eller händelse. Då är det extra härligt att läsa och en bok som framkallar glimten har mig helt fast.

Vad är det som gör att du fastnar i en bok? Kan du känna när en trög bok vänder? Vad fångar dig?

Läs också:

« Older Entries