enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läsning (Sida 1 av 17)

Ignorance is bliss?

Okunnighet är salighet och var och en blir salig på sin tro. Gamla uttalanden, som väl representerar medieklimatet och den politiska debatten just nu. Författaren Helena Dahlgren delade citaten av Kanye West och Martin Luther King Jr ovan. Två uttalanden som symboliserar olika delar av samhället, där sanning och kunskap blivit något subjektivt.

Jag var tvungen att googla Kanye Wests citat, för att se om han verkligen kunde ha sagt något sådant och ja, det gjorde han 2015. Det ironiska i det hela, vilket också påpekas, är att han själv skrivit en bok som han självklart vill att andra ska läsa. En bok med ”Kanye-isms”, hans personliga filosofi. Annat som kom upp när jag googlade West är hans uttalade stöd för president Trump. Say no more.

Samtidigt är den kommentar jag just skrev ganska dum. Även om det finns ett samband mellan låg utbildningsnivå och en benägenhet att rösta på populistiska partier och kandidater, tjänar samhället ingenting på att det påpekas. När vi har vetskapen måste vi däremot göra något med den. Det handlar både om att minska utanförskapet och att förstå världen bättre.

I veckan läste jag ett inlägg av en lärare som inte visste hur hen skulle hantera elever som hävdar att svt ägnar sig åt kommunistpropaganda, att media ljuger och att alla partier utom SD är västerextrema. Jag tror att hen är långt ifrån ensam utan tror att problemet finns i om inte alla, så väldigt många skolor. Det finns ingen gemensam sanning längre, ingenting som vi alla kan ställa upp på. Det är precis den farliga ignorans och dumhet som Martin Luther King Jr varnar för. Mer medveten hos de som sprider den, än de som tar mot den. De enkla lösningar går snabbt att få till sig i sociala medier. Någonstans har de som stöttar andra partier än SD blivit en elit som är lätt att håna. Jag tänker t.ex. på det upprop mot SD som Kjell Bergqvist startade i september och som samlade hundratals kändisar.

Vi kommer aldrig att bli ett land där det finns två tv-kanaler och det svåraste beslutet var om man skulle köpa Aftonbladet eller Expressen, men vi måste hitta någon slags konsensus om att det faktiskt finns saker som är sant och falskt och att vissa åsikter gör mer skada än nytta.

Och vad har läsning med det att göra? Mycket. Jag tror att läsning och utbildning är nyckeln. Det måste jag tro. Förra året skrev jag ett inlägg om vikten av läsande förebilder och det är verkligen något jag tror på. Kändisar som Kanye West får inte bli normen. Att inte läsa böcker ska vara något att skämmas för, inte skryta över. I somras hade DN en intervjuserie där alla partiledare berättade om kultur som betytt mycket för dem. Jag har sammanfattat här och här.

Vi måste göra läsning och bildning folklig igen. Det får inte bli så att böcker blir något för den hatade eliten, utan för alla. Den som hittar läsningen fortsätter förhoppningsvis att läsa och lär sig troligen något på vägen. Ibland är jag rädd för att allt är kört. Att vi kommer att gå under i en högerextrem sörja av klimatförnekare, men jag är inte redo att ge upp riktigt ännu. Ignorans kan kanske vara enkelt för stunden, men det måste vända. Det ska inte vara coolt att vara en ”proud non-reader”.

 

Tillfället gör boken?!

I somras påbörjade jag Huset på Cap Corse av Emma Piazza. Tanken var att jag skulle läsa den på Korsika, men semesterplanerna ändrades och jag läst den istället på altanen. Nu tror jag inte att platsen egentligen hade betydelse, men något gjorde att jag inte tilltalades av boken. Jag tyckte att den var rörig, gillade inte spänningsfokuset och tyckte att karaktärerna var svåra att relatera till. Det slutade med att boken lades åt sidan och jag gick vidare till annat.

Så slumpade det sig så att jag behövde en bok att läsa i badet. Alla påbörjade böcker fanns på mina läsplattor och sådana är inte så passande just vid badkarsläsning. Jag tog en kik i bokhyllan, insåg att Huset på Cap Corse låg där bortglömd och bestämde mig för att ge den en ny chans. Att författaren Emma Piazza gillat min bild av hennes bok på Instagram var en anledning till att jag faktiskt tänkt på den.

Jag låg i badet tills vattnet blev alldeles för kallt och kunde inte sluta läsa. Den var inte alls rörig, utan snyggt skriven, spänningsfokuset kändes inte alls krystat, utan just spännande och karaktärerna berörde mig. Jag läst drygt hundra sidor i badkaret och det kändes som att läsa en ny bok.

Den här erfarenheten är inte unik på något sätt. Det har hänt förr att jag gett upp böcker, för att sedan plocka upp dem vid ett senare tillfälle och sluka dem. Det jag funderar över är hur många böcker jag tvingat mig igenom och halvsågat för att tillfället att läsa dem helt enkelt inte var det rätta. Ofta undviker jag böcker jag tror kräver för mycket av mig när jag inte är i god läsform, samtidigt kan en komplex bok av en favoritförfattare fungera bra mycket bättre än något annat. Konsten att välja rätt bok är helt klart svårare än vad somliga tror.

Samma bok, olika tillfällen. Tänk vilken skillnad det kan göra. Nu har jag inte läst ut Huset på Cap Corse, men jag har utan tvekan fastnat tillräckligt för att göra det. Jag återkommer med ett inlägg då.

 

Att välja böcker till undervisningen

Malin & Cissi Svensklärare emellan är en ny podd med Cecilia Peña och Malin Larsson, två lärare som jag följt en del i sociala medier. Cecilia var jag på en nyttig, men kanske inte så rolig skattekurs med förra året, men Malin har jag aldrig träffat. Poddar är ju inte min grej, jag läser hellre än att lyssna, men det här är tillräckligt intressant för att jag ska fastna och för mig är det en riktigt bra betyg.

Avsnitt två handlar om vilka böcker de använder i undervisningen om och om igen. Ett ämne som jag går igång på.

Cissi börjar med att berätta om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist (finns som lättläst med titeln Vampyren i Blackeberg), som hon brukar läsa med eleverna i nian. En vuxenbok som ungdomar kan klara av, med barn som huvudpersoner. Det är också en bok som hon älskar och det är viktigt att läraren som undervisar gör det. Att boken innehåller relevanta teman är också viktigt, vilket också tas upp i avsnittet. Ett tacksamt tema är identitet, som jag brukar arbeta kring i Svenska 1.

Jag gillar boken, men har faktiskt aldrig läst den med elever. Den är lång, vilket Cissi också påpekar och gemensamma böcker får gärna vara lite kortare. Sedan förstår jag argumentet att läsa en bok som utspelar sig i elevernas närmiljö. Det påminner mig om att leta efter en bok som utspelar sig i Göteborg. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle jag valt Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström, där Liseberg spelar en viktig roll. Flera elever har också läst hennes bok Jack i Svenska 1 med gott resultat.

Malin återkommer ständigt En man som heter Ove av Fredrik Backman, en bok som hon älskar (och jag också). En vuxenbok om en gammal man, som tonåringar ändå kan känna igen sig i. Jag tycker att det är intressant att lyssna till hur eleverna tar sig an denna bittra man med hjälp av frågor från Malin. I boken lyfts ämnen som homosexualitet, vänskap, kärlek, sorg, död och den är fylld av starka kvinnor. Boken finns också i en lättläst version.

Roligt också att Malin påpekar att eleverna efter att ha läst boken och sett filmen är helt överans om att boken är bättre. Det är min erfarenhet också när vi arbetat med både bok och film och det är så himla gött som svensklärare att reaktionen alltid blir som jag vill.

Att språket i boken är viktigt tycker både Cissi och Malin och jag håller med. I just En man som heter Ove finns en hel del bildspråk, som Malin brukar använda som inspiration för elevernas egna skrivande. Att sno och härma är både kul och lärorikt. Det borde jag använda mig mer av i undervisningen.

Ett bra tips är att ta reda på bokens LIX, något jag inte ens visste att man kan. Nu kanske det inte är jätteaktuellt för mig när jag har svenskkurser på estetiska programmet, men det kan finnas tillfälle när det är bra. Sedan är inte bara språket viktigt, utan också berättartekniken och tidsperspektivet. När mina treor läste Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler pratade vi mycket om just den ordning som historien berättades i med början i mitten. Många gillade, men vissa tyckte att det var klurigt.

Det här med klassuppsättningar och hur vi som lärare ska få tillgång till nya böcker diskuteras i programmet. En lärare har skrivit in och berättar att hon köper böcker själv på loppis, vilket låter helt galet. Vi har inte jättemånga klassuppsättningar där jag jobbar, då de flesta lärare hos oss inte läser gemensamma böcker, utan föredrar att använda flera böcker i en klass och låta eleverna läsa i grupp.

Jag gillar att variera läsning och läser ofta i alla fall en bok gemensamt i varje kurs, någon i grupp och sedan någon som eleverna väljer själva utifrån ett tema. Jag kombinerar också alltid bokläsningen med andra, kortare texter. Ibland noveller, ibland artiklar och ofta en kombination. Sommar i P1 är också en guldgruva som inspiration.

I år kommer jag att börja med Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad i Svenska 1. Det är en bok jag läst flera med elever och den brukar fungera bra. Vi kombinerar läsningen med att lyssna på Asaads sommarprogram från 2015 och ibland har jag också använt utdrag ur Blod rödare än rött, som är berättelsen om Asaads pappa. I höst kommer en tredje bok Bortom solens strålar, som handlar om tiden efter flykten till Sverige och före resan till Kurdistan i Stjärnlösa nätter. Stjärnlösa nätter finns också i en bearbetad version.

Förra året läste ettorna också När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och den är fantastiskt bra, men nu har jag läst den med elever så många gånger att jag börjar tröttna på den. Jag är lite sugen på att testa något helt nytt, men vet inte riktigt vad ännu. Jag får botanisera i skolbiblioteket och vid behov tigga mig till en ny klassuppsättning. Det hade varit spännande att läsa The Hate U give av Angie Thomas tillsammans. Eller så stannar jag hos Schiefauer och läser Pojkarna. Eftersom jag arbetar på estetiska programmet hade det annars varit roligt att läsa Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren eller Saker ingen ser av Anna Ahlund, som båda handlar om estetelever.

Tvåorna får läsa Lagerlöf inledningsvis. Det är tredje året jag läser kortromaner av henne med eleverna och jag fortsätter för att böckerna är såväl bra och relevanta. Jag tycker verkligen att Lagerlöf är en författare eleverna ska känna till. En stor kvinna mitt i en massiv massa av män. Just balansen mellan män och kvinnor är viktig för mig och kanske extra viktig när det gäller litteraturhistoria, för att balansera upp det lite.

I trean har jag inte riktigt tänkt färdigt. Jag funderar lite på att testa ”Fakturan” av Jonas Karlsson ur Spelreglerna. En längre novell om saker vi får gratis, men som helt plötsligt börjar kosta och det är långt ifrån billigt. En text som känns väldigt aktuell. Sedan hade jag tänkt att samarbeta med mig själv i historia, men kursen går inte i höst som det var tänkt, så jag får tänka några varv till.

Några andra tips från programmet:

När jag inte hade nåt av Ison Glasgow och Emil Arvidsson

Flyga drake av Khaled Hosseini

Du! Hitta rytmen av Daniel Möller

Gatukatten Bob av James Bowen

”Fulet” av John Ajvide Lindqvist (novell ur Låt de gamla drömmarna dö)

Här reagerar jag lite på att alla böcker är skrivna av män. Att variera de texter eleverna möter gällande kön, geografi och tid är superviktigt för mig (och säkert något som Cissi och Malin tänker på också, men inte just i detta program) och jag försöker även tänka på ett normkritiskt perspektiv, vilket är riktigt viktigt för mina elever.

Hur urvalet blir mer mångfacetterat är viktigt att diskutera. Inte minst på högstadiet är det lätt att välja böcker av män om män, då killarna ska lockas till läsning. De är inte sällan mer skeptiska än tjejer. Dessutom finns det en (kanske omedveten) uppfattning om att killar inte vill läsa böcker där tjejer är huvudpersoner, men att tjejer lätt kan identifiera sig med killar. På samma sätt som män läser böcker skrivna av män och kvinnor böcker av män och kvinnor.

Så vad styr mitt urval?

Boken ska finnas tillgänglig på skolan/biblioteket, tråkigt men sant.

Den ska behandla relevanta teman.

Den ska vara välskriven.

Elevgruppen ska kunna relatera till den och utmanas av den.

Jag ska tycka om den och inspireras att skapa ett läsprojekt kring den.

Den ska vara en viktig pusselbit i den mångfald eleverna ska möta under läsåret.

 

 

Böcker jag rekommenderar att läsa med ungdomar i olika åldrar finns här. Jag har också skrivit en rad inlägg om läsning som du hittar här.

 

Photo by Toa Heftiba on Unsplash

 

 

 

Att upptäcka världen genom litteratur

I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de ”vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en ”västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.

Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med ”rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.

Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap.

De noveller jag valde ut var:

”Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013

”Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

”Rost” av Marçal Aquino, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

”Törst” av Nawal El Saadawi, ur Törst, Ordfront förlag, 1991 (Egypten)

 

Om jag haft tid skulle jag också använt:

”Smuts” av Etgar Keret, ur Åtta procent av ingenting, Bastion, 2008 (Israel)

”Det gröna odjuret” och/eller ”Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)

”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)

 

Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.

Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.

Följande frågor fick de som stöd:

Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.

Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?

 

Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.

Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske ”vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.

Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara ”nyttigt”.

Här är de böcker som eleverna valde och gillade:

Slumdog millionaire av Vikas Swarup (Indien)

Vi av Kim Thúy (Vietnam, Kanada)

Memorys bok av Petina Gappah (Zimbabwe)

1Q84 del 1 av Haruki Murakami (Japan)

En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (Japan)

Flickorna från Riyadh  av Rajaa Alsanea (Saudiarabien)

Och bergen svarade av Khaled Hosseini (Afghanistan)

Vi kom över havet av Julie Otsuka (Japan och USA)

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (som visserligen utspelar sig i USA, men som ger ett annorlunda perspektiv på andra världskriget)

 

Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.

Konsten att väcka läsglädje

Allt som oftast diskuteras barns och ungdomars läsning på olika ställen i sociala medier. I helgen har det dels handlat om huruvida lärare verkligen måste läsa böcker själva innan de läser dem för eleverna och hur en bra litteraturförmedling för elever kan se ut.

Två saker gör mig en aning upprörd. Dels att så många inte verkar tycka att det är viktigt att läsa böcker innan de låter eleverna möta dem och att så väldigt många tycker att böcker de själva läste som barn för sisådär 30 år sedan (i bästa fall) är boktips som är relevanta idag.

Visst kan det vara så att det finns en funktion i att uppleva en bok man inte läst tillsammans med sina elever, men då har du som lärare ingen som helst kontroll över innehållets kvalitet. Tänk om du sitter där med en bok vars budskap går helt emot det som du och läroplanen står för, eller innehåller händelser som kan uppröra vissa elever? Ja, det ger bra tillfällen för samtal och nej, det går inte att skydda eleverna emot allt, men det går att förbereda dem och dessutom förbereda sig själv. Det är en lärares skyldighet.

Gamla böcker kan vara fantastiska. Däremot kan språket vara föråldrat, vilket kan göra att en ovan läsare ger upp. Om du som lärare väljer en sådan bok måste du också vara beredd att stötta eleverna i läsningen. Att släppa en ovan läsare själv med en bok som du inte läst på många år och som dessutom är svår ger dåliga förutsättningar för läsglädje.

Nu har mina gymnasietvåor visserligen precis avslutat ett klassikerprojekt där böckerna i flera fall varit för svåra för eleverna, så visst kan även jag utmana dem lite väl mycket ibland. Då hade jag dock förberett dem genom ett gemensamt läsprojekt i höstas där de läste kortromaner av Selma Lagerlöf och dessutom tipsat om förhållandevis lättlästa klassiker tillsammans med vår skolbibliotekarie. Eftersom jag också läst dessa böcker var det lättare för mig att samtala med eleverna under läsningen och genom detta kunna stötta dem lite. Det är stor skillnad mellan att själv vara förberedd och ha läst böckerna som eleverna tar sig an, än att bara släppa dem själva med en bok som bjuder en hel del motstånd.

När det gäller böcker för yngre elever förstår jag faktiskt inte varför gamla böcker skulle vara att föredra framför nyare, mer relevanta sådana. Det finns helt klart författare som inte bör glömmas bort, som Astrid Lindgren och Katarina Taikon, för att nämna några, men många gamla böcker för målgruppen saknar relevans idag. Vårt primära uppdrag som lärare är dessutom att göra barn och unga till läsare, inte att tvinga i dem böcker som inte talar till dem.

Det finns ingen garanti att nya böcker automatiskt är bra, därför behöver lärare vara läsare. Ja, det handlar självklart om tid, men som med allt annat handlar det också om prioriteringar. Jag prioriterar en god litteraturundervisning och då behöver jag göra medvetna val gällande vilken litteratur mina elever ska möta. De som undervisar yngre elever än jag har ett ännu större ansvar, då det är långt tidigare än på gymnasiet som läsvanan måste grundas. Det finns få saker som är så effektivt som att ge en elev ett personligt boktips. En bok som du läst och tror skulle passa just denna elev. Att bara slentrianmässigt välja böcker som funkat förr eller som man själv älskat som barn är oansvarigt.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan nu, men det här är något jag brinner för. Den som arbetar i skolbibliotek eller som svensklärare måste värna läsningen och det görs bäst genom att faktiskt ha koll på nya böcker som släpps. Kanske är det ändå så att du väljer att läsa en gammal goding, men då ska det vara ett medvetet val och inte ett icke-val.

Här finns en lista med böcker som är nya, bra och relevanta.

Här finns fler inlägg om läsning.

Läsning på olika sätt

De två sista dagarna inför läslovet, förlåt februarilovet eller kanske os-sportlovet är jag på Borås Högskola för handledarutbildning inom Läslyftet. En utbildning som inte alls uppfyllt mina förväntningar, då väldigt lite riktar sig till oss som arbetat länge inom skolan, vilka dessa handledare definitivt är. Mycket är alldeles för grundläggande. Igår fick vi dock lyssna till Monica Reichenberg som har en hel del kunskap om läsning utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon inleder med en koppling till Läslyftet som fenomen och de positiva resultat som syntes i PISA. ”Ropa inte hej”, säger hon, då det tar många år innan man vet om det är en tillfällig trend, eller en permanent förändring. Vi måste fortsätta att arbeta medvetet med läsning och läsförmåga.

Att inte kunna läsa är något pinsamt som får eleven att känna sig dum och kanske bli stökig. Hur förstår man egentligen texter? Om man inte har strategier för att förstå ägnar man ofta tiden åt annat, t.ex. att störa. Delaktighet är viktigt. Reichenberg trycker därför på vikten av högläsning och gemensam läsning, men påpekar också hur viktigt det är att eleverna därefter får pröva själva. Ett regelbundet och medvetet litteraturarbete är viktigt och då är den gemensamma läsningen superviktig. Det gäller dock att hitta en balans mellan den gemensamma och den enskilda läsningen.

Tidigare i veckan diskuterades läsning i en FB-grupp och en lärare påpekade, liksom Reichenerg, vikten av högläsning. Nu var kommentaren en rätt otrevlig sådan som menade att den lärare som låter sina elever läsa tyst egentligen är lat och inte bryr sig om sina elevers läsförmåga. Att läsa tyst är ingenting som ska förekomma i skolan, utan det får eleverna göra hemma. I skolan är det högläsning som gäller, enligt den kommenterande läraren. Det lät som att hon lyssnat på forskare som Monica Reichenberg, men kanske inte kom vidare till steget efter högläsning.

Jag håller helt med om vikten av högläsning och stöttning, även på gymnasiet. Att modellera och säkerställa att eleverna får strategier för vidare läsning. Det är just gällande vidare läsning som jag hoppas att jag missuppfattade läraren som skrev om högläsning som  enda läsning i skolan. Gemensam läsning kan betyda att läraren läser högt och sedan leder ett samtal kring det lästa, men det kan också betyda så mycket mer. För mig är det viktigt att eleverna tränar för att sedan kunna klara samma sak själva. Att strategierna finns i dem och blir deras egna.

På Facebook påminde en annan lärare om Lucy Calkins, som trycker på vikten av gemensam läsning, men också av tyst läsning. Nyckelordet för mig är också. Att bara låta eleverna sitta själva med en bok och läsa tyst är självklart inte bra. Då finns en stor risk att eleverna inte läser alls, utan bara sitter av tiden. Eftersom allt för få läser hemma behöver vi däremot erbjuda även självständig läsning i skolan. Det betyder inte att man som lärare ska släppa eleverna helt utan stöttning för att få en lugn stund, utan att olika sorters lästräning behövs.

Om jag planerar ett läsprojekt för mina elever kan det se väldigt olika ut. Det första jag brukar göra när jag möter nya ettor är att vi läser tre olika noveller som har en hel del gemensamma drag. I år valde jag Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri, H-O-N-E-Y av Johanna Thydell och Tjejen av John Ajvide Lindqvist. Den första novellen läste jag högt och därefter gjorde vi gemensamt en analys efter Chambers modell för boksamtal.

Novell två läste jag också högt och sedan gjorde eleverna en analys efter samma modell i mindre grupper. Novell tre läste eleverna själva och därefter analyserades den utifrån EPA-modellen, dvs enskilt, par och alla. I det gemensamma samtalet tränade vi också på att göra inferenser och slutligen att koppla texterna till varandra. Detta då ett kunskapskrav i kursen Svenska 1 är att eleverna ska “redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv”. Begreppen tema och motiv är definitivt inte självklara för elever i ettan, i alla fall inte för de elever jag möter. Alltså behöver de få hjälp att först lära sig vad tema och motiv är, samt att kunna hitta sådana i en text. När teman och motiv hittats i tre texter är uppgiften att jämföra och hitta likheter, men också skillnader. Två noveller med temat vänskap kan t.ex. beskriva olika sorters vänskap.

Hur väljer vi ut texter till undervisningen?, undrar Reichenberg. När det gäller skönlitteratur så är det en självklarhet att jag läst texterna själv, gärna med “elevögon”. De ska passa in i ett tema och vara “lagom” svåra, dvs passa för åldersgruppen. Jag har svårt att tänka mig att välja alldeles för lätta texter och ökar istället stöttningen om texten är svår. Är utmaningen för stor funkar det självklart inte, det handlar om Vygotskys tankar om den proximala utvecklingszonen, men för enkla är inte heller bra.

Att läsa en bok gemensamt i helklass är bra om eleverna behöver mycket stöttning. Det kan vara av anledningen att de är läsovana, eller att boken är väldigt krävande. I år har mina ettor läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad och den gemensamma läsningen stöttades genom högläsning, läsloggsfrågor, gemensamma litteratursamtal och inlevelseövningar. Jag hjälpte dem också att sätta in boken i ett sammanhang genom att vi läste om författaren och lyssnade den på delar av hans sommarprogram. En anledning till att jag valde just den boken är att den är relativt enkelt skriven och rakt berättad. En annan att den också finns i en bearbetad version. Eftersom jag i år har ett antal elever från språkintroduktion i mina ettor, som ännu inte har grundskolebetyg i svenska som andraspråk blev det en del av stöttningen. Några av dem valde att inte läsa den bearbetade versionen alls, andra läste den snabbt och gav sig sedan på originalversionen. Någon läste endast den bearbetade och lyssnade sedan på de delar jag läste högt för att få en större bild. Det är en elev som när hen kom till Sverige för knappt tre år sedan var analfabet. Genom gemensam läsning och gruppsamtal kunde han ändå bli en del av klassens läsgemenskap.

Tvåorna läste kortromaner av Selma Lagerlöf, där språket gav stort motstånd. Genom stöttande frågor och gruppsamtal hjälptes eleverna åt och de flesta lyckades komma igenom och faktiskt uppskatta den bok de läst. Nästa gång kommer jag att vara tydligare med att gå igenom skillnader i språket, som de gammaldags verbformerna, för att underlätta. Nu berättade jag om 90-talister, Lagerlöfs liv och kort om handlingen i böckerna, men ett språkligt perspektiv hade behövts.

Treorna fick en annorlunda bok att bita i och det gick inledningsvis lite trögt. En erfarenhet jag tar med mig är att jag skulle ha ägnat mer tid åt högläsning inledningsvis, då de första 100 sidorna är något tröga innan den stora vändningen, som gör att eleverna fastnar. Även har låg fokus på samtal i grupp, något som jag tycker fungerar bra. Det är inte bara så att de duktiga läsarna kan stötta de som tycker att det är svårare, utan att alla läsare uppmärksammar texter på olika sätt och tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Det innebär att alla kan lära sig något nytt om en bok av att samtala om den med andra.

Mitt mål är tre böcker/kurs och det brukar lyckas i ettan, men inte alltid i tvåan och trean. Just nu läser ettorna böcker som kopplas till tema identitet. Där läser de mycket själva i sin bok, medan den gemensamma läsningen består av noveller och artiklar. Däremot har jag läst i princip alla böcker som eleverna läser, förutom en skräckbok som skolbibliotekarien rekommenderat och berättat om. Jag vet i alla fall tillräckligt om alla böcker för att kunna hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan de böcker de läser och temat identitet. Vi gör också gemensamma kopplingar mellan text och tema. I tisdags läste vi till exempel Pälsen av Hjalmar Söderberg där vi gemensamt kom fram till att pengar, makt, status, kläder och stil var saker som formade identiteten hos huvudpersonen.

Tvåorna har just lånat en valfri klassiker, efter rekommendation från mig och skolbibliotekarien och ska använda en mall för läslogg och uppgift som utgår från det arbete vi gjorde med Lagerlöf, men mer komplext. De kommer att behöva en del stöttning, men jag tror att de kommer att klara det bättre än tidigare klasser, då de fått en bättre förberedelse i och med ett gemensamt läsprojekt.

Treorna ska resa ut i världen med hjälp av litteraturen och välja mellan några böcker från mer ovanliga litteraturländer. Det börjar vi med v.9 så snart de skrivit PM om lånord.

Ett tredje projekt i ettan blir ännu en gemensam bok, troligen När hundarna kommer, men i tvåan och trean börjar jag bli lite stressad över alla andra saker som ska hinnas med. Vi får se vad vi hinner. Möjligen blir det något mer modernt för tvåorna och andra världskriget med treorna. Nästa år är målet att koppla svenskan och historian mer och göra ett historiskt läsprojekt i trean. Antingen med skönlitteratur eller sakprosa, eller helst både och. Jag är också sugen på att återuppliva och omarbeta  mitt gamla dystopiprojekt i trean.

Varför hela verk? Det har diskuterats en hel del i olika lärarforum och många verkar välja bort hela verk på grund av tidsbrist. Trenden även i andra ämnen är textsamtal med fokus på förståelse och det handlar i princip alltid om korta texter. Det jag märker på de elever jag tar emot på gymnasiet, som inte läser utanför skolan, är att de inte har någon uthållighet och dessutom läser väldigt långsamt. Dessa saker hänger ihop självklart och därför är det viktigt att skolan erbjuder även mängdträning. Den lärare som påstod att läraren som låter sina elever läsa tyst är bekväm och lat har inte tänkt på att ständig högläsning gör eleverna bekväma och mindre förberedda för att läsa själva, något som krävs redan på mellanstadiet och definitivt på högstadiet och gymnasiet. Då måste de få träna på strategier för egen läsning, så att de inte bara sitter och gör något annat, utan faktiskt läser och förstår. Det är därför jag låter mina elever läsa hela verk och dessutom även läsa delar själva. Aldrig utan någon form av stöttning, men aldrig bara högläsning.

Yrkestexter och yrkesspråk står i fokus för dagens föreläsning. Även yrkeslärarna behöver lära sig att undervisa i läsning. Här finns något som jag tror är nyckeln till en fortsatt förbättring av elevers läsförmåga. De får då träna på att läsa olika sorters texter, vilket också betyder olika sorters stöttning och olika sorters lässtrategier.

På yrkesprogrammen får man möta de svåraste texterna, menar Reichenberg och tycker därför att det är märkligt att elever som har problem med läsning rekommenderas att gå just dessa program. Nu handlar det självklart om ett framtida yrke och att ett yrkesprogram kräver färre betyg. Som min kollega så sant påpekade hade dock de som har problem med läsning hade haft svårt även på teoretiska program. God läsförmåga behöver alla ha.

Reichenberg visar ett exempel på strukturerat textsamtal från Bräckegymnasiet i Göteborg, där en yrkeslärare och en svensklärare gemensamt läser en yrkestext om fönsterbyte med eleverna och stöttar dem med frågor och förtydligande. På det sättet arbetar jag med mina elever i historia. Inte alltid, men ofta. Skillnaden mellan denna sorts läsning och en genomgång av läraren utifrån lärobokens innehåll är att eleverna tvingas ta till sig texten och lär sig hur man kan göra för att i framtiden förstå andra, liknande texter. Vid genomgång får de en chans att lyssna, men det finns en risk att många elever nöjer sig med det de fått till sig via öronen och inte alls läser i läroboken. Inte konstigt om de inte fått lära sig hur de ska göra för att förstå ämnestexter.

Modellen Questioning the author är en strukturerad metod att använda både för ämnestexter och skönlitterära texter. Information om den finns i en läslyftsmodul för grundsärskolan, men kan självklart användas även på andra elevgrupper.

När jag väljer läroböcker i mina ämnen har jag inte lika stor frihet. I historia har jag tagit den av de böcker som skolan köpt in som efter en snabb genomläsning verkade bäst och kompletter det ofta med populärvetenskapliga texter, där eleverna får träna sin läsning. Ibland läser jag högt, ibland får eleverna i uppgift att sammanfatta själva. Lästräning och studieteknik behövs även i andra ämnen i svenska. Kanske främst i de så kallade textrika ämnen, som historia definitivt är. Reichenberg säger att hon ibland önskar att hon fortfarande arbetar som SO-lärare, då de modeller hon talat om passar bra i dessa ämnen. Dessutom skulle hon vilja göra det med ogranskade texter från internet och det är definitivt något jag behöver göra mer.

Att jag själv skrivit läromedel i grundläggande engelska för äldre nybörjare handlar om att jag inte hittade några sådana. Antingen var det böcker som vände sig till vuxna eller till små, svenska barn. I båda fallen var tilltalet och innehållet helt fel för mina elever på introduktionsprogrammen. I historia är det tydligt att böckerna utgår ifrån att eleverna har en hel del förförståelse och mycket är extremt snuttifierat.

Helt klart är läsning ett ämne som engagerar och som borde intressera alla lärare oavsett ämne. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men det som är bra med Läslyftet är att vi i alla fall har börjat tala om det.

Vill du läsa fler inlägg om läsning kan du klicka här.

Vi är alla helt utom oss — ett läsprojekt

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler nominerades till Man Booker Prize 2014 och är en väldigt annorlunda bok, med många intressanta trådar att dra i. Det gör att jag trodde att den skulle passa utmärkt för samläsning och i höst har jag för första gången gjort ett läsprojekt kring boken med min gymnasietrea. Det ska sägas att det inte är någon lättläst bok, men en rejäl twist efter ungefär 100 sidor gör att många fastnade rejält i historien. För att kunna berätta om projektet behöver jag spoila lite, men jag ska försöka undvika det så mycket som möjligt trots allt. Om inte annat för att jag inte vill att framtida elever som läser boken ska hitta hit och sno delar av inlägget istället för att läsa boken själva.

Huvudpersonen Rosemary är den som berättar historien om sitt liv och sin annorlunda familj. Hon börjar i mitten, när hon går på universitetet och läsaren förstår snart att något har hänt henne. Vad det är får vi egentligen inte veta helt och fullt förrän väldigt sent i boken, men de första pusselbitarna är de som utgör den första stora vändpunkten. Det är när vi presenteras för Rosemarys familj och får lära känna de två syskon som hon förlorat, som Vi är alla helt utom oss förvandlas till en bok som inte liknar någon annan.

Under läsningen uppmuntrade jag eleverna att skriva loggbok. De fick frågor att reflektera över och uppmanades att föra dubbellogg/text och tanke, dvs ta ut citat och skriva ner sina tankar om dem. Detta för att förbereda sig för den skrivuppgift som väntade efter läsningen. Varje vecka genomfördes boksamtal där de fick lite mer öppna frågor att diskutera. Dessa frågor delades med eleverna innan samtalet, så att de som ville kunde förbereda sig. En samtalsledare utsågs och samtalen spelades in.

Det sista samtalet hölls efter läsningen och var det roligaste att lyssna på, troligen också att genomföra. I varje grupp fanns sex personer som alla fick spela en karaktär från boken. Som förberedelse fick de göra en enkel presentation, som påminner om en diktuppgift jag gjorde för länge sedan.

Instruktionerna såg ut så här:

”I det här samtalet kommer ni att få en roll. Ni ska vara en av bokens karaktärer och försöka förklara bokens händelser utifrån den karaktärens perspektiv. Ni ska använda boken som stöd, men allt står ju inte där så då får ni fundera över vad som är sannolikt.

Skriv färdigt följande meningar:

Jag är …

Det viktigaste i mitt liv är …

Jag blir ledsen och arg när …

Jag undrar …

Jag önskar …

Jag agerade som jag gjorde för att …

Något jag skulle vilja ha gjort annorlunda är …

Det jag vill fråga er är … (en fråga till minst 3 karaktärer)”

 

Samtalet kretsade främst kring presentationerna och de frågor som karaktärerna ställde till varandra. Det var tydligt att en inlevelseuppgift som denna krävde en god kunskap om bokens innehåll. De som försökte lura mig att de läst utan att de egentligen gjort det klarade inte att spela sina karaktärer på ett trovärdigt sätt.

Efter läsningen fick eleverna två skrivuppgifter. En kortare analysuppgift som genomfördes under lektionstid och en essä som behandlade etiska och moraliska dilemman i boken. Exempel på frågeställningar som utreddas var: Vad har människor för rätt att bestämma över djuren? Vad får och får inte föräldrar göra mot sina barn? Hur påverkar händelser i barndomen resten av livet?

Vi ägnade sex veckor åt detta projekt, men å andra sidan testades då en stor del av kunskapskraven i Svenska 3. Många gillade boken, vilket gjorde att resultaten blev bra. Det blev dock tydligt att det här är en ganska klurig bok, inte minst för att tidsperspektivet är annorlunda och lite krångligt. När man som läsare får diskutera med andra under läsningen blir det däremot enklare att reda ut oklarheter. Eftersom alla läste samma bok var det också väldigt lätt för mig att stötta eleverna under läsningen. Som alltid är det omöjligt att hitta en bok som tilltalar alla och som alla faktiskt läser ut. Jag upplevde ändå att Vi är alla helt utom oss tilltalade väldigt många.

Att möta Selma Lagerlöf som tonåring

Efter Ebba Busch Thors fadäs på Aktuellt, då hon inte kunde namnge författarna till tre kända, svenska verk har klassiker diskuterats flitigt i sociala medier. Vissa menar att det är elitistiskt med klassikerläsning, medan andra tycker att elever i skolan borde ägna sig mer åt klassiker än andra böcker. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. Läsningen är central i min undervisning och jag önskar att fokus på läsning skulle bli större i kursplanerna. Sedan 2011 är det tvärtom så att litteraturen fått mindre plats, medan det vetenskapliga skrivandet och kunskaper om språk och grammatik står mer i fokus. Ingenstans i kursplanerna står heller att eleverna ska läsa hela verk, vilket gör att diskussionen inte sällan handlar om huruvida det verkligen är nädvändigt att läsa böcker alls. Precis som Johanna Frändén läste jag i princip bara utdrag ur böcker på gymnasiet och de klassiker jag läst har jag läst på Universitetet eller av egen fri vilja.

För mig är det en självklarhet att eleverna ska läsa hela verk och i Svenska 2 och 3 vill jag även föra in klassiker. Det senare kräver dock en hel del av mig som lärare. Alla klassiker som dyker upp på diverse listor som ”100 böcker du ska ha läst” har nämligen inte åldrats väl. Vissa kräver också en kunskap om tiden den skrevs under som få ungdomar har. Dessa klassiker mår bättre av att förbli olästa ett tag.

Förra året genomförde jag för första gången ett läsprojekt i Svenska 2 där eleverna läste romaner av Selma Lagerlöf i grupp. De fick välja mellan fyra ganska korta och förhållandevis lättillgängliga böcker, Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdsägen och Kejsarn av Portugallien.

Det finns många utmaningar för undervisande lärare när klassiker ska läsas i skolan. En är att internet är fullt av analyser av olika slag som eleverna skulle kunna kopiera. Då läsningen erbjuder en del motstånd gäller det att stötta eleverna speciellt inledningsvis och också hitta sätt som de kan hjälpa varandra.

Min stöttning bestod av att vi inför läsningen talade om Selma Lagerlöf som människa och författare, om tiden hon levde och verkade under, samt de idéer som drev henne. 90-talisterna tillhör de mest kända författarna i svensk litterturhistoria och skillnaden mellan 80-talisterna med Strindberg i spetsen och de mer nationalromantiska 90-talisterna är spännande. Många elever fastnade också för Lagerlöfs självständighet och hennes kamp för kvinnors rättigheter.

Jag berättade också kort vad de fyra böckerna handlar om och eleverna valde sedan bok. Utifrån bokval placerades de i en läsgrupp som träffades tre gånger under läsningens gång och diskuterade sin gemensamma bok. Samtalen handlade om bland annat karaktärer, miljö, teman, motiv och typiska 90-talsdrag i boken. En annan uppgift var att koppla boken de läste till Selma Lagerlöfs liv. Under läsningen skrev eleverna också loggbok för att stötta minnet, men också öka förståelsen. De valde till exempel ut citat och skrev tankar kring dem.

Efter läsningen genomfördes ett seminarium i tvärgrupper, där elevernas uppgift var att berätta om centrala drag i sina egna böcker och sedan tillsammans jämföra de fyra verken för att gemensamt ringa in Lagerlöfs stil. Vid dessa samtal satt jag med och antecknade, men eftersom eleverna hade frågor att utgå ifrån och också hade förberett dessa frågor, skötte de det mesta själva.

Sista uppgiften var att skriva en analys om boken som också innehöll kopplingar mellan text och epok, samt text och författare. Analysen avslutades med att eleverna argumenterade kring huruvida boken de läst skulle platsa i en litteraturkanon och huruvida de kunde förstå att Selma Lagerlöf räknas som en av våra största författare.

Så hur gick det då? I våras gick det bättre än när jag gjorde samma projekt nu i höst. Troligen för att uppgiften då låg i slutet av kursen, medan den nu inledde densamma. Samtidigt så insåg jag under höstens arbete att även eleverna i våras var lite förvirrade i början. Det är ett svårt språk att ta till sig och det betyder att läsningen var trög inledningsvis. Efter ett tag gick det lättare.

Läste alla boken? I princip alla. Det går ganska lätt att märka skillnaden på en elev som läst och en som inte läst om man lyssnar till samtal där de deltar. Den som läst kan vara mycket mer specifik, medan den som försöker låta som de läst ofta är ganska svepande i sina tankar.

Kunde alla göra en analys av boken som kopplades till epok och författare? I princip alla. Då fick de väldigt tydliga mallar med färdiga inledningsmeningar för att de som annars tycker att det är svårt lättare skulle komma igång. Även de som gillar att skriva och analysera hjälptes av en struktur, då deras texter fick en tydlig disposition och var lätta att läsa.

I utvärderingen lyfte eleverna fram att det kändes lättare att läsa när de blev förberedda och fick information om författaren och tidsandan. Många uttryckte också att böckerna trots ett svårt språk kändes oväntat aktuella. Speciellt de som läste En herrgårdssägen överraskades över att Lagerlöf skrev om psykisk ohälsa redan 1899. Även om just den boken krävde en hel del av läsaren inledningsvis var det många som tyckte mycket om den. Även Kejsarn av Portugallien berörde många, medan åsikterna gick isär om Körkarlen, som många menade var alldeles för lik Dickens En julsaga. Herr Arnes penningar var den klart mest populära boken i våras, medan höstens läsare var mer skeptiska.

Jag var imponerad av hur mycket eleverna stöttade varandra och hur öppna de var för olika tolkningar i samtalen. Att flera elever läser samma bok ger bättre resultat än när eleverna läser enskilt. Samtidigt får de i alla fall välja lite, vilket inte är fallet då hela klassen läser samma bok.

Till våren blir det mer klassiker och även om jag kommer att låta eleverna välja själva då, kommer jag att uppmuntra dem att ta hjälp av varandra. Vårt skolbibliotek har ganska många exemplar av vissa klassiker och det finns möjlighet att själv skapa en läsgrupp. Det finns klassiker som i princip alltid fungerar bra, till exempel de på den här listan. Jag och skolbibliotekarien brukar berätta om ett urval av de klassiker som vi tror kan passa eleverna, som sedan får välja fritt.

För den som vill ha tillgång till de uppgifter eleverna fick finns en delad mapp på Drive här.

 

När lärare möter bibliotekarier

Jag går en handledarutbildning på Borås Högskola och idag har vi vår andra träff. Just nu sitter jag på en föreläsning med Frances Hultgren och Monika Johansson från Bibliotekshögskolan i Borås om en ny modul i Läslyftet som heter Stimulera läsintresse och vänder sig till all personal inom skolan. Modulen i sig är kanske ingenting som passar på en blogg som denna, men vissa saker vill jag ändå dela med mig.

Det intressanta med hur modulens arbetades fram handlar om krocken mellan bibliotek och skola. Mellan läslust och läroplan.

Jag önskar att den syn på litteratur och läsning som presenteras i föreläsningen stod mer i fokus. Hur alla yrkesgrupper i skolan ska samverka kring elevernas läsning. Att läslust främjas även i ämnesundervisningen. Att en skolbibliotekarie finns, vilket borde vara självklart, men långt ifrån alltid är det. Inte heller att det finns ett skolbibliotek. Modulen handlar om saker som läsintresse, läsande förebilder, stimulerande läsmiljöer. Visserligen är den för grundskolan, men jag blir sugen på att botanisera lite bland texterna ändå. Speciellt intressant låter momentet om ”läsfrämjande genom estetiska uttrycksformer” som skulle kunna funka bra på programmet där jag arbetar.

Koppling till läroplan och kursplaner måste självklart finnas i Läslyftet och det kan inte förekomma ifrågasättande av desamma. Inte ens deltagande forskare kan göra det, då Skolverkets utbildningar självklart inte kan innehålla texter som inte följer de styrdokument som de själva tagit fram. Ändå är jag lite oroad över det faktum att kunskapskraven står helt i fokus, medan syftestexten som i svenska handlar mycket om just läslust, ofta glöms bort bland alla lässtrategier. Det är som att den så kallade lustläsningen blivit något fult och därmed försvinner mängträningen. Fortbildning måste också få handla om att kritisera styrdokumenten om de känns begränsande, vilket inte är detsamma som att inte följa dem. Nu har jag bara snabbt ögnat igenom de olika momenten i modulen, men den verkar vara fylld av en positiv syn på läsning. Det verkar också vara roligt att göra en läsvaneundersökning bland eleverna.

Hur man kombinerar frivilligläsning och ålagd läsning är en utmaning. Att hitta balansen mellan krav och frihet är en balansgång och ju äldre elever man undervisar desto mer krav blir det troligen. Gymnasiets kurser i svenska har till exempel massiva centrala innehåll. Då är det inte lätt att hinna med ens styrd läsning och jag tror tyvärr att många lärare väljer bort läsning av hela verk för att de känner att tiden inte finns. Motståndet bland eleverna att läsa kan också vara stort. Det är jobbigt, tar långt tid och uthålligheten saknas inte sällan. Jag tänker på texten Henrik Birkebo skrev för i våras om snuttifieringen av läsundervisningen, något jag visserligen även känner igen från min egen gymnasietid då vi i princip bara läste utdrag i antologier. Att få läsa i skolan känns dock viktigare nu än då. Visserligen läser unga som aldrig förr, men de läser sällan långa texter och då är det extra viktigt att vi tränar deras uthållighet i skolan.

Lärare är bra på att planera och genomföra undervisning, att dokumentera och bedöma. Bibliotekarier kan fungera som en stödjande pedagogisk resurs och arbeta med informationssökning, men också språkutveckling och litteraturförmedling. Tillsammans kan dessa yrkesgrupper självklart åstadkomma mer än de kan göra var för sig.

Vi har en fantastisk skolbibliotekarie, men även om jag samarbetar med henne ibland, så samplanerar vi i princip aldrig. Vi tipsar om böcker ihop ibland, andra gånger gör hon det själv för att eleverna ska få höra någon annan än samma gamla svensklärare. Däremot har vi inget skolbibliotek och därmed ingen naturlig stimulerande läsmiljö för eleverna. Det kommunala biblioteket är en fantastisk resurs, men det är inget skolbibliotek.

Note to self: glöm inte bort skolbibliotekarien

Vad är bildning?

Huvudtemat på årets Bokmässa är bildning och jag har under de senaste veckorna funderat en hel del på innebörden av ordet. Det hela började med att mina elever fick uppgiften att läsa en kortroman av Selma Lagerlöf och då startades ett samtal om kanon och bildning som klassiker kan ge. Något senare läste vi tillsammans en kultursidetext om hur diskussionerna gick i Svenska Akademien när Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur. Texten innehöll så många ord som var svåra för mina elever och flera ifrågasatte vitsen av att lära sig ”gamla” ord. Andra såg det som något de ville lära sig, men ännu inte kunde. För mig är det allmänbildning, men jag började fundera på om den yngre generationen kanske såg annorlunda på det.

Förra lektionen bad jag eleverna att först enskilt och sedan i mindre grupper diskutera orden bildning, allmänbildning, litterär kanon och klassiker. När de fick dela med sig av sina samtal framkom en oväntat konservativ syn på vad bildning och allmänbildning är. Dessutom var det tydligt att gränsen mellan de två var ganska flytande.

Bildning är sådant man läser sig till, en teoretisk kunskap som är djupare än den kunskap som räknas till allmänbildning. Det var en definition de flesta var överens om. Ämnen som historia, litteratur, samhällskunskap, geografi och naturkunskap nämndes. Många ansåg att studierna på gymnasiet i många fall ger bildning, medan grundskolan handlade mer om allmänbildning. Att få behörighet från grundskolan ”kunde vara något slags kvitto på att man ändå kunde det som är allmänbildning”. Det är viktigt att kunna ”lite om klassisk musik, konst och litteratur, viktiga huvudstäder, kända politiska ledare och en del historia.” Sedan är det också viktigt att hänga med i nyheterna och i vad som händer i världen. Däremot går det utmärkt att ”få F i alla ämnen och ändå vara allmänbildad”, då det främst handlade om ett intresse och inte ”bara” att plugga till proven.

Att vara allmänbildad har hög status och eleverna var ganska tydliga med att det märks vilka som är det eller inte. Det går inte att diskutera på samma sätt med någon som inte är allmänbildad, menade någon och gav som exempel att den som hängt med i skolan och dessutom hade ett intresse av att lära sig saker, kunde se fler perspektiv och kunna dra slutsatser. Att vara/bli bildad är något som många strävar efter. Eftersom det krävs en del livserfarenhet för att bli riktigt bildad är de kanske inte där ännu, men att bli riktigt bra på något lockar de flesta. ”Man ska vara lite nördig”, sa någon och menade det som en komplimang. Att googla och försöka lära sig mer är status och när all information finns gäller det att utnyttja den möjlighet som internet ger.

Vi googlade tillsammans efter olika definitioner av bildning och stötte på ordet kultiverad. Innan de fått betydelsen spånade de kring kultivera, som att odla och kopplade även till kultur. Någon som är kultiverad är en som ”går på opera regelbundet, läser tidningar och böcker och skit”.

Fler citat om bildning:

”En person som vet mer än grundläggande saker inom ett specifikt ämne.”

”Man är smart och har ett utvecklat tankesätt.”

”Att kunna förstå världen och ta till sig information.”

”Kunskaper man läser sig till.”

”specialiserad”

 

Och om allmänbildning:

”Det man lärt sig i skolan.”

”Sånt man har användning för.”

”Att kunna lite om det mesta.”

”Att kunna fakta utantill.”

 

Att man blir bildad av att läsa var ganska självklart. Däremot blir det tydligt att ganska få läser speciellt mycket. De som läser gör det ofta och mycket, men många läser inte alls. Däremot börjar det väckas ett sug efter att faktiskt upptäcka klassiker och det tycker jag självklart är roligt. Någon direkt kanon var ingen speciellt sugen på, men gärna en lista som de själva kan välja ifrån. Det är svårt, men nyttigt och bra att läsa gamla böcker, men de måste vara relevanta fortfarande. Just tidlösheten lyfts fram som mycket viktig i mötet med klassiker och det är en utmaning att hitta rätt bok till rätt elev. Speciellt till de elever som inte är läsvana. Det finns några säkra kort, som jag samlat här. Böcker som alltid verkar funka.

 

 

 

 

 

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: