Tag Archives: Läsning

Läsning på olika sätt

De två sista dagarna inför läslovet, förlåt februarilovet eller kanske os-sportlovet är jag på Borås Högskola för handledarutbildning inom Läslyftet. En utbildning som inte alls uppfyllt mina förväntningar, då väldigt lite riktar sig till oss som arbetat länge inom skolan, vilka dessa handledare definitivt är. Mycket är alldeles för grundläggande. Igår fick vi dock lyssna till Monica Reichenberg som har en hel del kunskap om läsning utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon inleder med en koppling till Läslyftet som fenomen och de positiva resultat som syntes i PISA. ”Ropa inte hej”, säger hon, då det tar många år innan man vet om det är en tillfällig trend, eller en permanent förändring. Vi måste fortsätta att arbeta medvetet med läsning och läsförmåga.

Att inte kunna läsa är något pinsamt som får eleven att känna sig dum och kanske bli stökig. Hur förstår man egentligen texter? Om man inte har strategier för att förstå ägnar man ofta tiden åt annat, t.ex. att störa. Delaktighet är viktigt. Reichenberg trycker därför på vikten av högläsning och gemensam läsning, men påpekar också hur viktigt det är att eleverna därefter får pröva själva. Ett regelbundet och medvetet litteraturarbete är viktigt och då är den gemensamma läsningen superviktig. Det gäller dock att hitta en balans mellan den gemensamma och den enskilda läsningen.

Tidigare i veckan diskuterades läsning i en FB-grupp och en lärare påpekade, liksom Reichenerg, vikten av högläsning. Nu var kommentaren en rätt otrevlig sådan som menade att den lärare som låter sina elever läsa tyst egentligen är lat och inte bryr sig om sina elevers läsförmåga. Att läsa tyst är ingenting som ska förekomma i skolan, utan det får eleverna göra hemma. I skolan är det högläsning som gäller, enligt den kommenterande läraren. Det lät som att hon lyssnat på forskare som Monica Reichenberg, men kanske inte kom vidare till steget efter högläsning.

Jag håller helt med om vikten av högläsning och stöttning, även på gymnasiet. Att modellera och säkerställa att eleverna får strategier för vidare läsning. Det är just gällande vidare läsning som jag hoppas att jag missuppfattade läraren som skrev om högläsning som  enda läsning i skolan. Gemensam läsning kan betyda att läraren läser högt och sedan leder ett samtal kring det lästa, men det kan också betyda så mycket mer. För mig är det viktigt att eleverna tränar för att sedan kunna klara samma sak själva. Att strategierna finns i dem och blir deras egna.

På Facebook påminde en annan lärare om Lucy Calkins, som trycker på vikten av gemensam läsning, men också av tyst läsning. Nyckelordet för mig är också. Att bara låta eleverna sitta själva med en bok och läsa tyst är självklart inte bra. Då finns en stor risk att eleverna inte läser alls, utan bara sitter av tiden. Eftersom allt för få läser hemma behöver vi däremot erbjuda även självständig läsning i skolan. Det betyder inte att man som lärare ska släppa eleverna helt utan stöttning för att få en lugn stund, utan att olika sorters lästräning behövs.

Om jag planerar ett läsprojekt för mina elever kan det se väldigt olika ut. Det första jag brukar göra när jag möter nya ettor är att vi läser tre olika noveller som har en hel del gemensamma drag. I år valde jag Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri, H-O-N-E-Y av Johanna Thydell och Tjejen av John Ajvide Lindqvist. Den första novellen läste jag högt och därefter gjorde vi gemensamt en analys efter Chambers modell för boksamtal.

Novell två läste jag också högt och sedan gjorde eleverna en analys efter samma modell i mindre grupper. Novell tre läste eleverna själva och därefter analyserades den utifrån EPA-modellen, dvs enskilt, par och alla. I det gemensamma samtalet tränade vi också på att göra inferenser och slutligen att koppla texterna till varandra. Detta då ett kunskapskrav i kursen Svenska 1 är att eleverna ska “redogöra för några samband mellan olika verk genom att ge exempel på gemensamma teman och motiv”. Begreppen tema och motiv är definitivt inte självklara för elever i ettan, i alla fall inte för de elever jag möter. Alltså behöver de få hjälp att först lära sig vad tema och motiv är, samt att kunna hitta sådana i en text. När teman och motiv hittats i tre texter är uppgiften att jämföra och hitta likheter, men också skillnader. Två noveller med temat vänskap kan t.ex. beskriva olika sorters vänskap.

Hur väljer vi ut texter till undervisningen?, undrar Reichenberg. När det gäller skönlitteratur så är det en självklarhet att jag läst texterna själv, gärna med “elevögon”. De ska passa in i ett tema och vara “lagom” svåra, dvs passa för åldersgruppen. Jag har svårt att tänka mig att välja alldeles för lätta texter och ökar istället stöttningen om texten är svår. Är utmaningen för stor funkar det självklart inte, det handlar om Vygotskys tankar om den proximala utvecklingszonen, men för enkla är inte heller bra.

Att läsa en bok gemensamt i helklass är bra om eleverna behöver mycket stöttning. Det kan vara av anledningen att de är läsovana, eller att boken är väldigt krävande. I år har mina ettor läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad och den gemensamma läsningen stöttades genom högläsning, läsloggsfrågor, gemensamma litteratursamtal och inlevelseövningar. Jag hjälpte dem också att sätta in boken i ett sammanhang genom att vi läste om författaren och lyssnade den på delar av hans sommarprogram. En anledning till att jag valde just den boken är att den är relativt enkelt skriven och rakt berättad. En annan att den också finns i en bearbetad version. Eftersom jag i år har ett antal elever från språkintroduktion i mina ettor, som ännu inte har grundskolebetyg i svenska som andraspråk blev det en del av stöttningen. Några av dem valde att inte läsa den bearbetade versionen alls, andra läste den snabbt och gav sig sedan på originalversionen. Någon läste endast den bearbetade och lyssnade sedan på de delar jag läste högt för att få en större bild. Det är en elev som när hen kom till Sverige för knappt tre år sedan var analfabet. Genom gemensam läsning och gruppsamtal kunde han ändå bli en del av klassens läsgemenskap.

Tvåorna läste kortromaner av Selma Lagerlöf, där språket gav stort motstånd. Genom stöttande frågor och gruppsamtal hjälptes eleverna åt och de flesta lyckades komma igenom och faktiskt uppskatta den bok de läst. Nästa gång kommer jag att vara tydligare med att gå igenom skillnader i språket, som de gammaldags verbformerna, för att underlätta. Nu berättade jag om 90-talister, Lagerlöfs liv och kort om handlingen i böckerna, men ett språkligt perspektiv hade behövts.

Treorna fick en annorlunda bok att bita i och det gick inledningsvis lite trögt. En erfarenhet jag tar med mig är att jag skulle ha ägnat mer tid åt högläsning inledningsvis, då de första 100 sidorna är något tröga innan den stora vändningen, som gör att eleverna fastnar. Även har låg fokus på samtal i grupp, något som jag tycker fungerar bra. Det är inte bara så att de duktiga läsarna kan stötta de som tycker att det är svårare, utan att alla läsare uppmärksammar texter på olika sätt och tolkar utifrån sin egen erfarenhet. Det innebär att alla kan lära sig något nytt om en bok av att samtala om den med andra.

Mitt mål är tre böcker/kurs och det brukar lyckas i ettan, men inte alltid i tvåan och trean. Just nu läser ettorna böcker som kopplas till tema identitet. Där läser de mycket själva i sin bok, medan den gemensamma läsningen består av noveller och artiklar. Däremot har jag läst i princip alla böcker som eleverna läser, förutom en skräckbok som skolbibliotekarien rekommenderat och berättat om. Jag vet i alla fall tillräckligt om alla böcker för att kunna hjälpa eleverna att göra kopplingar mellan de böcker de läser och temat identitet. Vi gör också gemensamma kopplingar mellan text och tema. I tisdags läste vi till exempel Pälsen av Hjalmar Söderberg där vi gemensamt kom fram till att pengar, makt, status, kläder och stil var saker som formade identiteten hos huvudpersonen.

Tvåorna har just lånat en valfri klassiker, efter rekommendation från mig och skolbibliotekarien och ska använda en mall för läslogg och uppgift som utgår från det arbete vi gjorde med Lagerlöf, men mer komplext. De kommer att behöva en del stöttning, men jag tror att de kommer att klara det bättre än tidigare klasser, då de fått en bättre förberedelse i och med ett gemensamt läsprojekt.

Treorna ska resa ut i världen med hjälp av litteraturen och välja mellan några böcker från mer ovanliga litteraturländer. Det börjar vi med v.9 så snart de skrivit PM om lånord.

Ett tredje projekt i ettan blir ännu en gemensam bok, troligen När hundarna kommer, men i tvåan och trean börjar jag bli lite stressad över alla andra saker som ska hinnas med. Vi får se vad vi hinner. Möjligen blir det något mer modernt för tvåorna och andra världskriget med treorna. Nästa år är målet att koppla svenskan och historian mer och göra ett historiskt läsprojekt i trean. Antingen med skönlitteratur eller sakprosa, eller helst både och. Jag är också sugen på att återuppliva och omarbeta  mitt gamla dystopiprojekt i trean.

Varför hela verk? Det har diskuterats en hel del i olika lärarforum och många verkar välja bort hela verk på grund av tidsbrist. Trenden även i andra ämnen är textsamtal med fokus på förståelse och det handlar i princip alltid om korta texter. Det jag märker på de elever jag tar emot på gymnasiet, som inte läser utanför skolan, är att de inte har någon uthållighet och dessutom läser väldigt långsamt. Dessa saker hänger ihop självklart och därför är det viktigt att skolan erbjuder även mängdträning. Den lärare som påstod att läraren som låter sina elever läsa tyst är bekväm och lat har inte tänkt på att ständig högläsning gör eleverna bekväma och mindre förberedda för att läsa själva, något som krävs redan på mellanstadiet och definitivt på högstadiet och gymnasiet. Då måste de få träna på strategier för egen läsning, så att de inte bara sitter och gör något annat, utan faktiskt läser och förstår. Det är därför jag låter mina elever läsa hela verk och dessutom även läsa delar själva. Aldrig utan någon form av stöttning, men aldrig bara högläsning.

Yrkestexter och yrkesspråk står i fokus för dagens föreläsning. Även yrkeslärarna behöver lära sig att undervisa i läsning. Här finns något som jag tror är nyckeln till en fortsatt förbättring av elevers läsförmåga. De får då träna på att läsa olika sorters texter, vilket också betyder olika sorters stöttning och olika sorters lässtrategier.

På yrkesprogrammen får man möta de svåraste texterna, menar Reichenberg och tycker därför att det är märkligt att elever som har problem med läsning rekommenderas att gå just dessa program. Nu handlar det självklart om ett framtida yrke och att ett yrkesprogram kräver färre betyg. Som min kollega så sant påpekade hade dock de som har problem med läsning hade haft svårt även på teoretiska program. God läsförmåga behöver alla ha.

Reichenberg visar ett exempel på strukturerat textsamtal från Bräckegymnasiet i Göteborg, där en yrkeslärare och en svensklärare gemensamt läser en yrkestext om fönsterbyte med eleverna och stöttar dem med frågor och förtydligande. På det sättet arbetar jag med mina elever i historia. Inte alltid, men ofta. Skillnaden mellan denna sorts läsning och en genomgång av läraren utifrån lärobokens innehåll är att eleverna tvingas ta till sig texten och lär sig hur man kan göra för att i framtiden förstå andra, liknande texter. Vid genomgång får de en chans att lyssna, men det finns en risk att många elever nöjer sig med det de fått till sig via öronen och inte alls läser i läroboken. Inte konstigt om de inte fått lära sig hur de ska göra för att förstå ämnestexter.

Modellen Questioning the author är en strukturerad metod att använda både för ämnestexter och skönlitterära texter. Information om den finns i en läslyftsmodul för grundsärskolan, men kan självklart användas även på andra elevgrupper.

När jag väljer läroböcker i mina ämnen har jag inte lika stor frihet. I historia har jag tagit den av de böcker som skolan köpt in som efter en snabb genomläsning verkade bäst och kompletter det ofta med populärvetenskapliga texter, där eleverna får träna sin läsning. Ibland läser jag högt, ibland får eleverna i uppgift att sammanfatta själva. Lästräning och studieteknik behövs även i andra ämnen i svenska. Kanske främst i de så kallade textrika ämnen, som historia definitivt är. Reichenberg säger att hon ibland önskar att hon fortfarande arbetar som SO-lärare, då de modeller hon talat om passar bra i dessa ämnen. Dessutom skulle hon vilja göra det med ogranskade texter från internet och det är definitivt något jag behöver göra mer.

Att jag själv skrivit läromedel i grundläggande engelska för äldre nybörjare handlar om att jag inte hittade några sådana. Antingen var det böcker som vände sig till vuxna eller till små, svenska barn. I båda fallen var tilltalet och innehållet helt fel för mina elever på introduktionsprogrammen. I historia är det tydligt att böckerna utgår ifrån att eleverna har en hel del förförståelse och mycket är extremt snuttifierat.

Helt klart är läsning ett ämne som engagerar och som borde intressera alla lärare oavsett ämne. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men det som är bra med Läslyftet är att vi i alla fall har börjat tala om det.

Vill du läsa fler inlägg om läsning kan du klicka här.

Läs också:

Vi är alla helt utom oss — ett läsprojekt

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler nominerades till Man Booker Prize 2014 och är en väldigt annorlunda bok, med många intressanta trådar att dra i. Det gör att jag trodde att den skulle passa utmärkt för samläsning och i höst har jag för första gången gjort ett läsprojekt kring boken med min gymnasietrea. Det ska sägas att det inte är någon lättläst bok, men en rejäl twist efter ungefär 100 sidor gör att många fastnade rejält i historien. För att kunna berätta om projektet behöver jag spoila lite, men jag ska försöka undvika det så mycket som möjligt trots allt. Om inte annat för att jag inte vill att framtida elever som läser boken ska hitta hit och sno delar av inlägget istället för att läsa boken själva.

Huvudpersonen Rosemary är den som berättar historien om sitt liv och sin annorlunda familj. Hon börjar i mitten, när hon går på universitetet och läsaren förstår snart att något har hänt henne. Vad det är får vi egentligen inte veta helt och fullt förrän väldigt sent i boken, men de första pusselbitarna är de som utgör den första stora vändpunkten. Det är när vi presenteras för Rosemarys familj och får lära känna de två syskon som hon förlorat, som Vi är alla helt utom oss förvandlas till en bok som inte liknar någon annan.

Under läsningen uppmuntrade jag eleverna att skriva loggbok. De fick frågor att reflektera över och uppmanades att föra dubbellogg/text och tanke, dvs ta ut citat och skriva ner sina tankar om dem. Detta för att förbereda sig för den skrivuppgift som väntade efter läsningen. Varje vecka genomfördes boksamtal där de fick lite mer öppna frågor att diskutera. Dessa frågor delades med eleverna innan samtalet, så att de som ville kunde förbereda sig. En samtalsledare utsågs och samtalen spelades in.

Det sista samtalet hölls efter läsningen och var det roligaste att lyssna på, troligen också att genomföra. I varje grupp fanns sex personer som alla fick spela en karaktär från boken. Som förberedelse fick de göra en enkel presentation, som påminner om en diktuppgift jag gjorde för länge sedan.

Instruktionerna såg ut så här:

”I det här samtalet kommer ni att få en roll. Ni ska vara en av bokens karaktärer och försöka förklara bokens händelser utifrån den karaktärens perspektiv. Ni ska använda boken som stöd, men allt står ju inte där så då får ni fundera över vad som är sannolikt.

Skriv färdigt följande meningar:

Jag är …

Det viktigaste i mitt liv är …

Jag blir ledsen och arg när …

Jag undrar …

Jag önskar …

Jag agerade som jag gjorde för att …

Något jag skulle vilja ha gjort annorlunda är …

Det jag vill fråga er är … (en fråga till minst 3 karaktärer)”

 

Samtalet kretsade främst kring presentationerna och de frågor som karaktärerna ställde till varandra. Det var tydligt att en inlevelseuppgift som denna krävde en god kunskap om bokens innehåll. De som försökte lura mig att de läst utan att de egentligen gjort det klarade inte att spela sina karaktärer på ett trovärdigt sätt.

Efter läsningen fick eleverna två skrivuppgifter. En kortare analysuppgift som genomfördes under lektionstid och en essä som behandlade etiska och moraliska dilemman i boken. Exempel på frågeställningar som utreddas var: Vad har människor för rätt att bestämma över djuren? Vad får och får inte föräldrar göra mot sina barn? Hur påverkar händelser i barndomen resten av livet?

Vi ägnade sex veckor åt detta projekt, men å andra sidan testades då en stor del av kunskapskraven i Svenska 3. Många gillade boken, vilket gjorde att resultaten blev bra. Det blev dock tydligt att det här är en ganska klurig bok, inte minst för att tidsperspektivet är annorlunda och lite krångligt. När man som läsare får diskutera med andra under läsningen blir det däremot enklare att reda ut oklarheter. Eftersom alla läste samma bok var det också väldigt lätt för mig att stötta eleverna under läsningen. Som alltid är det omöjligt att hitta en bok som tilltalar alla och som alla faktiskt läser ut. Jag upplevde ändå att Vi är alla helt utom oss tilltalade väldigt många.

Läs också:

Att möta Selma Lagerlöf som tonåring

Efter Ebba Busch Thors fadäs på Aktuellt, då hon inte kunde namnge författarna till tre kända, svenska verk har klassiker diskuterats flitigt i sociala medier. Vissa menar att det är elitistiskt med klassikerläsning, medan andra tycker att elever i skolan borde ägna sig mer åt klassiker än andra böcker. Jag hamnar väl någonstans mittemellan. Läsningen är central i min undervisning och jag önskar att fokus på läsning skulle bli större i kursplanerna. Sedan 2011 är det tvärtom så att litteraturen fått mindre plats, medan det vetenskapliga skrivandet och kunskaper om språk och grammatik står mer i fokus. Ingenstans i kursplanerna står heller att eleverna ska läsa hela verk, vilket gör att diskussionen inte sällan handlar om huruvida det verkligen är nädvändigt att läsa böcker alls. Precis som Johanna Frändén läste jag i princip bara utdrag ur böcker på gymnasiet och de klassiker jag läst har jag läst på Universitetet eller av egen fri vilja.

För mig är det en självklarhet att eleverna ska läsa hela verk och i Svenska 2 och 3 vill jag även föra in klassiker. Det senare kräver dock en hel del av mig som lärare. Alla klassiker som dyker upp på diverse listor som ”100 böcker du ska ha läst” har nämligen inte åldrats väl. Vissa kräver också en kunskap om tiden den skrevs under som få ungdomar har. Dessa klassiker mår bättre av att förbli olästa ett tag.

Förra året genomförde jag för första gången ett läsprojekt i Svenska 2 där eleverna läste romaner av Selma Lagerlöf i grupp. De fick välja mellan fyra ganska korta och förhållandevis lättillgängliga böcker, Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdsägen och Kejsarn av Portugallien.

Det finns många utmaningar för undervisande lärare när klassiker ska läsas i skolan. En är att internet är fullt av analyser av olika slag som eleverna skulle kunna kopiera. Då läsningen erbjuder en del motstånd gäller det att stötta eleverna speciellt inledningsvis och också hitta sätt som de kan hjälpa varandra.

Min stöttning bestod av att vi inför läsningen talade om Selma Lagerlöf som människa och författare, om tiden hon levde och verkade under, samt de idéer som drev henne. 90-talisterna tillhör de mest kända författarna i svensk litterturhistoria och skillnaden mellan 80-talisterna med Strindberg i spetsen och de mer nationalromantiska 90-talisterna är spännande. Många elever fastnade också för Lagerlöfs självständighet och hennes kamp för kvinnors rättigheter.

Jag berättade också kort vad de fyra böckerna handlar om och eleverna valde sedan bok. Utifrån bokval placerades de i en läsgrupp som träffades tre gånger under läsningens gång och diskuterade sin gemensamma bok. Samtalen handlade om bland annat karaktärer, miljö, teman, motiv och typiska 90-talsdrag i boken. En annan uppgift var att koppla boken de läste till Selma Lagerlöfs liv. Under läsningen skrev eleverna också loggbok för att stötta minnet, men också öka förståelsen. De valde till exempel ut citat och skrev tankar kring dem.

Efter läsningen genomfördes ett seminarium i tvärgrupper, där elevernas uppgift var att berätta om centrala drag i sina egna böcker och sedan tillsammans jämföra de fyra verken för att gemensamt ringa in Lagerlöfs stil. Vid dessa samtal satt jag med och antecknade, men eftersom eleverna hade frågor att utgå ifrån och också hade förberett dessa frågor, skötte de det mesta själva.

Sista uppgiften var att skriva en analys om boken som också innehöll kopplingar mellan text och epok, samt text och författare. Analysen avslutades med att eleverna argumenterade kring huruvida boken de läst skulle platsa i en litteraturkanon och huruvida de kunde förstå att Selma Lagerlöf räknas som en av våra största författare.

Så hur gick det då? I våras gick det bättre än när jag gjorde samma projekt nu i höst. Troligen för att uppgiften då låg i slutet av kursen, medan den nu inledde densamma. Samtidigt så insåg jag under höstens arbete att även eleverna i våras var lite förvirrade i början. Det är ett svårt språk att ta till sig och det betyder att läsningen var trög inledningsvis. Efter ett tag gick det lättare.

Läste alla boken? I princip alla. Det går ganska lätt att märka skillnaden på en elev som läst och en som inte läst om man lyssnar till samtal där de deltar. Den som läst kan vara mycket mer specifik, medan den som försöker låta som de läst ofta är ganska svepande i sina tankar.

Kunde alla göra en analys av boken som kopplades till epok och författare? I princip alla. Då fick de väldigt tydliga mallar med färdiga inledningsmeningar för att de som annars tycker att det är svårt lättare skulle komma igång. Även de som gillar att skriva och analysera hjälptes av en struktur, då deras texter fick en tydlig disposition och var lätta att läsa.

I utvärderingen lyfte eleverna fram att det kändes lättare att läsa när de blev förberedda och fick information om författaren och tidsandan. Många uttryckte också att böckerna trots ett svårt språk kändes oväntat aktuella. Speciellt de som läste En herrgårdssägen överraskades över att Lagerlöf skrev om psykisk ohälsa redan 1899. Även om just den boken krävde en hel del av läsaren inledningsvis var det många som tyckte mycket om den. Även Kejsarn av Portugallien berörde många, medan åsikterna gick isär om Körkarlen, som många menade var alldeles för lik Dickens En julsaga. Herr Arnes penningar var den klart mest populära boken i våras, medan höstens läsare var mer skeptiska.

Jag var imponerad av hur mycket eleverna stöttade varandra och hur öppna de var för olika tolkningar i samtalen. Att flera elever läser samma bok ger bättre resultat än när eleverna läser enskilt. Samtidigt får de i alla fall välja lite, vilket inte är fallet då hela klassen läser samma bok.

Till våren blir det mer klassiker och även om jag kommer att låta eleverna välja själva då, kommer jag att uppmuntra dem att ta hjälp av varandra. Vårt skolbibliotek har ganska många exemplar av vissa klassiker och det finns möjlighet att själv skapa en läsgrupp. Det finns klassiker som i princip alltid fungerar bra, till exempel de på den här listan. Jag och skolbibliotekarien brukar berätta om ett urval av de klassiker som vi tror kan passa eleverna, som sedan får välja fritt.

För den som vill ha tillgång till de uppgifter eleverna fick finns en delad mapp på Drive här.

 

Läs också:

När lärare möter bibliotekarier

Jag går en handledarutbildning på Borås Högskola och idag har vi vår andra träff. Just nu sitter jag på en föreläsning med Frances Hultgren och Monika Johansson från Bibliotekshögskolan i Borås om en ny modul i Läslyftet som heter Stimulera läsintresse och vänder sig till all personal inom skolan. Modulen i sig är kanske ingenting som passar på en blogg som denna, men vissa saker vill jag ändå dela med mig.

Det intressanta med hur modulens arbetades fram handlar om krocken mellan bibliotek och skola. Mellan läslust och läroplan.

Jag önskar att den syn på litteratur och läsning som presenteras i föreläsningen stod mer i fokus. Hur alla yrkesgrupper i skolan ska samverka kring elevernas läsning. Att läslust främjas även i ämnesundervisningen. Att en skolbibliotekarie finns, vilket borde vara självklart, men långt ifrån alltid är det. Inte heller att det finns ett skolbibliotek. Modulen handlar om saker som läsintresse, läsande förebilder, stimulerande läsmiljöer. Visserligen är den för grundskolan, men jag blir sugen på att botanisera lite bland texterna ändå. Speciellt intressant låter momentet om ”läsfrämjande genom estetiska uttrycksformer” som skulle kunna funka bra på programmet där jag arbetar.

Koppling till läroplan och kursplaner måste självklart finnas i Läslyftet och det kan inte förekomma ifrågasättande av desamma. Inte ens deltagande forskare kan göra det, då Skolverkets utbildningar självklart inte kan innehålla texter som inte följer de styrdokument som de själva tagit fram. Ändå är jag lite oroad över det faktum att kunskapskraven står helt i fokus, medan syftestexten som i svenska handlar mycket om just läslust, ofta glöms bort bland alla lässtrategier. Det är som att den så kallade lustläsningen blivit något fult och därmed försvinner mängträningen. Fortbildning måste också få handla om att kritisera styrdokumenten om de känns begränsande, vilket inte är detsamma som att inte följa dem. Nu har jag bara snabbt ögnat igenom de olika momenten i modulen, men den verkar vara fylld av en positiv syn på läsning. Det verkar också vara roligt att göra en läsvaneundersökning bland eleverna.

Hur man kombinerar frivilligläsning och ålagd läsning är en utmaning. Att hitta balansen mellan krav och frihet är en balansgång och ju äldre elever man undervisar desto mer krav blir det troligen. Gymnasiets kurser i svenska har till exempel massiva centrala innehåll. Då är det inte lätt att hinna med ens styrd läsning och jag tror tyvärr att många lärare väljer bort läsning av hela verk för att de känner att tiden inte finns. Motståndet bland eleverna att läsa kan också vara stort. Det är jobbigt, tar långt tid och uthålligheten saknas inte sällan. Jag tänker på texten Henrik Birkebo skrev för i våras om snuttifieringen av läsundervisningen, något jag visserligen även känner igen från min egen gymnasietid då vi i princip bara läste utdrag i antologier. Att få läsa i skolan känns dock viktigare nu än då. Visserligen läser unga som aldrig förr, men de läser sällan långa texter och då är det extra viktigt att vi tränar deras uthållighet i skolan.

Lärare är bra på att planera och genomföra undervisning, att dokumentera och bedöma. Bibliotekarier kan fungera som en stödjande pedagogisk resurs och arbeta med informationssökning, men också språkutveckling och litteraturförmedling. Tillsammans kan dessa yrkesgrupper självklart åstadkomma mer än de kan göra var för sig.

Vi har en fantastisk skolbibliotekarie, men även om jag samarbetar med henne ibland, så samplanerar vi i princip aldrig. Vi tipsar om böcker ihop ibland, andra gånger gör hon det själv för att eleverna ska få höra någon annan än samma gamla svensklärare. Däremot har vi inget skolbibliotek och därmed ingen naturlig stimulerande läsmiljö för eleverna. Det kommunala biblioteket är en fantastisk resurs, men det är inget skolbibliotek.

Note to self: glöm inte bort skolbibliotekarien

Läs också:

Vad är bildning?

Huvudtemat på årets Bokmässa är bildning och jag har under de senaste veckorna funderat en hel del på innebörden av ordet. Det hela började med att mina elever fick uppgiften att läsa en kortroman av Selma Lagerlöf och då startades ett samtal om kanon och bildning som klassiker kan ge. Något senare läste vi tillsammans en kultursidetext om hur diskussionerna gick i Svenska Akademien när Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur. Texten innehöll så många ord som var svåra för mina elever och flera ifrågasatte vitsen av att lära sig ”gamla” ord. Andra såg det som något de ville lära sig, men ännu inte kunde. För mig är det allmänbildning, men jag började fundera på om den yngre generationen kanske såg annorlunda på det.

Förra lektionen bad jag eleverna att först enskilt och sedan i mindre grupper diskutera orden bildning, allmänbildning, litterär kanon och klassiker. När de fick dela med sig av sina samtal framkom en oväntat konservativ syn på vad bildning och allmänbildning är. Dessutom var det tydligt att gränsen mellan de två var ganska flytande.

Bildning är sådant man läser sig till, en teoretisk kunskap som är djupare än den kunskap som räknas till allmänbildning. Det var en definition de flesta var överens om. Ämnen som historia, litteratur, samhällskunskap, geografi och naturkunskap nämndes. Många ansåg att studierna på gymnasiet i många fall ger bildning, medan grundskolan handlade mer om allmänbildning. Att få behörighet från grundskolan ”kunde vara något slags kvitto på att man ändå kunde det som är allmänbildning”. Det är viktigt att kunna ”lite om klassisk musik, konst och litteratur, viktiga huvudstäder, kända politiska ledare och en del historia.” Sedan är det också viktigt att hänga med i nyheterna och i vad som händer i världen. Däremot går det utmärkt att ”få F i alla ämnen och ändå vara allmänbildad”, då det främst handlade om ett intresse och inte ”bara” att plugga till proven.

Att vara allmänbildad har hög status och eleverna var ganska tydliga med att det märks vilka som är det eller inte. Det går inte att diskutera på samma sätt med någon som inte är allmänbildad, menade någon och gav som exempel att den som hängt med i skolan och dessutom hade ett intresse av att lära sig saker, kunde se fler perspektiv och kunna dra slutsatser. Att vara/bli bildad är något som många strävar efter. Eftersom det krävs en del livserfarenhet för att bli riktigt bildad är de kanske inte där ännu, men att bli riktigt bra på något lockar de flesta. ”Man ska vara lite nördig”, sa någon och menade det som en komplimang. Att googla och försöka lära sig mer är status och när all information finns gäller det att utnyttja den möjlighet som internet ger.

Vi googlade tillsammans efter olika definitioner av bildning och stötte på ordet kultiverad. Innan de fått betydelsen spånade de kring kultivera, som att odla och kopplade även till kultur. Någon som är kultiverad är en som ”går på opera regelbundet, läser tidningar och böcker och skit”.

Fler citat om bildning:

”En person som vet mer än grundläggande saker inom ett specifikt ämne.”

”Man är smart och har ett utvecklat tankesätt.”

”Att kunna förstå världen och ta till sig information.”

”Kunskaper man läser sig till.”

”specialiserad”

 

Och om allmänbildning:

”Det man lärt sig i skolan.”

”Sånt man har användning för.”

”Att kunna lite om det mesta.”

”Att kunna fakta utantill.”

 

Att man blir bildad av att läsa var ganska självklart. Däremot blir det tydligt att ganska få läser speciellt mycket. De som läser gör det ofta och mycket, men många läser inte alls. Däremot börjar det väckas ett sug efter att faktiskt upptäcka klassiker och det tycker jag självklart är roligt. Någon direkt kanon var ingen speciellt sugen på, men gärna en lista som de själva kan välja ifrån. Det är svårt, men nyttigt och bra att läsa gamla böcker, men de måste vara relevanta fortfarande. Just tidlösheten lyfts fram som mycket viktig i mötet med klassiker och det är en utmaning att hitta rätt bok till rätt elev. Speciellt till de elever som inte är läsvana. Det finns några säkra kort, som jag samlat här. Böcker som alltid verkar funka.

 

 

 

 

 

Läs också:

Selma Lagerlöf på en timme

Mina elever i tvåan har just läst ut romaner av Selma Lagerlöf. De fick välja mellan Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien. Om alla har läst? Majoriteten. Hur vet jag det? Genom kontrollstationer under läsningens gång. I veckan gjorde de till exempel muntliga analyser i grupp som spelades in. I ett sådant samtal märks det väldigt tydligt vem som läst och vem som bara låtsas ha läst. Med tydliga instruktioner för ett strukturerat samtal finns det få möjligheter att bara svamla på. Även de som uppenbarligen inte läst ut sina böcker i tid fick med sig en del i samtalet med andra som läst samma bok och några läsryck efteråt har det allt blivit.

Nästa uppgift blir att skriva en egen analys, där boken de läst också ska kopplas till tiden och epoken den skrevs under och till Selma Lagerlöfs liv. Läsprojektet avslutas med ett seminarium där jag sitter med för att lyssna och anteckna. Eleverna möts då i grupper där de läst olika böcker och uppgiften blir att hitta gemensamma drag i böckerna och tillsammmans försöka formulera vad som är typiskt för Selma Lagerlöfs stil och innehåll. Jag har den svåraste uppgiften, att försöka att inte lägga mig i för mycket.

Igår körde jag en numera klassisk EPA (enskilt-par-alla) där eleverna fick fundera kring bland annat klassiker och huruvida en litterär kanon vore något att införa. Många ville läsa klassiker. Oväntat många faktiskt. De tyckte också att det var lättare att förstå en gammal bok när de läste tillsammans och när jag hjälpt dem genom att sätta in författaren i ett sammanhang. För många var det trögt inledningsvis, väldigt trögt. Men tröskeln blev inte lika omöjlig att ta sig över, när det fanns andra som läst boken och kunde stötta. Jag uppmanar alltid till att våga fråga, då frågor sällan visar på okunskap, utan snarare tvärt om på en medvetenhet om hur viktig förståelse är.

Lite för sent köpte jag Selma Lagerlöf på en timme av Katarina och Henrik Lange. En bok som bjuder på en grafisk presentation av författaren. Vi får läsa om hennes barndom, mötet med litteraturen, studierna och läraryrket. Vidare finns information av alla hennes böcker och viktiga händelser i författarkarriären.

Jag är helt för att förenkla det första mötet med en klassisk författare, precis som Katarina och Henrik Lange gör i Däremot måste jag säga att det är väldigt, väldigt tunt och ingenting att använda mitt i det läsprojekt om Lagerlöf som mina tvåor snart avslutar. Däremot kan jag tänka mig att använda delar av boken som introduktion om jag kör projektet nästa år igen. Att läsa några serierutor om en boks uppkomst, mottagande och innehåll som ett första möte kan funka. Det finns också en del roliga citat och anekdoter som kan roa den som ännu inte vet så mycket om författaren. För många kan det säkert skapa ett intresse att bygga vidare på.

 

Läs också:

Konsten att skrämma sig själv

Idag läste jag John Ajvide Lindqvists novellen ”Tjejen”, från samlingen Låt de gamla drömmarna döhögt för mina elever i ettan. Det är en berättelse som börjar med att en flicka går fram till en pojke efter en konsert och berömmer hans klarinettspel. Killen, som heter Mattias, samlar mod och frågar om hon vill fika, de fortsätter sedan träffas och blir ett par. Första delen av novellen är som vilken kärlekshistoria som helst. I alla fall nästan. Vi får veta att Gabriella, som hon heter, har ett ärr på handleden, men i övrigt verkar hon vara väldigt vanlig.

Gabriella och Mattias träffas ofta och han är verkligen kär. Vändpunkten i novellen kommer när de för första gången har sex och han märker alla de ärr hon har på kroppen. Gabriella berättar att hon varit sjuk, men mår bättre nu.

”Tjejen” är helt klart en skräcknovell, men det tar lång tid innan skräckelementen kommer. Det är när Mattias till slut får komma hem till Gabriella och träffa hennes mamma som vi förstår att någonting är väldigt fel. Det som är tydligt är dock att väldigt lite står uttryckligen, medan det som finns mellan raderna är så mycket mer. I diskussionen om novellen blev det tydligt vad läsaren kan göra med den text hen läser.

Under Crimetime talade Gregg Hurwitz om att det ibland kan bli mycket mer skrämmande att sluta skriva när det börjar bli läskigt, lämna en antydan om att något ska hända och sedan låta läsaren fantisera vidare. Precis så gör Ajvide Lindqvist, då han låter Gabriella lägga sina tummar på Mattias ögon precis då novellen om dem slutar. Med de små ledtrådar vi fått under läsningen blir detta något otroligt obehagligt. Det var väldigt intressant att lyssna till de olika teorier som eleverna hade om vad som egentligen hänt och vad de tror kommer att hända. Till slut hade de skrämt upp varandra så mycket att de var livrädda. När jag frågade hur mycket av det läskiga som egentligen stod i novellen insåg de att det inte var mycket alls.

Mitt mål med just den här novellen var just att eleverna skulle bli medvetna om hur viktigt det är att läsa aktivt för att få en bra läsupplevelse. Vi talade om att fylla ut tomhål genom att leta mellan raderna, men också om vikten av att träna på att framkalla inre bilder för att förtydliga det lästa.

Noveller, som jag brukar hävda inte är min grej, är det verkligen när det kommer till undervisning. Vi har nu läst tre noveller, förutom ”Tjejen” även ”Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri och ”H-O-N-E-Y” av Johanna Thydell. Alla tre finns i Färdlektyr från 2007. Slutuppgifterna blir att dels skriva en novellanalys av en av novellerna efter en mall som vi testat gemensamt under lektionerna och sedan skriva en reflektera, jämförande text där två eller tre av novellerna jämförs.

Läs också:

Viktiga läsande förebilder

Idag startar kampanjen ”Vi brinner för läsning” på Lerums bibliotek. Kampanjen är ett samarbete med räddningstjänsten i Storgöteborg, där brandmän som arbetar på Lerums brandstation finns med som läsande förebilder på affischer.  Bilderna är tagna av fantastiska Elisabeth Ohlson Wallin och projektledare är Elin Boardy, författare och bibliotekarie i Lerum. Tanken är att locka fler till biblioteket och att bryta med de normer som tyvärr finns, som säger att läsning är något för tjejer och kvinnor. Affischerna kommer att synas runt om i kommunen, t.ex. på busshållplatser.

Läs också:

Att få in läsning i vardagen

Sommaren är min absolut bästa lästid. När det finns få måsten är det lättare att få in de där timmarna läsning under veckan, ofta blir det långa stunder dagligen. Och så drar jobbet igång och det känns som att all tid försvinner.

Nu har jag jobbat min första vecka efter semestern och knappt läst en rad. Inte konstigt då ett par kvällar har ägnats åt att fixa i mormors och morfars nya lägenhet, men tråkigt är det. Igår somnade jag hur tidigt som helst och orkade bara läsa några sidor innan dess. Riktigt så trött som de första veckorna brukar jag inte vara ”vanliga” veckor. Om det nu finns några sådana.

Det där att få in läsning i vardagen handlar ork, men också om planering och prioritering. Jag har nästan inte sett någon av de senaste årens stora tv-serier och filmer ska vi inte tala om. Det är synd, men jag prioriterar ofta läsning. Inte heller tränar jag så mycket som jag borde, men promenader med en ljudbok i öronen kan funka.

Dagens projekt tangerar jobb. I mitten av september kommer Johannes Anyuru på besök och våra treor ska lyssna till honom. Därför vill jag läsa hans nya bok, även om det troligen inte blir så att eleverna kommer att hinna det. Högläsning och utdrag vill jag dock bjuda på och då måste jag ha koll själv.

Lite oroad är jag dock över hösten och hur mycket läsning jag kommer att lyckas få in. Massor av böcker och alldeles för lite tid. Det är ett alldeles för vanligt dilemma. Sedan ska jag helst hinna blogga om de böcker jag faktiskt hinner läsa. Det är en utmaning det också.

 

Trevlig läshelg på er. Jag hoppas att jag hinner och orkar läsa i alla fall någon bok.

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

« Older Entries