Tag Archives: Kulturkollo

Koreanska kulturtips

Den här veckan är Korea temat på Kulturkollo och Helena uppmanar oss att tipsa henne om koreansk kultur.

Min favorit från Sydkorea är poeten Ko Un, som i sina dikter ofta berättar om olika människor i Sydkorea i livsverket Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Nordkorea är fortfarande ett av de mest stängda länderna i världen och även om de nu deltar i OS är det mest ytan som får synas. Ett flertal böcker av människor som flytt från Nordkorea har släppt de senaste åren. Jag har läst För att kunna leva av Yeonmi Park och det land hon skildrar är knappast något jag skulle vilja bo i. Just nu läser jag Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi som utspelar sig efter andra världskriget i ett ännu inte delat Korea. Den verkar mycket lovande och jag återkommer med inlägg när den är utläst.

Läs också:

De fyra elementen i en kulturell fyrväppling

Kulturkollo ägnar vi oss åt de fyra elementen och Carolina har fixat utmaningen som går ut på att skapa en kulturell fyrväppling.

  • en film du associerar med ett av de fyra elementen
  • en bok du associerar med ett annat av de fyra elementen
  • musik du associerar med ett tredje och
  • en tv-serie du associerar med det fjärde elementet

 

Det tog lite tid ska sägas (tänkte ett tag ta Earth wind and fire på tre av dem), men så här blev det.

Det stora blå är min ultimata vattenfilm. Så himla fin. Måste nästan se om den.

Fatta eld är andra delen i Hungerspelstrilogin. Boken där det står klart att det inte räckte att överleva en omgång.

En stund på jorden med Laleh får symbolisera jord, även om det kanske är lite långsökt.

I tv-serien 13 skäl varför behandlar Hannah ofta som luft av de hon trodde var hennes vänner. En riktigt bra och stark tv-serie baserad på en riktigt bra bok.

 

Men så glömde jag till slut av Earth wind and fire helt, så det får bli en bonuslåt.

 

Läs också:

Året var 1968

Veckan på Kulturkollo ägnas åt det mytomspunna året 1968. Det var året då min mamma fyllde 18 år och redan året innan hade hon träffat min då 19-årig pappa. Jag var alltså inte född och definitivt inte ens påtänkt, vilket betyder att jag inte vet mycket mer om 1968 än det google kan berätta för mig.

Om jag bara tänker på 1968 är det Vietnamprotesterna och 68-vänstern som poppar upp först, men det hände annat också.

I januari gjorde Jimi Hendrix två konserter på Lorensbergs cirkus i Göteborg och lyckades också hinna med att slå sönder ett hotellrum på Hotell Opalen, vilket ledde till att han häktades. Även Led Zeppelin gästade staden, men varken de eller Hendrix tillhör egentligen mina favoriter. Det är däremot The Beatles och 1968 släpptes deras The White Album. En klassiker med låtar som McCartneys Blackbird, Lennons Julia, en hyllning till modern och Harrisons fina While my guitar gently weeps. Mina favoriter är nog ändå I will och Back in the U.S.S.R. Även Simon & Garfunkels fjärde studioalbum Bookends, med monsterhiten Mrs Robinson släpptes 1968.

Mrs Robinson hördes i film Mandomsprovet där en mycket ung Dustin Hoffman spelade en ung man som förförs av den betydligt äldre Mrs Robinson. Filmen nominerades till flera kategorier på Oscargalan 1968, men kom ut 1967. Bästa film blev dock I nattens hetta, som vann hela 5 Oscars. Flest nomineringar fick Gissa vem som kommer på middag? med tjusige Sidney Poitier (som också var med i I nattens hetta), min favorit Katharine Hepburn (som fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, ett pris hon fick även 1969, men fdå fick hon dela det med Barbra Streisand)) och fantastiske Spencer Tracy, som gjorde sin sista roll. Inspelningen avslutades endast 17 dagar innan hans död och filmen hade premiär sex månader senare i december 1967. Jag älskade den här filmen när jag var i yngre tonåren och såg den om och om igen. En annan favorit var Dr Doolittle med Rex Harris som doktorn som kunde tala med djur. Filmen tilldelades Oscars för bästa specialeffekter och bästa sång ”Talk to the animals”. Som jag älskade den låten.

Mer kultur från 1968. Nobelpriset tilldelades Yasunari Kawabata, som är helt okänd för mig, men hans Snow Country låter riktigt fin. Samma år debuterade två andra nobelpristagare, Patrick Modiano med La Place de l’étoile och Alice Munro med novellsamlingen Dance of the Happy Shades.

 

 

Läs också:

Den perfekta nobelmiddagen enligt O

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om en annorlunda nobelmiddag, nämligen en egenskapad och fiktiv sådan. Själv bjuder jag in både levande och döda pristagare.

En självklar gäst är Selma Lagerlöf. Den första kvinnan som tilldelades priset, en fantastisk författare och en spännande person. Det finns massor jag skulle vilja diskutera med henne som läraryrket, läsning och litteratur samt jämställdhet och vikten av att våga vara sig själv.

Jag kan tänka mig att Lagerlöf skulle ha mycket gemensamt med 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. De har båda försökt bredda debatten och historien till att faktiskt innefatta även kvinnor.

En annan pristagare som kanske främst tar det manliga perspektivet, men som liksom Aleksijevitj är journalist i botten och säkerligen kan bidra till ett intressant samtal är Ernest Hemingway. Han tilldelades priset 1954 och det verk som lyftes fram i motiveringen var Den gamle och havet. En bra bok, men kanske inte den mest spännande.

En av mina favoritpristagare är Pearl Buck vars berättelser ofta utspelar sig i Kina. Hon kämpade för kvinnor och minoriteter och hennes uppväxt i den västerländska minoriteten i Kina påverkade henne mycket.

Även J. M. Coetzee skildrar miljön där han växte upp, nämligen Sydafrika. Jag tror att han kan bidra en hel del till samtal kring orättvisor och förtryck. Fem spännande litteraturpristagare på middag, det hade definitivt varit en dröm.

Jag lägger till en fredspristagare också- Även om jag kanske tyckte att det var märkligt att Barack Obama tilldelades Nobels fredspris har det blivit tydligare sedan dess att han var en ganska ovanlig amerikansk president på många sätt. Han är också en man som jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag skulle bli ännu gladare om han tog med sin fru. Är det någon presidentfru jag vill se som president så är det utan tvekan Michelle Obama.

 

Läs också:

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Läs också:

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som ”alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar ”vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet ”Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Läs också:

Porträtt av en man — en utmaning

I veckans utmaning på Kulturkollo utmanar jag läsarna att skriva om porträtt av män i kulturen, positiva sådana, eller kanske män som ingen borde ens drömma om att efterlikna. Jag gick till och med så långt att jag önskade mig att de verk de presenterade skulle uppfylla Kulturkollotestet:

 

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

 

Jag har funderat och funderat och funderat och filmer som klarar Bechdeltestet må vara få, men jag tror nästan att de som klarar Kulturkollotestet är färre.

Good Will Hunting hamnar ganska nära. Förhållandet mellan Will och hans terapeut Sean, spelad av fantastiska Robbie Williams, utvecklas till något som kan liknas vid ett förhållande som inte bara handlar om ryggdunkningar. Sedan är väl Will inte alltid superdupersnäll mot sin flickvän Skylar, men han försöker.

Roddy Doyle beskriver manlig vänskap, som kanske inte är så himla bra först, men som utvecklas. I The Van inser Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo att de trots allt är vänner som vill göra mer än att ta en öl och snacka fotboll. Det går inte jättebra, men någon slags vänskap utvecklar de trots allt. Även Jimmy Rabbitte Jr har lite svårt med det där att prata om känslor med någon annan än sin fru. Visserligen tar han en öl med sin pappa en gång i veckan, men de pratar inte direkt om livet.Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart. När Jimmy Jr drabbats av cancer och hans gamle vän Outspan dyker upp utvecklas en djupare vänskap än någon av dem verkar ha haft förut.

Är det verkligen så illa att det inte finns några böcker, filmer eller tv-serier som faktiskt är vänner på riktigt och vågar tala om känslor nyktra, utan att skämta bort det? Det känns ganska så tragiskt.

Jag utmanar er att fylla på min nästan obefintliga lista och författare och filmskapare att se till att böcker, filmer och tv-serier om sann manlig vänskap sköljer över oss.

Läs också:

När jag tänker på hår …

En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.

Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.

Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.

Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!

Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.

 

Läs också:

Lite rymd får det bli ändå

Böcker och filmer som utspelar sig i rymden är väl inte direkt min kopp te, men genom att tänja en aning har jag ändå fått ihop svar på Kulturkollos veckoutmaning om just rymden.

En film som egentligen inte utspelar sig i rymden, utan i en liten stad är The Truman Show med bland andra Jim Carrey och Ed Harris. Carrey spelar Truman Burbank som är ovetande om att han är stjärnan i en dokusåpa där hans liv filmas dygnet runt. Skaparen av showen är Marlon, som sitter i en studio som mest liknar ett rymdskepp, placerat över den fejkade himmel som omger Trumans hemstad.

I tv-serien The 100 lever mänskligheten i rymden efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. När det gått nästan 100 år skickas 100 unga fångar ner till jorden för att starta en ny civilisation. Att hålla sams går helt klart sådär.

Krafter i rymden spelar jordens befolkning ett spratt i boken The Age of Miracles av Karen Thompson Walker. När dygnen hela tiden blir längre är det svårt för människorna att veta om de ska leva efter klockan efter solen. Sedan jag läste boken har jag slutat önska att dygnet ska innehålla fler timmar.

Och så slutligen en fin sång om rymden, Life on Mars med fantastiske David Bowie.

 

 

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

« Older Entries