Tag Archives: Kulturkollo

Den perfekta nobelmiddagen enligt O

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om en annorlunda nobelmiddag, nämligen en egenskapad och fiktiv sådan. Själv bjuder jag in både levande och döda pristagare.

En självklar gäst är Selma Lagerlöf. Den första kvinnan som tilldelades priset, en fantastisk författare och en spännande person. Det finns massor jag skulle vilja diskutera med henne som läraryrket, läsning och litteratur samt jämställdhet och vikten av att våga vara sig själv.

Jag kan tänka mig att Lagerlöf skulle ha mycket gemensamt med 2015 års litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. De har båda försökt bredda debatten och historien till att faktiskt innefatta även kvinnor.

En annan pristagare som kanske främst tar det manliga perspektivet, men som liksom Aleksijevitj är journalist i botten och säkerligen kan bidra till ett intressant samtal är Ernest Hemingway. Han tilldelades priset 1954 och det verk som lyftes fram i motiveringen var Den gamle och havet. En bra bok, men kanske inte den mest spännande.

En av mina favoritpristagare är Pearl Buck vars berättelser ofta utspelar sig i Kina. Hon kämpade för kvinnor och minoriteter och hennes uppväxt i den västerländska minoriteten i Kina påverkade henne mycket.

Även J. M. Coetzee skildrar miljön där han växte upp, nämligen Sydafrika. Jag tror att han kan bidra en hel del till samtal kring orättvisor och förtryck. Fem spännande litteraturpristagare på middag, det hade definitivt varit en dröm.

Jag lägger till en fredspristagare också- Även om jag kanske tyckte att det var märkligt att Barack Obama tilldelades Nobels fredspris har det blivit tydligare sedan dess att han var en ganska ovanlig amerikansk president på många sätt. Han är också en man som jag väldigt gärna skulle vilja träffa och jag skulle bli ännu gladare om han tog med sin fru. Är det någon presidentfru jag vill se som president så är det utan tvekan Michelle Obama.

 

Läs också:

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Läs också:

Är du sur eller bitter?

Det skulle kunna handla om drinkar, de sura och de bittra. Godare och trevligare än sura och bittra människor. Nu är det snarare de senare som lyfts fram under veckan på Kulturkoll och veckoutmaningen är följande:

Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska.

Bittrast av de bittra är ändå Ove i Fredrik Backmans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag läste den lite motvilligt ska erkännas, som jag ofta gör med böcker som ”alla” hyllar, men stämde snart in i hyllningskören. Jag tyckte faktiskt också om filmen där Rolf Lassgård spelar Ove.

Rut i Änglagård, fantastiskt spelad av Viveca Seldahl är också väldigt bitter. Hon ser verkligen allt i svart och minsta lilla förändring gör henne halvt hysterisk. Samtidigt är hon ändå lite avundsjuk på de som vågar vara annorlunda. Det är väl just det som gör en person bitter tänker jag, att vilja men inte våga.

Maggan i Christoffer Holsts För oss är natten ljus är riktigt bitter på sitt numera misslyckade och tomma liv. Ex-mannen har hittat en yngre kärlek och själv försöker hon döva sin ångest med alkohol. Det går sådär.

Nahid i Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är också bitter på sitt liv. Alla drömmar hon hade som försvann över en natt och allt hon offrat för att få leva ett liv i frihet. Det här att behöva lämna sitt hemland och det liv man haft där måste vara tungt och jag kan förstå att det kan skapa en del bitterhet att inte känna att man hör till.

En annan bitter jävel är Jörgen i serien Molanders som gick på Svt för några år sedan. han klarinettist i orkestern huvudpersonen leder och spelas av Jonas Karlsson. En fantastiskt bitter man som verkligen inte vill någon annan väl.

Det där att i hemlighet önska att alla andra ska må precis lika dåligt som en själv är en klassiker. Någon som muttrar ”vänta du bara” åt den som är yngre, snyggare och piggare. Skadeglädjen när det visar sig att den som nu har allt, snart kommer att vara lika trött och sliten som en själv. Just nu läser jag (något oväntat) Rum: En roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund. Nu är Eklund förvisso ingen karaktär, men i kapitlet ”Avundsjukans flod” där han berättar om sin svägerskas unge pojkvän Daniel och den bitterhet denne unge man väcker hos honom är riktigt bra. De är på semester och Daniel är precis så cool och så snygg som Sigge önskar att han vore, vilket gör Sigge en aning avundsjuk. Så här reagerar Sigge därför helt naturligt när han får veta att svägerskan och hennes toy-boy väntar barn:

 

Alla skålar.
Och Daniel skrattar.
Och det gör även jag nu. Jag ser på honom och ler.

Jag vet något som inte han vet. Jag vet att om sex månader är han med i klubben. Om bara ett år står han på BVC efter att inte ha sovit på tre nätter för att barnet haft öroninflammation. Jag vet att om bara två år är hans ansikte fårat av sömnbrist, nattliga gräl om blöjbyten och all annan skit som kommer med paketet. Jag vet att snart är hela hans solfriska lyster utbytt mot småbarnspappans livlösa blekhet.

Jag höjer mitt glas och skålar mot honom, och ler med hela ansiktet.

Den natten sover jag gott, för första gången på resan.

 

Läs också:

Porträtt av en man — en utmaning

I veckans utmaning på Kulturkollo utmanar jag läsarna att skriva om porträtt av män i kulturen, positiva sådana, eller kanske män som ingen borde ens drömma om att efterlikna. Jag gick till och med så långt att jag önskade mig att de verk de presenterade skulle uppfylla Kulturkollotestet:

 

Kanske behövs en manlig motsvarighet till Bechdeltestet som går ut på att en film (eller en bok för den delen) innehåller minst två manliga karaktärer som verkligen pratar med varandra om livet, utan att skämta bort känslor eller dunka varandra i ryggen när de lite generat någon gång kramas. Ett krav är att de varken är påverkade av alkohol eller droger när detta sker. Detta ska dessutom ske i en film (eller bok) där inga kvinnliga karaktärer behöver utstå sexistiska skämt och där kvinnor slipper förminskas på något sätt. Vi kan kalla det Kulturkollotestet.

 

Jag har funderat och funderat och funderat och filmer som klarar Bechdeltestet må vara få, men jag tror nästan att de som klarar Kulturkollotestet är färre.

Good Will Hunting hamnar ganska nära. Förhållandet mellan Will och hans terapeut Sean, spelad av fantastiska Robbie Williams, utvecklas till något som kan liknas vid ett förhållande som inte bara handlar om ryggdunkningar. Sedan är väl Will inte alltid superdupersnäll mot sin flickvän Skylar, men han försöker.

Roddy Doyle beskriver manlig vänskap, som kanske inte är så himla bra först, men som utvecklas. I The Van inser Jimmy Rabbitte Sr och Bimbo att de trots allt är vänner som vill göra mer än att ta en öl och snacka fotboll. Det går inte jättebra, men någon slags vänskap utvecklar de trots allt. Även Jimmy Rabbitte Jr har lite svårt med det där att prata om känslor med någon annan än sin fru. Visserligen tar han en öl med sin pappa en gång i veckan, men de pratar inte direkt om livet.Samtalen mellan Jimmy Jr och Jimmy Sr består i princip bara av grand, great och good. Och en och annan pint såklart. När Jimmy Jr drabbats av cancer och hans gamle vän Outspan dyker upp utvecklas en djupare vänskap än någon av dem verkar ha haft förut.

Är det verkligen så illa att det inte finns några böcker, filmer eller tv-serier som faktiskt är vänner på riktigt och vågar tala om känslor nyktra, utan att skämta bort det? Det känns ganska så tragiskt.

Jag utmanar er att fylla på min nästan obefintliga lista och författare och filmskapare att se till att böcker, filmer och tv-serier om sann manlig vänskap sköljer över oss.

Läs också:

När jag tänker på hår …

En vecka om hår kan vara något av det märkligaste vi på Kulturkollo kommit på någonsin, men lite roligt är det allt ändå. Hår är mytomspunnet. Redan i Bibeln berättas om Samson vars styrka satt i håret. Annars hör humör och hår ihop, att den som har rött hår blir extra arg vet väl alla? Pippis röda hår gör henne lite extra gränslös och Anne på Grönkulla var arg och rödhårig.

Smarthet och hår har också en koppling, då blondiner självklart är lite dummare än andra. En stereotyp som används allt för ofta. I Legally blonde är det dock precis tvärtom, trots att det inte är uppenbart från början. Vi matas med en hel del fördomar om hår och valet av frisyr visar en stor del av vår personlighet, eller i alla fall det omvärlden tolkar som vår personlighet.

Jag tänker också på den avundsjuka som vackert hår kan skapa. Hur Rasmus (som sedan ger sig ut på luffen) bittert konstaterar att de som adopterar barn vill ha flickor med långt och lockigt hår, inte pojkar med kort och rufsigt. Just det där att ha rufsigt hår fungerar kanske ändå om man är kille, men inte om man är tjej. Som min barndomsfavorit Lotta som alltid är slarvig och rufsig. Det är inte riktigt okej.

Laura, med sitt bruna hår, är avundsjuk på systern Marys vackra, blonda hår som dessutom alltid är välfriserat. Även den fattiga Gulla har vackert, blont hår. Nästan för vackert för det liv hon lever innan hennes riktiga bakgrund avslöjas. Själv har jag alltid varit avundsjuk på de med riktigt lockigt hår och jag hade mer än gärna varit rödhårig. Eller så kanske jag ska satsa på att bli blåhårig som Plupp?!

Hela veckan har jag också gått och nynnat på Hair, det är liksom oundviktigt. En av mina favoritmusikaler och titellåten är magisk.

 

Läs också:

Lite rymd får det bli ändå

Böcker och filmer som utspelar sig i rymden är väl inte direkt min kopp te, men genom att tänja en aning har jag ändå fått ihop svar på Kulturkollos veckoutmaning om just rymden.

En film som egentligen inte utspelar sig i rymden, utan i en liten stad är The Truman Show med bland andra Jim Carrey och Ed Harris. Carrey spelar Truman Burbank som är ovetande om att han är stjärnan i en dokusåpa där hans liv filmas dygnet runt. Skaparen av showen är Marlon, som sitter i en studio som mest liknar ett rymdskepp, placerat över den fejkade himmel som omger Trumans hemstad.

I tv-serien The 100 lever mänskligheten i rymden efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. När det gått nästan 100 år skickas 100 unga fångar ner till jorden för att starta en ny civilisation. Att hålla sams går helt klart sådär.

Krafter i rymden spelar jordens befolkning ett spratt i boken The Age of Miracles av Karen Thompson Walker. När dygnen hela tiden blir längre är det svårt för människorna att veta om de ska leva efter klockan efter solen. Sedan jag läste boken har jag slutat önska att dygnet ska innehålla fler timmar.

Och så slutligen en fin sång om rymden, Life on Mars med fantastiske David Bowie.

 

 

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Böcker jag önskar att mina barn läst

Det är barnboksvecka på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om ”barnböcker som vi önskar hade nått fler läsare”. Min tolkning av det hela blir ”barnböcker jag önskar hade kommit när mina barn var mindre”. De två får alltså bli ”fler läsare”. Högläsningstiden är kort och jag kan tycka att det är lite sorgligt.

En bok vi faktiskt läste en gång, trots att ungarna var för stora för den är Boken utan bilder av B. J. Novak. Vi turades om att läsa med knasiga röster som komplement till läsläxan i läseboken.

Ungarna älskade Vem-böckerna och jag gjorde de också. De växte upp, men serien fortsatte och ibland funderar jag på att gå till biblioteket och låna de olästa bara för att få läsa dem själv. Senaste Vem stör? verkar till exempel så himla fin och de nya figurerna är riktigt söta.

Det kan hända att jag kidnappar systersonen som fyllde ett i april och tvångshögläser för honom.

När det gäller böcker för åldrarna 9-12 så läser jag fortfarande själv ibland. Någon gång vill de också läsa, även om de egentligen vill ha tjockare böcker redan nu. På tisdag kommer till exempel Wusten och Veganen av Åsa Asptjärn, som är en favoritförfattare. Jag tror att jag kommer att läsa även utan barn.

Läs också:

Om kulturella covers och återbruk

Den här veckan är temat på Kulturkollo återbruk, främst kulturellt sådant, men också allmänt.

Veckoutmaningen består av två uppgifter:

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Att inspireras av andra är oundvikligt, men om det blir rent plagiat tycker jag att det är ganska så tråkigt. Som covers utan någon större förändring, eller ännu värre en låt som är alldeles för lik en annan låt, utan att den ens är en cover. Jag gillar dock när låtar görs om så att det bara går att ana originalet och/eller en helt ny känsla skapas. Som Anna Ternheims fina version av Broder Daniels Shoreline

Aqualungs Take on me som är en soft ballad, eller den här helt fantastiska covern av José González. Första gången jag hörde den hade jag svårt att hitta originalet. Vet du vilken låt det är?

Vissa filmer mår helt klart bra av att moderniseras, men jag kommer faktiskt inte på någon på rak arm. Däremot skulle jag gärna vilja se en ny version av Bröderna Lejonhjärta, då den gamla inte åldrats väl. Ska har ryktats om en nyinspelning längre, men den verkar ha blivit försenad. Jag läste någonstans att den ska ha premiär i december 2017 och hoppas att det stämmer. Någon som vet?

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag köper inte så mycket på second hand, men har den senaste tiden börjat använda tradera för att hitta plastföremål av Erik Kold. Nu har jag köpt en fin kaffeburk som jag ska ha på jobbet och en ostkupa att ha hemma.

Böcker köper jag ibland också, men egentligen alldeles för sällan. Däremot skänker jag en hel del böcker och kläder till t.ex. Röda korset som någon annan förhoppningsvis har glädje av.

 

Läs också:

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

« Older Entries