Tag Archives: Kulturkollo

En utmaningar om förändringar

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om personer, saker och händelser som förändrat världen.

Berätta om en verklig person som förändrat världen och/eller är en viktig förebild för dig

En person som ändrat mitt sätt att se på världen, men också världen som helhet, är Yvonne Hirdman. Hennes teori om genussystemet har verkligen påverkat mig mycket, då den gjorde mig medveten om könsrollers betydelse och den dikotomi som finns mellan dem.

Jag har som vanligt väldigt svårt att begränsa mig och måste lägga till en förebild till, nämligen Chimamanda Ngozi Adichie. Det handlar inte bara om hennes feministiska sida, utan också om att hon hjälpt mig att upptäcka delar av världen och historien som jag tidigare vetat väldigt lite om.

Berätta om en karaktär i en bok, film eller tv-serie som förändrat ditt liv, eller ”bara” sitt eget

Jag skulle hävda att Emily i L M Montgomerys böcker förändrade om inte mitt liv, så i alla fall påverkade det. Jag ville bli som Emily och hon inspirerade mig att skriva och läsa. Nu har det inte blivit några skönlitterära böcker skrivna och det tror jag aldrig att det blir, men skriver gör jag ju här varje dag.

Välj en uppfinning som du inte kan leva utan och/eller något du önskar skulle uppfinnas

Det är ju extremt många uppfinningar självklart, men jag skulle nog inte kunna leva utan dator, eller förresten, jag väljer min iPad. Surf, böcker, tidningar, allt finns på samma plats.

Berätta om en historisk händelse som du tycker är viktig och/eller en historisk tid som fascinerar dig

Jag fascineras av tiden runt förra sekelskiftet och det glada 20-talet, då den moderna världen på många sätt växte fram. Det var då kvinnor fick mer att säga till om och också då som mindre privilegierade fick större möjligheter.

Hur skulle just du vilja förändra världen? Eller gör du det kanske redan?

Jag vill vända den utveckling från solidaritet och medmänsklighet mot ett mer egoistiskt och stängt samhälle som pågår i Sverige och många andra delar av världen just nu. Det handlar mycket om att vi som har mycket inte vill att andra ska ta del av det och därför hålla sig ifrån ”våra” länder. Att acceptera att vissa lever ett liv i överflöd, medan andra lever mitt i krig och/eller svält och kanske inte ens har tillgång till rent vatten är för mig helt sjukt. Synen att vi på något sätt förtjänar att ha det bättre än de som flyr från krig och fattigdom ses som helt normal och det skrämmer mig. Även inom vårt land ökar klyftorna och många verkar vara obekymrade över det.

Vad vill du absolut inte förändra? Finns det kanske någon förändring du helst skulle vilja sudda ut?

Förändringen ovan vill jag gärna sudda ut. Sedan hade jag också varit glad om vi fick stopp på miljöförståelse och uppvärmning av världen. Det behöver förändras. Om det är något jag inte vill förändra? Det skulle väl vara viktiga saker som fortfarande är gratis, som bibliotek till exempel.

Läs också:

Verkligheten vs Overkligheten

Veckans tema och därmed utmaning på Kulturkollo handlar om verklighet och overklighet. Såhär lyder utmaningen:

Vad föredrar du inom litteratur, film, poesi, konst – helt enkelt inom all kultur, verkligheten eller overkligheten? Varför föredrar du det ena eller det andra? Eller vill du befinna dig i båda? Ge gärna också tips till oss andra. 

Jag håller mig helst i verkligheten och det sannolika. Mitt inlägg i veckan på Kulturkollo handlar om fejkbiografier eller faktion, dvs skönlitteratur som handlar om verkliga personer, där gränsen mellan det verkliga och det overkliga är flytande. Sådana böcker gillar jag. Ren fantasy är jag oftast ganska skeptisk till. Jag kan köpa andra världar ibland och läste t.ex. med glädje i alla fall de första delarna i serien om Harry Potter, liksom Cirkeln och Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför jag inte läst Nyckeln? För att jag har en mycket märklig vana att inte läsa sista delen av en serie, för att den då tar slut. Det är också därför jag ännu inte läst Rävsång av Christin Ljungqvist, trots att jag älskade hennes två första böcker. Mina barn tycker att jag är helknäpp och undrar varför jag inte vill veta hur serier slutar. Jag är benägen att hålla med dem.

Ni anar kanske ett mönster i de overkliga böcker jag nämnt. De har alla realistiska delar i sig och det funkar bättre för mig. Oftast. Fortfarande håller jag på att lära mig att omfamna overkligheten. Det går långsamt, långsamt.

Läs också:

Ta mig till havet

Den här veckan handlar det om mörka och karga platser på Kulturkollo. Inte riktigt min grej om det inte handlar om Ruth Galloways lilla hus långt ute på saltträsken, vid gränsen till havet. Miljön med kombinationerna av hav och öppna vidder lockar mig, men visst skräms jag lite av det ödsliga och skulle aldrig vilja bo som Ruth gör.

Havet är annars min grej. Jag tänker på alla franska böcker och filmer som utspelar sig vid havet i ett sommarhus. Blåst mer än sol, men ändå med havet som fond. Två böcker som utspelar sig kring nationaldagen är Den sommaren av Véronique Olmi och Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt. Havet finns också med i Stål av Silvia Avallone, som en naturlig plats för umgänge och även i Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, där en semester till havet förändrar Elena.

Havet kan också skrämma och dessutom fungera som ett transportmedel, som när kvinnorna i Julie Otsukas Vi kom över havet reser från Japan för att träffa sin blivande män i USA och hur människorna i Ru flyr i båtar från Vietman för att söka friheten. Mest tycker jag ändå om det mysiga havet, som det som finns i Sarah Dessens fiktiva stad Colby.

 

 

 

Läs också:

Det som får mig att må bra

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder som följer:

Vilket är ditt allra mest hälsosamma tips? Vad gör du för att boosta självförtroendet? När mår du som allra bäst?

Hälsotips? Även om jag inte hatar hälsotidningar riktigt lika mycket som Lotta, så tycker jag väldigt illa om hälsotips som ofta blir hälsohets. Mitt bästa hälsotips är därför ”bry dig inte så himla mycket”. Nej, det är inte bra att väga för mycket och röra sig för lite, men jag tror inte heller att det är så himla bra att följa en massa dieter och lägga en massa energi på att tänka på hur mycket som är dåligt med ens kropp. Jag tränar för lite, det gör jag verkligen. Det hade jag kunnat ha ungefär hur dåligt samvete som helst för, men det tar alldeles för mycket energi. Dåligt samvete är en energitjuv om något. Jag vet dock att jag mår bra av yoga och jag gillar också att promenera. Hade jag fått igång det vore jag nöjd. Det krävs dock lite mer ljus och lite mindre regn för att jag ska orka ge mig ut på promenad. Men snart. Då.

Att boosta självförtroendet då? Att faktiskt våga göra saker som är lite läskiga. Det gör jag egentligen för sällan, men jag gör det. Mina böcker boostar mitt självförtroende, positiv feedback på mitt jobb gör det och faktiskt också mina bloggar. Att veta att jag kan skapa något som andra tar del av är en bra grej.

Allra bäst mår jag i en solstol med en bok. Värme och ljus är min grej. Solstolen får gärna stå på min egen altan eller på en strand i ett varmt land. Är det väldigt varmt lägger jag gärna till ett parasoll. Böcker får mig att må bra. Bokrelaterade aktiviteter även utanför solstolen får mig också att må bra. Ikväll har jag till exempel träffat bokklubben Bokbubblarna och det ger energi om något. Jag träffar helst människor som ger energi. De som tar energi finns i princip inte kvar i mitt liv.

Även om jag har varit ganska så energirik just den här veckan (hej vänd dygnsrytm under sportlovet) ger mitt jobb mig oftast energi. Igår spelade våra teatertreor sina slutproduktioner och det gav verkligen energi. Jag kan bli så löjligt stolt över deras utveckling, trots att jag verkligen inte har någonting med deras teaterprestationer att göra. Till föreställningen kom också några före detta elever och det är så himla härligt att få träffa dem. Det skrivs mycket om hur skolan är i kaos och vilka hemska och obildade elever som finns där, men i min lilla del av den svenska skolverkligheten finns det fantastiska unga vuxna. Det får mig att må bra. Visst blir jag tokig på dem ibland, men de ger helt klart mer energi än de tar. Det blir många skratt och många kramar varje dag. Det är bra för hälsan.

Så mina råd för en bättre hälsa är nog:

  1. Bry dig inte så mycket om alla krav som ställs på dig att vara perfekt.
  2. Njut av platser och aktiviteter som får dig att må bra.
  3. Umgås med människor som ger mer energi än de tar.
  4. Våga utmana dig själv.
  5. Se till att du har ett jobb som du (oftast) trivs med och som gör dig glad.

Läs också:

Att våga prata om psykisk ohälsa

Idag skriver jag om Therése Lindgrens bok Ibland mår jag inte så braKulturkollo. Vårt tema den här veckan är hälsa och välmående, något som självklart är viktigt för oss alla. Ofta diskuterar vi fysisk hälsa, medan den psykiska fortfarande är tabubelagd. Det är okej att vara hemma om man har influensa, men om det handlar om att man faktiskt inte mår så bra psykiskt är det knappast något att basunera ut. Stress är okej, men att tala om ångest och depression är det ännu inte. Synd, då det säkert hade främjat hälsan att faktiskt tala om det, då fler kanske vågar söka hjälp.

Kika in på Kulturkollo och läs mer.

Läs också:

Karaktärer jag älskar att hata

Idag listar Carolina på Kulturkollo en rad fiktiva elakingar hon älskar att hata och jag blir självklart inspirerad att göra detsamma. Inte så många från actionfilmer ska tilläggas, då det inte riktigt är min grej. Det finns en anledning till att jag undrade vad det var för bonde som var skurken på bilden i inlägget och inte förstod att det var en skurk som fanns med i filmer om Bond. Det blir inte 25 elakingar för mig, men väl fem.

Thomas Barrow, elak typ i Downton Abbey, som gärna vill ha den bästa positionen bland tjänarna och är beredd att göra det mesta för att nå så långt han kan i sin något begränsade värld. Under sista säsongen förändras han något och det är skönt att han beskrivs lite mer mänskligt. Endimensionella elakingar är sällan intressanta.

Raymond Reddington är en av huvudkaraktärerna i serien The Blacklist. En riktig skurk som skjuter människor på löpande band, men som ändå på något sätt har hjärtat på rätt ställe och kan känna kärlek till de som står honom nära. En mycket märklig karaktär.

Minns ni Melrose Place? Där fanns den ganska vanligt elaka Amanda Woodward, som ibland träffade rätt kille och då blev lite mänsklig. Allt som oftast var hon dock riktigt utstuderat elak och dessutom verkade hon njuta av det. Sedan fanns också den helt skogstokiga Dr Kimberly Shaw, spelad av Marcia Cross. Vet inte om den senare egentligen framkallade några varmare känslor hos mig, men hon får vara med på listan i alla fall.

Hannibal Lecter måste vara med även hos mig. Faktiskt har jag inte sett tv-serien Hannibal, så Lecter för mig är den som spelas av favoriten Anthony Hopkins.

 

Läs också:

Om arbete, liv och arbetsliv

Veckans tema på Kulturkollo är arbete, liv och arbetsliv och i veckans utmaning uppmanas vi att tipsa oss om en bok, en pjäs, en dikt, en novell, en opera, en film, ett TV-program eller en låt som ni kommer att tänka på när ni hör ordet arbetsliv.

Vi kör!

En galen bok om arbete är Ich bin ein Bibliothekar! av Christer Hermansson. Där får vi följa den minst sagt udda bibliotekarien Oliver C. Johansson, som arbetar på Södetälje bibliotek.

Pjäsen Dom av Mattias Andersson i regi av Jasenko Selimovic handlar egentligen inte alls om arbetsliv, utan om diskoteksbranden i Göteborg och ett dom eller en dom, beroende på hur man vill se det. Bland skådespelarna märktes Fares Fares och Torkel Peterson. Jag minns väldigt lite av pjäsen, men en sak som fastnade var en man med ett yrke som krävde utbildning, som här i Sverige inte fick något annat än ett jobb han var överkvalificerad av. Just avsaknaden av jobb som matchar ens CV måste vara frustrerande.

En dikt om arbete är Katarina von Bredows tolkning av Viktor Rydbergs klassiska tomten, som heter ”Nattskift på palliativen” och så här går första strofen:

 

Tildes rygg gör ont och är stel

ändå går hon runt och fixar

Medicin som har hamnat fel

Tilde ordnar och trixar

Någon har inte städat upp

Tilde granskar allt under lupp

Dagpersonal har missat

Greta Huldén har kissat

 

Vad vore vårt land utan lågbetalda kvinnor (och män) som gör ett fantastiskt jobb trots galna villkor. Deras arbetsliv borde definitivt förbättras och deras insatser lyftas och premieras.

En novell om arbete är Jonas Karlssons fantastiska novell ”Rummet”, som handlar om en mycket annorlunda man vid namn Björn, som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.

Det är väl tveksamt om Sweeney Todd kan räknas som opera, men sång och musik är det helt klart. Jag såg den för många år sedan i en lokal som Storan hade under en kort tid i biografen Cosmorama, där Lagerhouse ligger nu, med Hans Josefsson i huvudrollen. Småläskigt om barberaren som tar livet av kunderna och använder dem i pajer.

Som lärare går det inte att komma ifrån alla filmer om lärare som frälser om inte världen, så i alla fall sin klass. Det bor en liten Mr Keating i mig och säkert i många andra. Inte för att jag så ofta river bort delar av böcker, eller ställer mig på katedern inspireras jag mer eller mindre omedvetet av Döda poeters sällskap.

Jag gillar tv-serier som utspelar sig i sjukhusmiljö. Favoriterna är klassikern Cityakuten och långköraren Grey’s Anatomy.

Ett tv-program som hela familjen gillade då det hade nypremiär för ett tag sedan är Upp till bevis, där de tävlande ska para ihop personer med rätt yrke. Ibland stämmer fördomarna om vilka som jobbar med vad, men långt ifrån alltid. Ibland lönar det sig att definiera normen och sedan gissa på den som befinner sig så långt från den som möjligt. Det är rätt fördomsfullt det också.

Och så en låt. Jag valde Workingclass hero med John Lennon från 1970.

 

 

 

Läs också:

En egenbyggd kulturman

Vem kan motstå frestelsen att bygga en egen kulturman, som är veckans umaning på Kulturkollo? Eller kulturkvinna för den delen, men den mytomspunna kulturmannen lockar mer. En egen människa skapad av filmer, böcker, spel och sångtitlar. Tio delar fick just min kulturman:

Huvud: Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah (bok)

Panna: Galenpanna (spel)

Öron: Busters öron av Maria Ernestam (bok)

Ögon: I dina ögon av Sarah Dessen (bok)

Hjärta: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro (bok)

Nacke: The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Adichie (bok)

Rygg: Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall (bok)

Mage: Atlantens mage av Fatou Diome (bok)

Hand: I want to hold your hand av The Beatles (sång)

Fötter: Kalla fötter (tv-serie)

 

Läs också:

Lunch with Mussolini

mussolini

I veckans utmaningsinlägg på Kulturkollo skriver Viktoria bland annat om filmen Tea with Mussolini, som jag har ett svagt minne av att jag sett och tyckt om. Inte så konstigt att jag då kom att tänka på en riktigt bra bok som jag läste för 16 år sedan, som heter Lunch with Mussolini. 

Jag och maken hittade den i en affär med begagnade böcker under en resa. Det är mycket troligt att det var i Australien, då författaren Derek Hansen kommer därifrån, men det kan också ha varit i Nya Zealand. Hur som helst så pratar vi ofta om den ibland, trots att det gått så många år sedan vi läste den. Jag minns den egentligen bara väldigt svagt, men jag minns känslan av den. Boken handlar om en avrättning i en italiensk by under andra världskriget och hur en dotter till en av offren söker upp en av de skyldiga femtio år senare.

Faktiskt har jag inte läst fler böcker av Derek Hansen, men han verkar ha skrivit ett gäng. Bland annat är Lunch with Mussolini inte den enda lunchboken. Han har också gett ut Lunch with the Generals och Lunch with the Stationmaster, men de verkar inte höra ihop mer än att den senare också utspelar sig under andra världskriget.

 

Läs också:

Ett ljus i mörkret

41c55f4829d599c7bdc54e7b12f89270

Kulturkollo har haft tema makt och vanmakt i veckan och jag skulle vilja anknyta till det innan veckan är över. Ganska ofta känner jag en stark maktlöshet över den utveckling som sker i världen. Att Trump blev president har knappast gjort det bättre. Min franske svåger menar att det franska valsystemet ska hindra Marie Le Pen att bli nästa vansinniga val och även om jag inte riktigt vågar tro på det hoppas jag verkligen att han har rätt. Tyvärr verkar högerpopulism vara mångas svar på alla frågor. Jag kan förstå att många känner en frustration över de ökade klyftorna i samhället, men inte att hatet kräver en syndabock. Inte heller förstår jag hur någon kan tro att Jimmie Åkessons enkla och många gånger osanna verklighetsbeskrivning kommer att göra Sverige till ett bättre samhälle.

Jag har hittat ett ljus i mörkret. Jag har hittat en grupp på Facebook som gemensamt kämpar för att motverka hatet och de förenklade förklaringsmodellerna i kommentarsfälten till olika artiklar. SD-svansen mobiliserar helt klart sina styrkor och det gör vi också. Tillsammans försöker vi vända reflexmässigt hat till eftertanke och härom dagen bevittnade jag hur en person som slängde ur sig en massa skit faktiskt fick vänliga och stöttande kommentarer som fick hen att vända. Ofta finns det en orsak till rädslan och hatet och det är orsaken vi måste göra något åt, istället för att i vår tur reflexmässigt bemöta hat med nedlåtande kommentarer. Sakligheten måste vinna och jag är glad över att vara en del av en rörelse som gör allt för att hatet ska minska. Gruppen Jag är här är mitt ljus i mörkret. De får mig att känna att jag inte är ensam och att vi tillsammans kan göra skillnad. Någon gång måste även SD:s väljare växa upp och inse att de är totalt lurade. Förhoppningsvis kan Trump bevisa att de som slänger sig med en massa lögner och propaganda, inte är så himla bra på att styra ett land.

Apropå missnöjesrörelser, som SD ändå är, tyckte jag att det var spännande att lyssna på Birgitta Jonsdottir i Skavlan. Jonsdottir är partiledare för det isländska missnöjespartiet Piratpartiet, som vinner fler och fler röster. ”Mycket av framgångarna för Piratpartiet är snarare en protest mot de etablerade partierna, än ett stöd för Piratpartiet.”, säger Eirikur Begmann, professor i statsvetenskap vid Bifrostuniversitetet. Istället för ett högerextremt missnöjesparti har Island gått en helt annan väg. Det är säkert inte perfekt det heller, men ganska uppfriskande ändå.

Läs också:

« Older Entries