enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Kulturkollo (Sida 1 av 12)

En väldigt speciell ö

Veckans tema på Kulturkollo är ”Öar” och idag skriver jag ett kort inlägg om en för mig väldigt exotisk resa till Malören i Kalix skärgård. Semester är för mig synonymt med sol och värme och om jag besöker någon ö ska den helst ligga i Grekland eller kanske Thailand. Att jag skulle njuta så av en resa till en karg och i alla fall inledningsvis,  ganska kall och blåsig ö långt uppe i norra Sverige var definitivt otippat. Hade inte Lotta bjudit dit oss, skulle jag troligen aldrig få för mig att resa dit, men oj vad glad jag är att jag gjorde det. Midnattssolen var mäktig, miljön magisk, sällskapet trevligt och maten god. Dessutom fanns det en hel del tid till läsning då nätet var ganska så skakigt.

Faktiskt blev jag så lugn och harmonisk att jag känner att jag redan börjar varva ner inför semestern. Nu ska jag bara samla energi och jobba fem dagar till. Skönt ändå att känna sig sömning, men inte trött och utmattad. Energin bubblade så i mig att jag vid några tillfällen körde hoppsasteg från Lotshuset där vi bodde, till utedasset.

Jag förstår verkligen att Malören är Lottas favoritö och är så glad att jag fick följa med dit.

En trio lättsmälta

Vi ägnar veckan på Kulturkollo åt lättsmält litteratur och då menar vi inte böcker om polarisar, utan underhållande och fluffiga böcker. Jag gillar dem bäst när det finns lite svärta bland fluffet och därför har jag valt dessa tre böcker:

Ragga som du shoppar av Lin Jansson är rolig, lättsam och charmig, men har också en allvarlig underton som jag tycker mycket om. En av årets höjdpunkter för min del.

Foursome av Jane Fallon är också underhållande om två par, tillika fyra vänner, vars liv helt förndras när en av männen förklarar sin kärlek till kvinnan som inte är hans fru och sedan lämnar sitt eget äktenskap.

All I ever wanted av Lucy Dillon är kanske mer svärta än fluff, men den får ändå räknas som lättsmält. Dillon är skicklig på att skapa karaktärer som engagerar. På svenska heter den Allt jag önskade.

 

En styck siffertrestegsraket

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om de mytomspunna siffrorna 3, 7 och 13. Den senare är ett olyckstal, men eftersom jag alltid varit tvärtemot är det mitt lyckotal. Jag tror inte att jag är ensam om det.

Först ut är nummer 3. Sagornas nummer, kristendomens treenighet, eller kanske något helt annat. Uppgiften är att presentera bok/filmtitlar som innehåller talet 3. Jag har valt:

Tre systrar av Anton Tjechov var det länge sedan jag läste, men jag tyckte mycket om den då. Tjechov är en favorit när det kommer till dramatik.

Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum handlar om Jessie som mist sin mamma och nu bor med sin pappa, hans nya kärlek och hennes son. Nytt hem betyder också ny skola.

Tre önskningar är Liane Moriartys debutroman och jag läste den för ganska många år sedan (den publicerades 2003). Ingen jättehöjdare, men berättelsen om trillingarna Cat, Gemma och Lyn är ändå okej underhållning.

Och så siffran 7 med samma uppgift att presentera tre bok/filmtitlar som innehåller talet sju:

Sju jävligt långa dagar är en av Jonathan Troppers bästa böcker. En författare jag saknar, som gärna får komma med något nytt snart.

Sju dagar kvar att leva är Carina Bergfeldts bok om dödsdömda fångar och de som finns kring dem. En riktigt stark och bra skildring av det ofattbara.

Filmen Seven från 1995 är en av de mest obehagliga och bästa filmer jag vet. Sju dödssynder och sju makabra brott.

Och så slutligen siffran 13. Inga skräckfilmer för min del. Det här är istället mina val:

13 skäl varför av Jay Asher är en fantastisk bok och faktiskt också en riktigt bra tv-serie. Nu kommer andra säsongen av den och då lämnar den boken. Jag vill se, men är lite skeptisk till att köra vidare när boken är slut. Samtidigt finns det en del trådar att dra i och Jay Asher är inblandad i manuset. Det känns ändå hyfsat tryggt.

Trettondagsafton är en av mina favoritpjäser av William Shakespeare. En typisk förvecklingskomedi som jag senast såg på Backa Teater för alldeles för många år sedan. Den blev också film 1996, men den tror jag faktiskt inte att jag sett.

Jag avslutar med en bok jag inte läst, men kan tänka mig att läsa, nämligen Tretton vid bordet av Agatha Christie. En klassisk deckare med Hercule Poirot där Lord Edgeware mördas i biblioteket. Det luktar Cluedo.

 

Några imponerande debutanter

Veckan på Kulturkollo tillägnas debuter och debutanter, vilket självklart återspeglas i veckoutmaningen som lyder så här:

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Min första tanke gick till ett fantastiskt debutalbum som också är artistens (hittills) enda album. Jag talar om Jakob Hellmans fantastiska …och stora havet från 1989, som röstades fram till århundradets bästa, svenska album. Jag älskade det då, när jag var 15 år och jag älskar det fortfarande som 44-åring. Låtar som Vackert väder, Glada dagar och Hon har ett sätt är så bra att jag saknar ord att beskriva dem. På cd-utgåvan fanns också bonuslåten Som jag vill. En stor favorit.

Några år senare, 1992, kom Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs. Jag såg den först året senare i Brighton och det är en av mina största filmupplevelser. Egentligen är den för våldsam för min smak, men det finns så otroligt mycket som är bra med den, inte minst skådespelarinsatserna. Harvey Keitel som Mr White och Tim Roth som Mr Orange är mina favoriter.

När det gäller debutromaner så vill jag lyfta fram Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, utgiven av Ordfront förlag 2005. En läsupplevelse utöver det vanliga, både som människa, svensk och inte minst lärare. Bakhtiari fanns med på min lista med 20 bra svenska författare under 40 som jag sammanställde 2013, inspirerad av Granta och hon är fortfarande under 40, men har inte gett ut någon bok sedan 2013.

Fanny skrev om just debutböcker i veckans inledningsinlägg och kallade dem för långtänkta, dvs att författarna ofta burit med sig just den historien länge. Ofta är debutromaner väldigt genomtänkta, ibland nästan överdrivet polerade, vilket jag tyckte var fallet med Vargarnas historia av Emily Fridlund. En fantastisk bok, men nästan för perfekt. Ibland är det istället så att debutanten inte riktigt får till det språkligt och behöver en andra bok för att riktigt glänsa. Sedan finns debutanterna som inte skriver något mer och om debutboken är fantastisk är det så himla synd när det blir så. Jag är till exempel rädd att Taiye Selasi är en sådan författare. Hennes debutbok Ghana must go från 2013 är en helt fantastisk debut, men också hennes enda bok. Nu tog det Donna Tartt tio år att följa upp debuten The Secret history, så jag har inte gett upp.

Vilka debuter och debutanter vill du lyfta fram?

 

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema ”kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Smygrojalist, javisst!

Egentligen tycker jag att det är rätt märkligt att kungen är vår statschef och att ämbeten kan ärvas på det sätt som titlar inom kungafamiljer gör. Samtidigt har jag så länge jag kan minnas fascinerats av kungligheter. Det handlar kanske om makten och flärden, eller om det utstakade liv som visserligen ger nästan obegränsade möjlighet, men som ändå är väldigt begränsat. Ett liv i offentligheten betyder att alla ser vad du gör och att alla har en åsikt om detsamma.

Veckans tema på Kulturkollo är kungligt och orsaken till det är bröllopet med stort B som hålls på lördag. Kvinnan av folket får mannen av börd, en frånskild skådespelerska får sin prins och förlorat samtidigt en stor del av sitt gamla liv. Jag talar självklart om bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle. Hon har fått ge upp sin roll i suveräna serien Suits, tvingats bli brittisk medborgare, men i gengäld får hon prinsen, men blir inte prinsessa.

Det kungliga par som fascinerat mig mest är Karl XIV Johan, född Jean Baptiste Bernadotte och den första i ätten på Sveriges tron. Det började med att jag lånade Annemarie Selinkos bok Désirée ur min mormors bokhylla och förälskade mig i den unga Bernhardine Eugénie Désirée Clary, som förlovade sig med Napoleon Bonaparte, bror till hennes syster Julies fästman Joseph (som senare blev kung av Spanien, när brorsan delade ut titlar till sina släktingar). När Napoleon fick mer makt och siktade på att ta över Frankrike behövde han en gemål med mer makt och bröt förlovningen. Senare förlovade sig Désirée istället med Jean Baptiste Bernadotte, som utsågs till furste av Ponte Corvo och senare blev kronprins i Sverige. Désirée blev drottning Desideria av Sverige, men bodde här mycket lite. Det var för kallt och för trist.

En annan kung som fascinerade mig tidigt var Gustav Vasa. Som liten besökte jag Ornässtugan, där Vasa sägs ha flytt danskarna genom ett dass. En riktig äventyrskung framställs han ofta som och jag gillade hans äventyr.

När jag var kanske elva eller tolv år läste jag gamla minnestidningar om den svenska prinsessan Astrid, som gifte sig med den belgiske kronprisen Leopold och som dog tragiskt i en bilolycka 1935. Jag tyckte att hon var så vacker och drabbades av hennes hemska öde.

Att vara prinsessa verkar sannerligen inte vara en dans på rosor. Andra tragiska livsöden som avslutats i olyckor är prinsessan Grace av Monaco och prinsessan Diana av Storbritannien. Ibland tycker jag mest synd om kungligheter och förstår inte riktigt hur de står ut med det spektakel som deras liv många gånger är. Visst får de mycket, men de försakar också ett privatliv. Vem skulle orka leva så?

En veckoutmaning om syskon

Den här veckan är temat på Kulturkollo syskon och då handlar veckoutmaningen självklart om just syskonrelationer i kulturens värld.

Tvillingar skildras ofta på rätt märkliga sätt, vilket kanske har att göra med att det finns något fasinerande med syskon som kan ses som en enhet. Som enäggstvillingar har de så många likheter att det är lätt att tro att de är samma person. Tvillingarna Mary och Anne i Christin Ljungqvists Kaninhjärta är sådana tvillingar. De kallas till och med Maryanne, som om de vore en och samma person. De representerar också olika delar av denna person och de har övernaturliga förmågor som i kombination blir mycket användbara.

Astrid Lindgrens böcker vimlar av syskonrelationer, men de som inte har syskon får istället en nära vän som t.ex. Ronja och Birk. Birk kallar till och med Ronja för sin syster. Barnen i Bullerbyn är istället en enda röra av syskon och vänner, som bildar en gemenskap som jag avundades som barn.

Syskonen von Trapp i Sound of Music är verkligen många, vilket inledningsvis överväldigar Maria när hon kommer som mycket oerfaren guvernant. Det här var min absoluta favoritfilm som barn och jag kunde den i princip utantill. Som musikal har jag faktiskt inte sett den, men jag kan inte tänka mig att det kan vara samma sak utan Julie Andrews och Christopher Plummer.

Musiker som är syskon är inte ovanligt och de första jag kom att tänka på är syskonbandet The Corrs, som består av syskonen Andrea, Sharon, Caroline och Jim Corr. Inte mitt favoritband direkt, men jag fascinerades av deras perfekta, nästan docklika utseende. Lite dockvarning var det även på mina tonårsidoler Luke och Matt Goss i bandet Bros, som från början också innehöll Craig Logan, som dock hoppade av redan efter första skivan. Bröderna körde en återföreningsvända förra året och fyllde o2 i London, men ställde sedan in större delarna av den planerade turnén.

Jag hade kunnat skriva om många, många fler syskon, men det får räcka med det här. Nu ska jag kika runt och se vilka syskon som andra bloggare har skrivit om.

 

Vad jag läser och äter …

Temat för veckan på Kulturkollo har varit Gott och blandat, men eftersom jag varit i Spanien har bloggen fått sköta sig lite själv med inlägg som bäst skulle kunna kategoriseras som ”gammal skåpmat” och jag har inte hunnit delta i veckans utmaning. Men veckan är inte slut ännu, så här kommer mina svar. Jag tog mig friheten att kombinera utmaningen med en replik till Viktorias fantastiska inlägg om vilka genrer som förknippas med vilket godis.

Men först de korta, snabba svaren:

  1. Vad läser du just nu? Just nu läser jag som vanligt flera böcker, men den som jag ägnar mest av min uppmärksamhet är Älska dig till döds av Peter James.
  2. Vilket är ditt favoritgodis? Salt är det jag gillar bäst och en påse Gott och blandat supersalt är aldrig fel.

Just salt godis passar för övrigt utmärkt med deckare. Choklad är en annan favorit, men då får det gärna vara lite mer romantiska böcker, eller i alla fall någon form av feelgood. Även Viktoria gillar choklad, men mörk och bitter sådan, vilket hon associerar med fransk litteratur, eller i alla fall existensiell sådan. Jag kan hålla med om att den mörkare chokladen kräver en mörkare bok och att de sötare pralinerna funkar bättre till det lite mer lättsamma. Men polkagrisar till humor? Nu läser jag visserligen sällan böcker som marknadsförs som roliga, men jag är lite osäker på minten. Hårda karameller kan  jag köpa, men mer syrliga. Däremot är jag helt med på att mysdeckare kräver toffee.

Jag äter faktiskt sällan annat godis än salt eller möjligen choklad när jag läser. Nötter gillar jag dock och det känns naturligt och enkelt som en bra roman ska vara. Ingen krafs, utan bara en bra historia.

 

Fem snabba om påsken

Vi har en gul vecka på Kulturkollo, självklart kopplad till den stundande påskhelgen. Veckans utmaning är fem snabba om påsken:

långfredagslugn eller påskaftonsfest Jag är för trött för fest nästan jämt. Eller så handlar det snarare om att lugnet är så mycket skönare.

dragé-ägg eller mandelägg Mandelägg, men ännu hellre marsipanägg. Stora, stora marsipanägg.

påskhare eller påskkärring Jag som är smått allergisk mot godistiggandet vid Halloween kan blir ganska så nostalgisk av påskkärringar. Vi drog alltid runt som påskkärringar när jag var barn, med egenritade påskkort och tiggde godis.

picka ägg eller rulla ägg Osäker på om jag någonsin hört uttrycket, men helt säker på att jag aldrig har rullat ett ägg.

påskmust eller påsköl Usch för öl. Dricker det max en gång om året på julafton, om ens då.

Annat som är viktigt vid påsk?

Lax är viktigt vid alla högtider.

Påskägg med annat godis än dragé-ägg och skumgodis.

Tid som inte tas upp av påskfirande. Jag är inte så mycket för firande, utan mer för lugn lästid för mig själv.

Böcker är alltid viktiga, men extra viktiga vid påsk och andra ledigheter. Just nu är min TBR-hög galen och behöver bantas ner något.

Vår hade varit trevligt också. Och sol.

 

En fängslande trio

Veckoutmaningen på Kulturkollo går ut på att lista tre böcker, filmer, TV-serier, teater eller konst som berättar om att vara fångad, fängslad och fjättrad. Här kommer min fängelse-trio.

Jag måste självklart skriva lite om fantastiska Orange is the new black, som jag ser kanske sist i Sverige. Andra säsongen är just påbörjad och jag har mycket kvar tillsammans med favoriten Piper. Från början hade jag lite svårt för henne, men nu älskar jag henne.

I Moonrise av Sarah Crossan reser Joe för att hälsa på sin bror Ed, som han inte träffat på länge. Ed sitter i fängelse i väntan på avrättning och skildringen av deras återförening är otroligt stark.

Carina Bergfeldt skriver om i Sju dagar kvar att leva. Boken handlar inte alls om att ursäkta brottslingar, men det blir mer än önskvärt tydligt hur märkligt det amerikanska rättssystemet kan vara.

Sida 1 av 12

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: