Tag Archives: Kulturkollo

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

Vem ska man följa då?

Efter debatten om bokbloggens eventuella död inser jag och troligen även flera av er, att det kanske är dags att börja få mer koll på boktipsare i sociala medier. Även grupper där litteratur diskuteras är intressanta att sammanställa tänker jag. Men jag behöver er hjälp. Kom med tips här (eller på annan plats där inlägget delas) så sätter jag ihop en tipslista.

Själv har jag ett instagramkonto för bloggen som är lite lagom aktivt. Följ mig gärna på @enligto

På Twitter heter jag @lindaode och där diskuterar jag mest skola, men boksamtal är alltid välkomna.

Om du vill följa mig på Facebook hittar du sidan här.

På Facebook diskuterar jag böcker hos Kulturkollo läser och jag har också hängt på Jenny Edvardssons Den digitala bokcirkel några gånger. Annars funkar gruppen för Bokbloggare bra för snabba boktips.

Jag kikar också in på sidor till de bokbloggar jag läser oftast, som min kulturkollokollegor.

På Instagram följer jag till exempel @malinsbokblogg @sarasbokhylla och @maddesbokblogg som alla tar väldigt fina bilder, men där får ni hjälpa mig med fler tips.



Läs också:

Är ryktet om bokbloggens död överdrivet?

Är bokbloggen död? Den frågan ställde Johanna igår på sin blogg Sincerely Johanna. Genast uppstod en diskussion, men den fördes på Facebook, inte på bloggen. Där finns en av de största förändringarna kring bokbloggar den senaste tiden. Senare kom samtalet igång även på själva bloggen och det är bra. Visst är det lättare att kommentera på Facebook, Twitter eller Instagram, men diskussionen försvinner så lätt då. Att samtal pågår är kanske det viktigaste ändå. Utan dem vore bokbloggandet tråkigare. Samtidigt ska det där med att kommentera inte vara en press eller ge dåligt samvete, som någon skriver.

Jag har bokbloggat sedan 2009 och då var jag långt ifrån först. Besöksmässigt var mitt bästa år 2013, sedan flyttade jag min blogg tillfälligt och när jag återkom fick jag jobba hårt för att få tillbaka läsare. Det gick dock och faktiskt är 2017 mitt bästa år sedan 2013, sett till besökare. Troligen för att jag nu har fått en hel del läsare som är intresserad av böcker, men inte bloggar själva. Egentligen är antalet läsare inte det viktigaste, men det har blivit mer och mer viktigt för mig att sprida boktips och att skriva om läsning. Just ungas läsning är något som engagerar mig mycket och det är också de inläggen som når flest läsare. I all min spretighet är det där jag hittat någon slags nisch.

Precis som Anna skrev i en kommentar till Johanna är bloggandet också ett sätt att hjälpa minnet och det är inte att förakta. Även för mig är bloggandet en hobby och en rolig sådan. I perioder har jag känt mig pressad att prestera, men jag har släppt det.

Barnboksbloggen har också skrivit ett inlägg om den förmodade dödssucken för bokbloggen och liksom henne tycker jag att det är lite tråkigt om bloggen skulle försvinna och att t.ex. Instagram ta över. Att många som bloggat länge tappar lusten är faktiskt inte så konstigt, jag har också haft tröga perioder och många av mina gamla favoritbloggare har försvunnit. Jag tror ändå att jag kommer att hänga i.

För mig är bloggandet något socialt. Jag har fått många nya vänner genom mitt bokbloggande och när det gäller Kulturkollo så är det verkligen människorna bakom som är viktigast, inte ”bara” bloggandet. Det är också roligt att veta att det alltid finns en massa trevliga bekanta att träffa på olika litteraturevenemang. Gemenskapen är otroligt viktig och förhoppningsvis behöver den inga bloggar för att fortleva. Litteraturintresset hos de som bokbloggar lär ju inte försvinna även om bloggandet skulle upphöra. Däremot är det synd att allt inom bokbloggarvärlden lätt blir stockholmsorienterat. Det där att inte gå utanför staden eller den närmaste kretsen gör kanske bloggen mer marginaliserad. Nu tänker jag främst på olika event, där representanter nästa alltid väljs bland bloggare från Stockholm.

När det gäller att läsa bloggar blir jag mer och mer selektiv. Jag läser några favoriter och tittar faktiskt hellre på Instagram än läser om böcker på en blogg som ändå bara skriver av baksidestexten. För boktips tycker jag nämligen att sociala medier fungerar ganska bra, men när jag vill ha mer tanke och analys är det bokbloggar jag läser. Egentligen har jag kommit att uppskatta texter som inte är recensioner mest. Då är det inte alltid enkelt att ge en kommentar, utan jag blir mer som en tidningsläsare som läser och sedan funderar vidare. Som Bokblomma skrev på Facebook kan bloggen fungera som en tidning och det behöver definitivt inte vara sämre. Bara annorlunda. Jag föredrar dock Instagram framför Twitter och jag kommer troligen aldrig att använda YouTube som kanal för att få boktips.

När det gäller recensionsexemplar har jag märkt en förändring hos vissa förlag, men inte hos andra. De större förlagen, som vaknade sent, är nu de som skickar oftast. Kanske har jag också lättare att få recensionsexemplar, då jag föredrar e-böcker. Det som har hänt är dock att jag mer och mer sällan ber om böcker. Jag läser mycket på Storytel och BookBeat, köper en del till min Kindle och lånar på biblioteket. Det räcker gott. Det tråkiga blir då att de stora förlagen börjar dominera min läsning mer igen. Kanske är det de små förlagen som behöver nå läsare, som förlorar på alla dessa boktjänster. Det udda blir ännu mer udda. Precis som Feministbiblioteket skriver känns det alltid ännu viktigare att skriva om de böcker man får från små förlag och kanske är det därför jag inte alltid ber om böcker från dem. Den här våren har jag t.ex. haft en hysterisk lässvacka och recex hade då bara gett mig dåligt samvete.

Så vad tror jag då, är bokbloggen död? Jag tror inte att den är på väg att dö ut, men förändras. Det går snabbare på sociala medier än i bloggar, det går inte att komma ifrån och snabbt och kort uppskattas av många. Bloggen finns dock kvar och bloggtexterna ligger och väntar på nya läsare. Just sökfunktionen gör bloggen överlägsen Instagram och Twitter. Vill jag hitta en speciell text är det omöjligt att leta där. Då vinner bloggen, med hjälp av Google.

 

 

 

Läs också:

Yes, yes, yes! Or …

Veckans tema på Kulturkollo är Brittiska imperiet, med allt vad det innebär. Carolina formulerar utmaningen så här:

I veckans utmaning vill jag att du funderar kring allt detta brittiska vi på gott och ont har omkring oss, och sedan tar på dig två olika hattar:

YES! Jag läser så gärna böcker på engelska och älskar allt brittiskt. Ger mig mer afternoon tea! Låt mig flytta in på Downton Abbey!

NO! De tog för stor plats! Det brittiska tar fortfarande för stor plats! Jag hittar inte till den övriga världens kultur eftersom resterna av brittiska imperiet ligger där som en fet vall och tystar de spanska, turkiska, japanska och alla andra rösterna!

Att ett land erövrar en så stor del av världen som Storbritannien gjorde är självklart hemskt, men min inneboende anglofil kan ändå inte riktigt låta bli att gilla allt som är brittiskt. Eller, i alla fall det mesta. De flesta klassiska maträtter går bort, men idag är brittisk mat så mycket mer. Mycket tack vare de forna kolonierna.

Jag borde alltså säga nej, britterna tar för stor plats och de är för självgoda för sitt eget bästa. Det är bara det att de i jämförelse med amerikanerna är lite charmigt uppblåsta. De lever i en tro att de fortfarande äger världen och hänger fast vid alla gamla knäppa mått och sin älskade vänstertrafik. Om amerikanerna är den jobbiga och högljudda kusinen är britterna snarare den gnälliga, konservative, men ganska charmige riktigt gamla släktingen. Änklingen som är helt säker på att allt var bättre förr.

Vad är det då jag älskar? Dels är jag en sucker för tv-serier som utspelar sig kring förra sekelskiftet, som Downton Abbey och Huset Eliott. Jag är också uppvuxen med musiken som växte fram i Swinging London under 60-talet och städer som Liverpool och Manchester är viktiga för mig. Liverpool för musiken och Manchester kanske främst för fotbollen. Mycket av kärleken till det brittiska är dock mer än känsla än något som går att sätta ord på.

Den senaste tiden har jag snöat in på drottningar, något jag gör i perioder. Dels följer jag tv-serien Victoria, som jag skrev om på Kulturkollo i veckan, men också The Crown om Elizabeth II.

Sedan är det språket. Gärna en bred dialekt, eller riktigt snobbig RP. Självklart är det bekvämt att förstå ordentligt, det går inte att komma ifrån. Det är också bekvämt att böcker från länder som inte är lika bekanta för mig ges ut på engelska, då språket är så mångas förstaspråk. Det gör att jag kan läsa en varierad litteratur på originalspråk. Mycket fler böcker dessutom än de som översätts till svenska. Baksidan är självklart att engelskan konkurrerat och konkurrerar ut andra språk.

 

Läs också:

Mer eller mindre festliga fester

Under veckan har Kulturkollo ägnat sig åt temat fest och kalas. Jag har funderat på filmer på temat och kommit fram till fem mer eller mindre lyckade.

Bilbos födelsedagskalas som inleder Sagan om ringen är ett finfint kalas. Jag har aldrig lyckats komma igenom böckerna, så därför är min upplevelse från filmen. Stort och maffigt!

Ett av det absolut värsta födelsekalasen på film måste vara när Agnes i Fucking Åmål sitter i princip ensam och sedan får besök av Elin och Jessica, som egentligen inte alls vill vara där. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det.

En ganska pinsam fest, som visar hur viktig popularitet är, finns i gamla 80-talsfilmen Can’t buy me love. Ronald, som helt plötsligt blivit cool, kör en helt galen dans och får med sig alla andra.

I Gudfadern finns fler minnesvärda fester, som inte alltid slutar på trevligt vis.

Det är under en stor fest i Sound of Music, som Maria och kapten von Trapp äntligen får till det. Eller i alla fall nästan. De dansar utanför festsalen och känslorna svallar om än på ett ganska så stillsamt sätt.

Vilka filmfester och kalas minns ni?

 

 

Läs också:

På spaning efter den hobby som flytt

Hur hinner du läsa så mycket?, är en fråga jag ofta får. Svaret blir att det är en sak jag prioriterar. Det finns massor av saker som jag inte hinner. Veckans tema på Kulturkollo hobbyer (som tydligen är den rekommenderade pluralformen framför hobbies som jag brukat använda) och jag inser att den hobby jag har kvar är just läsning och så att blogga då, det får väl också räknas som en hobby.

Förr hade jag fler hobbyer. Under ganska många år gick jag keramikkurser och jag fotograferade en del. Just fotograferingen kan jag sakna väldigt mycket. Vi gick till och med en fotokurs tillsammans maken och jag, på den gamla goda tiden då foton inte var digitala och då mörkrum var platsen för framkallning. Vi reste en hel del och fotograferade mycket. Under en långresa postade vi paket med filmer hem och ibland tänker jag på hur många fler bilder vi hade kunnat ta om digitalkameran funnits.

Under några år gick jag också en hel del på fotboll. Det var när Gamla Ullevi verkligen var den äldsta av de två arenorna och då det gick att köpa säsongskort på ståplats. Det var tider det. Sedan ungarna kom kan jag nästan räknade antalet matcher jag sett på mina fingrar. Jag har definitivt inte prioriterat det och ibland känns det lite sorgligt. Samtidigt tycker jag att fotbollskulturen har ändrats så mycket till det sämre att jag inte riktigt vill vara med längre. Det är kanske ännu mer synd.

När vi flyttade till hus höll jag på en del med trädgården. Aldrig så mycket att det på riktigt blev en hobby, men nu när vi ska anlägga en ny trädgård vid vårt hyfsat nya hus känns det ändå ganska kul. Mest jobbigt, men i alla fall lite roligt.

Om jag måste välja och det måste jag, så blir det böckerna som vinner. Upplevelsen av dem, texterna om dem, människorna kring dem och alla roliga saker som bloggarna om böcker har gett mig. Det räcker fint.

Läs också:

Dags för Kulturkollo-kollo

Jaha, vad ska du göra i Stockholm då?, undrar receptionisten på hotellet. Jag ska träffa några vänner, svarar jag, några av dem har nog redan kommit. Jaha, är du med i den där klubben som ska ha möte? Eh, klubb?

Men jo, tydligen var jag med i en klubb, en som heter Kulturkollo. Vi har redaktionshelg i Stockholm. Visst låter det flådigt. Egentligen handlar det om att få hänga med några av de trevligaste människorna jag vet. Bloggen är kul, oftast, men människorna bakom den är bättre. Kulturtantskollo kanske är ett mer passande namn.

Just nu vilar jag mig i form tillsammans med Memorys bok av Petina Gappah. Den verkar lovande! Påminner lite om Elin Boardys Mary Jones historia i stilen.

Läs också:

Veckoutmaning: orättvisa och förtryck

Veckans tema på Kulturkollo är orättvisa och förtryck, något som är ständigt aktuellt. Veckoutmaningen handlar om att lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck.

Under en period när jag var mellan kanske 8 och 14 läste jag massor om orättvisa och förtryck. Jag slukade socialrealistiska böcker och många av dem utspelade sig i Sverige ”förr i tiden”. Att vara fattig och därmed leva ett liv begränsat på möjligheter, var något jag tyckte var fruktansvärt. Idag finns en hel del utjämnande system i Sverige, men klyftorna finns ändå och det skrämmer mig att de växer.

En av de författare som gjorde störst intryck på mig var Per Anders Fogelström. Jag läste hans ”Stadserie”, där orättvisan mellan de som har och de som inte har går som en röd tråd. Jag läste också ”Barnsviten” bestående av Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som fungerade som en brygga till Mina drömmars stad. I dessa böcker vet eländet inte några gränser, men långsamt, långsamt blir det bättre. Jag röstar inte på Socialdemokraterna, men att första maj ändå är viktig för mig handlar mycket om det Sverige som byggdes upp under börja och mitten av 1900-talet, där orättvisor och förtryck minskade. Den som får uppleva hela förändringen är min favorit Emelie, dotter till Henning och Lotten. Hon växer upp i fattigdom, börjar jobba som barn, men får sedan uppleva både yrkesmässig status och semester.

Om Fogelström beskriver orättvisa och förtryck i staden som växer, får vi en annan bild i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Där beskrivs livet för bönderna och för de som inte hade någon gård att ärva, utan fick bli dräng eller piga. För att fly orättvisa och förtryck lämnar de Sverige och reser till USA, eller Amerikatt. Ett land långt borta, som inte riktigt är det paradis de hoppas på, men ändå ger dem någon slags liv.

En annan orättvisa är att världen delas in i rika och fattiga och att de rika genom historien utnyttjat de som redan var fattiga, eller såg till att göra dem till andra klassens medborgare. Jag såg tv-serien Rötter, som tydligen kommit i nyversion och mådde så otroligt dåligt av hur huvudpersonen Kunta Kinte berövades det liv han hade och den frihet som borde vara allas rättighet. Slaveriet fascinerade och skrämde mig och jag läste, förutom boken av Alex Haley som serien byggde på även Harriet Beecher Stowes klassiker Onkel Toms stuga.

En annan tv-serie som drabbade mig var Mot alla vindar, där vi får följa människor som fängslats för mer eller mindre allvarliga brott på Irland och därefter fraktats till Australien. Visst kan man hävda att de fick skylla sig själva, men det var inte riktigt så enkelt. Det är sällan så enkelt.

Sedan får vi inte glömma låten som fick mig att upptäcka konflikten på Nordirland, då hotet inte var muslimer, utan katoliker som var terrorister. Inte heller den konflikten var fullt så enkel som jag trodde först. Förtrycket är ibland svårt att se och förstå. Det handlar om vem man tror har rätt. Låten heter Sunday bloody Sunday och finns på U2s skiva War från 1983. Den handlar om den blodiga söndagen i Londonderry den 30 januari 1972 där 14 människor, alla män och pojkar, dödades efter att brittiska soldater öppnat eld mot demonstranter. Var det de goda brittiska, protestanterna mot de onda irländska katolikerna? Riktigt så enkelt var det inte. Det är sällan så enkelt.

 

Läs också:

Två trädgårdsböcker från barndomen

Veckans tema på Kulturkollo är odling och trädgård, vilket självklart betyder att veckans fråga handlar om att välja kultur på just det temat. Jag väljer att förflytta mig tillbaka till barndomen och Elsa Beskows fina Blomsterfesten i täppan, där de elaka ogräsen hotar de vackra blommorna. Jag absolut älskade illustrationerna som barn.

En annan bok jag tyckte mycket om var Cicely Mary Barkers vackert illustrerade lilla bok Blomsterälvorna i träden, som jag fick av vänner till mormor och morfar min första jul. Den verkar ingå i en serie böcker om älvor på olika platser. Lite sugen blir jag på att köpa samlingsboken på engelska.

Läs också:

När tiden tar slut

Att försöka jonglera familjeliv och heltidsjobb går ofta sådär, i alla fall för mig. När Kulturkollo har tema tiden den här veckan är det faktiskt bristen på tid jag tänker på mest. Jag bjuder därför på en trio böcker om just detta.

Mamma är bara lite trött av Sara Beicher handlar om Minna, som är mamma och lärare. En kombination som jag vet är svår. Det handlar säkert om att ingen av dessa uppgifter någonsin tar slut. Det finns ingen chans att bli färdig, då det alltid är någon som vill ha mer av dig. Minna brakar ihop fullständigt och det är en krasch som är smärtsam att läsa om.

Inte gå under av Malin Hedin handlar också om en lärare som tvingas jobba för mycket. I Mirjams fall handlar det om dålig ledning och total brist på resurser på den friskola där hon arbetar. Det finns ingen möjlighet att göra ett bra jobb och kampen för att trots allt lyckas är omänsklig.

I don’t know how she does it av Allison Pearson handlar om en mamma som verkligen strävar efter att vara perfekt, men inser att tiden inte finns. Det går inte att jobba och samtidigt vara hemmafru på heltid. Stressen gör att nätterna fylls av ångest och jag önskar så att hon bara skulle kunna slappna av. Det är dock lättare att säga än att göra.

När jag tänker på stressen och hur tiden liksom försvinner in i en dimma hör jag en sång i huvudet. ”I hope you had the time of your life”, har vi det verkligen, eller är det så att vi aldrig hinner stanna upp och verkligen njuta av livet?

 

Läs också:

« Older Entries