Tag Archives: Kulturkollo

Lite rymd får det bli ändå

Böcker och filmer som utspelar sig i rymden är väl inte direkt min kopp te, men genom att tänja en aning har jag ändå fått ihop svar på Kulturkollos veckoutmaning om just rymden.

En film som egentligen inte utspelar sig i rymden, utan i en liten stad är The Truman Show med bland andra Jim Carrey och Ed Harris. Carrey spelar Truman Burbank som är ovetande om att han är stjärnan i en dokusåpa där hans liv filmas dygnet runt. Skaparen av showen är Marlon, som sitter i en studio som mest liknar ett rymdskepp, placerat över den fejkade himmel som omger Trumans hemstad.

I tv-serien The 100 lever mänskligheten i rymden efter att jorden förstörts i ett kärnvapenkrig. När det gått nästan 100 år skickas 100 unga fångar ner till jorden för att starta en ny civilisation. Att hålla sams går helt klart sådär.

Krafter i rymden spelar jordens befolkning ett spratt i boken The Age of Miracles av Karen Thompson Walker. När dygnen hela tiden blir längre är det svårt för människorna att veta om de ska leva efter klockan efter solen. Sedan jag läste boken har jag slutat önska att dygnet ska innehålla fler timmar.

Och så slutligen en fin sång om rymden, Life on Mars med fantastiske David Bowie.

 

 

Läs också:

När världen är svartvit

”Tänk snabbt” kring svart och vitt, black and white, utmanar Carolina på Kulturkollo i veckans utmaning. Själv tänker hon på den klassiska maträtter black and white, med mycket, mycket sås. Gott.

Min första tanke var Ebony and ivory, en av världshistoriens smörigaste låtar med Paul McCartney och Stevie Wonder. Den var ny på den tiden då musikvideos var exklusiva saker som med fördel spelades in på vhs-kassett.

Ebony and ivory live together in perfect harmony
Side by side on my piano keyboard, oh Lord, why don’t we?
We all know that people are the same whereever you go
There is good and bad in ev’ryone
We learn to live, when we learn to give
Each other what we need to survive, together alive

På pianot må det svarta och det vita leva i harmoni, men annars?

Vi lever i ett samhälle som verkligen inte kan se förbi hudfärg. Vi kan påstå oss vara hur frisinnade som helst, eller färgblinda som vissa hävdar, men sanningen är att vi ser en persons yttre och sedan bildar oss en uppfattning utifrån det.

Lyssna gärna på låten och fundera över varför det känns som ett så osannolikt scenario att vi faktiskt lever i harmoni. Eller är det bara jag som är galet pessimistisk?

Och så vill jag passa på att tipsa om några böcker som på olika sätt behandlar mötet mellan vita och svarta, mellan de som tar makten och de som förlorar den:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Memorys bok av Petina Gappah

Onåd av J. M. Coetzee

The Woman next door av Yewande Omotoso

Vända hem av Yaa Gyasi

 

 

 

Läs också:

Böcker jag önskar att mina barn läst

Det är barnboksvecka på Kulturkollo och veckoutmaningen handlar om ”barnböcker som vi önskar hade nått fler läsare”. Min tolkning av det hela blir ”barnböcker jag önskar hade kommit när mina barn var mindre”. De två får alltså bli ”fler läsare”. Högläsningstiden är kort och jag kan tycka att det är lite sorgligt.

En bok vi faktiskt läste en gång, trots att ungarna var för stora för den är Boken utan bilder av B. J. Novak. Vi turades om att läsa med knasiga röster som komplement till läsläxan i läseboken.

Ungarna älskade Vem-böckerna och jag gjorde de också. De växte upp, men serien fortsatte och ibland funderar jag på att gå till biblioteket och låna de olästa bara för att få läsa dem själv. Senaste Vem stör? verkar till exempel så himla fin och de nya figurerna är riktigt söta.

Det kan hända att jag kidnappar systersonen som fyllde ett i april och tvångshögläser för honom.

När det gäller böcker för åldrarna 9-12 så läser jag fortfarande själv ibland. Någon gång vill de också läsa, även om de egentligen vill ha tjockare böcker redan nu. På tisdag kommer till exempel Wusten och Veganen av Åsa Asptjärn, som är en favoritförfattare. Jag tror att jag kommer att läsa även utan barn.

Läs också:

Om kulturella covers och återbruk

Den här veckan är temat på Kulturkollo återbruk, främst kulturellt sådant, men också allmänt.

Veckoutmaningen består av två uppgifter:

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Att inspireras av andra är oundvikligt, men om det blir rent plagiat tycker jag att det är ganska så tråkigt. Som covers utan någon större förändring, eller ännu värre en låt som är alldeles för lik en annan låt, utan att den ens är en cover. Jag gillar dock när låtar görs om så att det bara går att ana originalet och/eller en helt ny känsla skapas. Som Anna Ternheims fina version av Broder Daniels Shoreline

Aqualungs Take on me som är en soft ballad, eller den här helt fantastiska covern av José González. Första gången jag hörde den hade jag svårt att hitta originalet. Vet du vilken låt det är?

Vissa filmer mår helt klart bra av att moderniseras, men jag kommer faktiskt inte på någon på rak arm. Däremot skulle jag gärna vilja se en ny version av Bröderna Lejonhjärta, då den gamla inte åldrats väl. Ska har ryktats om en nyinspelning längre, men den verkar ha blivit försenad. Jag läste någonstans att den ska ha premiär i december 2017 och hoppas att det stämmer. Någon som vet?

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag köper inte så mycket på second hand, men har den senaste tiden börjat använda tradera för att hitta plastföremål av Erik Kold. Nu har jag köpt en fin kaffeburk som jag ska ha på jobbet och en ostkupa att ha hemma.

Böcker köper jag ibland också, men egentligen alldeles för sällan. Däremot skänker jag en hel del böcker och kläder till t.ex. Röda korset som någon annan förhoppningsvis har glädje av.

 

Läs också:

Från Djursholm till Danvikstull och kylskåpskall fil

Veckans tema på Kulturkollo är Stockholm, stad i världen och i vårt hjärta och allt det där. I veckans utmaning vill Lotta att vi tipsar om saker att göra i Stockholm och om skildringar av staden som vi gillar.

Jag missar aldrig Fotografiska när jag är i Stockholm. Det är mitt absoluta favorittillhåll. Sedan gillar jag Moderna, mest för lokalen och utsikten och för Stockholm Literature. Visst kan jag uppskatta vissa utställningar också och butiken är fantastisk. Just nu är jag sugen på att se Marie-Louise Ekmans utställning, men det kommer jag inte att hinna. Tre timmar med tåg är ändå lite för långt bort för att svänga dit bara för en utställning.

Idag skulle en av de största stockholmsskildrarna Per Anders Fogelström fyllt 100 år och hans Stockholm formade min bild av staden. Sist jag och maken var själva i Stockholm tvingade jag honom på en kort tur runt Vita bergen, men jag skulle gärna göra en riktig rundvandring med guide. Någonstans finns också Carl Anton i Vita Bergen, men det minnet är inte mycket mer än den kylskåpskalla filen och en sjungande gubbe. Då tänker jag alltid på avsnittet i någon av stadböckerna när familjerna lämnar sina hus för att de ska avlusas (husen alltså, inte familjerna). Inte för att det egentligen hör ihop, men för att känslan av frihet är densamma.

Annars är det mycket musik som jag förknippar med staden, som Orups Stockholm eller kanske ännu mer Från Djursholm till Danvikstull. Jag tycker ännu mer om Love Antells version från Så mycket bättre. Inte lika ljuv, men coolare. När Monica Z sjunger Sakta vi går genom stan njuter jag också lite extra. Och så Mauro Scoccos Sarah då, där alla utanför huvudstaden fick veta vad 7eleven var. Även om staden inte står i centrum i texten, gör den det i videon och den är därför en av mina musikaliska favoritskildringar av vår huvudstad. På samma skiva finns också Hem till Stockholm, även den en fin låt.

 

 

Läs också:

Vem ska man följa då?

Efter debatten om bokbloggens eventuella död inser jag och troligen även flera av er, att det kanske är dags att börja få mer koll på boktipsare i sociala medier. Även grupper där litteratur diskuteras är intressanta att sammanställa tänker jag. Men jag behöver er hjälp. Kom med tips här (eller på annan plats där inlägget delas) så sätter jag ihop en tipslista.

Själv har jag ett instagramkonto för bloggen som är lite lagom aktivt. Följ mig gärna på @enligto

På Twitter heter jag @lindaode och där diskuterar jag mest skola, men boksamtal är alltid välkomna.

Om du vill följa mig på Facebook hittar du sidan här.

På Facebook diskuterar jag böcker hos Kulturkollo läser och jag har också hängt på Jenny Edvardssons Den digitala bokcirkel några gånger. Annars funkar gruppen för Bokbloggare bra för snabba boktips.

Jag kikar också in på sidor till de bokbloggar jag läser oftast, som min kulturkollokollegor.

På Instagram följer jag till exempel @malinsbokblogg @sarasbokhylla och @maddesbokblogg som alla tar väldigt fina bilder, men där får ni hjälpa mig med fler tips.



Läs också:

Är ryktet om bokbloggens död överdrivet?

Är bokbloggen död? Den frågan ställde Johanna igår på sin blogg Sincerely Johanna. Genast uppstod en diskussion, men den fördes på Facebook, inte på bloggen. Där finns en av de största förändringarna kring bokbloggar den senaste tiden. Senare kom samtalet igång även på själva bloggen och det är bra. Visst är det lättare att kommentera på Facebook, Twitter eller Instagram, men diskussionen försvinner så lätt då. Att samtal pågår är kanske det viktigaste ändå. Utan dem vore bokbloggandet tråkigare. Samtidigt ska det där med att kommentera inte vara en press eller ge dåligt samvete, som någon skriver.

Jag har bokbloggat sedan 2009 och då var jag långt ifrån först. Besöksmässigt var mitt bästa år 2013, sedan flyttade jag min blogg tillfälligt och när jag återkom fick jag jobba hårt för att få tillbaka läsare. Det gick dock och faktiskt är 2017 mitt bästa år sedan 2013, sett till besökare. Troligen för att jag nu har fått en hel del läsare som är intresserad av böcker, men inte bloggar själva. Egentligen är antalet läsare inte det viktigaste, men det har blivit mer och mer viktigt för mig att sprida boktips och att skriva om läsning. Just ungas läsning är något som engagerar mig mycket och det är också de inläggen som når flest läsare. I all min spretighet är det där jag hittat någon slags nisch.

Precis som Anna skrev i en kommentar till Johanna är bloggandet också ett sätt att hjälpa minnet och det är inte att förakta. Även för mig är bloggandet en hobby och en rolig sådan. I perioder har jag känt mig pressad att prestera, men jag har släppt det.

Barnboksbloggen har också skrivit ett inlägg om den förmodade dödssucken för bokbloggen och liksom henne tycker jag att det är lite tråkigt om bloggen skulle försvinna och att t.ex. Instagram ta över. Att många som bloggat länge tappar lusten är faktiskt inte så konstigt, jag har också haft tröga perioder och många av mina gamla favoritbloggare har försvunnit. Jag tror ändå att jag kommer att hänga i.

För mig är bloggandet något socialt. Jag har fått många nya vänner genom mitt bokbloggande och när det gäller Kulturkollo så är det verkligen människorna bakom som är viktigast, inte ”bara” bloggandet. Det är också roligt att veta att det alltid finns en massa trevliga bekanta att träffa på olika litteraturevenemang. Gemenskapen är otroligt viktig och förhoppningsvis behöver den inga bloggar för att fortleva. Litteraturintresset hos de som bokbloggar lär ju inte försvinna även om bloggandet skulle upphöra. Däremot är det synd att allt inom bokbloggarvärlden lätt blir stockholmsorienterat. Det där att inte gå utanför staden eller den närmaste kretsen gör kanske bloggen mer marginaliserad. Nu tänker jag främst på olika event, där representanter nästa alltid väljs bland bloggare från Stockholm.

När det gäller att läsa bloggar blir jag mer och mer selektiv. Jag läser några favoriter och tittar faktiskt hellre på Instagram än läser om böcker på en blogg som ändå bara skriver av baksidestexten. För boktips tycker jag nämligen att sociala medier fungerar ganska bra, men när jag vill ha mer tanke och analys är det bokbloggar jag läser. Egentligen har jag kommit att uppskatta texter som inte är recensioner mest. Då är det inte alltid enkelt att ge en kommentar, utan jag blir mer som en tidningsläsare som läser och sedan funderar vidare. Som Bokblomma skrev på Facebook kan bloggen fungera som en tidning och det behöver definitivt inte vara sämre. Bara annorlunda. Jag föredrar dock Instagram framför Twitter och jag kommer troligen aldrig att använda YouTube som kanal för att få boktips.

När det gäller recensionsexemplar har jag märkt en förändring hos vissa förlag, men inte hos andra. De större förlagen, som vaknade sent, är nu de som skickar oftast. Kanske har jag också lättare att få recensionsexemplar, då jag föredrar e-böcker. Det som har hänt är dock att jag mer och mer sällan ber om böcker. Jag läser mycket på Storytel och BookBeat, köper en del till min Kindle och lånar på biblioteket. Det räcker gott. Det tråkiga blir då att de stora förlagen börjar dominera min läsning mer igen. Kanske är det de små förlagen som behöver nå läsare, som förlorar på alla dessa boktjänster. Det udda blir ännu mer udda. Precis som Feministbiblioteket skriver känns det alltid ännu viktigare att skriva om de böcker man får från små förlag och kanske är det därför jag inte alltid ber om böcker från dem. Den här våren har jag t.ex. haft en hysterisk lässvacka och recex hade då bara gett mig dåligt samvete.

Så vad tror jag då, är bokbloggen död? Jag tror inte att den är på väg att dö ut, men förändras. Det går snabbare på sociala medier än i bloggar, det går inte att komma ifrån och snabbt och kort uppskattas av många. Bloggen finns dock kvar och bloggtexterna ligger och väntar på nya läsare. Just sökfunktionen gör bloggen överlägsen Instagram och Twitter. Vill jag hitta en speciell text är det omöjligt att leta där. Då vinner bloggen, med hjälp av Google.

 

 

 

Läs också:

Yes, yes, yes! Or …

Veckans tema på Kulturkollo är Brittiska imperiet, med allt vad det innebär. Carolina formulerar utmaningen så här:

I veckans utmaning vill jag att du funderar kring allt detta brittiska vi på gott och ont har omkring oss, och sedan tar på dig två olika hattar:

YES! Jag läser så gärna böcker på engelska och älskar allt brittiskt. Ger mig mer afternoon tea! Låt mig flytta in på Downton Abbey!

NO! De tog för stor plats! Det brittiska tar fortfarande för stor plats! Jag hittar inte till den övriga världens kultur eftersom resterna av brittiska imperiet ligger där som en fet vall och tystar de spanska, turkiska, japanska och alla andra rösterna!

Att ett land erövrar en så stor del av världen som Storbritannien gjorde är självklart hemskt, men min inneboende anglofil kan ändå inte riktigt låta bli att gilla allt som är brittiskt. Eller, i alla fall det mesta. De flesta klassiska maträtter går bort, men idag är brittisk mat så mycket mer. Mycket tack vare de forna kolonierna.

Jag borde alltså säga nej, britterna tar för stor plats och de är för självgoda för sitt eget bästa. Det är bara det att de i jämförelse med amerikanerna är lite charmigt uppblåsta. De lever i en tro att de fortfarande äger världen och hänger fast vid alla gamla knäppa mått och sin älskade vänstertrafik. Om amerikanerna är den jobbiga och högljudda kusinen är britterna snarare den gnälliga, konservative, men ganska charmige riktigt gamla släktingen. Änklingen som är helt säker på att allt var bättre förr.

Vad är det då jag älskar? Dels är jag en sucker för tv-serier som utspelar sig kring förra sekelskiftet, som Downton Abbey och Huset Eliott. Jag är också uppvuxen med musiken som växte fram i Swinging London under 60-talet och städer som Liverpool och Manchester är viktiga för mig. Liverpool för musiken och Manchester kanske främst för fotbollen. Mycket av kärleken till det brittiska är dock mer än känsla än något som går att sätta ord på.

Den senaste tiden har jag snöat in på drottningar, något jag gör i perioder. Dels följer jag tv-serien Victoria, som jag skrev om på Kulturkollo i veckan, men också The Crown om Elizabeth II.

Sedan är det språket. Gärna en bred dialekt, eller riktigt snobbig RP. Självklart är det bekvämt att förstå ordentligt, det går inte att komma ifrån. Det är också bekvämt att böcker från länder som inte är lika bekanta för mig ges ut på engelska, då språket är så mångas förstaspråk. Det gör att jag kan läsa en varierad litteratur på originalspråk. Mycket fler böcker dessutom än de som översätts till svenska. Baksidan är självklart att engelskan konkurrerat och konkurrerar ut andra språk.

 

Läs också:

Mer eller mindre festliga fester

Under veckan har Kulturkollo ägnat sig åt temat fest och kalas. Jag har funderat på filmer på temat och kommit fram till fem mer eller mindre lyckade.

Bilbos födelsedagskalas som inleder Sagan om ringen är ett finfint kalas. Jag har aldrig lyckats komma igenom böckerna, så därför är min upplevelse från filmen. Stort och maffigt!

Ett av det absolut värsta födelsekalasen på film måste vara när Agnes i Fucking Åmål sitter i princip ensam och sedan får besök av Elin och Jessica, som egentligen inte alls vill vara där. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det.

En ganska pinsam fest, som visar hur viktig popularitet är, finns i gamla 80-talsfilmen Can’t buy me love. Ronald, som helt plötsligt blivit cool, kör en helt galen dans och får med sig alla andra.

I Gudfadern finns fler minnesvärda fester, som inte alltid slutar på trevligt vis.

Det är under en stor fest i Sound of Music, som Maria och kapten von Trapp äntligen får till det. Eller i alla fall nästan. De dansar utanför festsalen och känslorna svallar om än på ett ganska så stillsamt sätt.

Vilka filmfester och kalas minns ni?

 

 

Läs också:

På spaning efter den hobby som flytt

Hur hinner du läsa så mycket?, är en fråga jag ofta får. Svaret blir att det är en sak jag prioriterar. Det finns massor av saker som jag inte hinner. Veckans tema på Kulturkollo hobbyer (som tydligen är den rekommenderade pluralformen framför hobbies som jag brukat använda) och jag inser att den hobby jag har kvar är just läsning och så att blogga då, det får väl också räknas som en hobby.

Förr hade jag fler hobbyer. Under ganska många år gick jag keramikkurser och jag fotograferade en del. Just fotograferingen kan jag sakna väldigt mycket. Vi gick till och med en fotokurs tillsammans maken och jag, på den gamla goda tiden då foton inte var digitala och då mörkrum var platsen för framkallning. Vi reste en hel del och fotograferade mycket. Under en långresa postade vi paket med filmer hem och ibland tänker jag på hur många fler bilder vi hade kunnat ta om digitalkameran funnits.

Under några år gick jag också en hel del på fotboll. Det var när Gamla Ullevi verkligen var den äldsta av de två arenorna och då det gick att köpa säsongskort på ståplats. Det var tider det. Sedan ungarna kom kan jag nästan räknade antalet matcher jag sett på mina fingrar. Jag har definitivt inte prioriterat det och ibland känns det lite sorgligt. Samtidigt tycker jag att fotbollskulturen har ändrats så mycket till det sämre att jag inte riktigt vill vara med längre. Det är kanske ännu mer synd.

När vi flyttade till hus höll jag på en del med trädgården. Aldrig så mycket att det på riktigt blev en hobby, men nu när vi ska anlägga en ny trädgård vid vårt hyfsat nya hus känns det ändå ganska kul. Mest jobbigt, men i alla fall lite roligt.

Om jag måste välja och det måste jag, så blir det böckerna som vinner. Upplevelsen av dem, texterna om dem, människorna kring dem och alla roliga saker som bloggarna om böcker har gett mig. Det räcker fint.

Läs också:

« Older Entries