Tag Archives: Kristina Ohlsson

Split vision — att skriva för unga och vuxna

Nu är jag på plats på Crimetime Gotland och efter att ha irrat runt lite har jag landat i en stol i väntan på Katarina Wennstam och Kristina Ohlsson. De ska samtala med Josefine Sundström om att skriva både för barn och vuxna. Av Kristina Ohlsson har jag läst för båda åldrarna, men Katarina Wennstam nya ungdomsbok Flickan på hotellet har jag ännu inte läst. Jag är dock glad för att Wennstam skriver även för unga då hon alltid skriver om relevanta ämnen.

Är det enkelt att skriva både för unga och vuxna? Vad krävs för att anpassa till målgrupperna? Kristina Ohlsson hann först inte skriva för unga, då hon jobbade heltid samtidigt som hon skrev för vuxna. När hon blev författare på heltid var det åldersgruppen 9-12 som orkade henne mest. Däremot var det inte så att lätt att hon automatiskt hittade en röst för åldern, men hon påverkades av de böcker för mellanåldern som var hennes stora läsupplevelse som barn. En inspirationskälla är Maria Gripe och jag kan se lite likheter i stämning om än inte i innehåll.

Ohlsson är otroligt produktiv och har skrivit spänning, skräck och mysterieböcker för mellanåldern. Hon säger att hennes läsare uppskattar att böckerna är väldigt spännande, men också att karaktärerna har vardagliga problem och därför blir verkliga. Däremot har hon medvetet tagit bort konflikter mellan barn, så att läsarna kan få vila från det i boken. Inte heller finns det så många andra konflikter mellan barn och vuxna heller. Tekniken har hon också tagit bort så mycket det bara går, för att visa att det går att göra en massa andra saker på fritiden än att hänga vid datorn eller telefonen.

Katarina Wennstam har en bakgrund som journalist och debuterade med Flickan och skulden. Hennes samhällsengagemang lyser igenom i hennes spänningsromaner. Hon har alltid skrivit om unga människor, men för unga tidigare. Skillnaden när hon skriver är att det är lite mer lustfyllt att skriva för unga. Ämnena hon skriver om är alla tunga, men när hon skriver för unga till tillät hon sig att skruva karaktärerna mer. Alex blick på vuxenvärlden är annorlunda och det försöker Wennstam få in i boken. De vuxna får helt enkelt bli så stereotypa och pinsamma som de kan vara i en tonårings ögon.

Wennstam använder, till skillnad från Ohlsson, internet och sociala medier väldigt mycket i sina böcker. Anledningen är att hon vill skriva om de nya plattformar där brottslingar rör sig. Ohlsson frågar om hon inte är orolig för att hennes böcker ska bli inaktuella, men Wennstam är inte orolig. I Flickan på hotellet är det dessutom ett verktyg för att på ett trovärdigt sätt låta 16-åringar ligga steget före polisen. Det är dock lättare att bygga upp en stämning utan teknik, påpekar Wennstam, och funderar över om det är vanligt med tillbakablickar till en tid då denna teknik inte existerar.

När det gäller språket har Wennstam inte anpassat det så mycket säger hon, istället har hon låtit den äldre generationen förklara för de yngre som inte är hemma i rättssystemet.

Ohlsson däremot tänker mycket på sitt språk, vilket är naturligt då hennes läsare är snäppet yngre. Hon använder kortare meningar och enklare ord. Språket ska inte bli ett hinder för läsningen. Hennes mål är att även de som inte läser så mycket ska fortsätta att läsa för att det är så spännande.

Hur når vi de unga läsarna? Det är en knäckfråga för vår generation, säger Wennstam och berättar om hur svårt det är att få ungarna från telefoner. Hon betalar dem för att läsa böcker, säger hon, eller rättare sagt för en muntlig recension efter läsning. Som Ohlsson säger är det viktigt med spännande och roligare böcker som verkligen lockar dem att läsa. Som föräldrar är det viktigt med läsning, påpekar Wennstam och menar att det är helt galet att inte läsa inför sina barn. Skit i disken och läs. Och ja, det håller jag definitivt med om!

 

 

Läs också:

Ett farväl till Alex och Fredrika?

Det verkar som att Syndafloder är Kristina Ohlssons sista bok i serien om Alex Recht och Fredrika Bergman, det är synd om det blir så, men det känns också som att Ohlsson med den sjätte boken om paret knutit ihop allt så bra så att hon med gott samvete kan lämna dem. Många trådar från tidigare böcker tas upp och avslutas, något som ger en extra dimension. Nu har jag visserligen läst alla böcker, men det var länge sedan och ändå lyckas Ohlsson få mig att minnas. Det blir som en exposé genom Fredrikas och Alex tid tillsammans rent professionellt och det ger en fin effekt till berättelsen.

Döden står i centrum i Syndafloder. Självklart kan tyckas, då det är en deckare, men det handlar också om en annan död, sjukdomens långsamma och oundvikliga sådana. Fredrikas man Spencer är sjuk och det påverkar henne självklart. Alex sörjer fortfarande sin fru och känns väldigt ensam.

När Noah som arbetar på begravningsbyrån som skötte hustruns begravning hör av sig och berättar att han är orolig för sin bror, bestämmer sig Alex för att hjälpa till, trots att han egentligen har svårt att ta begravningsentreprenörens oro på allvar. Noahs bror hade planerat att flytta till Australien, men de inte bara flyttar utan slutar i princip att höra av sig. Visserligen dyker det upp något enstaka mail, men det låter inte alls som att de skulle vara skrivna av Noahs bror. Istället är Noah helt säker på att något riktigt obehagligt har hänt.

Någon som verkligen råkat ut för något minst sagt obehagligt är den man som hittas mördad i sitt hem. Han sitter i en fåtölj framför brasan och på sitt lillfinger finns en alldeles för liten vigselring. Det här är det första av en rad mord och på flera brottsplatser lämnas meddelanden till Alex. Den som är skyldig till morden säger sig vilja ställa allt till rätta, men frågan är vad hen menar med det.

Syndafloder är en innehållsrik och spännande deckare, snyggare än de flesta med många vändningar och överraskningar. Sista boken i serien, säger Kristina Ohlsson. Det är synd tycker jag, då det är en ytterst välskriven sådan. Det fanns någon bok som kanske inte föll mig helt i smaken, men Ohlssons lägstanivå är verkligen hög. Själv är hon nu mer sugen på att skriva om andra karaktärer, men kan inte utesluta att längtan efter Fredrika kan komma tillbaka.

 

 

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen: snabbt och långsamt

Det här läsåret är snart slut och det har gått otroligt snabbt, men samtidigt kan en enskild vecka eller till och med dag gå riktigt långsamt. Tiden är en märklig företeelse.

Olikhetsutmaningen handlar den här veckan om orden snabb(t) och långsam(t), välj själva om adjektiv eller adverb är er grej. Koppla samman böcker, film, musik eller annan kultur med dessa ord.

Böcker som går snabbt att läsa är absolut trevliga. Däremot klarar jag inte alltid av att läsa böcker där handlingen går för snabbt framåt. Bättre i bokform dock än i filmformat. Actionfilmer får mig att somna. En bok som är actionfylld, men ändå bra och läsvärd är Lotus Blues av Kristina Ohlsson, som på många sätt är som en riktig actionfilm.

En bok som jag läste väldigt långsamt var Du sköna nya värld, Aldous Huxley. Egentligen är det ingen seg bok, men en som kräver mer eftertanke än sträckläsning kan erbjuda. Jag kan gilla långsamma böcker rent innehållsmässigt, men blir ganska ofta frustrerad över böcker som inte går att läsa annat än väldigt långsamt. Det ställer krav på mig som läsare, men också på bokens innehåll och kanske ännu mer dess språk.

Slutligen måste jag påminna mig själv och kanske er om en bok jag länge tänkt läsa, vars titeln passar veckans tema utmärkt nämligen Tänka snabbt och långsamt av Nobelpristagaren Daniel Kahneman. Är det någon som läst?

 

 

Läs också:

Vilken är årets bok?

Ibland bor jag i fel stad, som när saker händer i Stockholm som jag gärna varit med på. Ett sådant tillfälle är avslöjandet av Årets bok, vilket sker under en pressfrukost på tisdag.

Johanna kommer säkert att vara där, med tanke på att hon berättar att hon blivit ambassadör för priset. I klippet ger hon också sina kvalificerade tips på böcker som getts ut mellan maj 2016 och april 2017. Jag tänker inte åka 50 mil för att vara på plats när de tolv nominerade böckerna avslöjas, men att gissa är alltid kul. Några gissningar har jag och Johanna gemensamt. Med tanke på prisets inriktning tror jag på ganska ”folkliga” titlar. Länkarna går till mina inlägg om böckerna eller, i de fall då jag inte ännu läst, till förlagets presentation.

 

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy

Avskedsfesten av Anna Fredriksson

Björnstad av Fredrik Backman

Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood

En kvinna i blått av Elly Griffiths

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Flickorna av Emma Cline

In i minsta detalj av Kristin Emilsson

italienska nätter av Katherine Webb

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Syndafloder av Kristina Ohlsson

 

 

PS. Det här att jag alltid lyckas missa allt som händer i Göteborg hör liksom inte hit. Självklart hade jag haft en massa tid och absolut inga måsten i vardagen om jag bodde i Stockholm. När priset delas ut vid Bokmässan i rätt stad hoppas jag dock verkligen att jag är på plats.DS.

Läs också:

Böcker jag ser fram emot i mars

Det kommer ut en massa böcker i mars och av de jag valt ut kommer jag självklart bara hinna läsa ett fåtal. De här böckerna ser jag dock fram emot:

Den sista kvinnan, Audur Ava Òlafsdóttir, Weyler förlag, mars.

En engelsk gentleman, Jane Gardam, Weyler förlag, mars.

Grejen med substantiv (och pronomen), Sara Lövestam, Piratförlaget, mars.

Mocka, Tatiana de Rosnay, Sekwa förlag, mars.

Mörkrummet, Susan Faludi, Leopard förlag, mars.

Syndafloder, Kristina Ohlsson, Piratförlaget, mars.

Vita tigern, Christin Ljungqvist, Lilla Piratförlaget, mars.

Ännu ett liv, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers förlag, 10 mars.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts, 20 mars

Tre saker du inte vet om mig, Julie Buxbaum, Lavender Lit, 21 mars.

Törst, Jo Nesbø, Albert Bonniers förlag, 21 mars

Avanti!, Christer Hermansson, Bokförlaget Mormor, 22 mars.

Så här upphör världen, Philip Teir, Natur & Kultur, 23 mars.

Gå, gick, gått, Jenny Erpenbeck, Albert Bonniers förklag, 28 mars.

Blybröllop, Sara Paborn, Brombergs Bokförlag, 29 mars.

Läs också:

Veckans ord på Ä: Mina svar

Fem ord på Ä kopplade till författare och böcker.

En riktigt äcklig bok är Granne med döden av Alex Marwood. Mycket kroppsvätskor och läbbiga detaljer. Ingen bok att äta till.

En bok att äga är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En bok att återkomma till om och om igen. Undrar vilka andra år som skulle kunna fylla en hel bok?!

Gert Fylking ropade ett ironiskt äntligen under några år då vinnaren av Nobelpriset i litteratur delades ut. Den gång jag verkligen ropade detsamma, totalt utan ironi, var när Tomas Tranströmer tilldelades priset 2011. Mina andra favoriter har en tendens att dö innan de får priset, som t.ex. Assia Djebar.

Modig och ärlig är Therése Lindgren som skriver om sin psykiska ohälsa i boken Ibland mår jag inte så bra.

Ett riktigt äventyr är Lotus blues av Kristina Ohlsson. Egentligen inte min typ av bok, men jag gillade denna actionhistoria väldigt mycket.

Läs också:

Zombiefeber

Zombiefeber-225x300

Någon gång har jag tänkt läsa Världskrig Z, den är inköpt och redo. Själv har jag dock oftast svårt att förstå det där med zombies, men i barnboksform kan det faktiskt bli rätt bra, i alla fall om Kristina Ohlsson skriver. Zombiefeber heter hennes nya bok och är den första i en trilogi. Den som läser boken inser att det troligen handlar om andra feberutbrott.

I Zombiefeber blir människor i samhället Eldsala sjuka. Först blir de förkylda och får feber, sedan blir ögonen röda och de börjar bete sig märkligt. Någon har en teori om att simhallen kan vara orsaken till smitta och simskolan ställs därför inte. Utan resultat ska det visa sig. Fler och fler blir sjuka och de flesta är unga. En främling kommer till Eldsala bärandes på tunga väskor. Ett klassiskt motiv och länge får vi fundera över vad det är för hemlighet som han bär på.

Huvudpersonerna heter Herbert och Sally och de är utan tvekan trevliga bekantskaper. Självklart klarar de sig länge själva, även om de påverkas av smittan ändå. Herman ser en hel del hemskheter, men som tur är vet han att den gamla kvarnen är ett bra gömställe.

Zombiefeber är en bra bok för mellanstadiet, som är välskriven och lagom läskig. Kristina Ohlsson är riktigt bra på att skriva för just den här åldersgruppen. Jag ser fram emot fortsättningen.

 

 

Läs också:

Att läsa i maj

Nu börjar det bli dags att strukturera läsningen. Idag med en lista på böcker jag vill/ska/borde läsa i maj. Vi får se vad jag verkligen läser. Utvärderar i slutet av månaden.

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum, som Bokbubblarna ska diskutera.

Flickorna i parken av Lisa Jewell, för att den är ny och författaren bra.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnès Martin-Lugand, för att den är fransk och titeln fantastisk.

Kartor av Nuruddin Farah, för att han kommer till Göteborg 13/5.

Liv efter liv av Kate Atkinson, för att det är hög tid.

Simma med de drunknade av Lars Mytting, nyköpt pocketbok.

Zombiefeber av Kristina Ohlsson, ska kontrolläsa innan ungarna får läsa.

Broderier av Marjane Satrapi, som snart ska tillbaka till biblioteket.

Läs också:

Sjuka själar är härligt läskig

sjukasjalar-inb

Kristina Ohlsson är alltid bra. Hennes polisdeckare mer välskrivna än de flestas och barnböckerna angelägna. Faktiskt har hon till och med fått mig att uppskatta riktigt hårdkokta thrillers. Med nya boken Sjuka själar byter hon genre igen och ger sig på skräck, om än med många deckardrag.

Det hela börjar med att en ung man kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter tio år. En av grannarna mår riktigt dåligt av att se honom, då han påminns av sin egen dotters försvinnande. Fanny, som dottern hette, var en period tillsammans med Lucas den unge mannen. Det var innan hon försvann spårlöst. Någonstans tror nog hennes pappa att Lucas har svaret på vad som hände och att den minnesförlust han säger sig ha drabbats av är påhittad. Han kontaktar polisen som utredde fallet och önskar att det tas upp igen.

Sanningen är att Lucas inte minns någonting av den period runt studenten, som han kanske hade velat glömma, men absolut inte förtränga helt. Det var bara några dagar kvar till vuxenlivet, då han försvann och hittades medvetslös tre veckor senare. De andra som också försvann kom dock aldrig tillbaka. Någonstans är Lucas rädd för att han själv varit inblandad i Fannys försvinnande på något sätt, men han kommer verkligen inte ihåg vad som hände. Frustrationen beskrivs väl av Kristina Ohlsson och det är lätt att leva sig in i det hemska som Lucas varit med om.

I prästgården bor nu Lucas gamla vän David, som han helt bröt kontakten med innan försvinnandet. Problemet är att han inte minns varför, men anar att han fått veta något obehagligt. Davids sambo Anna verkar också vara otroligt rädd och det kommer mer och mer tecken på att den som är skyldig till Fannys och Lucas försvinnande är aktiv igen. Allt som händer i prästgården gör läsningen riktigt obehaglig, men på ett ganska stillsamt och smygande sätt. Det gillar jag.

Jag sträckläste Sjuka själar under några intensiva timmar och tyckte verkligen om den. Kombinationen av skräck och pusseldeckare tilltalar mig verkligen. Brinnande träd, kors på oväntade platser och annat läskigt bygger upp en härligt läskig stämning.

Läs också:

Mios blues

mios_blues_inb_low

Mios blues är fortsättningen på Lotus blues, där huvudpersonen Martin Benner blir uppsökt av en man som säger sig vara bror till Sara Texas, en känd brottsling som erkände flera mord och sedan tog livet av sig. Han påstår sig ha bevis på att systern var oskyldig och vill att Benner, som är advokat, hjälper honom med detta. I det ögonblick Benner tackar ja till uppdraget dras snaran kring hans hals åt. Nu i andra boken är det fokus på Sara Texas son Mio, som försvann spårlöst från sin förskola.

Det går inte att säga annat än att Mios blues är sjukt spännande. Benners jakt på Mio och på Lucifer, som verkar vara den som försöker sätta dit honom för flera mord, höll mig vaken en halv natt. Jag började läsa på eftermiddagen och kunde inte sluta. Så ja, spännande är det, men också ganska överdrivet och ibland skrattretande hårdkokt. Det finns liksom ingen hejd på allt Benner råkar ut för och han tar den ena vansinniga risken efter den andra. Det är svulstigare än den svulstigaste amerikanska actionfilm, men det funkar konstigt nog ändå.

Kristina Ohlssons två böcker om Martin Benner liknar inte alls de mer klassiska pusseldeckare hon skrivit tidigare. Benner är den ultimata hjälten, som ofta är i underläge, men alltid klarar sig trots allt. Han börjar i fullt tempo och sedan ökar han tills det blir så mycket som hänt att jag som läsare är helt utmattad. Samtidigt är han i alla fall lite mänsklig i förhållandet till sin dotter, men inte sällan en riktig skitstövel i förhållandet till sin flickvän och kompanjon Lucy. Egentligen borde jag inte gilla den här boken alls, men det gör jag, trots den något krystade avslutningen. Mios blues är välskriven underhållningslitteratur och som läsare har du inte en tråkig sekund. Jag tror att många läsovilliga tonårskillar skulle kunna roas av den också.

Läs också:

« Older Entries