Tag Archives: Kerstin Thorvall

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten ”I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, ”en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. ”Den frånskilda kvinnan” och ”Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som ”Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i ”Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Läs också:

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Läs också:

Den hade jag helt missat!

 

Jag hade inte koll på att det kommit fler klassikerboxar, men det hade det. Den här gången med svenska moderna klassiker varav jag faktiskt bara läst två, Juloratoriet av Göran Tunström som var vansinnigt bra och Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall som är en provokativ och viktig bok.

Däremot har jag inte läst S/Y Glädjen av Inger AlfvénRövarna i Skuleskogen av Kerstin Ekman eller Strändernas svall av Eyvind Johnson. Faktum är att jag inte ens läst något av dessa författare ännu. Av de två sistnämnda har jag i alla fall letat fram böcker, så kanske blir det läsa av inom en inte allt för lång framtid.

Läs också:

Dags för lite nätsnurr

Dags att ta sig en tur runt i cyberrymden i jakt på intressanta, kulturella nyheter.

Först tar vi oss tillbaka till 1985 då jag fick en synnerligen efterlängtad lp-skiva i julklapp, nämligen Hunting high and low som nu finns i en jubileumsutgåva. Bandet var så klart A-ha, eller ”blaha” som min pappa så snällt kallade dem. Nu gör de sin sista spelning tillsammans och jag tycker att den gamla debutskivan håller ännu- Även uppföljaren Scoundrel days är synnerligen vacker, men sedan gick det väl ärligt talat utför.

Årets göteborgare heter Gustavo Dudamel och han är kvar i stan till 2012. Minst. Jag blir grymt glad av att bara se en bild på honom och skulle gärna vilja ta mig till Konserthuset också och se honom vifta live. Jag älskar egentligen symfoniorkestrar, men det blir allt för sällan nu för tiden.

Jag läser ViLäser, men inte den nystartade Vi Biografi. Kanske skulle jag det, då det verkar vara en spännande tidskrift. Nu har den väckt sådan uppmärksamhet att det räcker att läsa DN, som idag skriver om hur Kerstin Thorvalls son Gunnar som berättar om sin hemska barndom i skuggan av sin framgångsrika och egensinniga mor. Jag undrar hur det är att ha en eller två kända föräldrar? Kan inte se att det skulle vara avundsvärt på något sätt, men det verkar trots allt som om flertalet på något sätt gärna solar sig i glansen, om än genom att som i detta fall lämna ut de mer negativa bitarna. Rätt eller fel? Jag antar att personen i fråga anser det vara nödvändigt.

Vill ni veta något pinsamt? Jag har inte läst de två sista böckerna om Harry Potter. Det skulle till och med kunna vara tre. Faktum är att tegelstenshysterin gjorde mig mer trött än något annat. Nu när den första av de sista filmerna haft premiär blir jag dock lite, lite sugen. Måste bara försöka komma på om jag läst del 5 eller inte.

I veckan släpptes Apples iPad och experterna tror att det kommer att säljas åtskilliga miljoner exemplar det närmaste. Själv är jag inte direkt sugen på någon läsplatta, men visst var den iPad Boktoka hade med sig på bokmässan fantastiskt fin. SvD:s litteraturredaktör Ludvig Hertzberg spår en novellboom, då just det formatet passar extra bra för läsplattor. Jag är benägen att hålla med. Ska jag mot förmodan läsa på platta måste omfånget vara hyfsat begränsat.

Har du koll på när det ska vara de och när det passar bättre med dem? Gör detta quiz i SvD, som visserligen gjorde mig lite förbannad. Jag hade nämligen två fel där svaret skulle vara att både de och dem funkar. Irriterande. Ett tips är alltså att välja det alternativet oftare än jag gjorde. Behöver du läsa på kan du göra det här. Och det viktigaste tipset är kanske det jag brukar ge mina elever: skriv de om du är osäker, då de är grymt mycket vanligare än dem. 90% av alla dem som petas in i skoluppgifter är felaktiga, vilket gör att jag börjat utveckla en aversion mot ordet i sig.

I Aftonbladet har 46 kulturarbetare skrivit på ett upprop mot rasism och den snäva syn på kultur som SD står för. Orsaken är Stockholms poesifestival som gästades av Unga män från SD:s ungdomsförbund som uteslutande valde att läsa poesi av vita, svenska män som protest mot festivalens mångfaldstema. Upprörande? Kanske inte just den handlingen, men den kultursyn som SD står för är definitivt beklämmande. Handlingen visar dock med all önskvärd tydlighet att det här inte är ett parti som andra.

Vi som har undertecknat den här artikeln menar att SD genom sitt plötsliga intresse för svensk dikt parasiterar på litteraturen för sitt eget osmakliga politiska projekt och underordnar den sin kulturfientliga agenda. Vi förstår att partiet arbetar med att tillskansa sig makt och att detta arbete förs genom ett strategiskt kulturintresse för till exempel hembygdsföreningar, folkmusik och dikt. Ingenting tyder dock på att SD värnar om svensk poesi för dess egen skull. Partiets egna poetiska och musikaliska arv består av så rasistiska idé- och bildvärldar att vi avstått från att reproducera dessa.

Läs också: