enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Katarina Wennstam (Sida 1 av 5)

Sommarpratare 2018 enligt O

Jag har som vanligt gått igenom listan med sommarvärdar och delat in dem i olika grupper. Det finns vissa jag absolut inte vill missa, andra som jag kan tänka mig att lyssna till, men som jag också kan klara mig utan och så finns de som jag inte alls vill lyssna på för att jag är tämligen säker på att deras program inte kommer att intressera mig. Jag kan ha fel, men så är känslan. Och så finns den sista kategorin som består av personer som jag inte känner till så väl, men som skulle kunna ha något riktigt intressant att berätta.

Vill absolut lyssna på:

3 juli Kent Wisti, präst, konstnär

6 juli Katarina Wennstam, författare, journalist

11 juli Elin Olofsson, författare

17 juli Fatima Bremmer, författare, journalist

29 juli Sabina Ddumba, artist

30 juli Tauba Katzenstein, överlevande från Förintelsen

2 augusti Adam Taal, artist

3 augusti Magnus Carlson, sångare, låtskrivare

4 augusti Petra Mede, skådespelare, komiker, programledare

18 augusti Sara Danius, professor i litteratur- vetenskap

19 augusti Rennie Mirro, artist, skådespelare

Lyssnar om jag har tid och möjlighet:

23 juni Claes Månsson, skådespelare

28 juni Mark Levengood, författare, programledare

29 juni Anna Serner, vd Svenska Filminstitutet, jurist

2 juli David Eberhard, psykiatriker, författare

4 juli Anna Throne-Holst, vd svensk-amerikanska Handelskammaren i New York

9 juli Arne Ljungqvist, professor emeritus i medicin, dopningsjägare

15 juli Uje Brandelius, musiker, journalist

16 juli Anders Thornberg, rikspolischef

20 juli Maria ”Vildhjärta” Westerberg, konstnär

21 juli  Anders Berglund, kompositör, dirigent

31 juli Victoria Borisova-Ollas, kompositör

7 augusti Anna Hedenmo, journalist, tv-profil

8 augusti Rebecca Scheja & Fiona FitzPatrick, DJ-duo, producenter, låtskrivare

11 augusti Jack Vreeswijk, vissångare, kompositör

12 augusti Emma Molin, skådespelare, manusförfattare

13 augusti Paul Svensson, kock

14 augusti Thure Lindhardt, skådespelare

17 augusti Olof Röhlander, mental tränare, författare, föredragshållare

Klarar mig väldigt bra utan:

24 juni Bianca Ingrosso, influencer, entreprenör

27 juni Gustav & Marie Mandelmann, lantbrukare, tv-personligheter

30 juni Eva Rydberg, skådespelare, teaterdirektör

5 juli Leopoldo Méndez, artist

8 juli Victoria Silvstedt, fotomodell, programledare, entreprenör

12 juli Marko ”Markoolio” Lehtosalo, artist, skådespelare

19 juli Peder Fredricson, ryttare, grafisk designer

22 juli Inge Thulin, företagsledare, vd 3M

24 juli Tom Xiong, entreprenör, föreläsare

25 juli Frida Hansdotter, alpin utförsåkare

26 juli Mikkey Dee, trummis

6 augusti Björn Jakobson, entreprenör

16 augusti Sara Parkman & Samantha Ohlanders, musiker

Kan vara årets överraskning:

25 juni Kaj Linna, f.d livstidsfånge

26 juni Mouna Esmaeilzadeh, läkare, hjärnforskare

1 juli Ahmed Abdirahman, näringspolitisk expert

7 juli Jesper Waldersten, konstnär

10 juli Stefan, Ebbas pappa

13 juli Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi

14 juli Katinka Faragó, filmproducent

18 juli Jonas Waltelius, Lyssnarnas Sommarvärd

23 juli Beatrice Fihn, chef för ICAN, jurist

27 juli David Cairns, ambassadör

28 juli Paul Hansen, fotograf

1 augusti Max Tegmark, professor i fysik

5 augusti Cajsa von Zeipel, konstnär, skulptör

9 augusti Jonatan Unge, komiker

10 augusti Ingrid Wall, mamma till Kim Wall

15 augusti Suad Ali, statsvetare

 

Vilka sommarpratare ser du mest fram emot?

Böcker att se fram emot i april

Det kommer en hel massa nya böcker hela tiden och jag hinner inte läsa en bråkdel. Här kommer trots detta en lista med böcker som släpps i april som jag gärna skulle vilja hinna läsa.

Dansa vid vulkanens rand, Grégoire Delacourt, Sekwa, april

Ofta är jag lycklig, Jens Christian Grøndahl, Atlantis, april

Vaggvisa, Leïla Slimani, Natur & Kultur, april

Pärlan som spräckte sitt skal, Nadia Hashimi, LB förlag, april

Det som tillhör dig, Gart Greenwell, Norstedts förlag, 3 april

Livet i en skokartong, Liv Marit Weberg, Vox by Opal, 3 april

Plågsam kärlek, Elena Ferrante, Norstedts förlag, 3 april

En av pojkarna, Daniel Magariel, Brombergs bokförlag, 4 april

Felsteg, Maria Adolfsson, Wahlström & Widstrand, 5 april

Släpp ingen jävel över bron, Alexander Cavalieratos, Albert Bonniers förlag, 6 april

Systrarna Beauvoir, Claudine Monteil, Atlantis, 6 april

Pojken under bron, Katarina Wennstam, Rabén & Sjögren, 7 april

Förlåten, Agnes Lidbeck, Norstedts förlag, 9 april

Gröna fingrar sökes, Annika Estassy, Norstedts förlag, 9 april

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå, Jack Werner, Albert Bonniers förlag, 10 april

Tionde våningen, Christina Herrström, Bonnier Carlsen, 10 april

Band, Domenico Starnone, Bazar Förlag, 15 april

Kärlek, hat och andra filter, Samira Ahmed, Lavender Lit, 16 april

Macbeth, Jo Nesbø, Wahlström & Widstrand, 19 april

Britas resa, Sven Wollter, Ordfront förlag, 21 april

Comedy queen, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren, 21 april

Demokratins genombrott, Historiska media, 23 april

Erotiskt skrivande för ensamma änkor, Balli Kaur Jaswal, Massolit, 23 april

Kvinnan i fönstret, AJ Finn, Albert Bonniers förlag, 24 april

Hjärtats osynliga raseri, John Boyne, Wahlström & Widstrand, 26 april

Mellan himmel och hav, Anna Fredriksson, Forum bokförlag, 26 april

Dags för påskekrim

Min läsning av deckare går i ryck och nu var det ett tag sedan jag läste något i genren. Några läsvärda har jag ändå lyckats skrapa ihop.

Husdjuret av Camilla Grebe är en välskriven och spännande deckare, som dessutom är väldigt aktuell. Första boken i serien heter Älskaren från huvudkontoret och är också läsvärd.

Annabelle av Lina Bengtsdotter påminner lite om Husdjuret, med en polis som återvänder till sin lilla hemstad för att utreda ett fall. Bengtsdotters debut utspelar sig i Gullspång och är riktigt bra.

En annan hemvändare är Aaron Falk i Hetta av Jane Harper, som utreder ett utvidgat självmord där hans barndomsvän Luke tagit livet av sin familj, för att sedan begå självmord. I maj kommer andra boken om Aaron Falk som heter Falska vänner. Är riktigt pepp på den.

Jag vill också tipsa om Jørn Lier Horsts serie om kommissarie William Wisting. Böckerna har getts ut i en minst sagt snurrig ordning och den första som getts ut på svenska är Nattmannen. Det är också den enda jag läst i serien ännu, men jag vill definitivt läsa vidare.

Katarina Wennstam är alltid bra! Senaste boken heter Gänget och handlar om ett kompisgäng som har delat allt, inklusive en stor hemlighet. Nu har flera av dem råkat illa ut.

Elly Griffiths är en annat favorit och jag tycker mycket om hennes serie om arkeologen Ruth Galloway. Senaste boken på svenska heter Dolt i mörker. Själv planerar jag att läsa senaste på engelska i påsk. Den heter The Dark angel och utspelar sig delvis i Italien.

En av de bästa deckarna jag läste förra året var Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk. Uppföljaren Ugglan dödar bara om natten är också bra. Jag hoppas verkligen att det är fler böcker på gång.

Kristina Ohlssons serie om Alex Recht och Fredrika Bergman är riktigt bra. Syndafloder är mycket troligt den sista boken om dem. Lite sorgligt, men också typiskt Ohlsson att sluta på topp.

Kolibri av Kati Hiekkapelto om polisen Anna Fekete är riktigt bra. I april kommer uppföljaren De försvarslösa. Den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén är en ruggig spänningsroman som utspelar sig på en ö. Det slutna rummet ger helt klart en dimension till. Även här står en hemvändare i centrum, då Gloria följer med sin pojkvän Adam till den ö där hon tillbringade några barndomssomrar.

Trevlig påskläsning önskar jag dig!

 

När det förflutna hinner ikapp

Gänget är Katarina Wennstams senaste bok om Shirin Sundin, som efter sin skilsmässa nu heter Shirin Nouri. Som vanligt när det gäller Wennstams deckare är ämnet relevant och aktuellt med fokus på kvinnors utsatthet. En ung flicka dricker väldigt för mycket under en utomhusfest och några tonårskillar turas om att våldta henne. Många år senare träffar vi dem igen. Gänget består numera av en grupp män som träffas ibland för att spela innebandy. De är välanpassade, vanliga män, vad det nu är, men de är färre än de var från början. En av dem har begått självmord och när en av de andra i gänget mördas blir de andra minst sagt skraja. Shirin dras in i fallet rent personligt, då den mördade mannens fru är hennes barndomsvän. Även Charlotta Lugn får vara med på ett hörn igen efter sin sjukskrivning och jag hoppas att hon snart kommer på fötter igen.

Gänget är kanske inte Wennstams bästa bok, men hennes lägsta nivå är så hög att den ändå är väldigt läsvärd. Trots att historien till viss del känns igen lyckas hon undvika de vanligaste fällorna och faktiskt överraska mig. Att bära på hemligheter kan tära på en människa och flera i gänget påverkas väldigt av händelsen i tonåren, men jag kommer inte riktigt så nära dem som jag brukar göra i Wennstams böcker. Å andra sidan är det kanske höga krav att alla karaktärer i en deckare ska fastna i en och flera av dem gör det faktiskt.

Det bästa med välskrivna deckarserier är dock att få återse huvudpersonerna och även om privatlivet inte står i fokus så mycket denna gång är det som alltid roligt att återse Shirin och Charlotta. Jag hoppas på en ny bok om dem riktigt snart.

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Veckans ordpar är huvudroll och biroll.

Jag tycker om att följa karaktärer i flera böcker och en huvudperson jag tycker mycket om är Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, skapad av Katarina Wennstam. Nu läser jag inte Wennstams deckare på grund av henne, men det är definitivt en bonus att hon är så intressant att följa. En annan karaktär jag gärna läser om är Roy Grace skapad av Peter James. Inför resan till Brighton i vår kommer jag att läsa minst en av de två senaste böckerna som jag har olästa, Love you dead och Need you dead. Kanske ska jag spara den senare tills jag är på plats i Brighton och promenera efter den här kartan. Tyvärr är jag hopplös på att använda kartor, men det känns väl värt att göra ett försök. Annars finns mer allmänna kartor på den här hemsidan.

Visst är huvudroller viktiga, men inte sällan är birollerna de som sticker ut. Speciellt när det kommer till film. När det delas ut Oscarsstatyetter prisas till exempel både de skådespelare som spelar huvudrollen och de som ”bara” fått en biroll. En biroll som nästan blev en huvudroll var t.ex. Kevin Spaceys roll i De misstänkta som han belönades med en Oscar för 1995. Andra minnesvärda biroller är Cecilia Forss karaktär Jennifer i Det finns inga känslor i rymden och fantastiska Minnie Driver i Good Will Hunter. En annan intressant biroll är John Givings i Revolutionary road, som i filmen spelas av Michael Shannon. Han framställs som en person som är mindre vetande, men är samtidigt den mest klarsynte i filmen och fungerar som en sanningssägare som för handlingen framåt.

Vilka huvudroller och biroller vill du lyfta fram?

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Olikhetsutmaningen: kärlek och hat

Igår var det alla hjärtans dag och det kändes därför naturligt att låta det inspirera veckans olikhetsutmaning. Dagens ordpar är kärlek och hat, två starka känslor som vissa hävdar ligger väldigt nära varandra.

Johanna Adorján berättar i sin bok En alldeles särskild kärlek om sina farföräldrars väldigt speciella kärlek. De uttrycker den inte så ofta när andra ser, faktiskt verkar de inte alltid ens tycka om varandra, men ändå tar de sina liv tillsammans när en av dem är närmare döden en den andra.

En riktigt fin skildring av kärlek finns i Världens vackraste man av Lena Ackebo där systrarna Mona och Barbro reser till Mallorca och Mona träffar världens vackraste man.

I Dennis Lehanes senaste bok En äkta man berättas om ett förhållande som faktiskt innehåller både kärlek och hat. Ett bevis för att dessa två känslor ibland glider in i varandra.

Hat är en stark känsla och jag har svårt att säga att jag hatar någon. Däremot förstår jag att vissa situationer väcker hat, som när människor blir utsatta för händelser som flickorna i Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Då hatar jag hela vår samhällsstruktur, där det allt för ofta saknas rättvisa.

Ibland hatar människor sig själva och att läsa om Judes självdestruktiva handlingar i Ett litet liv av Hanya Yanagihara var väldigt smärtsamt. Jag förstår att han inte kan komma över det som hänt honom och att han hatar de som utsatte honom, men jag önskade hela tiden att han skulle förlåta sig själv.

Bristen på kärlek kan vara lika smärtsamt att uppleva som hat. Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall berättar om en liten flicka som inte önskar annat än att hennes föräldrar ska visa kärlek. En riktigt stark bok som gjorde ont att läsa.

 

Vilken kultur kopplar du samman med dessa två känslor?

 

Uppdrag slattläsning

Vecka 7 innebär sportlov för mig, eller februarilov snarare, för så mycket sport blir det inte förutom på tv då. Egentligen vill jag kalla alla lov för läslov och har bestämt att veckan ska ägnas åt att läsa ut alla de halvlästa böcker som spridits runt huset och som gömmer sig i läsplattan. Uppdrag slattläsning alltså. Ett uppdrag som faktiskt inleddes redan igår, då jag läste ut Husdjuretav Camilla Grebe i badet.

De böcker jag också hoppas läsa ut under veckan är:

A moveable feastav Ernest Hemingway, som är riktigt bra och kan bli årets första Nobelpristagare. Inte så snabbläst dock, vilket gör att jag återvänder till den allt för sällan.

Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som blir bortglömd hela tiden, trots att jag gillar den skarpt.

Gängetav Katarina Wennstam, som troligen blir utläst först då läsplattan vinner över pappersboken. Sol, värme och utomhusläsning bäddar för pocketboken, men inomhus på kvällen blir det e-bok.

Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea, men den får jag nästan läsa om, eller i alla fall skumma. Har fastnat totalt, men har läst flera positiva recensioner och vill inte riktigt ge upp.

Och ja, jag inser att veckan troligen kommer att ägnas åt helt andra böcker (det är ju fransk februari), eller i alla fall första halvan av nya böcker. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag påbörjar, men inte avslutar.

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen ”bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: