Tag Archives: Katarina Wennstam

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen ”bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Augustiböcker

Det närmar sig mitten av augusti, men jag har inte hunnit/orkat kika ordentligt på höstkatalogerna förrän nu. Här är en lista med de böcker jag ser fram emot att läsa ur augustis utgivning, alltså ingen komplett lista över allt som ges ut. Några har jag faktiskt redan hunnit med att läsa, medan andra säkert få vänta ett bra tag om de någonsin blir lästa. Det kommer ständigt nya titlar och det är svårt att hinna med allt.

 

Det fria ordet, Johannes Klenell, Natur & Kultur, augusti.

Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i BerlinYvonne Hirdman, Ordfront förlag, augusti.

Nya Norrland, Mats Jonsson, Galago, augusti.

Orkidépojken, Helena Dahlgren, Unga Lava, augusti.

The Hate U Give, Angie Thomas, Natur & Kultur, augusti.

En häst går in på en bar, David Grossman, Albert Bonniers förlag, 4 augusti.

Andrum, Viktor Banke, Norstedts, 9 augusti.

Våldets historia, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 10 augusti.

Samtal med vänner, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 11 augusti.

Och blomstren dö, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts, 14 augusti.

Den svavelgula himlen, Kjell Westö, Albert Bonniers förlag, 17 augusti.

Granitmannen, Sirpa Kähkönen, Lind & co, 17 augusti.

Mina smala axlars längtan, Maria Frensborg, Bonnier Carlsen, 21 augusti.

Vi mot er, Fredrik Backman, Forum bokförlag, 21 augusti.

Gänget, Katarina Wennstam, Albert Bonniers förlag, 22 augusti.

Under odjurspälsen, Klara Krantz, Alfabeta Bokförlag, 22 augusti.

Hon som vakar, Caroline Eriksson, Forum bokförlag, 23 augusti.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Gail Honeyman, Lind & co, 24 augusti.

Honung och ättika, Anne Tyler, Wahlström & Widstrand, 24 augusti.

Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead, Albert Bonniers förlag, 25 augusti.

Tio svenskar måste dö, Martin Österdahl, Forum bokförlag, 28 augusti.

Tornet och fåglarna, Ellen Mattsson, Albert Bonniers förlag, 29 augusti.

Det var vi, Golnaz Hashemzadeh Bonde, Wahlström & Widstrand, 31 augusti.

 

Läs också:

Split vision — att skriva för unga och vuxna

Nu är jag på plats på Crimetime Gotland och efter att ha irrat runt lite har jag landat i en stol i väntan på Katarina Wennstam och Kristina Ohlsson. De ska samtala med Josefine Sundström om att skriva både för barn och vuxna. Av Kristina Ohlsson har jag läst för båda åldrarna, men Katarina Wennstam nya ungdomsbok Flickan på hotellet har jag ännu inte läst. Jag är dock glad för att Wennstam skriver även för unga då hon alltid skriver om relevanta ämnen.

Är det enkelt att skriva både för unga och vuxna? Vad krävs för att anpassa till målgrupperna? Kristina Ohlsson hann först inte skriva för unga, då hon jobbade heltid samtidigt som hon skrev för vuxna. När hon blev författare på heltid var det åldersgruppen 9-12 som orkade henne mest. Däremot var det inte så att lätt att hon automatiskt hittade en röst för åldern, men hon påverkades av de böcker för mellanåldern som var hennes stora läsupplevelse som barn. En inspirationskälla är Maria Gripe och jag kan se lite likheter i stämning om än inte i innehåll.

Ohlsson är otroligt produktiv och har skrivit spänning, skräck och mysterieböcker för mellanåldern. Hon säger att hennes läsare uppskattar att böckerna är väldigt spännande, men också att karaktärerna har vardagliga problem och därför blir verkliga. Däremot har hon medvetet tagit bort konflikter mellan barn, så att läsarna kan få vila från det i boken. Inte heller finns det så många andra konflikter mellan barn och vuxna heller. Tekniken har hon också tagit bort så mycket det bara går, för att visa att det går att göra en massa andra saker på fritiden än att hänga vid datorn eller telefonen.

Katarina Wennstam har en bakgrund som journalist och debuterade med Flickan och skulden. Hennes samhällsengagemang lyser igenom i hennes spänningsromaner. Hon har alltid skrivit om unga människor, men för unga tidigare. Skillnaden när hon skriver är att det är lite mer lustfyllt att skriva för unga. Ämnena hon skriver om är alla tunga, men när hon skriver för unga till tillät hon sig att skruva karaktärerna mer. Alex blick på vuxenvärlden är annorlunda och det försöker Wennstam få in i boken. De vuxna får helt enkelt bli så stereotypa och pinsamma som de kan vara i en tonårings ögon.

Wennstam använder, till skillnad från Ohlsson, internet och sociala medier väldigt mycket i sina böcker. Anledningen är att hon vill skriva om de nya plattformar där brottslingar rör sig. Ohlsson frågar om hon inte är orolig för att hennes böcker ska bli inaktuella, men Wennstam är inte orolig. I Flickan på hotellet är det dessutom ett verktyg för att på ett trovärdigt sätt låta 16-åringar ligga steget före polisen. Det är dock lättare att bygga upp en stämning utan teknik, påpekar Wennstam, och funderar över om det är vanligt med tillbakablickar till en tid då denna teknik inte existerar.

När det gäller språket har Wennstam inte anpassat det så mycket säger hon, istället har hon låtit den äldre generationen förklara för de yngre som inte är hemma i rättssystemet.

Ohlsson däremot tänker mycket på sitt språk, vilket är naturligt då hennes läsare är snäppet yngre. Hon använder kortare meningar och enklare ord. Språket ska inte bli ett hinder för läsningen. Hennes mål är att även de som inte läser så mycket ska fortsätta att läsa för att det är så spännande.

Hur når vi de unga läsarna? Det är en knäckfråga för vår generation, säger Wennstam och berättar om hur svårt det är att få ungarna från telefoner. Hon betalar dem för att läsa böcker, säger hon, eller rättare sagt för en muntlig recension efter läsning. Som Ohlsson säger är det viktigt med spännande och roligare böcker som verkligen lockar dem att läsa. Som föräldrar är det viktigt med läsning, påpekar Wennstam och menar att det är helt galet att inte läsa inför sina barn. Skit i disken och läs. Och ja, det håller jag definitivt med om!

 

 

Läs också:

Hög tid att förbereda Crimetime

Det kan hända att jag var lite sur förra året (och året dessförinnan) då jag omöjligen kunde åka till Crimetime, Gotland mitt i terminsstart. När deckarfestivalen i år ligger ett par veckor tidigare kommer jag självklart finnas på plats. Tackar ödmjukast för den ändrade planeringen, för visst var det för min skull ändringen gjordes?!

Om jag nu ska dra på deckarfestival så krävs självklart seriösa förberedelser. Flygbiljett och boende är självklart bokat sedan länge, men nu måste jag läsa passande böcker. Som vanligt löser jag det hela med en läslista och som vanligt kommer jag mycket troligt att läsa något helt annat. Oavsett så är det bra med listor att gå tillbaka till.

En av de författare jag ser mest fram emot att lyssna till är Elly Griffiths, men hennes böcker har jag läst. Or so I thought … Hon skriver ju faktiskt inte bara om Ruth Galloway, utan också historiska deckare om Edgar Stephens och Max Mephisto, som utspelar sig i 50-talets Brighton. Som av en händelse finns The Zig-Zag girl i hyllan och det är hög tid att läsa den.

En annan favorit är Katarina Wennstam och i augusti kommer nya boken om Shirin Sundin som heter Gänget. Den vill jag verkligen läsa även om jag inte hinner före Crimetime och självklart vill jag lyssna på Wennstam.

Jag lyssnar också gärna på Malin Persson Giolito, men boken med stort B har jag redan läst. Faktiskt har jag läst alla hennes böcker och även om spänningsromanerna är fantastiska gillade jag även debuten Dubbla slag.

Rebecka Edgren Aldéns nya bok Och blomstren dö släpps 24/7 och då hoppas jag att den trillar in i min bokhylla på Storytel. Ser fram emot att läsa om inte direkt så mycket snart.

Finske Mikko Porvali är aktuell med En blå död, första delen av trilogin Karelin noir, som kommer ut i augusti. Kanske svårt att hinna läsa den innan, men det verkar bra, trots att jag alltid blir lite nervös när en bok beskrivs som en skröna.

Jag vill också läsa Jane Harpers debut Hetta, som redan finns på plats i min iPad. Bara att börja läsa alltså.

Om jag inte minns fel ligger Se mig, Medusa av Torkil Damhaug i någon bokhög här hemma. Ja, jag sprider böcker över huset och nej, jag har inte full koll. Läsa den vill jag i vilket fall.

Gregg Hurwitz är en ny bekant för mig och hans första bok på svenska, Vem är Evan Smoak, verkar läsvärd.

 

Dags att läsa alltså och dags att kolla ordentligt på programmet. Jag har som sagt aldrig varit på Crimetime förut och vet inte hur det är organiserat, men det ger sig säkert på plats. Jag och Annette har i alla fall bokat Afternoon Tea med Elly Griffiths (och några till) och det ser jag fram emot.

 

Läs också:

Skymningsflickan

I Skymningsflickan låter Katarina Wennstam oss återse Shirin Sundin (som separerat och ska byta efternamn) och Charlotta Lugn (som också separerat och är sjukskriven). Som vanligt handlar det om brott om kvinnor och denna gång faktiskt om tonåringar. I en lägenhet i samma hus som Charlotta bor störs grannarna av en kvinnas skrik. Det låter inte som att någon skadar henne, snarare verkar hon uttrycka sin ångest. När en av grannarna en dag blir så frustrerad av han slår sönder dörren till flickans lägenhet träffas hon och Charlotta för första gången. Det visar sig att flickan, som heter Molly har blivit utsatt för en massa hemskheter.

Bokens andra fall är ett bombhot mot en gymnasieskola och ett mord på samma skola. Mycket kretsar alltså kring ungdomar och deras utsatthet. Som vanligt är Wennstam relevant och aktuell. Jag gillar också hur hon kopplar fallen i boken bakåt till andra fall i andra böcker. Kanske är Skymningsflickan inte den bästa boken i serien, men Wennstams lägstanivå är väldigt hög och jag rekommenderar dig att läsa hela serien, inklusive denna bok. I augusti kommer Gänget, nästa bok i serien och jag ser fram emot att få läsa mer om Charlotta Lugn och Shirin Sundin, som nu tagit sin mammas flicknamn Nouri.

 

Läs också:

Skuggorna

Skuggorna är en av de bättre av Katarina Wennstams böcker om Shirin Sundin, som nu separerat och bor själv i Gamla stan. Som vanligt står brott mot kvinnor i centrum och den här gången drar en liga runt i Stockholm och hämnas brott. De följer talionsprincipen och ger sina offer precis de skador som de åsamkat sina egna offer. De är män som hatar kvinnor och nu ska de straffas för det de utsatt andra för. Ett blått öga för ett blått öga, en bruten arm för en bruten arm. Att ta lagen i egna händer är självklart inte okej och Charlotta Lugn leder sökandet efter dem.

Om Shirins liv lugnat ner sig är Charlottas fortfarande rörigt. Hon är gift, men förhållandet knakar i fogarna. Vi får som läsare följa de två kvinnornas liv lagom mycket, men fokus ligger på brottet. Det är ett moraliskt intressant fall och även om det ligan gör är solklart fel, stämmer det att våldsbrott mot kvinnor sällan straffas på det sätt man skulle önska. Wennstam är lysande när hon i deckarens form kämpar för kvinnors rättigheter. Det gör Skuggorna till en både väldigt spännande och väldigt viktig bok. Jag rekommenderar verkligen serien om Shirin Sundin och Charlotta Lugn.

Läs också:

En söndagssmakbit om kvinnohat och hämnd

Sista smakebiten innan Flukten fra virkeligheten tar sommarferie. Just nu läser jag Katarina Wennstams Skuggorna, som blev ett annat val av ”1 deckare i redan påbörjad serie” än jag avsett i mitt ”läsrecept för tröglästa”, som jag publicerade ändå. Jag ska läsa Dödsmärkt av Peter James också, men den finns på iPaden och idag ville jag läsa i solen. Solen är alltså anledningen till att jag återser Shirin Sundin, nyskild och ganska så tillfreds med livet. Till skillnad från Charlotta Lugn, som inte alls lever upp till sitt namn i denna bok.

Det är sommar i Stockholm och en liga misshandlar män. En av dem tillhör den absoluta toppen i SD och visst ligger det nära till hands att tro att det handlar om ett politiskt motiv. Det visar sig dock att denne politiker blivit dömd för misshandel av en kvinna och det har han gemensamt med de andra offren. Polisen söker efter en liga som hämnas misshandlade kvinnor genom att utsätta gärningsmännen på exakt samma sätt som de utsatt kvinnor de påstått sig älska. Öga för öga, tand för tand.

Shirin Sundin är försvarsadvokat till en av ligamedlemmarna. Den enda polisen inledningsvis får tag på. Under en fest diskuterar hon och Nils Becker om det spelar någon roll att just denna liga består av kvinnor som utsätter män som misshandlat och våldtagit. Är det så att folk egentligen tycker att de får skylla sig själva? Tord Hedman, åklagare, får ikläda sig rollen som den kränkta mannen som tycker att det är fruktansvärt orättvist att kvinnor får göra vad de vill, medan män alltid får skulden för precis allting:

 

”Jag säger ju det. Det är skillnad på kvinnor och män. Kvinnor som slår tillbaka får hela folket med sig, män får bara skit vad de än gör”, muttrar Tord Hedman som har sjunkit ihop något över sitt vinglas i brist på uppmärksamhet.

”Kanske med rätta”, svarar Nils honom. ”Har det aldrig slagit dig hur orättvist det är i grunden? Eller hur ett samhälle som styrs av oss män också borde kunna ställa högre krav på hur män beter sig? Att ett samhälle får de brott det förtjänar och att det knappast är någon slump att kvinnorna nu har börjat ge igen i organiserad form? Jag tror att ett samhälle som hade agerat annorlunda varje gång en kvinna blir hotad, misshandlad eller våldtagen inte skulle se den här typen av vedergällning”

Shirin ser hur Tord blänger på Nils. Hon har sett den blicken många gånger förr.

Hur många män tar för givet att andra män ska stå på deras sida bara utifrån könstillhörighet, blir förnärmade när den andre ifrågasätter hans sexistiska skämt eller fördomsfulla analyser.

 

Det jag uppskattar med Wennstam är hur hon blandar underhållning och samhällskritik. Än så länge är Skuggorna bra och jag hoppas att slutet håller måttet!

 

Läs också:

Juniböcker att se fram emot

På fredag tar treorna studenten. Nästa fredag slutar resten av eleverna. Fredagen därefter slutar jag. Sedan ska jag läsa, läsa och läsa.

Det släpps en hel del nytt i juni som jag ser fram emot:

Celanire, Maryse Condé, Leopard förlag, juni

I djupt vatten, Paula Hawkins, Massolit förlag, juni

Rasism för nybörjare, Ernst Billgren, Albert Bonniers förlag 1 juni.

Flickan på hotellet, Katarina Wennstam, Rabén & Sjögren, 3 juni.

Strandcaféet, Lucy Diamond, Printz Publishing, 7 juni.

Tors hammare, Rick Riordan, Bonnier Carlsen, 9 juni.

Älska VingåkerMia Ajvide, Albert Bonniers förlag, 9 juni.

Minnet av vatten, Emmi Itäranta, Modernista, 10 juni.

Vi ses i Disneyland, Erika Scott, Norstedts, 12 juni.

Idag är allt, Nicola Yoon, Bonnier Carlsen, 15 juni.

De vackra dödaBelinda Bauer, Modernista, 16 juni.

Väntar tills natten kommer, Christoffer Holst, Rabén & Sjögren, 17 juni.

Vargarnas historia, Emily Fridlund, Albert Bonniers förlag, 20 juni.

Kidnappningen, Anna Schulze, Wahlström & Widstrand, 22 juni.

Du känner mig så väl, Nina LaCour & David LevithanModernista, 30 juni.

 

Och så några titlar på engelska:

Once and for all, Sarah Dessen, 6 juni

He said/she said, Erin Kelly, 6 juni.

We come apart, Sarah Crossan och Brian Conaghan, 13 juni.

Rich people problems, Kevin Kwan, 13 juni.

It’s always the husband, Michele Campbell, 13 juni.

Läs också:

Veckans ord på V: Mina svar

Dags för årets första omgång av veckans ord, som idag börjar på V.

När Lady och Lufsen får barn döps en valp till Ludde. Han är en busig valp, som jag tyckte om som barn. Nu blir jag mest irriterad på att han som kille är lik pappa till uteendet och dessutom får busa, medan hans systrar är snälla, söta och liknar sin mamma.

Förtvivlade människor av Paula Fox handlar om en ganska vanlig man och en lika vanlig kvinna. Däremot verkar de ha ett liv de är ovanligt missnöjda med.

Något som gör mig vansinnig är hur kvinnor behandlas i vårt samhälle, som vi säger är så himla jämställt. I små portioner läser jag Katarina Wennstams Flickan och skammen och svordomarna duggar tätt.

En bok fylld av vemod är Fredrik Backmans kortroman And every morning the way home gets longer and longer.

Alla behöver en riktig vän, men i Avskedsfesten av Anna Fredriksson förlorar Rebecca sina gamla vänner efter en skilsmässa. De säger det inte rätt ut, men på Facebook allt de gör utan henne. Att inte vara en del av ett par gör att hon inte längre räknas.

Läs också:

« Older Entries