Katarina von Bredow började redan som femtonåring att skriva böcker. Hennes första bok hette Syskonkärlek och Katarina var då 23 år gammal. Katarina har skrivit elva stycken ungdomsböcker och den bok som har vunnit det Tyska Buxtehude Bull-priset två gånger i rad är boken Syskonkärlek. Jag har inte läst den, men den verkar vara väldigt bra den med. Jag gillar Katarina som författare för att hon har ett speciellt skrivspråk och det gör att man blir mer och mer intresserad när man läser. Hon har en röd tråd i texten och det gör att man inte vill sluta läsa. Ibland blev jag lite förvirrad och hängde inte riktigt med i handlingen, men det gjorde ingenting för det kom sedan en snabb förklaring. Denna bok passar mig väldigt bra eftersom jag lätt kan leva mig in i en annan människas situation och det gör att boken blir verklig. Ibland kunde jag nästan inte skilja på verklighet och boken.
Livet är som vanligt. Katrin och hennes bästa kompis Frida går i samma klass sista året på högstadiet. Helt plötsligt en dag kommer en ny kille till klassen som heter Adam, inte den där fula typen utan den där skitsnygga killen som alla tjejer vill lära känna. Han får snabbt bra kontakt med klasskamraterna och inför skolans revypremiär väljer deras lärare ut att han ska spela Romeo och Frida ska spela Julia. Efter många lektioner som har gått åt till att träna repliker, blir Frida tokkär i den nya killen som spelar Romeo. Samtidigt blir Katrin tillsammans med en annan kille i deras klass som heter Andreas. En solig dag när Katrin var ute med sin hund stötte hon på Adam. Det blev inte som planerat och det slutade med att Katrin glömde av tiden och hon missade sin träff med sin bästa kompis på stan. Hur skulle hon förklara detta för henne? Att hon suttit och pratat med en kille som hennes bästa kompis var dökär i. Vem ska hon till slut välja, bästisen eller pojkvännen?
Det var inte en enda bild med i boken, men jag fick ändå en skön inlevelse och jag kunde föreställa mig flera scener som faktiskt har inträffat i min vardag. Till exempel när tjejerna i boken satt på ett café och fikade med sina kompisar och snackade om de snygga killarna i deras klass. Detta är en mycket vanligaste scen som väldigt ofta brukar utspela sig i både film och böcker tycker jag.
Detalj- och utseendebeskrivningar var det lagom med, inte allt för mycket och det tycker jag är bra. Jag tycker också att boken var bra indelad i kapitel, ungefär 8-9 sidor. Om det är något som jag tycker att författaren ska förbättra till nästa bok så är det slutet. Det blev ett hastigt slut med alla sammanfattningar i ett och samma kapitel. Det skulle vara mer intressant om det blev ett slut som höll på en längre tid.
Det fanns flera viktiga personer i boken, men det fanns en person som det handlade om nästan hela tiden. Det är också samma person som berättar handlingen i jag-form, ett finare ord för jag-form är “förstapersonperspektiv”. Denna tjej är Katrin som är 15 år och har långt brunt hår. Hon är en av de populära tjejerna i klassen som vågar säga vad hon tycker. Det märks också att Katrin är en omtänksam tjej som tänker på sina vänner och sin lillebror. Ett exempel på detta är när hon ser sin lillebror bli slagen på skolgården och hon rusar hon ut, blir irriterad och hjälper honom. “Jag följer med honom, sa jag. Jag måste följa med Viktor!” “Dom får inte göra dig illa, sa jag. Om dom slår dig igen ska jag döda dom” (sid. 280). Två citat där budskapet syskonkärlek framgår. Det är så syskon fungerar, att man hjälper varandra i utsatta situationer. Jag vet själv hur det är, man vill inte att ens eget syskon ska råka ut för våld eller andra hemska saker. Jag skulle aldrig kunna klara mig utan en storasyster, för vi gör saker och pratar om saker som jag och en kompis aldrig skulle göra eller prata om.
Jag tycker att boken var jättebra överlag, en bok som jag kommer att rekommendera för mina vänner och bekanta. Hur kär får man bli är en bok som är riktad mot ungdomar i 13-19 års ålder, mest till tjejer, men självklart kan killar också läsa den. Jag ger denna bok 4 stjärnor av 5. Varför den inte får full pott är för att jag har läst andra böcker som är en aning bättre. Boken trycktes år 2004 av bokförlaget Rabén & Sjögren, Stockholm. Boken är på 319 sidor i pocketversion, lite långt för min del men det gick bra ändå. Om man läser regelbundet kan man läsa ut den på ungefär en vecka.
