Tag Archives: Julkalender

Kanonkalendern 2.0 del 24

Idag önskar jag er en god jul med hjälp av Juloratoriet av Göran Tunström. En magisk berättelse som spänner över flera generationer och låter oss besöka två världsdelar. Berättelsen tar sin början i Bachs klassiska verk med samma namn när en man reser tillbaka till Sunne och till de tonerna leder Tunström oss vidare bakåt i tiden när Solveig Nordensson dör. Hennes son Sidner spelar en stor roll i boken, liksom Tessa Schneiderman som brevväxlar med Aron, Solveigs man och Sidners pappa.

Jag har läst Juloratoriet flera gånger, både före och efter jag såg filmen med bland andra Lena Endre som Solveig, Peter Haber som Aron och Johan Widerberg som Sidner. Sedan har jag faktiskt inte läst något mer av Göran Tunström, vilket egentligen är väldigt märkligt.

Något som slagit mig när jag satt ihop denna kalender är att det finns så många böcker jag vill läsa, men också väldigt många jag vill läsa om. Och sedan finns alla nyutgivna böcker som kan bli framtida klassiker, men aldrig tillräckligt med lästid.

Under julledigheten planerar jag dock att läsa massor. En riktigt god läshelg önskar jag er!

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 23

Jag inser när jag tittar igenom mina val för denna andra omgången av kanonkalendern att många böcker är ganska nya och således inte hör hemma i en klassisk kanon. Troligen handlar det om att jag ofta använder böcker för att försöka förstå min samtid och det är med de ögonen jag önskar att en kanon sätts ihop. Allt som är gammalt är inte relevant, medan andra verk med väldigt många år på nacken kan vara extremt aktuella.

I den näst sista luckan gömmer sig två verk som hör ihop. En pjäs med flera hundra år på nacken och en nyare parafras. William Shakespeares En vintersaga publicerade 1623, men spelades troligen tidigare på The Globe. De tillhör hans sagospel där komedi och tragedi blandas. Huvudpersonen är kung Leontes av Sicilien, vars vän Polixenes, kung av Böhmen hälsar på. Leontes fru är gravid och av någon anledning får Leontes för sig att Polixenes är fadern till barnet. Han fängslar därför sin hustru Hermione och blir så där galen som bara karaktärer i Shakespeares pjäser kan bli. Hustrun föder en dotter i fängelset som tas om hand av en herde.

Egentligen är En vintersaga långt ifrån min favorit av William Shakespeares verk, men eftersom en samläsning med Jeanette Wintersons fantastiska parafras Tidsklyftan  fördjupar förståelsen har jag ändå valt den. Att läsa två versioner av samma pjäs är riktigt intressant.

Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Miljön är London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 22

Drottningens juvelsmycke är Carl Jonas Love Almqvists pjäs om den androgyna Tintomara som utspelar sig strax före och efter mordet på Gustav III. Pjäsen kom ut 1834 och är en del av det större verket Törnrosens bok.

Tintomara är dotter till en före detta aktris på Operan och den som stjäl drottningens juvelsmycke. Eftersom hon befinner sig på Operan natten då maskeradbalen hålls, blir hon också inblandad i konungamordet. Systrarna Adolfine och Amanda är inledningsvis pjäsens huvudpersoner och Tintomara träffar Adolfine under mordnatten.

Jag ska villigt erkänna att mitt minne av Drottningens juvelsmycke är lite suddigt, men vad jag älskade den då jag läste den för första gången. Även Almqvists Det går an är läsvärd, men berättelsen om Tintomara är så magisk och vacker att jag önskar att fler skulle få uppleva den.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 21

Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om en fiktiv Philip Roth som bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Året är 1940 och kriget påverkar även USA. Hans föräldrar är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Relationerna inom familjen blir också med och mer komplicerade. Moster Evelyn beundrar Lindbergh och åker på besök till Vita Huset, storebror Sandy går med i organisationen ”Vanligt folk” och åker till Kentucky för att bli amerikaniserad, kusinen Alvin går med i den kanadensiska armén och krigar mot Hitler och pappa Roth blir mer och mer hatisk mot Lindbergh och allt som han representerar. Philip Roth har skrivit en fantastisk kontrafaktisk roman som på ett intressant och intellektuellt sätt diskuterar extremism.

Läs också:

Julkalenderbloggstafett — Bäst i bokhyllan — Lucka 20

Idag är det min tur att presentera en bra bok i årets Julkalenderbloggstafett som, likt tidigare år, arrangeras av Sofies bokblogg. Igår skrev My loved books om Ciderhusreglerna av John Irving och imorgon är det dags att kika in hos Nellons bokblogg. Hela deltagarlistan hittar du här.

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säger
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
— kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

 

Århundradets kärlekssaga är Märta Tikkanens diktroman om äktenskapet med Henrik Tikkanen. En kärlek som var stark, men som också präglades av dubbla känslor. Alkoholen gjorde honom svår att vara gift med och det blir tydligt i vissa dikter att hans kärlek kunde övergå i besatthet. Deras kärlek var århundradets kärlekssaga, men en saga utan lyckligtslut. Boken kom ut 1978, för snart fyrtio år sedan, men på många sätt är den tyvärr tidlös. Ibland liknar kärleken mest ett maktspel och även om man kan sakna den när den tar slut, mår man troligen bättre utan den. 2015, samma år som Märta Tikkanen fyllde 80 år, gav Bokförlaget Forum ut en nyutgåva med förord av Liv Strömquist.

Både Märta och maken Henrik var författare. Henrik även illustratör. Att det var hans konst som var viktigast märks tydligt i berättelsen om deras äktenskap. Hennes uppgift var i första hand att ta hand om barnen och hemmet. Inte konstigt då att längtan bort blev stor. I en intervju från i höstas säger Märta Tikkanen att hon inte skrev Århundradets kärlekssaga i första hand för att det skulle bli en bok, utan för att överleva. Hon behövde skriva för att förstå sitt liv, den hon var och den hon ville vara. Många har känt igen sig i det hon skriver och boken har översatts till 20 språk. Den blev Märta Tikkanens stor genombrott och 1979 tilldelades hon Nordiska kvinnors litteraturpris.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 20

Nu är det inte många dagar kvar till jul och därmed inte så många fler böcker i årets upplaga av kanonkalendern. Jag märker att det blir få böcker skrivna tidigare än 1800-talet och det är kanske inte så konstigt, då det är först de senaste århundradena som den moderna romanen utvecklats.

Dagens roman publicerades 1899 och det var en bok som öppnade mina ögon för hur kvinnor begränsats i historien och hur det har påverkat deras liv. Kate Chopins The Awakening är en feministisk klassiker som chockade läsarna då den släpptes, främst för att hon skriver om kvinnlig sexualitet. Huvudpersonen Edna påminner på många sätt om Nora i Ett dockhem. En ung, vacker och styrd fru till en man med makt. Hennes öde liknar dock mer Anna Kareninas i Lev Tolstojs bok Anna Karenina.

Även Edna drabbas nämligen av passionen och vet inte riktigt hur hon ska hantera den. Som fru och mor till två barn är hennes liv inrutat och förutbestämt. Att lämna det livet vore otänkbart. Jag drabbades av Ednas öde och har många gånger tänkt läsa om berättelsen om henne. Det kanske är dags att våga göra det snart. Alternativt läsa något annat av Kate Chopin som t.ex. The Story of an Hour.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 19

Idag bjuder jag på två böcker som på många sätt liknar varandra. Som barn läste jag många böcker om fattigdom och orättvisa, något som jag är säker på präglar min syn på människor än idag. När det gäller Rötter av Alex Haley såg jag tv-serien som sändes i Sverige första gången 1980. Några år senare läste jag boken flera gånger och tyckte mycket om den. Hur den håller idag har jag absolut ingen aning om, men då fascinerades jag av Kunta Kints öde och berättelsen om de människor i hans släkt som enligt författaren ledde fram till Haley själv. Kunta Kinde växte upp i Gambia och tillfångatogs någon gång i slutet av 1700-talet. Nu har det visat sig att historien om honom inte alls är sann och att han inte alls var någon släkting till Haley, men berättelsen som knyter Afrika till USA har ändå ett värde.

Yaa Gyasi berättar i sin bok Vända hem två systrars historia som tar sin början i 1700-talets Ghana. De två systrarna känner inte till varandra och lever väldigt olika liv. Detta gör att deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn och andra framtida släktingar också får liv som skiljer sig åt.

Dn ena systern Effia tillhör en framgångsrik stam i Ghana och blir bortgift med den engelska guvernören James Collins. Hon flyttar från byn där ho växte upp och när hon återvänder två år senare ser hon en stor förändring. Den vite mannens närvaro förändrar allt, även för de som lever ganska isolerat. Effia tillhörde asantefolket, som engelsmännen såg som en civiliserad afrikansk stam och därför samarbetade med. Helt klart på gott och ont. Kanske mest ont.

Den andra systern Esi säljs som slav till USA och från henne växer en amerikansk gren av släkten. Hon är 15 år och skulle egentligen ha gift sig med byns bästa krigare Kwasi Nnuro, som kom till hennes far med sextio jamsrötter, men ödet ville något annat. Hon fängslas och befinner sig då i närheten av systern hon inte känner. Därefter fraktas hon till det nya landet.

Vända hem är berättelsen om de som kom efter systrarna Effia och Esi. En välskriven bok som jag lärde mig mycket av och en de bästa böcker jag läst i år.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 18

Något som är viktigt om man ska sätta ihop en kanon är att olika röster får höras. Det är därför jag har valt att ta med dagens två böcker i Kanonkalendern 2.0. De berättar nämligen om kvinnorna som stannade i hemmet och som därför ofta glöms bort.

Först ut är Att föda ett barn, första delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. En berättelse som tar sin början i slutet av 30-talet i Örnsköldsvik. Maj är en ung flicka, som väldigt snabbt blir kvinna. Hon är förälskad i Erik, men han vill inte riktigt binda sig. Eller så är det bara Maj han inte vill ha. Hur som helst så lämnar hon honom, eller är det kanske han som lämnar henne, eller lämnar de helt enkelt varandra? De är båda unga och har hela livet framför sig. Maj klarar sig utan Erik.

Istället träffar hon den mycket äldre Tomas och hamnar i säng med honom. Det är inte första gången för Maj och hon vet vad hon gör. Vad hon inte vet då är att denna enda natt ska förändra hennes liv totalt. Maj blir nämligen gravid och några månader senare gifter hon sig med Tomas, en man som hon inte älskar. Han är äldre, förmögen och har varit gift förut. Han är dessutom mammas lilla gullgosse och bor i samma hus som henne om än i en annan lägenhet. Mamman visar med all önskvärd tydlighet att hon tycker sig ha rätt till sin sons tid och att hon inte alls är nöjd med sin nya svärdotter. Hon gör helt klart livet surt för Maj.

Det går att dra paralleller mellan Maj och Rya-Rya i Ivar Lo-Johanssons Bara en mor från 1939. Även Rya-Rya är ung och levnadsglad då berättelsen börjar, men som statarhustru slits hon ut allt för tidigt. Egentligen borde Maj vara tacksam för sitt liv som på många sätt är så mycket bättre än Rya-Ryas, men de delar båda en längtan att få vara mer än bara en fru och en mor.

Det var länge sedan jag läste något av Ivar Lo-Johansson, men när jag var yngre läste jag min gammelmorfars exemplar av Bara en mor ett flertal gånger. Arbetarförfattarna har verkligen påverkat mitt liv och min syn på klass, makt och rättigheter. Teman som är tyvärr är alldeles för aktuella än idag.

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 17

Lasermannen av Gellert Tamas beskriver ett Sverige där främlingsfientlighet och rasism var vanligt förekommande. Då var det 90-tal och det populistiska partiet Ny Demokrati hjälpte till att normalisera detta. Parallellerna till vår samtid är många och smärtsamma.

I Lasermannen får vi följa John Ausonius, som mellan augusti 1991 och januari 1992 sköt 11 människor. Brott som han fortfarande sitter fängslad för. Han misstänks också för ett mord på en kvinna i Frankfurt 1992.

John Ausonius föddes som Wolfgang Zaugg och Tamas beskriver hans tuffa uppväxt. Det finns inget ursäktande i berättelsen om lasermannen, men ett försök till att förstå vad som kan få en människa att skjuta så många och dessutom ha rasistiska motiv.

Lasermannen är både ett porträtt av en mördare och en samhällskritisk skildring av en orolig tid i Sveriges historia. Den är en av flera böcker som Gellert Tamas skrivit om liknande teman. Senaste boken Det svenska hatet är en berättelse om högerextremism i vår tid, med Kent Ekeroth i centrum.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 16

Skuggan över stenbänken är första delen i Maria Gripes Skuggserie och en av de böcker jag minns bäst från min barndom. Berättelsen om Berta som är fjorton år och lever ett ganska så vanligt liv med sin familj är fylld av magi och mer av den varan för varje bok i serien. Skuggan över stenbänken inleds med att familjen får en ny ungfru, en ung flicka som heter Carolin och som Berta kommer att beundra hejdlöst.

Ett mystiskt foto med skuggan av fotografen i centrum spelar en viktig roll i berättelsen. Vilka är personerna på bilden om vem var fotografen?

Maria Gripe är en författare som spelade stor roll för mitt läsande i mellanstadieåldern. Sättet att blanda fantasi och verklighet ger spänning och den ofta obehagliga stämningen i hennes böcker fascinerade mig. Det här är min favorit, men Maria Gripe har skrivit många bra böcker.

Läs också:

« Older Entries