enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Jonas Hassen Khemiri (Sida 1 av 3)

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset

Den Nya Akademien har släppt sin nomineringslista till ett alternativt Nobelpris utsedd av ett okänt antal bibliotekarier och jag var inte jätteimponerad av urvalet. Nu tänkte jag ändå granska listan lite närmare och berätta vilka pristagare jag vill se och vilka jag tycker kanske inte är lika värdiga vinnare (vad det nu är).

Kravet på pristagaren finns på Den Nya Akademiens hemsida och lyder:

The prize will be awarded to a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind in the world. The prize winner can be from any part of the world and must have two published works, one of which within the last ten years.

På listan finns totalt 47 namn (på listan som publicerats på Den nya akademiens hemsida finns 45 namn, Ngugi wa Thiong’o och Jeanette Winterson saknas, men finns med som alternativ att rösta på) och jag har läst något av 37 av dem. Här är mina tankar:

  • Adichie Chimamanda Ngozi – Nigeria En helt klart viktig författarröst, men med få böcker under en begränsad tid. Jag blir glad om hon vinner, men tiden finns för henne att få ett pris som Nobelpriset.

  • Anyuru Johannes – Sverige Också en viktig författarröst, men från Sverige och ännu inte känd internationellt. Väl värd att prisas, men här ser jag hellre en vinnare som inte är från just Sverige.

  • Atwood Margaret – Kanada Jag säger ja tack till Atwood. En viktig och ständigt aktuell författare som skriver om ämnen som allt för ofta förbises när juryn består av män. Kanske fördomsfullt, men det är min övertygelse att det är så.

  • Auster Paul – USA En bra författare, men jag säger nja. Här handlar det om helt subjektiva känslor, inget litteraturvetenskapligt alls.

  • Avallone Silvia – Italien Har skrivit två böcker, vilket är minimikravet. Kommer snart med en tredje, men jag är tveksam till henne med tanke på konkurrensen här.

  • Bouraoui Nina – Frankrike En personlig favorit, jag till och med husgud. Skriver otroligt vackert och alltid både personlig och allmänt. En vinst skulle kunna betyda att fler upptäcker henne.

  • Carson Anne – Kanada En framgångsrik poet och författare som borde få mer uppmärksamhet. Jag har bara läst hennes poesi förvisso, så kan inte riktigt ge en helhetsbild av författarskapet.

  • Condé Maryse – Guadeloupe Nu går jag helt på känsla, då jag inte läst något av henne (ännu) men vinner hon lovar jag att göra det och vinna får hon gärna.

  • DeLillo Don – USA En av de stora i sin generation, en generation som förbisetts av den ursprungliga Svenska Akademien. Inte någon personlig favorit, men helt klart en värdig pristagare.

  • Edelfeldt Inger – Sverige Om en svensk författare ska vinna finns det helt klart väldigt många bättre alternativ på listan. Känns som ett typiskt val för bibliotekarier (förlåt, fördomar igen) men jag är skeptisk.

  • Ekman Kerstin – Sverige En värdig svensk kandidat och en rejäl diss till Svenska Akademien om hon skulle vinna.

  • Ferrante Elena – Italien Populär just nu och visst är hon en skicklig berättare, men jag tycker att det finns bättre kandidater på listan.

  • Gaiman Neil – Storbritannien Varför inte. Har inte läst mycket, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Kul med en pristagare från en genre som sällan får uppmärksamhet inom ”finkulturen”.

  • Ganman Jens – Sverige En ganska okänd, svensk pristagare vore inte varken bra eller kul. Jag är nyfiken på hans nya bok  Det lilla landet som kunde och han är en viktig röst, men inte i det här sammanhanget.

  • Hustvedt Siri – USA En modig och skicklig författare. Hellre frun än maken som pristagare …

  • Jägerfeld Jenny – Sverige Jag älskar Jägerfelds böcker och visst ska litteratur för barn- och unga lyftas fram, men jag är tveksam.

  • Khemiri Jonas Hassen – Sverige En av samtidens största, svenska författare. Ska någon svensk vinna är det han.

  • Kincaid Jamaica – USA En författare som ger en röst till de som sällan får höras från en plats som sällan uppmärksammas. Dessutom härligt frispråkig och cool.

  • Leviathan David – USA En fin författare som skriver om personer som behöver få ta plats. Jag hade hellre sett att priset delats i två kategorier, eller till och med tre som Augustpriset, men nu är det inte jag som satt reglerna.

  • Louis Édouard – Frankrike Har, liksom flera andra på listan, skrivit få böcker under en kort tid. Den jag läst är fantastisk, men att ge priset till en nykomling blir lite som när Helena Bergström fick priset som Århundradets bästa skådespelare framför giganter som Ingrid Bergman och Greta Garbo.

  • Lundell Ulf – Sverige Visst, om Svenska Akademien kan ge Nobelpriset till Bob Dylan kan väl Den Nya Akademien ge sitt pris till Ulf Lundell, men jag hoppas verkligen inte att det blir så.

  • Lövestam Sara – Sverige Ännu en fin författare som jag inte riktigt tror på som pristagare. Samtidigt har Lövestam gjort en massa för litteraturens spridning till en bred publik, inklusive de som behöver lättlästa böcker.

  • McCarthy Cormac – USA En typisk pristagargubbe tänker jag lite trött, men inser samtidigt att jag har alldeles för dålig koll på Cormac McCarthys författarskap för att ha en åsikt som inte bara bygger på känslor. Lika lite som jag vill se en svensk, oöversatt författar som pristagare vill jag se den vanliga, vita, västerländska gubben prisas.

  • McEwan Ian – Storbritannien Lite samma här, även om Ian McEwan är en trevligare gubbe rent författarmässigt än många andra.  En helt okej pristagare, men kanske lite förutsägbar. Lite som när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset.

  • Murakami Haruki – Japan En kandidat som brukar hamna högt på listorna när nobelpristagare ska utses. En bra och annorlunda författare, men kanske inte min största favorit.

  • Oates Joyce Carol – USA Jag hade nog ropat ”äntligen” om Joyce Carol Oates fick priset. Inte för att jag läst ens en bråkdel av hennes produktion, men för att det känns som en lagom känga åt Svenska Akademien.

  • Okorafor Nnedi – USA Ingen författare jag läst något av och absolut inte min genre. Har svårt att uttala mig känner jag.

  • Oksanen Sofi – Finland Jag är kluven. Oksanen är bra och kanske framför allt karismatisk och spännande. Ingen pristagare jag kommer att jubla åt, men inte heller bli speciellt upprörd över.

  • Olafsdottir Audur Ava – Island Det här är en kvinna som kan tala för sig själv och inte drar sig för att vara kontroversiell. Ännu ett skäl att läsa något av henne, men produktionen är begränsad.

  • Oz Amos – Israel Om någon gubbe ska vinna priset så vill jag att det ska vara Amos Oz.

  • Paborn Sara – Sverige Har ännu inte läst något av henne (påminner mig om att Blybröllop står och väntar i hyllan) och kan inte uttala mig om kvaliteten, men tycker att det finns många mer spännande alternativ på listan.

  • Pleijel Agneta – Sverige Nej. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Ingen litteratur som lockar mig alls.

  • Pynchon Thomas – USA Ännu en känd amerikan, men en jag inte har någon som helst relation till.

  • Robinson Marilynne – USA Har försökt läsa, men inte fastnat. Lite för mycket ”the Great American Novel” för min smak. Även hon en pristagare som varken engagerar eller upprör om hon skulle vinna.

  • Rosoff Meg – USA Cool kvinna, bra författare, men inte min favorit bland kandidaterna. Om någon som skriver ungdomsböcker ska vinna tycker jag ändå att hon är bästa alternativet.

  • Rowling J.K. – Storbritannien Jag älskar Harry Potter och Rowling har skapat läslust för många, men jag hoppas att hon inte vinner.

  • Roy Arundhati – Indien Borde läsa något av henne. Gör det om hon vinner!

  • Schiefauer Jessica – Sverige Fantastisk författare. En av de mest värdiga, svenska kandidaterna.

  • Smith Patti – USA Om nu en musiker ska prisas så varför inte Patti Smith. Hon kan i alla fall skriva.

  • Smith Zadie – Storbritannien En spännande författare som jag tappat bort. Nomineringen påminner mig om att göra något åt det.

  • Stamm Peter – Schweiz Har läst en av hans böcker som översatts till svenska, men på engelska finns fler. Varför inte.

  • Stefánsson Jón Kalman – Island En värdig vinnare bland de nominerade, nordiska författarna.

  • Stridsberg Sara – Sverige Tänk om hon vann. Vilket finger åt Svenska Akademien.

  • Tartt Donna – USA Mytomspunnen och älskad författare med få, men kända böcker i bagaget. Funkar som vinnare, men är ingen huvudkandidat för mig.

  • Thúy Kim – Kanada Jag älskar Kim Thúy och kan absolut se henne som vinnare, men hon är i början av sin karriär och kommer kunna ge oss mycket mer. Snarare ett argument för än emot att hon prisas kanske.

  • Tokarczuk Olga – Poland Okänd för mig i bemärkelsen att jag inte läst något av henne, men kan absolut tänka mig att läsa om hon vinner.

  • Wa Thiong’o Ngugi – Kenya Också en kandidat som brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur och helt klart en värdig sådan.
  • Winterson Jeanette – Storbritannien Fantastisk författare och en personlig favorit. Blir glad om hon vinner.

Mina kandidater som de två män och två kvinnor som ska nomineras av juryn är:

Amos Oz

Neil Gaiman

Margaret Atwood

Nina Bouraoui

 

Och då har jag verkligen fått döda några älsklingar …

Vilka fyra väljer du?

 

Olikhetsutmaningen: Rött och blått

Veckans olikhetsutmaning handlar om färgerna rött och blått. Tänk politik om ni vill, eller helt enkelt två fina färger.

Det första jag kom att tänka på var filmtrilogin Trois couleurs av den polske regissören Krzysztof Kieślowski där just den blå och den röda filmen var mina favoriter. Kanske tyckte jag allra mest om Bleu med Juliette Binoche i huvudrollen. Så sällsamt vacker. 

Det stora blå är en annan favoritfilm. Luc Bessons moderna klassiker är både vacker och gripande. Kanske dags att se om den, för att se om den håller än.

En riktigt bra bok med ett vackert, rött omslag är Vi av Kim Thúy, som handlar om en kvinna med samma namn som föddes i Vietnam,  växte upp i Kanada och som vuxen återser sitt födelseland. En otroligt vacker bok både på utsidan och insidan.

Ett öga rött är Jonas Hassen Khemiris debut från 2003. Inte hans bästa bok, men en väldigt bra och smart skildring av integration, eller bristen på densamma.

Nu är det er tur. Vilken kultur förknippar ni med rött och blått?

 

 

 

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna ”stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Konsten att skrämma sig själv

Idag läste jag John Ajvide Lindqvists novellen ”Tjejen”, från samlingen Låt de gamla drömmarna döhögt för mina elever i ettan. Det är en berättelse som börjar med att en flicka går fram till en pojke efter en konsert och berömmer hans klarinettspel. Killen, som heter Mattias, samlar mod och frågar om hon vill fika, de fortsätter sedan träffas och blir ett par. Första delen av novellen är som vilken kärlekshistoria som helst. I alla fall nästan. Vi får veta att Gabriella, som hon heter, har ett ärr på handleden, men i övrigt verkar hon vara väldigt vanlig.

Gabriella och Mattias träffas ofta och han är verkligen kär. Vändpunkten i novellen kommer när de för första gången har sex och han märker alla de ärr hon har på kroppen. Gabriella berättar att hon varit sjuk, men mår bättre nu.

”Tjejen” är helt klart en skräcknovell, men det tar lång tid innan skräckelementen kommer. Det är när Mattias till slut får komma hem till Gabriella och träffa hennes mamma som vi förstår att någonting är väldigt fel. Det som är tydligt är dock att väldigt lite står uttryckligen, medan det som finns mellan raderna är så mycket mer. I diskussionen om novellen blev det tydligt vad läsaren kan göra med den text hen läser.

Under Crimetime talade Gregg Hurwitz om att det ibland kan bli mycket mer skrämmande att sluta skriva när det börjar bli läskigt, lämna en antydan om att något ska hända och sedan låta läsaren fantisera vidare. Precis så gör Ajvide Lindqvist, då han låter Gabriella lägga sina tummar på Mattias ögon precis då novellen om dem slutar. Med de små ledtrådar vi fått under läsningen blir detta något otroligt obehagligt. Det var väldigt intressant att lyssna till de olika teorier som eleverna hade om vad som egentligen hänt och vad de tror kommer att hända. Till slut hade de skrämt upp varandra så mycket att de var livrädda. När jag frågade hur mycket av det läskiga som egentligen stod i novellen insåg de att det inte var mycket alls.

Mitt mål med just den här novellen var just att eleverna skulle bli medvetna om hur viktigt det är att läsa aktivt för att få en bra läsupplevelse. Vi talade om att fylla ut tomhål genom att leta mellan raderna, men också om vikten av att träna på att framkalla inre bilder för att förtydliga det lästa.

Noveller, som jag brukar hävda inte är min grej, är det verkligen när det kommer till undervisning. Vi har nu läst tre noveller, förutom ”Tjejen” även ”Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri och ”H-O-N-E-Y” av Johanna Thydell. Alla tre finns i Färdlektyr från 2007. Slutuppgifterna blir att dels skriva en novellanalys av en av novellerna efter en mall som vi testat gemensamt under lektionerna och sedan skriva en reflektera, jämförande text där två eller tre av novellerna jämförs.

Stockholm i mitt hjärta

Det var inte mer än ett par veckor sedan jag köpte ett par skor på just det Åhlens som en lastbil igår körde rakt in i. Många jag känner är säkert där väldigt ofta. Fler arbetar i centrala Stockholm och verkar ha befunnit sig obehagligt nära attacken igår.

Att stjäla lastbilar och köra in i folksamlingar har skett på flera ställen i Europa det senaste året. Obehagligt är bara förnamnet. Nu verkar polisen ha gripit rätt person och jag måste säga att jag är riktigt imponerad över hur de har skött arbetet så här långt. De informerar sakligt och försöker att stoppa all den desinformation som sprids.

Oskyldiga människor har drabbats av den här attacken och främst tänker jag självklart på de som var där och deras anhöriga. Jag tänker också på alla de som får bära hundhuvud för attacken om det visar sig att gärningsmannen säger sig ha genomfört attacken i islams namn. Redan igår gick det att se uttalanden på t.ex. Twitter från människor som jublade över att det äntligen skedde en attack i Sverige så att andra skulle förstå att invandringen måste stoppas och att alla muslimer är ett hot mot oss. Så smaklöst.

Jag vill påminna om vad Jonas Hassen Khemiri skrev efter självmordsattacken i Stockholm. Hela texten kan läsas här och jag rekommenderar också boken med samma titel Jag ringer mina bröder. Du kan läsa min text om boken här.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

 

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

 

Jag säger också fuck tystnad och följde med glädje #openstockholm där det så tydligt syntes att kärlek och respekt är det enda som kan göra att vi vinner över ”dom”, vilka nu ”dom” är. För mig finns det flera olika ”dom” och de representerar olika sorters extremism. Låt dem aldrig vinna.

Böcker du borde köpa på rean och de som lockar mig

Den här skylten mötte mig i min lokala bokhandel idag och påminde mig om att det är dags för bokrean imorgon, men jag skriver med gemener, för någon BOKREA tycker jag nog inte riktigt att det är längre. Kanske för att jag har så många böcker att läsa redan, kanske främst på grund av Storytel och Bookbeat. Jag har inte heller plats för fler böcker just nu. När övervåningens bokhyllor kommer på plats kanske läget (tillfälligt) blir ett annat.

Om du hade köpt böcker hade jag dock investerat i de här guldkornen som jag läst och tyckt om:

 

Om JAG nu ändå får för mig att köpa något blir det de här:

 

Vad jag gjorde i bokhandeln idag? Letade efter en bok till sonen, som tyvärr inte fanns inne. Istället kom jag hem med den här, som definitivt inte fanns på rean:

 

Kanonkalendern del 13

Idag borde dagens bok ha luciaanknytning, men så blir det inte riktigt. Visserligen skulle Jonas Hassen Khemiri säkert klä i luciakrona också. Jag tycker om allt jag läst av Khemiri, kanske allra mest om senaste boken Allt jag inte minns, men den kan säkert vara lite för annorlunda för många. Istället vill jag lyfta fram Jag ringer mina bröder, som är en liten bok med ett stort innehåll. Den handlar om terrordådet i Stockholm i december 2010 och baseras på en text av Jonas Hassen Khemiri som publicerades i DN.

När något hemskt händer är det inte sällan så att den första som misstänks är någon av ett annat ursprung. Om det visar sig vara så skuldbeläggs alla som skulle kunna förknippas med denna person. Jag ringer mina bröder handlar om att bli dömd utifrån sitt utseende och ihopklumpad med alla som på något sätt står för det som skrämmer. Alla muslimer är terrorister, alla ensamkommande från Afghanistan tafsar på tjejer, ja listan kan göras lång. Vi får få svar, men det ställs många frågor och Jag ringer mina bröder är en bok som man kan vända och vrida på hur länge som helst.

Så här skrev jag i mitt inlägg om boken efter att jag läst den för första gången:

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

För mig är Jonas Hassen Khemiri en av våra absolut viktigaste författare och alla bör läsa Jag ringer mina bröder, men helst också Allt jag inte minns. Ett öga rött var fin, men Jonas Hassen Khemiri är så mycket mer än sin debut.

Veckans ord på T: Mina svar

t

T som är Trump är passande nog veckans bokstav. Vi lär minnas var vi var och hur det kändes när han blev vald till president.

Här kommer mina associationer till veckans ord:

Att köpa en tidning varje dag var otroligt viktigt för Tummen, en av mina favoritkaraktärer i Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Han bildar sig själv genom att hänga med i vad som händer i världen.

En författare som verkar så himla trevlig är Jonas Hassen Khemiri. Lågmäld, vältalig och ödmjuk, i alla fall på behörigt avstånd.

Det är väl inte tur när någon vinner ett litteraturpris, utan snarare skicklighet. Däremot är det ibland tur att vissa författare nomineras till eller får pris, så att jag upptäcker dem. Ett pris som ofta inspirerar till läsning är Baileys Women’s Prize for Fiction.

Det här att tvinga någon att läsa en bok blir inte alltid så bra. Det tänker jag på ofta när jag introducerar böcker för mina gymnasieelever. Just nu har alla läst När hundarna kommer och ja, de har blivit tvingade att läsa. Resultatet har dock blivit riktigt bra. Jag minns dock när jag själv blev tvingad att läsa böcker i skolan att jag blev negativ bara för att jag ville protestera. Ibland handlade det visserligen om att boken i fråga kanske inte var passande. Jag tror till exempel att få 16-åringar uppskattar Röda rummet.

En riktig tölp verkar författaren Leo Stark vara. Han finns dock inte på riktigt, utan i Mattias Edvardssons roman En nästan sann historiaMina tankar går dock osökt till en rad lika stora författartölpar.

För kort eller för långt

Korta texter står i centrum på Kulturkollo den här veckan och idag kommer Lotta ut som novellhatare. Vår stora novellälskare är Anna och själv tillhör jag skeptikerna. Det där med längd tål att funderas kring. Lotta hyllar de episka romanerna och tegelstenarna och där måste jag tillstå att en novell inte är episk, men själv har jag grymt svårt för allt för mångordiga texter. Tegelstenar går därför nästan alltid bort och en bok som beskrivs som episk ger mig utslag. Jag kan på rak arm inte komma på någon bok över 300 sidor som verkligen har behövt vara mer än 300 sidor. Om noveller är av lata, för lata (Lottas ord, inte mina) får tegelstenar mig att tänka på författare som verkar få betalt per ord, eller författare med lite för fega redaktörer. Ofta mår tjockisarna bra av att få ett stort antal sidor strukna.

Helena skrev om korta romaner och jag kan definitivt hålla med om att många korta romaner är riktigt bra. För mig är en författare som kan skriva en bra, kort roman skickligare än en som kan skriva en tegelsten. Möjligen kan jag imponeras av den senares sittfläsk och uthållighet, men språkligt torde det vara mer utmanande att koncentrera sitt språk.

Mitt förhållande till noveller är dock komplicerat. Det finns en del fantastiska novellförfattare, som Jonas Karlsson, men frågan är om hans kortromaner inte är ännu bättre. En bra novell, som innehåller en händelse och en rejäl twist kan dock vara riktigt njutbar läsning. Bland mina andra novellfavoriter finns nobelpristagaren Alice Munro och alltid lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Ernest Hemingway tillhör de författare som är bättre i kortformat, faktiskt ofta genialisk. Hans novell Berg som vita elefanter är en av mina absoluta favoriter och den är riktigt rolig att diskutera med elever. Jonas Hassen Khemiri och Hjalmar Söderberg tillhör också de författare som behärskar både långa och korta texter. Noveller får gärna vara riktigt korta och låta mycket stanna mellan raderna. Isbergsteknik ftw.

Hur lång är då en perfekt roman? Så lång att ingenting känns onödigt, men inte heller rumphugget. Ofta brukar det ta runt 250 sidor att skapa något sådant. Vad gillar du? Noveller, tunnisar eller tegelstenar?

4 x August

DfrTsO0n

Idag delades Augustpriset ut i fyra kategorier. Bästa svenska skönlitterära bok, fackbok och barn- och ungdomsbok och dessutom Lilla Augustpriset till någon som ännu inte blivit publicerad.

Lilla Augustpriset var det första att delas ut och tilldelades Rasmus Bjerkander för sin text ”Den på intet vis speciella”. Du kan läs den här.

Bästa barn- och ungdomsbok tilldelades för andra gången Jessica Schiefauer för sin fantastiska bok När hundarna kommer. Jag tycker mycket om den och har skrivit om den här. Idag har vi också en intervju med Jessica Schiefauer på Kulturkollo. Den hittar du här. Författaren kritiserade den allt för breda kategorin, med såväl fack- som skönlitteratur för alla från de minsta pekboksläsarna, till den mycket äldre publik som ungdomsböcker vänder sig till. Jag håller definitivt med henne.

Vinnare av kategorin årets bästa fackbok är Karin Bojs Min europeiska familj: De senaste 54 000 år sedan. Jag hade hoppats på Den sårade divan av Karin Johannisson, som är den jag är mest sugen på att läsa, men Bojs bok låter också intressant, om än utanför mitt omedelbara intresseområde.

Att Jonas Hassen Khemiri vann kategorin årets bästa skönlitterära bok var ingen överraskning. Dels är Det jag inte minns en fantastisk bok, men det är också så att Khemiri aldrig vunnit priset och visst är det knepigt att en av de mest begåvade författarna i vår tid inte gjort det? På Kulturkollo har vi konfererat kring boken. Du hittar inlägget här.

Fyra kategorier, varav två verkar räknas lite mer. Jag noterar till exempel att DN (lite symptomatiskt) fokuserar på pristagarna i kategorierna bästa skönlitterära bok och bästa fackbok, som dessutom återfinns i rubriken. Jag skulle dock vilja hävda att den som inte läser vinnaren i barn- och ungdomsbokskategorin missar ett riktigt guldkorn.

Stort grattis till de fyra vinnarna säger jag, trots att läslistan just blev längre.

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: