Lilla, lilla Jenny

Den av Jonas Gardells karaktärer som jag tycker mest om är Jenny. Hon dyker upp i En komikers uppväxt som den kompis som Juha nöjer sig med ibland, i brist på annat. Hon finns där i bakgrunden, alltid troget väntande, alltid med en förhoppning om att en gång räknas. På riktigt.

Hon är flickan med de gamla föräldrarna, de fula kläderna och det töntiga hårspännet. Hon är flickan som alla trycker ner. Det är så lätt att göra det då hon aldrig protesterar. Till och med Juha ser sin chans att ibland få vara lite starkare än någon annat och då räknas hon inte alls.

Hon är snäll Jenny. Snäll, kärleksfull och tålmodig. En aning godtrogen. Minsta lilla löfte om uppmärksamhet gör att hon förminskar sig själv ännu mer. Det är tillräckligt illa när de är små, men blir ännu värre i tonåren. Viljan att passa in, jakten på bekräftelse. Så obehagligt att läsa om. Jag önskar att någon bara kunde ge henne en riktig kram. Berätta för henne att hon är bättre än hon tror. Att hon förtjänar mer.

Men hur bryter man ett utanförskap? Hur blir man någon som räknas  istället för någon som aldrig riktigt får vara en del av gemenskapen? I alla fall aldrig på samma villkor. För visst får Jenny vara med ibland, men frågan är om hon verkligen räknas mer då?

En komikers uppväxt har jag läst många gånger, men jag skulle vilja läsa om Ett UFO gör entré och kanske ännu hellre Jenny. Den absolut vackraste boken Jonas Gardell har skrivit. Jag önskar att de fanns som e-böcker så att jag ibland kunde slå upp dem och läsa en rad eller två. Mest av allt önskar jag dock att det skulle komma en ny skönlitterär bok av en av mina största favoritförfattare. Med eller utan Jenny. Gud och Jesus i all ära, men nu vill jag läsa en riktig Gardellroman. Det är dags nu!

 

Hos Fikitiviteter pågår en Gardellördag. Kika in och klicka dig vidare!

Läs också:

Han den där Gardell

Idag hyllar Fiktiviteter en av mina favoritförfattare och du kan kika in hos henne för att få läsa mer. Jag kommer också att bjuda på lite andra gardelliga inlägg under dagen.

Jag hade från början svårt att få ihop den hysteriskt roliga, men samtidigt helt galna, komikern Jonas Gardell  med den känslige och brutalärliga författaren Jonas Gardell.

Jag såg honom skämta om hemska, gröna gymnastikgolv på TV i början av 90-talet och läste Passionsspelet från 1985 ungefär samtidigt. Ytterligheter, men samtidigt en helt naturlig kombination. Alltid ärlig, alltid brutal och mitt i eländet alltid rolig.

Jag gick på gymnasiet när jag fastnade rejält för Jonas Gardell som författare. Den första boken som jag verkligen älskade var Fru Björks öden och äventyr, som då var ganska ny. Jag minns att jag skrev en text om den med titeln “Riksbög porträtterar hemmafru” och att jag fascinerades av att en ung, arg man valde att skriva en bok ur en medelålders kvinnas synvinkel. Visst är det genialt? Genom en helt annan person får Gardell ändå fram ett väldigt tydligt budskap. Det handlar om att välja livet och inte nöja sig med en medioker tillvaro. På sin hemsida skriver Gardell om att boken varit på väg att filmas flera gånger, men att det aldrig  blivit så. Det är synd då det hade kunnat bli en både cool, rolig och tragisk film i bästa “Thelma och Louise anda”.

Och sen kom Juha i all sin prakt då de tre flopparna Bruse äntrade scenen i och med En komikers uppväxt. En bok som jag läst så många gångar att jag nästan slutat förstå hur bra den är. Tyvärr kanske så många skolever tvingats läsa den och därmed inte alls insett att det är stor litteratur det handlar om. Om hunger är den bästa kryddan är tvång det definitivt inte då det handlar om läsning. Eller annars heller för den delen.

Det handlar om att sätta skrattet i halsen så ofta att det nästan fastnar där. Hur det genom skämt kan gå att komma åt så mycket mer allvar. Jonas Gardell är en mästare på detta. Mest gillar jag kanske när han bara är brutalt frispråkig, som när han i en av sina shower sjöng den briljanta låten “I’m gonna fuck you ’til you stay fucked” döpt efter en replik ur en porrfilm om jag inte minns fel, för att några minuter därefter vara hur allvarlig som helst.

För mig är Jonas Gardell inte främst författare eller komiker, utan en balanskonstnär utan dess like.

 

Läs också:

Tematrio – Barndomsskildringar

Veckans tematrio hos Lyran handlar om barndomsskildringar. Det finns en och annan bok att välja på helt klart, men till slut bestämde jag mig för följande trio:

1. Inlåsta av Emma Donoghue handlar om Jack som växer upp med sin mamma i Rummet som de aldrig lämnar. Den ende som har nyckeln är Svarte man. Det här är en mycket annorlunda skildring av en mycket annorlunda barndom.

2. I Pojkflickan berättar Nina Bouraoui om sin barndom i Algeriet och Frankrike. Den handlar om de två länder hon älskar på olika sätt och om krocken mellan pojken och flickan inom henne. En mycket läsvärd och välskriven bok!

3. En riktig modern klassiker är En komikers uppväxt av Jonas Gardell som jag läst ett stort antal gånger, bland annat tillsammans med elever. Nu var det dock ett bra tag sedan. En mycket sorglig, men också rolig bok.

Läs också:

Favoriter av favoriter

Veckans bokbloggsjerka var riktigt rolig och krävde en hel del tankeverksamhet. Det gäller att vaska fram favoritförfattarna och därefter favoritböckerna av dem. För att en författare ska kvala in som favorit krävs det att jag läst ett gäng böcker av dem. Visst kan jag få favoriter redan efter en eller ett par böcker, men just de författarna får inte plats på just den här listan. Här finns istället ett gäng gamla trotjänare.

 

Barbara Voors är favoriten med stor F. Jag tycker om alla hennes böcker och har funderat länge på vilken som egentligen är bäst. Jag väljer en jag egentligen bara kommer ihåg känslan av, nämligen Sömnlös.

Jonas Gardell är en favorit och det är svårt att välja en enda favoritbok av honom. Efter mycket funderande har det dock blivit Fru Björks öden och äventyrsom går segrande ur

Nick Hornby skriver oftast bra, men ändå väljer jag hans första bok som den bästa, High Fidelity som fick mig att älska listor ännu mer.

Tony Parsons första bok får också symbolisera hans ladlitkarriär eftersom Mannnen och pojken är så himla fin.

Nina Bouraoui är en ganska ny favorit och jag absolut älskar allt hon skriver. Mest tycker jag om Kärlekens geografi som fullständigt knockade mig.

Maria Ernestam är en grym författare. Allt hon skriver är bra, men Busters öronär något alldeles extra.

Michael Connelly är också en gammal favorit och Bosch är en av de hjältar jag tycker bäst om. Ett kul grepp är när han och Connellys andra hjälte McCaleb träffas i A darkness more than night.

Elizabeth George måste vara med, trots att hennes senaste knappast var en favorit. Bäst av hennes deckare måste Till minnet av Edward vara.

Roddy Doyle har jag tappat bort lite, då serien om Henry inte riktigt var min grej. Jag gillar både Doyles mer allvarliga böcker och de där allvaret göms bakom skratt. Den bok jag tycker allra mest om är ändå The Van, där pappa Jimmy Sr blir arbetslös och börjar sälja hamburgare tillsammans med en kompis. Så fin!

Astrid Lindgren måste ju bara finnas med på en sådan här lista. Just nu läser vi hennes läskigare böcker för grabbarna O och jag slås av hur bra de fortfarande är. Mio min Mio är helt klart den vackraste. Så fint skriven och så kuslig på ett bra sätt.

Bodil Malmsten är så bra, så bra. Jag tycker om hennes loggböcker mycket, men finast av dem alla är romanen Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. 

Chimamanda Ngozi Adichie tillhör visserligen inte de gamla trotjänarna, men jag har älskat sönder de tre böcker jag läst av henne, vilket också är de tre böcker hon gett ut. Bäst av dem är En halv gul sol.

 

Om ni som jag ska sätta ihop en Boktolva 2012 med författare ni inte läst, men vill läsa tycker jag definitivt att alla på denna lista som  ni ännu inte läst ska få plats.

 

Läs också:

Pappor både här och där

Jag gillade pappareportagen i dagens DN med Wille och Clarence Crafoord, där Clarence var en slags Pippi-Långstrump-pappa som var frånvarande, men ändå en okej pappa. Jag tyckte alltid att det var så sorgligt med Pippi och hennes pappa. Han kanske älskade henne, men han befann sig så ofta någon helt annan stans. För mig är det obegripligt att så många pappor tar en så liten plats i sina barns liv. Mats på Tysta Tankar skriver om Ingemar Gens, som räknat ut att så mycket som 40% av alla pappor inte har kontakt med sina barn.

En pappa som inte ens visste om att han hade ett barn är Jarle i boken Jag reser ensam av Tore Renberg. Att helt plötsligt  bli pappa till en sjuåring kan inte vara lätt. Han gör sitt bästa den gode Jarle och det funkar väl till slut ändå sådär.

Sedan finns de ensamma papporna. Alfons Åbergs som verkar ta det hela med ro och Åsas pappa Leif, som inte alls får ihop det.

Och de skilda papporna, som kanske bara träffar sina barn ibland, som Glenn Hysén. Då Glenn spelade utomlands var det hos mamma som Tobias bodde och det var farfar som var den som gjorde pappa-sakerna med honom. När Tobias får frågan hur hans pappa var, svarar han att han var snäll och tålmodig. De sågs inte så mycket att de hann bråka.

Mats i Anna och Mats bor inte här längre vill helst glömma sina barn nät han skiljer sig och istället börja ett nytt liv. Samtidigt vill han inte vara utan dem alls. Kan tänka mig att det är ett vanligt dilemma.

Totalt egoistisk är dock Per i Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte och är långa perioder inte ens värd att kallas pappa. Det krävs lite mer engagemang för att räknas.

Ofta hävdar fäder att de satsar på kvalitetstid istället för kvantitetstid. Kanske är det nödvändigt om man inte bor tillsammans med sina barn, men i övrigt skulle jag säga att det är bullshit. Visst ska det vara kvalitet, men det är i vardagen, i den ständiga närvaron som en relation byggs.

Även Bo Strömstedt arbetade mycket. Många föräldrar gör de och en majoritet av dem är fortfarande pappor. Jag tycker synd om alla föräldrar som missar sina barns uppväxt och istället satsar blint på en karriär. Jag kan sucka över mitt jobb och min lön ibland, men faktum är att både jag och min man har valt att vara närvarande föräldrar, ett medvetet val som jag skulle göra om. Det faktum att vi båda gjort det är viktigt. Vi är två föräldrar och lika viktiga. Så måste det vara. En närvarande pappa är idealet menar GP och det är en trend jag hoppas håller i sig, för allas skull.

Så här säger Tomas Bodström om sin pappa:  ”Pappa jobbade mycket, det gjorde pappor på den tiden. Han var väldigt snäll, man fick alltid det man ville.”

En vanlig beskrivning av en pappa tänker jag. Jobbar mycket, träffar sina barn lite och undviker därför konflikter när de väl träffas. Jag hoppas att den papparollen är på väg bort, men ganska ofta tvivlar jag.

Det som är gemensamt för alla de pappor som beskrivs i DN är att de alla uppmuntrat sina barn att bli det de vill. Min pappa har alltid gjort det också. På många sätt är han en traditionell pappa, som arbetat mycket och tagit få konflikter. Han har dock uppfostrat två döttrar som lärt sig att höja sina röster, ta plats och aldrig låta andra sätta sig på oss för att vi är tjejer.

Att läsa om Zanyars pappa Taher var spännande. Som kurdisk frihetshjälte var han inledningsvis inte alls närvarande i sin sin sons liv. En helt annan värld och helt andra förutsättningar helt klart.

När det gäller de litterära papporna skulle jag vilja lyfta fram Juhas pappa Bengt, som Jonas Gardell beskriver med både besvikelse och kärlek. Jag älskar avsnittet när Juha och Bengt ska tapetsera för att få till lite manlig bonding.

Litteraturhistoriens mest tragiska fadersgestalt torde Pappa Goriot vara. Balzacs porträtt av den totalt självutplånade fadern som gör allt och lite till för sina bortskämda döttrar är verkligen starkt. Lika stor är Jan i Skrotlyckas kärlek till sin älskade dotter Klara Fina Gulleborg. En kärlek som är så stark att den gör honom galen.

En av mina litterära favoritpappor är Harry i Mannen och pojken som först skiter i allt och sedan gör allt för sin son Pat. Sedan finns ju också Will i About a boy, som inte alls är en pappa, men som ändå blir en bra förebild.

Hittade mitt pappainlägg från förra året, där du kan läsa lite mer om min far. Läs också mer om litterära pappor hos Lyran.

 

 

 

 

Läs också:

Mellan dröm och verklighet

Ponera att du befinner dig i ditt favoritland [...] där du sitter på en restaurang tillsammans med [...]. Ni äter [...] och dricker [...]. Helt plötsligt får du en ingivelse att vända blicken mot baren. Där står din favoritförfattare [...] som höjer glaset mot dig, ler spjuveraktigt och börjar vinka dig till sig med lillfingret. Vad händer sen?

 

I veckans Bokbloggsjerka vill Annika att vi fyller i luckorna och berättar fortsättningen. Ler spjuverktigt låter som en man, men visst kan vi väl möta även kvinnor antar jag. Jag har dock redan konstaterat att det inte är någon större idé att träffa Nina Bouraoui, då jag bara skulle stamma generat. Jag vet ärligt talat inte heller vad vi skulle prata om.

Nu tänker jag faktiskt placera mig i Sverige, då jag aldrig skulle komma på taken att störa min favoritförfattare på semestern. Kanske inte hemma heller visserligen. Äh, skit, det här är svårt. Jag kan vara hur framfusig som helst, men att hoppa på en författare på en restaurang är väldigt, väldigt o-O.

Okej, jag gör ett försök. Jag befinner mig i Göteborg, på Bokmässan tillsammans med Skrivarmamman (den enda jag skulle kunna tänka mig som skulle kunna hoppa på en författare på ett naturligt sätt). Då dricker vi så klart bubbel och är man på mässan och Gothia tower är räksmörgås ett måste. I baren står Jonas Gardell. Honom såg jag förresten förra gången jag var i Stockholm, men inte stövlade jag fram till honom då. På Bokmässan skulle det kanske kännas något mer naturligt. Då jobbar han ju.

Klart vi börjar att prata om mässan. Jag ska ju vara där som bokbloggare, men också som lärare och boknörd. Lite smicker måste jag få in då hans böcker är så himla bra. Kan också tänka att vi kan prata om religion, humor, att ha småbarn, skola och mobbing osv. osv. Det torde bli en trevlig stund.

Får jag godkänt Annika?

Läs också:

Läsalfabet enligt O

Det var riktigt klurigt att komma på en favoritbok på varje bokstav måste jag säga. På vissa bokstäver kom jag på hur många bra böcker som helst, men på andra var det i princip omöjligt. Många favoriter finns med andra ord inte med, inte ens alla favoritförfattare. Måste dock säga att jag är nöjd med alla böcker som finns med.

Förstår varför Eva ägnade timmar åt sitt inlägg till bloggstafetten. Även Lyran har gjort ett alfabet.

A American Wife av Curtis Sittenfield måste få vara med då det är en av de bästa böcker jag läst de senaste åren.

B Blindheten av José Saramago måste få vara med, trots att jag tjatat en del om den redan. Fascinerande om vad som händer när människor tror att ingen ser dem.

C Comédia infantil av Henning Mankell är en fin och sorglig bok om gatubarnet Nelio som utspelar sig i Mankells andra hemland Mocambique.

D Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg brukar jag säga är den bok som är min absoluta favorit om jag bara får välja en. Om sanningen ska fram vågar jag inte läsa om den för att dubbelkolla.

E Ett drömspel av August Strindberg är en helt sanslös och underbar pjäs.

F Fru Björks öden och äventyr får representera favoriten Jonas Gardell. En riktigt bra bok om en osäker människa med ett underbart slut.

G Gyllene år av Laura Ingalls Wilder är den finaste av alla böcker om Laura.

H Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten. Vidare kommentarer överflödiga.

I I en förvandlad stad av Per Anders Fogelström är bra, jag gillar första boken i serien mest, men alla är mycket, mycket bra.

J Jag älskade honom är min favorit av Anna Gavalda

K Köksgudens hustru av Amy Tan var det också länge sedan jag läste, men jag har älskat alla hennes böcker. Den här minns jag som den bästa.

L L’élégance du hérisson heter Igelkottens elegans på svenska och är skriven av Muriel Barbery. Klart den måste vara med.

M Man and boy av Tony Parsons är en av mina absoluta favoritböcker. Jag grät floder.

N Norweigan wood av Haruki Murakami måste självklart vara med.

O Om det ändå vore sant av Marc Levy är en av de charmigaste böcker jag läst. Den handlar om en man som hittar en kvinna i sin garderob och blir förälskad i henne.

P Pojkflickan av Nina Bouraoui är den senaste boken jag läst av denna fantastiska författare.

Q Queen av Alex Haley är inte lika bra som Rötter, men i alla fall den bästa boken på Q!

R Regnbågens dal av L M Montgomery är en av de få böcker som inte börjar på A, men också en av de bästa böckerna i serien.

S Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson är en annorlunda roman om en by och dess invånare.

T The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Adichie får vara med för att det är den bästa novellsamling jag läst.

U Underdog av Torbjörn Flygt är en av de bästa barndomsskildringar jag läst.

V Vad jag älskade, Siri Husvedt

W(The) Woman who walked into doors av Roddy Doyle är så stark, så bra och så välskriven. Måste självklart vara med.

X Det får fuskas till lite här, men The autobiography of Malcolm X är riktigt, riktigt bra. En av de bästa memoarer/biografier jag läst.

Y Ya-ya flickornas gudomliga hemlighet av Rebecca Wells får vara med i brist på annat på Y, men faktum är att jag älskade den när jag var yngre.

Z Zebbe på äventyr i djungeln av Brian Paterson var en period grabbarnas älsklingsbok. Den lilla zebran och hans vänner är riktigt söta och får symbolisera våra mysiga högläsningsstunder.

Å Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en diktsvit om en omöjlig kärlek. En bok jag ofta återkommer till.

Ä Älskade du är kanske inte Barbara Voors bästa bok, men den har charm och Voors måste vara med.

Ö (En) ö i havet av Annika Thor får vara med för att det är en riktigt bra ungdomsbok som dessutom är en fin skildring av efterkrigstidens Göteborg.

 

Hur ser ditt alfabet ut?

Läs också:

Beundra är ett svårt ord

Veckans bokbloggsjerka handlar om författare vi beundrar och jag måste säga att ordet är svårt. Beundra är för mig att tycka att någon är bra såklart, men ordet för också med sig en viss undergivenhet. Att beundra någon handlar om att de är  så speciella att det är omöjligt att nå deras nivå. Lite övermänsklighet sådär. Jag utgår dock inte från att dessa författare på något sett skulle se sig själv som överlägsna andra. Faktum är att jag i det första exemplet är helt säker på att så inte är fallet.

Finns det någon författare som du beundrar extra mycket och vad är det i så fall som gör han/hon så speciell?

1. Jag har just läst ut Islossning av Barbara Voors och när jag smält den (läsningen, inte isen) kommer jag att skriva mer om den. Redan nu tänker jag dock skriva om författarinnan som jag hade äran att träffa förra helgen.

Många av mina favoritförfattare har blivit favoriter just för att deras språk är så fantastiskt och det stämmer helt in på Barbara Voors. Jag tycker mycket om både sättet hon skriver på språkligt och dessutom hur hon disponerar sina böcker. Många av de böcker jag läst av henne kvalar in i kategorin “böcker jag önskar att jag skrivit själv”.

Jag trodde att jag läst alla hennes böcker nu, men märkte att jag faktiskt missat Mina döttrars systrar. Vilken bonus att hitta en oläst bok i hyllan. Dessutom var det en riktig bonus att författarinnan själv visade sin vara hysteriskt sympatisk.

2. När jag promenerade runt på söder förra fredagen såg jag en annan stor idol. Nu har jag lite skam i kroppen och drog inte fram och sa något mer eller mindre ogenomtänkt. Istället nöjde jag mig med att konstatera att han såg glad och trevlig ut, djupt försjunken i samtal med en pojke som troligen var hans son. Den jag talar om är Jonas Gardell.

Dels beundrar jag honom för att han skrivit några av de bästa böcker jag läst som Fru Björks öden och äventyr och En komikers uppväxt. För att han inte skräms av det otäcka. Också för att hans språk varieras så mellan böckerna. I Jenny är det kanske som vackrast.

Jag beundrar honom för att han är så förbannat rolig. För att han vågar vara den han är och skämta om saker som egentligen är för allvarliga för att skrattas åt. Lite kan jag sucka över hur han ibland kan söka för mycket uppmärksamhet, men mest är jag glad att han inte ber om ursäkt.

Jag gillar också hur han gett sig in på att skriva om religion, men längtar mer efter att läsa en roman än just Om Jesus. Och detta trots att jag gillade Om Gud skarpt.

3. Här blev det svårt. Jag har många kandidater. Slutligen väljer jag Chimamanda Ngozi Adichie för att hon skriver om människor som själva inte har så starka röster. Hennes En halv gul sol handlar om Biafra, som för mig bara var ett ord och biafrabarnet fanns i ett barndomsminne med sin stora mage och sin tomma blick. Nu tog Chimamanda Ngozi Adichie med mig till ett land som fanns under en väldigt kort tid och som jag tidigare visste så lite om.

På ett helt fantastiskt sätt levandegjorde hon historien och fick mig att vilja veta ännu mer. I Lila Hibiscus heter landet Nigeria, men igbofolket finns med. De kristna i landet som också beskrivs i Det där som nästan kväver mig där dagens Nigeria och nigerianer i exil får berätta sina historier. Mest tycker jag om novellen om en igboflicka och en muslimsk kvinna som söker skydd i en övergiven affär efter ett upplopp.

Så, tre kärleksförklaringar till tre fantastiska författare.

Läs också:

En tredje babblig söndag

Enkät nummer 3 från Bokbabbel, några veckor för sent.
1. Den bästa boken du läste förra året?
2009 alltså. Det är många böcker sedan dess. Jag har kollat mina listor och väljer två: Sommarljus av Jón Kalman Stefánsson och Norweigan Wood av Haruki Murakami.
2. En bok du läst fler än tre gånger?
Många av mina ungdomsfavoriter som böckerna om Laura, Ann, Emily och Kulla-Gulla har jag nog läst 33 gånger. Minst.
3. Din favoritbokserie?
Det måste bli stadserien av Per Anders Fogelström.
4. Din favoritbok ur favoritbokserien?
Oj, svårt. Grejen med den är väl just att det är en serie, men jag gillar Emily och därför får det bli bok 3 Minns du den stad.
5. En bok som gör dig glad?
Jag blir glad av Bob Hanssons roliga och galna upptåg i boken Vips så blev det liv. Rolig utan att vara ytlig.
6. En bok som gör dig ledsen?
Årets mesta gråtbok är Fortfarande Alice av Lisa Genova.
7. Mest underskattade bok?
Jag vet inte riktigt, men jag tycker att en av mina favoriter Barbara Voors får på tok för lite uppmärksamhet. Hennes Fantomsmärtor är en av de bästa böcker jag läst i år.
8. Mest överskattade bok?
Jag förstår inte storheten i På drift och Räddaren i nöden. Fel kön, fel ålder, fel tid antar jag.
9. En bok du inte trodde du skulle gilla men kom att älska?
Jag hade aldrig läst Hungerspelen om det inte vore för att alla bloggade om den och jag älskade den helt klart.
10. Favoritklassiker?
Jag gillar Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf och kör två klassiker, Den allvarsamma leken och Gösta Berlings saga.
11. En bok du hatade?
Hata är ett starkt ord, men Mutter Courage var absolut inte min grej.
12. En bok du älskade men som du inte längre älskar?
Det vet jag visserligen inte, då jag inte läst den på typ 20 år, men då älskade jag Zoya av Danielle Steel om en vacker rysk kvinna som flyr till Paris och dansar balett för att sedan ta sig vidare till USA.
13. Din favoritförfattare?
Favoritförfattare är svårt, men Jonas Gardell tillhör dem som varit med mig längst.
14. Din favoritbok av favoritförfattaren?
Då måste jag säga En komikers uppväxt, men Fru Björks öden och äventyr och Jenny kommer inte långt efter. Jenny kan rent språkligt vara det vackraste han skrivit.
15. Din manliga favoritkaraktär?
Favorit hit och favorit dit. Det är ju hur svårt som helst. Jag får väl gå till ungdomsfavoriterna ändå och säga Matthew, den snällaste som finns i böckerna om Anne på Grönkulla.

Läs också: