enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Jonas Gardell (Sida 1 av 6)

Läslista post-bokmässa

Så sitter jag här igen med alldeles för många böcker jag vill läsa och ett behov av struktur. Min sommarlista innehöll 32 böcker och jag läste tio av dm. Det finns en del olästa kvar alltså och fler lär det bli. Just den här listan kommer dock att fokusera på böcker som känns extra aktuella efter Bokmässan och inför  höstens Augustpris.

Blå av Maja Lunde (påbörjad, men inte utläst)

Where the light get’s in av Lucy Dillon (också halvläst)

Selamlik av Khaled Alesmael (påbörjad och bra, men ändå bortglömd)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (också påbörjad)

Grejen med ordföljd av Sara Lövestam (påbörjad och helt fantastisk!)

Dansa vid vulkanens rand av Grégoire Delacourt (fick nästan följa med hem från mässan, men jag läser e-boken istället)

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (efter det fantastiska samtalet på Stadsbiblioteket)

Den stora utställningen av Marie Hermansson (köpte ett signerat exemplar på Bokmässan)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (signerad bok finnes)

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg (ännu ett signerat inköp)

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink (hon är alltid bra)

Innanför murarna av Maria Ernestam (har redan hört mycket bra om den)

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson (Göteborg + 90-tal = ett måste)

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius (kan inte bli annat än bra)

Bortom solens strålar av Arkan Asaad (ser mycket fram emot att läsa)

Slutet av Mats Strandberg (för att kolla om Lilla O ska få läsa)

 

Vilka böcker finns i din TBR-hög?

 

Sanning och frihet med Jonas Gardell

Jonas Gardell berättar om sin traumatiska morgon, med en duschvägg som exploderade och gav honom sår både här och där. Några så djupa att de borde sys. Nu är Jonas Gardell ingen som ger upp, så han är här. Här för att prata om sin bok Till minne av en villkorslös kärlek. Samma text som står på hans mammas gravsten.

Vi ska inte prata om hur boken börjar säger Gardell och han vill inte att vi ska avslöja den utan låta varje läsare får bli överraskad. Bra att han sa det, förlag hade nog inte tänkt på att det skulle vara något att hålla på. Jag älskar ju första kapitlet, men får väl uppmana er att läsa då.

Det skulle bli en bok om Sverige från 70-talet till nu. Ett land med två tv-kanaler, tre radiokanaler, en Ingemar Stenmark, en gemensam berättelse och en gemensam referensram. Det som skulle bli en mer allmän berättelse blev någon annat när hans mamma kapade den. Nu blev det istället hennes berättelse. Berättelsen om den galna mamman, som liksom Jonas inte sjöng så bra, men sjöng så högt att talet lyfte i kyrkan.

Ingegärd föddes på 20-talet och fick kämpa för sin frihet som andra kvinnor födda under samma tid. En protest var när hon lämnade utbildningen för att bli folkskollärare efter att hon upptäckt att kvinnor på utbildningen tvingades sticka, medan männen slapp.

Boken handlar också mycket om demens. Gardell berättar om alla historier mamma Ingegärd berättade, den ena mer otroligt än andra och om barnen inte trodde henne kallade hon dem idioter. Självklart hade hon lett de allierades styrkor över Alperna höggravid och där hittat Mark och tagit med honom till Sverige som krigsbarn. Onekligen. Rätten att berätta måste finnas, säger han. Han brukar också bli anklagad för att ljuga och hävdar att det absolut inte stämmer. Han talar alltid sanning, det handlar bara att andra ska bestämma sig för att tro på det.

Bokens första del handlar om hur det var, andra delen om hur det också var. Det finns alltid flera sanningar, beroende på vilket perspektiv man har. Hans mamma tilläts inte berätta sin historia, eller i alla fall inte välja den. Nu tog hon sig in i den biografi som skulle handla om hennes son.

För det är ju så att Jonas Gardell inte skrivit den här boken själv. Istället är det en historiker, en ganska klantig sådan, som bestämmer sig för att lyfta fram den bortglömde författaren. Jag älskar berättarperspektivet, jag älskar det röriga och det babbliga. Det som skrämmer mig är demensen. Det är den som gör mig rädd att läsa vidare. Den är för nära och skrämmer mig mer än döden.

När Jonas föddes dog hans mamma nästan, då hon drabbades av brusten blindtarm och bukhinneinflammation. När hon såg sin lilla son, en liten krake som inte skulle klara sig utan henne. Istället dog hon exakt 43 år senare, på krakens födelsedag. Då berättade han för henne att han inte var någon liten krake längre, att han klarade sig själv. Han berättar också att han tänkte samma sak när han såg sina nyfödda barn och hoppas att de ska vara redo att klara sig själv är han dör och att de ska berätta det för honom.

Planer inför Bokmässan 2018

Nästa vecka är mässvecka och det är både underbart och lite skrämmande. Jag älskar ju Bokmässan på många sätt, men brukar bli helt utmattad av alla människor och alla ljud. Efter fyra dagar där brukar jag vara totalt slut. I år när jag är utmattad redan innan är det kör igång känner jag mig lite orolig. Ett sätt att hantera de fyra superintensiva dagarna är att prioritera det sociala med trevliga bloggare och gå så mycket som möjligt på lugna seminarier istället för att vandra runt på mässgolvet.

Egentligen är det helt meningslöst att lista seminarier jag vill gå på, men jag gör det ändå. Planen är dock att inte stressa upp mig över det jag missar, utan göra det jag hinner. Det är fysiskt omöjligt att göra allt man vill under Bokmässan. Så är det bara. Ibland kan det dessutom vara trevligare att gå på ett seminarium oplanerat med trevligt sällskap, än det som är bokat. Ibland har jag också struntat i att stå i kö och istället valt seminariet bredvid utan kö. Det kan bli bra det med.

Torsdag

12.00-12.45 Hur överröstas populismens locktoner?,  Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt.

14.00-14.45 Sorg och hopp med ALMA-pristagaren, Jacqueline Woodson och Maria Lassén-Seger.

16.00-16.45 Identitet och intolerans, Arkan Asaad, Robert Hannah, Joel Mauricio Isabel Ortiz och Parisa Amiri.

17.00-17.45 Att ta hand om sina vuxna, Christina Herrström, Sara Kadefors, Moni Nilsson och Jessica Schiefauer.

Fredag

10.00-10.45 Läsning — en demokratifråga, Arkan Asaad, Theodor Kallifatides, Susanne Boll, Patrik Lundberg och Lina Nordstrand.

12.00-12.45 Att skriva om döden och hylla livet, Maggie O’Farrell och Anneli Dufva.

13.00-13.45 Identitet hos unga — varför är det viktigt i litteraturen?, Christina Lindström, Malin Stehn och Pekka Heino.

14.00-14.45 Vad hände med den arabiska våren?, Nawal El Saadawi och Johar Bendjelloul.

Lördag

10.00-10.45 Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår, modererator Jonas Eklöf.

11.00-11.45 En av Sveriges mest beryktade politiker, Gudrun Schyman, Johanna Palmström och Moa Elf Karlén.

12.00-12.45 Från författardrömmar till succé, Jojo Moyes och Titti Schultz.

13.00-13.45 Går det att omförhandla pappaklausulen?, Jonas Hassen Khemiri och Björn Wiman.

14.00-14.45 Att fånga historisk tid, Ida Jessen, Marie Hermansson, Mia Franck, Kerstin Wixe.

16.00-16.45 Det typiskt svenska, Elisabeth Åsbrink, Göran Everdahl, Henrik Berggren, Björn Wiman

Söndag

10.00-10.45 Metoo i deckarvärlden, Lina Bengtsdotter, Kicki Sehlstedt, Sara Larsson och Karin Linge Nordh.

11.00-11.45 Popkulturen är död — leve den!, Fredrik Strage, Martin Aagård, Natalia Kazmierska och Ika Johannesson.

12.00-12.45 Vems språk talar jag?, Johannes Anyuru, Kayo Chingonyi, Rakel Chukri.

13.00-13.45 Factfulness — förstå världen!, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

14.30-14.50 Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell.

15.00-15.45 Den frånvarande modern, Anna Fredriksson, Jenny Jägerfeld, Sofia Lundberg och Caroline Säfstrand.

Läsplaner inför Bokmässan

Jag är helt klart sämre förberedd inför årets Bokmässa än jag brukar vara, men några böcker har jag hunnit läsa och förhoppningsvis hinner jag några till innan dörrarnas öppnas nästa torsdag.

Det skulle kunna bli de här:

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen (för att få båda karaktärernas perspektiv innan Kulturkollo träffar författaren)

Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell (inför Kulturkollos bokcirkel)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (eller så väntar jag och köper den signerad)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (snart utläst)

 

Vad vill du hinna läsa för att känna dig mer förberedd inför Bokmässan?

 

En höstlig helgplanering

Böcker och tv-serier är den kultur jag får i mig just nu. Huvudet hänger inte riktigt med efter en alldeles för känslomässigt krävande period, men läser gör jag om än inte de mest krävande böckerna.

I helgen ägnar jag mig åt detta:

Jag har just börjat läsa Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek och inledningen är en av de bästa jag läst på mycket länge. Kanske blir det sedan lite babbligt, men Gardells stream of consciousness är ändå väldigt charmig.

Blodlokan av Louise Boije af Gennäs var en av sommarens stora överraskningar och nu ska jag läsa uppföljaren Skendöda. Jag påbörjade den så smått tidigare i veckan, men behöver lång, sammanhängande lästid för att riktigt kunna sjunka in i den.

Hela familjen O tittar på serien Zoo, som egentligen redan har spårat ur så mycket att den nästan blivit för mycket, men vi har fyra avsnitt kvar av säsong 3 och vi måste få veta hur det går.

Jag hade tänkt se To all the boys I’ve loved before redan förra helgen, men det hanns inte med. Nu hoppas jag att jag får tid att göra det.

Vad planerar du att läsa och titta på i helgen?

Idag är det Mello i Göteborg

Efter förra veckans minst sagt märkliga deltävling, som jag snabbtittade på utan något större intresse, är det nu dags för deltävling två. Jag har smyglyssnat på delar av bidragen och konstaterar att det behövs en gigantisk skämskudde ikväll.

Först ut är Samir & Viktor med sin låt Shuffla. Jag har riktigt svårt för dem och den här låten verkar om möjligt värre än de tidigare. Klippet som valts visar inte tecken på något som helst musikaliskt innehåll. Kom igen allihopa, rösta på något annat.

Ida Redig är en ny bekantskap för mig och är hon det för många andra torde hon ha svårt att plocka röster. Å andra sidan gick det bra för John Lundvik förra veckan, så med en bra låt går det att komma långt oavsett kändisnivå. Allting som vi sa är helt okej tuggumipop med lite riv, som kanske kan funka. Faktiskt är det den låt jag gillar bäst, men jag är rädd att det inte räcker.

Och så veckans kändis som sjunger hellre än bra, Jonas Gardell. Hans Det finns en väg verkar tyvärr vara en överbombastisk, frireligiös smörorgie som jag har svårt att tro blir speciellt populär. Om inte alla pensionärer i bibelbältet aktivt använder mello-appen då. Ett ganska otroligt scenario. Jag skulle bli överraskad om Gardell inte gör en Blom och åker ut för att sedan gråta ut i kvällstidningarna imorgon. Jag absolut älskar Gardell, men det här borde han hoppat över.

Margaret är tydligen en polsk sångerska, som är helt okänd för mig, men om hon är stor i Polen kan det kanske generera en del röster. Förutsatt att de inte lyssnar för noga på låten då. Hennes spansk-engelska försök till partylåt alternativt sommarplåga In my cabana är verkligen inte bra. Kanske får hon party ‘til mañana för att dränka sina sorger.

Stiko Per Larsson är näst på tur med sin Titta vi flyger. En rätt klassisk svensk poplåt som luktar Winnerbäck, som kanske kan funka. Svårt att avgöra efter att bara ha sett ett kort klipp, men det här är inte helt kasst, vilket ikväll är ett bra betyg. Frågan är som alltid vilka som röstar.

Mimi Werner var med i Melodifestivalen 2016 och jag kommer ihåg henne, men inte låten hon sjöng. Country är inte min grej och jag har svårt för trummorna i Soundburner, men sjunga kan Werner helt klart och låten har sina förtjänster.

Bakom namnet Liamoo gömmer sig Idol-vinnaren från 2016 Liam Cacatian Thomassen från Göteborg. Han var hela familjens favorit i Idol och det är kul att han får tävla på hemmaplan ikväll. Last Breath innehåller en del rap, vilket kan skrämma bort några, men refrängen håller och de som röstade på honom i Idol kommer mycket troligt att göra det nu också.

Så vad tippar jag? Liamoo och Samir & Viktor (här har jag gärna fel) till final, samt Mimi Werner och Stiko Per Larsson till Andra Chansen. Kanske kan Ida Redig ta en av platserna istället och bäst vore självklart om hon petade bort Samir & Viktor. Det känns dock otroligt tyvärr. Imorgon kommer rubrikerna handla om att det är för få kvinnor som gått vidare hittills och sedan kommer Jonas Gardell vara bitter.

 

 

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av ”fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Kanonkalendern del 12

Jonas Gardell har skrivit många bra böcker och länge har skolelever läst hans En komikers uppväxt. Inget ont om den, det är en riktigt bra bok, men jag vill istället lyfta fram hans trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Vi diskuterade i helgen hur många förändringar, som nu känns självklara, som faktiskt gjordes ganska nyss. Sexuella relationer mellan två vuxna av samma kön legaliserades visserligen 1944, men fram till 1979 betraktades homosexualitet som ett sjukdomstillstånd. Rätten att ingå registrerad partnerskap finns sedan 1995 och äktenskap sedan 2009. Fortfarande är det dock många som tycker att det är väldig kontroversiellt att samkönade par får vigas i kyrkan. Även samkönadeadoptioner, som ändå varit tillåtna sedan 2003, ses ofta som någon mycket provocerande. För mig är det svårt att förstå hur kärlek kan provocera så, men det gör den fortfarande. Mycket har ändå hänt de senaste åren.

Den tid som beskrivs i Torka aldrig tårar utan handskar är i år räknat inte så långt borta, men på många sätt är det en helt annan värld. I centrum av den världen fanns kärleken, sjukdomen och döden, som de tre delarna i trilogin representerar. Äntligen vågade man älska den som verkligen var den sanna kärleken, inte alltid offficiellt ännu, men mer än tidigare. Skammen är dock inte borta. Speciellt inte familjens skam, som visar sig genom försök att dölja sina barns rätta jag.

Första delen Kärleken inleds i september 1982, då Rasmus går av tåget i Stockholm. Han har flytt det lilla samhälle där han växte upp och nu ska han leva livet på riktigt. Det sanna livet som sig själv. Inte är det okomplicerat, men det är hans liv och han lever det fullt ut. När han träffar Benjamin upplever han för första gången den sanna kärleken. Benjamin tillhör de som inte kan berätta för sin familj. Han är uppvuxen i en familj som tillhör Jehovas vittnen och där finns det inte plats för någon homosexualitet. Tillsammans skapar de ett liv med nära vänner, där deras kärlek ses som det finaste som finns, precis som det ska vara.

Jag väljer att ha med Torka aldrig tårar utan handskar i min kanonkalender, för att vi aldrig får glömma att vissa rättigheter i dagens samhälle inte varit självklara så länge. När tolerans mot olikheter blir mindre är risken stor att rättigheter försvinner. Det börjar med grupper som anses avvika från normen, men slutar inte där. Vi får aldrig sluta kämpa för ett samhälle som står för allas lika rättigheter.

 

Veckans ord på U: Mina svar

u

Dags för mina svar på bokstaven U.

Ett ufo gör entré är uppföljaren till En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Jag har bara läst den en gång och minns den därför sämre än första boken om Juha, men jag minns den som ganska bra. Riktigt lysande är däremot Jenny, som är den avslutande delen av trilogin.

Jag gillar ju böcker som vänder sig till unga, trots att jag inte längre är någon ungdomEn av de bästa ungdomsböckerna jag läst de senaste åren är All the bright places av Jennifer Niven. Nattsvart på sina stället, men också så vansinnigt varm och rik. Nivens nya bok Holding up the Universe har därför landat i min Kindle. Det gäller ”bara” att hitta lite lästid. Detta ständiga dilemma.

En författare som är alldeles underbar är Nina Bouraoui. Jag har läst nästan alla hennes böcker och på Bokmässan köpte jag Om lycka, som är den av hennes böcker som senast översätts till svenska.

En bok om undervisning som inte direkt gör läsaren munter är Malin Hedins Inte gå under. Den handlar om läraren Mirjam, som försöker att undvika just detta.

Hockey spelar inne, men mycket i Björnstad av Fredrik Backman händer uteEn avgörande händelse, som vi vet redan från början ska hända, utspelar sig till exempel ute i skogen.

Saker att skratta åt

4124040732

Damerna bakom skrattade så de grät och trots att jag inte bjöd mina grannar på lika många roliga skratt, så skrattade jag en del under Stand Up For Göteborg, men inte hela tiden. Jag kan hålla med GP:s recensent om att det är så många könsord och sexskämt att det ibland blir riktigt pinsamt. Kvällens konferencier Shima Niavarani var dock charmig och växte under kvällen.

Henrik Schyffert inledde och hans tjugo minuter är roliga. Troligen för igenkänningen, där hans gnäll på alla skitungar som tar över världen passar bra för oss andra gamla och bittra. Samtidigt hade han också en poäng i att många växer upp för snabbt och att parmiddagar kanske inte är det som ska gälla då man är tretton. Schyffert hade kul och jag hade kul. En bra inledning.

Därefter var det Magnus Betnérs tur och han var tyvärr en stor besvikelse med krystade skämt om Cameron och porr på engelska. Jag drog lite på munnen, men skrattade inte ordentligt en enda gång. Jag brukar gilla Betnér och har sett honom live ett par gånger. Nu var han dock en parodi på sig själv och blev mer tragisk än rolig.

Inte heller Bianca och Tiffany Krönlöf var jätteroliga, men de har ett budskap och för fram det på ett effektivt sätt. Kanske är det jag som är gammal, men jag tyckte att budskapet drunknade i könsord allt som oftast. Bianca är bäst, Tiffany sjunger bra, men tillför inte jättemycket.

Jonas Gardell var roligare än på länge. Visst kör han lite samma stil som han gjort de senaste typ 30 åren, men han är bra på det han gör. Skämten sitter och han knyter snyggt ihop sina minuter på scen. Sverigedemokraterna får sig några rejäla kängor och publiken hyllar.

Och så till sist, den vi alla väntat på, den fenomenale Eddie Izzard. Den mannen är otrolig. Hur kan han få en publik att vrida sig av skratt genom att skämta om Charles I, Lejonhjärta, Luther och en massa andra historiska figurer övergår mitt förstånd, men han gör det. Vi skrattar oavbrutet och jag är mer imponerad än någonsin. Även han verkar ha riktigt kul och springer runt på scenen med en fantastisk energi. Izzard slår sina svenska kollegor med hästlängder och visar att det går utmärkt att skämta om annat än sex och att könsorden inte måste krydda varje mening.

Showen avslutas som sig bör med att Eddie Izzard tar en selfie, eller förlåt groupie. Han är alltså fotograf till inläggets bild.

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: