Tag Archives: Jonas Gardell

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av ”fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Läs också:

Kanonkalendern del 12

Jonas Gardell har skrivit många bra böcker och länge har skolelever läst hans En komikers uppväxt. Inget ont om den, det är en riktigt bra bok, men jag vill istället lyfta fram hans trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Vi diskuterade i helgen hur många förändringar, som nu känns självklara, som faktiskt gjordes ganska nyss. Sexuella relationer mellan två vuxna av samma kön legaliserades visserligen 1944, men fram till 1979 betraktades homosexualitet som ett sjukdomstillstånd. Rätten att ingå registrerad partnerskap finns sedan 1995 och äktenskap sedan 2009. Fortfarande är det dock många som tycker att det är väldig kontroversiellt att samkönade par får vigas i kyrkan. Även samkönadeadoptioner, som ändå varit tillåtna sedan 2003, ses ofta som någon mycket provocerande. För mig är det svårt att förstå hur kärlek kan provocera så, men det gör den fortfarande. Mycket har ändå hänt de senaste åren.

Den tid som beskrivs i Torka aldrig tårar utan handskar är i år räknat inte så långt borta, men på många sätt är det en helt annan värld. I centrum av den världen fanns kärleken, sjukdomen och döden, som de tre delarna i trilogin representerar. Äntligen vågade man älska den som verkligen var den sanna kärleken, inte alltid offficiellt ännu, men mer än tidigare. Skammen är dock inte borta. Speciellt inte familjens skam, som visar sig genom försök att dölja sina barns rätta jag.

Första delen Kärleken inleds i september 1982, då Rasmus går av tåget i Stockholm. Han har flytt det lilla samhälle där han växte upp och nu ska han leva livet på riktigt. Det sanna livet som sig själv. Inte är det okomplicerat, men det är hans liv och han lever det fullt ut. När han träffar Benjamin upplever han för första gången den sanna kärleken. Benjamin tillhör de som inte kan berätta för sin familj. Han är uppvuxen i en familj som tillhör Jehovas vittnen och där finns det inte plats för någon homosexualitet. Tillsammans skapar de ett liv med nära vänner, där deras kärlek ses som det finaste som finns, precis som det ska vara.

Jag väljer att ha med Torka aldrig tårar utan handskar i min kanonkalender, för att vi aldrig får glömma att vissa rättigheter i dagens samhälle inte varit självklara så länge. När tolerans mot olikheter blir mindre är risken stor att rättigheter försvinner. Det börjar med grupper som anses avvika från normen, men slutar inte där. Vi får aldrig sluta kämpa för ett samhälle som står för allas lika rättigheter.

 

Läs också:

Veckans ord på U: Mina svar

u

Dags för mina svar på bokstaven U.

Ett ufo gör entré är uppföljaren till En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Jag har bara läst den en gång och minns den därför sämre än första boken om Juha, men jag minns den som ganska bra. Riktigt lysande är däremot Jenny, som är den avslutande delen av trilogin.

Jag gillar ju böcker som vänder sig till unga, trots att jag inte längre är någon ungdomEn av de bästa ungdomsböckerna jag läst de senaste åren är All the bright places av Jennifer Niven. Nattsvart på sina stället, men också så vansinnigt varm och rik. Nivens nya bok Holding up the Universe har därför landat i min Kindle. Det gäller ”bara” att hitta lite lästid. Detta ständiga dilemma.

En författare som är alldeles underbar är Nina Bouraoui. Jag har läst nästan alla hennes böcker och på Bokmässan köpte jag Om lycka, som är den av hennes böcker som senast översätts till svenska.

En bok om undervisning som inte direkt gör läsaren munter är Malin Hedins Inte gå under. Den handlar om läraren Mirjam, som försöker att undvika just detta.

Hockey spelar inne, men mycket i Björnstad av Fredrik Backman händer uteEn avgörande händelse, som vi vet redan från början ska hända, utspelar sig till exempel ute i skogen.

Läs också:

Saker att skratta åt

4124040732

Damerna bakom skrattade så de grät och trots att jag inte bjöd mina grannar på lika många roliga skratt, så skrattade jag en del under Stand Up For Göteborg, men inte hela tiden. Jag kan hålla med GP:s recensent om att det är så många könsord och sexskämt att det ibland blir riktigt pinsamt. Kvällens konferencier Shima Niavarani var dock charmig och växte under kvällen.

Henrik Schyffert inledde och hans tjugo minuter är roliga. Troligen för igenkänningen, där hans gnäll på alla skitungar som tar över världen passar bra för oss andra gamla och bittra. Samtidigt hade han också en poäng i att många växer upp för snabbt och att parmiddagar kanske inte är det som ska gälla då man är tretton. Schyffert hade kul och jag hade kul. En bra inledning.

Därefter var det Magnus Betnérs tur och han var tyvärr en stor besvikelse med krystade skämt om Cameron och porr på engelska. Jag drog lite på munnen, men skrattade inte ordentligt en enda gång. Jag brukar gilla Betnér och har sett honom live ett par gånger. Nu var han dock en parodi på sig själv och blev mer tragisk än rolig.

Inte heller Bianca och Tiffany Krönlöf var jätteroliga, men de har ett budskap och för fram det på ett effektivt sätt. Kanske är det jag som är gammal, men jag tyckte att budskapet drunknade i könsord allt som oftast. Bianca är bäst, Tiffany sjunger bra, men tillför inte jättemycket.

Jonas Gardell var roligare än på länge. Visst kör han lite samma stil som han gjort de senaste typ 30 åren, men han är bra på det han gör. Skämten sitter och han knyter snyggt ihop sina minuter på scen. Sverigedemokraterna får sig några rejäla kängor och publiken hyllar.

Och så till sist, den vi alla väntat på, den fenomenale Eddie Izzard. Den mannen är otrolig. Hur kan han få en publik att vrida sig av skratt genom att skämta om Charles I, Lejonhjärta, Luther och en massa andra historiska figurer övergår mitt förstånd, men han gör det. Vi skrattar oavbrutet och jag är mer imponerad än någonsin. Även han verkar ha riktigt kul och springer runt på scenen med en fantastisk energi. Izzard slår sina svenska kollegor med hästlängder och visar att det går utmärkt att skämta om annat än sex och att könsorden inte måste krydda varje mening.

Showen avslutas som sig bör med att Eddie Izzard tar en selfie, eller förlåt groupie. Han är alltså fotograf till inläggets bild.

Läs också:

Ska vi skapa en kanon?

Veckans tema på Kulturkollo handlar om generationer och kultur som definierar oss. Då jag är kvar lite i gårdagens kanontanke vill jag knyta an till vår informella kanon med detta perspektiv. Vilka generationer ska få vara med och bestämma en eventuell kanon? Hur många generationer måste uppskatta de titlar som föreslås, för att de ska ta plats i en eventuell kanon? Ska den innehålla endast böcker, eller även filmer och pjäser? Och kanske den viktigaste frågan: vad kan det aktuella verket säga ungdomen idag?

Det är lätt att räkna upp klassiker. Jag vet inte hur många listor med titlar som ”100 böcker du ska läsa innan du dör”, som figurerar. Ofta är de brittiska eller amerikanska, ibland svenska, men sällan får någon nyare bok plats, undantaget möjligen Harry Potter på de engelskspråkiga listorna och Män som hatar kvinnor på den svenska. Hur kul är det egentligen med listor som dessa? Vilken funktion fyller de, mer än möjligen en ryggdunk eller två till den som läst mycket om hen befinner sig i kretsar där det spelar någon roll. Här finns en och BBC tror inte att pöbeln läst fler än sex av titlarna. Harry Potter finns med, liksom de ”vanliga” titlarna fram till cirka 1950 och av de nyare tar The Da Vinci Code och Memoirs of a Geisha med. Är en bok bra för att många läser den? Och VEM har förresten helt ärligt läst Shakespeares samlade verk? Den som kryssar i den rutan ljuger.

Jag har läst 39 av de 100 och utdrag av kanske 20 till. Dessutom har jag påbörjat ett flertal, som Lord of the rings och The Curious incident of the dog in the night time. Jag har också läst andra böcker av vissa författare, än de som finns med i listan. Räcker det för ryggdunkar?

Av de totalt 100 böcker som finns med är 25 skrivna av kvinnor och då har Jane Austen med ett gäng. Vem som skrev Bibeln vet vi inte, men det är troligen män och inte engelskspråkiga sådana. Fem författare är födda utanför Europa och Nordamerika, tre av dem bor idag i USA eller Storbritannien. Vikram Seth, Khaled Hosseini, Salman Rushdie och Kazuo Ishiguro är de asiatiska rösterna, som alla lämnat sina hemländer. Endast Gabriel Garcia Marquez representerar Sydamerika, förvisso med två böcker. Någon bok från Afrika finns inte med, inte ens någon skriven av en vit sydafrikan. SvD får med till exempel Chinua Achebe från Nigeria, Naguib Mahfouz från Egypten, sanskritförfattaren Kalidasa, från Indien, Lu Xun från Kina, Murasaki Shikibu från Japan, Juan Rulfo från Mexico och sufi-poeten Jala al-din Rumi, vilket ger pluspoäng för den geografiska spridningen. Tyvärr är det på bekostnad av kvinnorna, då endast elva finns representerade och dessutom är ytterst få böcker skrivna efter 1950. Är det så att ett så stort gäng klassiska män är ”självskrivna” att det inte går att bredda en lista? Finns det några verk som finns med på dessa listor, som egentligen skulle kunna lämna plats åt någon annan? Finns det böcker som alla verkligen borde läsa?

Men min generation då, de födda på 70-talet. Eller för den delen de som är födda något tidigare och senare. Vad läste vi som kan platsa i en eventuell kanon? Vad har våra generation skrivit? Det måste väl finnas moderna verk som är bättre än The Da Vinci Code?

Jag skulle vilja ha med En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie på listan. Den berättar om en viktig och relativt okänd del av historien av en författare som har ett inifrånperspektiv. Ganska så tjock för att tilltala flertalet elever dock.

Något av Jonas Gardell borde de svenska skoleleverna läsa. Många har mött En komikers uppväxt och den är bra, men jag tycker att Torka aldrig tårar utan handskar är vassare. Sedan är bra böcker för mig inte detsamma som bra böcker för elever i skolan idag. Nu tänker jag främst på gymansiet, där jag befinner mig just nu.

Av de där klassikerna som ”alltid” finns med brukar Jane Austen uppskattas, så även Shakespeare i små doser, det antika dramat ska inte underskattas, Främlingen av Camus delar läsarna, många har uppskattat Norrtullsligan av Elin Wägner, andra förstår inte meningen med den. Att se elevernas reaktioner under högläsningen av Ett anspråkslöst förslag av Jonathan Swift, de där sekunderna innan de blir säkra på att det måste vara ett skämt. Sådana ögonblick är de jag söker. Själv blev jag tvingad att läsa Strindberg och Lagerlöf i nian och det tog många år innan jag närmade mig någon av dem igen. Det där med läslust är viktigt. Inte på så sätt att det alltid ska vara roligt att läsa, att alla böcker ska vara lätta att ta sig igenom, men att den ska finnas kvar även efter klassikerläsningen. Jag lyckas långt ifrån alltid. Mina elever har till exempel läst allt för lite i år. Vi har fastnat i vissa verk och inte kommit vidare. Svårt att få till både kvantitet och kvalitet.

Jag önskar mig ingen kanon, men ett levande samtal kring litteratur och vikten av att fler får möta den. Eller så tar vi bara en färdig lista och kör på den. Läser de böcker vi alltid har läst. Eller i alla fall läst utdrag ur. Du hittar fler listor här.

Nej, inspireras gärna av listorna. Det finns fina böcker där. Men hjälp mig också med bra böcker som fler borde läsa, filmer som fler borde se. Låt oss göra en inspirerande lista med böcker, nya och gamla, som säger mycket om livet som det är just nu. Aktuella böcker kan ha hundratals år på nacken. Och ja, jag vill att den ska innehålla en större bredd av författare än sådana listor borde göra.

Så, hit me, fem verk som ”alla” ska läsa eller se och berätta tydligt varför de (fortfarande) är viktiga idag.

Läs också:

Tematrio – Sjukdomar

temasjuk

Tillbaka på jobbet efter ett par dagars vab och då passar en tematrio om sjukdomar utmärkt. Men det räcker helt klart att skriva om dem.

1.Torka aldrig tårar utan handskar är Jonas Gardells trilogi om unga män som dog allt för tidigt. En drabbande serie om vänskap, kärlek, sjukdom och död.

2. Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, handlar också om Aids under 80-talet, men ur ett annat perspektiv. Junes morbror dör i den fruktade sjukdomen, men den han älskar finns kvar. Fint om en ovanlig vänskap.

3. Huvudpersonen i Manne Fagerlinds debutbok Berg har inga rötter har drabbats av Alzheimers och lever någonstans mellan dröm och verklighet, mellan då och nu. En riktigt bra bok om hur minnet sviker.

Läs också:

De där som tar över huvudrollen

toptentuesday

Jag gillar verkligen Top Ten Tuesday, trots att jag sällan orkar fylla en hel lista själv. Den här gången kändes det dock som ett riktigt roligt ämne, ”Best secondary character”, de som inte har huvudrollen men som ändå är så minnesvärda. Riktigt bra biroller är grymt viktigt inte bara i filmer, utan även i böcker. Här är mina tio favoriter, eller i alla fall de tio jag kommer på just nu…

1. Tummen i Per Anders Fogelströms Stad-serie är en favorit. Han som är Hennings bäste vän, men också hans motsats.

2. Cathbad, Ruth Galloways minst sagt annorlunda vän, är en stor favorit. Jag hoppas att jag snart får återse dem igen.

3. Paul i Torka aldrig tårar utan handskar måste självklart finnas med här.

4. Biba i The Poison Tree är en person som sticker ut och nästan blir viktigare än huvudpersonen.

5. Den unge tjänaren Ugwu som arbetar hos Odenigbo i En halv gul sol har stannat hos mig.

6. I Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson finns Kasper, pojken som äger den enögda kaninen. Hans betydelse för historien är mycket större än hans medverkan.

7. Emilia Hagman leder seanser i Kaninhjärta och är verkligen en annorlunda bekantskap.

8. Alicia i Allt jag säger är sant har en helt underbar mormor som definitivt måste finnas med på en sådan här lista.

9. Lärare i litteratur brukar sällan vara direkt älskansvärda, men Anders i Ge mig arsenik är faktiskt en hyvens kille.

10. Mona Månstråle i Engelskforstrilogin av Sara Bergmark Elfstrand och Mats Strandberg är lite galen, men mycket rolig att läsa om. Tydligen spelar hon en ganska stor roll i Berättelser från Engelsfors.

Läs också:

Att välja fakta eller fiktion

När jag skrev om de bästa böckerna jag läst i sommar fanns Åren i Paris av Paula McLain med. En bok som handlar om verkliga personer, innehåller en hel del verkliga händelser, men har romanens form. Kanske gör det att läsaren har svårt att skilja mellan fakta och fiktion, men jag älskar den här sortens verklighetsbaserade romaner. Andra favoriter är American wife av Curtis Sittenfield, där namnen inte är verkliga men där historien ändå är baserad på två verkliga personer,

Reseskildringar som Resa i Sharialand av Tina Thunander och En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är sanna, om än skrivna ur ett subjektivt perspektivt, och minst lika spännande som vilken roman som helst. Detsamma gäller berättelsen om Otto Ullman i Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. En sann historia och en mycket läsvärd sådan. Åsbrinks bok belönades med Augustpriset och fann säkert sina läsare. Annars tänker jag att viktiga historier når fler om de kallas roman och berättas med den dramaturgi som en skönlitterär och delvis påhittad historia lättare kan få.

I en skönlitterär framställning av en verklig person finns författarens tolkning av densamma med. Det är författaren som lägger orden i munnen på personerna, som formar dem. Jag tyckte till exempel om den Karin Boye som Jessica Kolterjahn skapat i boken Den bästa dagen är en dag av törst, medan Johanna Nilsson i sin recension reagerade på sättet som Boye beskrivs och att viktiga personer helt tagits bort i boken. I en roman kan detta kallas konstnärlig frihet, medan det i en fackbok skulle handla om faktafel. Tolkningen som författaren gör av ett material torde dock vara subjektivt oavsett vilken sorts bok hen skriver.

Så här skrev Jan Guillou i sin recension av den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar:

 

Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser – en liknande hysteri – eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.

Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.

 

Har man tillgång till all fakta är man skyldig att skriva facklitteratur menar alltså Guillou, men jag skulle snarare säga att man som författare då är skyldig att nå så många läsare som möjligt. Skulle lika många läst Gardells bok om homosexuella i Stockholm på 80-talet om det varit en fackbok? Hade foton på riktiga personer gjort deras historier viktigare och mer trovärdiga? Jag tror inte det. Inte främst för att det skulle varit ”outhärdigt svart och outhärdigt att läsa”, utan för att facklitteratur inte når lika många. Inte ens om författaren geter Jonas Gardell eller Jan Guillou. Jag förstår Guillous tanke, att sanningen ska avslöjas och de drabbade få upprättelse. Jag vill tro att de fått just det, trots att de nu fått namnen Bengt, Lars-Åke, Reine, Benjamin, Paul, Rasmus och Seppo.

Vad föredrar du? Fakta, fiktion eller kanske något mittemellan?

 

Läs också:

Torka varje tår

13044194_O_1

Bilderna från tv-serien finns fortfarande på näthinnan, men den här gången stör de inte. Tvärtom. Efter Sjukdomen, med all ilska, är det dags för sorg och Döden i avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. De dör, en efter en, de som firat alla jular tillsammans, de som är varandras familj. Boken förstärker den sorg jag kände då jag såg tv-serien.

Reine fick förra boken, men Bengt som blev ett vackert lik i slutet av Sjukdomen får vara med en hel del. Vi får följa med till hans begravning där hans familj gör allt för att dölja hans riktiga jag. Där prästen tackar hans flickvän för sången. Där brodern är så arg att han vill slå någon och mamman gråter för att hon aldrig känt sin son. Det inre, kärleken och vetskapen om sönernas liv och det yttre där de alla kämpar för att deras söner ska få vara normala. Rasmus som får en begravning utan vänner, Lars-Åke som drar in en massa pengar till cancerfonden och så Paul som vägrar vara annat än den han är.

Några scener biter sig fast. Middagen hos Rasmus moster där hon försöker få alla att äta på papperstallrikar, med plastbestick och dricka vin ur plastglas. Allt för att slippa smittan. När hennes pojkvän tvingar henne att duka ordentligt äter hon, men slänger sedan allt porslin de använt i en svart plastsäck. Samma sorts säck som de döda unga männen läggs i efter sin död. De som är en smittorisk.

Och den stickade tröjan som Benjamin får av Rasmus mamma, som säger sig se honom en son. Tröjan han lämnar tillbaka då de lämnar honom. En så grym förvandling att det hugger i hjärtat. Visserligen har man inte lovat att älska sitt barn i nöd och lust, men ska det ens behövas? Om de älskar Rasmus måste de acceptera hans liv. Inte ta det ifrån honom.

Och Lars-Åke som låser in sig hemma med sin skam, så att flickvännen han snart ska gifta sig med inte ska komma på hans hemliga lust. Kanske är Lars-Åke den som växer mest i denna den sista boken. Han som är så vanlig, men ändå ovanlig. Han som bara vill bli älskad, precis som Rasmus, Benjamin och alla de andra. Att kärlek ska vara så svår för andra att acceptera.

Jag tycker om hur Gardell flyttar sig mellan tid och rum. Att vi går från en begravning till personens liv. Att vi får följa alla personer, så att de alla blir ännu mer levande. Det är de värda och jag tror att det är vad Gardell vill ge dem. En chans till upprättelse och folkets kärlek.

Döden är en värdig avslutning på en viktig trilogi. Nu måste de litterära priserna komma. Jan Guillou spår att Gardell får Augustpriset i höst och så kan det mycket väl bli. Det enda jag hade önskat var att boken slutat när Paul försvinner in i tavlan. Visst är det trevligt att veta hur jularna fortsatte och att Seppo och Benjamin har det bra, men kunde vi inte få veta det tidigare istället, så att Paul kunde få stå för finalen?

Du ska inte missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen ska missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardell har skrivit tre viktiga böcker som redan fått stor spridning och är värd all uppmärksamhet. Det är hög tid att dessa unga män får synas.

Läs också:

Prideböcker

10849

Pride pågår just nu i Stockholm och flera bokbloggare har uppmärksammat det, t.ex. Lyran och Butter-Petter. Här är mitt bidrag av böcker jag läst och rekommenderar, som inte är fullt så heteronormativa.

Det går inte att gå förbi Jonas Gardell, vars senaste bok jag nyss läst. Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar är lika viktig som den är fantastisk.

David Levithan skapar i flera av sina böcker en värld där det faktiskt inte spelar så stor roll om man är heterosexuell eller homosexuell. Där bröder och huvudpersoner har pojkvänner utan att det görs någon större affär av det. I Boy meets boy står ett förhållande i centrum, i Jag, En byter huvudpersonen kön så gott som varje dag i ett försök att visa att det är personen, inte könet, som är viktigt.

Även Jessica Schiefenauer leker med könsrollerna i Pojkarna, men där låter hon flickor bli pojkar. Väldigt överdrivna sådana till en början, då det säkert är så vi ser på det andra könet.

Det händer nu av Sofia Nordin är en fantastisk kärlekshistoria om Stella och Sigrid, utan allt för mycket ångest och katastrofer. En mycket bra bok. Där finns också en historia om en hur det var att vara homosexuell förr.

Inte heller i Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum är homosexualitet något märkligt. Visst är Lill-Zlatan svartsjuk på sin morbrors pojkvän, men det handlar om att hon vill ha sin raring för sig själv.

I fina barnboken Jösta och Johan av Anette Skåhlberg vill de två girafferna adoptera ett barn. Att de är två killgiraffer är totalt okomplicerat, eller ja lite komplicerat då de inte kan skaffa barn själva. Fler normbrytande barnböcker behövs, men inte böcker där homosexualitet görs till en stor grej.

I Boken om Joe av Jonathan Tropper är huvudpersonens bästa vän homosexuell, något som Joe inte hanterar så värst bra som ung. Hans vuxna jag skäms och så är det säkert ofta. Vi blir äldre och förhoppningsvis mer toleranta.

Liksom Lyran måste jag tipsa om Abdellah Taïas självbiografiska bok Ett arabiskt vemod och uppföljaren Frälsningsarmén som är ännu lite bättre. Två starka böcker om förbjuden kärlek.

Taïa är en manlig Nina Boraoui, inte för att de båda är författare från nordafrika som råkar vara homosexuella, utan för att deras sätt att skriva är liknande. Drömskt och otroligt vackert. Nina Bouraoui har skrivit många bra böcker, men det är i Pojkflickan hon funderar mest över sin identitet och därmed sin sexualitet. Våra kyssar är avsked är en genomgång av dem författaren älskat. Mycket bra.

I Den bästa dagen är en dag av törst skriver Jessica Kolterjahn om Karin Boyes funderingar kring sin sexualitet. Hon befinner sig i Berlin och den psykoanalytiker hon besöker försöker få henne att ”bli normal”. Skrämmande läsning. Även i Halva liv av Mats Strandberg finns ett dolt homosexuellt förhållande. Lite bättre har det ändå blivit för homosexuella i Sverige och färre behöver leva halva liv. I många andra länder får de inte ens ett halvt.

I många böcker finns nu en homosexuell karaktär, mer eller mindre trovärdig ska tilläggas. Louise Boije af Gennäs, som skrev fantastiska Stjärnor utan svindel, lyckas inte alls med sitt porträtt av Jalle i serien som inleds med Högre än alla himlar. Mariette Glodeck lyckas betydligt bättre i Röda vita rosen och Den sista dagen i december.

Vilka Prideböcker vill du tipsa om?

Läs också:

« Older Entries