Jag har läst både Skumtimmen och Nattfåk tidigare och såg därför fram emot Blodläge som är den tredje boken i Johan Theorins serie om Öland där den gamle mannen Gerlof är en mycket viktig bifigur. Eller bifigur förresten, både i Skumtimmen och nu också i Blodläge spelar han på många sätt huvudrollen. Det är nämligen bland hans grannar som de mesta händer.

Det har nu blivit vår, påsk närmare bestämt. Gerlof flyr vårdhemmet och flyttar in i sin lilla stuga för att leva som han vill den sista tiden i sitt liv. Där tänker han över sitt liv och läser sin döda frus gamla dagböcker. Jag tycker verkligen om Gerlof och hoppas verkligen att han kommer att finnas med även i den avslutande delen av kvartetten.

I närheten av stugan har det byggts två vräkiga villor och i en av dem bor Vendela med sin man Max. Vendela växte upp på en gård i närheten och har nu flyttat tillbaka till barndomens älvor och mystik. Mannen Max verkar vara en riktig skit, svartsjuk och elak. Dessutom tar han åt sig äran för en kokbok där Vendela gjort allt. Själv är han knappast en mästare i köket, men snacka kan han.

Vendelas barndom och hennes relation till älvorna spelar en viktig roll. Genom att offra pengar och annat av värde till älvorna går hennes önskningar i uppfyllelse. Ibland har hon fått mer än hon bett om, men hon har nästan alltid blivit bönhörd på något sätt.

I en annan liten stuga flyttar Per in tillsammans med sina barn Jesper och Nilla. Familjen har en tuff period då Nilla är väldigt sjuk.

Huvudpersonen i historien är på ett sätt Per. Han står i centrum bland personerna på ön. Viktigast i kriminalhistorien är dock hans pappa Jerry som hade en framgångsrik karriär inom porrindustrin tillsammans med sin kompanjon Harry Bremer. Tidningar som porträtterar unga kvinnor i blonda peruker och anonyma män med ansiktet bortvänt.

Jerry är nära att brinna inne när Per lyckas rädda honom. Hela tiden mumlar den äldre mannen om någon Markus Lukas som är väldigt arg. I huset hittar polisen två döda människor, en äldre man och en ung kvinna. Mannen tros vara Harry Bremer och branden är definitivt anlagd. Per tar med sig sin pappa till stugan över påsk och det blir helt klart en annorlunda helg än han planerat.

Vendelas barndomsminnen, dagböckerna Gerlof läser och Jerrys förflutna som Per luskar i vävs ihop till en spännande historia. Men det här är inte bara en spännande bok, det är en varm och känslosam historia också. Bättre än Skumtimmen, den har flytet jag saknade där och den är inte heller lika nattsvart och fokuserad på kriminalhistorien som Nattfåk.

Det finns en hel del trådar och många personer i historien, men allt knyts ihop och Theorin lyckas levandegöra väldigt många av de personer han berättar om. Möjligen har jag lite svårt att ta till mig porrspåret, men jag gillade det övernaturliga med älvor och bortbytingar skarpt.

Ännu en gång en läsvärd bok av Theorin alltså. Gillade du de två tidigare i Ölandsserien lär du inte bli besviken. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på en dag. Definitivt en läsvärd, mysig och samtidigt trevlig bok.

Blodläge är ny i pocket och då passar det extra bra med en repris av ännu ett inlägg från Lilla O. Jag vet att många var besviken på Theorins tredje bok, men jag gillade den. Nattfåk är fortfarande en favorit, men Blodläge är bra också.

Jag tyckte verkligen om Nattfåk och jag borde definitivt ha läst Skumtimmen innan jag läste den. Precis i den ordning Johan Theorin skrev dem. Inte för att historierna bygger så mycket på varandra, visserligen är Gerlof med i båda, men ordningen har ingen betydelse rent innehållsmässigt. Skumtimmen är rejält mycket långsammare än Nattfåk, så långsam att jag ibland blir irriterad. Miljön är vacker, vädret nästan lika kusligt som i efterföljaren, men det är lite väl mycket ”han kom på något viktigt, men kunde inte berätta det just nu” vilket gör att berättelsen stannar av lite väl mycket och lite väl ofta.

Det är en bra historia. En mamma vars pojke försvunnit på Öland tjugo år tidigare återvänder till sin barndoms ö då hennes pappa fått en sandal på posten. En sandal som nästan helt säkert tillhört den försvunne sonen. Julia, som aldrig kunnat gå vidare efter den hemska händelsen ser fram emot att kanske få ett avslut på historien och en chans att få ro i själen.

En av de namn som nämnts i samband med försvinnandet är traktens missförstådde värsting Nils Kant, som gav sig iväg efter några minst sagt olyckliga händelser. Han kom dock tillbaka död i sin kista flera år innan Jens promenerade iväg i dimman den där dagen för tjugo år sedan. Inte kan väl han ha haft något med försvinnandet att göra?

Vi vet inte, men vi får veta. Både vad som hänt i trakterna kring Stenvik och Marnäs tidigare och vad som pågår nu. Gerlof och hans vän Ernst har luskat en hel del innan Julia kommer till Öland och de är helt säkra på att historien tar sin början redan under andra världskriget.

Johan Theorin har skrivit en snygg historia med många trådar som knyts ihop riktigt bra. Skumtimmen är bra, men inte fantastisk. Den är lite för ytlig för att bli riktigt bra. Karaktärerna utvecklas inte så mycket som jag skulle önska och det är synd. Speciellt mycket tyckte jag om Julia och hon kunde fått ännu mer utrymme. Nu blir fokuset mer på vad Gerlof tror sig veta, men behåller för sig själv. Synd, då det greppet gör historien lite seg. Inte dålig på något vis, men lite väl långsam.

Originalinlägget publicerades i gamla bloggen  Lilla O och flyttas hit i samband med frukosten med mamma,  Johan Theorin och några till.

Jag märker att jag var lite skeptisk i min recension, men att jag nu ser tillbaka på Skumtimmen som en väldigt bra bok. Stämningen finns kvar i mig och boken har verkligen stannat kvar.

Det är höst när Johan Westin slutligen bosätter sig permanent på Åludden efter att ha veckopendlat under några månader. Hans fru Katrine och barnen Livia och Gabriel har redan bott in sig och renoveringen av den stora gården på norra Öland är i full gång. Flytten verkar ha varit ganska spontan och de lämnar en nyrenoverad villa i Bromma för att istället bosätta sig här med havet och fyrtornen som enda grannar.

Det är en ruggig miljö Johan Theorin beskriver i Nattfåk. Havet har tagit en hel del liv på ön och fåken, den fruktade snöstormen, är också skyldig till ett flertal dödsfall. Både havet och fåken går som en röd, eller snarare svart, tråd genom boken. Vi får ta del av en hel del tragiska händelser både historiskt och i nutid och klart är att Åluddens historia inte är den ljusaste. Enligt en sägen kommer alla de döda tillbaka till gården varje jul och det sker en hel del oförklarliga saker som gör att det verkar som om det spökar.

Sommargästernas stugor står tomma och många av dem utsätts för inbrott. Inbrottstjuvarna har också siktet inställt på Åludden. Den nyinflyttade polisen Tilda blir den som söker efter inbrottstjuvarna. Det är också genom hennes intervjuer med farbrodern Gerlof som vi får veta mer om trakten och personerna där. Fler tillbakablickar som handlar om tragiska händelser på ön finns också i boken och jag gillar hur Theorin knyter samman allt till slut.

Nattfåk är en snyggt berättad historia. Språket är ganska stramt och snyggt.  Tempot är lugnt, men historien flyter på bra och jag vill hela tiden läsa vidare. Det är aldrig hysteriskt spännande, men det är en riktigt bra historia. Nu läste jag den i en solstol och det kanske hade passat bättre att göra det inomhus en mörk höstkväll, eller så hade det kanske blivit för läskigt då?!

Jag har inte läst Skumtimmen, men jag har fått mersmak och tänker göra det nu. Hoppas att det funkar att läsa böckerna i fel ordning. Tydligen ska gubben Gerlof vara med även i den första boken. Theorin planerar en kvartett om Öland och jag ser fram emot att läsa fler böcker av honom. Möjligen är jag lite arg för att han förstört min bild av Öland som ett semesterparadis.

Inlägget publicerades första på gamla bloggen Lilla O, men flyttas nu över hit.