När jag nu fick en intervju med en Augustprisvinnare måste jag självklart se till att följa upp det. Uppföljningen blir en recension av debutboken Om du var jag, som jag nyss läst. På ytan är det en alldeles vanlig ungdomsbok om tjejer i tonåren som är bästa kompisar trots att de är så olika. Olika betyder självklart att en är snygg och populär och en är ful och inte alls populär. Men låt er inte luras av ytan, för se riktigt så enkelt är det inte. Inte alls.
Så här skrev Jessica Schiefauer själv om boken i lucka 23:
Boken börjar när Agnes och Louise snart ska ta studenten. Agnes upplever sig själv som grå och tråkig i jämförelse med Louise, som är rapp i käften, snygg och har lätt för att träffa killar. Kanske lite för lätt, tänker Agnes ibland, men Louise är också den som tröstar Agnes när hon är nere och kan få henne att skratta åt allt som känns jobbigt. Agnes fattar inte riktigt varför Louise vill vara med henne, hon som är så trist, men Louise fixar en lägenhet som de flyttar in i efter studenten och de förbereder sig inför sitt livs första sommar i total frihet.
Så träffar Agnes Hannes. Han ser inte Louise, han ser bara Agnes. Louise börjar bete sig underligt och en dag försvinner hon utan att lämna många spår efter sig. Agnes är uppsugen i relationen med Hannes men när det svalnar slår saknaden efter Louise ned som en bomb. Hon börjar nysta i hennes förflutna och hittar snart ledtrådar som tyder på att Louise levt ett dubbelliv som Agnes inte haft en aning om.
Det är Agnes som berättar historien för oss. Hon berättar om lägenheten där hon och Louise bor, om den speciell vänskap de har och hur glad hon är över den. Hon berättar om allt som Louise har, både i form av pengar och prylar, men också av annat som utseende och popularitet. Hon är skitsnygg och alla älskar henne. Hon kan få vem hon vill och hon ser till att få det också. Någonstans finns en liten, liten avundsjuka hos Agnes, men mest berättar hon om kärleken till sin bästa vän. Om det ömsesidiga beroende som de helt klart har av varandra.
Att Agnes skulle vara så himla ful och att ingen vill ha henne är självklart inte sant, men som så många andra tonårstjejer har hon fått för sig det. Att Louise skulle vara så himla säker på sig själv är inte heller sant och det är när stereotyperna luckras upp som det här blir en riktigt intressant historia om en på en gång ärlig och väldigt oärlig vänskap. Jag gillar den skarpt.
Historien om Hampus och Agnes är självklart viktig också, men det som fastnade mest hos mig är just beskrivningen av vänskap. Det ‘är förvånansvärt sällan som författare verkligen problematiserar vänskapen, inte bara beskriver den.
Och så språket. Schiefauers språk är helt klart något utöver det vanliga och får den enklaste händelse att bli riktigt vacker. Jag är helt klart grymt imponerad av sättet hon skriver på redan i debuten. Jag inser också att Pojkarna faktiskt är ett ganska naturligt nästa steg för Schiefauer, hur udda idén ‘n verkar handlar den också om hur yta och insida ibland harmonierar, men lika ofta krockar rejält.
