enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Jessica Schiefauer (Sida 1 av 4)

Vikten av bra, lättläst litteratur

Med ojämna mellanrum skriver jag handledningar till böcker som ges ut av Vilja förlag, ett förlag som tillsammans med Nypon förlag ger ut bra och relevant lättläst litteratur. Det är främst skönlitteratur, men också sakprosa och dessutom på flera olika språk. Eftersom jag helt delar synen att alla har rätt till lättlästa böcker på sin nivå är detta två förlag som jag tycker är extra viktiga. Som Lina Nordstrand, förläggare på Vilja förlag, skriver på hemsidan ska ungdomar och vuxna som behöver lättare böcker inte behöva läsa böcker som egentligen vänder sig till barn. Eftersom jag arbetat med nyanlända ungdomar under många år har jag på nära håll upplevt hur viktigt det är att faktiskt få tillgång till bra böcker på rätt kognitiv nivå, trots att språket ännu inte är på så hög nivå.

När mina ettor läste Arkan Asaads Stjärnlösa nätter i höstas kunde de relativt nyanlända eleverna som integrerats i klasserna läsa samma bok tack vare Vilja förlag. De fick låna både den bearbetade versionen och originalversionen och med hjälp av den bearbetade versionen och utdrag ur originalversionen kunde de vara med i samtal om boken och därmed bli en del av klassen istället för nyanlända gäster som fick göra andra, enklare uppgifter. En anpassning som inte hade kunnat göras om boken inte fanns i två versioner. Nu läser vi När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och även den är vald med tanke på att den (förutom att vara en fantastisk bok) också finns i en bearbetad version utgiven av Nypon förlag.

Det är inte ovanligt att lärare fnyser åt lättlästa böcker och menar att man som lärare gör eleverna en björntjänst genom att erbjuda bearbetade versioner av originalböcker. Då tänker jag att dessa lärare inte insett styrkan med bearbetad litteratur som en form av inkludering. Jag skulle inte ge mina gymnasieelever utan några som helst behov av anpassningar en bearbetad bok, men att inte använda de möjligheter som finns för att få fler att kunna delta i en gemensam läsning är bara dumt. På samma sätt är det helt naturligt att de som behöver ljudstöd får lyssna på boken. Men ja, det finns en ganska utbredd syn om att lättläst skulle vara sämre, något som går att läsa om i Viljas blogg, där namnet ”snabbläst” introduceras just för de böcker som är bearbetningar. Faktiskt är det flera elever som i det pågående läsprojektet använder Viljas bearbetning av  När hundarna kommer just som en snabbläst version som blir ett stöd när eleverna ger sig på originalboken. Då blir det ännu tydligare att lättlästa, bearbetade eller snabblästa böcker kan vara en del i elevernas språkutveckling.

Nu handlar just dessa läsprojekt om nyanlända ungdomar och om att kombinera en originalbok med en bearbetad version, men lättläst litteratur kan självklart vara så mycket mer. Jag håller på att sätta samman en lista med lättlästa favoriter, så håll ögonen öppna.

 

Dags för en just-nu-enkät

Med ojämna mellanrum gör jag en just-nu-enkät för att få lite ordning på mitt läsande. Senast jag gjorde en var i november och jag har läst ut sju av de tolv böcker jag nämnde då. TBR-högen verkar jag helt ha glömt bort.

Så här ser min läsning ut just nu:

Vid sängen: Jag har inte en eller ett par böcker på nattygsbordet. Jag har fler högar på golvet bredvid sängen av böcker jag har tänkt att läsa någon gång. Den jag läser just nu är den bearbetade versionen av När hundarna kommer utgiven av Nypon förlag, som en av mina elever ska läsa under vårt tredje och sista läsprojekt under Svenska 1. I min ”vanliga” kurs finns tio elever som egentligen tillhör Språkintroduktion och därför läser mot betyg för Svenska som andraspråk för år 9, men de är med på mina lektioner också. En av dem behöver en lättare version av boken, i alla fall till att börja med och Nypon/Vilja brukar ge ut bra sådana.

På soffbordet: Det är lite kaos överallt just nu, men den bok som ligger längst upp i min soffbordshög är Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet, men jag har inte påbörjat den ännu.

På läsplattan: Jag läser två efterlängtade böcker, Force of Nature av Jane Harper och Where the light get’s in av Lucy Dillon.

På jobbet: Där läser jag om Memorys bok av Petina Gappah, då en av eleverna i ettan redan läst När hundarna kommer och behöver en utmaning. Jag vill ha böcker mina elever ska läsa färska i minnet, därav omläsningen.

I öronen: Jag lyssnar på Jack Werners Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå. Underhållande och viktig.

Bokklubbsbok: Vi ska läsa valfri bok av Cristine Falkenland till nästa veckas träff, men jag har inte fått tummen ur att börja ännu. Kanske blir det senaste Själasörjaren, om jag får tag på den eller Sfinx, som finns som e-bok på biblioteket.

Borde jag läsa ut: Jag har helt tappat bort Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, som jag egentligen tycker mycket om. Märkligt hur det kan bli.

Borde jag påbörja: Vi ska diskutera Finna sig av Agnes Lidbeck i Kulturkollo läser med start 21 maj och tills dess vill jag läsa den.

Längtar jag efter att få läsa: Massor! När jag har mycket lästid ska jag till exempel läsa The Dark Angel av Elly Griffiths. Jag ser också fram emot att läsa En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, som kommer i slutet av månaden.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

Under två timmar av Hanna Lundahl, Vit krypta av Mariette Lindstein och Vi mot er av Fredrik Backman.

 

Nu är det er tur. Hur ser läsningen ut för närvarande?

 

 

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på ”olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Våra kemiska hjärtan

”John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: ”Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Berättelser som förändrar

Jag läser förhållandevis många ungdomsböcker. Under förra året blev det färre än vanligt, men jag läste i alla fall tolv nya titlar skrivna direkt för ungdomar och ett par böcker som skulle kunna passa målgruppen. Totalt uppgick ungdomsböckerna till 23% av min totala läsning och med de vuxenböcker som passar kan jag tänka mig att det blir ungefär 25%. Förutom detta har jag läst runt 50 lättlästa böcker som passar Språkintroduktion.

Självklart inser jag att alla inte hinner eller vill läsa böcker för ungdomar, då det kan kännas lite som att jobba. Själv läser jag till exempel sällan ungdomsböcker på sommaren. Samtidigt tycker jag att det är helt nödvändigt att speciellt lärare i svenska och engelska faktiskt läser nya böcker för unga. Det är möjligt att tid för sådan läsning borde ingå som en del av vår fortbildning, men oavsett har jag svårt att se hur en lärare som inte läser ska kunna ge sina elever en relevant undervisning. Som det ser ut nu så dominerar böcker av män och väldigt många har många år på nacken. Igår skrev jag om Ondskan av Jan Guillou och vilka böcker du skulle kunna låta dina elever läsa istället för den. Det är dock inte bara den enskilda lärarens ansvar, utan även skolledares. Som tur är går det att få hjälp med ett första urval.

Projektet Berättelser som förändrar anordnas av Läsrörelsen och presenterades under Bokmässan 2016. Författaren David Lagercrantz har donerat pengar till projektet. och bidrag har även getts av PostkodLotteriets Kulturstiftelse.Totalt 100 högstadieskolor och lika många gymnasieskolor, från norr till söder kommer under 2017, med start nu i januari, att få ta del av tio utvalda titlar. En av dem är David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimovic. De andra nio är:

Med livet framför sej, Émile Ajar, Norstedts, (1977)

Förr eller senare exploderar jag, John Green, Bonnier Carlsen, (2013)

Mellan dig och dig, Katarina Kieri, Rabén & Sjögren, (2012)

Den utvaldeLois Lowry, Natur & Kultur, (1993)

Kulor i hjärtat, Cilla Naumann, Alfabeta bokförlag, (2009)

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen, (2015)

Så har jag det nu, Meg Rosoff, Brombergs, (2005)

Mitt extra liv — en serieroman, Johan Unenge, Bonnier Carlsen, (2009)

Boktjuven, Markus Zusak, B. Wahlströms, (2006)

Projektets huvudpedagog Ann Boglind var en av mina lärare under lärarutbildningen i Göteborg och hon är verkligen en inspirerande person som spontant känns som perfekt för uppdraget. Under många år var hon ordförande i Svensklärarföreningen och hon har skrivit läromedlet Magasinet, som var populär då jag tog examen i slutet av 90-talet. Tanken är att böckerna ska nå ungefär 35000 elever och att deras lärare ska få fortbildning om hur böckerna kan användas i undervisningen. En bra satsning och jag är nyfiken på flera av böckerna. Så väldigt nya tycker jag däremot inte att de är, även om flera givits ut i nyutgåva de senare åren. Jag kan tycka att det är lite synd att en satsning som ska få lärare att välja nya böcker, faktiskt innehåller ganska gamla sådana. Inte för att nyaste boken nödvändigtvis är bäst, men för att projektet presenteras som ett för nya böcker. Dessutom har flertalet filmatiserats, vilket säkert gör att många elever redan känner till dem. Visst finns det fördelar med att kunna jämföra bok och film, men det är ändå lite synd.

Det finns färskare böcker på den lista jag satt samman här. Till dem finns dock inte arbetsmaterial eller fortbildningskonferenser. Inte heller har jag några gratisböcker att skänka.

 

Kanonkalendern del 19

Jag läser väldigt många ungdomsböcker och blir alltid förbannad på de som inte förstår vilken hög kvalitet många böcker skrivna för unga har idag. Senast för ett par veckor sedan skrev jag det här inlägget som replik på en diskussion i en FB-grupp för lärare. Bland de 31 böcker jag valt ut i december finns inte många ungdomsböcker med. Det är inte för att de skulle vara sämre, utan för att jag fått välja så få. Nu är det ju egentligen inte 31, då jag har fuskat en del och idag fuskar jag igen.

Det som är så bra med många ungdomsböcker är att de utmanar normer på väldigt direkta och ärliga sätt. Jag har valt ut två böcker som båda är litterärt och innehållsligt annorlunda. De kan med fördel samläsas, då båda handlar om människor som byter kropp och därmed kön.

Pojkarna av Jessica Schifauer tilldelades Augustpriset 2011 och som dubbel vinnare kan Schiefauer inte förbises. I boken hittar huvudpersonen Kim och hennes vänner en blomma, vars nektar gör att de blir pojkar. På nätterna kan de alltså leva som helt andra personer, med helt andra förutsättningar. När jag intervjuade Jessica Schiefauer för ett tag sedan talade hon om den kritik hon fått för boken, som bara ger Kims perspektiv. Det är Kims syn på sig själv, men också på de ”riktiga” pojkarna vi får. Ibland blir skildringarna av dessa stereotypa och det bäddar för intressanta samtal kring genus och könsroller.

I Jag, En av David Levithan handlar också om en person som byter kropp, men till skillnad från Kim så har En ingen egen kropp. Hen lånar istället en ny kropp varje dygn och det gör självklart livet ganska komplicerat. Att inte tillhöra en familj och att aldrig veta vad som ska hända nästa dag har aldrig varit något problem för En. Ibland har En varit ledsen, men hen verkar finna sig förvånansvärt bra i sin situation. Genom att lära känna tusentals människor inifrån har hen också lärt sig mycket om världen och om mänskligheten. På många sätt verkar En ganska nöjd med sitt kringflackande liv. I alla fall tills han en dag vaknar i en kropp som tillhör den inte så sympatiske Justin och blir kär i hans flickvän Rhiannon. Problemet är att En måste lämna Justins kropp. Dagarna som följer går åt till att försöka träffa Rhiannon igen och få henne att förstå att en person som egentligen inte finns älskar henne mer än någon annan gör.

Resonemanget kring betydelsen av ett kön, om huruvida kärlek handlar om att man älskar en person eller en kropp är den stora behållningen av Jag, En. Tillsammans med den väldigt fina och enormt udda kärlekshistorien då.

 

Sugen på fler bra ungdomsböcker? Här finns en lista på ungdomsböcker jag tycker är riktigt bra och här finns en lista på 100 bra titlar som Kulturkollo satt ihop.

Ett trevligt samtal

Ibland måste man göra saker som känns lite småläskiga. För ett par veckor sedan föreläste jag inför en massa engelsklärare och var sjukt nervös. I förrgår fick jag både återkoppling från deltagarnas utvärdering och ett mail med frågor från en av dem. Resultatet var över förväntan, även om jag själv redan precis efter föreläsningen kände att vissa saker kunde förbättras.

Idag var det dags igen, inte för någon föreläsning, men för något jag inte gjort förut. Jessica Schiefauer gästade skolan och hon ville ha en samtalspartner. Eftersom jag läst hennes böcker blev jag tillfrågad och den spontana tanken ”inte ska väl jag” blev istället ett lika spontant ”men självklart”. Det är jag glad för. Inför fler elever än jag är van vid samtalade vi om böcker och skrivande i ett samtal som blev både naturligt och trevligt. Väldigt roligt.

Ofta när jag sitter och lyssnar på samtal eller seminarier haar jag tänkt på att faktiskt vara den som samtalar med olika författare, men slagit bort det för det där dumma ”inte ska väl jag”. Idag gjorde jag det och faktiskt kände jag att det är något jag gärna gör igen. I alla fall med författare som är lika trevliga och generösa som Jessica Schiefauer. Det var riktigt roligt att själv få ställa frågorna och putta samtalet i den riktning som kändes givande för mig, istället för att vara en passiv (om än bloggande) åskådare.

Ikväll är det Elin Boardy som samtalar med Jessica Schiefauer på Lerums Bibliotek kl 19.00. Det blir säkert minst lika bra och trevligt.

Veckans ord på T: Mina svar

t

T som är Trump är passande nog veckans bokstav. Vi lär minnas var vi var och hur det kändes när han blev vald till president.

Här kommer mina associationer till veckans ord:

Att köpa en tidning varje dag var otroligt viktigt för Tummen, en av mina favoritkaraktärer i Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Han bildar sig själv genom att hänga med i vad som händer i världen.

En författare som verkar så himla trevlig är Jonas Hassen Khemiri. Lågmäld, vältalig och ödmjuk, i alla fall på behörigt avstånd.

Det är väl inte tur när någon vinner ett litteraturpris, utan snarare skicklighet. Däremot är det ibland tur att vissa författare nomineras till eller får pris, så att jag upptäcker dem. Ett pris som ofta inspirerar till läsning är Baileys Women’s Prize for Fiction.

Det här att tvinga någon att läsa en bok blir inte alltid så bra. Det tänker jag på ofta när jag introducerar böcker för mina gymnasieelever. Just nu har alla läst När hundarna kommer och ja, de har blivit tvingade att läsa. Resultatet har dock blivit riktigt bra. Jag minns dock när jag själv blev tvingad att läsa böcker i skolan att jag blev negativ bara för att jag ville protestera. Ibland handlade det visserligen om att boken i fråga kanske inte var passande. Jag tror till exempel att få 16-åringar uppskattar Röda rummet.

En riktig tölp verkar författaren Leo Stark vara. Han finns dock inte på riktigt, utan i Mattias Edvardssons roman En nästan sann historiaMina tankar går dock osökt till en rad lika stora författartölpar.

Geir Gulliksen på Stadsbiblioteket

berattelse-om-ett-aktenskap

Jag är mitt i Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap och älskar den. Ikväll samtalade han med Jessica Schiefauer på Internationell författarscen i Göteborg och jag skyndade dit från frisören för att inte missa det hela. När det nu faktiskt händer något nära hem kan jag ju inte missa det.

Boken handlar om Timmy och Jon, som har ett bra äktenskap tills Timmy tycker sig bli lyckligare tillsammans med någon annan. Det verkar i alla fall så. Jag har inte läst till slutet, men att det tagit slut vet vi redan de första sidorna. Fram tills dess verkar de ha det bra. I alla fall ser Jon det så. Men hade de det verkligen så bra, frågar Schiefauer, är de verkligen ett lyckligt par? Det tänkte Gulliksen när han började skriva. Att Jon och Timmy var ett lyckligt par, men under skrivandets gång blev även han osäker. John lämnade ett förhållande för Timmy. Han skilde sig från sitt barn. Då hade han kontroll. Det har han inte nu. Att lämna ett barn för en ny kärlek är något stort. Det gäller att det är värt det och Gulliksen tänkte att det måste varit så för Jon. Att det var värt det. Nu ser han sin kärlek glida ifrån honom och han riskerar att bli lämnad, precis som hans första barns mamma önskade. En profetia som kanske blir självuppfyllande.

Gulliksen menar att Jon är rädd och att rädslan driver honom mer än kärleken. Han är så rädd att Timmy ska lämna honom att får därför kämpa mot sin svartsjuka, för svartsjuk vill han inte vara. Han försöker vända svartsjukan till en slags generositet där han säger till Timmy att hon får göra vad hon vill och faktiskt ger henne en puff, den puff som leder till otroheten. Samtidigt är det väl inte möjligt att förälska sig i någon om man inte saknar något i den man lever med. Eller går det?

Barnens perspektiv finns också i boken, men det har jag faktiskt inte läst om ännu. Jag borde verkligen ha läst ut boken innan samtalet, då det blir lite spoilers. Å andra sidan spelar det ingen roll, då det inte är någon spänningsroman Gulliksen skrivit. Mycket bygger dessutom på språket. Hur han berättar, inte vad han berättar.

I den ena scenen där ett barn står i centrum finns en häst och det var faktiskt den hästen som gjorde att Harald, mannen som Timmy förälskar sig, blev just ridlärare. Hästen behövde nämligen ta plats i boken. Hittills står barnen inte alls i centrum, så långt jag läst. Bara den äldsta dottern, som sitter i barnvagnen när Jon träffar Timmy. De korta ögonblicksbilderna där hon finns med väckte stora känslor hos mig. Ännu mer kändes det kanske i den scen där barnets mamma möter Jon och Timmy på stan, när de kör hennes barn. Jag hade blivit helt tokig.

När ett äktenskap går sönder är det så mycket som går sönder för så många, påpekar Schiefauer och menar att greppet att låta barnen komma till tals gör att det blir så mycket tydligare. Det blir tydligt i den här boken att det är den som blir lämnar som behöver förstå och därför behöver tala. Jon kan inte förstå och vill veta varför det som har skett faktiskt skedde. Han behöver avslut och får det inte. Den som går vidare vill helst inte prata alls, precis som han kände när han själv var den som lämnade. Då hade han inte mer att säga än att han träffat någon annan, som han hellre vill vara med. Gulliksen ville få fram konflikten mellan ömhet och ilska och den blir så tydlig i de olika öden som beskrivs i denna tunna bok, med ett gigantiskt innehåll.

Tydligen har det varit en debatt kring boken och då bland annat om könsrollerna. Många har sett Jon som en svag man, något som kanske handlar mer om att försöka vara en motpol till Timmy än något annat, men det är å andra sidan min tolkning. Kanske är han svag, säger Gulliksen, eller så handlar det om att han kommer i en position där han inte kan göra annat än att låta henne gå, för att sedan hoppas att hon ska väja att stanna. Det kan göra honom ynklig, eller  är det tvärt om, menar Gulliksen. Kanske reagerar läsarna mer för att det handlar om en man. Hade en kvinna gjort detsamma så hade vi troligen inte sett henne som ynklig, säger han. Där kan jag inte hålla med om ordvalet. Snarare skulle jag kalla henne förtryckt. Betyder det att Jon är förtryckt? Handlar det om att den som tar hand om huset automatiskt blir den som står kvar, medan den som är ute i världen kan röra sig bort. Att perspektivet bytts är intressant. Ännu mer intressant är det att en man, som liksom Jon, faktiskt vet hur man viker kläder verkar provocera. Det verkar som att den starke mannen inte ska ha koll hemma och det är inte alls manligt att inte veta vad som händer i vardagen.

Jag tycker väldigt mycket om Jessica Schiefauer, men hade jag inte gjort det hade jag kanske blivit irriterad under det här samtalet. Det är tydligt att hon älskar boken och hon bubblar verkligen över att tankar och känslor kring den. Charmigt på många sätt, men det blir också lite märkligt. Hon pratar mycket och försöker nästan förklara boken för Gulliksen, som faktiskt är den som skrivit boken. Han skojar lite om det, om att han fått boken tolkad på ett nytt, rätt sätt. Samtidigt verkar han lite illa till mods. Ibland kommer han dock vidare och det är tur. Om boken är en dans mellan Jon och Timmy, så är samtalet en dans mellan Schiefauer och Gulliksen, men jag tycker nog att hon för allt för mycket. Ofta ger hon oss sin tolkning av boken, istället för att låta Gulliksen själv prata. Hon frågar inte, hon påstår. Det är lite synd, då det ibland hämmar Gulliksen, men det är ändå så att Schiefauer är påläst och har en hel del att tillföra. När de riktigt kommer loss blir det också ett trevligt samtal.

Avslutningsvis talar de om idealet att leva i ett monogamt förhållande. Gulliksen, som är gift för tredje gången, menar att det är en förutsättning för ett förhållande att ens starta om man inte tänker att det ska hålla för evigt.  Han säger också att det är viktigt att behovet att få bekräftelse  från andra inte finns om du vill fortsätta att vara gift. Det talar emot att bokens huvudpersoner var lyckliga.

Jag lämnade Stadsbiblioteket med många tankar i huvudet och en stor längtan efter att läsa ut Berättelse om ett äktenskap. Det ska jag göra nu.

Att läsa tillsammans

img_4143

Att läsa och prata med andra om det lästa ger inte sällan en vidgad förståelse av den man just läst. Jag tänker till exempel på den fantastiska stunden med Kim Thúy på Bokmässan, där jag är säker på att jag inte var ensam om att vilja läsa om boken Vi efter det. Detsamma gäller ofta efter ett riktigt bra boksamtal i en bokcirkel, för även om jag sällan läser om boken i fråga har jag alltid fått nya insikter.

Mina elever brukar få läsa i olika konstellationer. Ibland enskilt, men oftare i mindre grupper och ibland i helklass. Nu ska ettorna ”klassläsa” När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, den enda nya bok som fanns med på den lista av populära böcker att läsa i skolan, som Svt tagit fram. Anledningarna till valet är flera. Det är en bra bok, med ett relevant innehåll och dessutom kommer författaren till skolan senare i höst. När alla läser samma bok är det också lättare för mig som lärare att ge stöttning och struktur, något som elever i Svenska 1 ofta är i stort behov av.

Just nu håller jag på att göra frågor till texten, som ska besvaras skriftligt, men också diskuteras muntligt. Efter omläsningen måste jag säga att När hundarna kommer verkligen är en bok att samtala kring. Det ska bli spännande att få ta del av mina elevers tankar. Något som vi kommer beröra är teman som ondska, skuld och kärlek. Hur kan till exempel en förälder eller ett syskon leva med att en familjemedlem gör något fruktansvärt? Kärlek och beroende är också viktiga på olika sätt i handlingen och kärleken mellan Isak och Ester gränsar ibland till och med till besatthet.

 

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: