Tag Archives: Jämställdhet

Okej, hur är det med jämställdheten egentligen?

Tanken var att jag skulle läsa lite fler böcker av män och lite färre av kvinnor i år. Inte så att jag medvetet valde böcker efter kön, men jag försökte få det lite mer jämnt fördelat och trodde nog att jag lyckats. Förra året läste jag 72% kvinnor, 2% var skrivna av både män och kvinnor och 26% av män.

2012 såg det ut så här:

Skärmavbild 2012-12-30 kl. 20.17.22

Klart bättre fördelning alltså, kanske främst för att jag läst flera böcker där båda män och kvinnor var inblandade. Rätt nöjd med det här, men blir det bara kvinnliga författare lästa nästa år så blir det så. Det är dock inte fel att ha jämställdhetsperspektivet i bakhuvudet. Det borde fler ha. Typ företagschefer och politiker.

 

Läs också:

Typ jämställt?

Måste det vara en sådan himla millimeterrättvisa? Det måste väl vara upp till varje företag eller varje organisation att välja det som är bäst för dem, eller?

Det brukar låta så och faktum är att vi alla blivit så vana vid att det inte finns någon jämställdhet. Istället har vi lärt oss att en rättvis fördelning mellan män och kvinnor i bästa fall ser ut som den bland årets Vintervärdar, 3 kvinnor och 5 män, eller som i Så mycket bättre, 3 kvinnor och 4 män. allt som oftast accepterar vi också att en typisk jury i ett svenskt nöjesprogram består av i bästa fall 1 kvinna och 2 män, men vanligen 3 män och 1 kvinna.

Om kvinnligt alibi skriver Pernilla Ericsson och ett av dem är Marie Sernholt som är en av fyra som sitter i juryn i X-faktor som avgörs ikväll. När Ericsson visar på alla fall där det förekommer just kvinnliga alibin blir det pinsamt tydligt hur vanligt det är.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker inte att årets vintervärdar är dåliga, inte heller att det är något fel på männen som omger Marie Sernholm, men jag börjar bli väldigt trött på att vi nöjer oss med att män generellt får ta mycket mer plats än kvinnor. Så länge kvinnorna får vara med på ett hörn så är det liksom okej med typ jämställdhet.

Hur skulle reaktionerna bli om det nästa år blev 5 kvinnor och 3 män i Så mycket bättre, juryn i X-factor bestod av 3 kvinnor och en man och fler kvinnor än män blev utsedda att sommar- och vinterprata? Tja, börja med att läsa kommentarerna till Pernilla Ericssons krönika.

Jag tror att vi blivit så vana vid denna typ jämställdhet att vi inte riktigt förstår att 3 av 5 eller 1 av 4 faktiskt inte är jämställt. Och även då vi förstår det tycker de flesta kanske inte att det är ett problem. Något fler män än kvinnor bara. Vad är det för farligt med det?

För mig är det minst sagt farligt att vi varje dag matas med budskapet att det räcker att kvinnor i bästa fall är en aning representerade i den värld där män är norm. Vad gör det med vår syn på kvinnor och män?

 

 

 

Läs också:

Hedvig är min nya idol

Hedvig Ljungar spanar på saker som jämställdhet, feminism, utseendefixering och kärlek. Dessa spaningar har samlats i lättlästa texter under titeln På spaning med Hedvig. Korta texter som är knivskarpa och klockrena. Fyllda av både humor och allvar. En lättläst och ung version av Bodil Malmsten skulle jag säga och en bok som jag definitivt kommer att plocka texter ur att använda i min undervisning.

Varför gör vi som vi gör? Hur kan vi påstå att vi är fria, när det finns så många mer eller mindre oskrivna regler som förslavar oss? Har vi egentligen makt att styra över våra liv? Stora frågor som konkretiseras genom att de bryts ner. De besvaras genom tydliga exempel och många gånger insåg jag att Hedvig sett saker jag faktiskt inte tänkt på. Som hon skriver blir det jämställda Sverige tyvärr sämre ju mer hon spanar.

Rakar vi verkligen benen för vår egen skull om vi skiter i det så länge ingen annan ser? Hur hjälper vi killar med ätstörningar? Varför är Slitz inte en porrtidning om de visar bilder på lättklädda tjejer med silikontuttar?

Hedvig Ljungar funderar över dessa frågor och många fler. Hon ger genomtänkta och frisspråkiga svar. Hon är helt klart min nya idol.

Heja Hedvig!

 

20120517-181902.jpg

 

 

Läs också:

Mer Hedvig

20120517-173750.jpg

Läs också:

Rosa – Den farliga färgen

En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt? Rosa är väl varken mer eller  mindre än en färg. Något man kan måla sina blomkrukor i, drapera sin bebis i eller klä sig i till fest. En färg bland andra.

Är det något jag velat visa med denna bok så är det motsatsen. Rosa är inte vilken färg som helst. Den bär på väldigt specifika budskap som kan upplevas som både besvärliga och bekväma, njutningsfulla och obehagliga.

 

Det var ett bra tag sedan jag läste ut Fanny Ambjörnssons mycket välskrivna och intressanta bok Rosa – Den farliga färgen. Den har snurrat i mitt huvud och jag har tänkt att det är värd ett skitbra blogginlägg. Resultatet har blivit exakt 0 ord.

Så jag sänker kraven på att det jag skriver på något sätt ska vara revolutionerande och briljant. Istället ska jag bara försöka samla mina tankar.

En hel bok om en färg, hur skriver man det egentligen? Jag kan inte låta bli att imponeras av Ambjörnssons förmåga att finna logiska fortsättningar på resonemang, vilket gör att absolut ingenting känns krystat eller på något sätt som en utfyllnad. Tvärtom är det här en riktigt intressant bok som på ytan handlar om en färg, men egentligen om så mycket mer.

Boken tar sitt avstamp bland småbarnsföräldrarna. De som säger sig vilja ha bebisdöttrar som inte är allt för rosa, men som tar emot gulliga kläder de får i present och konstigt nog använder dessa på speciella tillfällen. Historien om fotograferingen av en grupp bebisar, där alla flickor var klädda i rosa och en pappa till och med föredrog att fotografera sin dotter naken, framför att låta henne ha på de kläder hon hade. De icke-rosa kläderna.

Att rosa skulle vara en färg för tjejer är en ganska ny konstruktion. Att det skulle vara en färg som signalerar svaghet är definitivt en ny konstruktion. Många försöker att återta den rosa färgen och många feminister har börjat använda mörkrosa symboler som definitivt inte används för att signalera svaghet.

Båda mina söner har haft rosa perioder. Lillebror har aldrig riktigt kommit ur sin. Däremot har båda varit tveksamma ibland, då de lärt sig att omgivningen inte riktigt tycker att färgvalet är okej. Det är inte direkt subtila signaler som sänds ut för att visa att rosa är en färg för tjejer. Att besöka en klädaffär eller en leksaksaffär för den delen lämnar ingen osäker på vad som är okej för killar och vad som är okej för tjejer. Det är inte okej, som min kollega skulle säga. Och det är det sannerligen inte.

Ta bara den senaste tiden lego-diskussioner där någon käck chef försöker förklara bort företagets könsstereotypa produkter i Debatt med att det står killar och tjejer fritt att välja. Riktigt så enkelt är det inte. Stackars Ylva Hällén som behövde debattera med en naiv student som helt backade upp lego.

En parentes. Åter till boken. Det finns många intressanta trådar i den. Hur är det egentligen med rosa på män? Rosa skjortor, ljusrosa då, kan signalera makt och används av en del män med just makt. Annars kan rosa signalera svaghet, att man förlorar sin manlighet, och/eller att den som bär rosa skulle vara homosexuell. Jag gillar berättelsen om pappan som älskar att klä sig i rosa och de helt befängda reaktioner han får.

Rosa – Den farliga färgen är både seriös och vetenskaplig, men samtidigt väldigt underhållande. Många intervjuer med människor som visar på fördomar, lever mitt i dem och ibland bryter mot dem. Det finns också samtal med en hel del som inte alls tycker att det finns något problem med synen på det rosa idag.

 

Läs också:

Det är inte en kvinnofråga

Att vårt samhälle ska bli jämställt är ingen kvinnofråga. Istället handlar det om en mänsklig rättighet att inte bedömas efter kön, utan faktiskt efter kompetens. Att på allvar påstå att alla män på toppositioner fått sina jobb för att de är de mest kompetenta, att det inte skulle handla om kön, att det inte är så att män väljer män och att makten därför sprids från man till man är minst sagt naivt.  Jämställdhet i teorin låter självklart bra, men i praktiken? Om makten ska delas lika måste någon (läs männen) acceptera minskad makt. Kanske inte så populärt. Det menar i alla fall Tomas Wetterberg, ordförande i Män för jämställdhet. Inte bara män, utan också många kvinnor är så fast i gamla strukturer att de blir total hemmablinda. Jagskulle i alla fall helt klart känna mig nöjdare om jag visste att någon fått sitt jobb på meriter, istället som nu då snopp och grått hår i många fall verkar räcka långt.

Titta bara på Socialdemokraterna. Nu har man prövat en kvinna som ledare och då är det helt okej att bara lansera män som kandidater till partiledarplatsen. Hur trovärdigt är det? Flera av kandidaterna är kompetenta och skulle säkert klarauppgiften väl, men är det inte lite synd om dem att de kvoterats in på sin plats och därför inte vet om de får jobbet för sitt kön eller sin kompetens?

Jag säger som Gudrun Schyman, även för mig är det kvinnodag året om, men att den tyvärr behövs extra mycket just idag är illa. Det är långt till reell jämställdhet. Inte bara i ”andra länder” utan i högsta grad även här.

Nu ska jag på medarbetarsamtal och vara lite extra okvinnlig genom att tala om hur jäkla bra jag är.

Läs också:

Är det synd om kvinnorna?

Tror att få skulle komma på tanken att påstå att män och kvinnor i världen har samma rättigheter och möjligheter. Inte ens i Sverige är det så, trots att många anser att jämställdhetsfrågan inte är något att diskutera. Det är en icke-fråga för vissa och en provocerande fråga för många. Den som påstår att det råder jämlikhet mellan kvinnor och män i Sverige måste blunda för väldigt mycket.

Varför är det så farligt att hävda att kvinnor och män har lika värde och därför ska ha lika möjligheter, lika lön för lika arbete, lika stor rätt att höja sin röst och att ta plats? Det betyder inte att alla ska göra precis likadant eller att det inte ska vara någon skillnad mellan individer. Det handlar inte heller om att alla män skulle vara förtryckande svin och att alla kvinnor är offer. Börjar man debatten där riskerar den att helt missa målet. Att någon ska bli diskriminerad utifrån sitt kön är vansinne. Och det händer varje dag.

Är det synd om kvinnorna? I många fall ja, men det viktigaste i kampen för kvinnans rättigheter är att kvinnor inte utmålas som offer för en verklighet som de inte kan påverka. Alla borde ha rätt att kämpa för att få de mänskliga fri- och rättigheter som ska vara allas rätt. Även kvinnors. För det är just mänskliga rättigheter feminism handlar om. Att alla, oavsett kön, ska ha samma möjligheter.

Jag lider inte av att vara kvinna. Jag går inte omkring och tycker synd om mig själv. Jag har inte blivit nekad något jobb för att jag är kvinna, tjänar inte sämre än mina manliga kollegor, har delat föräldraledigheten med min man, behöver inte vara hemma varje gång en unge är sjuk då vi delar även på vab-dagarna.Det betyder inte att jag tror att jag lever i en jämlik värld.

Idag är det den Internationella Kvinnodagen. Den har funnits i hundra år och tyvärr behövs den fortfarande. Den kommer att behövas så länge 364 av årets dagar tillhör männen. Kampen för kvinnors rättigheter har alltid gått långsamt då gruppen är så splittrad. Många kvinnor är rädda för att deras kamp för rättigheter är en kamp mot män och vill därför inte delta. Visserligen är det så att ett mer jämställt samhälle kommer att betyda mindre makt åt män, men förhoppningsvis också ett samhälle där kompetens snarare än kön har betydelse. Vem tror på allvar att män har mest makt för att de har störst kompetens och därför har förtjänat styrelseposter och chefspositioner i högre grad än kvinnor?

Ännu värre blir det när debatten handlar om att kvinnor inte får bra jobb för att de helt enkelt har en sämre inställningen än männen. Det är deras fel och ingen annans att det inte råder jämställdhet. Att männen har mer makt beror helt enkelt på att de är bättre och har ingenting med diskriminering att göra.

Jag uppmanar inte till kamp. Jag hatar inte män. Jag trampar inte på dem som själv säger sig ha valt att offra sin karriär för man och barn. Jag vill bara att ni öppnar era ögon och ser verkligheten. En verklighet där kvinnor och män inte har samma möjligheter. Tyvärr. Ta sedan gärna på er genusglasögonen och se hur olika vi behandlar pojkar, flickor, män och kvinnor. Hur våra förväntningar på hur ett manligt eller ett kvinnligt beteende ska vara gör att vi styrs in i en könsroll som är väldigt svår att ändra.

Att bryta mönster och ändra könsroller är svårt. Det är den kampen vi måste föra. Kampen för att i alla fall våra barn ska kunna välja fritt och inte hindras av de olika krav som ställs på dem beroende på om de har snopp eller snippa. Att pojkarna inte förväntas bli familjeförsörjare och frånvarande pappor och flickorna familjens projektledare och deltidsarbetare.

I’ve had it up to here!

[http://www.youtube.com/watch?v=PHzOOQfhPFg]

Läs också:

Det är 8:e mars idag

Idag uppmärksammar jag självklart Internationella  Kvinnodagen, noterar att årets semla bör inmundigas och gratulerar dessutom min kära mormor på sin namnsdag. En stor dag således.

Dagen till ära vill jag påminna om min lista på 104 kvinnliga författare som jag satte ihop som motvikt till många andra topplistor som brukar domineras av män. Vill du istället ta en titt på min 100-lista där båda kön finns representerade kan du klicka här. Så länge det ifrågasätts huruvida en kvinna verkligen kan vinna nobelpriset i litteratur två år i rad tycker jag dock att kvinnolistan är befogad.

Likaväl tycker jag att Internationella Kvinnodagen behövs så länge det finns kvinnor som inte har samma rättigheter som män bara för att de är kvinnor, som behandlas illa och diskrimineras bara för att de är kvinnor, som tjänar sämre för att de är kvinnor, som råkar ut för sexuella trakasserier bara för att de är kvinnor, som inte kan känna sig trygga ens i hemmet bara för att de är kvinnor. Tyvärr skulle jag vilka tillägga. Tyvärr behövs Internationella Kvinnodagen. Och nej, det behövs ingen mansdag, ni får nöja er med de 364 ni redan har.

Läs också:

Konsten att leva mer lagom

Hur ska en perfekt förälder vara? Inte så överambitiös som dagens föräldrageneration menar Malin Alfvén och Kristina Hofsten som har döpt sin senaste bok till Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst. Faktum är att vi faktiskt är ganska nedtaggade när det gäller barnen. De har inga fritidsaktiviteter ännu, vi tillbringar mycket tid med dem utan att göra speciellt mycket och om de någon gång får mackor till middag tror jag inte att de dör. Ändå är det svårt att få ihop det där med föräldrarollen tycker jag.

Tjat, hot och mutor är ett spännande kapitel. Innan jag fick barn var jag säker på att jag aldrig skulle använda mig av varken hot eller mutor. Tjat däremot insåg till och med jag skulle bli svårt att undvika. Att det ibland är inte bara rätt, utan även rätt att ta till dessa metoder för att slippa en massa jobbiga situationer tillhör ett av råden i boken.

Välj enkla vägar är ett annat skönt råd och det borde vi nog göra oftare. Hur farligt är det om ungarna får göra lite halvtokiga saker ibland? Inget farligt självklart, men att som vi ligga hos dem tills de somnar för att få en lugn och snabb nattning kanske är okej ändå. Visst borde de somna själva och visst borde vi följa dem tillbaka till sitt rum när de vaknar på nätterna, men vi väljer den enklaste vägen och utgår ifrån att de som sextonåringar ska ha hittat tillbaka till sitt eget rum.

Det är många föräldrar som kommer till tals i boken och jag gillar tonen i deras exempel från vardagen. Alfvéns och Hofstens råd är dessutom så härligt befriande från hur det ”ska” vara att det är uppfriskande att läsa. Det viktigaste är att tydligt visa att du älskar dina barn och att du vill vara med dem. Att leva jämställt en förutsättning och att ibland vara egoistisk och låta sina egna behov gå först behöver inte vara fel.

Boken avslutas med att äldre människor berättar vad de ångrar mest från tiden då barnen var små och de flesta tycker att de tillbringat för lite tid med sina ungar till förmån för jobbet. Där behöver varken jag eller maken ha dåligt samvete. Visst jobbar vi en del i perioder, men vi reser i princip aldrig i jobbet och arbetar inte till sent på kvällen. Vi arbetar visserligen sent på kvällen då ungarna sover rätt ofta, men vi har kvällarna ihop väldigt ofta. Det är jag glad för.

Det jag kan ha dåligt samvete över är att jag ibland är för stressad och låg för att riktigt orka vara på topp. När de trilskas och inte lyssnar kan jag ha lite för lite tålamod med dem. Det är därför jag blir glad av att läsa att det är bra att visa ärliga känslor och humör för sina barn. Att inte våga vara riktigt arg eller ledsen är inte bra då barnen kan tro att det är fult att visa känslor. Tack Malin Alfvén, du har räddat mig många gånger med dina kloka ord som går ut på att det alltid finns något positivt i varje situation. Det är skönt att läsa.

Vem behöver Tagga ner? De föräldrar som håller på att stressa ihjäl sig för att ge sina barn ett aktivt och rikt liv som barnen kanske själva inte skulle valt. De som ägnar mer tid åt matlagning, inredning, renovering än de vill och orkar. De som försöker leva upp till en idealbild av en snygg, smal, vältränad förälder som leker med sina barn, lagar mat från grunden, bakar en massa, har en fantastisk karriär, ett perfekt äktenskap, ett stort och perfekt renoverat och helt fulfritt hus. Ganska många antar jag?!

Läs också:

En infekterad fråga

Jag tillbringade gårdagen på en utbildning med rubriken Gift mot sin vilja där bland annat Sara Högdin från Högskolan i Halmstad talade om integration i skolan. Utifrån flera stora undersökningar talade hon om elever som inte tillåts delta i delar av undervisningen.

Det kan gälla till exempel simundervisning, sex- och samlevnadsundervisning eller på ytan oskyldiga ämnen som musik eller biologi. Hur ska vi förhålla oss till denna frånvaro? Måste alla vara med på allt?

Sara berättade om ett rundabordssamtal där hon var med tillsammans med barnombudsmannen och två representanter från DO. På frågan om huruvida barn ska få slippa simundervisning om föräldrarna vill så svarade representanterna från DO konstigt nog ja och hänvisade till respekt för andra kulturer. Vems rättighet ska vara viktigast? Föräldrarnas tyckte DO uppenbarligen medan BO självklart höll på barnet.

Vad är skolans uppdrag? Att barn ska få ta del av undervisningen i alla ämnen. Så måste det vara.  Ska man få använda könsseparerade grupper i till exempel sim- och sexualundervisning? Självklart skulle jag skulle säga. Till en början. Vi måste nå ungarna och när det gäller ämnen som simning är väl ändå det viktigaste att de just lär sig simma. Sedan kan inte all undervisning vara separat och frågor som rör jämställdhet och normer i vårt samhälle måste ständigt diskuteras. Det ena behöver inte utesluta det andra.Att bara tveklöst säga att könssegregerade grupper är ett steg tillbaka tycker jag är lite korttänkt. Är det verkligen ett steg framåt att ungarna inte deltar i undervisningen alls?

När våra elever skulle träffa ungdomsmottagningen förra veckan talade vår kurator med de personer som höll i utbildningen innan och bad dem informera killar och tjejer separat. Så gjordes inte och resultatet blev att flera av våra elever, främst tjejer men också killar, lämnade klassrummet. Alltså fick de inte någon undervisning alls. Är det bra?

Jag måste säga att jag inte gillar att dela upp eleverna i grupper efter kön, men när det handlar om sex och relationer är det ofta väldigt bra. Detta gäller oavsett varifrån eleverna kommer. Huvudmålet måste vara att eleven får den undervisning de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska kunna simma och att de alla ska få nödvändiga kunskaper om sin kropp, sin sexualitet och sina rättigheter.

Efter lunch talade Sandra Atler jurist från ECPAT Sverige om vad som egentligen står i lagar och hur man kan förhålla sig till internationella konventioner. Fokus var främst barnäktenskap och alla förmer av tvångsäktenskap. Varför är  barnäktenskap så vanligt globalt? Fattigdom eller bristande utbildning menade Sandra.

Hon tryckte på att det egentligen inte spelar någon roll om barnet samtycker till giftermålet egentligen då ett barn inte anses kunna säga ja till exploatering. All form av sexuell exploatering står i strid med barnkonventionen och dessutom är det farligt att ingå äktenskap för tidigt eftersom barnet då mister det skydd som barnkonventionen ger.

Barnäktenskap är inte okej, det står klart efter att ha läst barnkonventionen med detta ämne i fokus. Trots detta behövs en rapport 2010 som heter Gift mot sin vilja. Inte så lite skrämmande om man tänker på det.

Borde det inte räcka med en konvention om mänskliga rättigheter? Varför behövs en Kvinnokonvention och en Barnkonvention? Är barn och kvinnor inte människor? Från 1948 har det tack och lov hänt en del och de senare konventionerna är lite vassare och tydligare i sina formuleringen. När det gäller våld mot kvinnor har FN bara kommit fram till en gemensam deklaration. Det svåra har varit att enas om en deklaration om vad som sker i det privata rummet. Ännu svårare är det att enas kring våld i hederns namn. Där finns det bara en resolution vilket är en svagare form av skydd.

Artikel 16 i Kvinnokonventionen handlar om jämställdhet i äktenskap och familj. Där framgår ganska tydligt att medgivande för äktenskap ska ges. Det finns hinder för likabehandling och därför finns fler konventioner som komplement till deklarationen om mänskliga rättigheter. Äktenskap som ingås innan man är 18 ska inte vara giltiga. Viktigt är också att komma ihåg att det är skillnad mellan att vara myndig och att vara barn. Barn är man till 18 års ålder oavsett myndighetsålder.

Är det inte så att Barnkonventionen är uddlös om det inte händer något med länder som ratificerat men ändå bryter mot konventionen? Sverige har fått kritik och vi är inte ensamma. Tyvärr kan man inte komma med enskilda klagomål vilket gör att Barnkonventionen inte följs av de 193 länder som ratificerat den. Usa och Somalia har inte ratificerat konventionen.

Grundprincipen är att alla barn ska skyddas av Barnkonventionen oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Barnens bästa ska stå i fokus och de ska ha rätten att komma till tals. Viktigt att se barn som individ och inte som föräldrarnas ägodel. Det finns utrymme för tolkning och det är alltid lurigt.  Det framgår tydligt att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt våld eller utnyttjande. Däremot står det ingenting uttryckligen om barnäktenskap.


Läs också:

« Older Entries