Tag Archives: Internationella Kvinnodagen

Idag lyfter vi kvinnorna

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag firats i över hundra år och som jag varje år önskar inte skulle behövas. Tyvärr behövs den mer än någonsin i en värld där jämställdheten i flera stora länder snarare går tillbaka än framåt. I Ryssland är hustrumisshandel på väg att avkriminaliseras och i USA hotas aborträtten. Det blir tydligt att män styr och att de inte alltid ser till kvinnors bästa, men också att rättigheter för kvinnor inte alltid är självklar ens för andra kvinnor.

Jag är medveten om att 8 mars och vänstern är synonymt för många, men trots att jag definierar mig som både feminist och vänster börjar jag bli trött på den splittring som blir mer och mer tydlig mellan olika grupper av kvinnor i Sverige. De senaste veckorna har det till exempel varit ett jäkla (ursäkta) tjat om Birgitta Ohlssons bok och hur hon trycker ner arbetarkvinnor och är en dålig feminist. Att landslaget i fotboll väljer att sätta citat av kända kvinnor på sina tröjor har också orsakat rabalder. Mest verkar det provocera att Lotta Schelin valt ett citat av Gudrun Schyman och trots att jag kan förstå att Schyman kan provocera har jag faktiskt svårt att se hur just det här citatet kan göra det. I världen är det Emma Watson som kanske inte är feminist alls, eftersom hon ställt upp på lättklädda bilder i Vanity Fair. Så himla onödigt.

Nu är det inte så att jag köper allt Ohlsson skriver, eller att jag tycker att det är oproblematiskt att Watson klär av sig på bild, men jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på. Och då menar jag inte landslagströjor med citat om att inte se ner på kvinnor, utan till exempel att kvinnor och män fortfarande inte tjänar lika mycket, mycket på grund av att kvinnors arbete och i många fall yrkesval, värderas lägre. Lika illa är det att lika lön för lika arbete fortfarande är en utopi. Eller att våld mot kvinnor fortfarande är utbrett, att kvinnor ofta skuldbeläggs även då de egentligen är offer och att kvinnor inte sällan ses som ägodelar. Det finns många saker att jobba för. Gemensamt.

Jag uppmuntrar debatt om vad jämställdhet och jämlikhet egentligen är och kommer aldrig att köpa argumentet att vårdnadsbidrag på något sätt skulle vara ett bra sätt för att lyfta kvinnor, eller acceptera SD kvinnors syn att nationalism och en återgång till traditionella könsroller på något sätt skulle vara jämställdhet, eller köpa deras förklaringsmodell att hotet mot kvinnor endast kommer från invandrare. Visst tycker även jag att det finns rätt feminism, men faktiskt inte fel feminism, då det som vissa partier i Sverige för fram inte är feminism alls. För mig är feminism och jämställdhet två saker som går hand i hand. Pajkastning mellan kvinnor som egentligen kämpar för samma sak har jag dock svårt att acceptera.

För att vi ska få till en riktig förändring behöver vi arbeta tillsammans för en bättre värld för kvinnor. Det gäller alla kvinnor, både de som kallar sig feminister och de som inte gör det, men ändå vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter (eller förresten, tycker du så är du feminist, så stå gärna för det) och det gäller också alla män som faktiskt tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter (ja, även ni är feminister, men det kanske är känsligt). Att hålla på att diskutera vem som har rätt att vara feminist och därmed bidra till splittring snarare än en positiv förändring är bara dumt.

Därför avslutar jag med ett budskap från en man, för även de kan, får och bör höja sina röster för kvinnors rättigheter idag och alla dagar.

 

Läs också:

Röster att lyssna på

8mars

Om jämställdhet ska uppnås krävs goda talespersoner. Tyvärr blir kvinnor som står upp för sina och andras rättigheter inte sällan hotade av män, som antagligen anser att de tar för mycket plats. Inte alla män, brukar det heta då, men tillräckligt många för att det ska bli problematiskt. Jag ger helt ärligt inte mycket för varken män eller kvinnor som utifrån sig själva, kanske som nyblivna pappor till döttrar, skriver om jämställdhet och samtidigt mot feminism. För mig är det idioti att inte våga använda det begrepp som på ett tydligt sätt beskriver vad som borde vara eftersträvansvärt, för att några använder begreppet som en ursäkt att hata män. Det är samma med alla -ismer, alla menar inte samma sak när de talar om liberalism eller socialism heller, inte heller konservatism för den delen.

Zara Larsson vågar kalla sig feminist och får en hel del skit för det. I sitt sommarprogram berättade hon bland annat om saker hon fått höra och den som inte blir chockad över vissa människors beteende måste ha blivit avtrubbade av den inte sällan otrevliga ton som råder i t.ex. sociala medier. Nu prisas Zara Larsson för sin kamp. Det är bra. Ibland märks det förvisso att hon är ung och har en del att lära, men Zara Larsson är ändå en toppenbra förebild.

I sitt sommarprogram läste Zara Larsson en del av en bloggtext skriven av Louise Winblad, som driver fantastiska bloggen Hej, hej, vardag (numera på amelia.se). Utan tydlig källhänvisning ska tilläggas, vilket självklart inte är okej. Texten i sig är dock viktig och när några av mina elever satte upp sin slutproduktion på Estetiska programmets teaterinrikting använde de delarna av texten, vilket gav en ruskigt stark effekt. De blandade sedan in bland annat delar av Drömfakulteten av Sara Stridsberg och korta scener från Liv Strömquist och Nanna Johansson. Mycket snyggt och myckett starkt.

Emma Watson fick chansen att tala i FN och höll då sitt redan kända tal om kampanjen HeforShe. Nu uttalar hon sig ofta i frågan och hon har många som lyssnar. När du får makt kommer också ett visst ansvar. Watson tar ansvar.

Det är till dessa unga kvinnor jag sätter mitt hopp. Visst kan vi som börjar bli tanter också göra en del, se bara på Yvonne Hirdman, som väl ändå måste räknas som tant på riktigt och fortfarande är så vass, så vass. Ett annat exempel är fantastiska Agnes Wold, nyligen utsedd till Årets kvinna. Det som händer med åldern är att ursäktandet av den egna personer försvinner mer och mer, så är det i alla fall för mig.

Det jag skulle önska är en feministisk kamp som sträcker sig bortom fokus på västvärlden, där vithetsnormen och för den delen heteronormen, inte är så stark. För visst finns det fortfarande allt för mycket att kämpa för här, men världens kvinnor är många, många fler. Det är en anledning till att bland andra Chimamanda Ngozi Adichie och Malala Yousafzai är så viktiga, liksom vår egen Gina Dirawi.

Här är hela listan med 100 kvinnor, som blivit utsedda till Årets kvinnor 2016. Tummen upp för er!

Läs också:

Böcker med kvinnofokus

8mars

Idag på Internationella Kvinnodagen har jag gått igenom bloggens recensioner och hittat följande inlägg om böcker med kvinnor, inte sällan starka sådana, i centrum:

Serier för alla åldrar

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall (om hur en dotter kan bli behandlad)

Det som händer i skogen, Hilda-Maria Sandgren (om att vara 13 och bli sedd som sexuell varelse)

Hur man botar en feminist, Nanna Johansson (om hur ojämlikheten finns kvar)

Iggy 4-ever, Hanna Gustavsson (om Iggy som vill ha ett spännande liv)

Jag är den som är den, Elin Lucassi (roligt och relevant seriealbum)

Kunskapens fruktLiv Strömquist (viktigt om kvinnans könsorgan och makten över det)

Kvinnor ritar bara serier om mens, (antologi om mens av Sveriges tecknarelit)

Vi håller på med en viktig grej, Sara Hansson (om vänskap och problem)

 

Skönlitteratur för gammal och ung

All the bright places, Jennifer Niven (om att hitta sig själv mitt i sorgen)

Antiloper, Ester Roxberg (om komplicerad vänskap)

Asfaltsänglar, Johanna Holmström (om några kvinnors liv i Helsingfors)

Burial rites, Hannah Kent (historisk roman om kvinna som åtalas för mord)

Dagarna med farmor, Frédérique Deghelt (fint om Jade och hennes farmor)

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn (fin bok om Boye i Berlin)

Den vita staden, Karolina Ramqvist (om en kvinna som förlorar allt då pojkvännen dör)

Det är något som inte stämmer, Martina Haag (starkt om att bli lämnad)

Flyt som en fjäril, stick som ett bi, Elin Nilsson (om hur krav kan förstöra)

Gånglåt, Elin Olofsson (om den åldrande kvinnan som ser tillbaka)

Hyresgästerna, Sarah Waters (om att våga vara sig själv och älska vem som helst)

Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (om att leva med en lögn)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (om att hitta sig själv och forma sin identitet)

Springa med åror, Cilla Naumann (fint om vänskap mellan flickor som blir kvinnor)

Stål, Silvia Avallone (om två nära vänner på väg att bli vuxna)

Vi kom över havet, Julie Otsuka (om japanska kvinnor på väg till USA)

 

Lyrik

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten (fantastiska dikter om sorg)

Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire (vackert och gripande om t.ex. flykt)

 

Sakprosa med kvinnofokus

Dagar utan hunger, Delphine de Vigan (självbiografiskt om kamp mot anorexi)

De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg (om hur flickor blir pojkar)

Det riktiga landslaget, Moa Svan (om riktigt mäktiga fotbollsspelare)

Hatet, Maria Sveland (om det vidriga kvinnohatet)

How to be a woman, Caitlin Moran (feminism på roligt sätt)

In som ett lamm, ut som en tigrinna, Vanja Hermele (om en ursäktad, till och med accepterad, ojämlikhet)

På spaning med Hedvig, Hedvid Ljungar (feminism helt enkelt)

Resa i Sharialand, Tina Thunander (om att vara kvinna i Saudiarabien)

Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson (om hur farligt det kvinnliga kan vara)

Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee (spännande om kvinnokamp i Liberia)

Vår rättmätiga plats, Barbro Hedvall (om kampen för kvinnors rösträtt)

We should all be feminists, Chimamanda Ngozi Adichie (en grundläggande och viktig genomgång)

 

Läs också:

Hylla den som hyllas bör

8mars

Jag har som sagt redan hyllat en rad kvinnor i Dagens dam i december och kvinnoalfabetet, men några har jag missat och de tänker jag lyfta idag. I detta det inledande inlägget handlar det om de kvinnor som inte är kända, de som kämpar i tystnad. Jag tänker till exempel på de mammor som flyr med sina barn, inte sällan som ensam vuxen. Jag tänker också på de som tvingas släppa iväg sina barn ensamma till Europa, med hopp om att i alla fall det barnet ska få en bättre framtid än de själva kan erbjuda. Jag tänker på de flickor som inte får samma chans som sina bröder, som inte får varken utbildning eller frihet. De som inte sällan lever ett liv inom hemmets fyra väggar, för att sedan fortsätta det lika instängd i sin mans hem.

Jag vill hylla de som försöker forma sitt liv och som kämpar för allas lika rättigheter. Dessutom vill jag hylla de pappor som faktiskt förstår att deras döttrar har rätt till samma saker, samma möjligheter och samma frihet som deras söner. Jag tänker till exempel på Malalas pappa och på många av de pappor som beskrivs i boken De förklädda flickorna i Kabul, som faktiskt många gånger försöker ge sina döttrar möjligheter om än på ett udda sätt.

De stora förändringarna måste börja i det lilla.

Läs också:

Varför en kvinnodag?

8mars

Internationella Kvinnodagen handlade från början en socialistisk kamp för kvinnors rättigheter, men 1977 beslutades om en resolution i FN gällande en Internationell kvinnodag, som firades officiellt första gången 8 mars 1978. Dagen är till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. I många länder är det en nationell helgdag. Det är också dagen då män brukar hävda att det behövs en Internationell mansdag. Kör säger jag, det finns många ojämlika situationer för män i världen, men om det finns 364 andra dagar att välja på kanske det funkar att ta någon av dem.

På FN:s hemsida går det att läsa om målet att världen år 2030 ska vara jämställdhet, som en del av Agenda 2030. Texten inleds:

Jämställdhet är ett mål i sig liksom en förutsättning för hållbar och fredlig utveckling. Jämställdhet uppnås när kvinnor och män, flickor och pojkar har lika rättigheter, villkor, möjligheter samt makt att själva forma sina liv och bidra till samhällets utveckling. Det handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser i samhället. Kvinnors och flickors generellt underordnade maktposition i förhållande till män och pojkar måste upphöra.

Vidare beskrivs vikten av att våld mot kvinnor upphör, att jämställdhet i hemmet uppnås för att en ojämlikhet i hemmet ofta leder till att flickor och kvinnor får mindre möjligheter till utbildning och/eller yrkeskarriär. Ännu är det så att kvinnans sfär är i hemmet, inte bara i länder långt borta, utan ofta även här. Det är svårt för kvinnor att arbeta om de samtidigt står för en större del av det oavlönade arbetet i hemmet. Det handlar dock inte bara om individens frihet, utan om att samhällets strukturer måste förändras. Ett jämställt och jämlikt samhälle fungerar bättre gällande välstånd och ekonomi. Inte så konstigt då alla människor kan bidra med sin kunskap och sina erfarenheter.

Tills dess att kvinnor har samma möjligheter och rättigheter som män behövs Internationella Kvinnodagen. Jag hade gärna sett att den skrotades, att vi redan nått jämställdhet. Tyvärr är det inte så.

Läs också:

Dagen då vi ska lyfta lite extra

8mars

Det är Internationella kvinnodagen idag. En dag som alltid gör mig kluven. Jag tänker ägna dagen åt att lyfta kvinnor jag beundrar. Det är något jag försöker göra mycket och ofta, inte minst här på bloggen. Läs till exempel min kvinnokalender Dagens dam i december och kvinnoalfabetet som pågår just nu.

Det är illa att Internationella Kvinnodagen behövs. Att jämställdhet inte är någon självklarhet. Idag bär jag mina nya vantar med extra stolthet och tänker på de som fortfarande behöver föra en kamp de borde ha vunnit för länge sedan.

IMG_2100 (1)

PS Den som säger ”grattis på kvinnodagen” har verkligen inte fattat någonting.DS

Läs också:

Hirdman lärde mig att problematisera

NYAST_KVINNA_BANNERN

På många sätt var jag lyckligt omedveten om de olika förutsättningarna för män och kvinnor när jag växte upp. Fokus låg mer på orättvisor i världen gällande fattiga och rika. Det måste varit när jag började gymnasiet som jag började fundera mer aktivt, men det tog många år till innan jag verkligen såg jämställdhet, eller bristen på densamma, utifrån strukturer, inte bara utifrån mig själv.

Det finns flera texter som påverkat mig, Det andra könet av Simone de Beauvoir är en (för den som inte orkar läsa hela tegelstenen rekommenderar jag förordet), Flickan och skulden av Katarina Wennstam en annan, men mest har Yvonne Hirdman påverkat mig och min syn på samhället. Med sin teori om genussystemet och de olika sfärerna för kvinnor och män, gav hon mig en förklaringsmodell för att förstå det jag tidigare bara irriterat mig på.

För mig handlar feminism och jämställdhetsarbete inte om att skapa skuld. Det blir liksom inte bättre för någon. Det går inte heller att tala om jämställdhet, utan att också tala om hbtq, eller diskriminering av andra anledningar. Men vi måste alla förhålla oss till att maktförhållandet i samhället behöver förändras. Visserligen har det hänt en hel del de senaste 150 åren. Det är inte längre bara rika, vita, män som har makt, men de befinner sig ändå i de positioner, eller i de sfärer, där makten finns.

Yvonne Hirdman är för mig en stor förebild, då hon kombinerar starka känslor med ett vetenskapligt språk. Det är bra med teorier som ger oss förklaringsmodeller, då de gör att det också blir lättare att se vad som behöver förändras. Hirdman har anklagats för att vara determinist, men jag ser det inte så. Bara för att vi vet hur strukturerna ser ut behöver vi inte bli offer för dem.

I gårdagens DN fanns en ganska hård och bitter artikel om Yvonne Hirdman, där hon bland annat talar om den underordnades tendens att känna skam:

Människor som är underordnade och som känner skam för att de är underordnade blir sällan generösa och storsinta. Sanningen är väldigt sorglig. Jag är inte biologist men till och med kroppen formas av miljön; det innebär att kvinnors synapser i hjärnan inte har fått röra sig lika fritt och vilt. Det är som lindade flickfötter som senare inte kan springa.

Jag märker mer och mer att människor anser att feminismen endast kan innefatta de som bc000559c04146b63f508ddab18a457ehar tolkningsföreträde, det vill säga de som är kvinnor och därmed förtryckta. Jag kan förstå tanken, men tycker att det är synd att feminister begränsar feminismen. Då finns risken att det vi kan förändra också begränsas. Att vi inte talar om de strukturer som gör att flickor begränsas eller att vi har fullt upp med att leta syndabockar, snarare än att förändra samhället.

Mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett om kvinnor på Internationella Kvinnodagen ägnas åt Yvonne Hirdman, för att jag vill lyfta en människa som drivs av en vilja att förstå. Det är min drivkraft också, att förstå för att kunna förändra och inte bara skuldbelägga.

Jag är ingen agitator utan drivs bara av att förstå, av att verkligen förstå hur förtryck fungerar. Varför är vi alla fångade i patriarkatet som i ett grekiskt ödesdrama?

 

Foto: Helene Ringberg

Läs också:

Internationella Kvinnodagen för alla

8mars

Idag är det Internationella Kvinnodagen, den dag på året då media problematiserar kvinnors situation i Sverige och världen. Missförstå mig rätt, det är bra att det görs, men det borde göras mer och oftare. Som Sarah Britz skriver i dagens GP:

Men jag vill slå fast – kvinnohat och våld mot kvinnor är ingen kvinnofråga. Det är en brännande samhällsfråga, aktuell 365 dagar om året, som involverar alla som anser sig ha rätten att leva i ett demokratiskt samhälle.

Det är så lätt att tänka att vi ändå har det bra i Sverige. Att vi kommit så långt att vi inte behöver prata om jämställdhet. Men hatet, hatet blir inte mindre, snarare grövre då den bittre hataren så lätt kan slänga ut något via sin dator eller telefon. Hatet som nästan knäcker vissa kvinnor, som gjort misstaget att tala om bristen på jämställdhet och jämlikhet som ett problem. Alexandra Pascalidou är en av dem, men då hon är en synnerligen modig människa låter hon sig inte knäckas. Tack vare modiga kvinnor som Alexandra Pascalidou finns det hopp om världen. Och kampen är som Sara Britz skriver allas. Därför ger också dessa afghanska män kvinnor hopp. Vi får inte förenkla det till att alla män är förtryckare och alla kvinnor offer, men vara medvetna om att det finns samhällsstrukturer som gör att detta maktförhållande är allt för vanligt.

Även Birgitta Ohlsson skriver om kvinnors situation idag och då om den ekonomiska förutsättningen som krävs för att uppnå jämställdhet och jämlikhet. Jag har svårt att se hur vägen dit ska gå via RUT, men frågan är större än partipolitik, eller borde vara det. En inkomst gör att kvinnor kan lämna en situation som förtryckt. Det är inte det enda som krävs, men inkomst är en förutsättning för att kunna styra sitt liv. Jag tänker på Maj, huvudpersonen i Kristina Sandbergs trilogi, som placerades i ett liv hon inte önskat.

Jag läser också kommentarerna till Ohlssons text och det är som vanligt kommentarerna som gör mig gråtfärdig. Vems fel är det att kvinnor inte har en lön att leva på? Självklart deras eget. De får väl välja bort barn, man och vissa jobb om de nu tycker att dessa saker är fällor. Hur enkelspårigt är inte ett sådant resonemang? Poängen är möjligen att det ofta talas om kvinnofällor, men sällan om mansfällor. För visst är dagens ojämställda samhälle på många sätt en fälla även för män.

Vi lever i ett av världens mest jämställda män hävdar många. Ändå har vi lång väg att gå innan män och kvinnor värderas lika högt. Läs bara denna artikel om hur svenska politiker blir bemötta.

 

Läs också:

Häng på i Kulturkollos bloggstafett

alt1-e1424627907451

Åttonde mars är en dag som inte borde behövas, ja det är ju egentligen inte så att jag har något emot just siffran åtta eller ens månaden mars (även om det kan vara en rätt grå månad) men jag tänker på det där att just den dagen är Internationella Kvinnodagen. En dag då vi sätter fokus på de orättvisor som drabbar kvinnor. Något vi borde göra alla dagar om året. Men nu finns Internationella Kvinnodagen och den behövs. Och när den nu finns och dessutom behövs vill vi uppmärksamma den på Kulturkollo.

Vi bjuder därför in just dig att delta i en bloggstafett med kvinnotema på den där dagen som inte borde behövas, men som ändå behövs (men den som säger grattis till mig just den dagen lär ångra det) och då ska våra röster höras, så att den där dagen kanske inte behövs så många år till.

Ungefär så där.

Läs mer om stafetten på Kulturkollo och då klickar du här.

Läs också:

Jag delar den här åsikten …

8mars

Rossana Dinamarca är en politiker jag beundrar och det här är ett av de tweets hon skrev idag. Följ henne gärna på @rossa_d

Och svaret hade jag med kunnat ge.

Läs också:

« Older Entries