Tag Archives: Haruki Murakami

Kanonkalendern del 28

Att få med alla favoriter under en månad är självklart omöjligt och idag fuskar jag för att i alla fall få med några fler. Jag vill lyfta fram två titlar med en strand i titeln och som båda blinkar åt andra världskriget på ett annorlunda sätt.

På stranden av Nevil Shute utspelar sig efter andra världskriget och faktiskt också efter det tredje, då vätebomber förstört hela norra halvklotet. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv.

Vi får träffa paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför staden. Peter arbetar i flottan och får som sista uppdrag att åka med en ubåt till USA:s östra kust för att bland annat undersöka radiosignaler som kommer därifrån. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen.

Yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger i allt för mycket konjak, blir ett stort stöd för Dwight. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva.

Alla hanterar situationen olika. Många väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på.

Jag tycker att På stranden är en av de bästa dystopier som skrivits. Det är en kraftfull roman, som i sin skenbara enkelhet försöker få oss att tänka på hur skört livet är.

Kafka på stranden av Haruki Murakami är en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något.

Kopplingen till andra världskriget sker genom bokens andra huvudperson Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Egentligen är Kafka på stranden inte min favorit av Haruki Murakami, eller den var det inte då jag läste den, men faktiskt är det den bok av den kände japanen som jag tänker på oftast. Det är därför den får vara med bland kanonböckerna.

Läs också:

Och årets nobelpristagare blir …

I år orkar jag egentligen inte spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag har inga riktigt stora favoriter kvar känns det som och sörjer fortfarande över att Assia Djebar aldrig fick priset. Det blir säkert någon gubbig tråkgubbe som jag absolut inte vill läsa något av, tänker jag bittert, men sedan tänker jag att det trots allt är väldigt roligt att spekulera.

Klockan 13.00 på torsdag öppnar Sara Danius dörrarna för att sedan kliva ut och för andra gången avslöja vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Förra året vann Svetlana Aleksijevitj och det var ett bra val. Ännu har jag inte fått tummen ur att läsa mer än utdrag ur hennes böcker, men jag har följt henne som journalist.

Eftersom jag inte tror ett skit på att kön och/eller geografiskt hemvist inte har betydelse för Svenska Akademiens val, känns det otroligt att det blir en kvinna som får priset på torsdag. Annars hade det varit roligt om Nawal El Saadawi eller Margaret Atwood prisades. Atwood har både kön och geografisk hemvist emot sig. Och nej, kön ska inte spela någon roll, men med tanke på att endast 14 av över 100 pristagare hittills är kvinnor, gör det utan tvekan det. Kvinnor borde få priset minns tjugo år i rad.

Förra året påpekade Per Wästberg i en artikel att Svenska Akademien inte heller tar hänsyn till politik när de väljer pristagare. Visserligen har de valt rötägg som V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa och valet av Mo Yan kritiserades på grund av författarens täta band med staten. Ändå tror jag att Adonis har diskvalificerat sig som pristagare genom sin kontroversiella bok Våld och islam. I alla fall skulle jag bli väldigt överraskad om han fick priset i år. Inte heller tror jag att amerikanska författare kommer att uppmärksammas i år av rädsla för att sätta mer fokus på Donald Trump än nödvändigt. Joyce Carol Oates, som ofta nämns i förhandsspekulationerna har därmed tre saker emot sig i år: sitt kön, sitt hemland och som alltid det faktum att hon anses för produktiv för att vara riktigt seriös. Philip Roth ligger bättre till än vanligt om man ska tro oddsen och blir det en amerikan tror jag på honom. Han är mycket troligt inte en vän av Trump och dessutom tillräckligt hemlig för att inte säga något olämpligt.

Så vem får priset? Haruki Murakami om man får tro spelbolagen, men jag tror att han faller på sin popularitet. Svenska Akademien brukar vilja lyfta en författare som ännu inte upptäckts av den stora publiken och då faller Murakami bort. Asien eller Afrika vore dock troliga områden och då jag gärna ser en poet som pristagare håller jag en tumme för Ko Un från Sydkorea. Han har kopplingar till Tranströmer, vilket kan vara en fördel, eller kanske ligga honom i fatet. Det är omöjligt att veta. En nackdel kan det dock vara att hans produktion är tämligen liten, men några titlar finns i alla fall översatta till svenska. Oddsen är dock emot honom, men dem ska man kanske inte lita på ändå.

En författare som har låga odds är Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya. Han är dessutom aktuell med nya utgåvor av ett flertal romaner, vilket skulle göra det roligt för förlag och bokhandlare om han vann. Det var dessutom väldigt länge sedan en författare från Afrika prisades och de senaste pristagarna Coetzee och Gordimer har europeiska rötter. Wa Thiong’o kommer till Stockholm Literature om några veckor och visst vore det riktigt coolt om invigningstalaren blev årets pristagare.

 

 

Läs också:

Boktips i studenttider

Idag tar ”mina” två estettreor studenter. Elever som jag haft nöjet att undervisa under två år. Som en sommarpresent till dem och andra som nu ger sig ut i livet bjuder jag på en lista med böcker som jag tycker är läsvärda. En blandning av gammalt och nytt. En del känner mina elever igen från min kära bokvagn som jag drar runt på.

Det finns vissa klassiker man ”ska” ha läst, men alla passar inte unga och är bra att vänta med. Jag tycker dock att de som inte läste Kallocain av Karin Boye ska göra det. Själv tänker jag läsa 1984 av George Orwell i sommar.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är bra, liksom Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Båda böckerna har blivit film dessutom.

Just F. Scott Fitzgerald finns med i romanen Åren i Paris av Paula McLain, som handlar om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. En slags fejkbiografi, men riktigt läsvärd. I den skriver Hemingway bland annat En fest för livet.

Sedan är jag ett fan av Elin Wägner. En cool kvinna som var före sin tid. Norrtullsligan är bra, men smärtsamt aktuell och Pennskaftet hennes kanske mest kända.

Kanske är Per Anders Fogelström för långsam, men jag tycker ändå att ni ska försöka er på hans serie om Stockholm under nästan 100 år, som inleds med Mina drömmars stad.

Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

Sprid er läsning geografiskt, så kan ni resa jorden runt med hjälp av litteraturen. Här är några tips:

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

No och jag av Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala. Författaren kommer till Bokmässan i höst, liksom en annan favorit Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuella författare. Hans debutbok Ett arabiskt vemod är riktigt bra. Mycket om identitet och sökande efter sitt sanna jag. Ett annat tips på samma tema är En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina från Kenya.

Vi har ju fokuserat en del på just temat identitet och jag vill passa på att tipsa om några böcker till på just på det temat (vilket typ skulle kunna vara vilken bok som helst, men ändå).

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk. Snart kommer fortsättningen på Jag, En på svenska. Den heter En annan och jag har inte vågat läsa den, trots att jag köpte den på engelska i september.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Jag vet att jag tipsat om Om jag var din tjej av Meredith Russo, men den måste med här också. Läsvärd och på samma gång väldigt vanlig och väldigt ovanlig.

Och så avslutningsvis några färska, bra böcker. Några lättsamma, några svartare. Det blir ofta rätt så dystert när jag väljer böcker.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton är en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam. Mycket annorlunda och lite magisk.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven är hemsk, men bra. Den sätter psykisk ohälsa i centrum med allt vad det innebär. Även Lisa Bjärbos Djupa ro och Christine Lundgrens Jag lever, tror jag är bra böcker på samma tema.

Brutal och underhållande är två ord som bra beskriver Mats Strandbergs Färjan. Mycket läsvärd även för en skräckskeptiker.

Lite serier kanske?

Jag är den som är den av Elin Lucassi är en fantastisk seriebok med precis min humor. Jag utgår ifrån att ni inte missat Liv Strömquist, men om ni inte läst Prins Charles känsla måste ni göra det.

Marjane Satrapis serieromaner är också mycket läsvärda. Mest kända är Persepolis, som är hennes memoarer. Jag gillar nog Kyckling och plommon bäst.

Högt och lågt alltså, precis som bra läsning ska vara och kanske livet också. Idag sjunger ni om den ljusnande framtiden som är er och jag tänker på hur några av er sjöng på skolans cabaret och hur jag fällde en tår när jag tänkte på att ni faktiskt ska ta över världen och förhoppningsvis göra den till en bättre plats.

Jag tror på er!

 

PS Ni är både smarta OCH roliga att undervisa. Dessutom trevliga. Det är en utmärkt kombination. Låt ingen lura i er att det inte går att kombinera. DS

Läs också:

Några skräddarsydda boktips

Som boknörd och tillika svensklärare är det svårt att inte hoppa lite av glädje då en elev ber om boktips. Här kommer en lista böcker som jag tror skulle passa denna elev i år 3. Säkert passar de andra också. En salig blandning, men som vanligt flest böcker av kvinnor. Inser att jag behöver skärpa mig, men inte just nu.

 

No och jag av Delphine de Vigan, för att det är en bra bok både språkligt och innehållsmässigt. En nätt liten sak med stort innehåll. Teman som vänskap, orättvisor och utanförskap är centrala.

Antiloper av Ester Roxberg är en svart och sorglig bok om två vänner som snart ska ta studenten. De har varit nära hela gymnasiet, men börjar växa isär. Det är tydligt att de vill olika saker i livet. Roxberg har också skrivit om sin pappa i den intressanta boken Min pappa Ann-Christine.

Nina Bouraoui är en av mina favoritförfattare, mest för att hennes språk är så fantastisk. Kanske är det lite svårt, men jag tror att Pojkflickan kan funka. Det är en självbiografisk bok om att vara barn och fundera över sexualitet och annan tillhörighet.

Komma och gå av Taiye Selasi är en bok om fyra (nästan) vuxna syskon, som reser från USA till faderns hemland Ghana för att gå på hans begravningen. Ingen av dem har träffat sin far på många år, men trots detta spelar han självklart en stor roll i deras liv, både innan och efter han övergav dem. Otroligt bra och stark, med ett helt fantastiskt språk.

Den hemliga historien av Donna Tartt är en modern klassiker om en grupp elever som studerar i Julian Morrows exklusiva grupp. Vi vet redan från början att en av dem har dött, men inte hur eller varför. En riktigt bra bok.

Blindheten av José Saramago är en dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor en dag blir blinda. Det är en intressant studie i vad folk tar sig till när de tror att ingen ser. Saramago är visserligen Nobelpristagare, men det finns ingenting tungt över den här boken.

En bok som inte får missas är Jag, En av David Levithan. Eller egentligen vad som helst av honom. Jag gillar Levithans okomplicerade queerperspektiv och det ideala samhälle han målar upp i t.ex. Ibland bara måste manLiten parlör för älskande är hans enda vuxenbok och den är också fantastisk.

Titeln Onanisterna är kanske inte den mest mogna, men Patrik Lundberg har skrivit en bra bok om att växa upp och våga vara sig själv. Huvudpersonen Kim har alltid försökt hänga med de coola, men att ha skitit i skolan och hamnat på Komvux efter studenten är kanske inte jättecoolt egentligen.

Stål av Silvia Avallone är en berättelse om två unga flickor i ett Italien som inte besöks av turister. Visserligen bor de i Toscana, men i den lilla orten Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum.

Om inte nu så när av Annika Thor utspelar sig under andra världskriget. Det är inte direkt en trevlig bild som målas upp av ett samhälle som är allt annat än demokratiskt och tolerant.

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa handlar om Amal, som reser till sin barndomsstad Jenin med sin dotter. Början och slutet är deras resa och däremellan får vi läsa om Amals förfäder och deras historia i Israel och Palestina.

Haruki Murakami är en författare att älska eller hata, men ändå en författare en ”ska” ha läst. Ofta aktuell i Nobelprisspekulationer, även om jag inte tror att han är en direkt trolig pristagare. Min favorit är Norwegian Wood, men jag gillar också Kafka på stranden.

Chimamanda Ngozi Adichie är också en riktig favorit. Jag vill rekommendera tegelstenen En halv gul sol, men också bokversionen av hennes TED-talk som heter We should all be feminists.

 

 

Läs också:

Dagens citat: Haruki Murakami

3354

“If you only read the books that everyone else is reading, you can only think what everyone else is thinking.”

Läs också:

Bokgeografi Japan

frimärke2

Veckans bokgeografi tillägnas Anna som snart drar till Japan. Ett land som fascinerar och som jag gärna skulle besöka själv. Om inte annat för att få frossa i den fantastiska maten.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Det går inte att skriva om Japan, utan att skriva om Haruki Murakami. Jag har tappat bort honom lite, men är grymt sugen på att läsa nya boken Den färglöse Herr Tazaki, som kommer ut i maj. Den verkar riktigt bra.

Annars är mina favoriter Norwegian Wood och Kafka på stranden.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

I vackra Vi kom över havet skriver Julie Otsuka om de kvinnor som kom från Japan till USA under 1920-talet. I vi-form berättar de sin historia, om hur livet inte alltid blev som de tänkt sig i det nya landet, om hur acceptans ändrades till hat efter Pearl Harbour. Författaren är visserligen amerikan, men med rötter i Japan.

Nu kommer Otsukas nya bok När kejsaren var gudomlig som utspelar sig på 40-talet och jag bara längtar efter mer lästid så att jag kan ge mig på den.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag tänker alltid att jag ska läsa mig igenom alla nobelpristagare, men det blir liksom aldrig av att jag läser Kenzaburo Oe. Det känns mörkt, tungt och ganska tråkigt, men maken hävdar envist att Mardrömmen är läsvärd.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

1995 firade filmen 100 år och på Cinemateket på biografen Draken i Göteborg firade man genom att visa filmhistoriska pärlor. Var och varannan film beskrevs som banbrytande. Då såg jag Yojimbo -Livvakten av Akira Kurosawa och gillade den skarpt, trots att det inte alls är min typ av film. Filmer som inspirerats av den är bland annat För en handfull dollar, Last man standing och Korpen flyger.

 

Skriv gärna om kultur från Japan du också, i egen blogg eller i en kommentar.

Läs också:

Nej tack till tegelstenar…

Möjligen om jag slipper gymma på annat sätt.

Det jämförs tegelstenar i bokbloggarvärlden och jag har blivit taggad av Helena och Fanny.  Alltså gick jag igenom mina bokhyllor i jakt på lästa tegelstenar och konstaterade snabbt att det fanns få. Riktigt tjocka böcker är sällan mig grej måste jag erkänna. Kanske har med en viss bekvämlighet att göra. Faktum är att jag helt gett upp författare (läs Elizabeth George) för att böckerna blivit tjockare och tjockare. Men det kan hända att de (läs Elizabeth George) får en ny chans som tack för lång och trogen tjänst.

20130514-183519.jpg

En riktig tegelsten som jag faktiskt både läst och gillat är Vikram Seths En lämplig ung man som är en bra bit mer än 1000 sidor. Faktiskt välfyllda sådana, vilket sällan är fallet och det är kanske därför jag inte gillar tegelstenar – de innehåller helt enkelt (i princip alltid) för mycket oviktig information. Får du inte sagt det du har sagt på 400 sidor kanske du ska säga det på annat sätt, alternativt skriva två böcker.

Ni skymtar också Marve Binchys Tänd ett litet ljus på ungefär 600 sidor, vilket väl får räknas som en tegelsten. Det ska vara en mycket lättläst bok om jag ska orka 600 sidor och en period i min ungdom slukade jag böcker av nämnda Binchy och mysdrottningen Rosamund Pilcher vars Välkommen hem är på modiga 680 sidor och jag minns att jag tyckte den var för lång. Min favorit av henne September (nej, jag vågar inte läsa om den) skymtas och dess 479 sidor läste jag utan att sucka en enda gång.

20130514-183345.jpg

 

Lättlästa och spännande böcker funkar bättre att läsa trots sidantalet. Som den här till exempel.

20130514-183423.jpg

 

Men 500 sidor kanske inte räknas som tegelsten?

Annars är det främst lyrik jag gillar i tegelstensform. Då behöver en inte läsa från pärm till pärm.

20130514-183337.jpg

Eller ordböcker.

20130514-183436.jpg

Och så de där tegelstenarna som jag har tänkt läsa. Någon gång i framtiden. Bara sisådär 30 år kvar till pension.

20130514-183409.jpg

 

20130514-183358.jpg

 

 

 

 

Läs också:

Jag ska inte göra en läslista….

… för då slutar det bara med att jag läser helt andra böcker. Tänkte i alla fall försöka få in lite fler länder i lässtatistiken de sista veckorna på 2012. Får se hur det går med det.

Böcker som skulle kunna bli lästa är:

Middagen av Herman Koch, Nederländerna.

Ett arabiskt vemod av Abdellah Taïa, Marocko.

1Q84 Andra boken, Haruki Murakami, då jag faktiskt inte läst något från Japan i år.

Small worldMartin Suter, Schweiz.

 

 

Har lite annat smått och gott i  hyllan också, men det här räcker nog. Känner jag mig själv blir de inte lästa ändå just nu, men speciellt de två första böckerna är jag riktigt sugen på.

Läs också:

Stadsbesök: Tokyo

 

Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg, aha, jag längtar att få se dig. Tokyo jag tänker på dig, nu jag tar steg för steg, aha, mot allt du har att ge mig. Det bor en geisha i mig.

Med hjälp av litteratur, film, musik och andra kulturella ting går det att resa vart man vill. Idag drar vi till Tokyo och hittar du ingen bok eller film som utspelar sig i just den staden, funkar det utmärkt med någon annan japansk stad.

I verkligheten har jag inte varit i Tokyo och är inte heller på väg dit. Det verkar vara en spännande stad, men står inte högst på min lista. Just maten skulle dock vara värd ett besök och till MomatThe National Museum of Modern art där du självklart kan titta på modern japansk konst, skulle jag definitivt vilja åka.

I Efter mörkrets inbrott är en kortroman av Haruki Murakami som utspelar sig under en natt i Tokyo. Den tillhör de böcker av Murakami jag inte läst, men jag vill definitivt göra det.

Ung kvinna och gammal man inleder ett förhållande. Egentligen borde Lost in Translation inte vara något för mig, men jag älskade den och skulle gärna se om den.

Vad hittar du för kulturella kopplingar till Tokyo?

 

Läs också:

Spekulationer, spekulationer, spekulationer…

Blir det Haruki Murakami som tilldelas årets nobelpris? Jag tror inte det, trots att oddsen på honom som vinnare är riktigt låga. Visserligen tycker jag om de böcker av honom som jag läst, men jag är tveksam till huruvida han (ännu) hör hemma i nobelprissammanhang.

I SvD spekulerar en rad litteratur- och kulturpersoner kring vem som blir vinnaren 2012.  I ett bildspel lyfter de fram fyra favoriter, där Murakami är en och min favorit Assia Djebar en annan.

Ett namn som återkommer ofta är Philip Roth, en författare jag tycker om och definitivt kan se som vinnare. Det verkar som om många gärna ser en nordamerikansk vinnare, men så har å andra sidan många av de intervjuade från just den världsdelen. Trots att Philip Roth är bra, ser jag hellre Alice Munro som vinnare. Hennes noveller är verkligen något utöver det vanliga. William Trevor nämns som en alternativ novellist och hans namn ligger ovanligt högt på vadslagningslistorna i år. Jag har ingen litterär relation till honom, men vet att jag läst en bok i tonåren. Ett ganska ofarligt val känns det som. Högt på listan ligger också Péter Nádas, som jag inte heller vet mycket om. Om det fortfarande är Europa som gäller är han möjligen ett troligt val, tillsammans med Ismael Kadare eller  Cees Nooteboom. Säkert bra författare, men inte lockar de mig till läsning direkt.

Vill Akademien vara lite mer politisk kan de kanske välja Salman Rushdie, som verkar vara en populär kandidat bland de intervjuade. Eller Joyce Carol Oates. Två val jag absolut tycker är bra om än inte så spännande.

Oddsen tyder på en pristagare från Asien, något som Kulturnytt menar handlar om en strid mellan kinesiska och japanska intressen, snarare än om den tänkbara vinnaren. Många hoppas på en vinnare från Nordamerika och ska man tro Betsson blir det Oates som tar hem priset. Själv säger jag Afrika. Om inte Djebar, så kanske Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe, som också återfinns på vadslagningslistorna. Eller varför inte Nuruddin Farah eller Nawal El Saadawi, som det varit märkligt tyst om i förhandssnacket i år.

Jag är kluven mellan att den som prisas är en författare jag läst och gillat och en jag inte läst men är nyfiken på. Tråkigast är väl om det blir någon jag inte läst och inte heller känner för att läsa. Så har det varit de senaste åren, undantaget Tranströmer. Något som kan göra mig lite orolig, då de som väljer är ungefär de samma.

Frågan är om min reaktion i morgon klockan 13.00 kommer bli ett äntligen, ett jahaja eller, hemska tanke, ett vem?

 

 

Läs också:

« Older Entries