Jag skrev min c-uppsats i historia om Kerstin Hesselgren, första kvinnan i första kammaren, och medias syn på henne. Hon kallades “ett oskrivet rosa blad” och trots sin gedigna bakgrund sågs hon på med skepsis. Det här var 1997 och sedan dess har jag fascinerats av de kvinnor som var pionjärer på olika sätt i ett samhälle i förändring.
Jag håller på att läsa Vår rättmätiga plats av Barbro Hedvall och tänker att jag borde friska upp mina kunskaper om denna tid. Hedvall intervjuas i dagen DN och berättar där om den konservativa första kammaren som röstade nej till kvinnlig rösträtt. Lite spännande att det var där den första kvinnan tog plats, då valet till andra kammaren kom senare.
Om kvinnan blev politiskt aktiv skulle hemmet vanvårdas, menade många män. Tur då kanske att just Kerstin Hesselgren inte hade någon familj. Nu tillhörde hon inte de som stod i spetsen för rösträttskampen, men hon bad absolut inte om ursäkt för sig själv.
Det finns många starka kvinnor, som gjort mycket för jämställdheten i Sverige. Bra att deras kamp får lite uppmärksamhet så att de inte helt glöms bort. Jag har mest koll på den gruppen som Hedvall kallar pennskaften, där Elin Wägner ingår, och det är mycket intressant att få veta mer om de andra som kämpade för kvinnornas rättmätiga plats.
Jag återkommer när boken är utläst, om inte förr.
