Christina Wahldén skriver viktiga böcker och frågan är om serien om Ombeni tillhör de bästa och viktigaste hon skrivit. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och där kommer Ombeni ensam till Sverige. Eller, hon har faktiskt bott där ett tag innan vi får träffa henne, men när boken inleds ska hon klara sig själv då hon fyllt 18 och då räknas som vuxen.
Min systers dotter har många pappor är den andra boken om Ombeni, som nu blivit 20 och rotat sig ganska bra. Hon är fortfarande ganska ensam, men hon mår ganska bra trots allt. Det finns hopp och livet är inte lika nattsvart längre.
Ombeni hade två systrar. Nu har en kommit hela vägen till Sverige, men det är inte favoriten Isabelle, utan den arga och buttra Maua. En dag står hon i Sonjas affär och när Ombeni kommer dit är hon osäker på om det verkligen är hennes syster. Det var fyra år sedan de sågs. Fyra år sedan Ombeni lämnade rebellernas läger. Fyra år sedan hon lämnade sina systrar i helvetet. Tanken var att hon bara skulle hämta hjälp, men hon kom inte tillbaka. Istället fick hon hjälp att fly till Sverige och nu finns även hennes syster här.
Med sig har hon sin lilla, lilla dotter som hon döpt till Kitumaini. Maua och Kitumaini flyttar in hos Ombeni som helt plötsligt får ett stort ansvar tilldelat sig. Maua kan inte riktigt ta hand om sin dotter och lämnar henne till och med i mataffären en dag. Dottern har många pappor, alla våldtäktsmän och Maua kan inte riktigt knyta an till henne.
Ombeni arbetar vidare hos Tore på Tores tomater och han har ingenting emot att Kitumaini följer med ibland. En dag berättar han att det finns ett jobb åt Ombeni i Småland och ett litet hus där systrarna kan bo. De reser genom hela Sverige till en liten by där de snart rotar sig. Väntan på uppehållstillstånd gör att de inte riktigt kan slappna av och där Maua får avslag känns allting hopplöst. Advokaten överklagar och väntan blir lång.
Christina Wahldéns båda böcker om Ombeni från Kongo Kinshasa är läsvärd och ganska lättlästa. Därmed inte sagt att de är lätta att ta till sig, då de är väldigt svarta. Sannolika, kanske till och med sanna, och väldigt hemska. Jag rekommenderar dem till alla som på något sätt har med ensamkommande flyktingbarn att göra. Och till alla andra också förresten. Speciellt kanske till dem som menar att det inte finns asylskäl för flickor som Ombeni och Maua i Sverige och dem som tycker att det inte spelar någon roll vart de som utvisas tar vägen. Migrationsverket verkar allt för ofta tillhöra den gruppen.
