Tag Archives: Carin Hjulström

En snårig uppföljare

Jag tyckte om Finns inte på kartan, som var Carin Hjulströms första bok om journalisten Frida Fors. En charmig historia om ett litet småländskt samhälle som försvinner från kartan och kampen för att få nya invånare.

Tyvärr håller uppföljaren Hitta vilse inte alls samma klass. Frida har lämnat Småland och ska nu söka jobb på Aftonpressen. Lite onödigt med namnbytet kan jag tycka, då alla andra tidningar fått behålla sitt namn, men okej det är en petitess. Irriterande är det dock att Frida knappt hinner få jobbet innan hon blir av med det igen. Hon frilansar dock och ska då skriva om en porrstjärna i Spanien som självklart är en gamma skolkamrat. De träffas under Fridas besök hos sin pappa. Trevligt att träffa honom, men som så mycket annat i den här boken går det alldeles för snabbt. Det nya jobbet som informationsansvarig får vi också veta lite om och dessutom hinner Frida både städa danscafé, gå på dansträff och internetdejta. Några rader om den gamla chefen trycks också in i en halv parentes.

Trådarna är på tok för många och jag blir mest trött av att läsa denna hafsigt ihopslängda bok. Många trådar är bra, som den om Fridas missförstådda kollega Marita. Språket är övertydligt, personerna inte sällan stereotypa, tempus blandas hej vilt och mycket slarvas bort i en önskan att beskriva allt. Resultatet blir att vi får veta lite om mycket, men det finns ingenting att vila i.

Smålandsspåret är i princip borta, förutom ett kort besök på ett bröllop där personernas öden rabblas upp i en fart som är svår att hänga med i. Jag hade hellre sett att Hjulström inte helt övergivit personerna i förra boken och att hon dessutom nöjt sig med att föra in några få nya. Det hade funkat att låta Frida jobba på Aftonpressen och istället undersöka företaget Position som journalist. Det hade boken vunnit på.  Hela nätdejtinggrejen känns dessutom både onödig och lite löjlig.

Tyvärr måste jag säga att Hitta vilse är en besvikelse. Ingen bok jag kan rekommendera  någon att läsa.

Läs också:

Jag kan tydligen aldrig vara lagom

Jag har börjat läsa e-böcker och älskar det. Äntligen har jag verkligen insett de riktiga fördelarna med min iPad. Än så länge har jag bara lånat e-böcker från biblioteket och redan börjar jag bli lite orolig över mitt lite galna beteende. Jag har dels hunnit svära en del över att jag bara får låna 3 böcker i veckan, men jag har också ägnat en hel del tid åt att gå igenom alla e-böcker som finns att låna och lagt till 73 böcker i min minneslista.

När jag ska läsa de här 73 böckerna vet jag inte, men det känna ganska skönt att veta att jag har dem på ett ställe, i en fin lista, ifall jag skulle vilja läsa någon av dem.

För säkerhets skull kommer jag nog att gå igenom bibliotekets e-böcker några gånger till för att vara säker på att jag inte missat något. Det vore ju fruktansvärt.

Nästa bok att lånas hem blir troligen Om inte nu så när, Annika Thor eller kanske Hitta vilse av Carin Hjulström, eller möjligen Det fördolda av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt. Känns som bra sommarböcker alla tre.

Har också laddat ner en Kindle-app, köpt Who’s that girl? av Alexandra Potter (ett köp jag skyller helt på Miss E) och dessutom klickat in en hel del titlar i min önskelista.

Sedan har vi det stora problemet. Ska e-böckerna få hoppa in i bibliotekslaget och köplaget, eller är det så att vi har en ny utmanare i tävlingen?

Läs också:

Syns inte, finns inte

Jag tycker verkligen om Frida Fors, huvudpersonen i Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som kommer i pocket idag. Hon har enormt mycket skinn på näsan och trots att självförtroendet ibland brister, besitter hon allt och lite till. Ibland blir jag lite irriterad på att hon dönar på som en ångvält istället för att kanske reflektera lite, hon tänker väldigt sällan efter före och hamnar i en hel del annorlunda situationer. Lite av en Lotta skulle man kunna säga. Hon menar aldrig något illa och resultatet blir ofta, trots allt, ganska bra.

Frida Fors studerar till journalist och ska ut på sin slutpraktik. Alla har fått önska fem praktikplatser och de flesta har fått något av sina val. Pojkvännen Peter ska till Aftonbladet och är sjukt nöjd, medan Frida inte får något av sina fem val och blivit placerad på landsortstidningen Smålandsbladet. En anledning till detta är att Fridas mormor kommer från trakten och handledaren på Journalisthögskolan hoppas och tror att hon ska göra ett bra jobb då hon är expert på att göra en artikel av ingenting.

Frida får istället för att flytta till en lägenhet i Stockholm ta tåget till Eksjö och har ångest hela vägen. Hon får dock en ny vän på vägen i form av en nioårig invandrarflicka som hon byter telefonnummer med. Typiskt Frida att lyckas få kontakt med en helt okänd människa. Hon kan konsten att få alla att öppna sig, vilket blir tydligt många gånger i boken. Ibland är det osannolikt, men många gånger är det fint.

Väl på plats visar det sig att hennes handledare Harriet blivit sjukskriven och därför får Frida själv ansvara för den dagliga sidan från Bruserud, samhället som lever ett liv i skymundan och som till och med ska försvinna från kartan. Frida skriver om detta i tidningen och har dessutom mage att skriva att ingen bryr sig om detta, vilket självklart gör att invånarna på orten blir vansinniga.

De skapar en protestgrupp och bjuder in Frida och hennes chef Åke, en medelålders frånskild man som smygsuper i bilen, till mötet. De ska försvara Fridas artikel och lyckas ganska bra. Många i Bruserud är beredda att kämpa för att bygden ska leva. Tio nya bofasta behövs för att orten ska nå de hundra invånare som krävs för att få finnas kvar i kartboken och Frida försöker på alla sätt fixa det.

Finns inte på kartan är en charmig bok, men det känns som om Hjulström försökt få in alla idéer hon någonsin haft i en och samma bok. Det gör att handlingen blir lite väl spretig och det är egentligen ganska onödigt. Många trådar är spännande, som den med Gunnel som sitter på en sten vid vägen och skriver upp bilar som kör förbi och Dani som startat kiosk mitt ute i ödemarken och har frysen full av lammkebab som ingen köper, men många spår känns onödiga. Vi hade inte behövt få veta allt om kompisen Cillas förhållande och hennes föräldrars knäpphet är kanske viktig, men det leder inte riktigt någonstans. Den avdankade rocktjärnan Micke känns också lite onödig.

Lite för mycket alltså, men samtidigt läsvärt och trevligt. Problemet med en avfolkad landsbygd är viktigt och tanken att faktiskt erbjuda utsatta människor att bo i de krympande samhällena är uppfriskande och kanske till och med nödvändig.

Hjulström har skrivit en mänsklig och varm historia som kanske spretar lite mycket, men som definitivt är läsvärd. I september kommer bok nummer två om Frida Fors, Hitta vilse och den läser jag gärna.

Originalinlägget publicerades precis innan bloggflytten 2010-07-16

Läs också: