Carin Gerhardsen måste snart inta tronen som Sveriges deckardrottning. Hennes böcker håller ruggigt hög klass. I Vyssan Lull som kommer ut på Ordfronts förlag idag får vi för tredje gången träffa Conny Sjöberg och de andra poliserna på Hammarby polisstation.

Jag är på väg att sluta läsa redan efter en sida. Boken inleds nämligen med ett riktigt brutalt mord på en kvinna och hennes två barn. Utsatta barn har blivit något av Gerhardsens signum och de två mördade barnen är långt ifrån de enda som råkar illa ut. Obehaglig, men fruktansvärt bra läsning. Jag hade ytterst svårt att sluta läsa denna spännande och hemska historia med ett stort antal trådar som alla knyts ihop föredömligt.

De tidigare böckerna i serien heter Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn och de ska definitivt läsas i ordning. En av behållningarna är nämligen de sidospår som rör poliserna som löper som en röd tråd genom alla tre böckerna. Den här gånger står Einar Eriksson i centrum och hans historia vävs snyggt samman med Conny Sjöbergs sökande efter sitt förflutna.

Petra och Jenny som mycket kretsade kring i förra boken är nu lite mer i bakgrunden, men deras historia fortsätter likväl. Det skulle kunna vara så att polismästare Gunnar Malmberg tar mer plats i handlingen i nästa bok.

Gerhardsens sätt att väva in sina polisers historier i handlingen påminner mycket om Elizabeth George skrivande. Poliserna finns där av en anledning, det vi får veta om dem har betydelse och för handlingen framåt. Vi dränks inte i diskbänksrealism, utan lär istället känna huvudpersonerna lite mer.

Jag ser fram emot nästa bok för att få lära känna Conny, Petra, Jamal och de andra ännu bättre. Om du inte läst något av Carin Gerhardsen ännu ska du definitivt göra det. Jag är avundsjuk på dig som har tre riktigt bra böcker kvar att läsa.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-30 och då boken finns med i året Låna & läs känns det passande med en repris. Men du, läs de andra två böckerna först!

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen stod länge i bokhyllan utan att bli läst, men efter att den kommit med i Krimalfabetet ett flertal gånger var det helt klart dags. I boken varvas mördarens dagbok med berättelsen om polisens utredning. Ett väl använt grepp vid det här laget och precis som Johanna L på Bokhora så riktigt påpekade då hon skrev om den halvlästa Någon sorts frid , är det väldigt svårt att låta mördaren komma till tals på ett bra och annorlunda sätt. Det gäller att de avsnitten verkligen för historien framåt och bidrar till att vi som läsare får veta mer. Gerhardsen lyckas verkligen med detta. På många sätt påminner boken om en av mina favoritdeckare Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid. Mördaren vi får följa är verkligen obehaglig och vi får veta precis vad som rör sig i personens hjärna. Flera personer mördas och vid första anblick verkar det inte finnas något samband mellan dem. Vi vet dock sambandet långt innan polisen gör det. Det förstör spänningen lite, men jag vill inte vara utan den information mördaren ger oss.

Det märks att detta är första delen i en serie då polisernas privatliv får kanske lite väl mycket utrymme. Nu när vi vet vilka de är hoppas jag att detta minskar och att fokus istället ligger på utredningsarbetet. Jag tycker om Christer Sjöberg och hans kollegor vid Hammarby polisstation, men riktigt så mycket plats vill jag inte att de tar.

Pepparkakshuset är bra och riktigt obehaglig. Vi får med en brutal tydlighet ta del av barns grymhet och vilka följder den kan få. Det är helt klart en läsvärd deckare och jag ser fram emot att läsa fler böcker i Hammarbyserien. Det enda jag inte förstod är varför boken heter Pepparkakshuset. Någon som läst boken lite bättre och/eller kanske är lite smartare än jag som har en teori?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-01

Carin Gerhardsen är en riktigt bra deckarförfattare som blivit en favorit. Håll ögonen öppna, snart recenserar jag hennes andra två böcker.