Tag Archives: Boktolvan

En lagom kravlös utmaning är slutförd

  By enligt O | 2011/12/17 - 15:16 | Läsutmaningar
2 Comments

Min tanke med Boktolvan 2011 var att jag slutligen skulle få tummen ur att läsa författare som jag velat läsa länge, som som det av någon anledning aldrig blivit av att jag läst. Jag läste inte efter något speciellt schema och jag hade dessutom valt ut väldigt många fler än tolv författare. En lagom svår utmaning alltså och troligen var det därför jag faktiskt slutförde den.

 

En komplett Boktolva slutfördes i juli:

Kate Morton läst Den glömda trädgården i januari

Muriel Barbery läst Igelkottens elegans i januari

Monika Fagerholm läst Den amerikanska flickan i januari

Audrey Niffenegger läst Tidsresenärens hustru i februari

Sadie Jones läst Den utstötte i februari

Tana French läst In the Woods i april

Tatiana de Rosnay läst Sarahs nyckel i april

Jenny Han läst The summer I turned pretty i april

Dorothy Sayers läst Oskuld och arsenik i juni

Carol Ann Duffy småläst i juni/juli

Les Murray småläst i juni/juli och ordentligt i september.

Jonathan Safran Foer läst Extremely loud & incredibly close i juli

 

Därefter har jag också läst:

Michael Cunningham läst Timmarna i juli

Douglas Coupland läst Hey Nostradamus i juli.

Gillian Flynn läst Dark Places i december

Cormac McCarthy läst halva The Road och är tveksam till om jag läser mer.

 

Summa 15,5 författare och det måste väl anses mer än godkänt. Jag kör vidare med en nygammal Boktolva 2012. Fortfarande handlar det om författare jag länge tänkt läsa, men aldrig läst.

Läs också:

Vad är ett minne?

  By enligt O | 2011/12/06 - 17:29 | Thrillers
6 Comments

Det första av bokbloggarens tio budord författades av Helena och lyder:

Du skall ha många litterära gudar, och en av dem bör vara Gillian Flynn.

Nu har jag då äntligen läst något av denna av bokbloggare sönderkramade författarinna och jag vet inte om hon kvalar in som litterär gud ännu, men visst skriver hon bra.

Dark Places handlar om ett mord som redan har skett och en mördare som är dömt och som suttit fängslat i mer än 20 år.  Då som nu är det Libby och hennes familj som står i centrum. Då dog tre av dem, nu finns det två kvar och de har inte setts sedan den hemska kvällen som förändrade allt.

Libby var systern som överlevde då hennes två systrar och hennes mamma mördades brutalt. Libby var minstingen som undkom och också den som genom sitt vittnesmål såg till att brodern Ben dömdes för morden.

Libby har alltid varit säker på att hon verklige såg Ben döda tre medlemmar i sin egen familj. Hon vet att många tvekar, men själv är hon säker. Under de år som förflutit sedan morden har hon levt på pengar som samlades in till henne och placerades i en fond. Nu är det slut och smått desperat går hon med på att besöka The Kill Club en klubb för människor som älskar brottslingar och brott. Hon får 500 dollar och dessutom får hon träffa flera personer som är säkra på att Ben är oskyldig.  Hon erbjuds pengar för att besöka honom och för att kontakta personer från det förflutna.

Visst är det pengarna som drar, men det är inte det enda skälet att Libby börjar rota i det förflutna. Hon blir mer och mer fixerad vid att få reda på om sanningen stämmer överens med de minnen hon har, eller om hon helt enkelt hade fel. Långsamt, långsamt får vi veta sanningen i en sorts “två steg fram och ett tillbaka dans”.

Mordkvällen blir centrum av handlingen. Dels för att det självklart är en avgörande kväll i familjens liv, men också för att den tidsmässigt placeras mitt i boken. Vi får veta hur det var innan. Hur syskonen levde, hur Ben gled iväg och hur modern desperat försöker hålla liv i farmen och sköta sin familj. Det går sådär. Hon tycks aldrig räcka till och har ett minst sagt tufft liv. Barnens far är en riktig skitstövel och tillför ingenting mer än elände.

Vi får också veta lite om hur Libby haft det efter morden. Bilden av henne målas upp i små, små prickar som till slut ger oss en ganska helhetlig bild. Vi får också veta mer om Ben, men Flynn lyckas inte förmedla någon förståelse för honom.

Dark Places är välskrivet och spännande, men trots att jag läser snabbt blir jag inte riktigt berörd. Det är nästan för snyggt. Jag gillar dock den mörka stämningen och den läskiga miljön och vill definitivt läsa mer av Gillian Flynn.

 

 

Läs också:

Nya författare i Boktolvan

  By enligt O | 2011/10/05 - 14:49 | Bokaktiviteter
12 Comments

Jag har faktiskt fixat en av mina läsutmaningar i år, mycket tack vare att jag samlat  väldigt många av de författare jag vill läsa till en lång lista. Mycket att välja på alltså. En hel Boktolva har det blivit och faktiskt några författare till.

Tänkte köra samma utmaning nästa år och lägger därför till en del författare. De flesta i kategorin “författare jag tror att jag skulle gilla” och några som snarare landar under rubriken “författare som jag känner att jag borde läsa”. Inte sällan kombineras dessa båda epitet.

Tanken är att utmaningen ska innehålla författare jag tänkt läsa ett tag. Nya debutanter och nyss upptäckta finns därför inte här.

Dilsa Demirbag-Sten, som jag tror att jag skulle gilla.  Jag håller inte alltid med henne, men uppskattar hennes frispråkighet,

Beate Grimsrud, känns som en författare jag troligen kommer att gilla och en som definitivt bör läsas.

Jeffrey Eugenides och då menar jag Middlesex.

Sarah Rayner, har hört namnet mycket och det låter som en författare som ka n passa mig.

Niklas Rådström, egentligen också främst en bordeförfattare.

Stephen King, för att det är lite pinsamt att inte har läst något av honom.

Péter Esterházy för att jag fastnat för hans namn, hans uppenbarelse och lockas av några titlar.

Silke Scheuermann, måste bli av med min tyska hang-up.

Juan Marsé kanske kunde vara något.

Katie Fforde, för att det måste vara lite kul att läsa också.

Sebastian Barry, brukar dyka upp på en massa prislistor.

Delphine de Vigan, för att jag har No och jag hemma som verkar så himla bra och för att jag brukar älska franska böcker.

 

Det känns som en hyfsad blandning, möjligen lite mycket gammalt och tungt. Hjälp mig gärna att hitta fler författare!

Läs också:

Den svarta hunden

  By enligt O | 2011/09/21 - 15:24 | Lyrik
Leave a comment

 

Les Murray kallar sin depression för den svarta hunden, liksom Winston Churchill gjorde. Boken inleds med en essä  som handlar om hur han besegrat den svarta hunden. Tyvärr hade han fel. Han skulle behöva kämpa länge för att lära sig leva med denna hund som han troligen aldrig skulle besegra. I efterordet skriver han just om den odödliga hunden. Han skriver också om sina egna tillkortakommanden. Om hur han setts som en vulgär tjockis, en obildad lantis och ett störande element inom australiensisk kultur, medan han nått framgångar utomlands. Hans hat mot dem han kallar 68-vänster är passionerat och påminner om hur man måste hata sina mobbare. Det är den osäkre pojken inne i Murray som talar och det blir ibland lite väl känslosamt. Les Murray inser någonstans under sin kamp att han har Aspbergers, vilket kan förklara en del av hans svårigheter att interagera med andra.

Jag kan inte påstå att jag gillar personen Les Murray speciellt mycket. Han framstår som en konservativ buffel, med åsikter om vänsterfolk och feminister som jag absolut inte kan ställa upp på. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag verkligen tycker om hans dikter. Efter essän och dess efterord har han valt ut ett antal av sina dikter som utgör resten av boken. Jag tycker så mycket om dem, trots att det stör mig en aning att författaren är en väldigt fördomsfull man.

Det här är en liten, annorlunda bok skriven av en mycket annorlunda man. Ännu en svart bok om depression. En bra sådan, men nu behöver jag läsa något som får mig att asgarva, för att inte själv sjunka in i en alldeles för svart tillvaro. Dikterna är dock inte alls lika svarta som hans texter i just den här boken. Gå gärna in på hans hemsida och läs de dikter som finns publicerade där.

Och så var det ju det här med översättning av poesi. Jag måste säga att Les Murray fungerar både på engelska och på svenska för mig. Den 28/9 kommer en ny diktsamling ut på svenska på Brombergs Bokförlag. Den heter Längre Raklång och jag är sugen på att läsa.

 

Läs också:

En främling i familjen

  By enligt O | 2011/09/19 - 07:25 | Romaner
5 Comments

Du kommer aldrig att få det du vill.
Inte förrän du vet vad det är du vill.
Du vill egentligen inte det du vill.
Du vill ha det du inte kan få. Du vill
det besinningslöst. Det du tror du vill
är inte alls det du egentligen vill.
Du måste reda ut vad det är du vill,
och vad det verkligen är när man vill.

 

Ali Smith är med på min boktolvelista och jag hade på känn att hon skulle vara en författare i min smak. Jag är allt du drömt var verkligen en läsupplevelse utöver det vanliga. Smith leker med språket och formen för en roman. Jag gillar det skarpt, men kan tänka mig att många kan gå vilse.

Ännu en gåtfull kvinna är huvudpersonen i en bok jag läser. Det har blivit många den senaste tiden. Kvinnan heter Amber och dyker upp i familjen Smarts hyrda sommarhus då hennes bil gått sönder. Hon möter en familj i sönderfall och egentligen får vi inte veta så mycket om henne, mer än att hon sätter en boll i rullning som kommer att ställa till det en hel del.

Vi får lära känna familjen både genom Ambers och författarens ögon. Pappa Michael som undervisar, handleder och knullar studenter, mamma Eva som skriver böcker som är både historiska och skönlitterära och dessutom saknar sin Adam, sonen Magnus som blir Ambers förtrogne och dottern Astrid som älskar Amber, men hatar i princip allt annat. De tillbringar sommaren i ett sommarhus, med tillhörande städerska och försöker leka familj. Amber stannar i flera veckor och kanske har hon någonting med sönderfallet att göra, eller så klarar familjen Smart det helt på egen hand.

Det är ingen omedelbar kärlek mellan mig och Ali Smith. Först tycker jag bara att hon skriver onödigt omständligt och snurrigt. Sedan dras jag med i virvlarna och blir mer och mer förälskad. Det är så snyggt och samtidigt inte alls ytligt. Mitt i berättelsen finns ett diktavsnitt som jag verkligen älskar. Texten i början av inledningen är taget från detta.  Jag tycker också om det tvetydiga i historien och det faktum att min tolkning av slutet kanske inte alls är din.

Jag är glad att jag äntligen tar mig tid att läsa något av Ali Smith och vill definitivt läsa mer av henne. Guardians guide kan vara en hjälp i min fortsatta läsning av denna annorlunda och mycket begåvade författare. Kanske får jag läsa hennes There but for the på engelska, eller hoppas att den ges ut på svenska.

Läs också:

Hur ska jag säga…

  By enligt O | 2011/07/27 - 13:31 | Romaner
5 Comments

Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.

Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.

Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.

Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.

Varför gillade jag den då inte?

Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.

Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.

Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?

Och vad gillade jag?

Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.

Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.

Läs också:

9 av 12, check!

  By enligt O | 2011/07/09 - 11:51 | Bokaktiviteter
6 Comments

Det är bra att själv konstruera läsutmaningar som går ut på att nästan alla böcker jag vill läsa blir en utmaningsbok.  Hence Boktolvan, där jag just läst bok nio av de planerade tolv som ska läsas för att utmaningen ska anses fullgjord.

Det skulle kunna vara så att jag fixar de sista tre redan under semestern i Spanien. Jag har röjt runt bland alla högar och följande tre böcker ligger bra till för att få följa med i väskan:

Läs också:

Ett första möte med charmören

  By enligt O | 2011/07/08 - 07:44 | Deckare
Leave a comment

Jag har just läst ut Oskuld och arsenik, den första boken av Dorothy Sayers där Harriet Vane dyker upp. Hon står anklagad för att ha mördat sin före detta älskare med arsenik och det krävs inte många sidor innan lord Peter Wimsey är totalförälskad i henne. Han är dessutom övertygad om hennes oskuld och då juryn inte kan enas planeras en ny rättegång och tills dess är Wimsey säker på att han ska ha löst fallet.

En klassisk pusseldeckare med en hel del annorlunda ingredienser. Dels är Harriet Vane väldigt frispråkig och självständig. Hon är deckarförfattare och har ingen tanke på att nöja sig med att vara fru. Faktum är att hon gång på gång tackar nej till lord Peters frierier.

Lord Peter använder också en hel del oväntade metoder för att lösa fallet. Bland annat får vi följa med på en väldigt annorlunda och underhållande seans. Eller rättare sagt en serie seanser. Lösningen är lite långsökt, men jag köper det.

Böckerna om Harriet Vane och lord Peter Wimsey skrevs på 30-talet och jag kan mycket väl tänka mig att de var banbrytande på sin tid. Jag önskar att jag läst dem som mer romantisk tonåring, då det nu blir lite för mycket oooh och aaah över både språket och historien för min smak. Jag hade också svårt att komma in i boken, kanske för att det inte var den första boken i serien och personerna var svåra att hålla isär. Efter ett tag tog boken dock fart och jag avslutade läsningen med känslan av att Harriet, Peter och Dorothy är bekantskaper som är värda att följa lite till.

Lord Peter Wimsey verkar ha satt många läsares hjärtan i brand. Visst är han charmig och visst är han trevlig, men jag behöver nog en bok eller två till för att kunna kapitulera.

Boken är en av fyra i den av Albert Bonniers förlag nyutgivna boxen. Mitt exemplar är dock en biblioteksbok modell äldre. Jag hade gärna läst en utgåva med ett lite mer moderniserat språk. Dessutom är jag nyfiken på efterorden av Anna-Karin Palm. Får nog se om biblioteket kan tänka sig att köpa in nyutgåvorna också.

Läs också:

Tematrio – Läsutmaningar

  By enligt O | 2011/05/26 - 12:31 | Bokaktiviteter
2 Comments

Ja, ni känner väl mig vid det här laget. Jag älskar att ge mig in i läsutmaningar, men att slutföra dem funkar inte riktigt lika bra. Det spelar faktiskt inte så stor roll, då boklistorna till utmaningarna ändå fungerar som inspiration. Veckans tematrio handlar om läsutmaningar.

1. Mest nöjd är jag med min egen utmaning Boktolvan där tanken är att jag ska läsa något av tolv författare som jag länge tänkt läsa. Det går rätt bra, har läst 8 böcker redan. Fler lär det bli. Minst 12 är tanken.

2. I sommar tänker jag försöka läsa några av de verklighetsbaserade böcker som står i hyllan. Inga nya inköp är tanken, utan hyll- och biblioteksläsning. Utmaningen hittar du här.

3. När vinnaren av 2011-års Nobelpris i litteratur avslöjas är målet att jag redan ska ha läst något av honom eller henne. Just nu läser jag Adam Zagajewski.

Här finns en rad andra utmaningar där jag håller mig mer passiv.

Läs också:

Boktolveuppdatering

  By enligt O | 2011/02/27 - 14:48 | Läsutmaningar
7 Comments

Hur går det med era Boktolvor? Tänkte bara kolla läget lite så här ett par månader in på det nya året. Själv kör jag med rivstartstaktiken då jag har en tendens att tröttna på läsutmaningar halvvägs eller ännu tidigare. Jag har hittills läst fem böcker av de tolv jag har som mål.

Jag startade med Kate Morton och hennes Den glömda trädgården som jag tyckte mycket om. Lite oväntat då det på pappret inte verkade vara en typisk Lindabok.

Monika Fagerholms Den amerikanska flickan föll mig däremot inte alls i smaken. Däremot är jag inte redo att ge upp Fagerholm riktigt ännu.

Helt överväldigad blev jag av mitt första möte med Muriel Barbery och Igelkottens elegans.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger tyckte jag också mycket om.

Den utstötte av Sadie Jones var förvisso nattsvart, men väldigt bra. Jag gillade hennes sätt att skriva och vill definitivt läsa mer.

Av fem lästa böcker tyckte jag mycket om fyra och det måste ses som en smärre succé. Nästa månad får det allt bli gubbarnas tur!

Läs också: