Tag Archives: Boktolvan

Läsutmaningar 2016 och 2017

Mitt mål 2016 var att läsa 125 böcker. Det gjorde jag inte, eller det gjorde jag egentligen med råge, men jag har inte räknat alla lättlästa böcker jag plöjt eller facklitteratur som endast handlar om jobb. Med detta sätt att räkna har jag läst 113 böcker, ungefär lika många som förra året då jag läste 115. Möjligen blir det någon mer utläst, men det är tveksamt.

Den geografiska spridningen var större än förra året. Jag läste böcker av författare från 25 länder och det var också mitt mål. Jag behåller samma mål nästa år, men räknar bort Sverige, så totalt 26 länder. Tanken är också att böckerna ska komma från alla världsdelar. Det lyckades jag med i år. Nu ska jag bara uppdatera min läslista med böcker från olika delar av världen.

Boktolvan som jag startade redan 2011, lägger jag ner i år. Jag har läst drygt böcker av drygt 40 författare som var nya för mig 2016 och endast tre av dem fanns med i Boktolvan. Det gör att utmaningen känns tämligen meningslös. Jag ser dock med glädje att många fortfarande kör på. Lycka till önskar jag er.

Klassiker planerar jag dock att läsa 2017 och där finns en chans att läsa flera av de författare som står på min vill-läsa-lista. Tio klassiker totalt är målet 2017 och det hoppas jag hålla.

Jag läser en del facklitteratur om skola och lärande. Då min skolblogg Ordklyverier i princip är nedlagd kan det hända att mer skoltankar dyker upp här. Det är varken ett löfte eller ett mål, men klart är att jag även fortsättningsvis kommer att lyfta bra, nya böcker som jag tror passar att läsa med ungdomar. Förhoppningsvis gör min klassikerutmaning också att listan med klassiker som passar att läsa på gymnasiet blir längre.

Jag väntar med att utvärdera 2016 mer. Först behöver jag skriva ikapp inlägg om de böcker jag läst under året. Därefter kommer de traditionsenliga diagrammen över min läsning innan det är dags att blicka framåt.

 

Läs också:

Någon slags boktolva 2016

Det var många år sedan jag först började med boktolvor, faktiskt redan 2011. Det första året läste jag fler än tolv böcker och var rejält taggad. Fortfarande gillar jag idén, men jag vet inte om listorna blivit tyngre eller om det bara är jag som är trögare.

I år ser jag listan som en inspiration och kanske blir det någon slags boktolva av det hela:

Agnes von Krusenstjerna

A.M. Homes

Ann Cleeves

Ann Patchett

Barbara Kingsolver

Clarice Lispector

Colm Tóibín

Elif Shafak

Evelyn Waugh

Faïza Guene

Hanya Yanagihara

Helen Dunmore

Hilary Mantel

Jennifer Niven

Jenny Diski

Jhumpa Lahiri

Joan Didion

Kim Leine

Lars Saabye Christensen

Linda Grant

Malin Kivelä

Marie NDiaye

Monica Ali

Muriel Spark

Nawal El Saadawi

Nuruddin Farah

Salim Bachi

Sara Stridsberg

Sigrid Undset

Sonya Hartnett

Svetlana Aleksievich

Tahmima Ahnan

Teju Cole

Victoria Benedictsson

 

Läs också:

Boktolvan 2015

Jag kör en Boktolva i år igen trots allt. Tanken är att 12 böcker av lika många författare ska läsas under 2015. 2014 stannade det vid 5, så det kan bara bli bättre. Helt ärligt har vissa namn stått på den här listan i flera år, men jag hyser ändå en tanke om att läsa något av dem. De är trots allt författare jag vill läsa något av. Några namn är nya för i år, andra har försvunnit (de är då de brukar bli lästa) och det de har gemensamt är att de är författare jag tycker att jag borde läsa, eller helt enkelt vill läsa. Vill går före borde i många fall. I år vill jag läsa kvinnor som fått Women’s Prize for Fiction (märk väl att kärt barn har många namn, mest känt är priset som Orange Prize for Fiction, nu är det Bailey’s som sponsrar) och en dessutom rad klassiska, svenska författare som jag tidigare missat. Även bland dem finns flest kvinnor. Jag ämnar totalt negligera det faktum att jag läser främst böcker av kvinnor, i år läser jag det jag vill oavsett författarens kön.

 

Agnes von Krusenstjerna

A.M. Homes

Ann Patchett

Barbara Kingsolver

Catherine Mavrikakis

Clarice Lispector

Colm Tóibín

Elif Shafak

Elin Olofsson

Evelyn Waugh

George Orwell

Helen Dunmore

Jenny Diski

Jhumpa Lahiri

Joan Didion

Kim Leine

Lars Saabye Christensen

Leif GW Persson

Linda Grant

Malin Kivelä

Monica Ali

Muriel Spark

Nawal El Saadawi

Patrick Modiano

Salim Bachi

Sara Stridsberg

Sigrid Undset

Sonya Hartnett

Stephen King

Tahmima Ahnan

Victoria Benedictsson

Vilka författare vill du upptäcka nästa år?

Läs också:

Den bortglömda Boktolvan

SilkeScheuermann_KrigEllerFred-721x1024-424x600

Som så mycket annat gällande läsning i år har min traditionella Boktolva hamnat lite i skymundan. Idag läste jag dock en novell av Silke Scheuermann från Novellix, Krig och fred,som är hämtad från novellsamlingen Rika flickor.

Det som är bra med singelnoveller är att det går att pröva en ny författare, utan att behöva läsa en hel bok. När jag läste Scheuermanns tyska kollega Juli Zehs Novellix-novell Den skänkta timmen, blev jag genast taget av språk och stil. Riktigt så blev det inte med Scheuermann. Språket känns lite knöligare och lite för omständligt för min smak.

Själva historien för tankarna till Esther i Lena Anderssons böcker, men Scheuermanns huvudperson har en pojkvän, en som älskar henne och vill flytta ihop med henne. Ändå väljer hon rollen som älskarinna till någon annan och hon funderar mycket på om hon, likt Natasja i Krig och fred, valt fel.

En annan författare vars Novellix gav mersmak är Sylvia Plath, som jag pinsamt nog inte läst något av tidigare. Hennes Johnny Panic och drömbibeln läste jag faktiskt redan i somras, men jag har glömt att skriva om den. Vilken totalt underbart absurd och galen historia det är. Vi får följa mannen som skriver ner andras drömmar till Johnny Panic i en fantastisk liten historia med ett lika fantastiskt omslag. Just omslag är definitivt något Novellix är bra på, förutom innehåll då.

Hittills i år har jag läst fem författare av det som skulle ha blivit tolv, så blir det ibland. Nya tag nästa år.

Läs också:

På väg hem

Reser i sällskap av jordens snyggaste pocketbok. Och så familjen självklart.

20121109-135546.jpg

Läs också:

Läsutmaning november

Jag behöver spurta i utmaningen Boktolvan. Jag behöver läsa ytterligare sju förfatare. Tanken är att jag ska göra det nu i november och tänkbara böcker att läsa är:

Frukost på Tiffany’s av Truman Capote, med sjukt snyggt omslag.

Fruit of the lemon av Andrea Levy som stått i hyllan i tusen år.

Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène, som jag lånat hem från biblioteket.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector, står också i hyllan.

Sade du, säger jag av Pia Juul, en styck halvläst diktsamling.

Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark, som faktiskt avancerat ända till sängbordet.

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn är ännu en hyllvärmare.

 

Som vanligt är risken stor att jag läser något helt annat…

Vad planerar du att läsa i november?

 

 

 

Läs också:

Jag siktar mot stjärnorna

Frågan i veckans bokbloggsjerka lyder som följer:

Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Ja du, ”läsutmaning” is my middle name. Jag hoppar på det mesta med ett hjärtligt ”men gud vad kul” och når kanske trädtopparna. Att utmana mitt läsande är roligt och att läsa tillsammans, men ändå ensam är något av bloggandets tjusning.

Saknar jag en utmaning så skapar jag den. I maj läser jag till exempel italienskt och har fått med mig ett gäng bloggare på tåget. Kanske djupdyker jag i ett annat land en annan månad lite mer spontant. Jag behöver nog bli lite mer spontan i mina läsutmaningar om de ska gå vägen. Samtidigt så är det inte så himla viktigt för mig att lyckas läsa en massa eller slutföra läsutmaningar. Det viktigaste är istället att ha diverse läslistor som inspiration och struktur. Jag är glad att jag för andra året i rad kör en Boktolva, då det betyder att jag får läst en hel del hyllvärmare och författare jag tänkt läsa länge.

En bra blandning är vad jag eftersträvar. Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått kanske skulle vara en bra utmaning?

Annars gillar jag alla veckovisa utmaningar som Bokbloggsjerkan, Tematrion och ibland svara jag på en fredagsfråga hos Bokhora. Grunden är dock att jag gör det jag tycker är kul, men att återkommande teman ger en bra struktur. Dessutom hittar jag en massa roliga bloggare genom dem.

Däremot har jag fortfarande inte kört någon läsutmaning på temat fotbollsspelares nationalitet, skostorlek och smeknamn, eller vad det nu var Vixxtoria föreslog. Kanske kan det bli en ny omgång bokgeografi inspirerat av fotbolls-EM i alla fall.

Läs också:

En klart positiv överraskning

Jag har läst min första bok av Kerstin Ekman, en författare jag tänkt läsa länge, men inte vågat mig på. Jag är glad att jag gav henne en chans  och väldigt överraskad över hur himla roligt jag hade under läsningen. Vilken bok? Hennes senaste Grand final i skojarbranschen, en bok som tog lång tid att läsa och som kanske inte var alldeles lättforcerad, men helt klart läsvärd.

Historien om de två kvinnorna som bildar två sidor av en författare, den yttre och den inre. Lillemor Troj, vacker och älskvärd, en kvinna som vet hur man för sig och Babba, som är den som faktiskt skriver böckerna. Nu har den senare skrivit ett manus där hon avslöjar allt. Vad händer nu? Vad händer med läsarna som älskar Lillemor Troj?

Att Lillmor blivit den som andra tror är författaren är egentligen Babba själv skuld till. Hon visste tidigt med sig att hon var för ful för att bli känd och hon valde istället Lillemor att representera hennes novell i en novelltävling. Har hon ens rätt att ändra sig? Hur är det egentligen med Babbas ansvar i hela historien? Och vilket ansvar har Lillemor?

Många frågor, många spekulationer, men kanske inte så många svar. Dem får man fundera ut själv. Hur hade böckerna egentligen blivit om de två kvinnorna inte samarbetat? Helt klart är att det var väldigt intressant att följa detta mycket udda samarbete och dessa två fascinerande kvinnor. Egentligen får vi inte veta så himla mycket om dem, men varje pusselbit är perfekt lagd.

Jag har verkligen roligt när jag läser Grand final i skojarbranschen och den sylvassa kritiken av vårt ytliga samhälle. Jag är glad att jag äntligen tillät mig att upptäcka Kerstin Ekman, som inte alls var så trist och tråkig som jag befarade. Jag gillade henne faktiskt, precis som jag trots allt förutspådde.

 

Läs också:

Att leva i sin bubbla

Claire Castillons nya bok Bubblor innehåller 38 korta noveller om personer som befinner sig i en bubbla och verkar ha svårt att kunna eller vilja förstå världen utanför. Alla är skrivna i jag-form och alla är väldigt känslofyllda. Språket är intensivt och tempot är inte sällan frenetiskt. Som läsare översköljs du av ord och jag var tvungen att ta en paus ibland. Novellerna är fantastiska, men läs dem gärna under flera lästillfällen, för att hinna bearbeta dem. Annars tror jag att tempot gör att du läser för snabbt. I alla fall kändes det så för mig.

När jag läste första novellen ”Annabelle” om kvinnan med barn som pratar till en väninna som inte har några och ”bjuder in” henne till sig. Ingen trevlig inbjudan alls, utan istället tar hon förgivet att alla andra älskar hennes barn lika mycket som henne själv och att andra har lättare att anpassa sina liv än vad hon har. Totalt egocentrisk som så många andra i Castillons värld.

Jag ser helst att du kommer hit. Annars blir det för krångligt. Förresten, kom klockan sju. Om jag inte hinner laga till något beställer vi pizza. Men ta med vin, om du kan eller snarare om du vill ha. Själv dricker jag inte längre.

En inledning som kanske inte låter så hemsk, men sedan smattrar orden på i en monolog där tempot blir högre och högre. Där det handlar om att tala om sig själv, men aldrig att lyssna på någon annan.

Jag är livrädd för att bli som jaget i denna första novell. Så rädd att jag nästan slutat bjuda hem folk då jag tänker att de kanske inte orkar ta sig långt ut i skogen och att de säkert hellre umgås utan mina ungar. Överdrivet åt andra hållet kanske. Eller bara vinterns fel.

Många av huvudpersonerna i de intensiva novellerna i Bubblor pratar mycket mer än de lyssnar. Faktum är att de sällan verkar bry sig om någon annan än sig själv. Knappt ens sina barn. I alla fall gör mamman i den hemska novellen ”Dominique” och även föräldrarna i ”Prudence” och ”Ondine” är minst sagt knepiga. Den senare är en av flera noveller med en riktigt absurd twist i.

Jag tänker att vi alla lever i vår lilla värld och att vi inte vill att någon ska kritisera den. Det är säkert åtta år sedan som jag lyckades slänga ur mig något om en väns lilla värld och menade att hon inte kunde förstå min situation. Den som faktiskt var min lika lilla värld, men större för mig då jag befann mig  mitt i den. Jag får fortfarande ibland höra att det var en ytterst korkad kommentar. Och det var det.

Ofta är vi så upptagna av oss själva och våra egna problem att vi inte förtår andra. För ett par dagar sedan twittrade Ann Heberlein desperat om sin ångest och gjorde mig riktigt orolig. Allt gick bra, kanske tack vare twitter. När jag läste tillbaka i hennes feed förstod jag dock att allt kanske kändes så illa som det gjorde på grund av twitter. Någon (som nu har bett om ursäkt) menade att det var konstigt att Heberlein ställde in ett åtagande för att hon haft en panikattack. En sådan är väl över på femton minuter. Hur kan någon veta det som inte vet precis hur en annan person upplever en panikattack? Hur vet någon att en sådan är över efter en viss tid?

Vi har så lätt att döma andra utifrån vår egen tolkning av verkligheten. Det blir ännu tydligare efter att jag läst Bubblor. Vi kan inte veta allt om någon annan, men kanske får vi veta mer om vi slutar prata om oss själva och istället lyssnar.

Jag har fått smak på Claire Castillons brutala och absurda värds och är kanske mest nyfiken på att läsa hennes roman Därunder ett helvete. Sekwa har dessutom gett ut novellsamlingarna Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska

Läs också:

Det där med nyårslöften

Jag simmade i morse och sedan januari har denna stund blivit mycket trevligare. Det handlar inte alls om min eventuella form och kondition utan istället om andras brutna nyårslöften. Det är gott om plats i bassängen och då är det bra mycket bättre att simma.

Nyårslöften ja. Kanske dags att fundera över hur mina litterära sådana går. Med själva motionerandet går det ganska bra faktiskt. Frukost med tillhörande lässtund i simhallen gör att det blir lite lättare att faktiskt ta sig dit. Idag började jag läsa Det borde finnas regler av Lina Arvidsson och den verkar väldigt lovande.

Övriga nyårslöften går minst sagt sådär. Eller fel, de mer filosofiska löftena från Lyrans tematrio håller jag rätt så bra. Jag har läst det jag har lust till i stor utsträckning, läst en del nya författare. Tyvärr har jag ännu inte återupptäckt så många författare och med hyllvärmarna går det inte alls bra. Däremot har jag lånat mycket på biblioteket.

Jag har unnat mig en del lästid, men det har varit lite motigt ändå. Visst har jag läst och visst har jag läst mycket bra, men den där riktiga läsglädjen har inte riktigt infunnit sig. Nu har jag dock läst ett par riktigt bra ungdomsböcker och det känns som om flytet är tillbaka. Hoppas, hoppas!

När det gäller geografi har jag varit riktigt kass. Nästan bara svenska, brittiska och amerikanska författare hittills. Skärpning på det. Några boktolveböcker har det blivit, en andra chans och en Strindberg. Jag behöver läslust för att kunna ge mig på mer utmanande böcker, går det trögt vill jag mest lyxläsa.

 

 

Läs också:

« Older Entries