Vad hände egentligen i skogen?

min boktolvelista stod också Tana Franch och nu när jag läst In the Woods kan jag konstatera att det inte är den sista bok jag kommer att läsa av denna författare. Det är högklassig spänningslitteratur, välskrivet och välkomponerat. Personerna är levande och tillåts visa mer personlighet än i många andra deckare. Vi slipper dessutom långa utredningsmöten på polisstationen. Tana French gör det mer personligt än så och våra tre utredare jobbar visserligen dag och natt, men inte sällan över en bit mat och ett antal glas vin.

Huvudpersonen har två namn. En gång för länge sedan hette han Adam Ryan och brukade leka i skogen med sina vänner. En kväll när han var tolv år kom han tillbaka sönderriven och av vännerna fann man aldrig ett spår. Utredningen har självklart förföljt honom och nu när han blivit Rob Ryan, kriminalkommissarie har han chansen att börja rota i den igen.

Nu finns det också ett skäl att göra det. Den tolvårige Katy Devlin hittas nämligen mördad i samma skog. Hon är en lokalkändis, balettdansös som nu ska studera dans efter att hela byn samlat in pengar till skolavgifterna. Misstanken faller dels på några av arkeologerna som gräver efter fynd i skogen innan den nya motorvägen ska dras rakt igenom skogen.

Katys pappa är aktiv i arbetet mot motorvägen och hans kamp kanske har retat någon så mycket att hans dotter mördas. Rob kommer också ihåg att pappan brukade hänga i skogen ungefär samtidigt om hans kompisar försvann. Det finns många trådar i den här historien helt klart och det är ruskigt spännande. Det som drar ner betyget något är att vissa trådar lämnas lösa. Kanske medvetet, men inte desto mer irriterande.

Robs kollega Cassie Maddox är också hans bästa vän. Hon är en av de få som vet om hans tidigare identitet och anledningen till att han inte har kvar sitt nya namn. Jag gillar verkligen att läsa om de två vännerna. De är lätta att tycka om och engagera sig i. Sam O’Neill är först det tredje hjulet, men blir mer och mer viktig.

Cassie finns med även i nästa bok av French, som på svenska heter Okänt offer, läser den dock gärna på engelska då jag gillade språket som var snyggt och lagom svårt. Den heter då The likeness. När jag läser om vad den handlar om är jag väldigt, väldigt glad att jag inte läste Okänt offer när jag hittade den i Thailand. Jag tror att det här är en serie som mår bäst av att läsas i ordning. Sugen på mer är jag helt klart. Tana French påminner om Tami Hoag, i alla fall när Tami Hoag var som bäst som i A thin dark line.

 

Läs också:

Vägen känns lång

Ni vet min Boktolva, den som det gick så himla bra med i januari och februari? Nu går det inte så bra. Jag håller på med The Road av Cormac McCarthy och den är så himla seg och tråkig.

Nu vet jag att andra älskar den här boken, Lyran har till exempel utsett den till bästa dystopi, men jag förstår ärligt talat inte storheten. Nu vill jag ha tre skäl (minst) till att jag ska fortsätta läsningen.

Hittills ser min egen lista ut så här:

För

Den är med i Boktolvan.

Det är kul att ha läst den.

Om alla älskar den kan jag provocera många med en sågning.

 

Emot

Jag kan se filmen med Snygg-Viggo istället.

Jag måste lära mig att avbryta läsning av tråkiga böcker.

Det här är en mycket tråkig bok.

 

Läs också:

Kvinna på ett tåg

Imorgon blir jag upphämtad strax före sex för färd mot Göteborgs C där tåget mot Stockholm rullar iväg. Tre timmar tar tågresan och då ska det hinnas med frukost och lite pepptalk inför mötesdagen. Det är därför jag bara plockar med två böcker. Inte Kvinnor på ett tåg trots rubriken, utan istället två boktolveböcker. Dels In the woods av Tana French, som med sina modiga 608 sidor torde räcka för sex timmars tågresa tor huvudstaden, men tänk om jag inte känner för just den boken just då? För att gardera stoppar jag därför ner The summer I turned pretty av Jenny Han. Kanske hinner jag i alla fall påbörja någon av dem. Tilläggas kan att väskan även innehåller den nya kursplanen för engelska som börjar gälla för grundskolan i höst. Den behöver sin del av uppmärksamheten också.

Läs också:

Boktolveuppdatering

Hur går det med era Boktolvor? Tänkte bara kolla läget lite så här ett par månader in på det nya året. Själv kör jag med rivstartstaktiken då jag har en tendens att tröttna på läsutmaningar halvvägs eller ännu tidigare. Jag har hittills läst fem böcker av de tolv jag har som mål.

Jag startade med Kate Morton och hennes Den glömda trädgården som jag tyckte mycket om. Lite oväntat då det på pappret inte verkade vara en typisk Lindabok.

Monika Fagerholms Den amerikanska flickan föll mig däremot inte alls i smaken. Däremot är jag inte redo att ge upp Fagerholm riktigt ännu.

Helt överväldigad blev jag av mitt första möte med Muriel Barbery och Igelkottens elegans.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger tyckte jag också mycket om.

Den utstötte av Sadie Jones var förvisso nattsvart, men väldigt bra. Jag gillade hennes sätt att skriva och vill definitivt läsa mer.

Av fem lästa böcker tyckte jag mycket om fyra och det måste ses som en smärre succé. Nästa månad får det allt bli gubbarnas tur!

Läs också:

Vem är den utstötte?

Sadie Jones bok Den utstötte berättar om Lewis. När vi möter honom första gången är han på väg hem efter att ha avtjänat ett fängelsestraff. Han är 19 år, men definitivt inget barn. Självklart vill jag veta vad han gjort, men för att få det måste vi vänta ett tag. Istället tas vi tillbaka till Lewis barndom och får möta den nioårige pojken som lever med sin mamma som han älskar över allt annat.

När pappa Gilbert 1945 kommer tillbaka från kriget förändras emellertid allt. Den stele mannen vet inte alls hur han ska behandla sin son och skulle helst leva ensam med sin fru. Lewis stöts undan och lever bara upp då hans pappa inte finns i närheten.Redan då är han den utstötte. Den som är i vägen. Den som möjligen får synas, men definitivt inte höras. Långa perioder är Lewis dessutom iväg på internatskola och även där är han utanför.

Lewis och hans mamma har en mycket speciell relation. Hon älskar honom och hittar alltid på roliga saker.  På en av deras utflykter händer en fruktansvärd olycka. Elizabeth dyker ner i vattnet för att försöka få upp ett roder, men kommer aldrig upp. Lewis, som då bara är tio år försöker rädda henne, men misslyckas. Är det kanske hans fel att hon dör? Fadern antyder det.

När modern dör försöker Lewis hitta trygghet hos andra runt omkring. Hos hushållerskan Jane får han lite respons, men hans far klarar inte ens i denna svåra situation av att stötta och älska sin son. Någonstans inleds här Lewis väg från pojke till brottsling. Han blir den utstötte på så många plan.

Gilbert träffar snart en ny, ung fru – Alice. Hon gör sitt bästa och vill verkligen att Lewis ska älska henne. Hon försöker så mycket att det gör ont att bara läsa om det. Ont gör det också att hon inte lyckas. Därmed är även hon på många sätt den utstötte.

En annan familj är också viktig för historien nämligen familjen Carmichael. Fadern i familjen är Gilberts chef och familjen är respekterad. De två döttrarna blir en viktig del av berättelsen och deras liv är inte mycket bättre än Lewis.

Den utstötte är näst intill nattsvart. Elizabeth sjuder av liv, men är knappast lycklig. Ingen är lycklig. Allt känns ibland hopplöst och vore det inte för Kit Carmichael hade det säkert förblivit så. Jag tycker så mycket om Kit och är verkligen glad att hon finns som en del av det samhälle som inte vill veta av Lewis och därmed också i hans liv.

Lewis ja, en liten, osäker pojke som behandlas utan både respekt och kärlek och antar skepnaden av ett monster. En udda och olycklig figur som inte älskas av någon. Det är en fruktansvärd berättelse som Sadie Jones bjuder oss på, men det finns visst hopp. Tack vare denna strimma ljus går det att läsa boken utan att helt gå sönder. Det är en bra bok, men jag råder dig att ha en riktigt lättsam och rolig bok till hands att läsa efteråt.

Läs också:

Bok 2 av 12, check!

Jag kom igenom Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm till slut. Det var ingen dålig historia, inte alls, men jag gillade verkligen inte varken berättarstilen eller språket. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009, hyllad av i princip alla, stor litteratur av en stor författare. Förväntningarna var således på topp, men resultatet blev mer av ett nja.

Fagerholm lägger inget pussel. Istället är berättelsen snarare en polaroidbild där historien slutligen uppenbarar sig. Vi tas med varv efter varv i näst intill samma historia och ibland får vi veta något mer. Efter några varv har jag tröttnat rejält. Hela tiden får vi veta vad som ska hända, men inte varför och greppet blir väldigt tröttsamt. Det är som en skiva som är satt på random, där spåren kommer tillbaka ett efter ett. Skillnaden är bara att ett instrument lagts till andra gången den spelas.

Doris och Sandra är bokens viktigaste personer. De hänger ihop och är allt för varandra. De är systrarna Natt och Dag. Ensamheten & Rädslan. I sina lekar spelar de upp händelser från Trakten och att de betraktas som udda är definitivt en underdrift. Detta trots att Trakten verkligen är full av udda personligheter.

Jag tycker om både Doris och andra, men övriga personer i boken blir aldrig riktigt levande utan känns mest som illa tilltygade pappfigurer. Jag berörs inte alls av deras öde och bryr mig faktiskt inte om varför den amerikanska flickan dog eller vem som bar skulden till det.

För det är den amerikanska flickan Eddie som står i centrum, trots att hon knappt är med i historien. Hon kommer till trakten, umgås med två av grabbarna i byn, bröderna Björn och Bengt och dör sedan under mystiska omständigheter. Björn hänger sig i samband med att hon försvinner och ryktet säger att han dödade henne av misstag och därför tog sitt eget liv. Klart är dock att hans syskon vet mer.

Miljön är spännande, det ska jag erkänna och jag kommer på mig själv med att lägga in ett “nå” ibland när jag pratar, vilket torde vara en påverkan av det finlandssvenska. Men nej, det här var ingen bok för mig, men nu har jag läst Monika Fagerholm i alla fall och slipper ha dåligt samvete för att jag helt ignorerat henne fram tills nu.

Kanske ska starta en bloggfejd då Frida helt klart tycker fel om boken.

Läs också:

På läslistan 2011

Jo men det är klart att jag ska ha några läsutmaningar att försöka följa, eller låta bli att följa, även i år.

Lättast att genomföra blir troligen min egen Boktolva där jag helt enkelt ska läsa tolv författare jag inte läst tidigare, men tänkt läsa ett tag. Att följa en lista innebär alltid problem, men det kan nog gå.

Tyska böcker ska läsas inför Bokmässan. Jag har gjort en lista där också, men jag läser väl det jag känner för tänker jag. Lite beroende på vilka författare som ska vara med på mässan så klart.

Sedan måste jag självklart följa med på Lyrans tredje resa, trots att jag fuskat lite både i år och förra året.

Läs också:

En lagom kravlös utmaning

Jag är inte så bra på utmaningar som går ut på att jag ska läsa en bestämd bok en viss månad. Inför 2011 har jag därför gett mig själv en friare utmaning som jag hoppas att jag ska lyckas genomföra. Jag tänker läsa någon bok av tolv författare jag länge tänkt läsa något av, men aldrig läst. För att göra utmaningen ännu friare har jag valt ut fler än tolv författare. Nu kan det väl inte kännas som en press?

Vilka guldkorn får jag inte fortsätta att missa? Det finns nämligen en överhängande risk att min barnsliga sida tar över och att jag inte läser en enda av de författare som står på listan. Det gäller alltså att göra en prioritering, utan att för den delen tvinga mig att läsa någonting mot min vilja. Å andra sidan finns det också en risk att min tävlingsinstinkt sätter in och att jag tror mig hinna läsa alla författare på listan. Barnsligt? Sådan är jag! Lagom är inte heller ett ord som ingår i mitt vokabulär.

Ät dock inte så sugen på kommentarer som “men herregud har du inte läst…” för svaret är så klart “nej, jag har inte läst…”  annars hade jag väl inte snickrat på den här utmaningen?!

Vilka författare vill du upptäcka under 2011?

 

En komplett Boktolva slutfördes i juli:

Kate Morton läst Den glömda trädgården i januari

Muriel Barbery läst Igelkottens elegans i januari

Monika Fagerholm läst Den amerikanska flickan i januari

Audrey Niffenegger läst Tidsresenärens hustru i februari

Sadie Jones läst Den utstötte i februari

Tana French läst In the Woods i april

Tatiana de Rosnay läst Sarahs nyckel i april

Jenny Han läst The summer I turned pretty i april

Dorothy Sayers läst Oskuld och arsenik i juni

Carol Ann Duffy småläst i juni/juli

Les Murray småläst i juni/juli och ordentligt i september.

Jonathan Safran Foer läst Extremely loud & incredibly close i juli

 

Därefter har jag också läst:

Michael Cunningham läst Timmarna i juli

Douglas Coupland läst Hey Nostradamus i juli.

Gillian Flynn läst Dark Places i december

Cormac McCarthy läst halva The Road och är tveksam till om jag läser mer.

 

Summa 15,5 författare och det måste väl anses mer än godkänt. Jag kör vidare med en nygammal Boktolva 2012. Fortfarande handlar det om författare jag länge tänkt läsa, men aldrig läst.

Läs också: