Tag Archives: Boktolva 2011

En komplett Boktolva

Jag har nu läst och bloggat om tolv av de författare som ingick i min utmaning Boktolva 2011, vilket innebär att uppdraget är utfört.

Faktum är dock att jag läst två författare till på listan, men ännu inte hunnit skriva om dem, vilket gör att jag bestämt mig för att fortsätta utmaningen. Kanske blir det inte två Boktolvor, men i alla fall kanske fler än de fjorton författare jag läst nu.

Jag fortsätter också att fylla på listan med nya böcker. De lästa författarna i den kompletta Boktolvan flyttas sist i listan. Att läsa dem igen räknas ju inte.

Så här ser den då ut:

Kate Morton läst Den glömda trädgården i januari

Muriel Barbery läst Igelkottens elegans i januari

Monika Fagerholm läst Den amerikanska flickan i januari

Audrey Niffenegger läst Tidsresenärens hustru i februari

Sadie Jones läst Den utstötte i februari

Tana French läst In the Woods i april

Tatiana de Rosnay läst Sarahs nyckel i april

Jenny Han läst The summer I turned pretty i april

Dorothy Sayers läst Oskuld och arsenik i juni

Carol Ann Duffy småläst i juni/juli

Les Murray småläst i juni/juli

Jonathan Safran Foer läst Extremely loud & incredibly close i juli

 

Vill definitivt läsa mer av: Kate Morton, Les Murray, Carol Ann Duffy, Dorothy Sayers, Muriel Barbery, Tatiana de Rosnay, Sadie Jones, Audrey Niffenegger.

Har redan läst mer av: Jenny Han, Tana French

Vill kanske läsa mer av: Monika Fagerholm

Kommer troligen inte läsa mer av: Jonathan Safran Foer

 

 

Ett bra resultat måste jag ändå säga. Lite lustigt att den hyfsat jämna fördelningen mellan män och kvinnor på den långa listan resulterat i att jag läst 10 kvinnor och 2 män. Lite snedfördelat kan tyckas, men de här tolv har lockat mest. Nu uppdaterar jag listan för fullt inför nästa tolva.

Några författare du vill tipsa om?

 

Läs också:

Hur ska jag säga…

Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.

Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.

Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.

Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.

Varför gillade jag den då inte?

Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.

Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.

Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?

Och vad gillade jag?

Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.

Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.

Läs också:

Och vinnarna av resan till Spanien är…

Det var många böcker som ville följa med till Spanien, men alla kan inte vinna. Följande lyckliga deltagare packas dock ner och får förhoppningsvis ta en tur till stranden:

I det rosa pocketfodralet finns nu Okänt offer av Tana French.

I väskan ligger:

Bönbok för en vän av Joan Didion

Utrop av Céline Curiol

Dead Tomorrow av Peter James

Extremely load and incredibly close av Jonathan Safran Foer

Hey Nostradamus av Douglas Coupland

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn

Timmarna av Michael Cunningham

 

Och så några e-böcker:

Det fördolda av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt

Hitta vilse av Carin Hjulström

Resa i Sharialand av Tina Thunander (halvläst och mycket bra!)

Den drunknande av Therese Bohman

Om inte nu så när av Annika Thor

Who’s that girl? av Alexandra Potter

When God Was a Rabbit av Sarah Winman

 

Hur många dagar vi ska vara borta? Tolv. Och nej, jag tror inte att jag kommer att hinna läsa alla böcker, men jag måste ju ha lite att välja mellan så att jag hela tiden kan välja den perfekta boken. Det är viktiga saker det!

Läs också:

9 av 12, check!

Det är bra att själv konstruera läsutmaningar som går ut på att nästan alla böcker jag vill läsa blir en utmaningsbok.  Hence Boktolvan, där jag just läst bok nio av de planerade tolv som ska läsas för att utmaningen ska anses fullgjord.

Det skulle kunna vara så att jag fixar de sista tre redan under semestern i Spanien. Jag har röjt runt bland alla högar och följande tre böcker ligger bra till för att få följa med i väskan:

Läs också:

Ett första möte med charmören

Jag har just läst ut Oskuld och arsenik, den första boken av Dorothy Sayers där Harriet Vane dyker upp. Hon står anklagad för att ha mördat sin före detta älskare med arsenik och det krävs inte många sidor innan lord Peter Wimsey är totalförälskad i henne. Han är dessutom övertygad om hennes oskuld och då juryn inte kan enas planeras en ny rättegång och tills dess är Wimsey säker på att han ska ha löst fallet.

En klassisk pusseldeckare med en hel del annorlunda ingredienser. Dels är Harriet Vane väldigt frispråkig och självständig. Hon är deckarförfattare och har ingen tanke på att nöja sig med att vara fru. Faktum är att hon gång på gång tackar nej till lord Peters frierier.

Lord Peter använder också en hel del oväntade metoder för att lösa fallet. Bland annat får vi följa med på en väldigt annorlunda och underhållande seans. Eller rättare sagt en serie seanser. Lösningen är lite långsökt, men jag köper det.

Böckerna om Harriet Vane och lord Peter Wimsey skrevs på 30-talet och jag kan mycket väl tänka mig att de var banbrytande på sin tid. Jag önskar att jag läst dem som mer romantisk tonåring, då det nu blir lite för mycket oooh och aaah över både språket och historien för min smak. Jag hade också svårt att komma in i boken, kanske för att det inte var den första boken i serien och personerna var svåra att hålla isär. Efter ett tag tog boken dock fart och jag avslutade läsningen med känslan av att Harriet, Peter och Dorothy är bekantskaper som är värda att följa lite till.

Lord Peter Wimsey verkar ha satt många läsares hjärtan i brand. Visst är han charmig och visst är han trevlig, men jag behöver nog en bok eller två till för att kunna kapitulera.

Boken är en av fyra i den av Albert Bonniers förlag nyutgivna boxen. Mitt exemplar är dock en biblioteksbok modell äldre. Jag hade gärna läst en utgåva med ett lite mer moderniserat språk. Dessutom är jag nyfiken på efterorden av Anna-Karin Palm. Får nog se om biblioteket kan tänka sig att köpa in nyutgåvorna också.

Läs också:

Tusen inlägg enligt O

Detta är inlägg nummer 1000 och även om jag repriserat ett femtiotal inlägg från min förra blogg känns det som om jag haft ett godkänt år. Nu skulle jag absolut inte vilja påstå att det rör sig om 1000 genomtänkta inlägg, långt ifrån, men det är inte heller något jag direkt ångrar.

I mitten av juli firar bloggen ett år och det är väl då det får firas lite mer ordentligt, men visst måste ändå detta jubileum uppmärksammas lite.

Det mest lästa inlägget handlar om Boktolvan och har fått titeln En lagom kravlös utmaning. En ganska passande titel och en läsutmaning som jag kanske, kanske kan slutföra.

Den perfekta topplistan är också ett populärt inlägg och den börjar så sakta ta form.

Ett inlägg som var populärt även hos Lilla O är det om boken Hur man botar en fanatiker. Inte konstigt då denna bok delades ut till alla elever i år två 2009. Kan tänka mig att många elever googlar inför en skrivuppgift om boken. Förhoppningsvis inte utan att ha läst boken först.

Nationella provet i svenska är förresten en av mina vanligaste sökningar. De är luriga de små liven.

Annars är det inlägg som varit en del av en debatt som lockat många. Ett om varför jag bloggar och ett annat lite annorlunda om samma ämne.

Mina boktips till mamma på morsdag var också populärt.

Det är väldigt konstigt att tänka på att jag faktiskt fyllt den här bloggen med så här många ord. Undra hur många inlägg jag raderat för att jag inte varit nöjd med dem. Undrar också om de verkligen var så mycket sämre än de som faktiskt blev publicerade.

Den här gången tänker jag inte skapa en ny blogg efter 1000 inlägg. Istället kör bloggmaskinen på här. Troligen i ett lite lugnare tempo i sommar.

Hänger ni på i 1000 inlägg till?

Läs också:

Never have I ever…

Sedan jag började blogga har jag tänkt läsa Dorothy Sayers. Jag skyller på Snowflake och Vixx, två av mina första bloggkompisar, som inte sällan höjer denna dam till skyarna.

En gång tvingade jag till och med bibliotekarien att gräva fram Kamratfesten från magasinet, men den blev inte läst. Lyckades läcka att jag tänkte läsa den och sedan var det helt plötsligt kö. Kanske kan jag ta åt mig äran, eller så  var det någon annan som inspirerats av ovan nämnda Sayersfantaster.

Nu står den kära Dorothy med på min läslista till utmaningen Boktolvan (tillsammans med typ alla andra författare jag någonsin tänkt läsa, jag tänker inte misslyckas med alla läsutmaningar i år) och chanserna att jag läser något av henne. Kanske ska jag i så fall investera i denna fina box från Albert Bonniers Förlag? Det vore ganska taskigt att tvinga ner någon av mina snälla bibliotekarier i magasinet igen, eller vad tycker ni?

Läs också:

Tematrio – Läsutmaningar

Ja, ni känner väl mig vid det här laget. Jag älskar att ge mig in i läsutmaningar, men att slutföra dem funkar inte riktigt lika bra. Det spelar faktiskt inte så stor roll, då boklistorna till utmaningarna ändå fungerar som inspiration. Veckans tematrio handlar om läsutmaningar.

1. Mest nöjd är jag med min egen utmaning Boktolvan där tanken är att jag ska läsa något av tolv författare som jag länge tänkt läsa. Det går rätt bra, har läst 8 böcker redan. Fler lär det bli. Minst 12 är tanken.

2. I sommar tänker jag försöka läsa några av de verklighetsbaserade böcker som står i hyllan. Inga nya inköp är tanken, utan hyll- och biblioteksläsning. Utmaningen hittar du här.

3. När vinnaren av 2011-års Nobelpris i litteratur avslöjas är målet att jag redan ska ha läst något av honom eller henne. Just nu läser jag Adam Zagajewski.

Här finns en rad andra utmaningar där jag håller mig mer passiv.

Läs också:

Konsten att få tummen ur

Ja, hur gör man egentligen för att få gjort det där man funderat på länge eller läst den där boken man tänkt läsa hur länge som helst? Jag vet inte hur du gör, men jag gör en lista och inbillar mig sedan att jag ska följa den. Ibland går det bra, ibland mindre bra, men någon bok blir alltid läst och jag inbillar mig att jag har någon form av kontroll över alla olästa böcker som skriker om att bli lästa.

Egentligen är det ju då inte så viktigt att läsa de kända böckerna, klassikerna, då de redan blivit lästa av så många. Istället skulle man läsa de okända, bortglömda och ensamma. Är du en sann listgalning, som jag, vill du dock gärna bocka av böcker på listor som 1001 böcker att läsa innan du dör.

Hur många av dem bör man ha läst för att anses allmänbildad, undrade någon i en kommentar och hur är det egentligen med det? Ganska tydligt är att den som satt ihop listan har tagit med i princip allt av vissa författare som anses betydelsefulla. Om man läst allt av dem skulle allmänbildningen i så fall vara massiv.

För att samla allt på en lista lägger jag till följande namn till min redan långa boktolvelista:

Colm Tóibín

William Trevor

Iain Banks

Michel Faber

Bret Easton Ellis

Michael Cunningham

J.G. Ballard

Anne Michaels

E. Annie Proulx

Alain de Botton

W.G. Sebald

Alice Walker

Angela Carter

A.S. Byatt

John Irving

Thomas Bernhard

Heinrich Böll

Georges Perec

Truman Capote

Rohinton Mistry

Läs också:

Ikväll talar vi om Sarahs nyckel

Det var väldigt nära att jag slutade läsa Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay ganska tidigt. Det blev lite för mycket, lite för snabbt.Franska poliser knackar på hos en familj och tar med dem. Året är 1942 och utan att det sägs förstår jag att de är judar och att det kommer att gå riktigt illa för dem. Flickan låser in sin lillebror i ett klädskåp. Hon håller nyckeln hårt, för snart ska hon komma tillbaka och hämta honom.

Vi vet mer än flickan som berättar och jag vill bara skrika till henne att de inte kommer tillbaka hem, att den gula stjärnan förstör allt. Att hon inte borde låst dörren till skåpet. Hur ska lillebror komma ut? Jag som avskyr att läsa om barn som far illa och dessutom lider av extrem klaustrofobi får en nära döden upplevelse och vill helst slänga boken all världens väg. Jag läser dock vidare för jag måste ju få veta hur det går.

Pappa, mamma och dotter förs till Vel d’Hiv, en stadion där de tillfångatagna fick tillbringa en tid innan de fördes till läger i Frankrike och därefter vidare till Polen. En händelse som det sedan talas väldigt tyst om i de franska historieböckerna.

Parallellt med Sahras hemska upplevelse 1942 får vi följa Julia Jarmond, amerikanska boende i Paris som har fått i uppdrag att skriva om händelserna i juli 60 år tidigare och det faktum att franska polisen gjorde skitjobbet, inte tyska soldater. Visserligen hade de fått order att samla ihop judiska familjer, men några barn skulle de inte ta med sig. Ändå fanns mer än 4000 barn bland de tillfångatagna och förhållandevis få män.

Sahras nyckel är en bok att sluka. Jag läste den under ett par dagar, mycket tack vare flytet i både historien och språket. Det är effektivt med två historier och det gör att jag hela tiden måste läsa bara ett kapitel till. Ändå blir det inte högsta betyg för boken och detta för att det blir lite smörigt till slut. Jag gillade absolut inte slutet som blev alldeles för mycket för min smak.

Idag har vi bokträff och boken vi ska diskutera är just den här. Ska bli spännande att se vad de andra tycker. Dags att boka filmbiljetter sedan också kanske och se om boken eller filmen är bäst.

Läs också:

« Older Entries