Ett litet klargörande

Jag tänkte avslöja varför jag startade en bokblogg. Det var inte för att jag älskar böcker och läsning. Inte heller för att diskutera desamma med andra boknördar i bokbloggarvärlden. Jag startade inte heller bloggen för att utveckla varken mitt språk eller min läsning.

Istället har jag skrivit snart 2000 inlägg på hittills tre bokbloggar för att få gratis böcker. Jag har också ansträngt mig för att riktigt hylla alla böcker jag läser för att vara säker på att få fler böcker. Även om jag inte gillar en författare som jag vet är populär ser jag till att hylla för att säkra att jag får fler böcker. Inte behöver någon läsare, eller hemska tanke något bokförlag, få veta att jag egentligen inte gillar alla böcker jag skriver om.

Det viktigaste är inte att skriva ärligt, utan att skriva lockande. Gärna också riktigt kort och enkelt så att alla kan förstå.  Man vill ju inte skrämma bort någon potentiell läsare med att läsa för komplicerade böcker och definitivt inte att skriva komplicerat om dem. Det vet ju alla att svenskar bara läser deckare och därför ser jag till att just de populäraste böckerna går att läsa om hos mig. Allt för att få fler gratis böcker så att jag kan skriva fler insmickrande recensioner, nej förlåt inlägg, om dem. Korta, enkla och ytliga inlägg som genererar fler gratis böcker.

 

Varför detta inlägg kanske ni tänker. Här har du svaret och här och här.

Läs också:

Varför bloggar du?

Det har diskuterats meningen med bokbloggar det senaste. Karin började med att uppmana oss att länka mer och därmed sprida tankarna kring böckerna vi läser mer. Detta skulle ge oss fler läsare och mer inflytande, vilket är bra både för oss och förlagen.

Diskussionen i kommentarsfältet gick varm och många skrev att de endast bloggar för sitt eget nöjes skull och inte tänkte varken på förlagen eller gratisböckerna. Länka? Absolut, men inte för länkandets skull utan för att någon annan faktiskt skrivit något bra.

Flera kontrade och Bokmania skrev om bokbloggars inflytande och uppmanar till ökad länkning då syftet med bokbloggar är att verka läsfrämjande.

Vixxtoria tycker som jag att det är kul om människor utanför bokbloggosfären kommer i kontakt med bokbloggar. Inte heller jag har dock  någon speciellt ädelmodig syn på mitt bloggande. Möjligen kan ett kall vara att sprida lyriken mer, men det går i perioder.

Magnus på a fraction of the web menar att han anar en inställsamhet bland bokbloggare som blir så glada över recensionsexemplar att de hyllar böckerna av bara farten.

Är det finare att tacka nej till recensionsexemplar? Är det finare att skriva om böcker från små förlag? Är det finare att skriva om böcker som få läser? Det luktar lite elitism i debatten och det gör mig rätt irriterad. Räcker det inte att socialdemokraterna har sitt rosornas krig, måste vi börja bjäbba också?

Ja, vi ska definitivt länka till bra inlägg. Ja, vi ska absolut bredda läsningen och inte bara recensera böcker från förlagsjättar. Men vi ska inte glömma att bloggandet faktiskt inte är ett jobb eller ens ett kall.

Jag läser mycket. En hel del recensionsexemplar, både från små och stora förlag. Jag läser deckare, svenska samtidsromaner, chick-lit, lyrik, ungdomsböcker, nobelpristagare och blivande sådana. Betyder det att jag har en fin- eller fulblogg?

För mig är en finblogg en personlig blogg där skribenten recenserar det hon eller han gillar att läsa, där det ofta handlar om annat än rena recensioner, där det dyker upp inlägg som får mig att skratta, känna igen mig, bli förbannad, eller kanske få tänka till. Det personliga är nyckeln till en bra blogg, inte vilken litteratur som recenseras. Det handlar om att inläggen ska vara välskrivna. Det får inte bli så viktigt att marknadsföra sig att kvaliteten och originaliteten glöms bort.

Jag har lite intresse av att endast läsa korta sammanfattningar av böckers handling med en kort efterföljande kommentar om vad bloggskribenten tycker. Det är en konst att recensera personligt och den som besitter den förmågan har i mina ögon en bra blogg oavsett vilka böcker som recenseras. Baksidebloggar som klipper sina recensioner från förlagens hemsidor klarar jag mig utan. En sådan bloggare kan skriva om en nobelpristagare per dag utan att fånga mitt intresse.

Så ja, jag kommer att fortsätta att blanda och ge. Läsa de böcker jag vill läsa och skita i huruvida de räknas som fina och udda nog. Jag bloggar för att det är så himla kul, inte för att förlag ska tjäna pengar och inte för att jag ska få gratisböcker. Jag bloggar också för att det är socialt och roligt och jag älskar alla frågor som snurrar runt bland oss, då de får mig att upptäcka böcker som jag glömt eller kanske till och med missat helt.

Jag kommer definitivt att fortsätta länka till andras bra och läsvärda inlägg. Jag blir självklart glad av många läsare och jag beundrar dem som engagerar sig mer än jag orkar göra för att få läsare till sin blogg. Mest vill jag dock läsa och diskutera litteratur under trevliga former. Bloggandet bjuder på många trevliga stunder och det behöver inte vara varken stort eller glammigt. Inte heller har jag behov av att diskutera böcker med en massa andra, blir mest stressad av alla cirklar som poppar upp överallt. Jätteroligt och spännande, men ingenting för mig. Jag vill läsa i min takt, på mitt sätt. Jag vill läsa olika sorters böcker, böcker som jag väljer och inte känner jag att jag måste älska en bok för att ett förlag skickat den.

Jag bloggar för mig, för lugnet, för inspirationen, för diskussionen.

Varför bloggar du?

 

 

Läs också:

Ett argument att fundera över

Jag är riktigt kass på att sluta läsa dåliga böcker. Istället plågar jag mig igenom dem medan jag suckar, svär och räknar kvarvarande sidor. Som tur är händer det sällan att jag stöter på en riktigt dålig bok, men när det händer borde det väl inte vara så svårt att bara sluta läsa. Skita i den tråkiga samling sidor som tar den lästid jag hade kunnat ägna bättre böcker.

Bodil Malmsten skriver så här och lyckas näsan övertyga mig om att dåliga läsupplevelser är till för att brytas:

Du går in i en bok som i ett okänt hus. Försiktigt. Avvaktande.

Du är inte hemma hos dig nu, du är hos någon annan.

Någon som inte är du, som inte är som du.

Du behöver upplysning, vägledning, stöd för att ta dig in. Får du inte det, blir lämnad i farstun, på trappan, vill författaren inte ta emot dig, är det bara att sparka in dörren.

Eller smälla igen pärmarna och gå till en annan bok.

ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Läs också:

Vad får man göra med böcker?

Nu ska vi diskutera allvarliga saker. Det handlar om hur man egentligen får behandla sina böcker. Om någon frågat mig innan jag började blogga huruvida hundöron är okej hade jag garanterat svarat att de är förkastliga och därmed förbjudna. Nu händer det att jag viker ett ibland för att komma ihåg ett synnerligen bra citat som jag vill ha med i min recension. Stryker under gör jag bara i kurslitteratur konstigt nog. Kanske för att det bara är när jag pluggar som jag sitter med pennan i handen.  Däremot blir jag helt förstörd när jag ser någon som viker bak all lästa sidor, dvs viker boken dubbel så att hela pärmen bryts. Så kan man väl inte göra? Hur ska jag kunna njuta i min solstol när det sitter bokmisshandlare bredvid mig?

Läs också:

En bokberoendes tankar

image

Det finns en pocketshop på Göteborgs Centralstation också men en massa böcker som jag skulle vilja ha, behöver och är värd. Märk väl att jag inte kommer att köpa dem. I alla fall inte idag. Visst är jag duktig? Men visst måste det vara tillåtet att klämma lite. Kanske läsa en rad också och lukta lite på trycksvärtan i smyg. Eller?

Läs också:

Vem har makten över boktipsen?

Vilka är boktipsauktoriteterna i ditt liv undrar Maria? Är bokbloggare en del av denna grupp auktoriteter? Vixxtoria spinner vidare och skriver väldigt sant att vissa bloggar läses för boktips, andra för att de är bra trots att tipsen är få.

Boktips är bra, men ofta glömmer jag bort tips jag får. Detta kan ske medvetet eller omedvetet kanske jag ska tillägga. Vissa böcker skulle jag aldrig för mitt liv läsa, ändå tackar jag artigt för tipset. Andra brukar väldigt ofta tipsa om böcker som jag absolut vill läsa och som jag inte hört talas om, trots att jag tycker mig ha så bra koll. Min gamla kollega P är en sådan.

Faktum är att jag får de flesta tipsen från bokbloggare numera. Vissa bloggare brukar ha en smak som liknar min, som Helena på Bokhora till exempel, när hon inte snöar in på skräck och Fiktiviteter brukar också var att lita på, så länge Helena inte läser om vampyrer för då är jag rätt lost. Bokbabbel läser grymt mycket och brukar ge mig en hel del tips.  Någon gång har jag och Jessica haft väldigt delad smak också, men det är smällar man får ta. Visst är det dock så som Vixx skriver, att det är lite jobbigt att tipsa om en bok som någon annan inte alls gillar.

Lyran lyckas alltid hitta de udda böckerna som jag vill, men inte alltid har ork att läsa. De som kräver en utvilad hjärna, något jag sällan stoltserar med. När det gäller ungdomsböcker så brukar både Bokhora-Johanna L och Boktoka kunna tipsa en del.

Recensenterna på de stora tidningarna då? De som faktiskt har som jobb att skriva om böcker? Jo, jag läser recensioner, men sällan är det där jag får mina tips. Därmed inte sagt att bokbloggare skulle vara bättre än “riktiga” kritiker, men faktum är att en riktigt kreativ bokblogg är bra mycket roligare att läsa än många tidningars kultursidor. Däremot är jag ointresserad av att läsa “baksidesrecensioner”, jag vill ha roliga och udda vinklingar. Något som jag ibland får av kulturjournalister, men lika ofta från bokbloggare. Att klumpa ihop alla som bloggar som ett gäng glada amatörer är lite orättvist. Visst är vi glada och visst är vi amatörer, men alla är inte okunniga när det kommer till litteratur.

Vi har DN på helgerna mycket för att jag gärna läser kulturdelen och maken vill ha mer djuplodande reportage. Faktum är dock att GP börjar komma ikapp och anledningen stavas Elin Grelsson som skriver engagerat och inte tvekar att sticka ut hakan. Kanske dags för en ny generation att ta över även i gammelmedia?!

Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg om bokbloggare i jämförelse med litteraturkritiker just nu. Det har andra gjort så bra det senaste. Läs till exempel Bokmanias eminenta inlägg här. Jag gillar hennes skrytlista! Faktum är att många bokbloggare har en del i bagaget, många är bibliotekarier eller lärare som jag och har därför studerat en hel del. Själv har jag studerat litteraturvetenskap ett par terminer, engelska ett par och när det gäller ungdomslitteratur känner jag mig väldigt hemtam då jag arbetar med det varje dag. Någon kritiker är jag dock inte och det är inte heller meningen. Kanske är det för litteraturkritiker en förolämpning när det påstås att vem som helst dvs bokbloggare kan skriva recensioner som Lyran påpekar. Hon ger exempel på hur det känns i hennes psykologhjärta när kompisar kallas sig hobby-psykologer, eller för den del i mitt lärarhjärta när kreti och pleti menar att vem som helst kan vara lärare då utbildningen är så kass.

Det här gruppkramandet är väl ändå lite kul? Är det länkningarna de menar, eller att vi faktiskt kommenterar hos  varandra? Kanske menar de den lite sjuka kärleken till diverse enkäter, eller är det helt enkelt provocerande att vi ibland läser samma böcker? Hallå, har ni någon koll på hur bloggsfären fungerar? Sociala medier anyone? Hur kul hade det varit att skriva en blogg om det inte fanns en social aspekt av det? Kalla det vad du vill, gruppkramande funkar, men att använda det ordet visar med all önskvärd tydlighet att den som uttalar det har noll koll.

Slutsatsen då? Bokbloggar för boktips och dagstidningar för annat intressant om kultur (visserligen finns det bloggar som fyller den funktionen ypperligt också). Och jag håller med Lyran, måste det vara en konkurrens egentligen? Är det inte bara bra att folk läser oavsett vem som får dem att göra det?

Läs också:

…uti hundrade år

Vi firar svärmors 60-årsdag idag och dagen till ära tänkte jag därför fundera lite kring födelsedagar i litteraturen.

En av mina barnboksfavoriter är Lotta på Bråkmakargatan och den roligaste är kanske Visst kan Lotta cykla där Lotta fyller 5 år, men ändå får nöja sig med en dum trehjuling.  Den ungen har verkligen inga begränsningar, utan prövar allt. Underbart! Lika underbart är det inte att själv ha en unge som påminner ruskigt mycket om henne. Eller två egentligen. Båda kan allt, båda envisas med att ha egna förklaringar på saker som inte går att ändra, som grisbjörnen till exempel. Dessutom har vi ju en som ska flytta hemifrån, trots att det inte sker varje dag längre. Vår tant Berg heter Alexander och är bra mycket snällare än vi är tydligen. Dessutom har han en hund.

När prinsessor fyller år av Per Gustavsson beskriver en ganska typisk prinsessfödelsedag. Inte vår favorit av prinsessböckerna, men ändå ganska så bra. Det finns mycket att diskutera kring Gustavssons prinsessor, de kassa svärden till exempel och klädfixeringen, men jag och grabbarna O gillar dem ändå. De kan tillbringa långa stunder med att leta fram den perfekta klänningen och de snyggaste skorna i den stora prinsessgarderoben.

I boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson rymmer Allan Karlsson från sitt födelsedagskalas. Hela bygden ska komma för att fira hundraaåringen, men som titeln antyder försvinner han istället.

Nellie Olsen har kalas i Huset vid Plommonån av Laura Ingalls Wilder. Egentligen tror jag inte att hon fyller år, men kalas har hon hur som helst. Hon vill inte att någon ska leka med hennes leksaker, men visar dem stolt sin fina docka. Laura kan inte låta bli att röra vid den och Nellie skriker åt henne. Laura lämnar då leken och läser istället Gåsmors sagor. Jag minns att jag också ville läsa den, precis som Laura.

När Laura blir äldre får hon gå på födelsedagskalas till Ben Woodworth. De äter ostronsoppa, potatisbullar och dessutom en hel apelsin. Det här kalaset kan du läsa om i boken Den lilla staden på prärien.

Emelies födelsedag firas i Mina drömmars stad i all enkelhet. Beskrivningen av hur Henning vandrar hem med en inslagen sidennäsduk i fickan som han ska ge till sin åttaåriga dotter är så fin. Jag måste verkligen läsa om de här underbara böckerna!

Kungens födelsedag har jag i hyllan, men jag har ännu inte läst den. Lite dåligt samvete har jag allt. Inte fick den följa med på semestern heller.

Vilka litterära födelsedagskalas vill du lyfta fram?

Läs också: