Tag Archives: Boktankar

Om baksidestexter

Mina tvåor ska läsa klassiker under de närmaste veckorna. De får själva välja en bok som skrevs någon gång från Antiken fram till 1950. Självklart har de fått en lista att utgå ifrån och självklart försöker jag hjälpa dem att hitta den perfekta boken. De flesta har en idé om vad de vill läsa och de har också lånat böcker själva. Andra behöver mer vägledning.

Idag tog jag med mig ett gäng böcker till lektionen och eleverna började läsa på baksidan av dem. I många fall var baksidestexterna helt meningslösa, som den till Jane Eyre, som inte berättade något om boken utan bara fokuserade på vilken älskad bok det var. Eleven som funderade på att läsa den hade redan fattat det och ville istället ha ett kort innehållsreferat.

Påfallande ofta säger baksidestexter absolut ingenting om bokens handling, utan består istället av blurbar från olika recensioner. Rätt meningslöst, men bättre än de baksidestexter som berättar så mycket att viktiga saker i boken spoilas. Hur kan förlaget godkänna en text full av spoilers?

Själv läser jag sällan baksidestexter längre, dels för att jag ofta läser e-böcker och då inte har någon baksida att läsa, men också för att jag allt för många gånger fått veta allt för mycket om bokens handling.

I Sydsvenskan skriver Filip Yifter-Svensson om den viktiga baksidestexten som påfallande ofta skapar ångest hos förläggare. Stephen Farran-Lee, förläggare menar att ett innehållsreferat är det sämsta att placera på en boks baksida. Att baksidestexten istället ska förmedla en känsla av hur läsupplevelsen kommer att bli. Det ska vara som en ingress som väcker nyfikenhet. För mig väcks nyfikenheten av ett referat. Jag vill veta handlingen, men inte för mycket. Detta kan gärna kombineras av en kort beskrivning av bokens genre och stil, samt kanske några korta rader om författaren. Gärna bred information alltså, men absolut inte något som förstör läsningen.

Veckans bokbloggsjerka handlar passande nog just om baksidestexter.

Läser du baksidestexter? Vad vill du att de ska innehålla?

Läs också:

Rätt, men fel

Veckan har varit minst sagt intensiv. Nytt jobb, visserligen på en arbetsplats jag känner till och typ 150 nya elever har gjort att det snurrat gött i huvudet. I onsdags var de nya ettorna på läger och på kvällen var alla lärare där. Vår uppgift var att presentera oss med hjälp av ett föremål och jag hade självklart med min Kindle och dessutom en pappersbok. Jag avslöjade att jag lider av abibliofobi och att böcker och ord är min passion.

Just den här veckan har jag däremot inte hunnit läsa någonting i princip och jag blir lite orolig för hur jag ska hinna läsa och jobba samtidigt. När dagarna dessutom regnar bort blir det lätt så att eventuellt lediga eftermiddagar spenderas framför datorn, istället för med en bok. Inte bra.

Så visst är det så att jag lider av abibliofobi, men kanske lider jag mer av tidsbrist. Rädslan för att inte få någon lästid. Vad heter den fobin egentligen? Tempuspenuriafobi?

Läs också:

Att återvända

George_Elizabeth_10

foto: Magnus Liam Karlsson

Faktum är att Elizabeth George var en av de första deckarförfattare jag stiftade bekantskap med. Visst hade jag läst någon bok av Agatha Cristie, men deckare var inte riktigt min grej. Så mötte jag Thomas Lynley eller kanske framför allt Deborah och kärlek uppstod.

En sommar, jag tror det var 1997 eller möjligen 1998, läste jag de nio första böckerna i serien om Lynley och hans buttra kollega Barbara Havers. Helt plötsligt verkade det faktiskt som om deckare var min grej och jag fortsatte med Minette Walters, vars Iskällaren och Skulptrisen kommit ut på svenska. Och på den vägen är det.

De senaste åren har jag nästan gjort slut med Elizabeth George. Det började med att böckerna blev tjockare, men inte på ett bra sätt. Det kliade i fingrarna på mig, jag ville stryka hur många sidor som helst, men det var uppenbart att George redaktör inte tyckte detsamma. Så kom då den hemska boken där Lynley drabbas av katastrofen med stort K. Innan döden kom, boken som förklarar varför det blev som det blev, läste jag aldrig.

Jag bestämde mig dock för att ge George en ny chans och med Stråk av rött blev jag nästan lite nyförälskad. En Elizaberh George i toppform är en grym deckarförfattare. Äntligen var hon tillbaka.

Trodde jag.

Istället fick jag ännu en seg tegelsten, som hade mått bra av att förkortas rejält. Denna dödens kropp verkade bli mitt sista möte med Lynley och Havers.

Men så igår började jag sakna dem och utan att jag egentligen fattade hur, landade En lögn att lita på i min padda. Kanske blir det en dejt med mina gamla favoriter på påsklovet.

 

Läs också:

Böcker som fastnar

Invalido_omslag_fram1

Ibland läser jag en bok som är bra, men inte wow. Jag skriver ett inlägg om bokens bra och ibland dåliga sidor och förklarar varför jag tycker som jag gör. Sedan får den ett betyg som kanske är en trea. Inte alls dålig alltså. Så går veckorna och boken stannar kvar. Tankarna går till den ofta och den växer i minnet. Det visar sig att det här faktiskt var en riktigt bra bok, en bok som berörde mig mer än jag kanske förstod.

Så är det med Invalido: På ett ögonblick förändrades allt av Christian Wass. En bok som jag tyckte om när jag läste den, men hade vissa förbehåll mot. Nu tänker jag på den flera gånger i veckan och det är ändå snart tre månader sedan jag läste den.

Jag tänker på det sköra i livet. På hur viktigt det är att faktiskt ta vara på det jag har. Jag tänker på unga, levande människor som råkar ut för saker som förändrar livet. Precis som Christian gjorde.

Jag har bilden från omslaget på näthinnan. Pojken som hoppar och mannen som hittat sig själv igen. Jag inser att boken  han skrivit faktiskt lärt mig mycket.

Vilka böcker har du läst som vuxit i efterhand?

 

Läs också:

Bjuder på ett nytt ord från en av grabbarna O.

Vi läste en bok med en familj som bestod av bara en mamma och ett barn. Som det ganska ofta är fallet i barnböcker var fadern frånvarande, kanske helt borta från familjen eller bara långt borta från barnet just när boken utspelade sig. Jag och grabbarna O talade om varför det så ofta är mammorna som barnen letar efter eller längtar till.

”Så är det väl inte i verkligheten?”, frågade jag.  ”Nej, men i böckerheten”, svarade ungen.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.31

Tänkte att jag skulle låta favoritinläggen med temat ”jag tänkte på en sak” få mer uppmärksamhet framöver. Varje onsdag blir det någon form av betraktelse över livet kopplat till en och annan bok. Jag har ingen aning om exakt vad det kommer att betyda, men nu kör vi!

Jag har fortfarande semester, eller ”sommarlov” som många menar att det är. Ett par veckors längre sommarledigt än de flesta  andra som tack för den extra tid som lagts ner under läsåret.

Varje sommar tänker jag att jag ska hinna så mycket. Jag ska umgås med familjen (brukar hinnas med),  träffa vänner (lite svårare att få till), läsa en massa ( jo tack, det går hyfsat nu) och varva ner (jobbar på det). I år har det varit extra svårt att varva ner då vårens händelser inte lämnade mig riktigt. Nu är de bearbetade, men då börjar höstankarna smyga sig på.

Jag önskar att jag var en person som gjorde något vettigt för att varva ner. Och med vettigt menar jag något som syns. Vi har visserligen fixat en massa hemma som syns, men det gjorde mig bara arg och stressad. Tänk om jag istället hade varvat ner genom praktiskt arbete.

Jag har inte rensat rabatter, inte planterat något nytt, inte odlat några grönsaker, inte klippt några buskar och inte heller målat den del av fasaden som verkligen behöver målas. Istället läser jag böcker och plöjer tv-serier, aka saker som inte räknas. Möjligen imponeras någon boknörd av en lång läslista, men inte så många andra.

Vad kommer jag då ha kvar, förutom de överfulla bokhyllorna? Kunskaperna så klart. Allt jag lärt mig under sommarens resa i böckernas värld. Jag har läst om grymheter i Nigeria och att det inte är direkt lyckat att semestra där, lärt känna den enda kvinnan som suttit fängslad på Carlstens fästning, rest till Kurdistan på nära håll fått följa ett offer för tvångsäktenskap, tagit en tur runt Afghanistan, levt med en man med Alzheimers och mycket, mycket mer.

Det är ett par lediga veckor kvar och jag planerar fler resor, som förhoppningsvis kommer att vidga mina vyer ytterligare.

Vad har du gjort i sommar?

 

Läs också:

Vikten av att läsa

20120725-150919.jpg

Jag tänker att den som skrev skylten kanske borde investera lite i en bok eller två.

Läs också:

Vad händer med utbudet?

Bokia och Akademibokhandeln går ihop, Bonniers köper Pocket Shop, om inte konkurrensverket sätter sig emot. Jag kan inte låta bli att oroa mig lite över vad som händer med bokmarknaden i Sverige.

Visserligen  finns det numera pocketböcker i så gott som varje mataffär, så tillgängligheten är inget problem. Ett urval av böcker som ska nå många. Samma urval i alla butiker. Många gånger handlar det visserligen om bra böcker, men topplisteböcker. Vad händer då med mångfalden?

En riktigt bra bokhandel är en fantastisk plats att besöka. Jag är beredd att i den perfekta butiken betala mer för böckerna än jag gör i en internetbokhandel, bara för att butiken som sådan ska finnas kvar. Det kräver dock att det är en affär utöver det vanliga.

När jag bodde i Majorna gick jag alltid till Mariaplans Bokhandel när jag behövde tips på en bra bok. Speciellt en av dem som arbetade där gav klockrena tips och jag läste och älskade allt hon rekommenderade. Det är värt pengarna helt klart.

Det finns inte så många sådana bokhandlar kvar numera. Partille Bokhandel är en sådan, men nu flyttar den tyvärr från Partille. Bra för dem som bor i stan, men dåligt för mig som inte gör det.

För mig blir bokbloggar mer och mer viktiga i min jakt på bra böcker. Min närmaste Bokia gör nämligen inte jobbet alls. De säljer de vanligaste böcker, de jag läser om överallt, men inte de udda som jag vill upptäcka.

Jag hoppas att Pocketshop behåller sin kategori Svårsålt oavsett ägare och jag drömmer om en bokhandel nära mig fylld av boktips och gärna en kopp kaffe eller två. Jag drömmer om en bokhandel där böcker av alla de sorter faktiskt står i centrum.

Läs också:

Om vanor och ovanor

Igår frågade en kollega om min läsning. Om jag verkligen är så galen i böcker som det verkar. Jag kunde inte annat än att bekräfta att jo, så är det. Den klassiska frågan kom, ”är det inte jobbigt att läsa så många böcker samtidigt som du gör?” Svaret är egentligen att det inte är svårare än att följa flera tv-serier samtidigt. Just det smarta svaret kom jag inte på just då, utan jag sa väl något om att olika böcker fyller olika funktion. För så är det också. En anledning till att ha flera böcker igång samtidigt är att jag känner för olika texter beroende på tid, plats och kanske framför allt hur fokuserad jag kan vara och hur pigg jag är.

Däremot har jag börjat få svårt att titta på film. Jag gör det sällan numera och det funkar dåligt att hålla koncentrationen uppe i de två timmar (+- något) som en film pågår. Detta tyckte kollegan var ytterst märkligt, då han själv lätt såg en film per dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. För mig är film inte alls samma avkoppling som läsning. Jag blir för splittrad och min stressnivå går inte ner lika mycket som den gör när jag är riktigt djupt inne i en bok.

Vi pratade vidare om den ultimata dagen, då han skulle klämma ett gäng filmer, medan jag helst skulle sitta ute i en solstol och läsa.

I går morse var jag och simmade. Då har jag alltid med en bok och idag var det Fjäril i koppel som fick följa med. Av flera skäl. Den är i excess-format och därför smidig att ha i väskan, den låg redan där och den funkar utmärkt att läsa i små portioner då historien är så engagerande och direkt.

Nu slumpade det sig så att jag hade rätt bråttom och fick äta frukost snabbt. De flesta bord var dessutom upptagna och jag satte mig vid en av motionärerna som jag ser ofta och ibland byter några ord med.

Vi åt frukost ihop i kanske en kvart och hann prata om en hel del. Det började med en skada hon haft som nu blivit ganska bra. Därefter kom vi in på kollapser och utbrändhet. Något vi båda tyvärr haft erfarenhet av. Så gled vi in på vad som får oss att varva ner. Hon påpekade att jag alltid hade en bok med mig och att hon önskade att hon kunde läsa. När hon var stressad funkade det inte alls.

För mig är det tvärtom. Den dagen jag är för stressad för att läsa vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Visst kan jag bli för stressad för att läsa vissa böcker, eller stressad av att läslistan är alldeles för lång, men när jag väl läser är jag aldrig stressad.

Hur funkar du? Är det film, tv, läsning, trädgårdsarbete, träning eller något helt annat som får dig mest avstressad.

Läs också:

En revolutionerande uppfinning

Fick den här av vår bibliotekarie och känner att jag måste dela med mig av den till er. Visst är böcker fantastiska!

 

 

Läs också:

« Older Entries