Bloggarna och Bokmässan

Läser Evas artikel om bokbloggare på mässan och funderar lite kring vår roll och vår uppgift. Under året har jag varit Bloggambassadör för Bokmässan tillsammans med en rad andra bloggare. Det har bland annat inneburit att hänga lite extra på Bokmässans Community, men något jobb har det inte känts som. Förhoppningsvis tjänar både vi bloggare och Bokmässan på vårt samarbete.

Att mässan får lite extra uppmärksamhet i sociala medier genom bokmässeambassadörerna är ett faktum. Vi hade alla bloggat ändå, men jag hade inte varit på plats alla fyra dagarna och jag hade inte heller gått på så många seminarier.  Att vi dessutom fick biljetter även till nästa års evenemang var glädjande och väldigt överraskande.

Var seminariebiljetterna en muta?  Varför skulle de ses som det? Jag är väldigt glad att jag fick chansen att uppleva mässan lite extra, men bloggade inte från den för att jag gått dit gratis. Däremot bloggade jag kanske lite extra för att jag fick tillgång till ett trådlöst nätverk och en lugn oas i hetsen.

Under mässan fanns det nämligen ett rum för Bokbloggare och det var verkligen bra. Dels för att det var så roligt att träffa alla bloggare på riktigt, men också för att det var så mycket lugnare där än på mässgolvet.

Det var lite lustigt att höra alla presentera sig med både sitt bloggnamn och sitt riktiga namn. Vissa, som Lyran och Calliope, fick behålla sitt bloggalias, men jag undvek att kalla Eva för Full.

Om någon berättat för mig för tre år sedan att jag skulle lära känna en massa människor via internet och sedan dessutom träffat dem, skulle jag rent ut sagt asgarvat. Nu tillbringade jag fyra dagar med många som jag aldrig träffat i verkligheten och dessutom med många som jag träffat endast ganska kort tidigare. Inte konstigt alls då vi faktiskt träffas så gott som dagligen via Bloggar, Twitter och Facebook.

Och nej, jag tänker inte börja räkna upp alla nya och gamla vänner, men jag konstaterar att det var riktigt trevligt att träffa er alla. Jag hade fyra innehållsrika och superroliga dagar tillsammans med er. Både bloggare, författare och förläggare är faktiskt helt vanliga människor. Möjligen lite trevligare än de flesta.

 

 

 

 

Läs också:

Kanske en chans till

Jag sitter med en hög böcker och en hög gröna postpåsar framför mig. De flesta vinnarna har fått sina böcker, men några behöver jag adressen till. Dessutom tror jag att några poängjagare saknas, jag fick lite uppdateringar på bokmässan, men inga här än så länge.

En tävling finns fortfarande kvar och ni får en chans till, annars får jag hitta på något nytt. Kom igen nu, det gäller ju en fellow bokälskare.

Klara vinnare som behöver maila adress till linda [at] enligto.se

Vixxtoria som ska få ett exemplar av Döden på en blek häst.

Metta och Holly som fått Bingo på en rad och var så entusiastiska tävlande att ni får välja en bok var. Kolla böckerna här och maila sedan. Tror dessutom att ni behöver räkna och redovisa era poäng. Borde bli vinst där med.

En bingobok kvar och den går till den person som såg flest av de totalt 16 bingo-författarna på bokmässan. Hojta till! Det är först till kvarn som gäller.

Så också på poängjakten, då tiden redan gått ut. Maria får en bok för de poäng hon redovisat hittills och Ylva får också välja en av de tre böckerna i potten. Maila önskemål och adress. Eller gärna två önskemål om ni skulle vilja ha samma bok.  En bok kvar till en lycklig vinnare.

Är det någon jag har glömt bort? Hör av er i så fall.

 

Läs också:

En deckare? Ja varför inte

En av de författare jag lyssnade på under Bokmässan var Åsa Anderberg Strollo. Jag kunde dessutom inte låta bli att berömma hennes bok under monterminglet hos Printz Publishing i fredags och fick en liten pratstund. Boken Hoppas är riktigt, riktigt bra och jag imponeras av det engagemang Anderberg Strollo har för de utsatta i samhället. I Hoppas är det unga, hemlösa tjejer som står i centrum.

Hoppas är definitivt ingen klassisk deckare, men det förekommer ett brott, ett brott som får konsekvenser. Hur som helst har boken belönats med deckarpriset Spårhunden.

I pressmeddelandet säger författaren följande: ”Jag tänkte inte att det var en deckare jag hade skrivit, så jag blev överraskad när jag fick priset, och otroligt glad! Förhoppningsvis kan detta ge boken nya läsare”.

Grattis Åsa, det var du absolut värd! Jag hoppas också att din viktiga bok når en riktigt bred publik.

Läs också:

Okej jag kapitulerar

Är det nobelpristagare på plats får jag väl se till att ta mig en titt. Blev övertalad av Lyran att följa med och lyssna på Herta Müller, trots att jag kanske inte egentligen tänkt att hon skulle vara en författare för mig.

Nu sitter jag alltså här och tittar på denna lilla dam tillsammans med Anna och Ivana. Kanske blir jag sedan sugen att faktiskt läsa något av pristagaren. Hjärtdjur ligger hemma och väntar. Började läsa några sidor vid jul, men kände mig bara korkad. Jag tycker inte om att känna mig korkad.

Anders Olsson intervjuar och jag förstår till min förvåning mycket tyska. De talar om den nya kompletterande utgåvan av Flackland med texter som nu inte är censurerade. Ursprungsversionen, som också var författarens debut, såg väldigt annorlunda ut. Nu kunde hon nu kalla Ryssland vid sitt namn och dessutom skriva om både kyssaroch saliv. Allt som ens kunde föra tankarna till sexualitet eller ens kroppen censurerades.

Är det så att ledare i diktaturer är pryda? Herta Müller menar att det är så, oberoende av huruvida diktaturen är vänster eller högerinriktad. Allt sexuellt var förbjudet i Rumänien, men trots detta förväntades rumänerna föda många barn. Hur går det ihop?

Varför göra en ny version av en gammal bok? Ja, det är en gammal bok, men det höll på att bli en ny. Hertha började först ändra en massa, nu 30 år senare. Då hade hon ett behov att distansera sig från sin by, vilket inte var populärt. Hon visste att hon inte skulle komma tillbaka till byn. Byn återkommer ständigt i samtalet och det är tydligt att flytten därifrån var nödvändig, men ändå smärtsam.

Bokens språk var annorlunda än det språk hon nu använder. De korta satserna visade hennes vilja att springa iväg, men hon tycker inte så mycket om det sättet att skriva längre. Troligen har hon fått distans. Hon fick en tillsägelse av sin förläggare då hon höll på att ändra för mycket och fick till slut acceptera texten mer som den var. Den visar hur det var att skriva om verkligheten i ett totalitärt samhälle, att inte kunna beskriva samhället som det är, då censuren inte tillät någon samhällskritik. Socialrealism utan att det blir varken för sterilt eller för farligt.

Hertha Müller talar också om hur hon påverkats av poesin och använt det lyriska för att skildra det samhälle hon levde i. Just detta gör att jag blir sugen på att faktiskt läsa något av henne. Lyrik lockar mig mer än socialrealism faktiskt. Den poetiska förtätningen är typisk för Muller menar Anders Olsson. Den verkliga världen måste man bygga upp själv som läsare.

Muller menar att hon inte ser sig som författare, inte ens nu när hon utan tvekan är det. Med hjälp av orden beskriver hon livet på ett annorlunda sätt. Först slår hon sönder verkligheten och bygger sedan upp den igen med hjälp av ord, tills texten berör verkligheten.

Hon skrev inte litteratur, Flackland skrev hon bara för att beskriva sitt liv. En ung, försiktig kvinna i en stad. Ensam i Rumänien, utan att behärska rumänska, skrev hon om det hon upplevde. Satte ord på det. På livet. På verkligheten. Nästan.

Kritiker säger att hennes språk är vackert, men vad är egentligen ett vackert språk? Ordens summa och innehåll berör först då orden inte kan återges menar Muller. Det måste hända något i mötet mellan orden och läsaren. Att bara skriva en text som kan återges ord för ord är inte att beröra.

De talar genrer och Müller menar att det för henne inte finns några genrer. Hennes sätt att skriva är att göra det verkliga litterärt. Poesin behöver få en del i realismen.

Slutligen talar de om att skriva i exil. Berlin är det en form av exil? Nej det menar hon att det inte är. Inte efter att Ceausescu sköts. Nu kan hon röra sig, men väljer att bo kvar i Tyskland helt frivilligt. Hon hade turen att utvandra till en land där de talade hennes språk.

Jag måste säga att jag är glad att jag följde med och lyssnade till Herta Müller och jag är nu mer nyfiken på hennes författarskap än jag varit förut.

Läs också:

Vad är musik?

Vad är musik? är ett försök att bryta ner ett stort ämne i små delar. Ett pussel som här bildar en förklaring till vad musik är. Att just Salem Al Fakir och Pontus de Wolfe har skrivit boken beror enligt dem själva på att de lider av någon slags hybris och därför inte kunde tänka sig att läsa en bok om musik skriven av någon annan.

Det var väldigt roligt att lyssna på dessa kreativa herrar som bollar frågor till varandra. Boken beskriver de själva som filosofisk, härlig och självklart sann.

Vem är boken till för? De som vill läsa om musik i en bok skriven av musiker. Kanske kan man få ut mer av sitt musiklyssnande av att läsa boken.

Musik kan vara väldigt mycket och lite överraskande är att Salem packar upp en ananas bland alla musikprylar som ska illustrera vad musik är. Meningen är att använda ting för att illustrera och dessutom ganska oväntade sådana.

Jag gillar metaforen med tåget som går direkt och tåget som stannar på många stationer och tar längre tid. Vem väljer det långsamma tåget för att få valuta för sina pengar? Detta konstaterande kopplas till långa och korta konserter. Är en lång konsert automatiskt bättre än en kort?

Jag är sugen på att få svaret på frågan “hur får man bort en låt som satt sig på hjärnan?”

Och tillbaka till den där ananasen. Det handlar om att en skiva kan förstöras av en sönderspelad singel på samma sätt som den goda ananasen blir äcklig på pizza. Glasklart eller hur?

Sanslöst roligt seminarium måste jag säga. Dessutom riktig Lindamusik som avslutning. Jag är frågan, du är svaret. Ett soundtrack till boken med duons nya band Earpony.

Läs också:

Om kvinnor

Birgitta Ohlsson och Barbro Hedvall samtalade idag med John Chrispinsson om kvinnors rösträtt och dagens politik. Trots att kvinnor har fått en mer framträdande roll i politiken de senaste 100 åren finns det fortfarande få kvinnliga politiker i till exempel EU. Dessutom är det fortfarande allt för vanligt med förlöjligande av kvinnor.

Boken Barbro Hedvall handlar mest om de liberala kvinnornas kamp. De socialdemokratiska kvinnorna kämpade också, men inte uteslutande och Hedvall har valt att främst skildra en renodlade kvinnorrättsrörelsen. Inom socialdemokratin var klasskampen viktigast, inte kampen för kvinnors rättigheter.

Nu skrattar vi åt förslaget att män skulle få två röster om de var gifta för att kvinnan ändå skulle rösta som sin man, men det var ett riktigt förslag. Rösträttskampen var inte enkel och det var inte ens självklart för alla kvinnor att tycka att kvinnor skulle få rösta. Alla riksdagspartier ville det absolut inte, trots att Hedvall kunde nämna flera stora män som faktiskt uttalade sig positivt i frågan, inte minst Oscar II.

Hur kunde egentligen konservativa kvinnor vara emot att kvinnor skulle få rösta? Inte konstig,t menar Barbro Hedvall då det fortfarande finns kvinnor som tycker att det är bekvämt att män fixar det mesta. Hon hänvisar till program som Hollywoodfruar och konstaterar att tendenserna finns kvar.

Att män har en offentlig roll medan kvinnor hade sin funktion i hemmet, är en tankefigur som Barbro Hedvall har svårt för. Jag kommer osökt att tänka på hemmafrusidealet och kampen för vårdnadsbidrag. Även Birgitta Ohlsson talar om detta, för mig konstiga fenomen att vilja återgå till en ännu mer könsuppdelad värld. Jag förstår verkligen inte tanken med en återgång till en värld där kvinnor är hemma med barnen och män gör karriär. Det sorgliga är att det inte ens hann bli jämlikt innan det vände tillbaka. Lite bungyjump-känsla onekligen.

Birgitta Ohlsson talar också om hur lite uppmärksamhet de liberala kvinnorkämparna får idag. Hur ser vi på kvinnliga och manliga revolutionärer? Globala ikoner är män, inte kvinnor. I Storbritannien och USA är kvinnokämparna fortfarande stora. Här i Sverige var kampen för kvinnors rätt att rösta inte så dramatiskt. Kanske har kvinnorna i Barbro Hedvalls glömts bort därför.

Intressant också att det faktiskt inte var de kämpande kvinnorna som sedan tog plats i riksdagen. Undantaget Kerstin Hesselgren. Rörelsen fortsätter visserligen att vara en påtryckarorganisation även efter 1921, men det går trögt framåt. Det var dessutom väldigt få kvinnor som röstade i de första valen som de fick rösta i. All förändring tar tid.

Intresset för kvinnors rättigheter och flickors situation är fortfarande löjligt litet vilket jag, precis som Birgitta Ohlsson, tycker är riktigt sorgligt. Tydligen höll Fredrik Reinfeldt tal i FN nyss och talade mycket om jämställdhet, varvid en stor del av generalförsamlingen gick ut och drack kaffe. Måste kolla upp det för det låter helt sanslöst galet. Okej att fokus var på Palestinafrågan, men hur nonchalant är det inte att så övertydligt markera sitt ointresse för en fråga som definitivt inte är obetydlig, eller i alla fall inte borde vara det.

Motståndare hävdar ofta att barnen till feminister mår riktigt illa, då de blir övergivna av sina hemska mödrar. Förr fanns bilder av gråtande barn som saknade sina rösträttskämpande mödrar. Även nu ifrågasätts kvinnor som ägnar tid åt politik istället för sina barn.

Även debatten kring kvinnliga politiker och deras klädsel fanns både då och nu. Hur viktigt är det egentligen vad politiker har på sig? De svenska rösträttskämparna behövde tänka mycket på sitt yttre, för att inte bli förlöjligade. Det fick inte heller finnas något omoraliskt hos dem.

Barbro Hedvall menar att de i Sverige borde kämpats för allmän och lika rösträtt för alla, istället för att satsa på en separat kvinnokamp. De borde också ha hängt av högern menar Hedvall.

Crispinsson frågade avslutningsvis vilka favoritpersoner de har bland de kämpande kvinnorna? Birgitta talar om Kerstin Hesselgren och Elisabet Tham. Barbro Hedvall om Signe Bergman, en av dem jag vet alldeles för lite om. Jag har börjat läsa Barbro Hedvalls bok och den är både fin och spännande. Hedvall påpekar att det är viktigt att unga kvinnor idag blir medvetna om den kamp som kvinnor faktiskt fört.

Barbro Hedvall säger sedan lite ironiskt att hon hört att det finns en jämställdhetsminister i regeringen som, underförstått, gör allt för lite för att uppmärksamma jämställdheten. Jag håller med. Det är allt för många som lutar sig tillbaka och är nöjda med den hyfsade jämställdhet som finns idag. Eller till och med ifrågasätter om den verkligen behövs.

Läs också:

Om pojkarna

Jag gillar Jessica Schiefauers Pojkarna för att den berör ett viktigt ämne på ett minst sagt annorlunda sätt. Under det seminarium med författaren jag var på berättade om hur hon var så besatt under skrivprocessen, men nu knappt ens har förstått att hon skrivit den själv. Det var som om boken kom ur henne, utan att hon kunde kontrollera den.

Flickorna i boken vill inte tvingas in i en kvinnoroll och leker därför vidare trots att de kanske är för stora för att leka. Förvandlingen är tillfällig, men jag kan förstå Kims beroende av förvandling och att leka med könsroller.

Vad vill författaren säga med den här boken? Jessica menar att hon snarare vill ställa frågor än slå ett slag för något. Bara problematisera, men inte ta ställning. Det gillade jag med boken och tror därför att den är perfekt att läsa i grupp och sedan diskutera.

Boken berättar en historia ur Kims perspektiv, vilket gör att de kränkningar som killar utsätter henne för blir riktigt stora. Och de är stora. Det är inte kul med gliringar och att bli av med sin tröja på skolan för att killarna vill kolla på ett par bröst. Det är stort, hemskt och fruktansvärt. Att bagatellisera dessa kränkningar och påstå att killar inte kan kontrollera eller hindra sitt beteende är inte okej.

Bokens killar är stereotypa på många sätt. Alla killar är inte som Tony i boken. Måste bilden av män som vilda djur visas en gång till? Återigen menar författaren att Kims perspektiv styr historien. Min teori var att Kim vill bli något helt annat än det hon var och Jessica bekräftar det. Hon vill bli extrem och söker sig därför till de riktigt farliga pojkarna.

Vändningen är att de vidriga killarna faktiskt har känslor, som mellan Tony och Kim. Homosexualitet är så förbjudet i en machokultur och jag gillar att historien berör detta.

Ursprungsidén med kvinnor som blev superhjältar om nätterna blev istället Pojkarna, inte Männen som dokumentet länge hette i författarens dator. Jessica själv har däremot aldrig velat bli man, men önskar att bli behandlad som en människa snarare än ett kön.

Läs också:

Mens, onani och engångsligg

Rapporterar direkt från ett seminarium på bokmässan. Det är inte så många män här då Jenny Jägerfeldt och Sara Ohlsson talar med Ada Wester på Gilla Böcker. Den förstnämnda har jag ju inte läst ännu. Känns lite synd. Eller mycket egentligen. Som tur är går ju det att ordna.

De pratar mens. Ett ämne som många har frågor och tankar kring. Mensscener finns i Hål i huvudet. Oj jäklar vilka beskrivningar. Jenny J verkar ha en förkärlek för blod hel klart. Det lilla korta utdraget hon läste ur sin bok Här ligger jag och blöder gav mersmak. Helt galna liknelser. Det gillar jag.

Sara var en av dem bakom Mensbloggen, en blogg som tyvärr kommer att läggas ner snart. Ett klipp från den om tamponger visades, ett underbart sådant. Varför pratar man egentligen så lite om mens? Kvinnor i litteraturen har till exempel sällan mens. Det påverkar ändå människor så mycket både fysiskt och psykiskt.

Ännu svårare och mer tabu är onani. Få talar om det och ingen skriver om det. Eller Sara har visserligen skrivit en mening, men det är allt. Hon talar om att de inte finns ett språk för det, inga litterära referenser. Det blir därför så nära och utlämnande.

Sexscener däremot finns det. Men där finns det mer att ta av, mer allmängiltiga texter och tankar. Det som beskrivs behöver inte kopplas till författaren.

Och så engångsligg. Får tjejer ha det? Får de ha sex utan att vara kära? Vilken skillnad det blir när killars och tjejers sexualitet skildras. Vi blir till exempel lovade onaniscener i framtida böcker.

Ett superroligt seminarium med tre härliga damer!

Läs också:

Om Boksamtal och Astrid

Hur kan man jobba med skönlitteratur i skolan. Antologin Starkast i världen, som handlar om Astrid Lindgrens författarskap. Både böcker, film och dataspel. Hur kan man arbeta med texterna i klassrummet, tydliga didaktiska tips. Låta eleverna våga experimentera.

Varför Astrid Lindgren, då det redan finns så mycket om henne? Författarna vill få in mer didaktik för att få igång elevernas läsglädje, eller rättare sagt att få läsglädjen finns kvar. Lärare har ett ansvar att leda eleverna in i ett djupare läsande.

Astrid Lindgren är en sådan ikon. Hur mycket får man egentligen leka med hennes texter? Får man lov att kritisera henne och hennes texter? Redskap för att se henne på ett nytt sätt finns i boken.

Jag tänker att jag behöver den här antologin. Dels för att kanske får tips för hur läsningen med eleverna kan bli bättre, men också för att hitta bra tips för texter som kan funka för grabbarna O. De hade en Pippi-period, men sedan har det inte blivit något mer.

Det gäller att texten är den som läses, inte bara som en del i ett projekt om andra ämnen. Ibland kan själva bokasamtalet vara grejen. Detta påminner om att jag måste läsa om Aidan Chambers. Det är så mycket lättare att förstå en bok om man pratar om den. Detta märkte jag tydligt i våras då jag läste boken Tänk om det där är jag med eleverna. En bok som egentligen var för svår för många, men som funkade så bra ändå.

En viktig poäng som föreläsarna har är att det gäller att läraren själv är en aktiv läsare för att kunna leda Boksamtal på ett bra sätt. Det är också viktigt att kunna arbeta vettigt med populärkultur istället för att rynka på näsan åt den och tvinga på eleverna böcker som kanske inte passar dem. Bättre att läsa något än ingenting alls. Det har alltid varit min filosofi också.

Läs också:

Författarfrukost

Klart att jag var sen. Det hade jag kunnat räkna ut, men alternativet var att ta en buss alldeles för tidigt. Inget alternativ. Att komma in på mässan var inte heller så lätt visade det sig.

Nu är jag äntligen här. Mitt i frukosten. Jag slänger mig alltså rätt in. Möt Christoffer Carlsson. En spontan och rolig författare. Mycket målmedveten och hans schema visar mig varför jag inte fått skrivit någon bok.

Han går upp fem, vill vara trött. Sätter på kaffe och börjar skriva. Vaknar i texten och skriver i två timmar, jobbar sedan hela dagen, somnar tidigt.

Har slutscenen klar, men har inget synopsis innan. Skriver helt linjärt och är ganska hård mot sina karaktärer så att de inte börjar leva ett eget liv. För att det ska vara roligt att skriva vill han ha roligt och planerar inte allt.

Nu skriver han om en familj och deras sorg. Självklart blir det då så att författarens egen erfarenhet av sorg påverkar boken. Familjens yngste son har gått bort i maj och vi följer dem några månader senare då de firar jul tillsammans.

Mål att inte ha kursiva avsnitt, inte för mycket dialog eller för mycket information. Språket påverkas av karaktärerna och därför är hans två böcker så väldigt olika. Intressant att höra hur han berättar om de bilder som ger honom berättelsen.

Tänk på hur många manus som kommer in och vilken slump det ändå är att bli utgiven. Det gäller att till och med följebrevet sticker ut. Christoffer berättar om hur han själv fick ett refuseringsbrev från Ordfront två veckor efter att Piratförlaget bestämt sig för att ge ut den.

Spännande forskningsprojekt han har förresten. Det handlar om 100 män i Stockholm som fanns med i en undersökning om ungdomsbrottslighet som gjordes då dessa nuvarande pensionärer var unga. Den ska vara klar om tre år.

Läs också: