Böcker jag tror att jag läst

Sedan 1999 har jag skrivit upp alla böcker jag läst. Det är bra, då mitt minne inte alltid är det bästa. Faktum är att jag varje gång jag tittar igenom listorna blir överraskad av att jag läst böcker jag inte visste att jag hade läst. Frågan är vilket värde läsningen egentligen hade då jag inte har något som helst minne av den. Ibland kan jag komma ihåg en känsla av hur det var att läsa boken. Hur den fick mig att må och reagera. Spontant känner jag obehag eller glädje när jag tänker på en bok trots att jag aldrig skulle kunna redogöra för innehållet.

De är som barndomsminnen, fragmentariska och inte sällan ologiska. Vissa detaljer finns kvar, men det är omöjligt att återge helheten. Som mina minnen från resan till Italien när jag var tre som handlar om glassar jag åt, fantan jag drack i en glasstövel i San Marino och att jag lärde mig slå kullerbyttor vid lutande tornet i Pisa.

Sedan finns det den andra kategorin glömda böcker. Böcker som jag tror att jag läst, men inte riktigt vet om jag verkligen gjort det eller om det bara känns så. Det handlar alltså inte om att ljuga för att verka beläst, utan bara om ett riktigt taskigt minne. Låt mig förklara närmare.

Jag kan ha läst Wuthering heights av Emily Brontë två gånger, en gång eller faktiskt inte någon gång alls. Jag vet att den stod på läslistan under engelskans B-kurs och att vi pratade om den på ett seminarium. Jag vet också att Svindlande höjder stod på litteraturlistan när jag läste A-kursen i litteraturvetenskap och jag vet att vi talade om den då, men det kan ha varit så att vi fick välja mellan att läsa den eller Stolhet och fördom och den är jag tämligen säker på att jag faktiskt har läst.

Det finns fler exempel på böcker jag vet så mycket om att det känns som om jag läst dem, men jag kan inte svära på att jag faktiskt gjort det. Dessa böcker är egentligen också som barndomsminnen. De som du inte vet om du verkligen minns, eller om det bara är dina föräldrars berättelser om händelserna som blivit till minnen.

Frågan är då vilka böcker jag ska räkna som lästa, de som jag enligt mina boklistor har läst, men inte minns ett skit av eller de jag inte minns om jag läst men faktiskt kommer ihåg vad de handlar om? Eller kanske inga av dem? Frågan är också om detta ens kan kvalificera som i-landsproblem. Jag skulle definitivt säga att det är ett definitivt och ganska irriterande i-landsproblem. Tänk att du går in på Boktipset eller Bok.nu och någon av de här böckerna dyker upp. Hur klickar du då? Är de lästa? Och vilket betyg sätter man på en bok man inte minns?

Läs också:

Lite romantiskt arbete

Kafka på jobbet ställde en fråga även denna söndag och jag kan säga att jag ägnat väldigt mycket tankeverksamhet åt att försöka hitta en passande man eller kvinna till Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Nu är Emilie egentligen varken övergiven eller tragisk, men hon verkar så ensam. Visst har hon Jenny och Gunnar, men hon har ingen egen familj. Jag vet knappt om hon hade velat gifta sig egentligen, men en riktigt bra vän som kunde finnas där när alla andra snurrar runt i sina egna liv kunde hon gott behöva. Frågan är då vem. Det är här jag har fastnat.

Vem skulle kunna passa Emelie som faktiskt är plågsamt blyg många gånger och som dessutom ofta verkar trivas bättre själv. Hennes första kärlek Rudolf är långt borta i Amerika. Kanske hade hon velat resa dit och träffa någon där? Festa runt lite med den store Gatsby kanske?  Nej,  jag tror att hon trivs bäst i Stockholm ändå. Kanske hade hon kunnat bli den som fick ordning på Doktor Glas, men jag tror inte det.

Istället har jag faktiskt bestämt mig för att ge henne en väninna. En väninna med lite skinn på näsan som kanske kan få Emelie att våga sig ut i livet mer. Jag tänker då på Signe Thiel i Helena Henschens Hon älskade som säkert skulle inspirera Emelie till att gömma judiska flyktingar om inte annat.

Så där, nu har jag i alla fall nästan svarat på söndagens spörsmål.

Läs också:

Om läsvärda deckare del 2

I ett tidigare inlägg funderade jag kring vad som gör en deckare bra.

Tre punkter blev det då:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och då syftade jag på de återkommande karaktärerna. Med sympatisk menade jag att jag vill känna något för dem, att de är riktiga, trovärdiga människor. Inte att de är perfekta.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Inte övertydligt, inte enformigt, inte torftigt. Även deckarförfattare kan skriva vackert och tilltalande.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Vem som helst kan inte skriva en deckare. Eller vem som helst kanske kan skriva en, men vem som helst kan definitivt inte skriva en bra sådan. Luktar det för mycket färdig mall blir jag riktigt, riktigt trött. Om samma mall dessutom används i flera böcker slutar jag nästan garanterat att läsa.

Vad krävs då mer?

Gärningsmannen är viktig. Jag vill förstå honom eller henne. Varför han/hon begår brottet. Drivkrafter och motiv måste vara trovärdiga. Det går lite inflation i hämnd, där en taskig barndom gör att gärningsmannen bestämmer sig för att hämnas långt senare. Därav alla böcker med tillbakablickar i kursiv stil. Lite för ofta använt grepp om ni frågar mig. Så punkt fyra ser ut som följer:

4. Gärningsmannen måste vara trovärdig och ha ett tydligt (och gärna originellt) motiv

Gränsen mellan ett trovärdigt originellt motiv och ett totalt absurt och osannolikt motiv är dock hårfint. Det leder oss in på nästa punkt som handlar om intrigen och författarens förtroende för läsarens förmåga att tänka själv.

5. Intrigen får gärna innehålla många trådar, men de måste leda någonstans

Jag gillar att genom ledtrådar kunna klura ut vem mördaren är några sidor innan poliserna fattat grejen. Det jag avskyr mest av allt är när utredarna får reda på något och sedan håller det för sig själva hur länge som helst så att jag inte får en chans att tänka själv, utan måste vänta tills det avgörande avslöjas och allt får en lösning. Irriterande. När jag läste I de lugnaste vatten av Viveca Sten blev jag så förbannad på att detta grepp överanvändes att jag aldrig kommer att läsa något mer av henne.

Ännu värre är det med en massa onödiga trådar som inte har någon betydelse för historien, inte tillför någonting och dessutom inte leder någonstans. Och värst av allt, när författaren tror att jag som läsare är dum i huvudet och avslöjar allt med oönskvärd övertydlighet allt för tidigt. Dåliga kursiverade “gärningsmannakapitel” kan leda till detta.

Egentligen föredrar jag en klassisk pusseldeckare där jag som läsare får vara aktiv. Upplösningen i en sådan deckare ska vara trovärdig och lite lagom överraskande. Elizabeth George i sina bästa stunder är en mästare på detta.

6. Våldet ska inte överdrivas

Maximalt med våld leder inte automatiskt till maximal spänning. Snarare tvärtom. Jag är riktigt trött på böcker där våldet överdrivs så mycket att det blir viktigare än intrigen. Hypnotisören är ett utmärkt exempel på en bok som, enligt min åsikt,  försämras enormt av de onödiga orgierna i överdrivet och oprovocerat våld.

Jag filar på några fler punkter och återkommer!

Läs också:

Vad gör en deckare läsvärd?

Det är alltid kul att läsa recensioner av böcker man själv läst och förundras över hur olika vi tycker. Något jag älskar kan mycket väl sågas av någon annan och tvärtom. Jag hade kunnat kalla inlägget “Vad gör en bok läsvärd”, men deckare är troligen den spretigaste genre jag läser, så jag fokuserar på den just nu. Flera av punkterna skulle kunna appliceras på andra genrer.

Jag har  funderat över vad som är viktigt för mig. Vad som gör att en deckare blir läsvärd. En sak var jag inne på redan igår, nämligen det fina med att få följa personer genom flera böcker. Jag nämnde då Lynley och Havers som två stora favoriter.  Att återse dem i en bok är som att återse två söta vänner och jag vill absolut veta hur det går för dem. Punkt nummer ett således:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och med sympatiska menar jag då något så härligt subjektivt som att jag ska tycka om dem och kunna relatera till dem. Sedan kanske de är skitstövlar som Harry Bosch, men sympatiska kan de vara likväl. Det viktigaste är att de är levande, inte platta stereotyper.

Harry Bosch förresten. Honom har jag tappat bort. jag har The Overlook hemma, men har inte läst den. Inte heller de två böcker som kommit ut efteråt. Barnsligt nog blev jag nämligen lite förbannad på den gode Harry i Echo Park där han tyckte lite väl synd om sig själv.

En annan Harry tyckte så synd om sig själv och var mer än lovligt eländig i Pansarhjärta att jag blev arg på hela boken. Det finns en gräns för hur skruvade personerna i en deckare får bli. I alla fall om de ska kalla sig poliser. Vilket Hole inte gör till slut visserligen. Om jag kommer att läsa nästa bok om honom? Självklart. Bra deckarförfattare få många chanser.

Vem som helst kan nämligen inte skriva bra deckare, trots att det verkar vara många som tror det. Språket kan ibland vara mer än lovligt taskigt. Och ja, ännu en fråga om subjektivitet och smak.

Jag vill att författaren har ett bra, personligt språk utan för många klichéer och simpla uttryck. Några författare jag gillar för språket är Carin Gerhardsen, Elly Griffiths och ovan nämnda Elizabeth George. Överanvändning av vissa ord eller ordklasser kan göra mig vansinnig, liksom övertydlighet.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Som sista punkt (för idag) skulle jag vilja diskutera originalitet. Jag börjar bli så vansinnigt trött på deckare med kursiverade avsnitt där mördaren berättar, eller de döda som i Kallentofts böcker. Nu klarar sig Kallentoft ganska bra då han uppfyller både punkt 1 och 2 och dessutom inte saknar all originalitet.

Mest trött är jag på alla historiska paralleller som till exempel Camilla Läckberg använder i alla sina böcker. Det är ytterst sällan som det håller. Inte sällan tappar berättelsen i tempo och intresset från min sida svalnar.

Det krävs riktigt bra cliff-hangers om ett historiespår ska funka. Jag tyckte att Ann Rosman lyckades bra i Fyrmästarens dotter och hon använder inte heller riktigt samma grepp i bok nummer två även om en händelse  såklart ofta har en historisk förklaring. Detta leder oss till punkt 3.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Det är grymt tråkigt med författare som använder samma grepp i alla sina böcker. Förutsägbarhet är definitivt något som får mig att tröttna. Gärna en serie med samma personer, men både personerna och författaren måste utvecklas.

Det kommer fler punkter i ett senare inlägg. Ska bara reprisera några fler deckarrecensioner först, så att jag har några inlägg att hänvisa till. Mycket deckarrecensioner det närmaste alltså!

Läs också: