Tag Archives: Bokbloggsjerka

Några gamla godingar

Veckans bokbloggsjerka handlar om bra böcker som är mer än 100 år gamla, som balans till att bokbloggar oftast skriver om det som är nytt. Vi hade ju en dammig vecka på Kulturkollo för några veckor sedan och då handlade det en del om klassiker. Bland annat skrev jag om vikten av relevans när vi använder klassiker i skolan.

Nu tänker jag strunta i alla andra och bara skriva om gamla böcker som jag själv tycker är bra fortfarande.

Det var faktiskt inte många år sedan jag läste Fadren (1912) av August Strindberg, en pjäs som just nu spelas på Göteborgs Stadsteater. Då jag bara läst pjäsen och aldrig sett den är jag sugen på att göra det.

Fadren är verkligen bra och extra bra då boken går att tolka på olika sätt. Men Strindbergs liv och åsikter i bakhuvudet blir tolkningen en, men den går också att se på med moderna ögon och då blir tolkningen en annan. Det funderar jag mer kring i detta inlägg om kvalitet.

Förvandlingen av Franz Kafka firade 100-årsjubileum förra året. Det var visserligen några år sedan jag läste den, men jag tyckte definitivt att den var lättläst. Få sidor med mycket innehåll. Det är lätt att känna igen sig i Gregor Samsas frustration, inte för att vi andra blivit förvandlade till insekter, utan för att vi säkert har känt oss annorlunda, utsatta och till och med ignorerade ibland.

När jag läste Norrtullsligan av Elin Wägner för några år sedan, slogs jag av hur skrämmande aktuell den fortfarande är. Vi må ha kommit jämförelsevis långt med jämställdheten i Sverige, men det är fortfarande riktigt lång väg kvar till vi kan kalla oss ett jämlikt land på riktigt.

Vilka gamla godingar vill du lyfta fram?

Läs också:

Mina fiktiva polare

Det var länge sedan jag hängde på Bokbloggsjerkan, men nu är det dags. Kul att ha dig tillbaka Annika. Veckans uppgift är att presentera Topp 5 fiktiva karaktärer som jag önskar vore mina bästa vänner.

Jag skulle gärna hänga med Felicity i New York. Då behöver jag självklart bli lite yngre, annars blir jag snarare hennes lärare. Gillar i alla fall hennes stil och trots att fokus ligger lite väl mycket på att välja rätt kärlek, tror jag att hon hade varit en bra vän.

Just nu läser jag All the bright places och är övertygad om att alla skulle behöva en Theodore i sitt liv.

Trots att jag inte riktigt är något fan av böckerna eller ens gillar rooibos skulle jag gärna dricka te med Precious Ramotswe.

Nu är de rätt hopplösa allihop, men jag hade gärna gått på bröllop med kompisarna i Fyra bröllop och en begravning. Trevligast är Matthew.

Slutligen skulle jag gärna hänga med Anna i bokhandeln hon startar i The secret of happy ever after. Kanske kan jag skriva några tipslappar och hålla i någon trevlig bokcirkel.

 

Läs också:

Det är jag och Netflix idag

Det blev inte riktigt den påsk jag tänkte mig, men det funkar. Megaallergi och huvudvärk igår. Vaknade i natt av att yngste sonen spydde ner min rygg och resten av sängen. Upp och byta lakan och sanera. Själv mådde jag också illa och har spytt mig igenom morgonen och förmiddagen. Nu är det stabilt, men orkeslöst och jag plöjer Hart of Dixie på Netflix. Vill samtidigt passa på att svara på frågan från Annikas bokbloggsjerka förra veckan:

Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Svaret är klockrent nej. Sjukligt är kanske lite överdrivet, men det finns ett antal karaktärer i såväl bok, tv-serie och film som jag gillat skarpt. Bland bokkaraktärerna märks barndomens Anne på Grönkulla och Emily också hon skapad av L M Montgomery. Serien om Emily läste jag om och om igen, kanske främst de senare böckerna då jag inspirerades av hennes skrivande och det ytterst romantiska, men trassliga förhållandet mellan Emily och Teddy. Bara det här att ha en gemensam stjärna. Vega i Lyran har därför varit speciell för mig, trots att jag inte har en aning om var jag ska leta efter den.

Att Anne blev förbannad på Gilbert, rejält förbannad, inspirerade mig också. Det var så befriande att en tjej kunde drämma till en kille ordentligt, något som inte var vanligt i de böcker jag läste. Själv drog jag en sko i huvudet på en klasskamrat som kallade mig “glasögonorm”. Det hände aldrig igen.

Det krävs nästan serier för att en karaktär ska sätta sig rejält, om inte boken eller filmen ses om ett stort antal gånger. Jag var till exempel väldigt förtjust i Julie Andrews Maria, i Sound of Music. Lite på samma tema, som med Anne och Emily, då en stark och självständig kvinna bryter regler, men får sitt drömliv till slut. Dessutom var Christopher Plummer länge drömmannen personifierad, tillsammans med Robert Redford.

Men det var länge sedan, därefter engagerade jag mig djupt i Dylan och Kelly, Ross och Hathaway, Gösta och Lilian, Little Grey, Harry Bosch, Ruth Galloway, Nate Fischer och hans familj, Julia Braverman-Graham och människorna kring henne, ja lista kan göras lång. Sjukligt? Inte på länge, men visst finns det karaktärer som stannar kvar.

Just nu tillbringar jag en del tid i Bluebell, där livet är trivsamt, lite krystat och forcerat, men ändå lagom harmoniskt.

Läs också:

Hur hinner du blogga egentligen?

Veckans bokbloggasjerka hos Annika handlar om hur och var vi författar våra inlägg. Egentligen är det ju meningen att jag ska hålla tre bloggar vid liv, även om jag får hjälp av mina eminenta kollegor på Kulturkollo. Där drar vi en vecka var, men något inlägg varje vecka blir det. Ofta går det ganska lätt att komma på idéer, då det finns ett färdigt tema och dessutom andra att bolla med. Min stackars skolblogg Ordklyverier håller på att tyna bort, men en del av mig skulle verkligen önska att det fanns ork att blogga om skola och utbildning. Nu har jag istället gjort ett och annat skol- och bokrelaterat inlägg här på enligt O och mer kommer det nog inte bli på ett tag. Det skulle vara om jag får en superduperidé, som dessutom går snabbt att skriva ett inlägg om. Det händer ibland.

I den här bloggen publicerar jag inlägg som tagit flera timmar att skriva, men också sådana som jag slängt ihop på någon minut. Jag vill ha en blandning och det gör det också lättare att blogga mer regelbundet. Hade jag ställt krav på mig själv att alla inlägg skulle vara lika genomtänka, skulle jag bloggat mycket mer sällan.

Jag gillar själv att läsa bloggar med varierande inlägg, de som bara innehåller recensionsliknande inlägg måste vara väldigt bra för att jag ska följa dem. Det är roligt att få läsa andra typer av inlägg också tycker jag allt och söker bloggar som har en tydlig röd tråd, men ändå en variation av texter.

Ibland ägnar jag mycket tid åt att blogga, men ibland får bloggandet stå tillbaka för andra aktiviteter. Just nu är de andra aktiviteterna lådupppackning och läroboksförfattande. Just annat skrivande är förödande för bloggandet. Det är svårt att varva ner med att skriva, när du ägnat timmar åt det redan. Jag har också varit för trött för att läsa, såväl böcker, som kultursidor och andra bloggar. Då är det svårare att hitta inspiration och inläggsidéerna blir färre.

Men om några veckor. Då.

Läs också:

Varför läser jag egentligen?

Veckans bokbloggsjerka är en fråga från Lotten, som Annika publicerat.

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Böcker har alltid varit en stor del i mitt liv. Det fanns böcker hemma, hos mormor och morfar fanns mammas gamla sagoböcker och gammelmormor hade sin hylla med arbetarförfattare köpte böcker till mig varje jul. Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Mamma läste högt och jag läste samma kapitel efteråt för mig själv. Under min barndom satt jag nästan alltid med näsan i en bok. Jag lånade högvis med böcker från biblioteket och läste dem om och om igen.

Mycket handlar det om personlighet tror jag. Jag tyckte om att vara för mig själv efter en intensiv skoldag och eftermiddagens aktiviteter. Det där att umgås med kompisar hela tiden var aldrig något för mig. Jag försöker tänka på det när jag ibland tycker att mina barn är lite ointresserade av att leka med kompisar. De behöver lugn och ro och dessutom har de varandra som sällskap. För mina ungar är det tyvärr oftast spel och tv som gäller, men jag läste alltid böcker.

Jag har lärt mig massor av att läsa och just att uppleva nya saker är en stor anledning till att jag fortsatt läsa mycket. Egentligen är det bara i perioder då skola och utbildning tagit för mycket plats som läsningen av skönlitteratur fått stå tillbaka. Jag läste under gymnasiet, men jag slukade inte böcker. Under universitetstiden läste jag massor, men kopplade av naturliga skäl sällan av med en bok efter en dag fylld av kurslitteratur.

Det är mycket jag upplevt som jag aldrig skulle fått uppleva utan böcker. Därför fortsätter jag att läsa. Upplevelserna tar liksom aldrig slut.

Läs också:

Det där med betyg

Veckans bokbloggsjerka från Annika handlar om betygssättning av böcker och vad en vald siffra faktiskt betyder. Är tre ett bra eller dåligt betyg?

För mig är en trea en bra bok, varken mer eller mindre. Läsvärd, men inte wow. En fyra däremot är en riktigt bra bok och där hamnar de flesta av böckerna jag läser, av den enkla anledning att jag sällan läser ut böcker som jag inte tycker är bra. Det är därför jag sätter få tvåor och ettor, då dessa böcker sällan blir utlästa. Livet är i princip alltid för kort för att läsa dåliga böcker, om läsningen inte är måsteläsning av någon anledning. Just i år, då lästiden varit ovanligt begränsad, har även måsteböcker förblivit olästa. Jag har alltså varit en ganska dålig bokcirkelsmedlem, men hoppas på bättring nästa år. Femmor då? Det är riktigt bra böcker, som sticker ut och berör rejält. Böcker jag kommer att fortsätta tjata om under många år. Jag sätter dock betyg lite i smyg på bloggen. Inte direkt i inlägget, utan med hjälp av taggar. Genom att klicka på taggen Betyg 5 får du således mina största favoriter samlade.

Att sätta betyg är något lärare förvisso är van vid, men då finns ju en massa regler för hur bokstäverna ska fördelas. Låt vara att de är lite diffusa ibland, men riktlinjer att utgå ifrån finns ändå. Och tur är väl det, så att det inte blir som när jag och min käre make träffades och han höll på att få en örfil då han kallade maten okej, då okej för mig är rätt kasst. Det visade sig dock att okej för honom betydde riktigt bra. Eller så var det en efterkonstruktion. 😉 Troligen inte visserligen, då vi missuppfattat varandra på samma sätt många gånger därefter.

Så en bok som är okej enligt mig är alltså knappt värd att läsa, medan makens bok som är okej är riktigt läsvärd. Så kan det bli.

Läs också:

Det där med att välja mellan sina kroppsdelar

För några veckor sedan publicerade jag ett citat av Neil Gaiman som löd:

“Picking five favorite books is like picking the five body parts you’d most like not to lose.”

Nu vill Annika att jag gör just så, eller i alla fall typ så. Veckans uppmaning i Bokbloggsjerkan lyder:

 Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?

Och ja, det är ju en lika intressant som omöjlig fråga. Då jag har så vansinnigt svårt att begränsa mig väljer jag tre böcker, nämligen Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka och Författaren i familjen av Grégoire Delacourt. De två senare har jag ännu inte skrivit om, men inlägg kommer. Gemensamt med dessa tre är att språket är fantastiskt, personporträtten fascinerande och handlingen intressant. Riktiga Linda-böcker med andra ord. Lite oväntat är att två av tre är amerikaner.

 

 

Läs också:

We are on a break

I veckans bokbloggsjerka försvarar Annika sin favoritgenre och frågan lyder så här:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Det var länge sedan jag läste deckare, inte för att jag inte tycker om genren, men för att jag känner mig lite mätt på den. Jag hinner läsa så himla lite just nu och prioriterar därför andra böcker.

Jag läser en del deckare då jag är ledig och tycker att det kan vara underhållande. Som i alla genrer finns det toppar och dalar. Några favoriter läser jag varje bok av, andra får bara en chans. Vissa får kanske fler chanser än de förtjänar, som tack för lång och trogen tjänst.

Jag är en sucker för “fluffet”, som Johanna L på Bokhora brukar kalla det som inte egentligen hör till själva deckarhistorien. Jag gillar diskbänksrealismen som polisernas privatliv bidrar med, men linjen mellan succé och pekoral är ytterst tunn. Det får gärna vara svart och eländigt, men stressigt familjeliv kan också passa. Lite svårt har jag dock för att personer som inte borde finnas på en brottsplats eller i en brottsutredning får för stor plats i historien.

Korrekturfel då? Jo, det är en styggelse oavsett genre och en bok med många fel ger ett oseriöst och slarvigt intryck.

Min grundinställning är ändå att jag inte avfärdar en bok för att den tillhör en speciell genre och alltså läser jag deckare och en massa annat. Jag måste dock erkänna att jag är periodare, men att jag definitivt inte gjort slut med deckargenren.

Läs också:

Mina reafynd

Jag skulle inte köpa något på rean, men det gjorde jag ändå. Mest glad är jag över den illustrerade utgåvan av Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma, som var betydligt billigare än i fullpris. Den ser jag fram emot att läsa.

Dessutom hittade jag billiga, engelska pocket av flera favoritförfattare som Tony Parsons och Roddy Doyle. Dessutom köpte jag ett par böcker av Andrea Levy, en författare jag gärna upptäcker mer av.

Egentligen behöver jag verkligen inte fler böcker, men jag är glad åt mina fynd ändå.

Vad har du fyndat?

Läs också:

En bok? Skojar du?

Maken till omöjlig fråga ges i veckans bokbloggsjerka, men jag gör ett försök.

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det skulle kunna vara bilden av helvetet för boknördar, endast en bok i resten av livet. Genast börjar jag fundera hur jag gör det här valet taktiskt riktigt och kommer osökt att tänka på The Norton Anthology of English Literature, som står i hyllan. Långt över tusen bibeltunna sidor som räcker länge. Jag har en amerikansk version också. Den innehåller mer modern litteratur och vore kanske ett bättre val. Det visade sig finnas en massa spännande antologier utgivna av Norton.

Men jag förstår ju att det egentligen är ett fuskval och om jag skulle vara tvungen att läsa en enda bok, ett verk och inte ett i flera delar (annars hade jag gjort som Carolina och valt på spaning efter den tid som flytt, eller förresten det hade jag nog inte gjort i vilket fall då första delen Swann’s värld var sanslöst tråkig. Jag hade snarare valt Per Anders Fogelströms Stad-serie, för den hade jag troligen kunnat läsa resten av livet utan att lida det minsta). En bok alltså, en jäkla bok.

Det hade ju varit smart att välja en oläst bok, men det verkar lite riskfyllt att köpa grisen i säcken just denna gång. Tänk att vara fast med en kass bok resten av livet. Annars hade James Joyce Ulysseus legat nära till hands. En lämplig ung man av Vikram Seth är den tjockaste bok jag äger och jag minns den som bra. Får jag inte välja en maffig antologi eller en serie böcker blir den alltså mitt val.

Läs också:

« Older Entries