Ja, fast nej, fast typ, ibland, om jag vågar

Veckans bokbloggsjerka hos Annika föranleder ett lite mer virrigt svar än vanligt och det säger inte lite när det gäller mig. Frågan lyder som följer:

 

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Ett kort svar på frågan skulle kunna vara “det beror på” men just korta svar är väl inte riktigt min specialitet. Istället ska jag försöka förklara ungefär hur jag fungerar. Ibland när jag läser en bok jag verkligen älskar ser jag till att med en gång läsa vidare i författarens produktion. Detta gäller främst om det handlar om deckare som dessutom slutar väldigt spännande. Där har ni också skälet till att jag ganska ofta väntar med att läsa deckare tills författaren gett ut 2 eller 3 böcker. Något av det värsta som kan hända är nämligen att läsa en debutdeckare som är galet spännande och sedan inte kunna läsa vidare. En icke eftersträvansvärt situation.

Ibland blir reaktionen dock precis tvärtom. Jag läser en bok som jag absolut älskar och vågar sedan inte läsa något mer av författaren. Författarens första bok växer till något otroligt, fantastiskt, hysteriskt underbart i minnet och det blir bara värre. Ju längre tid det tar, desto svårare blir det att våga återse författaren.  Därav min två-gånger-är-en-vana-utmaning.

När jag var tonåring var det definitivt alternativt ett som gällde, men nu blir alternativ två vanligare och vanligare.

Hur gör du?

 

 

 

Läs också:

Jo, men så här är det…

Veckans bokbloggsjerka är riktigt rolig! Så här skriver Annika:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

 

Jag har tidigare konstaterat att ytan är viktig för mig när det handlar om böcker. En del böcker läser jag trots omslaget, som den här som ser ruskigt sliskig ut, eller den här som ser riktigt tråkig ut. Om jag inte känner till författaren och inte fått tips om boken av någon jag litar på blir fula böcker inte lästa. I alla fall plockar jag inte ner dem från hyllan i bokhandeln. Kanske lånar jag dem på biblioteket. Kanske.

Omslaget är för mig mycket viktigare än baksidetexterna. Jag läser nästan aldrig på baksidan av en bok. Möjligen ett par rader. Däremot läser jag alltid blurbarna. Blurbar är viktiga och avslöjar dessutom aldrig för mycket.

Vilka omslag är fina då? Jag är riktigt svag för omslag som det här, eller det här med den fantastiska relieftexten som jag faktiskt köpte enkom för omslaget och det här är underbart absurt.

 

Läs också:

Favoriter av favoriter

Veckans bokbloggsjerka var riktigt rolig och krävde en hel del tankeverksamhet. Det gäller att vaska fram favoritförfattarna och därefter favoritböckerna av dem. För att en författare ska kvala in som favorit krävs det att jag läst ett gäng böcker av dem. Visst kan jag få favoriter redan efter en eller ett par böcker, men just de författarna får inte plats på just den här listan. Här finns istället ett gäng gamla trotjänare.

 

Barbara Voors är favoriten med stor F. Jag tycker om alla hennes böcker och har funderat länge på vilken som egentligen är bäst. Jag väljer en jag egentligen bara kommer ihåg känslan av, nämligen Sömnlös.

Jonas Gardell är en favorit och det är svårt att välja en enda favoritbok av honom. Efter mycket funderande har det dock blivit Fru Björks öden och äventyrsom går segrande ur

Nick Hornby skriver oftast bra, men ändå väljer jag hans första bok som den bästa, High Fidelity som fick mig att älska listor ännu mer.

Tony Parsons första bok får också symbolisera hans ladlitkarriär eftersom Mannnen och pojken är så himla fin.

Nina Bouraoui är en ganska ny favorit och jag absolut älskar allt hon skriver. Mest tycker jag om Kärlekens geografi som fullständigt knockade mig.

Maria Ernestam är en grym författare. Allt hon skriver är bra, men Busters öronär något alldeles extra.

Michael Connelly är också en gammal favorit och Bosch är en av de hjältar jag tycker bäst om. Ett kul grepp är när han och Connellys andra hjälte McCaleb träffas i A darkness more than night.

Elizabeth George måste vara med, trots att hennes senaste knappast var en favorit. Bäst av hennes deckare måste Till minnet av Edward vara.

Roddy Doyle har jag tappat bort lite, då serien om Henry inte riktigt var min grej. Jag gillar både Doyles mer allvarliga böcker och de där allvaret göms bakom skratt. Den bok jag tycker allra mest om är ändå The Van, där pappa Jimmy Sr blir arbetslös och börjar sälja hamburgare tillsammans med en kompis. Så fin!

Astrid Lindgren måste ju bara finnas med på en sådan här lista. Just nu läser vi hennes läskigare böcker för grabbarna O och jag slås av hur bra de fortfarande är. Mio min Mio är helt klart den vackraste. Så fint skriven och så kuslig på ett bra sätt.

Bodil Malmsten är så bra, så bra. Jag tycker om hennes loggböcker mycket, men finast av dem alla är romanen Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. 

Chimamanda Ngozi Adichie tillhör visserligen inte de gamla trotjänarna, men jag har älskat sönder de tre böcker jag läst av henne, vilket också är de tre böcker hon gett ut. Bäst av dem är En halv gul sol.

 

Om ni som jag ska sätta ihop en Boktolva 2012 med författare ni inte läst, men vill läsa tycker jag definitivt att alla på denna lista som  ni ännu inte läst ska få plats.

 

Läs också:

Böcker som hittat hit!

Veckans bokbloggsjerka innehåller en riktig samvetsfråga. En fråga som är superintressant för oss boknördar, men inte för någon annan. Det handlar om hur vi får tag i de böcker som väller in i våra hem.

Hur får du tag på dina böcker? Köper du eller lånar du dem? Finns det någon internetbokhandel som du anlitar oftare än andra? Kort sagt: beskriv hur du får tag på dina böcker som trängs i bokhyllan och som gör allt för att fånga ditt intresse. 

Jag köper färre böcker än förut. Nu säger det inte så mycket, men färre är det helt klart. Kommunens huvudbibliotek ligger i anslutning till gymnasieskolan där jag arbetar och jag är en trogen kund. Jag lånar dock fler och fler e-böcker, vilket inte hindrar att jag bär hem fler böcker än jag hinner läsa.

När det gäller köpta böcker är det Bokus jag använder mest, det blir Adlibris ibland också visserligen, men jag gillar Bokus hemsida bättre. Jag köper också från Amazon, fysiska böcker från den brittiska och e-böcker från den amerikanska. Det händer också att jag slinker in på Pocket Shop om jag åker buss eller tåg.

Bokbloggare gillar också att byta böcker och på våra träffar med bokklubben byter vi alltid. Bäst är det för hyllan om jag blir av med fler böcker än jag tar med mig hem. En bok om dagen gillar också att fixa byten och då kan jag dessutom få böcker som överraskar, som jag kanske inte hade valt själv.

Begagnade böcker köper jag allt för sällan. Gjorde ett fynd till grabbarna O på Bokmässan, men annars går jag sällan på antikvariat och har aldrig handlat något på Bokbörsen. Dumt egentligen.

Och så recensionsböckerna nu som blivit färre och det är helt medvetet. Jag hinner inte läsa allt och vill slippa det dåliga samvetet som olästa recensionsböcker ändå ger. Ber jag om något vill jag verkligen läsa.

Läs också:

Med risk för upprepning

Vilken är din absoluta favoritbok av de som du har läst på ett annat språk än svenska?

Lite sent svarar jag på Bokbloggsjerkan och jag kunde inte låta bli att återigen nämna min absoluta älsklingstrilogi som jag läst om och om igen. På bästa irländska har Roddy Doyle skrivit the Barrytown Trilogy som innehåller böckerna The Commitments där brodern Jimmy har huvudrollen, The Snapper som handlar om systern Sharon och The Van, som kanske är den finaste av de tre, om pappan Jimmy Sr.

Alla tre böckerna har blivit film och bra filmer dessutom, speciellt filmatiseringen av The Commitments är fantastisk. Böckerna är dock snäppet bättre. Hur läsvärda som helst. Kanske dags att läsa dem för sisådär 37:e gången?!

Läs också:

Vad rätt du tänkt…

I vissa böcker blir personerna riktigt, riktigt synliga.  De tar form inom mig och jag kan se hur de rör sig och talar med varandra. Ibland ser jag stillbilder, ibland en film i huvudet. Veckans bokbloggsjerka handlar om filmatiseringar med fokus på karaktärerna och frågan från Annika lyder:

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna? 

Jag börjar väl med gnället. Dels gillade jag inte alls Lynley och Havers på tv, då de inte alls stämde ihop med beskrivningarna i boken. Lynley ska vara blond och Havers bra mycket vresigare, fulare och dessutom med en klädsmak som inte är av denna värld. Istället har Lynley blivit mörkhårig och Havers visserligen lite småsur, men också smal och välklädd. Annika håller med.

Jag gillade inte heller männen i P.S. I love you, varken Gerald Butler eller Harry Connick Jr. Var inte jätteförtjust i Hillary Swank heller, men hon var okej. Nu tänker jag inte på deras rollprestationer, utan är totalt utseendefixerad.

Konstigt nog spelar det ibland ingen roll om en filmkaraktär inte riktigt stämmer med min mentala bild. Så var det med Emma Stones Skeeter i Niceville, som funkade perfekt trots att hon inte alls såg ut som jag tänkt. Konstigt det där.

Någon som var perfekt på alla sätt för sin roll var Kate Winslet i Revolutionary Road och konstigt nog funkade även Leonardo DiCaprio trots att jag inte brukar gilla honom speciellt mycket.

Läs också:

Allt har sin tid

Veckans bokbloggsjerka handlar om att skämmas eller inte. Annika vill veta om det finns några böcker som vi skäms över att vi läst eller kanske till och med läser.

För någon vecka sedan skrev jag (Annika alltså) om Morgonpasset där de pratade om ”skämslitteratur”. Läser du böcker som du skäms över, kanske till och med så mycket att du känner dig tvingad att skyla över den bokens omslag med ett omslag från en annan bok? Eller har du böcker i din bokhylla som du egentligen inte vill att någon ska se?

Jag läser ofta böcker på min iPad eller så stoppar jag dem i mitt fina, rosa pocketfodral, men det har inte att göra med att jag skulle skämmas för böckerna jag läser.

Å andra sidan har jag rensat rätt hårt i mina hyllor, pga platsbrist, och det finns inga böcker av t.ex. Danielle Steel kvar. Får jag mer plats kommer jag dock att ta upp i alla fall några av dem, då jag faktiskt tycker att det är viktigt att böcker av alla de slag finns i hyllorna. När jag var yngre läste jag mig igenom mammas hyllor och där fanns allt möjligt. Det är jag glad över.

Ibland kan jag ändå känna mig lite, lite skyldig när jag läser en bok som har lite väl glassigt omslag, men jag brukar slå bort det. Folk får tänka vad de vill. Nästa bok jag läser kan mycket väl vara skriven av en nobelpristagare.

 

 

Läs också:

Klart jag skriver, men till vad?

Veckans bokbloggsjerka handlar om huruvida de som älskar att läsa också drömmer om att skriva.

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Liksom Mattias skrev jag galet långa berättelser i skolan om småfolk i skogen. Tror jag fyllde typ 13 skrivböcker. Fram till nian älskade jag att skriva, men på gymnasiet hade jag svenskläraren från helvetet som dödade all skrivlust. Under tonåren skrev jag dagbok efter dagbok med (säkerligen hemska) funderingar om livet. Jag skulle aldrig i mitt liv våga läsa dem själv och än mindre läsa upp dem som man nu kan göra med Skambyrån. Grymt kul att lyssna till dock.

Förr skrev jag också brev i mängder till brevvänner över hela världen. Det blev mer och mer sporadiskt  under gymnasiet, fick ett uppsving när jag studerade i Brighton, men nu var det längesedan jag skrev ett brev.

Numera bloggar jag rätt så friskt, skriver en del i jobbet som till exempel verksamhetsplaner och annat spännande och så har jag ju faktiskt skrivit ena halvan av en lärobok. Korta, avgränsade texter alltså. Jag tror att det är vad jag förmår, i alla fall just nu. Men visst har även jag bokidéer i huvudet. En av dem har jag planerat väl, skrivit en del på, men den får nog ligga till sig några år till. Karaktärerna kommer på besök ibland och utvecklas så smått, men de är inte färdiga. Jag måste komma på varför jag behöver berätta historien och framför allt ha tid att få den på pränt. Tror inte riktigt på det själv.

Jag är dock helt klart en skrivande människa och föredrar att uttala mig i skrift framför i tal. Är mer sammanhängande då.

Läs också:

Egentligen är livet för kort

Veckans bokbloggsjerka handlar om dåliga böcker vi läst och frågan Annika ställer är följande:

Vilken är den sämsta bok som du faktiskt har läst ut och varför var den så dålig?

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker, men trots detta har några riktiga bottennapp blivit utlästa. Ofta handlar det om bristen på böcker, som under en riktigt lång resa under våren 2000. Då läste jag Blecktrumman av Günther Grass, kanske den sämsta bok jag läst, som troligen är skulden till min totala hang-up gällande tysk litteratur. Så tråkig, så intetsägande och med en galet obehaglig huvudperson som jag tyckte riktigt illa om.

Ofta blir böcker dåliga om jag inte alls kan förstå eller relatera till huvudpersonen. Senaste gången det hände var när jag läste  Jonathan Safran Foers omtalade och haussade Extremely Loud & Incredibly Close. Trots att jag inte gillade boken har jag dock inte gett upp författaren. Det var tillräckligt intressant för att undvika.

Dåliga deckare har det slunkit ner ett antal. En dålig deckare har enligt mig en icke trovärdig historia med logiska luckor och ett dåligt språk. Gillar jag inte huvudpersonerna är det också rätt kört.  Två exempel på detta är I de lugnaste vatten av Viveca Sten och  Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm. Två författare jag inte kommer att återvända till i första taget.

Läs också:

Lång, kort, en eller många?

Jag missade förra veckans bokbloggsjerka och kör därför en dubbel idag. Förra veckan handlade det om tjockleken på böcker och huruvida tegelstenar är bra eller dåligt. Den här veckan handlar det istället om antalet böcker, dvs fristående böcker eller serier.

Som vanligt inleder jag mitt svar med ett “det beror på”.

Spontant undviker jag allt för tjocka böcker, i alla fall i perioder med lite lästid. Tegelstenarna får vänta till semestern, då risken att läsningen blir onödigt utdragen annars är överhängande.

Få böcker behöver dessutom sidorna över 500 och gäller det en “vanlig” deckare räcker det gott med runt 350. Senaste tegelstenen av Elizabeth George hade till exempel mått väldigt bra av att kortas ner rejält.

Sedan finns det böcker som behöver varenda sida som 700 sidor långa Den hemliga historien av Donna Tartt,  men någonstans kring 600 sidor tycker jag att smärtgränsen går. Min definition av tegelsten är dock en bok som är tjockare än 500 sidor.

Den tjockaste boken jag läst någonsin torde vara A suitable boy av Vikram Seth som är nästan 1500 sidor tjock.

Jag har också svårt för att läsa böcker som är flera böcker i en, text en trilogi samlad som i fallet med Cora Sandels böcker om Alberte. Det blir helt enkelt för otympligt och i dessa fall föredrar jag helt klart en serie.

Det som är så bekvämt med en serie böcker är att jag inte behöver lära känna alla personer en gång till. Det är bara att fortsätta läsa och hjärnan kan kosta på sig att gå lite på halvfart.

Seriens nackdel är att att den tenderar att gå på tomgång efter kanske tre böcker. Det finns inte så mycket mer att säga och alternativet blir inte sällan att huvudpersonen utsätts för mer och mer extrema situationer.

En riktigt bra fristående bok är oftast det som passar mig bäst, men visst är det ibland skönt att återse någon gammal favorit. En mix är alltså som vanligt bäst.

Läs också: