Tag Archives: Bokbloggsjerka

Varför läser jag egentligen?

Veckans bokbloggsjerka är en fråga från Lotten, som Annika publicerat.

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Böcker har alltid varit en stor del i mitt liv. Det fanns böcker hemma, hos mormor och morfar fanns mammas gamla sagoböcker och gammelmormor hade sin hylla med arbetarförfattare köpte böcker till mig varje jul. Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Mamma läste högt och jag läste samma kapitel efteråt för mig själv. Under min barndom satt jag nästan alltid med näsan i en bok. Jag lånade högvis med böcker från biblioteket och läste dem om och om igen.

Mycket handlar det om personlighet tror jag. Jag tyckte om att vara för mig själv efter en intensiv skoldag och eftermiddagens aktiviteter. Det där att umgås med kompisar hela tiden var aldrig något för mig. Jag försöker tänka på det när jag ibland tycker att mina barn är lite ointresserade av att leka med kompisar. De behöver lugn och ro och dessutom har de varandra som sällskap. För mina ungar är det tyvärr oftast spel och tv som gäller, men jag läste alltid böcker.

Jag har lärt mig massor av att läsa och just att uppleva nya saker är en stor anledning till att jag fortsatt läsa mycket. Egentligen är det bara i perioder då skola och utbildning tagit för mycket plats som läsningen av skönlitteratur fått stå tillbaka. Jag läste under gymnasiet, men jag slukade inte böcker. Under universitetstiden läste jag massor, men kopplade av naturliga skäl sällan av med en bok efter en dag fylld av kurslitteratur.

Det är mycket jag upplevt som jag aldrig skulle fått uppleva utan böcker. Därför fortsätter jag att läsa. Upplevelserna tar liksom aldrig slut.

Läs också:

Det där med betyg

Veckans bokbloggsjerka från Annika handlar om betygssättning av böcker och vad en vald siffra faktiskt betyder. Är tre ett bra eller dåligt betyg?

För mig är en trea en bra bok, varken mer eller mindre. Läsvärd, men inte wow. En fyra däremot är en riktigt bra bok och där hamnar de flesta av böckerna jag läser, av den enkla anledning att jag sällan läser ut böcker som jag inte tycker är bra. Det är därför jag sätter få tvåor och ettor, då dessa böcker sällan blir utlästa. Livet är i princip alltid för kort för att läsa dåliga böcker, om läsningen inte är måsteläsning av någon anledning. Just i år, då lästiden varit ovanligt begränsad, har även måsteböcker förblivit olästa. Jag har alltså varit en ganska dålig bokcirkelsmedlem, men hoppas på bättring nästa år. Femmor då? Det är riktigt bra böcker, som sticker ut och berör rejält. Böcker jag kommer att fortsätta tjata om under många år. Jag sätter dock betyg lite i smyg på bloggen. Inte direkt i inlägget, utan med hjälp av taggar. Genom att klicka på taggen Betyg 5 får du således mina största favoriter samlade.

Att sätta betyg är något lärare förvisso är van vid, men då finns ju en massa regler för hur bokstäverna ska fördelas. Låt vara att de är lite diffusa ibland, men riktlinjer att utgå ifrån finns ändå. Och tur är väl det, så att det inte blir som när jag och min käre make träffades och han höll på att få en örfil då han kallade maten okej, då okej för mig är rätt kasst. Det visade sig dock att okej för honom betydde riktigt bra. Eller så var det en efterkonstruktion. ;) Troligen inte visserligen, då vi missuppfattat varandra på samma sätt många gånger därefter.

Så en bok som är okej enligt mig är alltså knappt värd att läsa, medan makens bok som är okej är riktigt läsvärd. Så kan det bli.

Läs också:

Det där med att välja mellan sina kroppsdelar

För några veckor sedan publicerade jag ett citat av Neil Gaiman som löd:

“Picking five favorite books is like picking the five body parts you’d most like not to lose.”

Nu vill Annika att jag gör just så, eller i alla fall typ så. Veckans uppmaning i Bokbloggsjerkan lyder:

 Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?

Och ja, det är ju en lika intressant som omöjlig fråga. Då jag har så vansinnigt svårt att begränsa mig väljer jag tre böcker, nämligen Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka och Författaren i familjen av Grégoire Delacourt. De två senare har jag ännu inte skrivit om, men inlägg kommer. Gemensamt med dessa tre är att språket är fantastiskt, personporträtten fascinerande och handlingen intressant. Riktiga Linda-böcker med andra ord. Lite oväntat är att två av tre är amerikaner.

 

 

Läs också:

We are on a break

I veckans bokbloggsjerka försvarar Annika sin favoritgenre och frågan lyder så här:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Det var länge sedan jag läste deckare, inte för att jag inte tycker om genren, men för att jag känner mig lite mätt på den. Jag hinner läsa så himla lite just nu och prioriterar därför andra böcker.

Jag läser en del deckare då jag är ledig och tycker att det kan vara underhållande. Som i alla genrer finns det toppar och dalar. Några favoriter läser jag varje bok av, andra får bara en chans. Vissa får kanske fler chanser än de förtjänar, som tack för lång och trogen tjänst.

Jag är en sucker för “fluffet”, som Johanna L på Bokhora brukar kalla det som inte egentligen hör till själva deckarhistorien. Jag gillar diskbänksrealismen som polisernas privatliv bidrar med, men linjen mellan succé och pekoral är ytterst tunn. Det får gärna vara svart och eländigt, men stressigt familjeliv kan också passa. Lite svårt har jag dock för att personer som inte borde finnas på en brottsplats eller i en brottsutredning får för stor plats i historien.

Korrekturfel då? Jo, det är en styggelse oavsett genre och en bok med många fel ger ett oseriöst och slarvigt intryck.

Min grundinställning är ändå att jag inte avfärdar en bok för att den tillhör en speciell genre och alltså läser jag deckare och en massa annat. Jag måste dock erkänna att jag är periodare, men att jag definitivt inte gjort slut med deckargenren.

Läs också:

Mina reafynd

Jag skulle inte köpa något på rean, men det gjorde jag ändå. Mest glad är jag över den illustrerade utgåvan av Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma, som var betydligt billigare än i fullpris. Den ser jag fram emot att läsa.

Dessutom hittade jag billiga, engelska pocket av flera favoritförfattare som Tony Parsons och Roddy Doyle. Dessutom köpte jag ett par böcker av Andrea Levy, en författare jag gärna upptäcker mer av.

Egentligen behöver jag verkligen inte fler böcker, men jag är glad åt mina fynd ändå.

Vad har du fyndat?

Läs också:

En bok? Skojar du?

Maken till omöjlig fråga ges i veckans bokbloggsjerka, men jag gör ett försök.

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det skulle kunna vara bilden av helvetet för boknördar, endast en bok i resten av livet. Genast börjar jag fundera hur jag gör det här valet taktiskt riktigt och kommer osökt att tänka på The Norton Anthology of English Literature, som står i hyllan. Långt över tusen bibeltunna sidor som räcker länge. Jag har en amerikansk version också. Den innehåller mer modern litteratur och vore kanske ett bättre val. Det visade sig finnas en massa spännande antologier utgivna av Norton.

Men jag förstår ju att det egentligen är ett fuskval och om jag skulle vara tvungen att läsa en enda bok, ett verk och inte ett i flera delar (annars hade jag gjort som Carolina och valt på spaning efter den tid som flytt, eller förresten det hade jag nog inte gjort i vilket fall då första delen Swann’s värld var sanslöst tråkig. Jag hade snarare valt Per Anders Fogelströms Stad-serie, för den hade jag troligen kunnat läsa resten av livet utan att lida det minsta). En bok alltså, en jäkla bok.

Det hade ju varit smart att välja en oläst bok, men det verkar lite riskfyllt att köpa grisen i säcken just denna gång. Tänk att vara fast med en kass bok resten av livet. Annars hade James Joyce Ulysseus legat nära till hands. En lämplig ung man av Vikram Seth är den tjockaste bok jag äger och jag minns den som bra. Får jag inte välja en maffig antologi eller en serie böcker blir den alltså mitt val.

Läs också:

Om läsvanor och biblioterapi

Annika uppmanar oss i veckans Bokbloggsjerka att reflektera över vårt läsande.

Skriv om för- och nackdelar med att vara en slav under böckerna, och ge gärna tips på hur du brukar skapa mer tid för mer läsning.

Jag ser få nackdelar. Möjligen att andra, inte lika boknördiga, personer tycker att jag är lite knäpp. Det bjuder jag på.

Lite negativt är det kanske också att det finns för många bra böcker och för lite tid att läsa dem, lite lässtress kan drabba mig ibland. För övrigt ser jag bara fördelar med mitt läsande.

Jag läste Modern psykologi idag (eller bläddrade i, jag är inte bra på tidingar) och där fanns en lång artikel om hur litteraturen kan få oss att må bättre psykiskt. Inte bara så kallad kvalitetslitteratur, utan kanske ännu hellre

I USA och Storbritannien finns tydligen biblioterapeuter och i vårt eget Babel är biblioterapi ett stående inslag. Bibliotekens roll i människors välmående lyfts fram. Tre kvinnor berättar om hur läsningen har fått dem att må bättre och jag känner igen mig till vis del.

När jag blir för stressad och inte kan fokusera på läsningen mår jag sämre. Det är en signal om att jag behöver ta det lugnare. När jag bara är lite “lagom” stressad, hjälper mig läsningen att samla mina tankar och att fokusera. Ofta tar jag till tv-serier när jag blir stressad och det funkar bra på ett sätt, men jag varvar inte ner lika mycket. När jag tittar på tv pillar jag nämligen med en massa andra saker och fortsätter att vara splittrad. När jag läser måste jag tvinga mig att bara göra en sak.

Hur får jag då lästid? Det handlar självklart om att prioritera och jag prioriterar läsning för att jag mår bra av det helt enkelt. Jag önskar ofta att jag var lite mer sugen på att städa och fixa här hemma, men har blivit vansinnigt bra på att skita i alla måsten och bara läsa.

Läs också:

Jag borde ha en skrivbok

Dagens bokbloggsjerka handlar om hur vi håller ordning på vilka böcker vi läst.

Hur håller du reda på alla böcker som du har läst? Förlitar du dig helt på din blogg eller har du en backup plan att dela med dig av?

Jag har ju bloggen och dessutom läslistor i numbers där jag förutom titel och författare fyller i genre, land, format, sidantal och annat som jag behöver för att fixa statistik vid behov.

Goodreads använder jag också, men ganska sporadiskt. Det är inte riktigt alla böcker jag läser som hamnar där, då jag inte alltid orkar lägga till svenska böcker som ännu inte finns med.

Egentligen skulle jag vilja ha en fin läsjournal att fylla i lästa böcker i, som jag gjorde förr. Risken är bara att jag tappar bort den, eller i alla fall glömmer bort att skriva i den.

 

Hur gör du?

Läs också:

Vem kommer undan med klichéer?

Det är en lurig fråga Annika ställer i veckans bokbloggsjerka. Den lyder:

Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Och svaret är ja. Jag tycker tillexempel om Lucy Dillon, trots att hennes historier egentligen är väldigt vanliga kärlekshistorier med allt vad det innebär. Det är dock så charmigt och välskrivet att jag köper det rakt av.

Detsamma gäller Simona Ahrnstedt, vars Överenskommelser är såväl underhållande som välskriven. Kan inte uttala mig om hennes författarskap som helhet dock, då jag inte läst fler böcker ännu, men det finns en humor och en frispråkighet i Ahrnstedts böcker som trots (eller tack vare) en viss anakronism gör att klichéerna hamnar i bakgrunden.

I deckargenren finns klichéer så att det räcker och blir över, men när jag gillar den stereotypa hjälten och historien är välskriven köper jag det med hull och hår. Jo Nesbø är en sådan författare. Harry Hole är en total övermänniska som liksom Rambo syr ihop sina egna sår, men jag gillar honom skarpt.

Det finns säkert många fler exempel, men det får räcka med den här trion just nu.

 

Läs också:

That’s grand!

Jag har funderat en del över Annikas fråga i senaste Bokbloggsjerkan om dialekter i böcker. Spontant tänkte jag att det lät rätt jobbigt, men sedan kom jag på att några av mina favoritböcker är skrivna på dialekt, i alla fall dialogerna och det räcker väl så tänker jag.

Trilogin om familjen Rabbitte av Roddy Doyle innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Böcker jag läst hur många gånger som helst och faktiskt blir riktigt sugen på att läsa om. De är helt lysande alla tre, men bäst är nog ändå The Van, som tyvärr blev en rätt medioker film.

Som här till exempel ur The Commitments:

- If you’re not happy with the way I’m doin’ things then —

– We love yeh, Jimmy. Keep goin’.

– Righ’. — Where was I? — Yeah. — We’re a soul group. We want to make a few bob but we have our principles. It’s not just for the money. It’s politics too, remember. We’re supposed to be bringin’ soul to Dublin. We can’t do tha’ an’ smoke hash at the same time.

– It’s oney hash.

– The tip o’ the fuckin’ iceberg, Billy. Dublin’s fucked up with drugs. Drugs aren’t soul.

– Wha’ abou’ drinkin’?

– That’s different, said Jimmy. – That’s okay. The workin’ class have always had their few scoops.

– Guiness is soul food, said Joey The Lips.

– That’s me arse, Jimmy, said Outspan.

Osv, osv, osv. Luvly!

Men betyder det att jag alltid älskar böcker skrivna på dialekt? Nej, det skulle jag inte säga, trots att jag inte kommer på något bra exempel på en bok på dialekt som jag inte gillar, men det får vara i lagoma doser. Dialog på dialekt funkar utmärkt och då ska gärna alla tala dialekt, inte bara någon person. Då blir det lite som i amerikanska filmer som utspelar sig i ett spansktalande land där vissa av något outgrundlig anledning har bruten engelska som modersmål. Det ska alltså vara autentiskt och trovärdigt. Och vad som är det är självklart totalt subjektivt.

Läs också:

« Older Entries