Tag Archives: Bokbloggsjerka

Det där med att välja mellan sina kroppsdelar

För några veckor sedan publicerade jag ett citat av Neil Gaiman som löd:

“Picking five favorite books is like picking the five body parts you’d most like not to lose.”

Nu vill Annika att jag gör just så, eller i alla fall typ så. Veckans uppmaning i Bokbloggsjerkan lyder:

 Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?

Och ja, det är ju en lika intressant som omöjlig fråga. Då jag har så vansinnigt svårt att begränsa mig väljer jag tre böcker, nämligen Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka och Författaren i familjen av Grégoire Delacourt. De två senare har jag ännu inte skrivit om, men inlägg kommer. Gemensamt med dessa tre är att språket är fantastiskt, personporträtten fascinerande och handlingen intressant. Riktiga Linda-böcker med andra ord. Lite oväntat är att två av tre är amerikaner.

 

 

Läs också:

We are on a break

I veckans bokbloggsjerka försvarar Annika sin favoritgenre och frågan lyder så här:

Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Det var länge sedan jag läste deckare, inte för att jag inte tycker om genren, men för att jag känner mig lite mätt på den. Jag hinner läsa så himla lite just nu och prioriterar därför andra böcker.

Jag läser en del deckare då jag är ledig och tycker att det kan vara underhållande. Som i alla genrer finns det toppar och dalar. Några favoriter läser jag varje bok av, andra får bara en chans. Vissa får kanske fler chanser än de förtjänar, som tack för lång och trogen tjänst.

Jag är en sucker för “fluffet”, som Johanna L på Bokhora brukar kalla det som inte egentligen hör till själva deckarhistorien. Jag gillar diskbänksrealismen som polisernas privatliv bidrar med, men linjen mellan succé och pekoral är ytterst tunn. Det får gärna vara svart och eländigt, men stressigt familjeliv kan också passa. Lite svårt har jag dock för att personer som inte borde finnas på en brottsplats eller i en brottsutredning får för stor plats i historien.

Korrekturfel då? Jo, det är en styggelse oavsett genre och en bok med många fel ger ett oseriöst och slarvigt intryck.

Min grundinställning är ändå att jag inte avfärdar en bok för att den tillhör en speciell genre och alltså läser jag deckare och en massa annat. Jag måste dock erkänna att jag är periodare, men att jag definitivt inte gjort slut med deckargenren.

Läs också:

Mina reafynd

Jag skulle inte köpa något på rean, men det gjorde jag ändå. Mest glad är jag över den illustrerade utgåvan av Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma, som var betydligt billigare än i fullpris. Den ser jag fram emot att läsa.

Dessutom hittade jag billiga, engelska pocket av flera favoritförfattare som Tony Parsons och Roddy Doyle. Dessutom köpte jag ett par böcker av Andrea Levy, en författare jag gärna upptäcker mer av.

Egentligen behöver jag verkligen inte fler böcker, men jag är glad åt mina fynd ändå.

Vad har du fyndat?

Läs också:

En bok? Skojar du?

Maken till omöjlig fråga ges i veckans bokbloggsjerka, men jag gör ett försök.

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Det skulle kunna vara bilden av helvetet för boknördar, endast en bok i resten av livet. Genast börjar jag fundera hur jag gör det här valet taktiskt riktigt och kommer osökt att tänka på The Norton Anthology of English Literature, som står i hyllan. Långt över tusen bibeltunna sidor som räcker länge. Jag har en amerikansk version också. Den innehåller mer modern litteratur och vore kanske ett bättre val. Det visade sig finnas en massa spännande antologier utgivna av Norton.

Men jag förstår ju att det egentligen är ett fuskval och om jag skulle vara tvungen att läsa en enda bok, ett verk och inte ett i flera delar (annars hade jag gjort som Carolina och valt på spaning efter den tid som flytt, eller förresten det hade jag nog inte gjort i vilket fall då första delen Swann’s värld var sanslöst tråkig. Jag hade snarare valt Per Anders Fogelströms Stad-serie, för den hade jag troligen kunnat läsa resten av livet utan att lida det minsta). En bok alltså, en jäkla bok.

Det hade ju varit smart att välja en oläst bok, men det verkar lite riskfyllt att köpa grisen i säcken just denna gång. Tänk att vara fast med en kass bok resten av livet. Annars hade James Joyce Ulysseus legat nära till hands. En lämplig ung man av Vikram Seth är den tjockaste bok jag äger och jag minns den som bra. Får jag inte välja en maffig antologi eller en serie böcker blir den alltså mitt val.

Läs också:

Om läsvanor och biblioterapi

Annika uppmanar oss i veckans Bokbloggsjerka att reflektera över vårt läsande.

Skriv om för- och nackdelar med att vara en slav under böckerna, och ge gärna tips på hur du brukar skapa mer tid för mer läsning.

Jag ser få nackdelar. Möjligen att andra, inte lika boknördiga, personer tycker att jag är lite knäpp. Det bjuder jag på.

Lite negativt är det kanske också att det finns för många bra böcker och för lite tid att läsa dem, lite lässtress kan drabba mig ibland. För övrigt ser jag bara fördelar med mitt läsande.

Jag läste Modern psykologi idag (eller bläddrade i, jag är inte bra på tidingar) och där fanns en lång artikel om hur litteraturen kan få oss att må bättre psykiskt. Inte bara så kallad kvalitetslitteratur, utan kanske ännu hellre

I USA och Storbritannien finns tydligen biblioterapeuter och i vårt eget Babel är biblioterapi ett stående inslag. Bibliotekens roll i människors välmående lyfts fram. Tre kvinnor berättar om hur läsningen har fått dem att må bättre och jag känner igen mig till vis del.

När jag blir för stressad och inte kan fokusera på läsningen mår jag sämre. Det är en signal om att jag behöver ta det lugnare. När jag bara är lite “lagom” stressad, hjälper mig läsningen att samla mina tankar och att fokusera. Ofta tar jag till tv-serier när jag blir stressad och det funkar bra på ett sätt, men jag varvar inte ner lika mycket. När jag tittar på tv pillar jag nämligen med en massa andra saker och fortsätter att vara splittrad. När jag läser måste jag tvinga mig att bara göra en sak.

Hur får jag då lästid? Det handlar självklart om att prioritera och jag prioriterar läsning för att jag mår bra av det helt enkelt. Jag önskar ofta att jag var lite mer sugen på att städa och fixa här hemma, men har blivit vansinnigt bra på att skita i alla måsten och bara läsa.

Läs också:

Jag borde ha en skrivbok

Dagens bokbloggsjerka handlar om hur vi håller ordning på vilka böcker vi läst.

Hur håller du reda på alla böcker som du har läst? Förlitar du dig helt på din blogg eller har du en backup plan att dela med dig av?

Jag har ju bloggen och dessutom läslistor i numbers där jag förutom titel och författare fyller i genre, land, format, sidantal och annat som jag behöver för att fixa statistik vid behov.

Goodreads använder jag också, men ganska sporadiskt. Det är inte riktigt alla böcker jag läser som hamnar där, då jag inte alltid orkar lägga till svenska böcker som ännu inte finns med.

Egentligen skulle jag vilja ha en fin läsjournal att fylla i lästa böcker i, som jag gjorde förr. Risken är bara att jag tappar bort den, eller i alla fall glömmer bort att skriva i den.

 

Hur gör du?

Läs också:

Vem kommer undan med klichéer?

Det är en lurig fråga Annika ställer i veckans bokbloggsjerka. Den lyder:

Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Och svaret är ja. Jag tycker tillexempel om Lucy Dillon, trots att hennes historier egentligen är väldigt vanliga kärlekshistorier med allt vad det innebär. Det är dock så charmigt och välskrivet att jag köper det rakt av.

Detsamma gäller Simona Ahrnstedt, vars Överenskommelser är såväl underhållande som välskriven. Kan inte uttala mig om hennes författarskap som helhet dock, då jag inte läst fler böcker ännu, men det finns en humor och en frispråkighet i Ahrnstedts böcker som trots (eller tack vare) en viss anakronism gör att klichéerna hamnar i bakgrunden.

I deckargenren finns klichéer så att det räcker och blir över, men när jag gillar den stereotypa hjälten och historien är välskriven köper jag det med hull och hår. Jo Nesbø är en sådan författare. Harry Hole är en total övermänniska som liksom Rambo syr ihop sina egna sår, men jag gillar honom skarpt.

Det finns säkert många fler exempel, men det får räcka med den här trion just nu.

 

Läs också:

That’s grand!

Jag har funderat en del över Annikas fråga i senaste Bokbloggsjerkan om dialekter i böcker. Spontant tänkte jag att det lät rätt jobbigt, men sedan kom jag på att några av mina favoritböcker är skrivna på dialekt, i alla fall dialogerna och det räcker väl så tänker jag.

Trilogin om familjen Rabbitte av Roddy Doyle innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Böcker jag läst hur många gånger som helst och faktiskt blir riktigt sugen på att läsa om. De är helt lysande alla tre, men bäst är nog ändå The Van, som tyvärr blev en rätt medioker film.

Som här till exempel ur The Commitments:

- If you’re not happy with the way I’m doin’ things then —

– We love yeh, Jimmy. Keep goin’.

– Righ’. — Where was I? — Yeah. — We’re a soul group. We want to make a few bob but we have our principles. It’s not just for the money. It’s politics too, remember. We’re supposed to be bringin’ soul to Dublin. We can’t do tha’ an’ smoke hash at the same time.

– It’s oney hash.

– The tip o’ the fuckin’ iceberg, Billy. Dublin’s fucked up with drugs. Drugs aren’t soul.

– Wha’ abou’ drinkin’?

– That’s different, said Jimmy. – That’s okay. The workin’ class have always had their few scoops.

– Guiness is soul food, said Joey The Lips.

– That’s me arse, Jimmy, said Outspan.

Osv, osv, osv. Luvly!

Men betyder det att jag alltid älskar böcker skrivna på dialekt? Nej, det skulle jag inte säga, trots att jag inte kommer på något bra exempel på en bok på dialekt som jag inte gillar, men det får vara i lagoma doser. Dialog på dialekt funkar utmärkt och då ska gärna alla tala dialekt, inte bara någon person. Då blir det lite som i amerikanska filmer som utspelar sig i ett spansktalande land där vissa av något outgrundlig anledning har bruten engelska som modersmål. Det ska alltså vara autentiskt och trovärdigt. Och vad som är det är självklart totalt subjektivt.

Läs också:

Finare är ett konstigt ord

Är det finare att läsa böcker på originalspråk? Vilken konstig fråga känner jag spontant och var det verkligen det som diskuterades på Bokhora? Hur som helst spinner Annika vidare på frågan och undrar hur det egentligen står till med läsning på originalspråk.

Finare tycker jag alltså inte att det är, möjligen roligare och när det gäller att läsa på engelska för en engelsklärare, faktiskt nödvändigt. Jag måste hålla min engelska levande och det gör jag tyvärr inte genom att undervisa elever som befinner sig en bra bit ifrån ett E för år 9. Och roligare blir det definitivt att kunna läsa en bok på engelska innan den kommer på svenska.

I förra veckan läste jag en novell av Karen Blixen. Det funkade okej när jag till slut insåg att dog betydde dock och inte att någon hade dött. Då blev texten mycket mer begriplig. Att jag ska läsa på norska tänker jag ofta, men det blir inte mer än en tanke. Troligen för att det tar så mycket längre tid att läsa på ett språk jag inte behärskar och för att jag säkert skulle missa en del. När det gäller engelska inbillar jag mig att jag inte missar så mycket och dessutom går det hyfsat snabbt. Så ja, jag läser ofta på engelska för att jag kan, för att det är roligt och för att det är nödvändigt. Men finare, det tycker jag nog inte att det är.

Den här månaden är tanken att jag ska ägna åt att läsa på engelska och målet är att läsa fem böcker. Hittills har det blivit tre och det tycker jag är helt okej.

Läs också:

Böcker jag slukat

Annika vill att vi tipsar om sträckläsningsböcker. Sådana vi slukat.

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Det som gör det lite svårt att besvara den här frågan enkelt, är att jag sträckläser fler böcker när jag är ledig. Dels för att jag då har tid att göra det, men också för att jag läser bättre då jag är utvilad. Men några tips har jag allt.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski är en lättläst och charmig bok som jag läste i en sittning för några veckor sedan. Definitivt läsvärd.

En man som heter Ove av Fredrik Backman är definitivt en bok jag omöjligen kunde lägga ifrån mig. Rolig, tänkvärd och sorglig.

Det fördolda av Hans Rosenfeldt och Michael Hjort är en bok jag slukade. Att den sedan avslutades med en rejäl cliffhanger gjorde att jag började läsa fortsättningen typ två minuter senare.

Både Cirkeln och fortsättningen Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är riktiga sträckläsare. Unputdownable, som man säger. Rekommenderas till såväl gammal som ung.

Sharp Objects av Gillian Flynn fullkomligt tryckte jag i mig en varm sommardag. Underbar!

American Wife av Curtis Sittenfeld var omöjlig att slita sig ifrån. En så fin historia som verkligen griper tag.

Resa i Sharialand av Tina Thunander är en reportagebok från Saudiarabien. Mycket, mycket läsvärd!

Fågelbarn av Christin Ljungqvist var den senaste boken jag sträckläste. Jag var tvungen att få veta vad som egentligen pågick i den riktigt knepiga familjen.

Vilka unputdownables kan du tipsa om?

Läs också:

« Older Entries