Jag lyssnade på Bokhoras bokpodd om bra och dåligt, där Johanna L och Ingerun diskuterade detsamma.Allt började med ett inlägg på Bokhora, där Johanna L menade att det fanns ett objektivt bra och dåligt inom litteratur och att den som läst litteraturvetenskap kunde avgöra det bättre än andra. Kontroversiellt. Ingerun var en av dem som reagerade mycket starkt mot inlägget och jag skrev två inlägg (ett två) som bland annat gick ut på att jag tror att det finns objektivt bra och dålig litteratur, men till en viss gräns. Det handlar också om rent subjektiv smak och så det som Johanna L inte alls pratar om i sin argumentation, nämligen det faktum att den litterära tradition vi har är starkt etnocentrisk och dessutom i hög utsträckning bestämd av män som läser män. I programmet menar hon också att en bra bok är bra oavsett i vilket land litteraturvetare talar god litteratur, men riktigt så entydigt och enkelt skulle jag inte vilja säga att det är.
Men visst finns det objektiv skitlitteratur, det måste vi ändå kunna säga, även om jag till viss del håller med Ingerun då hon säger att ett litteraturpris egentligen handlar om vad några personer i en jury tycker är kvalitet. Titta bara på Nobelpriset och alla stora författare, som bevisligen skriver bra litteratur, men förbisetts av olika skäl. Inte sällan kvinnliga författare, som stoppats av gubbar, t.ex. Karen Blixen eller allt för kontroversiella författare som ansetts fel att prisa. Även i en akademi bestående av 18 experter saknas konsensus om vad som är bra eller dåligt, men faktum kvarstår ändå att vissa författare aldrig skulle komma på frågan att prisa trots att många uppskattar deras böcker.
Är det kontroversiellt? Att sticka ut hakan och tala om något som är objektivt bra är definitivt kontroversiellt, för objektivt blir det aldrig, men att bara tala om litteratur som bra eller dålig utifrån vad en enskild läsare tycker är att dra individens makt allt för långt. Då skulle allt som är populärt automatiskt vara bra litteratur och kvalitet snarare bli en popularitetstävling och det ställer jag definitivt inte upp på. För mig är det viktigt att inte bara det som säljer multum, som 50 shades of grey, är det som förlagen ger ut.
Jag läser just nu litteraturvetenskap och det är tydligt att det finns ett akademiskt språk att undersöka och bedöma litteratur. Det som är lite roligt i sammanhanget är dock klassiker och det faktum att vissa överlever i ett nytt samhälle, medan andra behöver sitt sammanhang för att kunna fungera. Är de verkligen bra då, eller bara intressanta ur ett historiskt perspektiv? Jag tänker till exempel på Strindbergs Röda rummet, som var banbrytande (underbart ord) då den kom, men idag inte alls känns speciell, bara torr och tråkig. Däremot läste jag nyss pjäsen Fadren och blev helt fascinerad. Den är skriven i ett sammanhang, där Strindberg tydligt kritiserar kvinnor och hur illa det är då de tar makten, medan den idag kan läsas på ett helt annat sätt. Då jag läst om Strindberg, hans åsikter och hans syfte med pjäsen kan jag tolka den på det ursprungliga sättet, det ger mina studier mig, men att tolka samma pjäs utifrån de förutsättningar som finns idag handlar mer om en tolkning utifrån det liv jag lever och de åsikter jag har.
Har ni läst Fadren? Jäklar vad bra den är! Kanske tror jag dock att Strindberg själv skulle vara väldigt besviken om han hörde min åsikt om hans pjäs, eller kanske till och med lite förbannad över att kvinnor inte bara såg hans verk, utan också hade mage att analysera det. För mig skulle det lika gärna kunna tolkas so ett feministiskt verk, som ett kvinnofientligt, Det handlar om vems parti man tar och vilka tolkningar man som läsare gör. Det är så få ord som Strindberg använder och så mycket som står skrivet mellan raderna. Just läsningen mellan raderna kan ingen författare kontrollera. Möjligen i sin samtid, då samhällsklimatet bestämmer hur tolkningar ser ut, men inte långt senare.
Åter till kvalitet. Är Fadren bättre än Röda rummet? Definitivt ja, om du frågar mig och med alla poäng i litteraturvetenskap jag har borde jag kanske kunna avgöra det rent objektivt? Nej, det tror jag inte, men att August Strindberg är en stor författare, som i många fall skriver bra litteratur, kan nog de flesta litteraturvetare vara överens om. Jag kan se och förstå att Röda rummet var bra och nyskapande då den skrevs, men skulle inte kalla den bra nu. Litterärt viktig däremot är en etikett som jag är bekväm med. Ibland är bra och dålig fel ord.
I den litteraturhistoria jag införskaffade då jag läste de första kurserna i litteraturvetenskap för många år sedan syns det dock tydligt att det där med objektivt tyckande är en kontradiktion. Det sätt som Lönnroth beskriver Selma Lagerlöf är långt ifrån objektivt, eller ens professionellt. En av våra nobelpristagare avfärdades som en sagotant och vi var många som reagerade på det då. Eva Helen Ulvros skriver om det i sin bok om Sophie Elkan. Åter till min huvudpoäng alltså, att det inte går att säga att det som litteraturvetare lyfter fram som god litteratur är objektivt bra. Även där handlar det om ett urval som män för länge sedan nått konsensus kring, inte nödvändigtvis den bästa litteraturen som samhället då hade att erbjuda. Men samtidigt håller jag definitivt med om att det går att skilja på bra och dålig litteratur och att det inte bara handlar om vad som är bra för en enskild individ, eller ens en massa individer som köper samma bok. Böcker som Gömda av Liza Marklund blir liksom inte bättre bara för att många läser dem.
Läs också:
