enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 5 (Sida 1 av 17)

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Brown girl dreaming

Jacqueline Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 och var då en okänd författare för mig. Nu har jag läst hennes självbiografiska Brown girl dreaming och anar att jag funnit en ny favorit. Bäst är att boken är skriven på prosalyrik, där en lång rad dikter bildar en helhet. Jag brukar lyfta hur mycket jag älskar prosalyrik, men tyvärr verkar Woodsons andra böcker inte vara skrivna på samma sätt. De är säkert läsvärda ändå, men jag hade hoppats på en ny Sonya Sones.

I Brown girl dreaming berättar Woodson om sin barndom, sin familj och sina syskon. Hur moderns släkt i söder har ett annat liv än faderns. Hur livet förändras beroende på var de bor och hur omgivningen ser på dem. Hon berättar också om sin kärlek till berättandet, men svårigheterna att skriva ner det hon tänker. Hur orden finns där, men vägrar fastna på pappret. Det är barnet Jackie som berättar, hon som valt ett enklare namn för att slippa skriva det långa och svåra.

Woodsons berättelse må vara självbiografisk, men det är också en berättelse om att växa upp i USA under 60- och 70-talet, då det inte gjordes någon hemlighet av att människors hudfärg hade betydelse och gav olika möjligheter. Rasismen finns fortfarande om än inte lika sanktionerad av samhället. Det är en av många anledningar till Brown girl dreaming är en väldigt viktig bok.

 

Till alla killar jag har gillat

Jag förväntade mig en smörig, helt okej bok om kärlek, men fick något helt annat. Jenny Hans Till alla killar jag har gillat handlar förvisso om kärlek, men också om så mycket mer. Det gör att jag med glädje står ut med det smör som trots allt förekommer.

Huvudpersonen Lara Jean är 16 år och bor med sina två systrar och sin pappa. Mamman har dött och den lilla familjen gör allt för att klara sig utan henne. Storasyster Margot tar ett stort ansvar och nu ska hon åka till Skottland för att studera. Kvar blir Lara Jean, med lillasyster Kitty och så pappa, som är bra på alla sätt, men som har ett jobb som tar mycket tid. Skildringen av familjelivet är något av det finaste i Till alla killar jag har gillat, inte minst hur pappan ser till att döttrarna får ta del av sitt koreanska arv.

Lara Jean tillhör inte de populära i skolan. Hon är inte utanför heller, mest bara vanlig. Hon har aldrig varit ihop med någon, men hon har varit kär. Bland annat i systern Margots pojkvän, grannkillen Josh. Till alla killar hon gillat har hon skrivit en brev och lagt i en hemlig hattask. Det är när någon postar breven som det börjar bli riktigt jobbigt. Nu får inte bara Josh ett brev, utan även andra killar i hennes närhet. Jobbigt läge.

Det här låter kanske som vilken romantisk ungdomsbok som helst och på vissa sätt är den det. Jag skulle ändå hävda att Till alla killar jag har gillat är ovanligt smart och ovanligt välskriven. Dessutom är Lara Jean en ovanligt trevlig huvudperson, som jag gärna läser mer om. Snart kommer också filmatiseringen på Netflix.

Mellan himmel och Lou

På den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust bor den pensionerade läkaren Jo. Ön är hans personliga paradis och för många år sedan flyttade hans fru Lou med honom dit, trots sin familjs protester. Nu har hon just dött och Jo är ensammare än någonsin. Hon var alldeles för ung och den gemensamma ålderdom som han drömt om är nu förlorad.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet handlar om Jos kamp för att skapa ett liv utan Lou och hur hennes testamente tvingar honom att ändra sitt beteende. För länge sedan lovade han Lou något och vi får veta att han svikit henne. Juristen som ansvarar för testamentet ger honom en flaska med det kontrakt han nu brutit och ett brev från Lou som han ska få när han sett till att deras två barn är lyckliga. Lou var nämligen Jos allt. Lou och jobbet. Barnen kom långt efter.

Men nu finns de där, sonen Cyrian, som lämnat sin dotter Pomme och hennes mamma kvar på Groix och bor istället i Paris med sin fru Albane och deras gemensamma dotter Charlotte. Att det blev just det var mest en slump. Han ville att Pommes mamma Maëlle skulle följa med honom till Paris. Hon vägrade. Sedan ville han att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Så träffade han Albane, hon blev gravid och så gifte de sig. Lyckliga är de däremot inte och han flyr till sin älskarinna så ofta han kan.

Dottern Sarah försöker göra allt för att inte få sitt hjärta krossat igen, som hon fick när hennes livs kärlek lämnade henne innan deras bröllop. Han var rädd för den sjukdom hon drabbats av. Hon gör allt för att den inte ska påverka hennes liv. Sarah må vara olycklig, men hon tycker i alla fall om sin far och här tycks Jo ha en sportslig chans att fullfölja sitt uppdrag. Cyrian däremot avskyr sin far och avgudade sin mor. Att få honom att bli en del av gemenskapen blir en större utmaning.

Mellan himmel och Lou är en fantastisk bok. Karaktärerna är levande, relationerna trovärdiga, språket vackert, miljön underbar. Ja, det blir lite smörigt ibland, men det är helt okej. Det här är en bok att älska.

 

Comedy queen är briljant

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

Mocka — en bok som griper tag

Vi har just diskuterat Mocka av Tatiana de Rosnay i Kulturkollo läser och det är verkligen en bok som väcker många tankar och därför passar utmärkt att diskutera. Själv blev jag helt tagen av läsningen, kanske för att jag var helt oförberedd på vad den skulle handla om. Efter att flera gånger blivit lurad av baksidestexter som avslöjar för mycket har jag nämligen helt slutat läsa sådana. Oftast är det bra, men den här gången hade det kanske varit bra att faktiskt ha lite koll.

Mocka handlar om Justine som är översättare och bor i Paris tillsammans med sin brittiske make och sina två barn. Ett ganska vanligt liv och ett bra sådant. Det vardagliga lunket bryts en dag av en fruktansvärd olycka. Sonen Malcolm, som är tretton år, blir påkörd på väg hem från en musiklektion och skadas så svårt att han hamnar i koma. Här förändras familjens liv brutalt.

Föraren smet och Justine blir i det närmaste besatt av att hitta hen. Vittnen säger sig ha sett en mockafärgad mercedes med en kvinnlig förare. Tyvärr är det däremot ingen som kommer ihåg mer än delar av bilnumret. Poliserna söker självklart, men inte tillräckligt snabbt enligt Justine. Helst hade hon velat söka upp varenda människa med en liknande bil, men det är självklart inte möjligt.

Två saker gör läsningen extra hemsk för mig. Dels har jag själv en son som snart fyller tretton, men det värsta är kanske att jag känner igen mig i Justines ganska knäppa sätt att hantera sorgen. Nu skulle jag inte jaga runt och leta bilförare i någon slags privatspaning, men jag känner igen hennes sätt att stänga världen ute och försöka isolera sig från de som hon egentligen behöver mest. Sorg kan göra de märkligaste saker med en och Justines sorg är så tydligt beskriven att det gör ont att läsa. Som citatet jag valde till En smakebit på en søndag om hur Justine sitter ensam i lägenheten med Malcolms marsvin i knät och ser alla spår av honom runt sig. Hon funderar över hur hon ska kunna leva vidare utan Malcolm och vad hon ska svara om någon frågar hur många barn hon har.

Mocka är en helt fantastisk bok med ett språk som lyfter innehållet. Jag tyckte om även Sarahs nyckel, men det här är något helt annat och för mig mycket starkare och mycket bättre. En fullträff helt enkelt, men också ett rejält knytnävsslag i magen.

Litet land är en stark läsupplevelse

Gaël Faye föddes i Burundi 1982 och hans debutbok Litet land utspelar sig där under de fruktansvärda massakrer som drabbade såväl Burundi och grannlandet Rwanda 1993-1994. Huvudpersonen Gabriel bor i Burundis huvudstad Bujumbura med sin familj. Pappan är fransman, mamman från Rwanda och Gabriel och hans syster Ana är därför vitare än de flesta. De är också tutsier, något som inte har spelat någon större roll i deras liv, förrän nu.

Pappans syn på Burundi och Afrika som helhet har formats av den imperialism och kolonialism som präglat kontinenten. Hans vän Jacques, en äldre man som är som en andra far för honom har påverkat åsikterna en hel del. Det är också tydligt att han älskar Burundi, faktiskt mer än hans fru gör. Hon längtar ständigt tillbaka till Rwanda. Ofta längtar hon också bort från sin man och långa perioder lämnar hon barnen hos honom.

Gabriel är tio år, hans syster Ana är sju. Gabriel är gammal nog att förstå lite av läget i landet, men inte allt. Han delar kocken Prothés glädje över det först demokratiska valet, men när landet får sin första demokratiskt valde president Melchior Ndadaye, som var hutu förändras allt. Det var nämligen starten på ett blodigt inbördeskrig som verkligen påverkar Gabriel och hans familj.

Litet land är en bok som får mig att vilja veta mer om situationen i Burundi och även i Rwanda, både under den tid som boken utspelar sig och nu. En google-bok. I en passage i boken konstateras att varken fransmännen eller några andra bryr sig om vad som händer i Burundi och visst är det så att vissa fruktansvärda konflikter som pågår runt i världen aldrig ens når oss. Knappt ens när stora grupper av tutsier mördas brutalt både i Burundi, men ännu fler i grannlandet Rwanda reagerar omvärlden. Nu är det inte så enkelt att tutsierna är de goda och hutuer de onda. Även tutsier har varit de som mördat i historien, massakrer mot hutuer genomfördes såväl 1972 som 1988 i Burundi och sedan 1994 har ständiga konflikter blossat upp. Det var också tutsier som gynnades under den tidiga kolonialtiden och de som tog makten efter självständigheten 1962, trots att de endast utgjorde och fortfarande utgör en relativt liten del av befolkningen i ett land som nu är ett av världens fattigaste.

Litet land är en bok som berörde mig otroligt mycket. Den är välskriven och lågmäld trots att hemska detaljer ibland får mig att ta en paus för att andas. Det är effektfullt att låta Gabriel berätta om såväl vardag som de brutala händelserna som gör att han tvingas lämna sitt land. Boken inleds med att han som vuxen tar sig tillbaka dit och jag hoppas verkligen att Gaël Faye låter oss följa med tillbaka till Burundi i framtida böcker.

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: