Tag Archives: Betyg 5

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

Det är bara gudarna som är nya

I väntan på att jag ska få tid att läsa Johannes Anyurus nya roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar läste jag debuten Det är bara gudarna som är nya. Återigen imponeras jag av Anyurus språk och känsla, som gör honom till en av Sveriges bästa, nutida författare. Anyuru tar oss med på en resa till förorten, men Illiaden som fond. Viskningar från Antiken syns överallt, men det är nutiden som fungerar som ett knytnävsslag i magen. Jag fångas av orden och stämningen. Det här är lyrik när den är som bäst.

 

”Vreden, gudinna besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar.”

 

Akilles är här ingen grekisk hjälte, utan en ängel från Buenos Aires. Han är fetare än någon annan och då i ordets nyare bemärkelse. Kanske har han också en ömtålig häl, en svaghet som får honom att förlora. Än så länge är han dock kung över förorten. Om det nu är en han. Kanske är det snarare en attityd. En symbol för den mask som alla verkar bära. Men han finns ändå Akilles, om än i en ny skepnad. Han är inte peliden, utan niggern, som gudinnan uppmanas besjunga. Kungen över förorten. Kanske.

Odysseus är däremot ingen kung, utan en pizzabagare med en pistol under disken. Allt är likadant och helt annorlunda. Anaforerna är många och Homeros diktverk skymtar ibland. Hjältarna är desamma till namnet. Det är bara gudarna som är nya.

Mödrarna finns där också, med tvätten i famnen. I parken spelar pojkarna fotboll. De kommer från olika länder, men bildar ett lag. Några andra ungar cyklar runt. En polisbil står utanför ICA.I lokaltidningen skrivs det om strid. Diktjaget sitter på en bänk och iakttar. Det är hans berättels vi läser. Världen tolkad genom hans ögon.

 

”och det finns ingen
annan himmel än denna
och inga andra murar än dessa, bara
alla dessa ögon
att se dem med.”

 

Det här är så bra att jag blir tårögd. Visst märks det ibland att det är en ung debutant som skriver, men den yngre Anyuru vågar leka med språket och även med formen. Resultatet blir på många ställen helt lysande. Två saker vet jag efter att ha läst Det är bara gudarna som är nya. Ett är att jag verkligen måste läsa mer lyrik, då jag alltid blir så uppfylld och upprymd då jag gör det. Det andra är att jag väldigt snart måste läsa Anyurus nya bok.

Läs också:

Vi är en

Av en slump hittade jag Vi är en av Sarah Crossan och det är jag mycket glad över. Berättelsen om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är känslosam och mycket vackert skriven prosalyrik. Just prosalyrik är något jag tycker väldigt mycket om och jag önskar att fler författare skrev så.

Första dikten går så här:

Systrar

Här
Är Vi.
Och vi lever.
Är det inte fantastisk?
Att vi alls
finns
till.

 

Och det är det onekligen. Grace och Tippi är nämligen 16 år och det är en hög ålder för sammanvuxna tvillingar. De är sammanvuxna från höften och ner, men har två armar var. När de sitter ner är de nästan som vilka tvillingar som helst.

Gracie och Tippi har alltid fått privatundervisning hemma, men nu har familjen inte råd med det längre och kommunen vill inte betala, istället erbjuds de en plats på privatskolan Hornbeacon High. Först var jag rädd över att berättelsen om  skulle bli en sliskig, amerikansk historia där allt blir rosenskimrande, men Crossan kan bättre än så. Självklart glor skolkamraterna när figuren med fyra armar och två ben kommer i korridoren, men de flesta håller sig på avstånd. De får två vänner Yasmeen och Jon, vilket gör dem mer normala och mindre utanför. Visst är livet kanske inte helt okomplicerat, men inte heller onödigt svart. Istället blir balansen mellan de fysiska hindren och närhetens möjligheter väldigt bra. Kärleken mellan systrarna skildras fint och jag blir väldigt berörd under läsningen.

Runt Grace och Tippi finns ett helt team. Det är föräldrarna såklart, den supande pappan, den oroliga mamman och den arga lillasystern Dragon. Dr Murphy träffar Gracie för samtal regelbundet och Tippi som inte talar får ha hörlurar på sig. Dr Netherhall i rummet bredvid pratar istället Tippi, medan Gracie lyssnar på musik. Det är dock Gracie som är berättaren och därför den som vi får veta mest om. De fysiska hälsokontrollerna står doktor Derrick från och inte sällan följs han av en drös läkarstudenter som vill observera tvillingarna.

Just känslan av att vara ett missfoster och ett utställningsobjekt tär på tvillingarna. Gracie berättar vid något tillfälle om hur rädd hon är för blickar. Samtidigt har de svårt att tänka sig att leva utan att sitta ihop med varandra. De är ett på gott och ont.

Jag tycker mycket om Vi är en och tycker att den tar upp många viktiga saker om tonår, syskonskap och rädslor av olika slag. Jag tycker om hur skildringen av Gracies och Tippis liv är på samma gång en helt vanlig tonårshistoria och en unik sådan. Det är en allvarlig berättelse, men det finns ljusglimtar och det genomarbetade språket bidrar till att göra Vi är en till en riktigt fin läsupplevelse.

Läs också:

Kärlekens fyra årstider

Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en bok med vacker utsida och minst lika vackert innehåll. Delacourt presenterar fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga. Det är sommar, nationaldagen ska firas och det görs bäst på stranden i Le Touquet.

Louis är femton år och han är förälskad i Victoire, den vackraste flickan i världen. Hon är hans vän, men han vill mer. Det är svårt med vänskap och kärlek helt klart, för vänskapen prövas när Victoire börjar bli kvinna och inte ser på Louis på samma sättt längre. Istället springer Victoire  ut i världen utan Louis och han kallar henne sin första olyckliga kärlek och den sista. Vad det betyder får vi inte veta. De unga tu flimrar förbi senare, men bara som hastigast i utkanten.

Den andra berättelsen handlar om Isabelle som just har blivit lämnat. Kärlekens vinter skulle man kunna tro, men det finns hopp om vår eller kanske sommar, när hennes första kärlek Jérôme dyker upp. Hon var femton när hon älskade honom, precis som Louis är nu. Själv har hon blivit 35 och har en son som är 9, men inte längre någon man. Hon och Jérôme firar nationaldagen, men när fyrverkerierna skjuts upp springer Isabelle på någon annan på stranden.

Monique är 55 år och trött på sitt tråkiga äktenskap. Även hon tar sig till Le Toquets och planerar för ett äventyr. Hon vill träffa någon som verkligen älskar henne och uppleva den stora kärleken en gång till. När hon träffar Robert får hon precis den chans hon önskar.

Rose och Pierre har levt ett liv fyllt av kärlek och nu befinner de sig på ålderns höst. De har varit tillsammans i femtio år och älskar varandra fortfarande lika mycket som de gjorde då de just träffats. Kanske ännu mer. De har gett varandra ett löfte att de ska fortsätta älska varandra livet ut och det löftet ska de göra allt för att hålla.

Kärlekens fyra årstider är en av de absolut vackraste böcker jag läst om kärlek. Som alltid när jag läser en fransk bok inser jag hur mycket jag älskar det babbligt och samtidigt lågmälda som är så vanligt i just franska böcker. Och så stranden, sommaren och firandet av 14 juli. Precis som jag vill ha det.

Läs också:

Som hund som katt

29699005_o_1

Jag måste erkänna att jag inte tillhört Per Nilssons stora fans. Hjärtans fröjd lämnade mig till exempel ganska oberörd, Svenne var okej men inte mer. Det enda jag läst och verkligen gillat av honom är faktiskt I det här trädet, som han skrev tillsammans med Katarina Kieri, men den tyckte jag å andra sidan väldigt mycket om. Faktiskt tycker jag att Som hund som katt påminner lite om den. De korta, poetiska kapitlen tar tag i mig och jag fastnar direkt i historien om de två huvudpersonerna som blir syskon, för att deras föräldrar älskar varandra.

Vi vet att den som flyttar in är äldre. Att hen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa och hans nya kvinna. Den nya kvinnan är den andra huvudpersonens mamma och nu ska de bli syskon. Det börjar inte så bra. Den nyinflyttade hatar att bo där och hen säger sig också hata sitt nya syskon och hens mamma. De är som hund och katt. Så olika som två syskon kan bli.

Sedan händer något när föräldrarna reser bort och ett syskon behöver hjälp. Hen ringer då ett syskon som egentligen inte är det, men ändå har blivit viktig. Nästan hela boken igenom är syskonen väldigt anonyma. Vi vet att en är äldre och en yngre. Att den äldre mår väldigt dåligt. Vi vet också att de går på samma skola.

Jag tycker mycket om Nilssons poetiska beskrivning av två syskons relation. Det är sparsmakat och väldigt snyggt. Det är dock en bok som kräver en del av läsaren och även om det är en tunn bok är den långt ifrån lättläst. För den som ger den en chans öppnar sig en ny språklig värld. Jag skulle placera Som hund som katt bland de allra bästa ungdomsböcker jag läst i år. En solklar femma.

 

Läs också:

Brorsan är kung

29699036_o_1

Måns åker med sin mamma till Malmö, där de ska tillbringa sommaren. Hon ska jobba och hans ska åka skateboard. Hans mamma har kanske världens konstigaste jobb, hon gör röster åt animerade figurer och nu ska hon under några veckor göra en röst till en tv-serie. De får låna en lägenhet av mammans kompis Flemming och Måns gör sitt bästa för att förstå allas knepiga dialekter. Svordomar till exempel, de låter mycket värre på skånska och när en annan skateboardåkare åker förbi dem på gården och skriver ”jäuvla pisseröv” förstår Måns att det är en kille man ska akta sig för. Han heter Mikkel, men för Måns låter det som Me kill.

Brorsan är kung heter boken om Måns och Jenny Jägerfeld är författaren. Inledningsvis verkar Måns ovanligt vanlig för att vara en huvudperson i en bok av Jägerfeld, men snart får vi veta att han har en hemlighet. Dessutom har han och hans pappa en del problem i sin relation. Allt handlar om Måns nya jag. Att han är Måns nu, trots att han råkade födas med snippa. För att smälta det har pappa gett sig ut på en rekordlång cykeltur och det är därför mamma fixat barnvakt till honom, trots att han faktiskt är elva år.

Jag tycker så mycket om Brorsan är kung och hade verkligen hoppats att den skulle nomineras till Augustpriset. Inte bara för att det borde finnas en mellanåldersbok bland de nominerade, utan också för att det här är en synnerligen välskriven bok. Jag är glad att det skrivs böcker även för den här åldersgruppen som inte är heteronormativa. Transperspektivet har tagit större plats i ungdomslitteraturen i år och även om det fortfarande är som Alex Gino sa på Bokmässan, att böckerna än så länge innehåller väldigt lite svärta, är livet för Måns inte helt okomplicerat.

Brorsan är kung är något så ovanligt som en bok för barn om allvarliga ämnen, utan några som helst pekpinnar. Det är vänskap och skateboards som står i centrum, inte huruvida Måns råkat födas med snopp eller snippa. Inte är det helt okomplicerat, långt ifrån, men inte heller svart och hemskt. Jägerfeld konstaterat helt enkelt att det finns olika sorters ungar och att det är helt okej.

Brorsan är kung är en klockren femma, som jag hoppas når många läsare. Jag uppmanar alla läsare att läsa den med sina elever på mellanstadiet.

Läs också:

Välkommen till Björnstad

bjornstad-inb

Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av.

Så börjar Fredrik Backmans senaste bok Björnstad och det är också det vi har att förhålla oss till under läsningen. Någonting kommer att gå riktigt fel, men det är inte klart vad. Än så länge har mars precis börjat.

I Björnstad är hockeyn allt. Du spelar hockey och blir därmed en del av bygden. Tränarna, spelarna, föräldrarna och faktiskt de flesta andra, lever och andas hockey. Nu är stadens juniorlag på väg att vinna landets högsta ungdomsserie och alla är engagerade. Eller, de har nått semifinal, men resten är bara formaliteter. De har ju Kevin, en större stjärna än staden skådat på mycket länge. Det är hans talang som ska ta Björnstad tillbaka till eliten. Det var länge sedan A-laget spelade i högsta divisionen, men nu har hoppet vaknat.

Björnstad Hockeys sportchef Peter Andersson är så nervös inför semifinalen att han spyr flera gånger. Hans fru Mira driver med honom. Hon har svårt att förstå hur någon kan bry sig så mycket om hockey som Peter och alla andra i Björnstad gör. Själv hade hon helst levt ett vanligt liv, men när hon försöker göra det genom att faktiskt ha en egen karriär och ett eget liv, bidrar det till att hon inte smälter in eller ens accepteras i Björnstad. Det hjälper inte att hon ägnar en massa tid åt att finnas till hands för klubben. En fru som jobbar på annan ort istället för att stötta sin man och laget, är inte en god hustru. Nu är det inte riktigt alla som bryr sig om hockey ska sägas. Peters och Miras dotter Maya gör det inte alls. Hon förstår dock sin pappas passion. Hennes passion är musiken.

Fredrik Backman skriver om en hel rad olika karaktärer i Björnstad. Vi får träffa tränarna, den buttre A-lagstränaren Sune, som varit 70 i minst 20 år och den kanske inte så kompetente juniorlagstränaren David. Eller visst är han kompetent, men han tycker inte samma som Sune. Vi får träffa halvt hysteriska föräldrar och höra hur förolämpningar och könsord viner runt arenan, både inom och utanför laget. Vi får lära känna andra juniorer som Benji, Kevins ständige beskyddare som bär på en hemlighet och Amat, en av mina favoriter, som gärna vill vara en av dem. En av björnarna från Björnstad. Utanför laget står Maya och hennes bästa vän Ana, men det är ändå kring dem historien i mångt och mycket kommer att kretsa. Historien som handlar om vad som händer när en 17-åring som är allas hjälte, visar sig vara något annat.

 

Fredrik Backman har skrivit en bok som är svartare än de tre första tillsammans. Den är också sannare och definitivt viktigare. Med många läsare kommer ett stort ansvar och Backman tar det. Björnstad är en angelägen och viktig bok,som på ytan handlar om hockey, men också om så mycket mer. Det är ingen bok om sport, utan en bok om status, lojalitet och den svåra sanningen. Visst blir han väl mångordig ibland den gode Backman och kanske överanvänder han sina språkliga effekter. Det spelar ingen roll. Björnstad är en av de starkaste historier jag läst på mycket länge och jag hoppas att den når minst lika många läsare som En man som heter Ove. Jag hoppas också att alla lärare som låtit sina elever läsa om Ove, istället väljer Björnstad. Det är ingen ungdomsbok, men en bok för alla ungdomar och inte minst deras föräldrar.

Läs också:

Vinden som sprider elden

almada

Vinden som sprider elden är Selva Almadas debutroman. En stillsam och på ytan ganska händelselös historia, men som på samma gång är tät och späckad med känslor. En bok som får läsaren att fundera över livet och varför det blev som det blev.

På en liten väg i norra Argentina får en pastor och hans dotter problem med bilen och tvingas stanna. Som tur är finns hjälp att få av en bilmekaniker från trakten, som också bjuder in de som gäster. Bilmekanikern bor tillsammans med sin son Juan, kallad Tapioca, som en dag lämnades av hos honom av en flyktig bekant som också var pojkens mor. De lever tillsammans i tystnad sida vid sida.

Pastor Pearson blir helt fascinerad av Tapiaco, som han ser som en totalt ren och oförstörd själ. Någon som skulle kunna nå Guds rike. Någon som påminner honom om sig själv som barn och kanske någon som han velat leva med, istället för den inte så stillsamma och lättstyrda dottern Leni. Konflikten mellan far och dotter är ständigt närvarande. Hennes skepsis mot sin far och hans religion är stor.

Spelet mellan de fyra individerna blir en slags kammarspel i en värld där få andra finns, mer än i periferin. Genom deras ord får vi veta en del, men mer genom de tankar som de inte delar med någon annan än oss läsare. Almadas bok liknar få andra jag läst och jag tycker mycket om den. Språket är otroligt vackert och stämningsfullt. Karaktärerna är intressanta och stannar kvar i tanken. Jag hoppas att de når många läsare.

Läs också:

Varje dag är tjuvens dag

9789127141100

Teju Cole låter en nigeriansk man se på sitt forna hemland med främlingens ögon i Varje dag är tjuvens dag. Han rör sig genom Lagos med buss, bil eller till fots. Genom hans ögon får vi uppleva Nigerias forna huvudstad och det är ett intressant möte. Tjuven som nämns i titeln kan vara en människa, men också en stat, både den nigerianska och den forna kolonialmakten. Klart är att Lagos är en stad i förändring och att vår huvudperson inte alltid känner igen sig. Fram träder en stad där rikedomarna är många, men korruptionen stor. Samtidigt skildras Lagos som en stad bland andra, inte som en exotisk plats, vilket ofta blir resultatet när städer i Afrika ska beskrivas. Jag tycker att det är skönt att läsa om vardagen och tycker väldigt mycket de små betraktelser som huvudpersonen bjuder på. Krasst konstaterar han att mutor är nödvändiga för att fler ska kunna leva. Lönerna räcker inte till. Besvikelsen ligger som en hinna över vår huvudpersons bilder av Lagos, men någonstans finns ändå ett hopp om en bättre stad.

Det märks att Teju Cole har Tomas Tranströmer som stor förebild och det är inte oväntat att Tranströmer citeras i Varje dag är tjuvens dag. Vår huvudperson låtsas för ett ögonblick att en text Tranströmer skrivit handlar om just Lagos. I alla fall beskriver orden staden väl. Även Cole är en metaforernas mästare. Texten kombineras med foton och effekten blir slående.

Varje dag är tjuvens dag är den andra boken av Teju Cole som översatts till svenska, men det är faktiskt hans debutbok. Titeln kommer från ett Yoruba-ordspråk som lyder ”Varje dag är tjuvens dag, men en dag är ägarens”. I genombrottsboken Öppen stad är det nya hemstaden New York som står i centrum och det var i samband med att den släpptes på svenska 2013, som han deltog i Stockholm Literature. Jag tycker verkligen om Teju Coles sätt att skriva och det är hög tid att jag läser mitt signerade exemplar av Öppen stad. En av de signeringar som gjort mig mest starstruck, efter ett fantastiskt framträdande av Cole på Moedrna Museet. Faktiskt blev jag så tagen av honom att jag döpte en av mina lärobokskaraktärer till Teju Cole. Det är sådant jag roar mig med när skrivandet går på rutin.

Läs också:

Vad hände på Wylding Hall?

wylding-hall

Det var i början av 70-talet som bandet Windhollow Faire spenderade några veckor på Wylding Hall och där spelade in sitt klassiska album med samma titel. Nu har många år gått och bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram och vad de var med om på Wylding Hall. Vi får också läsa om vad deras manager minns, en före detta flickväns tankar och bit för bit får vi till oss någon slags berättelse om vad som hände. Eller kanske hände. Den enda som inte får berätta något är sångaren Julian, då han inte längre lever. Vad som hände och när det hände är länge okänt för oss. Han blir en slags mytisk figur och beskrivs som obeskrivligt vacker och kreativ. Kanske var han det, eller så har han som många legender, blivit mer fantastiska i minnet. Min favorit är Les, sångerska och inledningsvis flickvän till Julian. Hon är amerikanska och lite av en udda fågel. Nu är de udda allihop i bandet, mer eller mindre, men Les sätt att vara ”en av grabbarna” och samtidigt helt sig själv var något jag tilltalades av. Till en början är det lite svårt att hänga med i de korta minnesfragmenten, men snart är jag ett med bandet och önskar nästan att jag fått vara med om inte på Wylding Hall, så i alla fall på den lokala puben för att lyssna på de nu legendariska spelningarna.

Jag älskar Elizabeth Hands sätt att skriva och jag tycker verkligen om Wylding Hall. Det är en kort och sparsmakad berättelse, men det finns oändligt mycket mellan raderna. Hela tiden finns känslan att de som intervjuas vet mer än de säger. Eller så är det helt enkelt så att de inte riktigt minns sommaren för länge sedan. Visst är det någon slags skräckroman, men för mig är det mest intressant att läsa om musiken. Det mystiska är bara bonus och det som gör Wylding Hall till en så läsvärd bok. Kombinationen av den klassiskt rockstjärnemyten, med droger, sprit och sex och mystiken i naturen och det gamla huset skapar en riktigt skön stämning. Jag verkligen älskar såväl stämningen och miljön.

Läs också:

« Older Entries