enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 5 (Sida 1 av 17)

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

Mocka — en bok som griper tag

Vi har just diskuterat Mocka av Tatiana de Rosnay i Kulturkollo läser och det är verkligen en bok som väcker många tankar och därför passar utmärkt att diskutera. Själv blev jag helt tagen av läsningen, kanske för att jag var helt oförberedd på vad den skulle handla om. Efter att flera gånger blivit lurad av baksidestexter som avslöjar för mycket har jag nämligen helt slutat läsa sådana. Oftast är det bra, men den här gången hade det kanske varit bra att faktiskt ha lite koll.

Mocka handlar om Justine som är översättare och bor i Paris tillsammans med sin brittiske make och sina två barn. Ett ganska vanligt liv och ett bra sådant. Det vardagliga lunket bryts en dag av en fruktansvärd olycka. Sonen Malcolm, som är tretton år, blir påkörd på väg hem från en musiklektion och skadas så svårt att han hamnar i koma. Här förändras familjens liv brutalt.

Föraren smet och Justine blir i det närmaste besatt av att hitta hen. Vittnen säger sig ha sett en mockafärgad mercedes med en kvinnlig förare. Tyvärr är det däremot ingen som kommer ihåg mer än delar av bilnumret. Poliserna söker självklart, men inte tillräckligt snabbt enligt Justine. Helst hade hon velat söka upp varenda människa med en liknande bil, men det är självklart inte möjligt.

Två saker gör läsningen extra hemsk för mig. Dels har jag själv en son som snart fyller tretton, men det värsta är kanske att jag känner igen mig i Justines ganska knäppa sätt att hantera sorgen. Nu skulle jag inte jaga runt och leta bilförare i någon slags privatspaning, men jag känner igen hennes sätt att stänga världen ute och försöka isolera sig från de som hon egentligen behöver mest. Sorg kan göra de märkligaste saker med en och Justines sorg är så tydligt beskriven att det gör ont att läsa. Som citatet jag valde till En smakebit på en søndag om hur Justine sitter ensam i lägenheten med Malcolms marsvin i knät och ser alla spår av honom runt sig. Hon funderar över hur hon ska kunna leva vidare utan Malcolm och vad hon ska svara om någon frågar hur många barn hon har.

Mocka är en helt fantastisk bok med ett språk som lyfter innehållet. Jag tyckte om även Sarahs nyckel, men det här är något helt annat och för mig mycket starkare och mycket bättre. En fullträff helt enkelt, men också ett rejält knytnävsslag i magen.

Litet land är en stark läsupplevelse

Gaël Faye föddes i Burundi 1982 och hans debutbok Litet land utspelar sig där under de fruktansvärda massakrer som drabbade såväl Burundi och grannlandet Rwanda 1993-1994. Huvudpersonen Gabriel bor i Burundis huvudstad Bujumbura med sin familj. Pappan är fransman, mamman från Rwanda och Gabriel och hans syster Ana är därför vitare än de flesta. De är också tutsier, något som inte har spelat någon större roll i deras liv, förrän nu.

Pappans syn på Burundi och Afrika som helhet har formats av den imperialism och kolonialism som präglat kontinenten. Hans vän Jacques, en äldre man som är som en andra far för honom har påverkat åsikterna en hel del. Det är också tydligt att han älskar Burundi, faktiskt mer än hans fru gör. Hon längtar ständigt tillbaka till Rwanda. Ofta längtar hon också bort från sin man och långa perioder lämnar hon barnen hos honom.

Gabriel är tio år, hans syster Ana är sju. Gabriel är gammal nog att förstå lite av läget i landet, men inte allt. Han delar kocken Prothés glädje över det först demokratiska valet, men när landet får sin första demokratiskt valde president Melchior Ndadaye, som var hutu förändras allt. Det var nämligen starten på ett blodigt inbördeskrig som verkligen påverkar Gabriel och hans familj.

Litet land är en bok som får mig att vilja veta mer om situationen i Burundi och även i Rwanda, både under den tid som boken utspelar sig och nu. En google-bok. I en passage i boken konstateras att varken fransmännen eller några andra bryr sig om vad som händer i Burundi och visst är det så att vissa fruktansvärda konflikter som pågår runt i världen aldrig ens når oss. Knappt ens när stora grupper av tutsier mördas brutalt både i Burundi, men ännu fler i grannlandet Rwanda reagerar omvärlden. Nu är det inte så enkelt att tutsierna är de goda och hutuer de onda. Även tutsier har varit de som mördat i historien, massakrer mot hutuer genomfördes såväl 1972 som 1988 i Burundi och sedan 1994 har ständiga konflikter blossat upp. Det var också tutsier som gynnades under den tidiga kolonialtiden och de som tog makten efter självständigheten 1962, trots att de endast utgjorde och fortfarande utgör en relativt liten del av befolkningen i ett land som nu är ett av världens fattigaste.

Litet land är en bok som berörde mig otroligt mycket. Den är välskriven och lågmäld trots att hemska detaljer ibland får mig att ta en paus för att andas. Det är effektfullt att låta Gabriel berätta om såväl vardag som de brutala händelserna som gör att han tvingas lämna sitt land. Boken inleds med att han som vuxen tar sig tillbaka dit och jag hoppas verkligen att Gaël Faye låter oss följa med tillbaka till Burundi i framtida böcker.

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
”see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, ”gjorde du det?”. Den korta dikten ”Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Stanna hos mig

Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.

 

Ditt livs affär

Fredrik Backman har skrivit en annorlunda julsaga, som egentligen inte alls handlar om jul, utan om livet och kärleken, men också sjukdomen och döden.

I Ditt livs affär är berättarjaget en 45-årig man som levt för sin karriär. Han har en son som han aldrig prioriterat och som han hävdar att han inte älskar. Faktiskt försöker mannen övertyga både sig själv och andra om att han helt saknar förmågan att känna kärlek.

Nu har mannen cancer och ligger på sjukhus. Där finns också en liten flicka. En flicka som bär på sin gosekanin och som målat en stol röd med sina kritor. En flicka som är svårt sjuk och snart ska dö. En flicka som ser något hos den känslomässigt avstängda mannen och som faktiskt når hans hjärta.

På sjukhuset går en kvinna iklädd en grå kofta omkring med sin pärm. Hon hämtar de som ska dö. En gång hämtade hon mannens tvillingbror och gjorde så att han föddes ensam. Brodern var död och han levde. En liten detalj i kvinnans arbetsliv, men något som påverkade hela livet för mannen som då var en nyfödd pojke, med föräldrar som aldrig skrattade.

Jag lyssnade på Ditt liv affär och ska villigt erkänna att jag inledningsvis hade lite svårt för Backmans helsingborgsdialekt. Förlåt till författaren och alla andra skåningar, men jag vande mig och det blev bra. Faktiskt riktigt bra. Faktiskt något av det finaste jag läst i år.

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Det finns bara två David Beckham

Det hjälper att gilla fotboll och hålla på England (eller skratta åt Englands orimliga självförtroende gällande fotboll) när man läser Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Om man som jag dessutom tillhör de som svurit sig igenom diverse misslyckade straffläggningar och snöpliga förluster i kvartsfinaler för landet som fortfarande tror att de ska bli världsmästare varje gång är det en fantastiskt underhållande bok.

Det finns bara två David Beckham börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022. Att England tagit sig dit är en dröm och faktiskt så osannolikt att Alfie Baker anar oråd. Det är något märkligt med de engelska spelarna. De är ett gäng unga doldisar som gjort det inga andra engelska spelare lyckats med.

För den som lever och andas fotboll är det roligt att spekulera i vilket drömlag av spelare som skulle kunna vinna över alla andra. Spelare från olika generationer som aldrig skulle kunna finnas i samma lag, men i teorin skulle ha kunnat bilda ett oslagbart lag. Något att roa sig med när favoritlaget inte spelar som man önskar. När laget helt utan kända stjärnor går så bra är det minst sagt märkligt.

VM i Ryssland var en katastrof för det engelska laget. EM 2020 funkade inte bättre. Men i VM i Qatar 2022 ska det bli annorlunda. Sportjournalisten Alfie Baker är total fotbollsnörd och när han får chansen att följa sitt favoritlandslag på nära håll blir han självklart fantastiskt glad. Fotbollen är allt för honom. Verkligen sjukt betydelsefull. Faktiskt så betydelsefull att det värsta inte är att hans fru lämnat honom, utan att hon lämnat honom för en Milton Keynes Dons-supporter som tar med hans son till fel matcher. Han räknar deras förhållande i säsonger och konstaterar att de var tillsammans i sex säsongen, innan Suzanne tröttnade på att 22 spelare bestämde Alfies humör. Varvid han påpekade att det finns avbytare också och domare och tränare och …

De spelare som finns i det engelska landslaget. De som verkar kunna vinna allt. De fascinerar Alfie Baker och när han inser att fotboll numera är något helt annat än att hålla på lag spelare som tränat hårt för att lyckas, när FIFA styr mer än de borde och fiffel finns på alla nivåer blir han först ganska så besviken. Sedan blandas besvikelsen med fascination och han får reda på saker han aldrig ens kunnat drömma om.

Det finns bara två David Beckham är en vansinnigt rolig bok inte helt utan svärta. Det är mycket fotboll, men också kärlek mellan far och son och inte minst drömmen om att få det där riktiga scoopet. Jag gav bort min bok till en elev som älskar fotboll väldigt mycket mer än böcker och hoppas att han ska läsa och gilla.

 

 

 

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: