Vi håller på med en viktig grej

Vilken underbar bok Vi håller på med en viktig grej  är. Historien om Sara som är elva år och ser en video med ett nytt band på Bullen. De heter Spice Girls och nu börjar Sara tokälska Spice Girls. Hon knyter upp t-shirten så att magen blir bar, skriver SPICE GIRLS med spritpenna på armen och drömmer om att sjunga och dansa som Sporty Spice.

Tyvärr har hon bara de tråkiga tv-kanalerna och ser inte Spice Girls så ofta som hon önskar. Och ja, de tråkiga kanalerna var verkligen tråkiga då. Nu fick vi MTV, detta paradis till tv-kanal, runt 1990 men dessförinnan fick man nöja sig med att kanske få en skymt av idolerna på Toppstationen. Då behövde man dessutom stå ut med Clabbe.

I skolan verkar Sara vara ganska ensam. Sedan träffar hon Rebbe och tillsammans bildar Spice Girls största fans en helskön duo. Tänk att Rebbe vill vara kompis med Sara fast hon går i sexan och Sara bara i femman. Fantastiskt stort och underbart. Ett år var väldigt mycket då.

Sara och Rebbe blir bästa kompisar. De vill göra allt tillsammans, men ibland är det svårt att klar av att vara stor och klara sig utan mamma och pappa. Som när  deras pappor lämnar dem för att gå ut och ta några öl. Först känns det spännande att vara ensam hemma, men inte länge.

Jag tycker mycket om både Sara Hanssons sätt att berätta och hennes enkla, träffsäkra illustrationer. Det är skickligt att låta bilderna berätta så mycket, men ändå framstå som enkla och lite naiva. Det passar flickornas pendlande mellan att vara barn och vuxen. Att vara enkel och komplicerad. Att försöka hitta sig själv som något annat än ett litet barn, samtidigt som det är så himla mysigt och viktigt att få gråta ut i mammas eller pappas famn.

Det här är en bok att läsa om. Känslan kommer troligen att växa för varje gång jag återser Sara och Rebbe. Kanske kan jag då också sätta mig mer in i hur deras föräldrar försöker pussla ihop sina egna liv i tider då det var så otroligt viktigt att finna sig själv, något som inte kunde göras inom äktenskapet.

Behöver jag säga att jag varmt rekommenderar Vi håller på med en viktig grej?

Läs denna varma och känslofyllda berättelse omedelbums. Detta oavsett om du själv var ung när Spice girls var stora eller inte. Någon gång har du eller dina barn varit i åldern som brukar kallas mellanåldern och då har du troligen stort utbyte av läsningen. Det är en så fin bok helt enkelt som är värd många, många läsare.

Läs också:

En ruskigt spännande bok

Mörk jord av Belinda Bauer är ingen klassisk deckare, men en otroligt bra spänningsroman. Inte konstigt då att den fick The Gold Dagger för årets bästa kriminalroman 2010 och utsågs till bästa översatta deckare av Svenska Deckarakademin i år.

Huvudpersonen Steven är en ganska ovanlig tolvåring. I skolan trakasseras han och inte heller hemma har han det lätt. Hans söta lillebror får all uppmärksamhet och kärlek, medan han själv i bästa fall är osynlig.

Mormor och mamma har svårt att bortse från hur lik han är sin morbror Billy. Morbrodern som försvann på Exmoorheden och aldrig återfanns. Massmördaren Arnold Avery har inte erkänt just det mordet, men sex andra barn har han begravt på heden och Steven är säker på att även Billy ligger där.

Mormor väntar dock på att han ska återkomma och Billys rum står fortfarande orört. Behöver jag säga att situationen i familjen inte är speciellt bra? Steven tror att han kan lösa allt om han bara hittar Billys lik. Därför gräver han hål efter hål på heden för att kunna lösa mysteriet en gång för alla.

Snart inser Steven att hans uppdrag är omöjligt. Han behöver hjälp och den enda som kan hjälpa honom är Arnold Avery själv. Då Billy just tränat på att skriva brev i skolan bestämmer han sig för att skicka ett till Avery med frågor om var Billys kropp finns. Så inleds en annorlunda brevväxling där kryptiska meddelanden skickas mellan pojken och den fängslade mannen.

Mörk jord är spännande på ett krypande och obehagligt sätt i bästa När lammen tystnar anda. Den är välskrivet och har ett otroligt driv, vilket gjorde att det var helt omöjligt att sluta läsa när jag väl börjat. Jag fattar inte varför jag väntat så länge med att läsa den och uppmanar alla att inte göra samma misstag. Läs! Nu!

Läs också:

Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Läs också:

Att leva utan en syster

 

Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sedan eller för att min mamma inte hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar. Under alla mina sjutton år har mormor trott att just den här blomman, som är av en obestämbar sort, skulle spegla hur jag mår: känslomässigt, andligt och fysiskt.

 

Trots det röriga och faktiskt lite missvisande omslag till Himlen börjar här av Jandy Nelson är jag fast redan vid blurben från Sonya Sones. Hon säger sig vara förälskad i boken och jag förstår henne. Det här är en bok att förälska sig i.

Vi får träffa Lennie som lever i en bubbla av sorg efter att hennes äldre syster oväntat dött i en hjärtattack. När hon inte längre är en del av Lennie-Bailey, Bailey-Lennie vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. De är ju systrarna, de som nästan är en, som delar rum och lever så nära varandra som det bara går.

Jag tänker på hur jag ofta talar om mina barn som en, grabbarna O, för att beskriva den närhet som de har. Tänk att bli av med en del av sig själv. Det måste vara ofattbart svårt.

När Lennie börjar skolan igen vet människorna runt omkring hur de ska behandla henne. Inte konstigt då hon faktiskt inte vet hur hon ska vara. Hon är van vid att leva i skuggan av sin framgångsrika syster, men nu måste hon hitta en ny identitet.

I skolorkestern har hon en plats som andraklarinettist och i orkestern finns numera Joe, nyinflyttad musikbegåvning som fattar tycke för Lennie, eller John  Lennon som han envisas med att kalla henne.

Visst tycker Lennie om honom, det gör hon verkligen, men den hon känner starkast samband med just nu är ändå Toby, Baileys pojkvän. Tillsammans gör de allt för att fylla tomrummet efter Bailey.

Språkligt är det här en bok utöver det vanliga. Att böcker för unga vuxna på något sätt skulle vara simpla motbevisas gång på gång och Himlen börjar här är ett bevis på att det ofta snarare är tvärtom. Gång på gång läser jag passager som jag vill skriva av och spara. Snygg, poetiskt och inte sällan väldigt kreativt. Liknelser, metaforer och annorlunda meningar gör att jag blir mer och mer imponerad av författarens hantverk. Extra mycket gillar jag de korta dikter och tankar som Lennie skriver ner och lämnar på de mest udda ställen. De ger helt klart historien en extra dimension.

Dessutom har Nelson skapat ett helt fantastiskt persongalleri. Lennie är definitivt på riktigt och hennes sorg så verklig att den nästan går att ta på. Mormodern, den udda och kärleksfulla, är en underbar skapelse och morbror Big lika rolig i boken som han hade varit hemsk i verkligheten. Bygdens egna casanova har blivit till åren, men har definitivt inte lagt av sig helt.

Det är mycket känslor i Himlen börjar här. Sorg, kärlek, åtrå, ilska, frustration liksom ångar från sidorna. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att värja sig mot denna mycket välskrivna och engagerande historia. Läs, läs, läs!

 

 

Läs också:

Vilken fantastisk kärlekshistoria!

Jag hade ju planerat att läsa lite fler ungdomsböcker den här veckan för att fira Teen Read Week och därför plockade jag med mig Sofia Nordins Det händer nu när jag gick och lade mig. Klockan var rätt mycket och jag skulle bara läsa ett par kapitel var tanken. Men jag var tvungen att läsa lite till, och lite till och lite till…

Ett par kapitel blev ett par timmar och en utläst bok. Det var nämligen omöjligt att sluta läsa. Jag ville verkligen inte lämna Stella och Sigrid innan jag visste hur det skulle gå.

Stella och Sigrid är vänner. Mycket bra vänner. De är två delar av ett större tjejgäng som hänger ihop, snackar killar, kläder och annat kul. Själv är Stella inte speciellt intresserad av killar, men hon hänger på och hoppas att känslan av förälskelse snart ska dyka upp. Det gör den, rejält till och med, men den hon är kär i är inte en kille, utan Sigrid. Hur berättar man för en av sina bästa vänner att man är kär i henne?

Stella får ovanlig hjälp av Sigrid, en dam på dryga 80 år, som hon får kontakt med via RFSL. Sigrid är nu änka men var tidigare gift med Valter. Detta trots att hon egentligen var kär i Maj som förblev hennes väninna, men aldrig kunde bli en officiell partner. Den unga flickan och den gamla kvinnan börjar skriva till varandra och jag tycker att breven fyller en viktig funktion, men att den delen av historien utvecklas för lite. Intressant dock med ett historiskt perspektiv som visar att människan är viktigare än åldern. Kärleken drabbar oss alla och vi måste lära oss att leva med, och uppskatta, de känslor vi har för andra.

Stella följer med Sigrid och hennes familj till Kreta. Nu är de verkligen bästa kompisar hon och Sigrid, tänker Stella och känner sig väldigt nöjd och hoppfull. Hon drömmer om Sigrid, hennes kropp, hennes bröst, om att älska henne, men i verkligheten är det inte Sigrid som närmar sig henne, utan Sigrids bror.

Det här är en klockren kärlekshistoria. Fantastiskt vacker, gripande och ärlig. Jag tycker om att följa Stellas känslor och tankar och jag blir grymt engagerad i hennes trevande förhållande till Sigrid och resten av omgivningen. Trots att det i dagens samhälle ofta är helt accepterat med homosexualitet i teorin, blir det inte alltid lika enkelt i praktiken.

Jag rekommenderar verkligen Det händer nu till den som är sugen på en riktigt bra bok om kärlek. Den är nämligen riktigt, riktigt bra!

Lite överraskad och glad är jag över hur positiv boken är. Jag var rädd för att den skulle vara hemsk och tung efter Gå sönder, gå hel,  den senaste boken jag läste av Sofia Nordin, som var helt fantastisk, men så svart. Det här är något helt annat.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.

Läs också:

Jag säger definitivt ja till Liv!

Vi diskuterade Liv Strömquist vid lunchen igår och konstaterade att hon är rätt vass och inte sällan elak. Vi konstaterade också att vi älskar henne. Nu är jag och min kollega ungefär i samma ålder som Strömquist och delar dessutom många av hennes åsikter.

Senaste boken heter Ja till Liv! och innehåller ett helt alfabet med gamla och nya serier. Hon går ut starkt med den underbara historien om ur-moderaterna och deras religion Arbetslinjen som diskuteras under en historiekonferens om sisådär 1000 år. På sitt lätt brutala sätt klär Strömquist bokstavligen av dagens moderater, utan någon som helst pardon, då hon konstaterar att de som hyllade arbetslinjen mest knappast var de som jobbade mest. Dessutom förundras forskarna över hur konsumtion kan vara en sådan stor del av denna religion, då den faktiskt höll på att förstöra vår jord. Alla var tvungna att jobba för att konsumera mer och förhoppningsvis bli lyckligare. Dessutom avslöjas en hel rad paradoxer.

Samtidigt som “arbetslöshet” betraktades som ett stort samhällsproblem, fanns det ett stort antal människor som aldrig arbetade. UTAN ATT DETTA BETRAKTADES SOM ETT PROBLEM. Överklassen kunde ägna sina liv åt olika typer av hobbybetonad verksamhet, utan att detta varken ansågs vara en personlig tragedi, eller en omoralisk handling.

Visst är det intressant?

Vi får också veta varför barn är Kristdemokrater och varför David Hellenuis inte år sin kroppsresa publicerad, som kollegan Jessica Almenäs fick. Mäns vikt är helt enkelt inte speciellt intressant. Eller?

Nördarnas revansch är en rolig serie, liksom genomgången av Månadens manshora. Hon balanserar verkligen på gränsen, men håller sig alltid på rätt sida. Nästan i alla fall, men ibland blir det galet elakt.

Det jag älskar är hur Strömquist själv stiger in i berättelsen genom att kommentera och bli kommenterad. I berättelsen om Jessica Almenäs kroppsresa drömmer hon till exempel om hur olika representanter i samhället, inkluderat Amelia Adamo, ska kasta potpurri på henne och be om ursäkt för det riktigt sjuka kroppsideal och den lika sjuka kvinnosynen som genomsyrar vårt samhälle.

Word, säger jag. Liv Strömquist är arg på ett konstruktivt sätt och dessutom får hon mig att skratta gång på gång. Ibland är hon på väg att gå en aning för långt, men jag köper i princip alltid hennes resonemang.

Nu hör jag förvisso till de redan frälsta, som övertygad feminist och icke-moderat. Kanske uppskattar Robert Gustavsson inte hennes frispråkighet lika mycket. Han får sig inte bara en känga, utan blir helt massakrerad. Visserligen skulle han kunna lösa alla problem med prostitution i hela världen, men anledningen är inte direkt smickrande.

Om du nu är som jag var och fått för dig att serier inte är något för dig ber jag dig att tänka om. Missa för allt i världen inte Liv Strömquist. Om du inte är mansgris, moderat eller Robert Gustavsson, då gör du nog bäst i att hoppa över just den här boken. Eller förresten, jag tar tillbaka det. Läs den, alltid lär du dig något.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Galago.

 

 

Läs också:

Usch, usch, usch, usch!

Så jag började om. Jag gjorde ett nytt liv och låtsades inte om det gamla.

Det låter kanske fegt, men det fanns inte många alternativ. Jag kunde ha blivit vansinnig, eller jag kunde ha låtit mig dö.

 

Lenas syster Freja har fått en dotter. En fin lite tös har kommit ur Frejas kropp. Denna perfekta varelse har fått det alldagliga namnet Lisa. Det är inte rätt. Hon ska heta något mer speciellt. Hon ska heta Ilja. Och flickan passar i Lenas famn. Hon tar flickan till farmors hus och sedan till Stockholm. Hon är en bra mor och sköter Ilja så bra hon kan. Ett ensamt liv.

Och så finns Anna. Hon som skapat sitt namn och sitt liv. Den perfekta frun och modern. Med den perfekta mannen, de perfekta barnen och det perfekta livet. Ett ensamt liv.

Vilka är de? Hur mår de? Vad gör de? Hur ska de lyckas leva det liv som är deras? Vem berättar egentligen vad? Vi följer dem båda, på olika platser, i olika tider mot samma undergång. Eller hur är det egentligen?

Jag mådde fysiskt dåligt efter att ha läst Sofia Nordins bok Gå sönder, gå hel. Jag mår fortfarande fysiskt illa när jag tänker på den. Att en bok är som ett knytnävsslag i magen må vara en kliché, men en kliché har inte blivit en kliché för intet och just ett knytnävsslag i magen beskriver bra känslan av den här boken. Den är brutalt obehaglig och jag skriker rätt ut ett kvidande “neeeeeeej” när jag läser sista sidan. Fy fan, rent ut sagt, vilken hemsk bok det här är. Det tog mig många dagar att ens kunna börja det här inlägget. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.

Recensenten Tommy Olsson i SvD menar att Gå sönder, gå hel är som två romanskisser som fogats samman utan att hålla ihop. Han förstår inte heller titeln, då han menar att ingen blir hel. Jag undrar om vi läst samma bok och om Tommy Olsson helt missat bokens budskap och symbolik. För mig handlar hela Annas historia om att bli hel. Att det sedan kanske inte lyckas är en annan historia. Kanske därför det inte kallas att bli hel, utan att gå hel. Att kämpa för att gå till en plats där man är hel. Trots att det kanske är helt omöjligt att nå dit. Och att de två historierna inte inte skulle bilda en helhet? Hm.

För mig är det här en riktigt, riktigt bra bok. Augustpriset, jag tänker på Augustpriset och jag tänker att om den här boken inte blir nominerad till Augustpriset, kommer jag att ignorera priset helt och hållet. Det här är absolut den bästa, svenska romanen jag läst i år. Fruktansvärt bra. Fruktansvärd. Och bra.

Läs också:

Förlåt, men jag förstod inte bättre

 

Visst finns det ett officiellt hyckleri. Alexandra Pascalidou har mött det och i sin bok Bortom mammas gata, som nu kommit i en nyutgåva med ett nytt efterord av författaren, beskriver hon sitt liv. Ett liv som utställningsobjekt i Rinkeby, där det ofta dök upp journalister och politiker för att visa hur himla politiskt korrekta de var. De fotograferades på de rätta platserna, med några söta barn och lämnade sedan förorten för sin vanliga vardag.

I den grekiska klassen fick eleverna veta att de kunde göra allt och bli allt. Snart kom någon käck vikarie och tog ur dem dessa dumma och naiva tankar. Skulle de bli läkare? Hur tänkte de då?

Hur tänkte den vuxne som ansåg sig ha rätt att krossa barnens drömmar? Hur tänker de vuxna som gör det dagligen? Klart barnen ska ha drömmar och klart att de ska få all hjälp de kan för att kunna nå dem. Jag är noga med det som lärare, att först hjälpa mina elever att våga ha drömmar och sedan få dem att kämpa för dem. Kanske blir de inte just det de tror idag. Inte heller jag drömde som tonåring om att bli lärare, men det blev så ändå och det funkar för mig. Poängen är att ingen försökt tala om för mig att jag inte kan nå mina mål, snarare tvärtom. Samma känsla vill jag att mina elever ska ha, trots att många av dem redan stämplats som förlorare av samhället.

Tyvärr måste jag erkänna att jag ibland irriterat mig på Alexandra Pascalidou och tyckt att hon tar lite väl mycket plats. Jag skäms för det så här i efterhand, men skulle troligen inte tänka tanken nu. Jag vågar säga att jag vet det. Tänk vilken cool människa som har styrkan att kämpa så för det hon tror på att inte ens idioter som hotar henne får vinna. Vilken soppa med nynazisterna och de av Aftonbladet fabricerade hoten. Vilken puckojournalist och vilken galen chefsredaktör som hade mage att stötta honom.

Förlåt Alexandra, men jag hade dålig koll på den här historien. Just då hade jag fullt upp med att festa runt i Göteborg och leva livet. Jag förstod inte riktigt, utan köpte medias bild av dig som för kaxig och för jobbig.

Det är så mycket som upprör mig i den här boken. Den ständiga rasism som Alexandra möter gör mig vansinnig. Är det fortfarande så här? Har det blivit bättre eller tvärt om värre att vara invandrare i Sverige? Möter mina elever denna galna diskriminering? Hur kan jag stött dem?

Att använda en ung invandrartjej som lockbete och sedan ge de tunga positionerna till svenskar, att säga sig vilja stötta och sedan motarbeta, att aldrig acceptera fullt ut. Det är vidrigt. Visst är det författarens syn på det hela vi får oss till livs, men hur andra ska kunna förklara bort det som skett har jag svårt att förstå.

Något som dock gör mig lite arg är kängan till dem som hälsar på hennes städande pappa endast för att behålla sin politiskt korrekta fasad. Måste det vara så? För mig är det självklart att hälsa på alla som finns på min arbetsplats. Skitsamma varifrån de kommer eller om de är lärare, rektor, städerska eller vaktmästare. Vad är alternativet? Att ignorera?

Bortom mammas gata var ett impulsköp som jag är glad över. Jag skulle önska att den kaxiga journalisten lämnade kokboksträsket och kom tillbaka igen. Du får ta hur mycket plats du vill. Och texterna kommer mina elever att få läsa i höst. Inte alla, men ett urval. Det finns mycket jag skulle vilja diskutera med dem, både de som kommit till Sverige nyss och de som är födda här.

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Hur ska jag säga

Vad skriver man om en bok som är fulländad? En bok där tre historier vävs ihop på ett galet begåvat sätt, men så små detaljer att jag ler för mig själv då de blir synliga. En bok om en bok som skrivs, läses, inspirerar till handling. Det jag vet är att filmen var galet bra och att boken är så mycket bättre.

I Timmarna får vi träffa Virginia Woolf som lever ett alldeles för tillbakadraget liv  och drömmer om att få flytta tillbaka till London. Hon skriver om Clarissa, som köper blommor och ordnar en fest där en gammal kärlek dyker upp. Under 40-talet läser Laura boken och hon lever hellre i Clarissas värld än i sin egen. Vi får också möta en nutida Clarissa som också köper blommor och planerar en fest för sin gamla älskare som är döende.

Michael Cunningham var 15 år första gången han läste Mrs Dalloway och det märks att han läst den många gånger sedan dess. Jag har ännu inte läst den och Virginia Woolf tillhör den lilla skara författare som jag inte vet om jag har läst. Jag vet att jag läst sammanfattningar om hennes verk, kanske också någon kortare text, men jag tror inte att jag läst någon bok. Nu ska jag helt klart läsa om Clarissa, om hennes blommor och om hennes fest.

Tack Miss E för att du skickade den till mig i pocketbytet. Den var precis så bra som du lovade om inte bättre. Nu måste jag se om filmen.

 

Läs också:

Galet spännande och välskrivet

 

Tidigare i år läste jag In the woods av Tana French, en riktigt bra bok där Cassie Maddox introduceras. Andra boken av French läste jag under semestern och förutom att översättningen ibland störde var jag helt uppfylld av denna spännande och välskrivna historia. Maken läste den också och var lika förtjust han.

Okänt offer är bokens svenska titel. På engelska heter den The Likeness och båda titlarna funkar. Nu har jag beställt bok tre Faithful Place och Tana French räknas nu helt klart till mina favoritförfattare.

Det börjar ganska traditionellt med att en ung kvinna hittas död. Hon har blivit knivskuren och troligen mördad. En vanlig deckare alltså? Knappast.

Offret heter Lexie Madison och det konstiga med henne är dels att hon ser precis ut som Cassie Maddox, men ännu konstigare är att hon inte finns. Lexi Madison är nämligen uppfunnen av Cassie och hennes kollega Frank Mackey. Lexi var Cassies alterego under ett fall då hon infiltrerade en knarkliga på University Collage Dublin.

Osannolikt, definitivt, men så himla trovärdigt ändå konstigt nog. Självklart lockas Cassie att än en gång bli Lexi och försöka ta reda på vem som är mördaren. De fyra studenter hon bott med luras att tro att Lexi inte är död, bara svårt skadad och ganska snart kan hon återvända till huset i byn Glenskehy.

Huset Lexi bor i ägs av Daniel March. Han har ärvt det av en äldre släkting, som knappast var populär i byn. Huset och dess nuvarande invånare har utsatts för en del mer eller mindre hemska attacker.

De andra tre studenterna som bor i huset är Abigail Stone, kallad Abby, Justin Mannering, en vek och försiktig ung herre och Raphael Hyland, snyggare än de flesta.

Jag får riktiga DHH-vibbar  och älskar verkligen att läsa om dessa udda studenter. Egentligen ger beskrivningen av husets invånare minst lika mycket som själva deckarhistorien. De är udda, de lever ett gammaldags liv utan tv och datorer, de har ingått en pakt om att aldrig tala om det förflutna och de forskar om helt underbara ämnen.

Daniel skriver till exempel en avhandling om Det döda föremålet som berättare i tidig medeltida episk poesi medan Lexi själv valt att skriva om kvinnor som skriver under pseudonym med titeln Andra röster. Identitet, föreställning och verklighet. Underbart.

Men det är ju en deckare och Cassies uppdrag är att ta reda på vem som mördat Lexi. Hon hittar en almanacka med en massa kryptiska förkortningar i och försöker också klura ut vem som egentligen gjort Lexi med barn. Sökandet efter den som dödat är spännande och det blir extra läskigt då den som skadat Lexi mycket väl kan göra detsamma med Cassie. Inte konstigt att pojkvännen Sam inte är så särskilt glad över det uppdrag som Cassie har fått, eller antagit eller vad man nu ska säga.

Det konstiga är att French lyckas göra en helt osannolik historia totalt trovärdig. Självklart är det löjligt att just Cassie finns i närheten då en kvinna, som ser exakt ut som hon hittas död och att samma kvinna lyckats sno hennes gamla identitet är självklart löjligt otroligt. Att hon sedan lurar fyra nära vänner att tro att hon är Lexi är också helt absurt, men vet ni det funkar. Det är galet, men det funkar och det är så himla bra.

Det är dessutom så himla smart av French att introducera en person i en bok och sedan göra henne till huvudperson i nästa. Jag hade redan en relation till Cassie och det gjorde att det var extra enkelt att komma in i boken. Att hon var min favorit i förra boken gjorde självklart inte saken sämre. Nästa bok handlar om Frank, super-Hamilton som maken valt att kalla honom. Kan bli hur bra som helst. Skynda er nu adlibris, jag vill ha mitt ex nu.

Och ni andra - läs, läs, läs!

Boktoka har läst och gillar också mycket liksom Hellre barfota än boklös som också tänker på DHH.

Läs också: