Tag Archives: Betyg 5

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

Det hänger en ängel ensam i skogen

Jag har fått en ny deckarfavorit. Samuel Bjørks första bok om Mia Krüger och Holger Munch som har den vackra titeln Det hänger en ängel ensam i skogen är nämligen vansinnigt bra. Faktiskt den bästa deckare jag läst på mycket länge (och då har jag ändå läst bra deckare i år) och definitivt den mest obehagliga.

Holger Munch är en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie. Bitter, frånskild, överviktig och ohälsosam. Samtidigt är han väldigt speciell och minst lika trevlig. Han leder en specialgrupp inom Oslopolisen och när en mördad flicka hittas upphängd i ett träd behöver han all hjälp han kan få. Det är därför han söker upp sin gamla kollega Mia Krüger, arg, bitter, ångestfylld missbrukare, som självklart är en galet skicklig mordutredare. Ja, visst låter det stereotypt och tråkigt? Det är det inte.

Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien. En styck begåvad författare som lyckats skriva en riktigt bra deckare. Klassisk på många vis, men ändå helt unik. Det är skickligt gjort. Om du inte är allt för lättskrämd tycker jag definitivt att du ska läsa Det hänger en ängel ensam i skogen. Inte om du har allt för små barn dock, det hade inte jag klarat.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

Grejen med substantiv och pronomen

”Grejen med substantiv är att de inte alls är namn på ting. Inte alltid i alla fall.” Så börjar Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. I efterordet konstateras också att ”grejen med substantiv är att de oftast är pronomen” eller i alla fall typ, eller inte, eller …

Lövestam kan helt klart konsten att göra grammatiken på samma gång väldigt enkel och väldigt svår att förstå. Hon har också en alldeles särskilt speciell talang för att lyfta fram det absurda i grammatiken och hur vi diskuterar densamma. Som att så många blir upprörda över ett indefinit pronomen. Avsnittet om de och dem är också synnerligen underhållande och dessutom lärorikt.

Det är möjligt att det krävs svensklärar- och/eller språknördshumor för att uppskatta Grejen med substantiv och pronomen, men har du det lovar jag dig en skrattfest utan dess lika. Det börjar redan på omslaget med ett asgarv åt marknadsföringsfrasen ”Nu med nominalfraser!”. Fantastiskt roligt. Jag fnissade mig därefter igenom boken och lärde mig också en del. Detta trots att Lövestam gång på gång påpekar att hon skrivit en humorbok, ingen lärobok. Kanske är fotnoterna det allra roligaste i boken. I alla fall skrattar jag lite extra åt dem.

 

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

Det är bara gudarna som är nya

I väntan på att jag ska få tid att läsa Johannes Anyurus nya roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar läste jag debuten Det är bara gudarna som är nya. Återigen imponeras jag av Anyurus språk och känsla, som gör honom till en av Sveriges bästa, nutida författare. Anyuru tar oss med på en resa till förorten, men Illiaden som fond. Viskningar från Antiken syns överallt, men det är nutiden som fungerar som ett knytnävsslag i magen. Jag fångas av orden och stämningen. Det här är lyrik när den är som bäst.

 

”Vreden, gudinna besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar.”

 

Akilles är här ingen grekisk hjälte, utan en ängel från Buenos Aires. Han är fetare än någon annan och då i ordets nyare bemärkelse. Kanske har han också en ömtålig häl, en svaghet som får honom att förlora. Än så länge är han dock kung över förorten. Om det nu är en han. Kanske är det snarare en attityd. En symbol för den mask som alla verkar bära. Men han finns ändå Akilles, om än i en ny skepnad. Han är inte peliden, utan niggern, som gudinnan uppmanas besjunga. Kungen över förorten. Kanske.

Odysseus är däremot ingen kung, utan en pizzabagare med en pistol under disken. Allt är likadant och helt annorlunda. Anaforerna är många och Homeros diktverk skymtar ibland. Hjältarna är desamma till namnet. Det är bara gudarna som är nya.

Mödrarna finns där också, med tvätten i famnen. I parken spelar pojkarna fotboll. De kommer från olika länder, men bildar ett lag. Några andra ungar cyklar runt. En polisbil står utanför ICA.I lokaltidningen skrivs det om strid. Diktjaget sitter på en bänk och iakttar. Det är hans berättels vi läser. Världen tolkad genom hans ögon.

 

”och det finns ingen
annan himmel än denna
och inga andra murar än dessa, bara
alla dessa ögon
att se dem med.”

 

Det här är så bra att jag blir tårögd. Visst märks det ibland att det är en ung debutant som skriver, men den yngre Anyuru vågar leka med språket och även med formen. Resultatet blir på många ställen helt lysande. Två saker vet jag efter att ha läst Det är bara gudarna som är nya. Ett är att jag verkligen måste läsa mer lyrik, då jag alltid blir så uppfylld och upprymd då jag gör det. Det andra är att jag väldigt snart måste läsa Anyurus nya bok.

Läs också:

Vi är en

Av en slump hittade jag Vi är en av Sarah Crossan och det är jag mycket glad över. Berättelsen om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är känslosam och mycket vackert skriven prosalyrik. Just prosalyrik är något jag tycker väldigt mycket om och jag önskar att fler författare skrev så.

Första dikten går så här:

Systrar

Här
Är Vi.
Och vi lever.
Är det inte fantastisk?
Att vi alls
finns
till.

 

Och det är det onekligen. Grace och Tippi är nämligen 16 år och det är en hög ålder för sammanvuxna tvillingar. De är sammanvuxna från höften och ner, men har två armar var. När de sitter ner är de nästan som vilka tvillingar som helst.

Gracie och Tippi har alltid fått privatundervisning hemma, men nu har familjen inte råd med det längre och kommunen vill inte betala, istället erbjuds de en plats på privatskolan Hornbeacon High. Först var jag rädd över att berättelsen om  skulle bli en sliskig, amerikansk historia där allt blir rosenskimrande, men Crossan kan bättre än så. Självklart glor skolkamraterna när figuren med fyra armar och två ben kommer i korridoren, men de flesta håller sig på avstånd. De får två vänner Yasmeen och Jon, vilket gör dem mer normala och mindre utanför. Visst är livet kanske inte helt okomplicerat, men inte heller onödigt svart. Istället blir balansen mellan de fysiska hindren och närhetens möjligheter väldigt bra. Kärleken mellan systrarna skildras fint och jag blir väldigt berörd under läsningen.

Runt Grace och Tippi finns ett helt team. Det är föräldrarna såklart, den supande pappan, den oroliga mamman och den arga lillasystern Dragon. Dr Murphy träffar Gracie för samtal regelbundet och Tippi som inte talar får ha hörlurar på sig. Dr Netherhall i rummet bredvid pratar istället Tippi, medan Gracie lyssnar på musik. Det är dock Gracie som är berättaren och därför den som vi får veta mest om. De fysiska hälsokontrollerna står doktor Derrick från och inte sällan följs han av en drös läkarstudenter som vill observera tvillingarna.

Just känslan av att vara ett missfoster och ett utställningsobjekt tär på tvillingarna. Gracie berättar vid något tillfälle om hur rädd hon är för blickar. Samtidigt har de svårt att tänka sig att leva utan att sitta ihop med varandra. De är ett på gott och ont.

Jag tycker mycket om Vi är en och tycker att den tar upp många viktiga saker om tonår, syskonskap och rädslor av olika slag. Jag tycker om hur skildringen av Gracies och Tippis liv är på samma gång en helt vanlig tonårshistoria och en unik sådan. Det är en allvarlig berättelse, men det finns ljusglimtar och det genomarbetade språket bidrar till att göra Vi är en till en riktigt fin läsupplevelse.

Läs också:

Kärlekens fyra årstider

Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt är en bok med vacker utsida och minst lika vackert innehåll. Delacourt presenterar fyra olika par, alla i olika stadier av sin kärlekssaga. Det är sommar, nationaldagen ska firas och det görs bäst på stranden i Le Touquet.

Louis är femton år och han är förälskad i Victoire, den vackraste flickan i världen. Hon är hans vän, men han vill mer. Det är svårt med vänskap och kärlek helt klart, för vänskapen prövas när Victoire börjar bli kvinna och inte ser på Louis på samma sättt längre. Istället springer Victoire  ut i världen utan Louis och han kallar henne sin första olyckliga kärlek och den sista. Vad det betyder får vi inte veta. De unga tu flimrar förbi senare, men bara som hastigast i utkanten.

Den andra berättelsen handlar om Isabelle som just har blivit lämnat. Kärlekens vinter skulle man kunna tro, men det finns hopp om vår eller kanske sommar, när hennes första kärlek Jérôme dyker upp. Hon var femton när hon älskade honom, precis som Louis är nu. Själv har hon blivit 35 och har en son som är 9, men inte längre någon man. Hon och Jérôme firar nationaldagen, men när fyrverkerierna skjuts upp springer Isabelle på någon annan på stranden.

Monique är 55 år och trött på sitt tråkiga äktenskap. Även hon tar sig till Le Toquets och planerar för ett äventyr. Hon vill träffa någon som verkligen älskar henne och uppleva den stora kärleken en gång till. När hon träffar Robert får hon precis den chans hon önskar.

Rose och Pierre har levt ett liv fyllt av kärlek och nu befinner de sig på ålderns höst. De har varit tillsammans i femtio år och älskar varandra fortfarande lika mycket som de gjorde då de just träffats. Kanske ännu mer. De har gett varandra ett löfte att de ska fortsätta älska varandra livet ut och det löftet ska de göra allt för att hålla.

Kärlekens fyra årstider är en av de absolut vackraste böcker jag läst om kärlek. Som alltid när jag läser en fransk bok inser jag hur mycket jag älskar det babbligt och samtidigt lågmälda som är så vanligt i just franska böcker. Och så stranden, sommaren och firandet av 14 juli. Precis som jag vill ha det.

Läs också:

Som hund som katt

29699005_o_1

Jag måste erkänna att jag inte tillhört Per Nilssons stora fans. Hjärtans fröjd lämnade mig till exempel ganska oberörd, Svenne var okej men inte mer. Det enda jag läst och verkligen gillat av honom är faktiskt I det här trädet, som han skrev tillsammans med Katarina Kieri, men den tyckte jag å andra sidan väldigt mycket om. Faktiskt tycker jag att Som hund som katt påminner lite om den. De korta, poetiska kapitlen tar tag i mig och jag fastnar direkt i historien om de två huvudpersonerna som blir syskon, för att deras föräldrar älskar varandra.

Vi vet att den som flyttar in är äldre. Att hen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa och hans nya kvinna. Den nya kvinnan är den andra huvudpersonens mamma och nu ska de bli syskon. Det börjar inte så bra. Den nyinflyttade hatar att bo där och hen säger sig också hata sitt nya syskon och hens mamma. De är som hund och katt. Så olika som två syskon kan bli.

Sedan händer något när föräldrarna reser bort och ett syskon behöver hjälp. Hen ringer då ett syskon som egentligen inte är det, men ändå har blivit viktig. Nästan hela boken igenom är syskonen väldigt anonyma. Vi vet att en är äldre och en yngre. Att den äldre mår väldigt dåligt. Vi vet också att de går på samma skola.

Jag tycker mycket om Nilssons poetiska beskrivning av två syskons relation. Det är sparsmakat och väldigt snyggt. Det är dock en bok som kräver en del av läsaren och även om det är en tunn bok är den långt ifrån lättläst. För den som ger den en chans öppnar sig en ny språklig värld. Jag skulle placera Som hund som katt bland de allra bästa ungdomsböcker jag läst i år. En solklar femma.

 

Läs också:

« Older Entries