En fantastisk bok som berör

Dagarna_med_farmor-637x1024

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt hamnade av en slump i min iPad. Det händer ibland att jag klickar mig in på elib och laddar ner den första boken jag fastnar för. Det som lockade mig med just den här boken var det fantastiskt fina omslaget och så självklart den franska författaren.

Det jag fick var en fantastisk historia om en farmor  som inte längre kan klara sig själv, utan ska flyttas till ett vårdhem. Sondottern Jade inser snart att farmodern Mamoune inte kommer att leva länge om hon placeras där och bestämmer sig istället för att ta med henne hem till sin lägenhet i Paris. Jade berättar inte för någon om planerna för att ingen ska kunna hindra henne.

Vi får följa Jade och Mamoune under en rad trevliga veckor i Paris. Det visar sig att de delar intresset för litteratur. Den Bibel Mamoune alltid läst i var nämligen egentligen en rad klassiska romaner med samma skyddsomslag. Mamoune hjälper också sin sondotter med det manus som inte riktigt vill bli färdigt och en mycket respektfull vänskap ersätter den relation som farmor och barnbarn som de tidigare haft. Det visar sig att de två kvinnorna har mer gemensamt än de någonsin kunnat ana.

Dagarna med farmor är en fantastisk bok om kärleken mellan människor och till böcker. En riktig pärla som du inte får missa. Jag läste den med ett fånigt leende på läpparna och kunde inte sluta. Historien om Jade och hennes farmor är något av det finaste jag läst.

Läs också:

En fin historia om att våga

29674798_O_1

Sarah Dessen är en av de författare jag ville läsa mer av i år och nu har jag läst min andra bok av henne, nämligen Mycket mer än såsom jag fick av fina Malin. Hon lovade mig fantastisk läsning och det var precis vad jag fick. Jag önskar att Sarah Dessen hade skrivit böcker då jag var ung. Jag hade behövt hennes mix av allvar och glädje.

Mycket mer än så får vi träffa Auden som bor med sin mamma och snart ska börja collage. Hennes pappa bor med sin nya fru Heidi och nyfödda Thisbe i den lilla kuststaden Colby.

Mamman är minst sagt bitter och favoritcitatet är “människor förändras inte”. Jag tror absolut inte att hon vill ha tillbaka sin man, men hon vill inte heller att han ska vara lycklig, i alla fall inte med en Barbie-fru som hon menar att Heidi är. Ytlig och korkad.

Det är självklart den bild som Auden också har, men trots det bestämmer hon sig för att tillbringa sommaren hos dem. Egentligen hade hon tänkt läsa alla böcker i företagsekonomi för att vara väl förberedd för collage, men någonstans är hon trött på att alltid vara duktig. Hon vill göra något annat den här sommaren. Och visst blir det en annorlunda sommar.

Hon inser att hennes pappa kan vara egoistisk och att Heidi faktiskt mer än bara yta. Hon märker att hennes skrikande lillasyster faktiskt är ganska charmig. Hon lär sig att tjejer som gillar kläder inte måste vara dumma i huvudet. Hon vågar göra saker som hon tidigare aldrig vågat. Det är nämligen just förändringar som är temat i Mycket mer än så och faktiskt förändras personerna i boken, precis som jag tror att människor gör.

Någonstans i mina hyllor tror jag att det står en oläst Dessen. Jag slänger mig över den direkt! Det här är nämligen ungdomsböcker när de är som bäst och jag har många böcker kvar att upptäcka.

Läs också:

Ljuvlig lyrikroman för unga

the day before FINAL#42DAA5

Det här kan vara min absoluta favoritgenre, böcker bestående av dikter som bildar en helhet. Om jag någon gång lyckas skriva en skönlitterär bok är det en lyrikroman jag vill skriva.  I USA verkar genren vara större och där skrivs en hel del lyrikromaner för unga. Jag har tidigare läst Sonya Sones (som jag till min glädje såg har gett ut en vuxenbok) och Ellen Hopkins, samt Aase Berg som skrivit den fantastiska Människoätande människor i Märsta och ofta har jag tänkt att jag skulle läsa mer. Nu hr jag äntligen fått tummen ur att läsa en bok av Lisa Scroeder och det kommer jag definitivt att göra fler gånger.

The day before handlar om Amber och hennes sista dag innan något riktigt livsomvälvande sker. Jag tänker inte avslöja vad, för det är liksom lite av grejen med boken. Hon tillbringar större delen av dagen på stranden där hon träffar Cade. Också han har något stort framför sig. De försöker njuta av dagen utan att tänka på det som ska komma. Det blir en på många sätt perfekt dag, där det svarta får lov att sippra ut ibland, men där fokus är på nuet och livet.

Nu har jag lånat ut mitt exemplar av The day before och kan inte bjuda på några smakprov mer än den inledande dikten jag redan visat,  så ni får tro mig på orden när jag säger att det här är en riktigt bra och snyggt skriven bok. Mycket, mycket läsvärd. Jag tycker om att många av dikterna fungerar både fristående och som en del av helheten. Skickligt.

Nu är jag sugen på att läsa mer av Schroeder, men är lite skeptisk till böckerna om spöken. Det får nog bli Falling for you

Läs också:

Konsten att minnas

9170283559

Christine vaknar en morgon och känner inte igen mannen som ligger bredvid henne. Hennes första reaktion är en stor rädsla för vad som hänt under natten och för vad mannen gjort med henne. Inne i badrummen får hon dagens andra chock då kvinnan hon möter i badrumsspegeln minst 20 år för gammal. Det kan väl inte vara hon? Vad har egentligen hänt?

Så ser hon fotona vid badrumsspegeln. Christine står det vid en bild på hennes nya jag och vid bilden på mannen i sängen står det “Ben, din man.”

“Vad är det som händer?” säger jag. Jag skriker, tårar rinner längs mitt ansikte. Mannen sätter sig upp i sängen med ögonen halvt slutna. “Vem är du?”

“Jag är din man”, säger han. I hans ansikte syns trötthet, men inget spår av irritation. Han tittar inte på min nakna kropp. “Vi har varit gifta i många år.”

“Vad menar du?” säger jag. Jag vill bara springa, men det finns ingenting att ta vägen. “Gifta i många år? Vad menar du?”

 

 

Med ett oändligt tålamod möter Ben sin fru varje morgon. Han svarar på hennes frågor och försöker lugna henne. Varje dag återtar Christine några av sina minnen, men så fort hon somnar igen försvinner de och på morgonen vaknar hon utan att veta vem hon är, var hon är eller vem mannen vid hennes sida är. Varje morgon.

När en man som presenterar sig som doktor Nash ringer till Christine och berättar att hennes dagbok finns gömt i garderoben blir hon först oroad. Hon har inget minne av någon doktor Nash, men å andra sidan har hon inga minnen alls. Hon hittar dagboken, läser den och fortsätter att skriva. Varje kväll gömmer hon den på samma ställe och dagen efter ringer doktor Nash, presenterar sig och berättar var dagboken är. Boken blir ett sätt för Christine att återfå de minnen som hela tiden försvinner.

Innan jag somnar av S J Watson är en vansinnigt spännande och väldigt obehaglig bok. Jag känner nästan själv Christines klaustrofobiska rädsla och blir lika frustrerad som henne då hon tvingas börja om varje morgon. Tänk vad obehagligt att inte veta vem en kan lita på och faktiskt tvingas välja sida varje dag. Det här är en välskriven och mycket läsvärd bok som jag definitivt rekommenderar er att läsa!

Läs också:

Att leva efter klockan

1471111822-1

Visst har du, liksom jag, önskat att det fanns några fler timmar på dygnet. De där timmarna som skulle ge oss en chans att komma ikapp. Att hinna allt vi vill hinna. I en annan tid blir detta verklighet. Fenomenet kallas “the slowing” och sakta men säkert blir dygnen längre och längre. Så länge det rör sig om en timme eller två är det inget problem men med tiden har ett dygn blivit åtskilliga timmar längre och då uppstår stora problem. Inte bara det uppenbara, att tiden bokstavligen är ur led, utan att människorna behöver göra valet att leva efter klocka eller solen. Ingen stor grej kan tyckas, men det blir det.

Boken heter The Age of Miracles och är skriven av Karen Thompson Walker. Det var Bia som tipsade mig om att läsa den och än en gång visar det sig att läsutmaningen med bokbloggartips är en riktigt bra grej.

The Age of Miracles är en dystopisk utvecklingsroman om Julia som egentligen är en ganska vanlig tonåring i en vanlig värld. Inte så hipp, okysst och egentligen rätt osynlig. När tiden bokstavligen går långsammare förändras också hennes ganska tråkiga, men trygga liv. De allt längre dygnen påverkar alla. Fåglarna dör, valarna simmar fel, många människor flyr sitt vanliga liv och försöker leva mer normalt på någon annan plats. Men det finns egentligen ingenstans där det går att leva som förr. Konflikten mellan dem som går efter klockan och de som följer solen och den “riktiga” tiden blir rejäl.

Idén till den här boken är så udda och så briljant, vilket gör att jag faktiskt inte har några problem med att tro på det som händer Julia och alla andra människor på jorden i en tid som skulle kunna vara nu. Kritiken mot det liv vi lever och hur vi behandlar vår miljö är massiv trots att den snarare är implicit än explicit. Tänk om det verkligen går åt helvete på detta udda sätt? Långsamt, långsamt, men ändå så påtagligt.

Som vanligt när jag läser bra böcker som vänder sig till unga hoppas jag att andra målgrupper läser också. The Age og Miracles förtjänar hur många läsare som helst och om något svenskt förlag inte köpt rättigheterna ännu borde det ske bums. Jag gillar kombinationen av “vanlig” tonårsångest och en helt annan ångest som är värre, men ändå inte.  Helt klart en bok jag kommer att tänka på ofta och länge.

Läs också:

Tack Johanna för tipset

berattelser-fran-yttre-fororten

Jag är helt säker på att jag inte hade läst Berättelser från yttre förorten om det inte vore för Johanna K. Visst har jag läst om Shaun Tan och visst har jag funderat på att kanske läsa något av honom, men först nu fick jag tummen ur. Vilken tur.

Det är svårt att kategorisera den här boken. Många bilder, men det är ingen bilderbok. En del barnsliga bilder, men det är ingen barnbok. Många korta texter, men det är ingen novellsamling. Berättelser från yttre förorten är helt enkelt en samling texter, mer eller mindre bildsatta, som berättar om de mest underliga och fantastiska saker.

Jag brukar aldrig klippa texter från förlagens hemsidor, men när det gäller Shaun Tans bok måste jag faktiskt göra det, då beskrivningen av den är så fantastisk. Så här står det på Kabusa förlags hemsida:

Shaun Tan gläntar återigen på dörren till de subtila vardagsmysterierna: hemg jorda husdjur, farliga bröllop, strandade sjökor, pyttesmå utbytesstudenter och hemliga rum fyllda med ljuvt mörker. I Berättelser från yttre förorten berikar Shaun Tan vardagen med ett magiskt skimmer. Boken består av en samling korta, häpnadsväckande historier som samspelar med en sagolik, varm och mystisk bildvärld. Här möter vanliga människor udda företeelser, unika händelser som ofta passerar förbi missförstådda eller nästintill oupptäckta.

 

Det går liksom inte att förklara Tans lätt absurda värld. Det är lite som att läsa Murakami. Ingenting är som det ska vara, men allt är ändå helt logiskt. Mest tycker jag nog om berättelsen om Eric, den lilla, lilla utbytesstudenten som väljer att sova i värdfamiljens skafferi och inte alls verkar uppskatta deras ansträngningar, eller den helt vansinniga berättelsen om ett annorlunda bröllop. Fin är också scrap-texten om all världens dikter som gömts i folks byrålådor. Eller förresten, alla texter är bra. Alla berör de mig på ett eller annat sätt.

Och bilderna. Självklart går det inte att gå förbi bilderna. Dova, ofta i gråskala, en del gult, kanske för att matcha omslaget. Absurda. En kvinna som ror en roddbåt på gatan, med ett regnmåls över sig (visserligen kan det kännas så ibland) en gammaldags dykare som vandrar runt i en öde småstad, där vita blomblad rörs av vinden. Bilder som andas undergång, hotfulla tv-apparater som jagar ett stackars par och så de helt underbara pinnfigurerna. Det här är en bok som absolut måste upplevas. MÅSTE!

Nu har jag visserligen bara läst två böcker från tipslistan, men jag är ändå beredd att kalla Bokbloggarutmaningen för min bästa hittills. Om de andra tio böcker är ens hälften så bra som de två jag läst har jag trevlig läsning framför mig. I pipe-line ligger The Age if Miracles och Törst.

Läs också:

En bok jag nästan missade

Mississippi-180x281

Nu har jag läst den första boken av de tolv som andra bokbloggare tipsade mig om. Det är Hyllan-Lottas favorit Mississippi av Hillary Jordan, som nu också är min favorit. Utan ett tips hade jag helt missat denna fantastiska bok. Tack gode gud för bokbloggarvänner alltså!

Huvudpersonen Laura tog jag direkt till mitt hjärta. Hon som riskerade att hamna på glasberget om det inte vore för Henry. En stark kvinna som studerat på collage, något som knappast imponerar på Henrys familj. Laura struntar i det och lever sitt liv, ett lyckligt liv, där familjen snart utökas med två döttrar. Men säg den lycka som varar för evigt.

 

Det var först sex år in i mitt äktenskap som jag kom att tänka på att trohet har en motsats, trolöshet, som man visar när man inte håller med sin man.

 

När Henry berättar att han köpt en gård och en traktor och vill ta med sig Laura och döttrarna till en liten håla mitt i Mississippi, blir hon allt annat än glad. Dessutom är det meningen att hans minst sagt otrevlige far Pappi ska bo med dem. Självklart kan Laura inte annat än att följa med, men hon gör det motvilligt.

Enda ljuspunkten är att Henry hyrt ett fint hus till dem, så att Laura slipper bo på gården. Tyvärr finns huset inte längre till uthyrning när de kommer fram. Någon annan bor där. Ägaren har sålt huset vidare, trots att Henry betalat hyra i förskott.

Alltså är det på den isolerade gården Laura måste bo. För isolerade är de helt klart. Om det regnar och floden stiger kan de inte ta sig till stan. Det är som att förflyttas tillbaka till 1800-talet, när det faktiskt handlar om mitten av 1900-talet. Allt är så gammaldags och rasmotsättningarna fortfarande så stora.

Mississippi har flera berättare Förutom Laura får vi lyssna till tankarna från Henry, Jamie, Henrys bror, Florence och Hap, som bor på familjen McAllens mark och Ronsel, deras son som varit soldat i Europa under andra världskriget. Svart och vit, herre och slav. Fortfarande. Så mycket är förbjudet. Fortfarande.

Genom deras berättelser förflyttar jag mig verkligen till efterkrigstidens söder, där rasismen flödar och där livet är allt annat än enkelt. Jag är så imponerad av Hillary Jordans förmåga att berätta denna historia utan att göra den det minsta sentimental. Det är så välskrivet, så gripande och så fruktansvärt. En bok jag absolut tycker att fler borde läsa. Jag är i alla fall väldigt glad att jag gjorde det.

 

Läs också:

Okej, jag vet att det låter knäppt…

9185763306

Om Jag, En inte varit skriven av David Levithan och utgiven av X Publishing tror jag aldrig att jag läst den. Historien låter nämligen så märklig att jag hade avfärdat den efter kanske halva baksidestexten.

Men nu är det David Levithan som skrivit boken som på engelska heter Every DayEn bok med en otroligt annorlunda person, en person utan kropp som kallar sig En. Varje dag vaknar En i en ny kropp och lånar den här kroppen tills det är dags att gå och lägga sig. Under dagen kontaktar hen vid behov personens minne, men kan också styra dagens kropp precis som vi styr våra kroppar.

Så länge En kan minnas har hen bytt kropp. Hen har aldrig besökt samma kropp två gånger, men ibland två kroppar i samma familj och hen håller sig bekvämt nog inom ett hyfsat begränsat geografiskt område. Det är förutsättningen för att Levithan ska kunna få ihop sin historia.

Att inte tillhöra en familj och att aldrig veta vad som ska hända nästa dag har aldrig varit något problem för En. Ibland har En varit ledsen, men hen verkar finna sig förvånansvärt bra i sin situation. Genom att lära känna tusentals människor inifrån har hen också lärt sig mycket om världen och om mänskligheten. På många sätt verkar En ganska nöjd med sitt kringflackande liv. I alla fall tills han en dag vaknar i en kropp som tillhör den inte så sympatiske Justin och blir kär i hans flickvän Rhiannon. Problemet är att En måste lämna Justins kropp. Dagarna som följer går åt till att försöka träffa Rhiannon igen och få henne att förstå att en person som egentligen inte finns älskar henne mer än någon annan gör.

Resonemanget kring betydelsen av ett kön, om huruvida kärlek handlar om att man älskar en person eller en kropp är den stora behållningen av Jag, En. Tillsammans med den väldigt fina och enormt udda kärlekshistorien då.

David Levithan har skrivit en mycket annorlunda och tänkvärd roman. Det är lite amerikanskt med religiösa sajter som skriver om hur människor blir besatta av djävulen, men det kan jag ta. Helheten är nämligen helt briljant. Skruvad, galen,  ibland till och med lite smaklös, men smartare och mer tänkvärd än någon annan bok jag läst på länge. Jag uppskattar att Levithan låter oss fundera själva och inte skriver oss på näsan, vilket helt klart torde varit lockande.

Jag, En är en totalt osannolikt bok, men för mig känns den konstigt nog väldigt trovärdig. Självklart finns En, hen lever bara ett väldigt annorlunda liv. Men det gäller att köpa konceptet. Gör du inte det kommer läsningen inte att funka, men om du sväljer det knepiga vågar jag nästan lova dig ett fantastiskt läsäventyr du aldrig kommer att glömma.

Läs också:

Om en pappa

13040875_O_3

Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nominerades till Augustpriset och trots att han inte vann just det har det formligen regnat andra litteraturpriser över denna otroligt begåvade författare.

Jag har tidigare bara läst lyrik av Anyuru och älskat. Det är något så speciellt med hans språk. Så enkelt, men ändå komplicerat. Otroligt vackra formuleringar beskriver riktigt hemska saker. Krocken mellan det vackra och det hemska gör läsningen magisk.

Vi får läsa om pappa P. Piloten som älskar att flyga mer än något annat. Som riskerar sitt liv för att få flyga. Som sätter sig i en riktigt farlig situation för att få fortsätta att vara någon. Han är pilot. Han är pilot från Uganda. Pilot. När han inte får flyga, när han fångas och sätts i läger, vem är han då?

P är huvudpersonens pappa. Anyurus pappa. Lite skadad efter min litteraturkurs om fiktion och fakta spekulerar jag självklart över vad som är sant och vad som är fiktion. Det är inte en biografi som Anyuru skrivit, utan en berättelse om en man, som kanske inte alltid tog rätt beslut, men som försökte hitta meningen med sitt liv. När han inte får flyga bokstavligen måste han hitta ett annat sätt att bota rastlösheten. Kanske var det därför han inte var en närvarande far för huvudpersonen. Kanske är det därför huvudpersonen sätter sin far P på en piedestal. Kanske är det därför han blir något av en hjälte.

Jag vet för lite om Uganda. Jag vet för lite om historien i landet och för lite om hur det ser ut nu. Jag vet vem Idi Amin är. Jag vet att det finns bergsgorillor där. Helt obildad är jag inte. Men näst intill. Spännande var det att få veta att Ugandas nuvarande president Museveni befann sig en del i Göteborg på 80-taket, då hans fru och barn bodde här. Jag  blir nyfiken på att läsa mer om Amin, Nyere och de andra kända politikerna som figurerar i boken.

Så är En storm kom från paradiset värd alla nomineringar och priser? Absolut. En av årets starkaste böcker hittills och kanske är det därför jag har så svårt att formulera mina tankar om den. Visst hade jag kunnat berätta mer om handlingen, men det är inte den som gör boken. Visst hade jag kunnat skriva mer om P:s öde, om hur hans son ser på honom, om vad som händer i hans liv när han når Sverige, men jag väljer att inte göra det. Det är nämligen språket som gör boken. Det vackra språket och det hemska innehållet. Tillsammans bildar de en enhet. En annorlunda enhet. En mycket bra bok.

Läs också:

Där satt den Ove, eller förlåt Fredrik

9789137138657

En bok som “präglas av pricksäker humor” och är “en underhållande feel good-berättelse” skriven av en man som bloggar på Café. Nej tack, ingenting för mig. Absolut ingenting för mig.

Sedan slumpade det sig så att jag läste några bra blogginlägg som lades upp på Facebook och snart började jag gilla den där Fredrik Backman. Trots mina fördomar om Café och författare som skriver humoristiska böcker började jag bli lite nyfiken på den där Ove.

När Breakfast Bookclub avslöjade de nominerade till Bokbloggarnas Litteraturpris 2012 hörde En man som heter Ove till de två böcker jag ännu inte läst. Eftersom jag sitter i juryn bestämde jag mig för att ge den där sura gubben en chans. Boken kunde lånas som e-bok och jag laddade ner den på iPaden.

Jag visste egentligen ingenting mer om boken än att den handlade om en sur gubbe som  heter Ove, skriven av en man som skrivit blogginlägg som detta och att flera bokbloggare gillade den. Egentligen borde jag sluta skriva just här, innan jag berättat någonting mer om boken, för då kommer ni att vara lite oförberedda på att möta Ove som jag var. Då kommer ni kanske bli precis lika knockade av hans historia som jag blev. Jag borde inte berätta ett enda dugg mer, utan lämna allt till er att uppleva.

Men jag måste ändå skriva något om boken som fick mig att skratta högt, sucka, svära, gömma mig bakom skämskudden och i slutet fulgråta så totalt att min man nästan blev orolig. Att allt detta skedde för att jag läste om en fiktiv och synnerligen osympatisk medelålders man är minst sagt märkligt. Att jag dessutom glatt hackade i mig att boken tog vändningar som knappast är realistiska, utan snarare svulstigt likt en amerikansk TV-serie där producenterna vet precis vilka gråtknappar de ska trycka på. Jag inte bara accepterade det, utan älskade det. Obegripligt.

Det går liksom inte att värja sig mot Ove. Han är 59 år, bor sedan många år i ett radhus och har själv utsett sig till civilpolis i området. Han är konservativ, trångsynt, irriterande och vansinnigt otrevlig. Ändå älskar jag honom. Inte med en gång förvisso, men det är ändå kärlek det handlar om. Det här är en bok om så mycket kärlek på så många plan att det är känslomässigt utmattande att läsa den. Jag absolut älskar den och hoppas verkligen att du vågar dig på att läsa den även om du vet väldigt lite om den och har på känn att den inte är någonting för dig.

Jag sätter årets första femma!

Läs också: