Tag Archives: Betyg 5

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Läs också:

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
”see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, ”gjorde du det?”. Den korta dikten ”Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Läs också:

Stanna hos mig

Årets sista bok är också en av de bästa. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debut och en mycket imponerande sådan. Berättelsen börjar i slutet och vi får träffa Yejide, en barnlös frisör som lämnat sin man. Det var många år sedan de sågs och en dag får hon en inbjudan till hans pappas begravning. Innan vi får följa med på resan tillbaka berättar hon sin historia om sitt äktenskap och sin familj.

Yejide och Akin träffas på universitetet, gifter sig och lever lyckliga. Så lycklig man nu kan vara utan barn. Yejide försöker med allt, men blir aldrig gravid. Något som hennes svärmor är mycket missnöjd med. Så missnöjd att hon tvingar sin son att ta en andra fru. Allt för att få de barnbarn som den äldste sonen förväntas ge henne.

Självklart blir detta en chock för Yejide och även om Akins andra fru inte bor med dem, får det henne att må riktigt dåligt. Hon tänker på sin mor och sin fars alla fruar, en rad elaka styvmödrar som önskade bort henne. De gamla traditionerna finns dock kvar även i det nu moderna samhället på 1980-talet. Barnlöshet är inget alternativ och vem som är mamma åt hennes barnbarn är ointressant för Yejindes svärmor.

Stanna hos mig är en hjärtskärande bok och att följa Yejinde är många gånger smärtsamt. Ibland är det Akin som berättar och det står helt klart att även han är ett offer för traditionerna och den mansbild som i så många situationer är allt för snäv. Kvinnan å andra sidan, ses mer som en bebismaskin än något annat och det faktum att hon är utbytbar visar hur lite värde hon har. Alla de saker Yejinde gör för att faktiskt bli gravid, när det inte ens är säkert att det är fysiskt möjligt. Visst är det för att hon själv vill ha barn, men också för att hennes liv inte blir något värt i mångas ögon förrän hon blir mamma.

Att läsa Stanna hos mig som kvinna och mamma är tungt, men det är också en bok med mycket glädje och kärlek. En bok som jag hoppas att många kommer att upptäcka. Visst utspelar den sig i Nigeria under 80-talet och visst är det så att svenska män inte tvingas att ta en ny fru av sina mödrar om den första inte producerar några barn, men det finns likheter ändå. Att inte kunna få barn ses inte sällan som ett misslyckande och att välja bort barn är fortfarande något mycket märkligt.

Ayòbámi Adébáyò nominerades till Baileys Women’s Prize for Fiction för sin debut och den är värd alla nomineringar och priser den kan få. Ser fram emot hennes andra bok och hoppas att det finns en sådan på gång. En debutsuccé kan vara svår att följa upp.

 

Läs också:

Ditt livs affär

Fredrik Backman har skrivit en annorlunda julsaga, som egentligen inte alls handlar om jul, utan om livet och kärleken, men också sjukdomen och döden.

I Ditt livs affär är berättarjaget en 45-årig man som levt för sin karriär. Han har en son som han aldrig prioriterat och som han hävdar att han inte älskar. Faktiskt försöker mannen övertyga både sig själv och andra om att han helt saknar förmågan att känna kärlek.

Nu har mannen cancer och ligger på sjukhus. Där finns också en liten flicka. En flicka som bär på sin gosekanin och som målat en stol röd med sina kritor. En flicka som är svårt sjuk och snart ska dö. En flicka som ser något hos den känslomässigt avstängda mannen och som faktiskt når hans hjärta.

På sjukhuset går en kvinna iklädd en grå kofta omkring med sin pärm. Hon hämtar de som ska dö. En gång hämtade hon mannens tvillingbror och gjorde så att han föddes ensam. Brodern var död och han levde. En liten detalj i kvinnans arbetsliv, men något som påverkade hela livet för mannen som då var en nyfödd pojke, med föräldrar som aldrig skrattade.

Jag lyssnade på Ditt liv affär och ska villigt erkänna att jag inledningsvis hade lite svårt för Backmans helsingborgsdialekt. Förlåt till författaren och alla andra skåningar, men jag vande mig och det blev bra. Faktiskt riktigt bra. Faktiskt något av det finaste jag läst i år.

Läs också:

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Läs också:

Det finns bara två David Beckham

Det hjälper att gilla fotboll och hålla på England (eller skratta åt Englands orimliga självförtroende gällande fotboll) när man läser Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Om man som jag dessutom tillhör de som svurit sig igenom diverse misslyckade straffläggningar och snöpliga förluster i kvartsfinaler för landet som fortfarande tror att de ska bli världsmästare varje gång är det en fantastiskt underhållande bok.

Det finns bara två David Beckham börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022. Att England tagit sig dit är en dröm och faktiskt så osannolikt att Alfie Baker anar oråd. Det är något märkligt med de engelska spelarna. De är ett gäng unga doldisar som gjort det inga andra engelska spelare lyckats med.

För den som lever och andas fotboll är det roligt att spekulera i vilket drömlag av spelare som skulle kunna vinna över alla andra. Spelare från olika generationer som aldrig skulle kunna finnas i samma lag, men i teorin skulle ha kunnat bilda ett oslagbart lag. Något att roa sig med när favoritlaget inte spelar som man önskar. När laget helt utan kända stjärnor går så bra är det minst sagt märkligt.

VM i Ryssland var en katastrof för det engelska laget. EM 2020 funkade inte bättre. Men i VM i Qatar 2022 ska det bli annorlunda. Sportjournalisten Alfie Baker är total fotbollsnörd och när han får chansen att följa sitt favoritlandslag på nära håll blir han självklart fantastiskt glad. Fotbollen är allt för honom. Verkligen sjukt betydelsefull. Faktiskt så betydelsefull att det värsta inte är att hans fru lämnat honom, utan att hon lämnat honom för en Milton Keynes Dons-supporter som tar med hans son till fel matcher. Han räknar deras förhållande i säsonger och konstaterar att de var tillsammans i sex säsongen, innan Suzanne tröttnade på att 22 spelare bestämde Alfies humör. Varvid han påpekade att det finns avbytare också och domare och tränare och …

De spelare som finns i det engelska landslaget. De som verkar kunna vinna allt. De fascinerar Alfie Baker och när han inser att fotboll numera är något helt annat än att hålla på lag spelare som tränat hårt för att lyckas, när FIFA styr mer än de borde och fiffel finns på alla nivåer blir han först ganska så besviken. Sedan blandas besvikelsen med fascination och han får reda på saker han aldrig ens kunnat drömma om.

Det finns bara två David Beckham är en vansinnigt rolig bok inte helt utan svärta. Det är mycket fotboll, men också kärlek mellan far och son och inte minst drömmen om att få det där riktiga scoopet. Jag gav bort min bok till en elev som älskar fotboll väldigt mycket mer än böcker och hoppas att han ska läsa och gilla.

 

 

 

Läs också:

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

Det hänger en ängel ensam i skogen

Jag har fått en ny deckarfavorit. Samuel Bjørks första bok om Mia Krüger och Holger Munch som har den vackra titeln Det hänger en ängel ensam i skogen är nämligen vansinnigt bra. Faktiskt den bästa deckare jag läst på mycket länge (och då har jag ändå läst bra deckare i år) och definitivt den mest obehagliga.

Holger Munch är en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie. Bitter, frånskild, överviktig och ohälsosam. Samtidigt är han väldigt speciell och minst lika trevlig. Han leder en specialgrupp inom Oslopolisen och när en mördad flicka hittas upphängd i ett träd behöver han all hjälp han kan få. Det är därför han söker upp sin gamla kollega Mia Krüger, arg, bitter, ångestfylld missbrukare, som självklart är en galet skicklig mordutredare. Ja, visst låter det stereotypt och tråkigt? Det är det inte.

Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien. En styck begåvad författare som lyckats skriva en riktigt bra deckare. Klassisk på många vis, men ändå helt unik. Det är skickligt gjort. Om du inte är allt för lättskrämd tycker jag definitivt att du ska läsa Det hänger en ängel ensam i skogen. Inte om du har allt för små barn dock, det hade inte jag klarat.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

« Older Entries