Tag Archives: Betyg 5

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Läs också:

Det finns bara två David Beckham

Det hjälper att gilla fotboll och hålla på England (eller skratta åt Englands orimliga självförtroende gällande fotboll) när man läser Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Om man som jag dessutom tillhör de som svurit sig igenom diverse misslyckade straffläggningar och snöpliga förluster i kvartsfinaler för landet som fortfarande tror att de ska bli världsmästare varje gång är det en fantastiskt underhållande bok.

Det finns bara två David Beckham börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022. Att England tagit sig dit är en dröm och faktiskt så osannolikt att Alfie Baker anar oråd. Det är något märkligt med de engelska spelarna. De är ett gäng unga doldisar som gjort det inga andra engelska spelare lyckats med.

För den som lever och andas fotboll är det roligt att spekulera i vilket drömlag av spelare som skulle kunna vinna över alla andra. Spelare från olika generationer som aldrig skulle kunna finnas i samma lag, men i teorin skulle ha kunnat bilda ett oslagbart lag. Något att roa sig med när favoritlaget inte spelar som man önskar. När laget helt utan kända stjärnor går så bra är det minst sagt märkligt.

VM i Ryssland var en katastrof för det engelska laget. EM 2020 funkade inte bättre. Men i VM i Qatar 2022 ska det bli annorlunda. Sportjournalisten Alfie Baker är total fotbollsnörd och när han får chansen att följa sitt favoritlandslag på nära håll blir han självklart fantastiskt glad. Fotbollen är allt för honom. Verkligen sjukt betydelsefull. Faktiskt så betydelsefull att det värsta inte är att hans fru lämnat honom, utan att hon lämnat honom för en Milton Keynes Dons-supporter som tar med hans son till fel matcher. Han räknar deras förhållande i säsonger och konstaterar att de var tillsammans i sex säsongen, innan Suzanne tröttnade på att 22 spelare bestämde Alfies humör. Varvid han påpekade att det finns avbytare också och domare och tränare och …

De spelare som finns i det engelska landslaget. De som verkar kunna vinna allt. De fascinerar Alfie Baker och när han inser att fotboll numera är något helt annat än att hålla på lag spelare som tränat hårt för att lyckas, när FIFA styr mer än de borde och fiffel finns på alla nivåer blir han först ganska så besviken. Sedan blandas besvikelsen med fascination och han får reda på saker han aldrig ens kunnat drömma om.

Det finns bara två David Beckham är en vansinnigt rolig bok inte helt utan svärta. Det är mycket fotboll, men också kärlek mellan far och son och inte minst drömmen om att få det där riktiga scoopet. Jag gav bort min bok till en elev som älskar fotboll väldigt mycket mer än böcker och hoppas att han ska läsa och gilla.

 

 

 

Läs också:

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

Ett litet liv — semesterns läsupplevelse

Sommaren 2017 är den då precis alla verkar läsa Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En tegelsten som i mitt fall sparades till semestern, då jag äntligen skulle få den sammanhängande lästid som en riktigt tjock bok kräver. Och det behövdes. Även om Ett litet liv är helt fantastisk på de flesta sätt, tog det nästan 300 sidor innan jag var helt fast, men då var jag å andra sidan så fast att jag läste resten av boken av bara farten. Jag hulkade och snorade mig igenom större delen av den sista halvan av denna känslomässigt utmanande historia.

Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.

JB arbetar hårt för att slå igenom som konstnär och använder sina vänner som motiv. Konsten får en betydelse även för handlingen, då hans ögonblicksbilder av det som blir det förflutna håller kvar vänskapens olika stadier. Beskrivningarna av hans utställningar och tavlor uppskattar jag mycket.

Malcolm är på ett sätt även han konstnär, men han ritar hus. Nu skulle kanske ingen kalla en arkitekt för konstnär, men visst är de just det? Han är kanske den av vännerna som är mest av en doldis, men han fyller ändå en viktig och stabil funktion.

Willem är kanske den som drabbar mig mest. Han som nästan är obegripligt god, ibland så att det tangerar att inte vara trovärdigt, men ändå så tror jag på honom. Hans förflutna är nästan svårt att acceptera, men det är helt klart så att det format honom. Det som skulle ha kunnat gå fel, blir väldigt rätt.

Jude är den egentliga huvudpersonen och det är hans ångest och hans förflutna som fungerar som en röd tråd genom historien. Inte förrän precis i slutet av boken vet vi riktigt hur allt hänger ihop, men redan från början vet vi att han haft en minst sagt taskig barndom. Han själv tror att han inte är värd att älska, men vännerna kring honom tycker något annat. Faktiskt är de helt övertygade om att han är värdefull, något som helt krockar med Judes bild av sig själv. Hur någon kan må så dåligt och avsky sig själv så mycket som Jude gör är svårt att ta till sig inledningsvis. På något sätt får Yanagihara mig att i alla fall känna lite av det Jude känner. Hon tar tid på sig och har ett väldigt tålamod när hon långsamt förklarar hur han har blivit den har är som vuxen.

Ett litet liv är en tjock bok. Behövs alla sidor verkligen? Ett tag i början var jag tveksam till det, men efter att ha läst hela historien skulle jag nog säga att alla delar fyller sin funktion. Visst blir det ibland lite väl långa beskrivningar av saker som jag kanske inte vill veta, men det handlar inte om att det som berättas är oviktigt, utan att det är så obehagligt och gör så ont att läsa. Trots detta är Ett litet liv ingen nattsvart historia, utan också en historia om vänskap och kärlek som överlever allt och lite till. Det är med sorg, men också med värme som jag tänker på karaktärerna efter läsningen. Karaktärer förresten, det låter kanske för platt. De är människor, blir människor under läsningen. Det jag fruktar nu är att framgången för denna både vackra och viktiga bok ska resultera i en smörig Hollywood-film. Det vore riktigt obehagligt.

 

Läs också:

Det hänger en ängel ensam i skogen

Jag har fått en ny deckarfavorit. Samuel Bjørks första bok om Mia Krüger och Holger Munch som har den vackra titeln Det hänger en ängel ensam i skogen är nämligen vansinnigt bra. Faktiskt den bästa deckare jag läst på mycket länge (och då har jag ändå läst bra deckare i år) och definitivt den mest obehagliga.

Holger Munch är en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie. Bitter, frånskild, överviktig och ohälsosam. Samtidigt är han väldigt speciell och minst lika trevlig. Han leder en specialgrupp inom Oslopolisen och när en mördad flicka hittas upphängd i ett träd behöver han all hjälp han kan få. Det är därför han söker upp sin gamla kollega Mia Krüger, arg, bitter, ångestfylld missbrukare, som självklart är en galet skicklig mordutredare. Ja, visst låter det stereotypt och tråkigt? Det är det inte.

Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien. En styck begåvad författare som lyckats skriva en riktigt bra deckare. Klassisk på många vis, men ändå helt unik. Det är skickligt gjort. Om du inte är allt för lättskrämd tycker jag definitivt att du ska läsa Det hänger en ängel ensam i skogen. Inte om du har allt för små barn dock, det hade inte jag klarat.

Läs också:

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Läs också:

Grejen med substantiv och pronomen

”Grejen med substantiv är att de inte alls är namn på ting. Inte alltid i alla fall.” Så börjar Grejen med substantiv och pronomen av Sara Lövestam. I efterordet konstateras också att ”grejen med substantiv är att de oftast är pronomen” eller i alla fall typ, eller inte, eller …

Lövestam kan helt klart konsten att göra grammatiken på samma gång väldigt enkel och väldigt svår att förstå. Hon har också en alldeles särskilt speciell talang för att lyfta fram det absurda i grammatiken och hur vi diskuterar densamma. Som att så många blir upprörda över ett indefinit pronomen. Avsnittet om de och dem är också synnerligen underhållande och dessutom lärorikt.

Det är möjligt att det krävs svensklärar- och/eller språknördshumor för att uppskatta Grejen med substantiv och pronomen, men har du det lovar jag dig en skrattfest utan dess lika. Det börjar redan på omslaget med ett asgarv åt marknadsföringsfrasen ”Nu med nominalfraser!”. Fantastiskt roligt. Jag fnissade mig därefter igenom boken och lärde mig också en del. Detta trots att Lövestam gång på gång påpekar att hon skrivit en humorbok, ingen lärobok. Kanske är fotnoterna det allra roligaste i boken. I alla fall skrattar jag lite extra åt dem.

 

 

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

Det är bara gudarna som är nya

I väntan på att jag ska få tid att läsa Johannes Anyurus nya roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar läste jag debuten Det är bara gudarna som är nya. Återigen imponeras jag av Anyurus språk och känsla, som gör honom till en av Sveriges bästa, nutida författare. Anyuru tar oss med på en resa till förorten, men Illiaden som fond. Viskningar från Antiken syns överallt, men det är nutiden som fungerar som ett knytnävsslag i magen. Jag fångas av orden och stämningen. Det här är lyrik när den är som bäst.

 

”Vreden, gudinna besjung
som brann i min nigger Akilles,
många avslagna knivblad
nedstuckna i brevinkasten
många spottloskor blandade med blod,
orden är hjälmar
som klyvs
till bronsskålar och fylls,

våra fäders tårar.”

 

Akilles är här ingen grekisk hjälte, utan en ängel från Buenos Aires. Han är fetare än någon annan och då i ordets nyare bemärkelse. Kanske har han också en ömtålig häl, en svaghet som får honom att förlora. Än så länge är han dock kung över förorten. Om det nu är en han. Kanske är det snarare en attityd. En symbol för den mask som alla verkar bära. Men han finns ändå Akilles, om än i en ny skepnad. Han är inte peliden, utan niggern, som gudinnan uppmanas besjunga. Kungen över förorten. Kanske.

Odysseus är däremot ingen kung, utan en pizzabagare med en pistol under disken. Allt är likadant och helt annorlunda. Anaforerna är många och Homeros diktverk skymtar ibland. Hjältarna är desamma till namnet. Det är bara gudarna som är nya.

Mödrarna finns där också, med tvätten i famnen. I parken spelar pojkarna fotboll. De kommer från olika länder, men bildar ett lag. Några andra ungar cyklar runt. En polisbil står utanför ICA.I lokaltidningen skrivs det om strid. Diktjaget sitter på en bänk och iakttar. Det är hans berättels vi läser. Världen tolkad genom hans ögon.

 

”och det finns ingen
annan himmel än denna
och inga andra murar än dessa, bara
alla dessa ögon
att se dem med.”

 

Det här är så bra att jag blir tårögd. Visst märks det ibland att det är en ung debutant som skriver, men den yngre Anyuru vågar leka med språket och även med formen. Resultatet blir på många ställen helt lysande. Två saker vet jag efter att ha läst Det är bara gudarna som är nya. Ett är att jag verkligen måste läsa mer lyrik, då jag alltid blir så uppfylld och upprymd då jag gör det. Det andra är att jag väldigt snart måste läsa Anyurus nya bok.

Läs också:

« Older Entries