Tag Archives: Betyg 4

Avanti! är en alldeles utmärkt satir

Christer Hermanssons nya bok heter Avanti! och har undertiteln ”en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall”. Den marknadsförs som den första romanen om NPM, som är en förkortning för New Public Managing. För mig, som arbetar i en kommunal verksamhet, är igenkänningen smärtsamt stor och jag fnissade mig igenom boken om Leonard, som får uppdraget som utvecklingsdirektör i en svensk kommun. Med hjälp av ett team bestående av HR-specialisten Emma (för vem säger personalansvarig nu för tiden), ekonomen Aniela och den joggande safetycontrollern Niklas ska han förändra kommunens styre i grunden. Att han sedan tar hjälp av diverse mjukisdjur gör kanske situationen lite märkligare, men bara lite.

Det märkliga i Avanti! är nämligen hur absurd hela situationen med införandet av NPM är, men kanske ännu mer att det är en helt sannolik beskrivning av de försök till förändring som sker i all kommunal verksamhet och leder till att folk hoppar strömhopp in i väggen. Det som ska bli en effektivisering och en besparing, blir istället ett dyrt och livsfarligt experiment med människors hälsa. Christer Hermansson är själv kulturchef i Strängnäs kommun och han vet vad han talar om.

Avanti! är en riktigt rolig och nattsvart satir över det så kallade moderna samhället, där allt ska målstyras, utvärderas och där anställda drunknar i dokumentation och administration. Ibland undrar jag verkligen hur det ens är möjligt att vi hamnat här, men jag inser att personer som Leonard lyckats lura skiten i kommundirektör efter kommundirektör, eller i alla fall en och annan politisk ledare och fått dem att tro att NPM är vägen till den perfekta välfärden. Att så få verkar ha fattat att kejsaren är naken är för mig ofattbart. Om du på något sätt kommer i kontakt med NPM i vardagen och faktiskt tillhör de som fattat att målstyrningstavlor inte gör underverk (och att kejsaren inte ens har stringkalsongerna på) tycker jag definitivt att du ska läsa Avanti!. Sedan ska du försöka få alla de där nissarna som fortfarande inte sett det absurda i NPM att läsa boken. Kanske får det någon att förstå att någonting måste göras.

 

Läs också:

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Läs också:

När världen är fienden

Maddy, som är huvudperson i Nicola Yoons bok Ingenting och allting, är så allergisk att hon inte kan lämna sitt hem. Isolerad från omvärlden lever hon någon sorts liv med sin mamma och sjuksköterska Carla som enda sällskap. Skolan sköter hon på distans och någon enstaka gång kommer en lärare på hembesök. Alla som besöker Maddy behöver genomgå rigorösa rengöringsritualer och det är få som släpps in till henne.

På många sätt är Maddy som vilken sjuttonåring som helst, men det är mycket hon aldrig upplevt. Att vara förälskad är en sådan sak. När Olly och hans familj flyttar in i grannhuset söker han kontakt, men maddys mamma vägrar släppa in honom i deras liv. På avstånd skapas någon slags vänskap mellan Maddy och Olly, men det är svårt är skapa en sådan utan att få befinna sig i samma rum. Ändå övergår vänskapen till förälskelse och Maddy kämpar för att få kontakt.

Jag tycker mycket om berättelsen om Mary och Olly. Skildringen av den första kärleken är finstämd och vacker och boken innehåller dessutom charmiga illustrationer som ger läsningen ännu en dimension. Jag läste boken på engelska och imponerades av språket, men kan inte uttala mig om översättningen. Jag köpte den till min guddotter som nyss fyllde fjorton och hoppas att hon ska tycka om den lika mycket som jag. I maj kommer filmatiseringen som bär den engelska titeln Everything everything. Läs boken innan du ser filmen!

 

Läs också:

Våra kemiska hjärtan

”John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: ”Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Läs också:

In i minsta detalj

In i minsta detalj är Kristin Emilssons tredje bok och också den tredje jag läser av henne. Jag skulle också säga att det är den bästa av de tre. Den börjar som många andra böcker hos ett lyckat och lyckligt par i en fin lägenhet i Stockholm, men sedan tar handlingen en oväntad vändning.

Freja och Anton är paret som bor i lägenheten där väggarna har hundra nyanser av vitt. Inflyttningsfesten är planerad in i minsta detalj, liksom livet i övrigt när Anton får ett oväntat samtal. Hans pappa har dött och begravningen är planerad till samma dag som festen. Eftersom Anton aldrig träffar sin pappa, eller kanske för att Freja är något egoistisk, tycker nog Freja att han kan vänta med att åka hem till Idemåla efter begravningen.

Så blir det inte (tack och lov), utan Anton åker och lovar vara tillbaka i tid till festen. Men han dröjer och ringer sedan för att berätta att han planerar att stanna ett tag i Idemåla. Hans mamma har alzheimers och läkarna tror att hon bara har en kort tid kvar, därför vill han vara hos henne så mycket som möjligt. Det är också sjukdomen som gjorde att Anton och hans pappa bröt med varandra. Anton hade åsikter om hur pappan behandlade hans mor.

I Idemåla bor Anton i sitt barndomshem Patrongården. Ett hus som varit en fantastisk byggnad, men nu mist en del av sin glans. Nu planerar han att ta tjänstledigt och att Freja ska komma dit också. De ska renovera huset och sedan sälja det. Själv tycker han att det är en fantastisk idé, men Freja är minst sagt tveksam. När hon varit i Idemåla ett tag börjar dock huset kännas som ett hem, trots att väggarna inte är målade i varken äggskal eller tofu.

Jag tycker verkligen om skildringen av livet i Idemåla. Freja jobbar med att designa reklambilder för ett företag och jobbar egentligen lika bra på distans. Det lokala biblioteket blir hennes nya kontor och där lär hon känna bibliotekarien Lisen. En rad andra lokala personer blir snart en viktig del i hennes liv.

In i minsta detalj är en välskriven bok med många trådar, men den här gången tycker jag att Emilsson lyckats bra med att få ihop dem alla. Möjligen går det lite snabbt i slutet, men i övrigt är det här en riktigt bra bok som jag definitivt tycker att du ska läsa.

Läs också:

På andra sidan väggen

Anne och Marco är ganska nyblivna föräldrar till Cora. Kvällen vi träffar dem är de bjudna till grannarna på fest, men när barnvakten lämnar återbud blir det svårt att gå. Marco lyckas dock övertyga sin fru om att de ska lämna Cora i sin säng, ta med en babywatch och titta till henne med jämna mellanrum. Något som för mig känns helt otänkbart, men som Anne, mot sin vilja, går med på. Egentligen är det oklart varför hon gör det, för hon verkar inte ens gilla sina grannar speciellt mycket. Troligen gör hon det för sin mans skull, eller för att hålla koll på honom. Han verkar nämligen lite väl förtjust i grannfrun.

Kvällen blir inte riktigt som de tänkt sig och sista besöket hos Cora skjuts upp. När de äntligen kommer hem är barnkammaren tom. Någon verkar ha tagit henne. Att föräldrarna drabbas av panik är naturligt och polisen kopplas in. Under bokens gång avslöjas del efter del av kvällen och vändningarna är många.

På andra sidan väggen av Shari Lapena är lättläst och väldigt spännande. Jag läser snabbt och hetsigt för att få veta hur allt hänger ihop. Någon gång stannar jag upp och inser att språket egentligen är väldigt simpelt, nästan dåligt, men historien är så spännande att jag inte reflekterar speciellt mycket över det. Lite märkligt egentligen, då ett dåligt språk brukar irritera mig mycket. Nu blir det nästan effektfullt att språket är konstaterande, utan några som helst krusiduller. Det gör att det går att läsa precis så snabbt som innehållet kräver. En perfekt bok att få igång läslusten med.

Läs också:

En bok som höll för omläsning

Idag avslutades en härlig läshelg i Varberg med en cirkel om Musselstranden av Marie Hermansson. Den inleds när huvudpersonen Ulrika är vuxen och tar med sina två söner till den otillgängliga Musselstranden. En av pojkarna hittar en okänd grotta och i den finns ett skelett. Polisen kallas dit och det visar sig att skelettet är gammalt. Det får Ulrika att tänka på en sommar för länge sedan när den lilla flickan Maja, adoptivsyster till Ulrikas sommarvän Ann-Marie, försvinner spårlöst.

Jag minns att jag älskade Musselstranden när jag läste den för många år sedan, men när jag började läsa om den insåg jag att jag inte kom ihåg nästan någonting av den. Jag mindes kajaken, själva stranden, men faktiskt inte mycket mer. Inte ens flickan som försvann. Minnet av vänskapen mellan Ann-Marie och Ulrika minns jag endast väldigt vagt.

Ulrika och Ann-Marie är sommarvänner. Ann-Maries familj bor i Stockholm och föräldarna är ansedda personer. Ulrika älskar den stora familjen och önskar inte sällan att de vore hennes. Hon drömmer om att hon är Ann-Maries okända tvillingsyster och att hon ska få bo i familjen Gattmans vackra sommarhus. Livet de lever i Stockholm vet hon ingenting om. När Ulrika åter till Göteborg och Ann-Marie till Stockholm hörs de knappt av innan det är sommar igen.

Ann-Marie har två äldre systrar och en bror som är äldre än hon. Sedan finns också Maja, som föräldrarna adopterat från ett barnhem i Bangalore efter att de sett henne där helt övergiven i en säng. Tyvärr blir det inte alls som de tänkt sig. Maja, som flickan får heta, vill inte alls ha deras kärlek och hon förblir lika tyst som när hon först kom.

Redan efter ett par kapitel var jag så otroligt glad att jag faktiskt läste om Musselstranden. Det är en välskriven och väldigt läsvärd bok. Nu tänkte jag en del på Ulrika och hennes kraschade äktenskap, samt på hur nutiden och barndomen samspelade. Jag tänkte också mer på hur Majas adoptivföräldrar behandlade henne, än på vänskapen mellan Ulrika och Majas stora syster Ann-Marie. Därmed inte sagt att vänskapen inte berörde, för det gjorde den verkligen. Många böcker beskriver kvinnlig vänskap, men Hermansson lyckas helt klart bättre än de flesta. Har du inte läst Musselstranden nyss tycker jag verkligen att du ska göra det. Stora Bokälskarsällskapet, som personalen på Hotell Gästis kallade oss, tyckte alla mycket om den och det genomsnittliga betyget blev 4.36. Själv var jag väldigt nära att ge den en femma, men stannade vid 4,5.

Läs också:

Författaren och hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer handlar om den kände författaren Joe Castleman, som just tilldelats det prestigefyllda Helsingforspriset. Han och hustrun Joan sitter på ett flygplan på väg till Helsingfors, när Joan plötsligt bestämmer sig för att hon fått nog. Hon ska lämna sin man. I alla år har hon stöttat honom i hans karriär, men nu vill hon inte vara med längre. Hon säger det inte till honom, men hon tänker att äktenskapet är över. Någonstans gör det henne nöjd att faktiskt ha tagit ett beslut. Hon är trött på att vara hustrun som står i bakgrunden och hon är trött på Joe.

En gång hade Joan egna författarambitioner. Faktiskt var hon elev till Joe då hon gick kursen”Grunder i kreativt skrivande”. Han hyllade hennes noveller och spådde henne stor framgång. Tyvärr fick han inte rätt. Hon blev aldrig någon stor författare. Däremot fick han ett rejält genombrott med boken Valnöten, som handlar om hur hans fru får reda på att han blivit förälskad i Joan och då kastar en valnöt i hennes ansikte. I korta avsnitt får vi veta mer om deras äktenskap. Från den himlastormande förälskelsen och den ömsesidiga respekten, via familjeliv och till bitterhet. Joe har fått det han vill ha, medan Joan inte fått utveckla sitt skrivande alls. Han är hyllad författare, som kan få de kvinnor han vill ha och han tar dem. Det enda han inte fått är Nobelpriset, men Helsingforspriset är ett steg närmare.

Tyvärr kan jag inte vara med idag då bokklubben Bokbubblarna diskuterar Hustrun (stark fyra hör ni) Det är nämligen en välskriven bok, som säkerligen går att prata om mycket och länge. Jag tycker om hur äktenskapet beskrivs och hur de tydliga könsrollerna i kultureliten mejslas fram. Faktiskt kan jag inte låta bli att tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl och den bitterhet som inte sällan följer i ruinerna av ett misslyckat äktenskap som existerat i offentligheten. Visst har Joan mer eller mindre frivilligt stått tillbaka, men sorgen över att inte få utryttja sin fulla, intellektuella potential har utan tvekan gjort henne bitter. Det är inte svårt att förstå varför. Kulturmannens hustru skulle gärna vilja vara en egen person, inte bara den som varit gift med den store författaren.

Jag tyckte mycket om Hustrun och är lite sur på mig själv över att jag inte läste boken tidigare. Då hade jag helt säkert inte missat Meg Wolitzers besök på Bokmässan i höstas. Som tur är går det att se hennes samtal med Kristin Molander även i efterhand.

 

 

Läs också:

Dillons nya är riktigt fin

Lucy Dillons nya bok All I ever wanted har alla ingredienser en Dillon-bok ska ha. Ett olyckligt äktenskap, några hundar, renoveringar och nya möjligheter. Caitlin och Patrick har det lite knackligt och när Patrick får ett jobb lång hemifrån och vill flytta slutar det istället med att de separerar. Självklart vill Patrick träffa barnen Joel och Nancy regelbundet, men han bor långt bort och de är för små för att resa själva. Istället ringer Patrick sin syster Eva som bor i Longhampton och hon går med på att låta honom och barnen bo där varannan helg.

Longhampton är Dillons egenskapade småstad, där hennes böcker brukar utspela sig. Det är till exempel där Anna har sin bokaffär och den får vi återse nu om än i lite mindre utsträckning än jag hoppades. Men det är alltid trevligt att återse Longhampton och Eva är en av de trevligaste karaktärer Dillon skapat.

Eva har varit gift med en känd skådespelare, men är sedan några år änka. Hon bor i ett väldigt fint, men kanske inte så barnvänligt hus, med sina två hundar. När Caitlin kör dit barnen första gången har de bestämt att hela familjen ska stanna över helgen, då barnen ännu inte vet att föräldrarna separerat. De tror att det hela bara handlar om Patricks nya jobb. Speciellt Nancy har reagerat väldigt dåligt på det faktum att Patrick inte bor hemma längre och hon har slutat prata utanför hemmet. Faktiskt pratar hon väldigt lite även där.

Första helgen blir inte direkt lyckad, men ju mer Eva träffar barnen, desto viktigare blir de för henne. Själv har hon alltid önskat sig barn, men hon och maken Mick hade bestämt att inte skaffa några. Det gör att hon nu är väldigt ensam. Ensamheten minskar dock när den familj hon faktiskt har kommer närmare.

All I ever wanted är en av Dillons finaste böcker. Många trevliga karaktärer och en härlig miljö. En del av boken bestär av Micks dagböcker, som ett förlag vill ge ut och de ger ännu ett perspektiv till historien. En perfekt bok att njuta av i mörka, dystra januari.

Läs också:

Där gryningen dröjer

Där gryningen dröjer är Anna Lihammers tredje bok om Carl Hell och Maria Gustavsson. Förlagstexten lovar ett besök under OS i Berlin 1936, men så blir det tyvärr inte. Över huvud taget är det mindre politik och mer personliga problem som står i centrum denna gång. Fortfarande är det riktigt bra, men inte lika historiskt intressant. Eller jo, det är intressant, men det mest intressanta utspelar sig 1916 på Nordpolen. Det är där vi får information om orsakerna till en rad mord 1936.

Det är när flera personer mördas och den troliga gärningsmannen tar sitt liv som Hell blir tillbakakallad från flygplatsen när han är på väg till Berlin. En ung kvinna lever, om än knappt och hon vårdas på sjukhus med polisövervakning dygnet runt. Självklart hoppas man att hon ska ha något att berätta om det märkliga som verkar ha ägt rum på brottsplatsen.

Carl Hell är butter som vanligt och hans judiska bakgrund blir mer och mer problematisk i ett Sverige där många sneglar mot Tyskland. Polissyster Maria Gustavsson är ganska så lycklig privat, men på jobbet känner hon sig förminskad. Hon vill utreda mord, men blir satt som vakt utanför den skadade kvinnans rum.

Där gryningen dröjer är spännande och välskriven, men mer en ”vanlig” deckare än Lihammers tidigare böcker. Jag hoppas att hon i nästa boken återgår till den mer politiska stil hon haft förut.

 

Läs också:

« Older Entries