enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 4 (Sida 1 av 59)

Sjukt stressad

Faktiskt är jag inte helt totalt sjukt stressad längre, utan börjar se ljuset i tunneln som i mitt fall är skolavslutningen. Långsamt läser och bedömer jag hög efter hög av inlämningar och snart kan jag (förhoppningsvis) sätta betyg. Tyvärr innebär ju dagens skolsystem att alla inte får ett betyg som är godkänt och som svensklärare kan det betyg jag sätter vara det som avgör om eleven får en gymnasieexamen eller inte. Nu är det absolut inte bara mitt ansvar, men det här är något som ibland faktiskt gör mig sjukt stressad.

Egentligen avskyr jag stresshanteringsböcker, men jag gillar Anna Bennich Karlstedt skarpt och har alltid tyckt att hon verkar ha en sund syn på livet. När jag under en bussresa inte orkade läsa satta jag därför lurarna i öronen och började lyssna på hennes bok Sjukt stressad. Riktigt nöjd blev jag när hon i inledningen skriver om hur det kan kännas att läsa råd om stresshantering och hur viktigt det är att inte vifta bort stressymptom som något som går att andas bort, men så länge den stressade situation man befinner sig i är riktigt allvarlig kan boken hjälpa, medan mer allvarliga situationer självklart kräver mer och annan hjälp.

Med en sådan inledning känner jag att den rädsla för att bli provocerad som jag kände när jag tryckte på play raskt bleknade bort. Visst blir det ibland även här lite hurtigt, men jag tycker att Bennich Karlstedt håller sig strukturerad och inte minst respektfull mot den som drabbats av stressymptom. Det gör att det är lätt att ta henne på allvar.

Sjukt stressad är en ganska kort liten bok på knappt 100 sidor, men under den timmen det tog att lyssna på den lyckades Bennich Karlstedt ändå få mig att tänka till flera gånger.Något jag insåg under lyssningen är att jag faktiskt blivit väldigt bättre på att hitta tid för återhämtning. Jag jobbar också ständigt med att försöka att inte stressa upp mig över saker som jag faktiskt inte kan påverka, men det är riktigt svårt.

Författaruppläsningen är väldigt bra, men jag önskar ändå att jag läst boken, dels för att det hade varit bra att kunna stanna till ibland och fundera, men också för att de ständiga påminnelserna om att gå in på förlagets hemsida (där jag inte ens lyckas hitta de övningar som hänvisas till) gjorde mig en aning frustrerad. Jag tror dock att Sjukt stressad är en perfekt bok att bläddra i ibland, kanske läsa några rader eller påminnas om en övning, för att förhoppningsvis kunna parera de värsta stressperioderna.

 

 

Kåda är årets kanske märkligaste läsning

Nu var det ett tag sedan jag läste Kåda av Ane Riel och fakiskt också mer än två veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna. Vi var överens om att det var en både bra och intressant bok, men att det kändes märkligt att kalla den kriminalroman. Visst dör folk, mördas till och med och visst finns det spänningselement i den, men det är snarare en skildring av en annorlunda och trasig familj än något annat. Ändå tilldelades den priset Glasnyckeln 2016 för ”Årets bästa nordiska kriminalroman” och Harald Mogensen-priset för ”Bästa danska spänningsroman”.

Kåda inleds förvisso med ett mord. Det är pappan i familjen vi följer som tar livet av sin mor, huvudpersonen Livs farmor. Vi vet inte riktigt varför, men anar och snart får vi veta mer. Det som är spännande är vad som får en man att döda sin mor. Hur desperat måste man inte vara då?

När vi träffar huvudpersonen Liv för första gången berättar hon om farmoderns död och presenterar sin tvillingbror Carl för oss. Ganska snart förstå vi att Carl varit död länge, men att Liv ändå ser honom som sin vän och förtrogne. För henne är han verklig. Med tanke på det isolerade liv familjen lever är det inte konstigt att hon har en fantasivän, men det är ändå ganska obehagligt. En av många obehagliga saker ska det visa sig.

Från början var gården familjen bor på fin. Pappa Jens växte upp där och tog sedan över gården och bosatte sig där med sin fru Maria. De älskade varandra och planerade för ett lånt liv tillsammans. Nu är gården en helt annan plats och familjen en annan. De har haft fler barn, men nu är det är bara Liv kvar. Henne försöker de skydda så mycket de bara kan och när skolstarten närmar sig blir de minst sagt drastiska i sitt försök att hålla henne hos dem.

Pappa Jens blir mer och mer märklig. Han är en samlare av stora mått och huset är fyllt av allt möjligt och omöjligt. Faktiskt är det svårt att bo där. Jens är också i det närmaste besatt av kåda, som han samlar i skogen och tar med hem. Mamma Maria går aldrig ut i skogen. Faktiskt lämnar hon inte längre sin säng. Det faktum att hon numera är gravt överviktig gör att hon kanske inte ens skulle kunna lämna sovrummet ens om hon ville.

Kåda är en fascinerande och väldigt välskriven roman. Språket är snyggt och stämningen obehaglig. Vackert och fruktansvärt på samma gång. Miljöerna skrivs fram så tydligt att jag nästan kan se Livs förfallna hem och jag inser att hon själv kanske inte förstår vilket annorlunda liv hon lever, men förstår ändå inte hur det kan få fortgå.

Kåda är Ane Riels andra bok och jag hoppas att hon skriver fler och att fler översätts från danska. Hon är en författare jag gärna läser mer av.

 

Små stora saker

Jodi Picoult väjer inte för svåra ämnen och i senaste boken Små stora saker står rasism och diskriminering i centrum. Den rena, brutala rasismen och den mer smygande som är minst lika hemsk. Vi får följa med till en förlossningsavdelning på ett sjukhus i New York där Ruth Jefferson arbetar som barnmorska. Hon trivs med sitt jobb och hon är bra på det. Vid sidan om sonen är det jobbet som betyder mest för henne.

Ruths (yrkes)liv förändras när ett yngre par kommer in för att föda sitt första barn. Turk och Brittany Bauer, som de heter, tillhör en vit-makt-grupp och vill inte att Ruth, som är afro-amerikan, ska finnas i närheten av dem eller deras barn. Ruths chef godkänner deras önskan och i journalen skrivs en notering om att afro-amerikansk personal inte får behandla deras barn. De hade lika gärna kunna skriva att Ruth förbjöds att behandla barnet, då hon är den enda färgade barnmorskan på sjukhuset. När så komplikationer tillstöter efter att baby Bauer genomgått en omskärelse och Ruth är den enda som finns i närheten tvingas hon bokstavligen välja mellan liv och död. Hon tvekar, men försöker rädda bebisen, men han överlever inte. Självklart får hon skulden för hans död.

Det är lätt att vifta bort Turk och Brittany som dumma rasister, men Picoult väljer inte den enkla vägen. Inte heller ursäktar hon deras beteende, men hon försöker problematisera det genom att berätta om Turks liv innan han träffade Brit och hennes far. Det blir så tydligt att vägen till gemenskap för Turk gick genom en destruktiv tro på den vita rasens överlägsenhet. Att Rosie skulle bli den han beskyller för sin sons död är därför tyvärr väldigt logiskt.

Picoult låter såväl Ruth som Turk berätta sin version av historien och det finns också en tredje huvudperson — Kennedy. Kennedy är en allmän försvarare och hon är den som ska företräda Ruth i rätten. Hon är också den som får ta rollen som den naiva, vita människan som inte förstår att rasism förekommer. Det är genom att låta Ruth förklara och förtydliga för henne som Picoult får fram den strukturella rasism som gör att en svart kvinna inte behandlas på samma sätt som en vit. Allt från de ”små” sakerna som hur butikspersonal reagerar när en kund kommer in för handla, till det faktum att sjukhuset inte drar sig för att göra Ruth till syndabock, trots att hon egentligen bara följt order. Det är pedagogiskt och Picoult håller sig på rätt sida gränsen och undviker att skriva läsaren på näsan. Hon är dock nära ibland.

Samtidigt är det viktigt att diskutera de olika sorters rasism som finns, inte bara den som symboliseras av arga nynazister som marscherar på våra gator. Inte heller relativiserar Picoult denna form av våldsam rasism och det är viktigt. Att det är en vit kvinna som skriver om rasism och försöker förklara hur det känns att vara utsatt för detsamma är kanske lite förmätet, men jag tycker att Picoult gör det bra. Intressant är också att läsa Roxane Gays recension i New York Times, där hon konstaterar att Picoult kanske försöker lite väl mycket och förklarar allt och lite till, men som föredrar det framför att hon inte hade försökt förklara alls.

Jag tyckte om Små stora saker och tycker att det hade varit en intressant bok att läsa med mina gymnasieelever. Det finns nämligen en massa saker att diskutera kring identitet, fördomar och inte minst rasism.

 

Kärlek, hat och andra filter

Jag brukar propagera för att även vuxna ska läsa böcker skrivna för ungdomar och när det gäller Samira Ahmeds bok Kärlek, hat och andra filter gör jag det definitivt. Det är en bok som behandlar teman som utanförskap och skuld, men också kärlek. En på ytan omöjlig sådan.

Huvudpersonen Maya är 17 år och född i USA. Ändå ses hon ibland som något av en främling. Hennes föräldrar är nämligen muslimer från Indien och de lever efter de håller starkt på sina traditioner. Det betyder att Maya förväntas träffa en muslimsk man med indiskt ursprung och självklart att hon ska satsa på en karriär som advokat eller något annat ”riktigt” yrke. Maya själv vill utbilda sig inom film och den hon är kär i är ingen föräldrarna skulle acceptera.

De ”vanliga” generationsklyftorna alltså, men Kärlek, hat och andra filter tar en annan, mer brutal och smärtsam väg när ett attentat sker i närheten av samhället Maya och hennes familj bor i. Den som misstänks ligga bakom det delar efternamn med dem och det gör att hatet spiller över.

Det jag tycker mest om med Samira Ahmeds debutbok är kanske hur skickligt hon balanserar ”vanliga” tonårsproblem med de problem som kan uppkomma då traditioner inte riktigt är kompatibla med samhället runt omkring. Nyanserna finns där och det är ovanligt. Dessutom lyckas hon undvika det sockersöta och orealistiska som ofta finns i berättelser där traditionella föräldrar ska omvändas. Kärlek, hat och andra filter är helt enkelt en väldigt bra bok, som jag själv slukade på några timmar. Läs den du också.

 

Little Gold och Peggy Baxter

Little Gold av Allie Rogers utspelar sig i Brighton under den varma sommaren 1982. Huvudpersonen Little Gold bor med sina syskon och sin mamma i den norra delen av stan och deras liv är något av en misär. Pappan har lämnar dem och inte hört av sig på länge. Mamman är sällan närvarande, utan dricker bort sitt liv och sitt jobb. Pengar saknas och därmed allt som kan köpas för dem. De har knappt med mat och även saker som tvättmedel saknas. Äldsta systern Ali försöker skapa någorlunda trygghet, men hon pluggar till sina A-levels och har svårt att hinna med Little Gold. Brodern Malcy flyr istället till sin rika kompis där han kan få det han saknar hemma.

När Little Gold är som hungrigast bjuds hon in till grannen Peggy Baxter på fika. Den gamla damen fattar tycke för flickan och försöker stötta henne, men för att Little Gold inte ska känna sig som ett välgörenhetsobjekt får hon hjälpa till med lite småsaker. En annorlunda vänskap, som är fin att följa, spirar mellan Little Gold och Peggy. Det visar sig också att Peggy är mycket mer än en snäll tant i grannhuset.

Little Gold är en läsvärd bok om att vara barn, men ändå behöva växa upp och ta ansvar. Det är också en bok om att våga vara sig själv och att älska den man vill. Det här är Allie Rogers debutroman och jag läser gärna mer av henne.

Väck mig när det är över

När boken Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg kom ut sommaren 2016 var min svärfar svårt sjuk i cancer och jag klarade verkligen inte att läsa om Agnes som hittar en knuta i bröstet. Det tog lång tid innan jag var redo, men nu var det dags. När jag väl hade läst var det två saker jag upptäckte. För det första att Högberg lyckas balansera det svarta väldigt väl och att jag hade kunnat börja med den första boken i serien om Agnes, som inte innehöll ett endaste litet spår av cancer. Jag är dock glad att jag läste, då det här är en välskriven och ändå lättläst bok som beskriver livet med allt vad det innebär. Direkt efteråt läste jag första boken om Agnes som heter Det kommer aldrig mer vara du, som börjar en midsommar då hennes man Oscar berättar att han älskar en annan och inte vem som helt, utan kvinnan som de just nu är på fest hos.

Det kommer aldrig mer vara du handlar om att mista någon man älskar och att försöka skapa sig ett nytt liv. Jag är glad att jag fick vara med när Agnes och Tobias träffas och innehållet är det inget fel på, däremot når språket inte alls upp till den nivån som finns i uppföljaren. Det märks att Högberg utvecklats som författare i sin andra bok.

När vi träffar Agnes och Tobias igen bor de ihop och det är julafton. Allt är inte längre så rosenskimrande och att bo ihop med någon annans barn är ibland påfrestande. Det är verkligen en situation som jag hoppas slippa. Högberg beskriver livet i bonusfamiljen väl och lyckas få fram de olika familjemedlemmarnas känslor på ett trovärdigt sätt.

Och så är det då cancerbiten, den jag fruktade, som är central men ändå en ganska liten del av boken. Istället är det familjen som står i centrum, både Agnes och Tobias nya familj och Agnes syster och föräldrar. De mejslas fram med skicklighet och jag tycker om att läsa om dem alla.

I juni kommer Innan vi visste allt om varandra, den tredje boken om Agnes ut på Bokförlaget Sol. Jag ser fram emot att läsa den och hoppas att Högberg tagit ännu ett kliv som författare.

Låten som snurrade i mitt huvud under läsningen var Ett tag till, Bo Kaspers version av Agnes One last time från Så mycket bättre, som inleds just Väck mig när det är över. Texten passar in på bokens Agnes, men också på en sidohistoria som handlar om hennes syster. Fin är den oavsett och budskapet att det alltid finns saker som behöver redas ut är centralt i alla relationer.

 

Bokhandeln på Riverside Drive

”Ni måste ha betytt mycket för er moster eftersom hon testamenterade hela byggnaden, inklusive bokhandeln, till er Ms Rydberg”, hade han sagt. Nej, hade hon haft lust att svara, det kan jag omöjligen ha gjort eftersom vi inte kände varandra. Vi har aldrig träffats.

Det börjar i svart när Sara, ägaren till bokhandeln på Riverside Drive dör. Arvtagaren är hennes systerdotter, den relativt nyblivna änkan Charlotte och personalen i bokhandeln hoppas att hon ska vara lika underbar som sin moster. När Charlotte dyker upp känner hon inte alls någon omedelbar kärlek till bokhandeln i London. Visst är den fin, men hon tycker att miljön är rörig, de anställda något märkliga och dessutom har hennes moster idkat någon slags välgörenhet genom att låta en aspirerande författare bo nästan gratis i en lägenhet på övervåningen. Bokhandeln går med förlust och Charlottes första tanken är att sälja allt och sedan fortsätta sitt liv i Sverige.

Så börjar hennes kärlek till bokhandeln växa. Hon börjar förstå det vid första anblick helt ologiska sättet att katalogisera böckerna, hon börjar uppskatta Martinique och Sam som jobbar i bokhandeln och får till och med ett gott öga till den buttre författaren William i lägenheten bredvid. Kanske ska hon inte sälja ändå, utan istället försöka rädda bokhandeln från den konkurs som i princip är verklighet redan.

Parallellt med berättelsen om Charlotte får vi veta hur det gick till när systrarna Sara och Kristina, Charlottes mamma, åkte till London som unga. Den berättelsen är inte lika intressant, men ger en del förklaringar till varför Charlotte aldrig har träffat sin moster. Mest tycker jag dock om att läsa om livet på Riverside Drive.

Bokhandeln på Riverside Drive är en genredebut från Frida Skybäck, som tidigare skrivit historiska romaner. Då just historiska romaner sällan är min kopp te är detta därför mitt första möte med henne och jag är verkligen imponerad. Karaktärerna är trovärdiga och dessutom intressanta, miljön så levande att jag blir en del av den och språket är snyggt och har flyt. Visserligen är jag mer intresserad av berättelsen i nutid än den som handlar om systrarnas första möte med London, men jag skulle inte heller vilja vara utan den. Bokhandeln på Riverside Drive är en fin bok om att börja om när livet känns hopplöst. Det är njutbar läsning för en anglofil som jag och jag hoppas att Skybäck fortsätter i samma stil.

Läs gärna intervjun på Kulturkollo med Frida Skybäck, där hon bland annat berättar om sin nya bok.

Finns det björkar i Sarajevo?

Kevin har ganska nyss börjat på gymnasiet och han trivs för första gången på länge i skolan. Mycket tack vare Hannes, förut en lagkompis som alla andra och nu en god vän. Efter att ha varit en riktig ensamvarg är Kevin nu en del av ett sammanhang. I vet egentligen inte mycket om Kevins tidigare liv, men vi vet att något har gjort hans mamma så orolig att hon tvingar honom att träffa skolpsykologen Odette. Vi vet dock att han varit ensam och att han äntligen fått börja om på en ny skola. Att han fått börja om.

Kevin bor i östra Göteborg med sina föräldrar och Charlie, som på pappret är hans storebror, men egentligen fungerar mer som lillebror. Charlie behöver hjälp med det mesta och ständig tillsyn. När deras förändrar åker till forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde kriget där innan Kevin föddes, är de noga med att Kevin ska lova att ta hand om Charlie. Och visst har Kevin tänkt göra det, men när Hannes ringer och erbjuder honom ett gratis åkband drar han ändå till Liseberg.  Innerst inne vet han att det är ett både dumt och egoistiskt beslut, men några timmar hoppas han att Charlie ska klara sig själv.

När Kevin kommer hem ganska många timmar senare än Charlie borta. Han svarar inte i telefonen, men snart kommer det kryptiska sms. Charlie säger sig vara med en kompis och planerar inte att komma hem på flera dagar. Visst är Kevin orolig och visst letar han efter sin bror, men mycket kretsar ändå kring Amanda, som var med på Liseberg. Hon är kompis med Hannes flickvän Linn och hon är magisk. Inne i den nu accepterade Kevin finns dock den osäkra och utsatte kvar och han vet inte riktigt hur han ska närma sig henne.

Berättelsen om Kevin utspelar sig under några få dagar, men det är händelserika sådana. Lindström lyckas också med konststycket att redan efter några sidor få mig att ta Kevin till mitt hjärta och hon berättar precis lagom mycket om hans bakgrund och hans hemförhållanden för att jag ska förstå honom. Trots en del trådar blir det aldrig rörigt, utan perfekt avvägt. Språket hjälper till att dels driva på tempot och dessutom tydliggöra vänskapen mellan Hannes och Kevin. Dialogerna flyter fint och Kevins inre monologer, som inte sällan får mig att småfnissa, bidrar till den goda läsupplevelsen.

Finns det björkar i Sarajevo? är en vardaglig berättelse med en hel del djup. Jag imponeras av Lindströms förmåga att skriva om ganska svåra saker på ett lättsamt sätt, samtidig som hon hela tiden tar så är sina karaktärer som läsaren på allvar. Inget skämtas bort, men inget blir heller nattsvart. Det här är helt enkelt en läsvärd bok för ungdomar som jag hoppas och tror ska nå många läsare. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle det vara givet att läsa Finns det björkar i Sarajevo? med mina elever. Dels för att det finns få böcker om killar som Kevin, de vanliga killarna som inte är kaxiga eller coola och hans historia behöver berättas, men också för att det finns så mycket att diskutera kring vänskap, status, kärlek och inte minst ansvaret för sin familj. Det här är utan tvekan en riktigt bra bok och jag tycker allt att det luktar Augustpris. Efter flera böcker av hög kvalitet vore en nominering mer än rimlig.

PS. En helt oviktig detalj bara som ger läsningen ännu en dimension, killen på omslaget ser precis ut som en gammal elev, som förvisso är mer som Jack, huvudpersonen i Lindströms förra bok, men som ändå finns med mig under läsningen. DS.

Ragga som du shoppar

Lin Jansson har troligtvis inte 43-åriga lärare och tvåbarnsmammor som målgrupp till sin debutbok Ragga som du shoppar och inledningsvis kände jag mig också lite gammal när jag läste om huvudpersonen Lovisa och hennes vänner. Ganska snart har jag dock tagit den något förvirrade, men helt klart godhjärtade hjältinnan till mitt hjärta. Hon är nämligen helt fantastisk.

En av de största anledningarna till att jag ville läsa Ragga som du shoppar är att den utspelar sig i Göteborg. Lovisa bor i den ganska så ohippa stadsdelen Frölunda, något som jag tycker är ganska befriande. Där delar hon lägenhet med Lina och Axel, ett par som har en relation som minst sagt är känslofylld.

Jobb har hon också. Ett väldigt tråkigt sådant som Axel fixat åt henne. Hon jobbar i butiken Friluftsliv & Fritid och lider av att behöva vara nära avdelningschefen Lukas och butikschefen Ulla ska vi inte tala om, hon är värre än värst. En bra dag får hon jobba nära den snygge Adrian, men en dålig dag får hon istället tillbringa ensam i jackavdelningen.

Vad är det då som gör att Ragga som du shoppar är så himla bra? Dels är Lovisa som sagt en trevlig karaktär att följa. Hon blir mer och mer komplex hela tiden och skildras riktigt fint. Utåt är hon rapp, glad och rolig, ibland gränslös, men hon har också en hel del djup och framför allt bär hon på en sorg. Systern Olivia mår nämligen inte alls bra och svärtan i den delen gör Janssons debut till något så mycket mer än en kul bok.

Något annat jag tycker om är skildringen av vänskap. Lovisa och hennes vänner Lina, Jessica och Maja träffas varje vecka, oftast på restaurangen Cassiani Bar & Bistro på Tredje Långgatan. Det finns ingen större dramatik, utan mest beskrivs en god vänskap mellan vänner som stöttar varandra. De träffades då de gick i samma klass på gymnasiet, då även Lovisas syster Olivia var en självklar del av gänget.

Jag är också väldigt glad över att vikt och utseende inte alls står i fokus. Ingen viktnoja över huvud taget och vi vet knappt hur Lovisa ser ut. Däremot vet vi väldigt mycket om vad hon gör och vad hon tänker. Något som är betydligt viktigare. Det är uppfriskande med en bok med en huvudperson som faktiskt är sig själv och även om Lovisa vill hitta något mer i livet är hon aldrig ett offer för omständigheterna.

Ragga som du shoppar är en riktigt bra bok och faktiskt funkar den utmärkt även för gamla tanter som jag. Lovisa är en nutida, svensk Bridget Jones som är minst lika rolig och charmig, men så mycket trevligare. Att boken är skriven i korta dagboksliknande avsnitt, alla med ett klockslag framför. Ibland får vi veta mycket om dagarna, ibland väldigt lite, som min favorit från måndagen den 3:e oktober 20.12: ”Den här dagen har varit ett totalt slöseri med rena kläder.” eller måndag 10:e oktober 08.52 ”Guide till lyckad fickparkering: Parkera någon annanstans.”

Många av de korta betraktelserna är väldigt, väldigt roliga och jag fnissar mig igenom stora delar av Ragga som du shoppar. Att Jansson dessutom väljer att skildra Lovisas familj och då lägger till en hel del allvar, vilket gör att jag faktiskt också gråter. Det här är med andra ord en bok som väcker känslor av alla de slag. Språket är dessutom väldigt kreativt och snyggt. En imponerande debut helt enkelt.

 

 

 

Kiffe kiffe imorgon

Paris är inte bara rosenskimmer och romantik, vilket blir ytterst tydligt under läsningen av Kiffe kiffe imorgon, Faïza Guènes debut från 2006. Berättelsen om Doria, som bor i en förort till Paris tillsammans med sin mamma är långt ifrån nattsvart, men den ger en annan bild av den franska huvudstaden än turisterna ser.

Dorias pappa har lämnat dem och bor nu i hemlandet Marocko med en ny och mycket yngre fru. Med henne har han äntligen fått sin efterlängtade son. Att han redan har en dotter verkar vara totalt oviktigt. Dorias mamma gör sitt bästa för att försörja sin dotter ensam, men jobbet som städerska på ett Formule 1 är slitsamt. De får regelbundet besök från socialtjänsten och visst får de hjälp, men också en del nedlåtande kommentarer.

Dorias liv är koncentrerat till förorten och det Paris som brukar synas i medier är inte hennes. Extra tydligt blir det då hon och mamman tar sig in till centrala Paris och vi förstår att det är första gången modern ser Eiffeltornet. Så nära, men ändå så långt borta liksom så mycket av världens ljusa sidor är för Doria och hennes mamma. Doria drömmer om nya kläder och

Guène skriver rappt och smattrande med ett språk som är rejält kryddat med mindre vackra ord. Kiffe kiffe imorgon är en annorlunda och personlig tonårsskildring skriven av en då mycket ung författare. Det politiska budskapet finns som en underliggande tråd, men trycks aldrig i ansiktet på läsaren. Guène får fram sitt budskap ändå.  Jag blir sugen på att läsa mer av författaren. Kanske senaste boken En riktig man gråter inte, som utkom 2015 och utspelar sig efter 9/11 i Nice, för att sedan förflytta sig till Paris några år senare.

Sida 1 av 59

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: