Tag Archives: Betyg 4

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten ”I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, ”en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. ”Den frånskilda kvinnan” och ”Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som ”Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i ”Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Läs också:

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson ”ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

Läs också:

Blod rödare än rött

Mina elever i ettan har just läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. En fantastisk bok att läsa i helklass och med ganska nyanlända elever i klassen är det extra bra att det finns en bearbetad version utgiven av Vilja förlag. En bearbetning av originalet som självklart inte innehåller allt, men som är väldigt välgjord.

Några elever hade redan läst Stjärnlösa nätter och fick då istället läsa Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött, där han berättar sin fars historia och ger oss en hel del förklaringar till varför Casim agerade som han gjorde. Det börjar ganska bra med en ung Casim som är coolast av de coola, men ganska snart ställer hans humör och hans ovilja att rätta in sig i leden, till det för honom. Våldet finns ofta närvarande och även om Casim aldrig klagar riktigt är det lätt att förstå att han önskade att mycket vore annorlunda.

Lyckan ler mot honom igen när han några år senare gifter sig. Han väljer inte den brud hans föräldrar valt åt honom, utan önskar sig istället att få gifta sig med hennes lillasyster Jamila som bara är 13 år gammal. Det här reagerade både jag och eleverna på, men de som levt i en liknande kultur menar att så unga brudar var vanligare förr än nu och jag hoppas verkligen att de har rätt. Asaad väljer också att inte direkt problematisera åldern, utan framställer sina föräldrar som förälskade och lyckliga. Casim får lova att hålla sig ifrån Jamila sexuellt tills hon är femton, men så blev det inte. Också detta beskrivs som ett ömsesidigt beslut och så kanske det var. Med dagens västerländska ögon är det dock mycket problematiskt.

Hur som helst är det svärmodern Fatem som gör livet surt för Jamila och definitivt inte hennes make. Casim är Fatems favorit, men hans fru ger hon inte mycket för. Lite bättre blir det när första barnbarnet föds, ett barn som Fatem nästan ser som sitt eget. Under den här tiden befinner sig Casim långt från sin familj och krigar mot Iran. Livet i armén är tufft och när han förvägras permission tar han beslutet att lämna. Ett beslut som gör att han måste fly från sitt land.

I sitt sommarprogram från 2015 berättar Asaad mer om flykten och vad som hände mellan böckerna han skrivit. I både Blod rödare än rött och detta sommarprogram finns förklaringar om än inte ursäkter för Casims agerande. Helheten som skapas är egentligen bättre än delarna och det är väl precis så det ska vara.

 

 

Läs också:

Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Läs också:

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Läs också:

Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson är en favoritförfattare som jag anser får på tok för lite uppmärksamhet för de böcker hon skriver. Att förra boken Jag heter inte Miriam inte nominerades till Augustpriset är en smärre skandal och även om senaste boken Ditt liv och mitt inte är lika fantastiskt, är det ändå en viktig bok som griper tag.

Berättelsen börjar i slutet när Märit kliver av tåget i Lund. Egentligen ska hon resa till sin tvillingbror för att fira deras gemensamma födelsedag, men bortträngda minnen vill något annat. Det är över femtio år sedan hon senast besökte staden som ung läkarstudent. Då var hon på jakt efter en försvunnen äldre bror, nu söker hon snarare efter sina minnen.

Utanför Lund låg Vipeholm där människor som då kallades sinnesslöa placerades. Anstalten är nu kanske mest känd för att Vipeholmsexperimentet genomfördes där. Ett experiment som ligger till grund för vårt tandvårdssystem, men som verkligen kan ifrågasättas.

Vi får följa Märit under några dagar i nutid, men huvudparten av berättelsen utspelar sig under hennes ungdom. De tre syskonens relation står i fokus och vändningarna i den är både skrämmande och obehagliga. En familj i sönderfall träder fram och orsakerna till splittringen är inte lätta att ta in.

Majgull Axelsson tar sig an ännu en viktig och smutsig del av vårt lands historia och hon gör det bra. Hon väjer inte för det obehagliga, men beskriver också det mänskliga mitt i det hemska.

 

Läs också:

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Läs också:

Frågor jag fått om förintelsen

Jag blev överraskad när det avslöjades att Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried nominerats till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Överraskad, men mest glad. Det finns så få kvar som upplevde nazisternas fruktansvärda handlingar och det är ytterst viktigt att deras röster får höras. Frieds bok är dessutom lättillgänglig och skulle kunna läsas av alla. Till våren ska jag för första gången på länge undervisa i historia och att börja varje lektion om andra världskriget med en eller ett par frågor från Frieds bok känns som en naturlig sak. Just kopplingen till skolundervisning finns med i juryns motivering till nomineringen.

Frågorna är enkla och många gånger självklara, medan svaren är smärtsamma. Första frågan lyder ”Vad är det värsta du varit med om?” och Hédi Frieds korta svar är ”ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.” Hon fortsätter sedan att berätta om den långa process som ledde fram till det ögonblicket och hur det som sker gradvis är lättare att acceptera. Hela tiden trodde de att den senaste försämringen var den sista, men så blev det aldrig. Fried påpekar ändå att hon hade tur. Det var inte förrän 1944 som hon ”hamnade i tyskarnas garn” och därför har hon inte upplevt det värsta, vilket många andra tyvärr gjorde.

Andra frågor Fried besvarar är t.ex. ”Varför hatade Hitler judarna?”, ”Hur kunde ett helt folk ställa upp bakom Hitler?”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?” och ”Varför valde du Sverige?”. Det finns också frågor som är så typiska för nyfikna unga, men som sällan diskuteras som ”Hur var det att ha mens?”, men också frågor som vittnar om försök att hitta något som inte är hemskt i denna nattsvarta ondska som ”Vad var det bästa?” och ”Fanns det snälla SS-soldater?”.

”Vad hjälpte dig att överleva?” är en av de mest intressanta frågorna. Jag har också undrat vad det är som får människor att fortsätta kämpa när situationen de befinner sig i verkar helt hopplös. Fried berättar att hon i Auschwitz ofta tänkte att hon skulle ge upp och kasta sig mot den elektriska taggtråden, men att hon hejdades av att hon då skulle göra som nazisterna ville. Det som drev henne att faktiskt överleva var att hon ville kunna berätta för andra om vad hon varit med om. Precis det hon ägnat sitt liv åt att göra.

Hédi Fried föddes 1924 i Sighet i dåvarande Ungern, nuvarande Rumänien. Under andra världskriget satt hon fängslad i både Auschwitz och Bergen-Belsen och efter kriget kom hon till Sverige med Röda korsets bussar. Hon har skrivit fler böcker och speciellt Livets pendel låter väldigt intressant. Det är inte så lätt att lyckan är konstant, inte heller friheten och för den delen inte otrygghet heller.

Min enda fråga är egentligen ”Varför verkar så många ha läst sig så lite från historien?”. Nazister marscherar på gatorna, vi har ett stort rasistiskt parti i riksdagen och allt för många verkar tycka att det är helt okej. Det är för mig ofattbart.

 

 

Läs också:

Hej syster — En personlig berättelse om flykt och mellanförskap

På Bokmässan lyssnade jag på när Navid Modiri berättade om sin bok Hej syster, där en okänd flyktingkvinnas öde vävs samman med hans eget. Hon har flytt till Sverige med sin man och sitt barn, Navid själv var barnet som blev inburet här för många år sedan. Då var hans familj bland de första utomeuropeiska flyktingar som kom hit, medan flyktingkvinnan kommer i en tid när Sverige är mer mångkulturellt. Det borde vara lättare, men det räcker att kasta ett öga på valfri dagstidning för att förstå att så inte är fallet. Hösten 2015 när hon kom fanns det hopp och jag kände mig stolt över att vara svensk. Nu skäms jag nästan dagligen för detsamma. Vi leker med människors liv på ett mycket osmakligt sätt.

Hej syster är inte någon debattbok om samtiden, utan en berättelse om vad flykt kan göra med en människa långt efter att hen kommit över gränsen till det trygga land som Sverige ändå är. Hur den 30-årige Navid fortfarande flyr och inte landar förrän han får sin dotter i sin famn. Ändå känner han ibland den förbjudna avundsjukan när han inser att dottern har ett hemland på riktigt. Själv har han försökt höra till och samtidigt kämpat med den tacksamhetsskuld som han känner att han står i gentemot sina föräldrar som offrat så mycket för att han ska få växa upp i frihet.

Hej syster är en personlig, välskriven, vacker och samtidigt skrämmande skildring av ett vanligt, ovanligt liv. Jag som egentligen är ljudboksskeptiker lyssnade på den och det är jag väldigt glad över. Modiris röst tydliggör de känslor som hans text dryper av. Ibland är det så utlämnande att jag nästan vill spola fram lite, men jag beundrar ändå Modiri för att han vågar vara så brutalt ärlig även när det gäller de egna svagheterna.

Jag har skrivit om Hej syster på Kulturkollo också. Läs gärna den texten också. Du hittar den här.

 

Läs också:

För oss är natten ljus

”Om ni tänker er att Emma Hamberg och Fredrik Backman har fått ett kärleksbarn ihop, så skulle det vara Christoffer Holst.”, skrev Lotta på Kulturkollo, men jag skulle hävda att Jonathan Tropper måste funnits med på ett hörn. I alla fall finns stråk av hans humoristiska svärta i Holst senaste bok För oss är natten ljus. Kanske har det med den där begravningen att göra. Det är nämligen där vi träffar familjen Brickman för första gången.

Det är farfar Brickman som har dött. Han som sonen Dan inte sett på många, men som han ändå tar med hela familjen till. Och med hela familjen menar jag verkligen hela, vilket är två vuxna barn, en ung flickvän och en bitter ex-fru. På begravningen träffar han sin syster Tammy och henne var det ännu längre sedan han såg.

Det står tidigt klart att familjen Brickman inte är någon direkt harmonisk familj, i alla fall inte som den beskrivs ur sonen Olivers synvinkel. Enda gången han träffade farfar Kenny var han tolv år och familjen var fortfarande någon slags enhet, eller som han själv säger ”en välfungerande, normalstörd familjeorganism utan större katastrofer”. Nu finns en rad sådana katastrofer och fler ska komma.

Kanske hade katastroferna blivit färre om flyget hade gått hem som det skulle. Då skulle de fem medlemmarna i familjen åka tillbaka till hemlandet och fortsätta leva sådär parallellt och ofarligt. Nu slumpar det sig så att det är strejk på Norwegian och familjen blir strandsatt i New York i flera dagar. Andra hade kanske varit nöjda med en oväntad semester i staden som aldrig sover, men för familjen Brickman är det en smärre katastrof. Speciellt mamma Maggan är riktigt bitter över att tvingas umgås med Dan och hans alldeles för unga fru, men även dottern Jenny har bråttom hem, då hon är orolig för hus hennes fästman Dennis ska klara sig utan henne. Nästa bekymmer blir att hitta ett hotell med rum som de kan lösa utan att de blir ruinerade. Det verkar omöjligt och det är då Dan kläcker att hans syster Tammy bor i New York. En stund senare står hela familjen utanför hennes dörr.

Tammy låter familjen bo hos henne och vi får hänga med dem under några intensiva och omvälvande dagar. Vi får följa Dans fru Malee tillbaka till sin studietid, Maggan till en tid då hon var hyfsat lyckligt gift, Jennys kamp för det perfekta bröllopet och i förlängningen det perfekta bröllopet och så Oliver, som kämpar för att våga leva över huvud taget. Det ska visa sig att faster Tammy är mer lik honom än någon annan och det är med hennes (och stadens) hjälp som han vågar i alla fall snegla mot sitt sanna jag.

Det är detaljerna som får mig att älska För oss är natten ljus lite extra. Som de olika utdragen ur diverse låtklassiker från 80- och 90-talet som inleder varje kapitel. Låtar som sedan ljuder i mitt huvud tills nästa kapitel och nästa låt tar vid. Det är gamla favoriter som Crowded House, U2 och Starship och jag blir hur nostalgisk som helst.

Lägg därtill ett snyggt språk, en stor dos humor och riktigt charmiga karaktärer, så får du en riktigt underhållande berättelse med en hel del svärta och faktiskt också en del djup. Holst kan konsten att skriva om ganska svåra saker utan att för den skull göra det tungt. Det är skickligt gjort. För oss är natten ljus är på många sätt lik Mitt hjärta går på, fylld av värme men också en del svåra saker. Det är svårt att välja vilken av dem som är bäst, men klart är att För oss är natten ljus är det bästa Holst skrivit sedan debuten.

Läs också:

« Older Entries