Ruskig, läskig och välskriven

Jag fångades av Amanda Hellberg och hennes blogg redan innan jag läste Döden på en blek häst, en bok som jag tyckte om men inte älskade. Boken stannade dock kvar och Maja Grå har dykt upp i mitt huvud ganska ofta sedan jag läste om henne.  Så ofta att jag bestämde mig för att lägga till Amanda Hellberg på min “Tvågångerärenvanalista” och jag har sneglat på första boken om henne Styggelsen många gånger. Nu ligger skräck lite utanför min comfort zone och den här boken verkar så ruskigt obehaglig att jag faktiskt inte vågat mig på den.

Istället blev det Tistelblomman som blev min andra lästa bok av Amanda Hellberg. Det är jag glad för. Egentligen är det lite för läskigt för en fegis som jag, men jag absolut älskade den. Miljön är underbar, ett stort, gammalt hus i Skottland som alla i den närliggande byn är livrädda för att besöka. Huset heter just Tistelblomman och det är hit Maja Grå flyttar. Hennes pojkvän Jack, den buttre skotten från förra boken, har redan bott där ett tag och försökt rusta upp huset. Ingen hantverkare har velat hjälpa honom och när han väl fick dit någon gick hantlangaren och dog. I huset självklart.

Maja tycker om huset, hon tycker om att bo där med Jack och hon tycker om byn som det ligger vid. De umgås en del med Tistelblommans ägare Fergus och Annie, som valt att hyra huset istället för att bo där själva. Hon tycker också att det är spännande att husets tidigare ägare var en känd skådespelerska från trakten. Lite väl spännande blir det dock då Jack reser iväg och Maja ska bo ensam i huset.

Maria Gripe var en barndomsfavorit och Tistelblomman påminner om hennes böcker i serien som inleds med Skuggan över stenbänken. Gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan det oförklarliga och det logiska är flytande.  Stämningen är helt underbart mystisk och jag läser med skräckblandad förtjusning i ett rasande tempo.

Då inspektör King, Steve King (kan väl inte vara en slump?) dyker upp även i den här boken och erbjuder Maja Grå ett jobb finns definitivt förutsättningarna för en fjärde bok i serien. Då hoppas jag på en som håller sig mer i skräckgenren som Tistelblomman, än i deckargenren som Döden på en blek häst. Amanda Hellberg är nämligen grym på att bygga upp en riktigt spännande känsla i den här boken, som inte kom fram lika mycket i bok 2. Tistelblomman är helt klart en mycket läsvärd bok och nu måste jag verkligen läsa Styggelsen.

 Här kan du förresten läsa en intervju med Amanda Hellberg som var en av luckorna i min julkalender.

Läs också:

Är det en lösning att hoppa?

Lisen tänker ofta på att det hade varit bättre att inte leva. Då skulle hon slippa fejka hela tiden. Slippa vara glad och låtsas att alla studentfester är skitroliga. Det är en månad kvar till studenten. Då gör en skolkamrat det som Lisen inte vågar. Han hoppar. Från ett parkeringshus som egentligen inte är tillräckligt högt för en garanterad död, men han lyckas.

På marken där han landade finns nu en massa blommor och hälsningar. Han är någon, men slipper vara närvarande. Ibland ställer sig Lisen vid kanten uppe på parkeringshusets tak och tänker att hon också ska hoppa.

Hon börjar skriva brev till han som inte finns mer. Berättar om sitt liv, sina rädslor och sina känslor. Hon försöker förklara hur meningslöst allt är och hur svårt det är att leva.

Jag har länge tänkt läsa något av Ingrid Olsson och att första boken blev Känslan av att hoppa är en ren slump. Den bara stod där när jag var på biblioteket med eleverna och fick följa med hem.

Jag är glad att jag läste Känslan av att hoppa. Det är en riktigt välskriven och vacker bok. Det är inte lätt att skildra känslan av hopplöshet utan att göra det antingen banalt eller totalt nattsvart, men Olsson lyckas helt klart i denna tunna bok med stort innehåll. Jag vänder mig dock emot att boken rekommenderas från 12 år, det känns lite väl tidigt med tanke på att personerna i boken snart tar studenten. Jag skulle snarare önska att läsarna är i alla fall 15 år.

Läs också:

En ny början

Christina Wahldén skriver viktiga böcker och frågan är om serien om Ombeni tillhör de bästa och viktigaste hon skrivit. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och där kommer Ombeni ensam till Sverige. Eller, hon har faktiskt bott där ett tag innan vi får träffa henne, men när boken inleds ska hon klara sig själv då hon fyllt 18 och då räknas som vuxen.

Min systers dotter har många pappor är den andra boken om Ombeni, som nu blivit 20 och rotat sig ganska bra. Hon är fortfarande ganska ensam, men hon mår ganska bra trots allt. Det finns hopp och livet är inte lika nattsvart längre.

Ombeni hade två systrar. Nu har en kommit hela vägen till Sverige, men det är inte favoriten Isabelle, utan den arga och buttra Maua. En dag står hon i Sonjas affär och när Ombeni kommer dit är hon osäker på om det verkligen är hennes syster. Det var fyra år sedan de sågs. Fyra år sedan Ombeni lämnade rebellernas läger. Fyra år sedan hon lämnade sina systrar i helvetet. Tanken var att hon bara skulle hämta hjälp, men hon kom inte tillbaka. Istället fick hon hjälp att fly till Sverige och nu finns även hennes syster här.

Med sig har hon sin lilla, lilla dotter som hon döpt till Kitumaini. Maua och Kitumaini flyttar in hos Ombeni som helt plötsligt får ett stort ansvar tilldelat sig. Maua kan inte riktigt ta hand om sin dotter och lämnar henne till och med i mataffären en dag. Dottern har många pappor, alla våldtäktsmän och Maua kan inte riktigt knyta an till henne.

Ombeni arbetar vidare hos Tore på Tores tomater och han har ingenting emot att Kitumaini följer med ibland. En dag berättar han att det finns ett jobb åt Ombeni i Småland och ett litet hus där systrarna kan bo. De reser genom hela Sverige till en liten by där de snart rotar sig. Väntan på uppehållstillstånd gör att de inte riktigt kan slappna av och där Maua får avslag känns allting hopplöst. Advokaten överklagar och väntan blir lång.

Christina Wahldéns båda böcker om Ombeni från Kongo Kinshasa är läsvärd och ganska lättlästa. Därmed inte sagt att de är lätta att ta till sig, då de är väldigt svarta. Sannolika, kanske till och med sanna, och väldigt hemska. Jag rekommenderar dem till alla som på något sätt har med ensamkommande flyktingbarn att göra. Och till alla andra också förresten. Speciellt kanske till dem som menar att det inte finns asylskäl för flickor som Ombeni och Maua i Sverige och dem som tycker att det inte spelar någon roll vart de som utvisas tar vägen. Migrationsverket verkar allt för ofta tillhöra den gruppen.

Läs också:

Vidrigt och vackert

Felicia försvann av Felicia Feldt har helt klart varit en riktigt rejäl snackis de senaste veckorna trots att recensionsdatum egentligen är idag.  På adlibris är boken slut och alla verkar ha läst, eller tänkt läsa den.

För några dagar sedan diskuterade vi Felicia försvann på Twitter och konstaterade att allt för få talat om den litterära kvaliteten och det vackra språket. Det här är ingen vanlig uppväxtskildring, ingen medioker BOATS, utan en riktigt bra bok. Att den sedan handlar om Felicias barndom gör den till den ännu bättre bok som sjuder av känslor.

Felicias mamma är känd. Hon är barnuppfostransexpert och skriver böcker om hur barn ska behandlas. Ibland kommer någon och vill intervjua henne och då kläs barnen upp för att kunna visas för andra som de perfekta barn de är.

Den verklighet Felicia beskriver är någon annan. I korta ögonblicksbilder från olika delar av sitt liv berättar Felicia sin historia. Varje bild är som ett litet, litet nålstick och till slut gör det så ont att jag inte står ut. Och det i mig som bara läser om det. Hur kändes det då för Felicia som levde i det?

Att mamma Anna dricker för mycket, byter ut sina män ofta och flyttar nästan lika ofta är illa nog. Att hon dessutom hotar med att ta livet av sig med jämna mellanrum gör knappast saken bättre. Det värsta är nog ändå den utstuderade grymheten, som att hela familjen uppmanas att sluta prata med ett barn som betett sig illa, frysa ut honom eller henne totalt i dagar. Eller mobbingdagen, en dag då alla behandlar ett av barnen riktigt illa, ofattbart illa. Denna dag infinner sig alltid dagen före personens födelsedag, så att födelsedagen ska kännas extra lyxig. Det är inte bara vidrig utan totalt sinnessjukt.

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani. Självklart kan vi inte veta, men min svårighet för Anna Wahlgren och hennes metoder, i kombination med den så känslofyllda och samtidigt sakliga boken och Felicia Feldts framträdanden i media, gör att jag måste tro på den senare. Jag hoppas att det inte är så, att den barndom hon beskriver inte kan ha varit så eländig och hennes mamma inte så skruvad, men jag är rädd att sanningen finns i boken. Tyvärr.

Felicia Feldt verkar medveten om sina egna tillkortakommanden. Hon erkänner sina problem, sin komplicerade mammaroll, det misslyckade äktenskapet och sin minst sagt konstiga relation med sin mamma. Hur hon till slut försöker bryta helt, men att ingen annan tycks förstå hur mamman egentligen är. De köper hennes kärleksfulla och excentriska yttre och kan inte annat än att älska henne. Lägg där till att det är lätt att uppfatta Felicia som både självupptagen och gnällig. Förhållandet är definitivt inte jämlikt.

Anna Wahlgren däremot väljer att inte erkänna någonting. Istället hänvisar hon till att detta bör skötas privat. Gott så, det vore kanske det bästa. Om  nu inte Wahlgren själv valt att hänga ut nära och kära i sina egna memoarer. Offentlighetens ljus är inte alltid trevligt, men visst måste även Felicia Feldt ha rätt att berätta sin historia. Även den till synes perfekta modern måste få kritiseras.

Som Robert Svensson skriver i Amelia borde dock också papporna uppmärksammas. Felicias pappa dyker upp ibland, den enda av Anna Wahlgrens ex-män som faktiskt gifter om sig och som tycks kunna erbjuda en trygg familjesituation. Varför bor Felicia inte där? Och de andra styvpapporna, raden av dem, vilket ansvar tar de? Någon gång försöker någon av papporna, men slutsatsen blir alltid att barn ska vara med sin mamma. Trodde de verkligen att det var det bästa? Om de levt med henne på det sätt som Felicia beskriver, med en hel del sprit inblandat, borde de väl förstått att det inte var en bra miljö. Eller? Nu handlar det ju visserligen inte om en familj i någon förort där socialtjänsten säkert är mer aktiv, utan om en medelklassfamilj med en mor som är expert på barn.

Många är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja tipsa om BookyDarling som skriver ett personligt inlägg om boken. Lyran har ställt samman en lista här.

När jag klickar runt bland recensionerna slås jag av hur många det är som avfärdar Felicia Feldt som en hämndlysten unge som borde veta bättre än att smutskasta sin mamma. Att som Jens Liljestrand mena att det skulle handla om en kombination av hat och barns vilja att leva i en kärnfamilj är lite orättvist. Men som han också skriver räcker det med att en tiondel är sant för att det ska bli Anna Wahlgrens fall. Det räcker med en tiondels sanning för att hon  ska räknas som en olämplig förälder.

Kanske är det Felicia Feldts mål att krossa sin mor, men jag tycker inte att historien blir mindre trovärdig för att den är fragmentarisk och fylld av hat, som Annina Rabe skriver, snarare tvärtom. Felicia försvann är för mig ett enda långt “nufanräckerdet” och det är lika tragiskt som upplyftande. Man måste inte älska sina föräldrar och man måste få skriva om det. Felicia har min sympati, jag tycker inte att hon är svår att varken tycka om eller förstå.  Aase Berg går egentligen längst i sin sågning av Felicia Feldts version då hon skriver: “Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.” Normaltaffliga familjesituationer? Det måste vara dagens underdrift.

Slutligen vill jag igen lyfta fram det jag konstaterade i inledningen, nämligen att Felicia försvann rent skönlitterärt är en fantastiskt välskriven och läsvärd bok. Du behöver inte läsa den som en bok av Anna Wahlgrens dotter, utan som en bok av en synnerligen begåvad författare som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker.

Läs också:

Zlatan är Zlatan

Jag gillar fotboll och jag gillar Zlatan. Jag gillar hans kaxighet, hans ibland överdrivna uttalanden och faktum är att jag också gillar att han inte alltid gör det som förväntas av honom. Hade han gjort det, skulle han troligen aldrig varit Zlatan med hela svenska folket. Som han själv konstaterar skrivs det inga böcker om de snälla killarna i MFF:s pojklag, men på den tiden var det deras regler som gällde. Det mest hjärtskärande i hela boken är när föräldrarna skriver protestlistor för att få bort honom från laget. Hur det kändes för denna lilla kille som redan var så annorlunda och utanför.

Jag grips av skildringen av en tuff barndom. Om hur kriget i Jugoslavien påverkar pappan och får honom att dricka om möjligt ännu mer. Om mamman som jobbar häcken av sig, men som knappast kan erbjuda en trygg uppväxtmiljö. Om styvsystrarna som knarkar och om en familj som aldrig glömmer. Sviker du så är du som utsuddad, så är det bara.

Zlatan glömmer inte heller. Han glömmer inte föräldrarna i MFF, inte hur Hasse Borg svek, inte hur journalisterna skrev skit och fejkade en kontaktannons, inte hur han lämnades åt sitt öde i Ajax, eller blev näst intill mobbad av Guardiola i Barcelona och utslängd ur landslaget av Lars Lagerbäck. Inte heller glömmer han hur Roland Andersson stöttat honom, hur kompisen Maxwell  funnits med sedan tiden i Ajax, hur Mourinho peppat honom eller att Erik Hamrén gav honom ett förtroende. Zlatan glömmer inte. Det är tydligt.

Måste man gilla fotboll för att uppskatta boken om Zlatan? Både ja och nej. Berättelsen om den lilla, arga pojken från Rosengård kan läsas av alla, men det är grymt många namn att hålla koll på när killen växer upp och börjar spela fotboll i Europa. Väldigt många namn, många matcher och många mål. Jag har återupplevt en massa fotbollsminnen och det tycker jag ger läsningen ännu ett perspektiv. Visserligen finns det en gedigen rollista i inledningen av boken, men det är ändå mycket att hålla i huvudet kan jag tänka.

Är det en taskigt skriven bok? Det har klagats på språket i boken om Zlatan. Jag håller inte med. Språket funkar utmärkt trots, eller kanske tack vare, allt talspråk. Zlatans röst går igenom och det är precis så det ska vara. Det finns ett genomgående bra budskap, var dig själv även om det kostar, och en ständigt pågående diskussion om vad som egentligen är rätt och fel.

Är det synd om Zlatan? En fråga som kom upp på vår bokcirkel i tisdags. Är han fortfarande den rädde, utsatta killen? Jag tycker inte det. Jag tycker att han verkar ha landat. Visst har han formats av att initialt ha sett sig själv som ett offer, men han tycks inte gömma sig bakom det längre. Att han träffat en tjej som Helena är även efter läsningen obegripligt, men jag gillar att han så tydligt säger att han vill prioritera familjen.

Jag tänker att vi som är vuxna borde fundera mer över hur mycket vi tillåter. Måste alla stöpas i samma form? Nu var Zlatan själv knappast en ängel utan både bråkig och kriminell. Det värsta var dock när han blev utplockad till en stödlärare och att denna dessutom följde honom runt skolan. Det kändes. Ibland kanske det som vi tror är hjälp inte alls är det. Hur gör vi istället?

Raka rör verkar funka på Zlatan. Det ska vara klart vem som bestämmer, men det ska finnas en förståelse för individen. Respekt kan visas på olika sätt. Just nu har vi en ny elev i klassen, en av alla som behöver testa gränser och som har svårt för att någon annan bestämmer. En som tycker att man som elev kan säga vad som helst om en lärare “börjar”. Igår räckte det att jag sa “slå upp s. 152″ så lät jag tydligen arg och visade då ingen respekt. Respekt går åt två håll. Det vet Zlatan, men det visste han inte från början. Det är också tydligt att det inte är lätt att undvika konflikter med någon som är övertygad om att hela världen är emot honom. Detta gäller inte bara Zlatan och min elev, utan många, många andra. Jag har gått ronder mot många av dem. Oftast med gott resultat och med gott resultat menar jag inte att jag bestämmer och de håller käft, utan att vi hittat en ömsesidig respekt och förståelse för varandra.

Det som slår mig är att Zlatan trots allt tar ansvar för sina handlingar, han vet vad som är rätt och fel, men ibland skiter han i vilket. Han gör också klart att det krävs en massa jobb för att nå dit man vill. Ingen annan kommer att göra jobbet. Det är ett bra och viktigt budskap.

Jag hade stor behållning av boken om Zlatan och jag är glad att jag läste den. Jag tror att det är en bok som många kan uppskatta, men ett visst fotbollsintresse är som sagt bra att ha.

Läs också:

Ny favoritdeckarduo levererar

Och med duon menar jag författarna Michael Hjort och Hans Rosenfeldt vars andra bok Lärjungen flög in i min iPad ungefär en minut efter att jag läst ut seriens första bok Det fördolda. Det gick nämligen inte att vänta längre då den cliffhanger som avslutade boken var av det sanslöst spännande slaget. Här någonstans bör du alltså läsa om du visserligen är nyfiken på hur Hjort och Rosenfeldts böcker är, men ännu inte läst Det fördolda. Gör det först, den är bra och det vore tråkigt om den blev förstörd för att du inte lyckas sluta läsa ett blogginlägg.

Nu över till denna cliffhanger. Någonstans i början av boken hittar Sebastian Bergman ett brev som han borde fått många år tidigare. Ett brev från en kvinna som heter Anna och som säger sig vänta hans barn. Brevet skickades till hans föräldrahem och modern både öppnade och besvarade det. Hon bad Anna att hålla sig så långt bort från Sebastian Bergman som möjligt. För sin egen skull.

När Sebastian Bergman till slut hittar både kvinnan och flickan, som nu är en kvinna, inser han att han faktiskt redan känner sin dotter. Hon heter Vanja och är en av poliserna i Torkel Bergmans grupp på Rikskrim, där Sebastian Bergman var en del under fallet med en mördade Roger Eriksson.

Nu arbetar gruppen med ett nytt fall. Denna gång i Stockholm. Flera kvinnor har mördats. De har alla hittats bundna i sitt sovrum, med halsen avskuren. Morden känns igen då Edward Hinde, fängslad seriemördare, gick exakt likadant tillväga. Rikskrim har alltså fått en copycat på halsen.

Även denna gång lyckas Sebastian Bergman nästla sig in i utredningen, trots att han inte är direkt populär i gruppen. En av dem som verkligen avskyr honom är Vanja och detta trots att hon inte vet vem han egentligen är.

Även denna bok är ruskigt spännande. Lite mer förutsägbar kanske, men ändå väldigt obehaglig  och kuslig. Edward Hinde är minst lika grym som Hannibal Lector. Att den nye chefen på fängelset där Hinde sitter heter Thomas Haraldsson gör att turerna blir ännu mer oväntade.

Jag imponeras av författarnas språk och känsla. Lärjungen är helt klart mer än en vanlig dussindeckare. Brutal och våldsam på sina ställen, men utan frossandet som blivit så vanligt. Balansen mellan polisernas privatliv och fallet de arbetar med är dessutom bra. Att även denna andra bok avslutas med en riktig cliffhanger gör inte saken sämre. Jag är imponerad och hoppas att kvaliteten håller i sig även i kommande böcker, för visst måste det komma fler?

Läs också:

En vanlig ovanlig deckardebut

Mannen som inte var en mördare drar liket av en pojke genom en skog och gömmer det. Pojken heter Roger Eriksson och när polisen i Västerås får in en anmälan om hans försvinnande gör de ingenting. Detta trots att pojken varit borta i 22 timmar. Han lämnade sin flickväns hus Efter någon dag hälsar polisen på hos hans mamma. Sedan händer ingenting. Nästan 60 timmar hinner gå innan fallet tar fart på allvar.

Polisen som får ikläda sig rollen som “den misslyckade” är Thomas Haraldsson som inte är den vassaste kniven i lådan. Mest är han kanske bara trött och arg, men de beslut han tar är knappast de bästa. Mest är han upptagen med att göra sin fru med barn och svära över sina chefer. Kerstin Hanser är “det värsta som hänt honom” och i tanken spyr han galla över den unga, framgångsrika kvinnan som nu ska bestämma över honom. Hon som fick det  jobb han sökte.

Rikskrim blir inkopplade när det visar sig att Roger Eriksson blivit mördad. Torkel Höglund leder gruppen och får väl kategoriseras som den trevliga, ganska vanlige killen. En bra polis helt enkelt som inte gör så mycket väsen av sig. I gruppen finns också Ursula, Vanja och Billy och de åker till Västerås för att lösa mordet.

Skitstöveln är utan tvekan Sebastian Bergman, psykologen som tidigare arbetat inom polisen, men som nu har fullt upp med att knulla runt och tycka synd om sig själv. Han kommer ifrån Västerås och åker dit då hans mamma dött och barndomshemmet behöver säljas.  Han hittar ett brev som han borde fått många år tidigare, ett brev som avslöjar att han troligen har ett barn. För att hitta kvinnan som skrev brevet behöver han hjälp av polisens register och han lyckas övertyga Torkel om att han ska få en plats i teamet. För gammal vänskaps skull. Och för att han är en grym på gärningsmannaprofiler så klart.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att Det fördolda är så himla bra. Jag tror att det främst beror på att författarna tar sina läsare på allvar. De räknar med att de kan både läsa, tänka och lägga ihop ett och ett. Ingenting förklaras i onödan och texten är kompakt, berättaren växlar utan varning och även utan styckeindelning på många ställen. Som läsaren behöver jag vara uppmärksam och det gillar jag.

Trådarna är många och vissa leder inte dit man tror. Vissa leder faktiskt ingenstans och det är faktiskt okej. Något som annars är ett generalfel kommer författarna lätt undan med då allt är så himla välskrivet och trots allt har en mening. Jag är helt klart imponerad.

Det fördolda slutar med en cliffhanger som inte är av denna värld och jag var tvungen att klicka hem fortsättningen Lärjungen direkt. Mer om den senare, men jag kan avslöja att även uppföljaren är bra.

Läs också:

Hur hör trygghet och hasande ihop?

 

Det finns en stor anledning till att kultursidorna i GP faktiskt håller riktigt bra klass, nämligen Elin Grelsson. En begåvad journalist som alltid har något viktigt att säga och ofta säger det på ett nytt sätt. En av många unga, frispråkiga kvinnor som kan fungerar som förebild för andra unga kvinnor, som förhoppningsvis också vågar vara frispråkiga.

I dagens pappers GP skriver Elin Grelsson sina tankar kring litteraturåret 2011 och lyfter fram alla de medelklassförfattare boende på Södermalm, inte sällan i en bostadsrätt, som berättat sina historier, inte sällan ångestfyllda sådana. Jag hittar inte artikeln på internet och citerar därför:

Det är inte alltid lätt att andas i den svenska samtidsprosan. Med en oupphörlig blick på den egna naveln väljer många författare att stanna innanför Stockholmstullarna och bostadsrättsföreningarna. Det är relationsdramer, könsroller, krackelerade familjer och självbiografiska minnen för hela slanten.

 

Nu menar inte Grelsson att detta bara är av ondo, inte alls, men hon efterfrågar “en utblick till något bredare och större. Ett anspråk på verkligheter som inte nödvändigtvis liknar den egna, kanske inte ens existerar. Det är ambitioner som den svenska prosan behöver.”

2011 var året Elin Grelsson debuterade som romanförfattare med boken Du hasar av trygghet, en roman jag länge tänkt läsa, men inte riktigt vågat ta mig an. Nu är den läst och visst gjorde det ont. Jag hoppas dock att Grelsson själv skriver om en verklighet som inte är hennes egen, om en som kanske inte finns. Men nej, finns gör den sannerligen, tyvärr gör den det.

Vi får träffa Sara i två versioner. En som barn, ett överviktigt, annorlunda sådant. Ett barn som har en mamma som inte riktigt orkar med henne, som egentligen inte orkar med livet och en pappa som inte riktigt lyckas fylla ut föräldraskapet själv. Föräldrar som inte heller orkar hålla ihop och som inte alls förmår ge sitt barn den trygghet hon behöver.

Och så den vuxna Sara. Den som lever i ett sanslöst tråkigt förhållande med Johannes. Johannes som är så förstående, så omtänksam, så trygg och så förbannat tråkig. Han som har pengarna, som tar hand om henne. Han som som hon är beroende av. Själv har Sara bara ett vikariat och det är långt ifrån säkert att hon får stanna då det tar slut. Lika så bra det kanske, då jobbet är riktigt, riktigt tråkigt. Samtidigt är ett fast jobb trygghet och trygghet är viktigt.

Vem hasar, hur hasar man av trygghet, vad har trygghet och hasande egentligen med varandra att göra? Alla hasar. Alla lever lite mindre än de skulle kunna. Ingen vågar sträcka ut stegen och ta sig vidare till en plats där de kanske vore lyckligare. De hasar runt i en vardag som är rätt kass, men som de inte riktigt orkar ta sig ifrån.

Saras energi går till exempel åt till att upprätthålla sin fasad på jobbet. Det lyckas ett tag, men självklart behövs energin till andra saker, som att leva till exempel. Sara orkar definitivt inte leva.

Det är här jag börjar fundera på vem som egentligen är vem. Är flickan och kvinnan Sara, eller är kvinnan kanske mamman? Eller är det bara helt enkelt så att flickan, kvinnan och mamman är så sammanfogade av hopplöshet att de inte kan ta sig ur det kravfulla liv som de lever?

Jag vill bara att Sara ska skrika ett “nu fan är det nog” och dra, men förstår att hon inte orkar. Hon är för beroende av tryggheten för att orka annat än att hasa. Hur ska hon som hellre bränner sig än erkänner att hon glömt solkräm på semestern våga erkänna att livet är skit?

Aase Berg tycker att gestaltningen av Sara brister i trovärdighet. Jag tänker att den är helt naturligt vag. Hon är flyktig Sara och jag får inte riktigt klart för mig vem hon är. Jag tror inte ens att hon vet det själv. Hon är lika anonym som dockan på omslaget till boken. Hon är ingen. I alla fall vet ingen vem hon är.

Josefin Holmström efterfrågor hopp, lösningar och alternativ och ja, det önskar jag också. Du hasar av trygghet är nämligen nattsvart, mycket bra men totalt utan hopp. Hon vill också ha en mer luftig text, men där är vi inte ense. Jag tycker mycket om den täta, massiva texten som ger få andningspauser. De bidrar till stämningen på ett effektfullt sätt. Jag hinner andas lika lite som Sara och kanske ger det mig en större förståelse för hur hon mår.

Bokstävlarna tycker som jag att det är en fin debut, Fiktiviteter är glad att hon inte varken har eller har haft det som Sara och Bokbabbel gillar att boken är både vardaglig och wow.

Fasaden skrämmer mig, eller rättare sagt kravet på fasad. Är inte det ett av de värsta kraven i vår tid? Vi ska vara glada och nöjda, helt också snygga och smala. Vi kan möjligen gnälla i fikarummet, men då ska det gnällas på jobbet och chefen, inte på det egna livet för det ska självklart vara perfekt. Finns det några alternativ? Frågan finns på bokens  baksida och jag hoppas verkligen att det finns det. Jag hoppas det både för Sara och alla andra som ruttnar inifrån av  känslor som aldrig får komma ut. Jag tänker på Mrs Dalloway och undrar hur mycket som egentligen hänt.

 

 

Läs också:

En vanlig och ovanlig bok

 

När jag nu fick en intervju med en Augustprisvinnare måste jag självklart se till att följa upp det. Uppföljningen blir en recension av debutboken Om du var jag, som jag nyss läst. På ytan är det en alldeles vanlig ungdomsbok om tjejer i tonåren som är bästa kompisar trots att de är så olika. Olika betyder självklart att en är snygg och populär och en är ful och inte alls populär. Men låt er inte luras av ytan, för se riktigt så enkelt är det inte. Inte alls.

Så här skrev Jessica Schiefauer själv om boken i lucka 23:

Boken börjar när Agnes och Louise snart ska ta studenten. Agnes upplever sig själv som grå och tråkig i jämförelse med Louise, som är rapp i käften, snygg och har lätt för att träffa killar. Kanske lite för lätt, tänker Agnes ibland, men Louise är också den som tröstar Agnes när hon är nere och kan få henne att skratta åt allt som känns jobbigt. Agnes fattar inte riktigt varför Louise vill vara med henne, hon som är så trist, men Louise fixar en lägenhet som de flyttar in i efter studenten och de förbereder sig inför sitt livs första sommar i total frihet.

Så träffar Agnes Hannes. Han ser inte Louise, han ser bara Agnes. Louise börjar bete sig underligt och en dag försvinner hon utan att lämna många spår efter sig. Agnes är uppsugen i relationen med Hannes men när det svalnar slår saknaden efter Louise ned som en bomb. Hon börjar nysta i hennes förflutna och hittar snart ledtrådar som tyder på att Louise levt ett dubbelliv som Agnes inte haft en aning om.

 

Det är Agnes som berättar historien för oss. Hon berättar om lägenheten där hon och Louise bor, om den speciell vänskap de har och hur glad hon är över den. Hon berättar om allt som Louise har, både i form av pengar och prylar, men också av annat som utseende och popularitet. Hon är skitsnygg och alla älskar henne. Hon kan få vem hon vill och hon ser till att få det också. Någonstans finns en liten, liten avundsjuka hos Agnes, men mest berättar hon om kärleken till sin bästa vän. Om det ömsesidiga beroende som de helt klart har av varandra.

Att Agnes skulle vara så himla ful och att ingen vill ha henne är självklart inte sant, men som så många andra tonårstjejer har hon fått för sig det. Att Louise skulle vara så himla säker på sig själv är inte heller sant och det är när stereotyperna luckras upp som det här blir en riktigt intressant historia om en på en gång ärlig och väldigt oärlig vänskap. Jag gillar den skarpt.

Historien om Hampus och Agnes är självklart viktig också, men det som fastnade mest hos mig är just beskrivningen av vänskap. Det ‘är förvånansvärt sällan som författare verkligen problematiserar vänskapen, inte bara beskriver den.

Och så språket. Schiefauers språk är helt klart något utöver det vanliga och får den enklaste händelse att bli riktigt vacker. Jag är helt klart grymt imponerad av sättet hon skriver på redan i debuten. Jag inser också att Pojkarna faktiskt är ett ganska naturligt nästa steg för Schiefauer, hur udda idén ‘n verkar handlar den också om hur yta och insida ibland harmonierar, men lika ofta krockar rejält.

 

 

Läs också:

Läckberg tar sitt ansvar

 

Camilla Läckberg säljer otroligt mycket böcker och hennes serie om Erica, Patrik och de andra i Fjällbacka är en riktig braksuccé. Många läser och många har som hobby att såga det hon skriver. Det är enkla deckare för pöbeln, ingenting för den mer litterära. Och nej, Läckberg är ingen stor språkkonstnär likt Tranströmer, men så läser man kanske inte heller hennes böcker primärt för språket. Istället vill läsaren troligen ha en lättläst deckarhistoria och dessutom få återse de personer man redan läst om i flera andra böcker och där levererar Läckberg helt klart.

Jag behövde något lättläst så här i slutet av året när hjärnan inte riktigt är på topp. Det Camilla Läckberg verkligen kan är att bygga upp en historia med en massa trådar och få mig som läsare att vilja läsa vidare. Som vanligt finns kursiva avsnitt om Änglamakerskan och hennes dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter. En historia som är underhållande, men inte tillför berättelsen i nutid någonting. Inte förrän den kursiva historien möter brottet som står i centrum, en påskmiddag 1974 då en familj försvinner spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka.

Fadern i familjen driver en internatskola för rika pojkar och fem av eleverna finns kvar på skolan över påsk. De blev så klart misstänkta för att ha mördat sin rektor, hans unga fru och hans två vuxna barn, men polisen kan inte hitta några som helst bevis.

Nu är det inte riktigt sant att hela familjen försvinner. Den ettåriga dottern Ebba finns faktiskt kvar och tultar runt det övergivna matsalsbordet med påskmiddagen, då polisen kommer till platsen. En av poliserna har henne boende hos sig en period, men sedan placeras hon i ett fosterhem och adopteras sedan.

Nu är Ebba tillbaka på Valö i sitt gamla föräldrahem som hon och maken Mårten renoverar huset för fullt. De har nyss mist sitt barn och behöver en nystart. Tyvärr blir det inte så lugnt i idyllen som de hoppats. Kanske har det att göra med att de fem eleverna, som var på skolan under påskmiddagen, alla befinner sig i och runt Fjällbacka.

Det som glädjer mig är att Läckberg uppfunnit ett parti i boken som har vissa likheter med vårt nyaste riksdagsparti. Ledaren John är en av de fem eleverna som misstänktes för mordet på Valö och det är tydligt vad författaren tycker om honom och hans partikamrater. Nu har jag aldrig trott att Läckberg på något sätt inte skulle ha just de åsikterna hon uttrycker i boken, men jag är definitivt glad att en bok som når så många har ett sådant tydligt budskap.  Att ha många läsare ger ett stort ansvar och det tar Camilla Läckberg helt klart.

Änglamakerskan är en av Camilla Läckbergs bästa böcker. Lik de tidigare, med de obligatoriska kursiva avsnitten som här är ganska så roliga att läsa trots att de egentligen kan tyckas lite onödiga. Jag stör mig i alla fall inte på dem och det är ett högt betyg. Det är också trevligt att återse Erica och Patrik. Som vanligt lägger Erica näsan i blöt och jag blir lite trött, men kan samtidigt inte låta bli att le lite. Hon kan liksom inte låta bli.

Att Ericas syster Anna får så mycket utrymme kan jag dock tycka är onödigt. Visst är den röda tråden förlorade barn, men jag tycker inte om hennes del i historien. Mest onödigt var väl ändå det gräsliga omslaget på den exklusiva delen av upplagan. I huvudsak är jag dock mer än nöjd med läsningen av Änglamakerskan. Historiens många trådar bind samman riktigt bra och det är helt klart en mycket underhållande bok.

 

 

Läs också: