Tag Archives: Betyg 4

Ingen normal står i regnet och sjunger

Alltså titeln på Sara Ohlssons senaste bok. Jag älskar den. Att döpa en bok till Ingen normal står i regnet och sjunger är precis lika briljant som att välja titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vem som skrivit den där andra boken med fantastisk titel? Sara Ohlsson såklart.

Nu är Sara Ohlsson så mycket mer än en författare som lyckas med sina boktitlar. Innehållet håller nämligen samma klass. På ett sätt är Ingen normal står i regnet och sjunger en ganska enkel liten berättelse, men språket och känslorna gör att det lilla blir något riktigt stort. Det är lättläst och omedelbart, men också normkritiskt utan att vara moralistiskt. Budskapet är klockrent och jag är glad att Ohlsson valt att placera det i en bok som många kan och orkar läsa. Lättläst, men inte förenklat. Det är en ovanlig kombination.

Ella är en ganska så vanlig gymnasietjej, möjligen lite mer genomtänkt och frispråkig. Hon ifrågasätter och bryter normer på ett helt självklart sätt. Så som jag hoppas och tror att fler unga gör. De gymnasieelever jag möter gör det utan tvekan.

Ellas bästa vän är Charlie. De liknas vid Ronja och Birk, vänner som är självklara och alltid finns där för varandra. Det är därför det känns minst sagt lite kymigt för Ella när hon börjar få känslor för samma person som Charlie. Ett ganska klassiskt motiv alltså, i en ganska så nyskapande berättelse. Det är därför jag tycker så mycket om Ingen normal står i regnet och sjunger. 

 

Läs också:

Hemmet är skräck i min smak

Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.

Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.

Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.

Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.

Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.

Läs också:

Om grannfejd i Sydafrika

Jag hörde talas om The Woman next door av Yewande Omotoso när det återfanns på långa listan till Baileys Women’s Prize for Fiction. Berättelsen om de två äldre damerna i Sydafrika och deras konflikt lockade mig. Så läste jag och lärde känna Hortensia och Marion. Lika arga, men i övrigt olika. Hortensia är svart och har varit något av en udda fågel i den fina förorten till Kapstaden. Att Marion inte gillar henne verkar dock mest handla om det hus hon bor i. Hortensia och hennes dödssjuke man bor nämligen i det första hus Marion ritade som arkitekt och det är ett hus hon själv vill bo i. Istället bor hon i grannhuset och det är en av väldigt många saker hon är missnöjd med.

Inledningsvis har jag svårt för dessa bittra och gnälliga damer, men de växer och jag inser att de har sin charm. Deras ovilja att umgås är drivkraften i berättelsen, men självklart tvingas de närma sig varandra. The Woman next door är dock långt ifrån någon sockersöt historia om oväntad vänskap, det är mycket mer än så. Svärtan finns där hela tiden och historien bakom varför de befinner sig där de gör just nu är intressant att följa. Jag gillar också hur Omotoso väver in Sydafrikas politik i sin bok på ett naturligt och bra sätt.

Jag kan tycka att det är synd att Yewande Omotosos bok inte kom med på den korta listan, men jag är glad att jag upptäckte hennes författarskap. Det är kanske det bästa med alla långa och korta listor till diverse priser, att många nya författare blir upptäckta. Omotoso har också skrivit Bom boy, som även den utspelar sig i Kapstaden och jag tycker verkligen att något förlag borde översätta och ge ut hennes böcker.

Läs också:

Åter till Brighton och Roy Grace

Förra sommaren botade jag en lässvacka genom att läsa tre böcker av Peter James på kort tid. Hans polis Roy Grace är en favorit och därför försökte jag bota även årets lässvacka med hjälp av honom. Att läsa en del av en serie och inte behöva lära känna så många nya karaktärer är ofta så himla skönt. Det hjälpte även denna gång, i alla fall tillfälligt och att lässvackan snabbt kom tillbaka kan jag inte skylla på James.

Tills döden för oss samman är Peter James tionde bok om kriminalintendent Roy Grace, verksam i Brighton-Hove. En serie brukar tappa fart efter så många böcker och därför är det extra roligt att det här faktiskt är en av de bästa James skrivit. Egentligen borde det inte vara så spännande, då vi från början vet vem som jagar vem, men spännande är just vad det är. Det handlar dels om fallet Grace och hans kollegor försöker lösa, men också om det som händer i polisernas liv.

I fokus står Red Cameron, en kvinna som träffade sin drömman, men nu gör allt för att komma undan honom. Han heter Bryce Laurent och var den perfekte mannen, tills han blev sjukligt besatt av Red. Namnen stör mig lite ska erkännas, men jag köper det. Jag köper också Bryce Laurents fixering, som beskrivs på ett mycket obehagligt sätt. Det är när Red försöker gå vidare med en annan man som det börjar bli riktigt otrevligt.

Peter James skriver ofta ganska klassiska pusseldeckare, men här är det jakten och polisarbetet som står i centrum. Som läsare vet jag vad som ska hända innan poliserna gör det, vilket bidrar till den klaustrofobiska stämningen. Red försöker leva så normalt det bara går, men det står klart att Bryce minst sagt begränsar henne. Lägenheten hon bor innehåller ett panikrum och hon står under ständig bevakning.

Som vanligt avslutar Peter James med att lösa fallet och därefter bjuda på en riktig cliffhanger. Den här gången är jag ganska säker på att Roy Graces liv kommer att förändras totalt. Mycket sker redan i den här boken, då han gifter sig med sin nya kärlek, men det finns en dödsförklarad fru som smyger omkring i kulisserna och gör spänningen olidlig. De senaste böckerna har jag trott att hennes öde ska avslöjas, men vi får vänta ännu lite till. Kanske, kanske i nästa bok. En bok jag nästan måste läsa på stört, då den tillfälligt återvunna läslusten försvunnit igen.

 

Läs också:

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter är en liten bok med stort innehåll. På ett annorlunda sätt får vi uppleva en mans sorg efter att ha mist sin fru. Han försöker att fortsätta leva trots den fruktansvärda förändring som han och hans barn utsatts för. Att oväntat mista en älskad gör livet svårt att hantera. En dag ringer det på dörren och sorgen, i form av en fjäderklädd fågel, träder in i deras liv. Kråkan finns där i det så kallade livets upp- och nedgångar och hur irriterande den än må vara ger den någon slags styrka. Vi får höra faderns röst, pojkarnas och även kråkans. Tillsammans bildar de någon slags helhet. Så mycket helhet som sorgeprocessen kan vara.

Jag känner mig lite obildad, men jag visste inte att även Ted Hughes skrivit en bok om sorg och döpt den till Crow. Det gör Porters bok ännu mer imponerande och fascinerande. Att det dessutom är en debut gör att jag förväntar mig storverk i framtiden.

Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt liknar inget annat jag läst. Ibland får jag läsa den som poesi och njuta av orden, snarare än att försöka förstå allt. Det gör läsupplevelsen annorlunda, men också väldigt fin. Det finns något meditativt i Porters ord och jag imponeras mycket av hur Marianne Tufvesson översatt dem.

 

Läs också:

The Chalk Pit

Att läsa en bok av Elly Griffiths är som att återse en grupp vänner. Jag tycker verkligen om Ruth Galloway och jag är glad att hon verkar ha landat i sig själv. Vikt- och utseendenojorna har avtagit rejält, faktiskt nästan försvunnit helt. Jag är också förtjust i Harry Nelson, Cathbad och hans familj. Det är också roligt att Ruths dotter börjar bli äldre och utvecklas till en riktig personlighet. I den här boken spelar hon teater med polisen Cloughs fru.

Egentligen är det kanske inte världens bästa deckare sett till spänningsfaktorn, men det är välskrivet och många gånger väldigt trevligt. Senaste boken The Chalk Pit är faktiskt riktigt spännande, både gällande fallen som Nelson och hans kollegor arbetar med och karaktärernas privatliv. Dessutom är balansen bra och Ruths inblandning i fallen logisk, vilket inte alltid är fallet.

Under Norwich finns ett tunnelsystem och när en av dessa tunnlar grävs ut hittas delar av ett skelett. Ruth kallas dit för att undersöka dem, men det visar sig att de inte alls är så gamla som man kan tro. Samtidigt försvinner flera hemlösa personer och ryktet går att de ”gått under jorden”. Nelson blir satt på fallen och polisen söker efter ett underjordiskt samhälle för hemlösa, som först verkar vara något av en myt. Intrigen är intressant ur ett socialt perspektiv och jag engagerar mig verkligen i fallen. Faktiskt är det ganska så skönt att vi håller oss i nutiden.

I sommar kommer boken på svenska och heter då Dolt i mörker. Läs den, men läs inte bara den. Griffiths böcker är verkligen en serie som ska läsas i ordning. I sommar ska jag lyssna på Elly Griffiths på Crimetime Gotland. Det ser jag verkligen fram emot.

 

Läs också:

Elin Lucassi utreder synden

Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför ”att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.

Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.

Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller ”(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.

Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.

Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.

Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en ”samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.

Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.

 

Läs också:

Min bästa väns fru

På Lavender Lits hemsidan beskrivs Peo Bengtssons karaktärer som ”människor som både behöver en klapp på kinden och en spark i röven.” Så är det verkligen med huvudpersonen i nya boken Min bästa väns fru. Svante heter han Bengtssons nya antihjälte. En ganska misslyckad författare, men mer lyckad familjefar och make. När vi träffar honom är det sommar och han är på väg till bästa vännens sommarhus, eller hipstertorp som Svante lite föraktfullt kallar det. Han är lite missunnsam den gode Svante och driver med Hennings och Karens torp. Detta trots att han får åka dit på semester varje sommar.

Från utsidan verkar Henning och Karen vara det perfekta värdparet och när Svante kommer dit med sin ganska så perfekta fru och sina ännu mer perfekta barn till det perfekta torpet borde allt vara sådär rosenskimrande. Inte för att Svante skulle beskriva sin familj som perfekta. Det är liksom inte hans stil. Visst är han glad att han är gift med Cecilia. De har det riktigt bra. Med sina flickor Majken och Fanny har de skapat en fin familj. En familj han inte skulle vilja vara utan. Ändå verkar han gilla att vara sådär lite lagom missnöjd med livet och han drömmer sig bort till ett annat liv. Det grönare gräset lockar.

Svante och Henning har varit vänner länge. Ändå känns det lite märkligt att vara i hans torp ännu en sommar. Det är inte det att Svante inte tycker om Henning. Tvärtom är de riktigt goda vänner. Svante värdesätter verkligen deras vänskap och egentligen även den traditionella sommarsemestern. Det är bara det att han också tycker väldigt mycket om Hennings fru Karen. Ibland nästan mer än sin egen fru. Det är dock inte hans kärlek till sin bästa väns fru som förstör semestern, utan den ganska obehagliga fråga som hans bästa vän och hans vackra fru ställer till Svante. De vill ha något av honom och han vet inte om han är redo att ge dem det.

I Peo Bengtsson skildrar som få andra äktenskapets svårigheter, utan att för den delen fastna i svärtan. I debuten Kärleken passerade här en gång blir Samuel lämnad av sitt livs kärlek. I förra bok Vara Frank skakar ett äktenskap i fogarna när Frank blir kär i kollegan Mårten. Boken mellan dem heter Så länge du är min syster och den har jag inte läst. Ännu. Vad jag kan läsa mig till är det där syskonrelationen som står i centrum och hur den påverkar och påverkas av förhållanden. Med tanke på att Min bästa väns fru har recensionsdag idag är det syskonboken som får bli nästa möte med Bengtsson. Det lär inte vara det sista.

Läs också:

Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mamma är död. Det har gått 733 dagar, men saknaden är fortfarande stor. Att tiden läker alla sår menar Jessie är skitsnack. Hennes pappa, som var tillintetgjord av sorg, verkar dock ha gått vidare. Han träffade Rachel på internet och nu är de gifta. Jessie och hennes pappa flyttar från Chicago, till hennes flotta hur i Los Angeles. Där finns också Theo, som mist sin pappa och definitivt hade klarat sig utan en ny sådan, för att inte tala om en ny syster.

Vi träffar Jessie när hon just ska börja i sin nya skola. Av Theo får hon inget stöd, vilket hon visserligen inte räknat med heller. Istället är det en helt okänd person som stöttar henne. Hen heter Någon Ingen och skickar anonyma mail. Först blir Jessie irriterad och nästan rädd, men sedan börjar de skriva mer och mer till varandra. NI blir en vän i nöden och Jessie skulle gärna vilja veta vem det är. Det får hon inte, men hen tipsar om att Jessie borde bli kompis med Adrianna, som kallas Dri, och det blir hon. Andra nya bekantskaper är Ethan, även kallad Batman, som Jessie ska göra ett lyrikprojekt med, Liam, som jobbar i samma bokaffär som Jessie och Caleb, som spelar i samma band som Liam. Och så finns ju NI såklart. Med hen leker Jessie ”berätta tre saker jag inte vet om dig” och trots att hon inte vet vem Ni är, blir hen väldigt viktig för henne.

Tre saker jag inte vet om dig är Julie Buxbaums första bok för ungdomar och unga vuxna. En fin historia om konsten att börja om och att våga lita på att det faktiskt går. Jessie är en trevlig bekantskap och jakten på NI är riktigt charmig. En bra bok för ungdomar, men också för vuxna. De teman som tas upp är helt klart allmänmänskliga. Att det är en ganska förutsägbar bok på många sätt spelar ingen roll alls. Faktiskt tycker jag att den är tillräckligt oförutsägbar för att kännas unik.

Läs också:

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Läs också:

« Older Entries