Tag Archives: Betyg 4

Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farbror beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men den utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

Jag fann dig

Lisa Jewell är en författare jag följt länge och jag har tyckt om de allra flesta av hennes böcker väldigt mycket. Däremot har jag inte varit övertygad om att den sväng mot spänningslitteratur som hon gjort det senaste varit rätt väg att gå. Senaste boken Jag fann dig är dock en riktigt bra och välskriven historia, som också är spännande. Är det den här sortens spänning Jewell vill skriva så är jag helt med på tåget. Hennes fina personporträtt i kombination med en rad hemligheter är ett vinnande koncept.

Jag fann dig utspelar sig i två tider 1993 och 2013. Den senare handlar om en man som tappat minnet, en ensamstående mamma som förbarmar sig över honom och en nygift kvinna vars man inte kommer hem efter jobbet. Det är den jag tycker mest om att läsa, främst för att Alice, mamman som öppnar sitt hem, är en karaktär som är lätt att ta till sig. Mannen hon hittar kallar hon Frank, men han vet inte alls vem han är och varför han tappat minnet.

Lily heter den unga kvinnan som just flyttat till London tillsammans med sin make sedan tre veckor. Varje dag ringer han när han är på väg från jobbet och berättar hur mycket han älskar och saknar henne. Det gör han även den dag då han efter samtalet försvinner spårlöst. I sin jakt efter Carl, som maken heter, får hon information som hon helst hade velat vara utan.

Tjugo år tidigare befann sig en familj på semester i den lilla byn vid havet där Alice bor. De har hyrt samma stuga i Ridinghouse Bay, East Yorkshire många somrar och barnen som då var små har nu blivit tonåringar. Kirsty är femton och hennes bror Gray är sjutton. Den här sommaren vill de vara på vilken annan plats som helst än den fuktskadade stugan i det lilla tråkiga samhället. När Kirsty träffar en jämngammal kille får de i alla fall lite sällskap.

Att något händer sommaren 2003 som får betydelse även i den nutida berättelsen är självklart, men även om det är ett ganska uttjatat grepp tycker jag att Jewell lyckas att bibehålla spänningen på ett snyggt sätt. Det tar ganska lång tid innan vi får veta exakt hur allt hänger ihop. För mig är det den bästa bok jag läst av Jewell sedan Fågelburen och jag hoppas att hon fortsätter så.

Läs också:

Och blomstren dö

Titeln till Rebecka Edgren Aldéns andra spänningsroman kändes så bekant, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför. Så dyker texten till En vänlig grönska upp i boken och allt blir glasklart. Allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, så går texten, men i Och blomstren dö blir det tydligt att tiden inte alls fördriver allt. Snarare är det så att det förflutna alltid är närvarande.

Det är sommar och Gloria har bara varit ihop med Adam i några månader, när han bjuder med henne till sin familjs sommarställe på Ekudden. Att tillbringa två veckor med hans familj gör Gloria skräckslagen, men hon följer självklart med. Det handlar inte bara om att umgås med familjen, utan också om själva platsen. Även Gloria har nämligen spenderat flera somrar på Ekudden och faktiskt kände hon Adam och hans bror Karl redan som tonåring.

Glorias mamma Rita startade ett kvinnokollektiv på ön och kollektivhuset står fortfarande kvar tjugo år senare. Då sågs de som märkliga vänstermänniskor och det är vad Karl verkar tycka om Gloria fortfarande. Speciellt då de börjar diskutera kvotering av föräldraförsäkringen under middagen. Samtidigt försöker han flirta i smyg, något som ger Gloria obehagskänslor.

Tillbaka på ön tänker Gloria självklart en hel del på det som hände den sista sommaren hon var där. Om bråken mellan kvinnorna i kollektivet, om Jimmy som körde ihjäl sig, på Johanna och hennes tvillingbror Robin och alla andra hon umgicks med då. Återblickarna är bra och kopplingarna till sommaren som pågår är relevanta, vilket inte alltid är fallet när två tidsperspektiv ska samsa i samma bok.

När jag upptäckte Rebecka Edgren Aldén hade hon just skrivit boken Skriet från kärnfamiljen och budskapet från den förs nu vidare genom Gloria, som verkligen är en karaktär jag tycker mycket om. Jag gillar hur politiken smygs in och hur klassperspektivet hela tiden finns under ytan. Riktigt snyggt är det också med hänvisningen till författaren Nora i Den åttonde dödssynden.

Jag tycker verkligen om Och blomstren dö. Det är en välskriven bok och trots att en lite väl vanlig kliché slinker igenom kan jag lätt förlåta det, då helheten är så bra. Jag gillar den smygande, obehagliga känslan och det faktum att handlingen utspelar sig på en begränsad plats som en ö är. Många brukar tala om den svåra andra boken, men för Rebecka Edgren Aldén verkar det inte alls svårt. Jag utgår ifrån att det blir en tredje spänningsroman och hoppas då att frågor om jämställdhet blir ännu tydligare.

Läs också:

Mitt (inte så) perfekta liv

Det handlar om yta. Att visa upp en lyckad fasad. Kate Brenner är riktigt duktig på det. Hon får sitt liv i London att framstå som fantastiskt i sociala medier, när det egentligen inte alls är vad hon förväntat sig. Verkligen ingenting alls. Jobbet är ganska så tråkigt. Hon får inget ansvar och chefen behandlar henne totalt respektlöst. Hon bor i ett litet och fult rum, har få vänner och ett ganska så innehållslöst liv.

Lite bättre blir det när hon träffar en charmig man på kontoret, men det blir inte mycket med det. Istället får hon sparken och åker hem till sin pappa och hans nya fru för att slicka sina sår. Pappan som är expert på märkliga projekt håller på att utveckla en lyxig tältcamp och Karen gillar faktiskt idén. Hon upprätthåller fasaden om det perfekta londonlivet, men hittar på en tjänstledighet och engagerar sig i det nya familjeprojektet.

När Sophie Kinsella är bra är hon verkligen bra. Underhållande och charmigt, med en hel del förvecklingar,  som i senaste boken Mitt (inte så) perfekta liv. Ibland är det precis vad jag behöver. Inget direkt motstånd, utan bara en trevlig bok som roar för stunden. Vissa skulle kanske rynka på näsan åt Kinsella, men jag skulle säga att hon tillhör de bästa i genren och det är en genre som fyller ett behov hos mig, på samma sätt som böcker av nobelpristagare gör det. Mitt (inte så) perfekta liv är välskriven och rolig, men med en allvarlig underton som jag uppskattar. En av de bästa böckerna Kinsella skrivit.

Läs också:

Måste Carpa

Sista semesterdagen innan helgen och jobbstart på måndag. Nu är det hög tid att Carpa. Att fånga dagen, Carpe Diem, uttjatat uttryck om något och när Lisa Ewald tar sig an uttrycket i fantastiskt roliga Måste Carpa skrattar jag så jag gråter. Ibland är det så ironiskt att jag funderar på om det verkligen är ironi det handlar om eller blodigt allvar. I förlagets beskrivning av boken står följande ”Dom säger att det bara är en bok – men det är en helt ny värld.”  vilket skulle kunna stödja teorin om det blodiga allvaret. Vi får nämligen en kurs i chakrameditation som löper som en röd tråd genom boken. Det gör också den söta lilla tjejen som syns på omslaget som en poster på ett elskåp. Totalt oskyldig, men ändå inte.

Ewald skildrar ämnen som ”varför det är så himla svårt för folk att se skillnad på kvinnliga artister och kvinnor över huvud taget” och man kan verkligen fundera över varför kvinnor alltid ska klumpas ihop. En recension med rubriken ”Jan Guillou, Jonas Hassen Khemiri, Leif GW Persson, Jonas Gardell, Olika böcker” om den manliga författarboomen sätter verkligen huvudet på spiken. Även ungdomsböcker brukar klumpas ihop i en recension, både målgruppen och det faktum att författarna ofta är kvinnor torde vara orsaken till det. En recension likt den Ewald satt ihop kommer vi däremot aldrig att skåda.

En annan fundering handlar om varför så många väljer att inte rösta på det parti de tycler är bäst, utan istället taktikrösta på något annat parti. Serien handlar om FI! och förflyttar oss till 2054 och de samtal vi kan komma att ha med unga då. Vad gjorde vi egentligen då vi hade en chans att påverka. Vi kan också påverka våra familjeliv genom att dela mer rättvist på föräldraledigheten, inte bara i anslutning till semestern. Allt är förvisso politik, men Ewalds bok är inte främst politisk. Däremot gör hon intressanta iakttagelser av vår samtid både i enrutingar och längre serier.

Jag tycker verkligen om Ewalds stil. Hennes färgglada och ibland ganska brutala kvinnoporträtt blandas med det söta och gulliga. Ibland får orden uttalas av barbiedockor och kändisar i fotokollage. Blandningen är snygg och ger liv åt boken. Ewald var bra redan i debuten Allt kommer att bli bra, som jag kallade ful (på ett bra sätt) och rolig, men Måste Carpa är bättre och bredare. Jag känner mig inte riktigt lika gammal när jag läser och för mig är det ett bra betyg.

Läs också:

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Läs också:

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

Läs också:

Kolibri — första boken om Anna Fekete

Kolibri är Kati Hiekkapeltos första bok i serien om polisen Anna Fekete, en bok som är en vanlig, men samtidigt ganska ovanlig deckare. Vanlig för att det är en klassisk polisdeckare med ett omaka par i centrum och klassiska pusseldeckarelement, men ovanlig då Fekete är en ovanlig karaktär som vågar säga och göra ganska obekväma saker. Visserligen är trenden med coola kvinnliga poliser med ett mörkt förflutet och lite för mycket alkohol innanför västen inte direkt en ny trend, men jag tycker ändå att Fekete är ett uppfriskande element i en aktuell och politiskt modig bok. Att hon i barndomen flytt från forna Jugoslavien, har en bror vars kompisar hamnat lite snett och dessutom en partner som är riktigt rasistisk gör hennes liv intressant att läsa om, om än kanske inte lika intressant att leva.

Anna Fekete får en tjänst i norra Finland, i staden där hon växte upp och flyttar då tillbaka till den förort hon då bodde i. Hon är ny, men samtidigt densamma. Att hon inte är finsk ”på riktigt” är något hennes partner Esko har koll på och han gör ingenting för att dölja sina rasistiska åsikter. När Anna parallellt med huvudfallet vill utreda en ung invandrarflickas som hon tror hotas av hedersförtryck får han lufta alla sina fördomar.

Huvudfallet handlar även det om en flicka som utsatts för våld och dödats under en joggingtur. På henne hittas ett billigt smycke med en azteksymbol. När fler personer dödas på samma sätt verkar det vara en seriemördare i farten. Ni hör, det låter som vilken deckare som helst, men luras inte av det. Kati Hiekkapelto lyckas hitta balansen mellan det klassiska och det nyskapande. Största behållningen är dock huvudpersonen Anna Fekete och hennes liv. Det vill jag gärna läsa mer om och är brottsutredningarna lika spännande och välskrivna kan jag absolut läsa om fler sådana också.

 

Läs också:

Hennes nya namn

Hennes nya namn är andra delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett om vännerna Elena och Lila. Den tar vid där första delen slutar och den nygifta Lila står i centrum. Redan på bröllopet inser hon att hon gjort ett misstag och äktenskapet med Stefano Caracci blir inte lyckligt. Visserligen ger namnet Carraci henne fler möjligheter, men när hon vill använda dessa möjligheter kallas hon trotsig. Istället för att drömma om en skoaffär borde hon göra allt för att bli mamma. Det som är en kvinnas uppgift. Lila är 16 år, men hennes liv är redan förutbestämt.

Elena har en helt annan frihet och väljer att studera vidare. Visserligen har även hon en pojkvän från kvarteret och visst tänker i alla fall han att det vore vettigt att stadga sig, men Elena längtar bort. Hon lämnar sina barndoms kvarter bakom sig mer och mer, vilket hon visar med sitt språk. Elena talar nu en vårdad italienska och den napoletanska som hon tidigare talat har hon lämnat bakom sig. Ändå är det som att hon aldrig hör till den nya miljö hon hamnat i, hur mycket hon än anstränger sig.

Kanske kan kärleken till Nino bli vägen till ett annat liv. Han representerar allt som Elena vill ha, främst intellektuellt, men hon lockas också av hans familj och den akademiska status de besitter. När Lila blir gravid igen efter flera missfall får hon rådet av läkaren att resa till havet och hon erbjuder Elena betalt för att följa med. Elenas villkor är att de åker till Ischia där även Nino ska tillbringa sin sommar. Det blir en avgörande resa på väldigt många sätt.

Jag var inte helt förtjust i Min fantastiska väninna, första boken om Elena och Lila, kanske för att böcker som handlar om barn och barndom sällan är min kopp te. Jag tyckte dock om den tillräckligt mycket för att läsa vidare och jag är glad att jag gjorde det. Hennes nya namn är bättre på så många sätt. Lite pratig och kanske lite väl fylld av tonårsångest, men ärlig och gripande. Främst är jag nyfiken på hur det går för Lila, som är den som intresserar mig mest. Elena är ännu så länge inte alls lika intressant, men förhållandet mellan de två är det definitivt.

Läs också:

Half Bad — Ondskans son

På Bokmässan 2015 ordnade Kulturkollo ett fantasymingel i Bokbloggarrummet och jag förstod ju att det var bra författare, det hade Carolina sagt och Carolina kan det där med fantasy, men jag insåg inte hur stora de var förrän långt senare. Jo Salmson kände jag till, för hennes böcker hade vi läst tillsammans jag och grabbarna O, men jag kände inte till varken Laini Taylor, Siri Pettersen eller Sally Green. Så här efteråt kan jag inte riktigt tro att vi (läs Carolina) lyckades få dem att komma, men klart är att de hade riktigt roligt.

Någonstans i bakhuvudet fanns ändå namnen och när Lillebror O ville ha tips på nya böcker kom jag ihåg minglet och att Sally Greens böcker hade verkat spännande. Alltså läste han första boken Half Bad — Ondskans son och älskade den. Även Storebror O hängde på och de slukade båda hela trilogin. Ofta tänker jag att jag ska läsa de böcker mina barn läser så att vi ska kunna diskutera dem, men det blir sällan så, kanske främst för att fantasy inte riktigt är min grej.

Så åkte jag till LitteraLund i våras och såg Sally Green intervjuas av Johanna Lindbäck och insåg att det här var en författare att förälska sig i och raskt klickade jag hem första delen om Nathan på min Kindle. Sedan började jag läsa, fastnade inte riktigt, tog ett uppehåll, men gjorde sedan ett semesterryck och älskade.

Huvudpersonen i Half Bad heter Nathan och är till hälften vithäxa och till hälften svarthäxa. Berättelsen börjar i mitten, när Nathan sitter fångad i en bur, men låter oss sedan följa med tillbaka till hans tidiga tonår och möta hans familj och vänner i en värld som liknar vår egen, men är befolkad av häxor i olika varianter. Bäst är att vara vit häxa, som Nathans mor och resten av hans familj är. Själv är han dock frukten av den kärlekshistoria (?) som modern hade med svarthäxan Marcus, mäktigast av alla onda häxor.

Anledningen till att Nathan fängslas är att hans sjuttonårsdag närmar sig. Det är då hans ska få sina gåvor, som alla häxor får just denna födelsedag. Frågan är bara vem som ska ge honom dem och om det kommer att visa sig att hans vita eller svarta sida är den mäktigaste. Både före och efter fångenskapet påverkas Nathans liv av flykt, främst bokstavligt, men också bildligt. Han flyr för att överleva, men kan inte undgå sitt öde. Just flyktens påverkar på människor och hur post-traumatisk stress fungerar var det Sally Green gjorde mest research kring innan hon började skriva. Jag tycker verkligen att hon lyckas skapa en realistisk huvudperson som inte självklart är ond eller god, men som du som läsare alltid håller på.

Jag förstår varför grabbarna O gillade trilogin om Nathan så mycket. Första delen är verkligen spännande och jag kommer definitivt att läsa vidare för att få veta hur det går. Roligast var ändå de samtal vi hade om boken under min läsning. Riktigt roligt. Nu är Half Bad inte bara böcker för unga, utan en intressant skildring även för vuxna. Faktiskt påminner Half Bad lite om klassikern 1984 som jag just avslutade, vilket också påpekas av förlaget Semic. Sally Green har skapat en klaustrofobisk värld, där det inte går att gömma sig från Rådet, de mäktigaste vita häxorna som vill kontrollera honom.

 

Läs också:

« Older Entries