enligt O

Om Downton Abbey och vänskap

By enligt O | 2013/06/08 - 08:09 | Chick-lit

Jag har verkligen varit helt slut de senaste veckorna och det syns på läsningen. I år har tempot varit ganska bra, men de böcker jag läst har varit av den lättsamma sorten. Det betyder definitivt inte att jag läst dåliga böcker, tvärtom har jag läst böcker som passar mig perfekt just nu.

När en bok med titeln While we were watching Downton Abbey kostar mindre än 6 dollar är det ganska naturligt att nämnda bok hamnar i en Kindle app. En perfekt bok för en trött hjärna helt klart. Författaren Wendy Wax tar oss med till Atlanda och det mycket lyxigt lägenhetskomplexet the Alexander. Ett hus med portvakt och fina sällskapsytor.

Vi får träffa författaren Claire som sliter med sin tredje roman och trots att hon bestämt sig för att skriva på heltid får hon inte ur sig ett ord. Hon saknar sin dotter som just börjat collage och känner inte alls att hon lever sin dröm.

Brooke är ensamstående mamma och lägenheten är hennes skilsmässopresent från den före detta maken. Han visar mycket lite intresse för deras gemensamma döttrar och mer för sin nya Barbie-flickvän.

Sist i det som ska bli en tajt trio är Samantha som varit gift i 25 år och borde vara lycklig. På pappret har hon nämligen allt, men i verkligheten är hon mest rädd för att hennes nu vuxna syskon ska ställa till det för sig och för att hennes på ytan så fina liv ska krackelera.

När Edward, husets portvakt, startar en tv-klubb där ett stort gäng kvinnor i huset tittar på Downton Abbey tillsammans, möts de tre kvinnorna och självklart blir de vänner. Det här skulle kunna vara en bok som alla andra, mönstret känns igen, men tack vare alla referenser till en av mina absoluta favoritserier blir det en riktig höjdare. Det låter så extremt trevligt att ses en gång i veckan och dricka drinkar, se på Downton Abbey och sedan diskutera avsnittet över en kopp te.

För ja, det krävs nog att du är ett fan av Downton Abbey för att du ska uppskatta den här boken, som visserligen är en rapp och välskriven underhållningsroman, men som blir bra mycket tack vare Downton Abbey. Min längtan efter säsong 4 är knappast mindre efter läsningen, men mitt sig efter att se om alla avsnitt har blivit ännu större. Ett sommarprojekt kanske?

Läs också:

Att hålla sig på rätt sida gränsen

By enligt O | 2013/06/02 - 12:54 | Romaner

5 Comments

Jag var lite osäker då jag började läsa Livet efter dig av Jojo Moyes, då jag efter att ha läst baksidestexten insåg att det här kunde vara en riktigt bra och känslofylld roman, eller en överdriven pekoral. Ung kvinna börjar jobba som assistent åt förlamad och bitter ung man. Lite som En oväntad vänskap där en ung förortskille totalt förändrar livet för en äldre, förlamad och väldigt bitter man.

Vad är det då som gör att Livet efter dig håller sig på rätt sida gränsen och blir en bra roman?

En stor anledning är Moyes sätt att skriva. Det är rappt och engagerande istället för sentimentalt. Hon tror på sina karaktärer och låter dem agera som verkliga människor. De gör inte alltid rätt, men de gör alltid det som de behöver göra i just det ögonblicket.

Lou, som är den unga kvinnan som blir assistent åt Will är en person som det är svårt att motstå. Hon har så mycket energi att det inte går att värja sig, inte ens Will kan det till slut trots att han minst sagt gör sitt bästa. Will är nämligen så bitter att det definitivt inte är lätt att få hans fasad att spricka.

Egentligen är det Wills mamma som vill ha Lou som sin sons assistent. Hon hoppas att Will ska återfå sin lust att leva med nytt, trevligt sällskap. Till skillnad från Driss i En oväntad vänskap är hon anställd mer som sällskapsdam. Det finns nämligen också en sjukvårdare som sköter Will.

Livet efter dig är på många sätt en utvecklingsroman och den största förändringen genomgår Lou. Hon kommer att ifrågasätta hela sitt liv, sin relation till föräldrarna och pojkvännen och synen på sig själv och sin egen förmåga. Även Will genomgår en förändring men han har redan sett till att dessa förändringar inte kommer att påverka hans liv trots allt.

Jag är glad att jag läste Livet efter dig, då det var precis vad jag behövde just nu när hjärnan (och även hjärtat tyvärr) går på högvarv så här vid terminens slut med allt vad det innebär. Tack syrran för julklappen som fick mig att både skratta och gråta.

Läs också:

Att göra det enda rätta

By enligt O | 2013/05/31 - 07:33 | Romaner

1 Comment

Tre kvinnor står i centrum i Susanne Bolls nyutkomna bok Det enda rätta. Det är den äldre onkologen Helmi som tröttnat på att ge människor dödsbud, psykologen Maria som försöker förtränga en knöl i bröstet och förskolläraren Isabelle som egentligen är rätt nöjd med livet, men suktar efter en gammal kärlek. De två första hör ihop via knölen och Isabelle tar hand om Marias barn om dagarna. Det är december, julen stundar och vi får följa kvinnorna och deras närmaste under några veckor.

Susanne Boll skriver med ett väldigt flyt och det är lätt att engageras av hennes historia. När jag förstår att någon finns under sängen i Marias sovrum blir jag livrädd, jag svär högt åt Helmis knäppa inställning till sitt yrke och önskar att Isabella ska ta sitt förnuft till fånga. Det är svårt att skriva mer om handlingen här, då jag inte vill avslöja för mycket. Varje liten pusselbit har betydelse.

Ska jag kritisera något i denna spännande historia är det att Isabelles historia, som visserligen är intressant, hänger lite utanför. Hon är värd en egen bok. Egentligen är Maria det också. Och en bok om Helmi hade blivit något av det mest ovanliga på den svenska bokmarknaden. Men nu finns de alla tre i samma bok och jag läser deras historier i ett svep. Bolls driv gör att läsningen flyter på otroligt bra.

Jag har svårt att placera in Det enda rätta i en genre. Den beskrivs som en psykologisk relationsroman och det är en ganska bra etikett. Alltså placerar jag den under fliken romaner. Och det är en läsvärd sådan. Men vad betyder egentligen omslaget?

Läs också:

Från panik till längtan efter mer

By enligt O | 2013/05/29 - 07:16 | Romaner

6 Comments

När jag läst de första sidorna av Solviken av Annika Estassy var jag lite lätt panikslagen. Vi har talat om det förr, det svåra men nödvändiga i att såga vid behov och hur tråkigt (och faktiskt även svårt) det är att gör det med stil. Att såga en svensk debutant känns aldrig bra. Att såga en bok av någon en träffat ett par gånger och dessutom lovat en ärlig recension är riktigt illa.

Det var något i stilen som störde mig, men när jag nu bläddrar tillbaka har jag svårt att komma ihåg vad det egentligen var. Kanske den lite trevande presentationen av karaktärerna och det faktum att de var så många. Men jag läste vidare och det tog inte många sidor till innan jag började gilla både Marie, Niklas och de flesta andra riktigt mycket. Det är bra att Estassy väljer att fokusera på de två huvudpersonerna efter inledningen, men faktiskt också bra att det finns fler personer i berättelsen. De fyller alla en funktion och ingen blir den utfyllnad jag befarade.

Marie fyller snart fyrtio och trots att vi lever helt olika liv finns det mycket i henne jag kan identifiera mig med. Hennes längtan efter sammanhang inte minst. Den kände jag ofta då jag var yngre. Marie har väntat längre på att hitta ett sammanhang där hon får växa och förhållandet med en äldre och gift man har inte direkt förbättrat hennes självkänsla. När hon ärver Solviken, en stuga i Roslagens skärgård, från faster Greta blir huset navet i det nya liv hon vill skapa åt sig själv.

I det nya livet finns ingen plats för en gift man, utan istället inleder hon en kort flört med Gabriel. Nu visar det sig att det istället är hans kompis Niklas som är mer lik henne, men hans före detta fru tycker inte alls att det är en bra idé att pappan till hennes dotter går vidare. Det blir en del förvecklingar, precis som det säkert blir när människor runt fyrtio med mycket i bagaget ska hitta nya former för att umgås och älska. Ingerun har också läst och reagerar på att Niklas förra fru Ylva är så ensidigt negativt beskriven. Jag förstår vad hon menar, men håller inte riktigt med. Istället tycker jag vansinnigt synd om Ylva, som verkar vara så väldigt olycklig. Tänk om hon bara kunde låta någon hjälpa henne. Jag håller däremot med Ingerun om att i alla fall Marie kanske borde tänka sig för ibland, som att inte lägga upp bilder på Niklas, hans dotter Ebba och Marie själv på sin blogg. Klart som katten att det sticker i Ylvas ögon. Vem hade inte blivit upprörd av det?

Solviken har av många kallats chick-lit, men jag är osäker på den benämningen. Mognare karaktärer, en långt ifrån glassig miljö och sättet händelserna utvecklar sig gör att jag snarare skulle kalla det här för en relationsroman. Kanske något för dem som lite vuxit ifrån mer ungdomlig chick-lit, men ändå vill ha något bra och underhållande i solstolen. Eller är det kanske till och med romance? Är för dålig på genren för att kunna uttala mig. Många förvecklingar, mycket kärlek, många svek och en stor portion humor. Jag kommer på mig själv med att läsa Solviken snabbare och snabbare och i slutet blir jag besviken. Inte för att det är ett dåligt slut, men för att jag måste lämna Marie, Niklas och de andra. Jag vill veta mer och tycker allt att det är upplagt för en fortsättning. Eller vad säger du Annika?

Så det som började med pannkaka blev väldigt snabbt en klart skinande sol. Jag är övertygad om att Solviken kommer att nå många läsare och det visade sig vara precis den bok min trötta hjärna behövde just nu.

Läs också:

Loe i Kiev

By enligt O | 2013/05/26 - 14:57 | Romaner

2 Comments

Jag har helt glömt att skriva om vår förra bokbubblarbok som var Döden och pingvinen av Andrej Kurkov, en bok som gillades av alla utom en. Ett ganska bra betyg alltså. Om du gillar Erlend Loes absurda humor kommer du också att gilla Kurkovs sätt att skriva. Den här historien är så absurd att Loe nästan ligger i lä och det gillar jag skarpt. De mest galna saker beskrivs på stort allvar och kontrasten blir effektfull.

Kurkov tar oss med till Kiev, huvudstad i ett land som verkar vara hur korrupt och våldsamt som helst. Ett actiondrama som påminner om Tarantinos filmer där det faktiskt går att sympatisera även med de mest hemska figurerna. Huvudpersonen Viktor bor ensam med en pingvin som heter Misja. Den väldigt ensamme och buttre Viktor får en vän i Misja och senare fylls hans lägenhet ytterligare då en flicka lämpas där av sin far.

En dag får Viktor erbjudande om ett nytt jobb som går ut på att skriva nekrologer om mycket kända personer så att tidningen kan spara dem för framtiden. Han får vissa direktiv av sin chef om vad de ska innehålla och klart är att de inte enbart ger en positiv bild av den omskrivna personen. Viktor uppmanas att avslöja saker som de mycket kända personerna definitivt inte vill att andra ska få reda på.

Som sagt en riktigt absurd historia och en mycket läsvärd sådan. Tydligen finns det en fortsättning som heter Pingvin försvunnen, som jag definitivt kan tänka mig att läsa om ett tag. Jag tror inte att jag orkar med en till bok om Viktor just då tempot i hans liv är så enormt högt.

Läs också:

Läskigt Koppel!

By enligt O | 2013/05/12 - 11:50 | Thrillers

2 Comments

Jag gillar verkligen Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Liksom hans tidigare böcker är det en tunn sak med ett sparsmakat språk och den här gången med ett mycket obehagligt innehåll. Ännu hemskare än förra boken Kommer aldrig mer igen, trots att den inte alls är blodig, eller kanske just därför. Kom ska vi tycka om varandra är Koppels andra thriller i en planerad trilogi och jag tycker att han håller bra i genren.

Det är även denna gång en kvinna som är offret. En kvinna som är otrogen. Om man vill läsa Koppels två thrillers som ett moraliskt inlägg skulle det inte vara allt för långsökt att tänka att budskapet till otrogna kvinnor är ganska tydligt. Det går nämligen rejält illa både för Ylva i förra boken och för Anna i den här.

Anna träffar en ung man på en konferens och kan inte låta bli att gå till hans rum senare på kvällen, trots att en röst redan där viskar att det hon gör är fel. Men Erik är ju så lockande och en gång är ingen gång, eller? Knappast. Självklart. Koppel skruvar en till synes “vanlig” otrohetsaffär ett antal varv tills det blir riktigt, riktigt obehagligt. Erik är nämligen inte en helt vanlig reklamare, utan en minst sagt annorlunda person. Han blir helt fixerad vid Anna och tänker definitivt inte släppa henne.

Lättläst, lättsmält och spännande. Hans Koppel skriver bra, det gör han helt klart. Kanske är det synd att boken tar slut så snabbt. Jag hinner inte riktigt landa i den. Samtidigt så är det lättlästa något av Koppels signum och det gör att hans böcker kan nå många. Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av honom.

Läs också:

Från aperitif till katastrof

By enligt O | 2013/05/02 - 07:49 | Romaner

5 Comments

Paul och Serge Lohman är bröder och de ska äta middag på en fin restaurang tillsammans med sina fruar. Visst låter det trevligt? Det är det inte. Redan på vägen dit förstår vi att Paul inte är speciellt förtjust i sin bror. Brodern är rik på både framgång och pengar, något som han mer än gärna stoltserar med. Paul mår ärligt talat rätt illa av hela skådespelet och inte heller hans fru Claire ser direkt fram emot middagen.

Från aperitifen till dricksen får vi följa fyra personer som äter middag och parallellt med måltiden berättas deras historia. Både i nuet, då deras söner gjort något riktigt dumt, men också bakgrunden rullas upp. Vi förstår sakta varför Paul inte alls vill gå på middagen. Varför han helst inte vill träffa sin bror.

Middagen av Herman Koch har blivit en stor succé i Nederländerna och jag förstår varför. Det som på ytan är en berättelse om en middag är också så mycket mer. För varje rätt som bärs in blir det värre och värre. Restaurangen är fin, hovmästaren spretar med lillfinger, Paul tycker att maten är rätt äcklig, Claire försöker få samtalet att flyta, Serge är snobbig och otrevlig, medan hans fru kämpar mot gråten. Det handlar inte ens bara om vad deras söner har gjort, eller hur de försöker skydda dem, utan om ett samhälle där rätt och fel inte längre är glasklart.

Jag tycker definitivt att Middagen är en både bra och angelägen bok. Jag är glad att jag läste den och inte bara för att jag får lägga till ett nytt land på årets läslista. Är det inte konstigt förresten att så få böcker från Nederländerna översätts till svenska?!

Läs också:

En riktig mardröm

By enligt O | 2013/04/24 - 14:36 | Deckare

6 Comments

Kristina Ohlssons nya bok Davidsstjärnor är något av det mest obehagliga jag läst på länge. Troligen för att det är barn som far illa. Det börjar med att en lärare på Salomonskolan, en fiktiv skola i en fiktiv judisk församling i Stockholm, skjuts ihjäl. Samtidigt letar församlingen efter en ny säkerhetsansvarig och det är Peder Rydh som får jobbet.

Om ni läst alla böcker om Alex Recht och hans team vet ni säkert vem Rydh är. Avstängd från polisen efter en incident, som snarare tycks ses som en merit av församlingens säkerhetsrådgivare Efraim Kiel.

Senare samma kväll försvinner två pojkar som också tillhör församlingen. De dyker aldrig upp på sin tennisträning och som läsare vet vi att de blivit bortförda. Hör de två fallen ihop? Polisen tror inte det och Alex Recht och Fredrika Bergman får i uppgift att utreda fallet med den mördade läraren. Fallet växer och snart är Eden Lundell, som nu är chef på Säkerhetspolisen, inblandad. Faktiskt både yrkesmässigt och privat.

Så många trådar och de knyts ihop snyggt, många med hjälp av den av Ohlsson påhittade Israeliska myten om Papperspojken, som visar sig vara mer mångfacetterad än någon anat. Extra spännande blir det då vi redan tidigt får fragment från slutscenen och anar vad som kommer att hända. Det gör läsningen extra frenetisk, då jag verkligen vill veta vad det egentligen är som har hänt och framför allt varför.

Ohlssons förra bok Paradisoffer var något av en mellanbok, i alla fall för mig som älskar “fluffet” runt deckarintrigen, men nu är hon tillbaka bättre än någonsin. Det här är en riktigt, riktigt spännande deckare med ett fantastiskt driv. Härligt att Kristina Ohlsson är tillbaka!

Läs också:

Livet är oändligt komplicerat

By enligt O | 2013/04/23 - 07:09 | Romaner

3 Comments

1994 var jag mycket på Kompaniet i Göteborg. I baren hängde bröderna Birro, en trappa ner gjorde Broder Daniel några tidiga spelningar och på dansgolvet dansades det till Blur. Där hängde också Adam med kompisarna Olof och Erik. Eller det gjorde han självklart inte, för Adam finns bara i boken Godnatt, oktober. Men kanske var Valle Wigers där. Förhoppningsvis lite nyktrare än Adam.

Men historien om Adam börjar långt tidigare, då han är en liten pojke med en mamma som han avgudar och en pappa som är fysiskt närvarande, men inte mycket mer. En arg revolutionär som nu är en skugga av sitt forna jag. Fortfarande arg visserligen, men inte till någon större nytta för någon. I lägenheten i Landala lever den lilla familjen ett liv som tycks ha tappat farten. Och så förändras allt.

Wigers låter oss följa Adam under livet och historien han berättar är mycket fin. Språket är sparsmakat och många gånger är formuleringarna väldigt snygga. Ibland blir det lite pretentiöst, men mest är det imponerande. Med få ord lyckas han förmedla starka känslor och en historia som berör.

Jag fastnade för några rader i boken, där Adam sitter med sin mormor och tittar i gamla fotoalbum.

¨Du kommer att se¨, säger hon. [mormor, min kommentar] ¨Livet är svårt, till och med det enklaste är oändligt komplicerat.¨

Och Adams liv visar sig bli komplicerat. Mycket komplicerat många gånger. Det är lätt att engagera sig i honom och jag pendlar mellan att vilja krama honom och ge honom en smäll på käften. Troligen är han mest i behov av kramar.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om God natt, oktober, men jag avstår för att inte avslöja för mycket. Jag kan dock försäkra att det inte alls är nödvändigt att känna till Göteborgs gator eller att ha hängt på Kompaniet för att uppskatta boken. Lite extra roligt gör det dock läsningen. Mer om Valle Wigers kan du läsa här.

I ett pressmeddelande avslöjar X Publishing att God natt, oktober ska bli film och jag tror att det kan bli en bra sådan. Förhoppningsvis kan filmskaparna återskapa den fina stämningen i boken. Men vänta inte på filmen, utan läs boken.

Läs också:

De som kom över havet

By enligt O | 2013/04/22 - 08:14 | Romaner

14 Comments

Vi kom över havet är en liten, vacker bok med stort innehåll. I vi-form berättar Julie Otsuka om en grupp japanska kvinnor som reste till USA med båt för att gifta sig med japanska män som på de foton de skickat ofta var både yngre och snyggare än i verkligheten. Det är det glada 20-talet men de flesta av kvinnorna är definitivt inte en del av det. De arbetar hårt och blir aldrig riktigt en del av sitt nya hemland. Deras barn blir i många fall amerikaner, men det hjälper inte när japanerna blir USA:s fiender.

Jag visste ingenting om dessa kvinnor och deras familjer. Inte att de importerades och inte att de många år senare inte längre var välkomna. Självklart känner jag som alla andra till Pearl Harbor och att konflikten mellan USA och Japan även fanns inom USA är inte alls konstigt. Historien jag läser är fruktansvärd. Jag känner med alla kvinnor, vars öden griper tag i mig, trots att jag egentligen inte vet mycket om dem. Någon gång låter Otsuka en ensam röst höras, men annars är det gruppen, kollektivet som berättar. Det hade kunnat bli så att distansen som vi-formen skapar medföljde att jag inte engagerades, men så är det inte alls. På något sätt blir det kollektiva en våg av känslor som sköljer över mig. Språket med alla upprepningar och korta, nästan staccatolika meningar gör läsningen suggestiv. Den borde läsas högt och för första gången på mycket länge blir jag sugen på att lyssna på en bok.