Tag Archives: Betyg 4

Skrik tyst så inte grannarna hör

Kvinnor är utsatta världen över. Ständigt finns problem med att män utnyttjar kvinnor som befinner sig i underläge. Om kvinnorna därefter berättar vad som hänt kan man vara säker på att de får utstå hot och smutskastning både av män och kvinnor. Det händer i politiska partier i Sverige, där Hanna Wigh blivit hotad efter att ha berättat att hon utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt partimedlem i SD och i Hollywood där raden kvinnor som nu tar bladet ur munnen och berättar om producenten Harvey Weinsteins oacceptabla beteende. Karin Alfredsson har i en rad böcker beskrivit kvinnors situation  världen i deckarform, men nya boken Skrik tyst så inte grannarna hör är en roman och här blir det tydligt att förtryck mot kvinnor inte bara sker långt bort utan också mitt ibland oss.

Roger är en man som ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. Han har arbetat i flera länder i Afrika och nu har han fått en ny tjänst som biståndsråd i Zambia. Det är bara ett problem, hans fru har lämnat honom och han vill inte åka ensam. När han träffar Ellinor tänds hoppet om att snart få en ny fru. Hon är lätt att imponera på och verkar vara den perfekta partnern. En ung och snygg kvinna vid sin sida kan vara precis vad Roger behöver.

Ellinor imponeras av Roger och faller för hans smicker. När hennes frisersalong börjar gå knackigt finns han där som stöd och även om det ringer en svagt varningsklocka ibland är hon glad över att bli omhändertagen. Till slut övertygas hon att lämna Stockholm och följa med Roger till Zambia. Där ska hon leva ett bekvämt liv och kanske klippa en diplomathustru eller två, men mest bara vara Rogers kvinna. Med honom får hon en helt annan status och många fler möjligheter.

I Zambia väntar en fin bostad där anställda tar hand om allt. Siame är mannen som sköter det mesta och även han har träffat en ny kvinna. Hon heter Loveness och är änka. Med Siame ser hon ett nytt liv där hon och hennes barn får fler möjligheter. Att han behöver avreagera sig ibland kan hon stå ut med.

Båda dessa kvinnor och många med dem står ut med en hel del för att få behålla ett liv som ändå är bättre än de alternativ som bjuds. I utbyte mot en del obehagligheter får de något annat som de gärna vill ha. I detta fall handlar det bland annat om ekonomisk trygghet, för stjärnorna i Hollywood handlade det om framgång, för andra kanske det handlar om något helt annat.

Jag är glad att Karin Alfredsson skriver igen. Hon tar med sig sina erfarenheter som biståndschef in i skönlitteraturen och det hon skriver om är så otroligt viktigt. Vi kommer aldrig att nå något riktig jämställdhet någonstans om vi inte vågar ta tag i den osunda makt som vissa män har över kvinnor. Det är inte okej någonstans, varken i Zambia, USA eller för den delen i Sverige.

 

Läs också:

Det var vi

Efter revolutionen i Iran kom en stor mängd flyktingar till Sverige. Två av dem var Nahid och Mahmood, som träffades på läkarlinjen i Teheran och sedan deltog i revolutionen. De tillhörde vänstern som tillsammans med islamisterna protesterade mot shahen, men med helt olika syften. Efter en fruktansvärd händelse som drabbar dem båda, men mest Nahid och därefter är flykt det enda alternativet.

När vi träffar Nahid har hon bott länge i Sverige och hennes dotter är vuxen. Livet blev inte vad hon drömt om och hon känner sig bitter och olycklig. Lägg därtill en svår sjukdom och hoppet har nästan helt försvunnit.

På Bokmässan lyssnade jag på författaren Golnaz Hashemzadeh Bonde som talade både om denna hennes andra bok Det var vi, men också om sin debut Hon är inte jag som båda behandlar ämnet flykt. Hur livet i ett nytt land kan förändra en tidigare stark och självständig människa blir en osäker och marginaliserad skugga av sitt forna jag. Nahid är utan tvekan en skugga och hon vet inte hur hon ska komma ut i solen.

Hashemzadeh Bonde berättar om Nahids liv i två tider. Hennes ungdom i Iran och ålderdomen i Sverige. Vad som hänt däremellan vet vi ganska lite om. Att någonting har hänt som förstört relationen till dottern är klart, men vad det är vet vi inte riktigt. Nu väntar dottern själv barn och kanske kan det barnet föra samman mor och dotter.

Det var vi är en välskriven och fin bok om en rad kvinnor. Nahids mamma försörjde själv sina döttrar och det är de starka kvinnorna som står i centrum. Jag skulle gärna ha velat veta ännu mer om dem och ännu mer om tiden i Iran. Jag kan helt klart för lite om revolutionen och skulle gärna vilja veta mer.

Läs också:

Milk and honey

Är Rupi Kaur en fantastisk poet eller en banal skribent? Är hon en stjärna eller ett skämt? Efter att ha läst Milk and honey skulle jag säga att hon är en poet med ett viktigt budskap och ett skenbart enkelt språk. Det enkla skulle kunna vara banalt, men det är för enkelt att avfärda Kaur som en skribent som inte vet vad hon gör. Jag skulle säga att hon vet exakt vad hon gör och det budskap hon förmedlar om normaliseringen av förtryck och våld i kärlekens namn är något vi alla borde lyssna till. Kritikerna säger att Kaur är en cynisk marknadsförare av sitt punkabiska arv, men att hon egentligen inte är asiatisk nog. Damn if you do and damn if you don’t. Att ha mage att skriva om den asiatiska kvinnans situation, att utnyttja sitt eget utanförskap och ändå vara allt för västerländsk för att räknas. Kritiken mot Kaur sammanfattar allt det negativa med identitetspolitik som stör mig något vansinnigt. Kaur är en produkt av dagens medielandskap, med ett stort antal följare på Instagram, Twitter och Facebook och en poesi som talar till de som ännu inte är vana lyrikkonsumenter. Hon må vara mer av en popstjärna än en poet, som kritikerna säger, men sådana kan nuförtiden få Nobelpriset.

Milk and honey är fåordiga och enkla dikter som inte bara förmedlar känslor, utan också exakthet. Vi får följa en kvinna genom ett förhållande som börjar lyckligt och sedan blir mer och mer destruktivt. Boken är indelad i fyra delar: The Hurting, The Loving, The Breaking och The Healing. Idel gemener och en sparsmakad interpunktion, precis som det ska vara idag när shift är en komplicerad del av tangentbordet. Dikterna beskriver kärleken, de stora känslorna, som även innefattar sorg och rädsla. Orden ackompanjeras av enkla illustrationer, som bidrar till känslan av enkelhet och originalitet. Bitterheten är ständigt närvarande. Bitterheten över att många gånger vara ett offer och inte kunna göra något åt det.

 

you
have been
taught your legs
are a pit stop for men
that need a place to rest
a vacant body empty enough
for guests but no one
ever comes and is
willing to
stay

 

Snart går det att läsa Rupi Kaurs dikter på svenska, med titeln Mjölk och honung i översättning av Sandra Beijer, utgiven av Mima förlag. Jag har sett flera av mina elever läsa Kaur dikter på originalspråk och nu skulle jag gärna vilja använda dem i min svenskundervisning i översättning. För mig är nämlige Rupi Kaur allt annat än banal och naiv. Istället beskriver hon en verklighet som fler borde ta del av.

Läs också:

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt ”Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Läs också:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.

 

 

Läs också:

Tjockdrottningen ger en cynisk bild av samtiden

Vi känner till de föregångare som Moa Herngren troligen haft som inspiration när hon skrev sin senaste roman Tjockdrottningen. Du är vad du äter, Biggest Loser och nu senast Biggest Loser VIP. Tidningarna fylls av artiklar om deltagarna och den symbios i vilken produktionsbolag och kvällstidningar tycks leva i gör mig ofta lätt illamående.

I Tjockdrottningen letar produktionen efter passande deltagare till serien Du är vad du väger. På något sätt har tv-redaktören Camilla Willdow fått nys om Annie Ek, rejält överviktig och isolerad, som skulle bli en perfekt deltagare. Det gäller bara att övertyga henne om att det är en toppenidé att vara med på tv och visa den kropp som hon gör allt för att dölja. Camilla gör allt för att få Annie att känna sig värdefull.

Annie sväljer Camillas smicker med hull och hår och tror att hon äntligen fått en vän. Nu kan hon bli en av dem som lägger ut fina bilder i sociala medier, får en massa likes och fina kommentarer. Annie drömmer om att kunna skriva något om sina ”finaste vänner”, men hon har inga. Camilla är den hon drömt om.

Vi läsare vet dock hur Camilla och Jarmo Fäldt, chefen för produktionsbolagen Bandoola, talar om deltagarna och att Annie definitivt inte är någons vän. Hon är istället den som hela svenska folket ska håna, för att sedan förhoppningsvis ta till sig hjärta. Det förutsätter självklart att Annie rasar i vikt. Allt annat vore ett misslyckande. Just dubbelheten drabbar inte bara deltagarna, utan också programledaren.

Programledare för det hela är Johanna Broman, ett andraval för produktionsbolaget och egentligen är det så att Broman inte alls är nöjd med att leda ett bantningsprogram. Hon har stora planer och vill mycket mer. Det är bara det att hon aldrig får de jobb hon suktar efter. Hennes nemesis Mikaela är den som alla vill fotografera på premiärerna, när Johanna får tillsägelsen att lämna plats åt de riktiga kändisarna. Det är också Mikaela som blir programledare för en ett program som varit Johannas idé och som hon blivit lovad att leda. Istället får hon nöja sig med ett andraklassens förnedringsprogram, dessutom som produktionsbolagets andraval. Vem de ville ha? Mikaela såklart.

Annie tackar ja och får flytta in i en herrgård tillsammans med de andra deltagarna. Nu ska de hårdträna och svälta sig och allt ska visas på tv. Helt fruktansvärt blir det inte ändå, då Annie faktiskt får någon slags vän i deltagaren Björne. En ljusglimt i mörkret. Hela produktionen är verkligen vidrig och jag mår dåligt när jag läser om hur de ansvariga talar om deltagarna som vore de köttklumpar utan själ.

Tjockdrottningen är en bitvis lysande satir som ger en cynisk bild av tv-världen. Jag tycker om att läsa om Annie, men de andra karaktärerna förblir ganska platta. Oavsett fyller de alla sin funktion och det finns en poäng med att låta dem vara ganska ytliga. Det är en läsvärd och bra bok, men kanske inte lika stark som Herngrens tidigare böcker som jag verkligen älskat. Det Herngren är riktigt bra på är att sätta fingret på det som är skevt, men som få faktiskt talar om. Det gör hon riktigt bra även i Tjockdrottningen.

Läs också:

The Hate U give

Flera gånger i sommar har jag blivit medveten om den så kallade ”dolda rasism” eller ”vardagsrasism” som finns så att det räcker och blir över. Själv är jag inte utan fördomar, verkligen inte och jag gör säkert fel, men såväl sommarprat av Johannes Anyuru, Ann-Helén Laestadius, Negra Efendic och inte minst Linnea Claeson visar tydligt att fördomar och rasism frodas och det skrämmer mig. Självklart går det inte riktigt att förstå någon annans utsatthet, men vi måste verkligen försöka. En bok som fick mig att komplexiteten i utsattheten är The Hate U give av Angie Thomas.

I Angie Thomas debut träffar vi Starr Carter, som är 16 år och bosatt i Garden Heights, en så kallad utsatt förort. En del av staden där fattigdom råder, där få möjligheter finns och där många lockas att förändra sitt liv genom att t.ex. langa knark. Starrs pappa var en av dem som inledningsvis valde fel. Han har suttit i fängelse, men är nu en respekterad man i området, där han driver en butik. Hennes mamma har ett bra jobb och familjen skulle egentligen ha råd att bo i något annat område, men de bor kvar för att inte ses som svikare och kompromissar genom att låta barnen gå i en fin privatskola. Just kärleken och lojaliteten till området de bor i är en del av komplexiteten. Att flytta och svika är ingenting som Starrs pappa kan tänka sig att göra. Inte ens för att göra sin fru glad. Samtidigt finns det en gräns för vad han vill utsätta sina barn för.

Starrs halvbror Seven har en annan mamma, som nu är gift med förortens gangster. I familjen finns också två småsystrar och det är med en av dem Kenya, som Starr går till festen som förändrar hennes liv. Starrs barndomsvän Khalil är på festen och han skjutsar henne hem. På vägen blir de stoppade av en polis och utan någon som helst anledning kommenderas Khalil ut ut bilen. Han försöker förklara för polisen att han inte gjort något fel och kan visa körkort och registreringsbevis. Någonting gör att polisen känner sig hotat, troligen det faktum att Khalil är svart, kommer från ghettot och tidigare har langat droger. Vad det än är räcker det för att polisen ska ta fram sitt vapen och skjuta Khalil.

Skottet gör inte bara att Khalil mister sitt liv. Det tar också Starrs tro på polisen och på samhället. Orättvisorna blir så tydliga att hon börjar ifrågasätta världen omkring henne. Hon är det enda vittnet till Khalils död. Den enda som kan berätta hur det verkligen gick till. Att han inte hotat någon, eller uppträtt illa, utan blivit skjuten för att polisen såg honom och med hjälp av fördomar skapade en bild av hur Khalil borde vara.

Det här med att tappa förtroendet för polisen är en stor sak för Starr. Hennes morbror är polis och han är en av de viktigaste människorna i hennes liv. Om henne värld skakas om rejält gör morbroderns det också. Att Angie Thomson inte räds det komplexa gör boken riktigt läsvärd. Ingen är helt ond eller helt god. Vissa har betett sig illa, men börjat ett nytt liv. Andra är kanske förlorade för alltid. Alla perspektiv finns med och det gör The Hate U give till en ungdombok utöver det vanliga.

Black Lives Matter. Tänk att det fortfarande behövs en sådan kampanj. Tänk att det finns de som tycker att de har rätt att håna en sådan kampanj. Det visar att det finns många som borde läsa The Hate U give och som behöver läsa mer över huvud taget.

Så här skriver Erin Keane i en artikel om boken:

Every clueless white person on Facebook who commented on a story about the Baltimore uprisings with “but why are they destroying their own neighborhoods?” should be required to read this book. White people who have only seen poverty from a vague distance need to read this book and talk about it at home. White people who pull away from their black friends when they want to talk about racism should read this book and write a full report, with proper MLA citations. White people who have no black friends should at least make their book clubs read this book.

Hon fortsätter sedan med att uppmana alla poliser att läsa och självklart Donald Trump, om den nu inte är för svår för honom. Och ja, jag håller med. Det är många som borde läsa The Hate U give för att kanske, kanske kunna förstå hur det kan kännas att inte räknas på grund av sin hudfärg. Hur maktlösheten påverkar människor och hur svårt det är att ta sig till en annan värld, eftersom det betyder att man behöver förändra sig själv för att ha en chans att passa in. Starr vill inledningsvis passa in och visst kan pojkvännen Chris ses som just en anpassning eller till och med en provokation. Att hennes morbror jobbar som polis och bor i ett fint område kan säkert också provocera någon. Just det faktum att det finns så många regler för hur människor ”ska” bete sig och så många fördomar som styr bilden av oss att vi aldrig kan bli fria.

Det jag tycker mest om med Angie Thomas bok är att hon är tydlig med vad som är rätt och fel, men inte begränsar de möjligheter som är rätt. Det går att göra rätt på mer sätt än ett och det går utan tvekan att göra fel på så många sätt att de inte ens går att räkna. Att förutsätta att någons hudfärg och/eller bostadsort gör att du vet allt om hen är definitivt fel. Fördomar förstör otroligt mycket.

 

Läs också:

Saker ingen ser

I sin nya bok Saker ingen ser tar Anna Ahlund oss med till en gymnasieskola där esteteleverna är många. Någon naturare dras in i handlingen, som bror och förälskelse, men mest är det esteterna på Sibylla allmänestetiska läroverk som står i centrum i Saker ingen ser. Det passar mig utmärkt, då min vardag tillbringas på ett estetiskt program och eleverna där är de trevligaste och coolaste du kan tänka dig. De vågar vara sig själva och är också toleranta mot andra. Att det är just här som Ahlund låter sin tillåtande verklighet skapas. I sann David Levithan-anda låter hon sexualitet vara något självklart, i vilken form den än må vara. Jag tänker ofta på hans Ibland bara måste man under läsningen av Saker ingen ser.

Det som är så bra med Ahlunds bok är att det inte görs någon stor grej av vem personerna i boken föredrar att vara tillsammans med. Att vara homo- eller bisexuell brukar ofta problematiseras i ungdomsböcker, men här är det en naturlig del av vardagen. Även föräldrarna i bakgrunden accepterar sina barn och den självklarheten är viktig att beskriva. Den som borde vara norm, trots att den ännu inte är det.

Den röda tråden i denna något spretiga bok är Sebastian och hans nyårslöfte att kyssa någon ny varje månad. Kyssen på nyårsafton från en okänd tjej som alltid börjar året med att kyssa en främling inspirerar honom. Då Sebastian är något av en sökare är det naturligt att just han väljer att utmana sig på detta sett. De övriga i gänget verkar vara lite mer på det klara med vad de vill och ofta handlar det om någon slags tillhörighet, något gymnasieåren ofta handlar om. Det är en tid att gå från barn till vuxen och det är inte helt okomplicerat.

Fride och Miriam är ett par och deras kärlek är verkligen allt för Fride. Hen är så kär att hen glömmer allt annat. Ganska tidigt anar vi att hen kanske är mer intensivt förälskad än Miriam. Ibland håller förhållanden från gymnasiet livet ut, men oftast gör de inte det.

Yodit är ny i gänget och hon vill verkligen mest passa in. När hon får med sig de andra hem på en filmkväll är hon nervös, men också väldigt pepp. Jag tycker verkligen om henne och skulle gärna återse henne.

Linn finns verkligen i bakgrunden, som den som vill vara lite mer seriös än de andra musikerna i klassen. Hon vill spela jazz i vintageklänning, inte bara köra ännu en Hellström låt, som Sebastian mer än gärna gör. Hennes tvillingbror Aron går natur och får också representera det mer tillbakadragna och stillsamma. Han växer helt klart under bokens gång.

Spretigheten kommer av de många karaktärerna och det är inte nödvändigtvis en dålig spretighet. Jag tycker nämligen om dem alla och tänker att Ahlunds kollektiva skapelse fyller en funktion. Det är sällan en grupp av människor och deras olika förhållanden får stå i centrum. Nackdelen blir att historierna om dem inte riktigt får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns så otroligt många trådar att dra i, då varje karaktär är fint tecknad och det betyder också att det finns väldigt många frågor kvar då boken är utläst. Kanske låter Ahlund oss återse dem, det vore fint. Jag skulle gärna vilja hålla ett öga på Jonathan och få veta att han har det bra. De flesta andra klarar sig säkert, men Jonathan, han är speciell. Tillsammans med Yodit är han min favorit. Kanske kan de få en egen bok, med de andra i bakgrunden.

Det jag absolut älskar med Saker ingen ser är alla referenser till musik, litteratur och film. Det ger en extra dimension åt läsningen och speciellt Boye-citaten ger en nästan magisk känsla. Ahlund är en skicklig författare utan tvekan och det är tydligt att hon brinner för det hon skriver om. Jag är verkligen nyfiken på vad hon ska hitta på nästa gång.

Läs också:

Stundens blomma

Ko Un är en favoritpoet, som ofta brukar nämnas i nobelprisspekulationer och definitivt är en av mina önskepristagare. De dikter jag läst av honom tidigare är långa, nästan som små berättelser och beskriver alla människor från Sydkorea. I Stundens blomma vill Ko Un bort från det episka och istället skriva korta dikter. Det är få ord, men ofta mycket innehåll. Ibland kan jag dock känna att det blir allt för kort. Texterna handlar fortfarande om människor med olika öden, men många är också mer allmänmänskliga. Det finns helt klart guldkorn, som den här om åldrande:

 

Farmor brukade säga:
Gör allting så bra du kan
också den enklaste sak
som att trä en nål

Nu ser jag inte längre nålsögat

 

Och den här om ett besök i Auschwitz:

 

Vi reste till Auschwitz
såg högarna av glasögon
såg bergen av skor
På vägen tillbaka
stirrade vi alla ut genom olika fönster

 

Stundens blomma är en väldigt vacker bok. De korta dikterna varvas med författarens egna illustrationer och det skapar en speciell känsla. Många av ögonblicksbilderna är som foton tagna på resor och i vardagen. På något sätt bildar de en helhet.

Jag gillar den här om ett möte mellan skribenten och en ko:

 

Uppe på kullen
stod en ko mitt i regnet

Jag stod under takskägget
väntade på att det skulle sluta regna

Efter ett tag undvek vi varandras blick

 

En dikt som får mig att tänka på William Carlos Williams korta och ofta lite absurda dikter. Många av dikterna får mig att le och när Ko Un beskriver sin omvärld gör han det med värme. Jag blir inte lika överväldigad som vid mina andra möte med hans texter, men jag tycker ändå om Stundens blomma mycket.

Läs också:

Vakuum — en bok som berör

Det gör ont att läsa Vakuum av Mia Östros. Mycket ont. Huvudpersonen Jonna lever, men ändå inte. I snart ett år har hon försökt att leva utan sin storebror Johan. Han som valde bort livet. Han som lämnade henne på jorden. Vilsen.

Jonna försöker att fortsätta. Försöker att hitta ett nytt sätt att leva, men hon lyckas dåligt. Hennes föräldrar verkar ha lättare att gå vidare. De vill rensa ut Johan ur hemmet och göra hans rum till arbetsrum. De har alltid pratat om hur bra det skulle vara med ett arbetsrum.

Det är snart jul och Jonna ska spela på en konsert med bästa vännen Laven och några andra. Någonstans brister fasaden och trots att hon vet att hon sviker sina vänner har hon inget annat val än att fly. Hon måste bort. Jonna tar tåget till släktingen Ebbas hus, där hon själv varit som liten och dit Johan åkt varje sommar, de senaste ensam. Nyckeln ligger under farstun och hon önskar att en resa dit ska få henne att känna sig närmare Johan och mindre ensam.

Hemma lämnar hon mamma och pappa. Hon lämnar också psykologen som hon kallar Gängledaren. Han som ska laga henne. Han som inte lyckas. Det går inte att prata sig ur sorg. Att sätta ord på det som inte går att sätta ord på är en omöjlighet. Istället hoppas hon tiga ihjäl sorgen, men inte heller det lyckas. Ingen levande kan göra henne hel igen.

Istället är det Johan som i sin frånvaro försöker laga henne. Med lappar på tyska guidar han henne först till huset och sedan runt i det. Fjällhuset, Das Berghaus. Alla hans meddelanden är på tyska, precis som de alltid varit då han guidat henne till presenten på födelsedagarna. Nu finns lapparna trots att han inte längre gör det och Jonna är säker på att de ska ge henne förståelse och frid. Hennes bror tog livet av sig och trots att hon troligen aldrig kan förstå varför söker hon någon slags frid.

Jag talar ofta om vanliga litterära motiv och teman med mina elever och vi söker tillsammans kopplingar mellan verk, sådana som det finns oändligt många i kulturhistorien. Många är också de böcker om att mista ett syskon, men Vakuum är definitivt en av de starkaste. Hon slösar inte med orden, beskriver väldigt lite, men lyckas ändå få mig att känna massor. Jag känner för Jonna, men det är också bara hon som riktigt får komma till tals. Vi får veta väldigt lite om andra människor i hennes liv och den sorg som även de verkar bära på. Det är helt i sin ordning, då detta är Jonnas bok och hennes kamp för överlevnad. Det märks att Vakuum bygger på egna erfarenheter. Mia Öströms bror tog livet av sig 1993, men hon poängterar att Jonna är en fiktiv karaktär och att det inte är sin egen historia hon berättar. Säkerligen är det dock så att Vakuum berör så mycket för att känslorna som beskrivs är äkta. Jag tycker mycket om den här boken och Mia Öströms minimalistiska stil är verkligen snygg. Nu vill jag gärna läsa hennes förra bok Skuggsommar, som ligger bortglömd i bokhyllan.

Läs också:

« Older Entries