Tag Archives: Betyg 4

Min bästa väns fru

På Lavender Lits hemsidan beskrivs Peo Bengtssons karaktärer som ”människor som både behöver en klapp på kinden och en spark i röven.” Så är det verkligen med huvudpersonen i nya boken Min bästa väns fru. Svante heter han Bengtssons nya antihjälte. En ganska misslyckad författare, men mer lyckad familjefar och make. När vi träffar honom är det sommar och han är på väg till bästa vännens sommarhus, eller hipstertorp som Svante lite föraktfullt kallar det. Han är lite missunnsam den gode Svante och driver med Hennings och Karens torp. Detta trots att han får åka dit på semester varje sommar.

Från utsidan verkar Henning och Karen vara det perfekta värdparet och när Svante kommer dit med sin ganska så perfekta fru och sina ännu mer perfekta barn till det perfekta torpet borde allt vara sådär rosenskimrande. Inte för att Svante skulle beskriva sin familj som perfekta. Det är liksom inte hans stil. Visst är han glad att han är gift med Cecilia. De har det riktigt bra. Med sina flickor Majken och Fanny har de skapat en fin familj. En familj han inte skulle vilja vara utan. Ändå verkar han gilla att vara sådär lite lagom missnöjd med livet och han drömmer sig bort till ett annat liv. Det grönare gräset lockar.

Svante och Henning har varit vänner länge. Ändå känns det lite märkligt att vara i hans torp ännu en sommar. Det är inte det att Svante inte tycker om Henning. Tvärtom är de riktigt goda vänner. Svante värdesätter verkligen deras vänskap och egentligen även den traditionella sommarsemestern. Det är bara det att han också tycker väldigt mycket om Hennings fru Karen. Ibland nästan mer än sin egen fru. Det är dock inte hans kärlek till sin bästa väns fru som förstör semestern, utan den ganska obehagliga fråga som hans bästa vän och hans vackra fru ställer till Svante. De vill ha något av honom och han vet inte om han är redo att ge dem det.

I Peo Bengtsson skildrar som få andra äktenskapets svårigheter, utan att för den delen fastna i svärtan. I debuten Kärleken passerade här en gång blir Samuel lämnad av sitt livs kärlek. I förra bok Vara Frank skakar ett äktenskap i fogarna när Frank blir kär i kollegan Mårten. Boken mellan dem heter Så länge du är min syster och den har jag inte läst. Ännu. Vad jag kan läsa mig till är det där syskonrelationen som står i centrum och hur den påverkar och påverkas av förhållanden. Med tanke på att Min bästa väns fru har recensionsdag idag är det syskonboken som får bli nästa möte med Bengtsson. Det lär inte vara det sista.

Läs också:

Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mamma är död. Det har gått 733 dagar, men saknaden är fortfarande stor. Att tiden läker alla sår menar Jessie är skitsnack. Hennes pappa, som var tillintetgjord av sorg, verkar dock ha gått vidare. Han träffade Rachel på internet och nu är de gifta. Jessie och hennes pappa flyttar från Chicago, till hennes flotta hur i Los Angeles. Där finns också Theo, som mist sin pappa och definitivt hade klarat sig utan en ny sådan, för att inte tala om en ny syster.

Vi träffar Jessie när hon just ska börja i sin nya skola. Av Theo får hon inget stöd, vilket hon visserligen inte räknat med heller. Istället är det en helt okänd person som stöttar henne. Hen heter Någon Ingen och skickar anonyma mail. Först blir Jessie irriterad och nästan rädd, men sedan börjar de skriva mer och mer till varandra. NI blir en vän i nöden och Jessie skulle gärna vilja veta vem det är. Det får hon inte, men hen tipsar om att Jessie borde bli kompis med Adrianna, som kallas Dri, och det blir hon. Andra nya bekantskaper är Ethan, även kallad Batman, som Jessie ska göra ett lyrikprojekt med, Liam, som jobbar i samma bokaffär som Jessie och Caleb, som spelar i samma band som Liam. Och så finns ju NI såklart. Med hen leker Jessie ”berätta tre saker jag inte vet om dig” och trots att hon inte vet vem Ni är, blir hen väldigt viktig för henne.

Tre saker jag inte vet om dig är Julie Buxbaums första bok för ungdomar och unga vuxna. En fin historia om konsten att börja om och att våga lita på att det faktiskt går. Jessie är en trevlig bekantskap och jakten på NI är riktigt charmig. En bra bok för ungdomar, men också för vuxna. De teman som tas upp är helt klart allmänmänskliga. Att det är en ganska förutsägbar bok på många sätt spelar ingen roll alls. Faktiskt tycker jag att den är tillräckligt oförutsägbar för att kännas unik.

Läs också:

Riktigt bra feelgood

Jag har läst böcker av Mhairi McFarlane förut och jag har gillat dem. Bäst tyckte jag om debuten You had me att Hello och efter att ha läst den alldeles för korta fortsättningen After Hello blev jag sugen på mer av McFarlane. Alltså läste jag den enda av hennes böcker jag ännu inte läst, Here’s Looking at You och blev helt överväldigad. Just nu känns det som den absolut bästa av hennes böcker, troligen för att jag har den i färskt minne. Kanske också för att jag verkligen brydde mig om huvudpersonen Aureliana.

När Aureliana fortfarande hette så var hon överviktig och mobbad. Värst var det på skolavslutningen, då James, killen hon var hysteriskt kär i, lurade henne att de skulle uppträda som Freddy Mercury och Montserrat Caballé. Ett uppträdande som slutade i förnedring.

Nu kallar hon sig Anna, har gått ner i vikt, har ett spännande jobb, goda vänner och ett bra liv. När det är dags för skolåterträff övertygas hon av sina vänner att hon ska gå dit och gör så. Det är bara det att ingen känner igen henne, inte ens James och den revansch hon hade hoppats på uteblir.

Av en slump träffas Anna och James igen, då hans firma ska göra den digitala delen av en historisk utställning som Anna anvarar för. De börjar umgås och Anna märker att han har förändrats. Ändå vågar hon inte avslöja vem hon verkligen är och James känner fortfarande inte igen henne.

Visst låter det som vilken feelgood-historia som helst? Det är det inte. Vissa klassiska ingredienser finns, men McFarlane har skrivit något så mycket bättre. En ärlig och gripande bok som fick mig att både skratta och gråta. Karaktärerna är äkta, språket bra och historien innehåller lagom mycket av förväxlingar och missförstånd. Det här är en riktigt bra bok som passade mig utmärkt just nu när läsningen går lite trögt.

 

 

Läs också:

(M)ornitologen är Thydells bästa

Johanna Thydell har skrivit fler böcker än debutboken I taket lyser stjärnorna och (M)ornitologen är den bästa ungdomsboken hon skrivit sedan den. Kanske den bästa hon skrivit.

Vi får träffa Moa, som bor med sin pappa, hans nya partner Susanne och deras gemensamma barn Lucas. Hon har ett ganska bra liv på många sätt, förutom att före detta pojkvännen Vispen måste undvikas och dessutom att bästisen Otto inte ska bli pojkvän till någon som snor hela honom. Ett ganska vanligt tonårsliv kanske om det inte vore det där med mamma Hedvig. Hon som lämnade Moa och hennes pappa när oa var två år. Nu har Moa har snart gått ett år på gymnasiet och plötsligt vill Hedvig ha kontakt.

Ottos mamma är död på riktigt, men Moas har också varit det på många sätt. Det är inte det att Moa önskar livet ur sin mamma, men hon är inte heller direkt sugen på att träffa henne. Efter mycket funderande bestämmer hon sig dock för att träffa henne för att kanske få svar på vad det var som gjorde att hon övergav sin dotter. Samtidigt är det så himla skönt att ingen på gymnasiet vet något om att hennes mamma försvunnit och hon känner inte riktigt för att behöva prata om det igen.

Till slut svara Moa på Hedvigs meddelande och föreslår en träff. Hon ljuger ihop en historia om att hon måste fotografera fåglar till ett skolprojekt och bestämmer att hon ska åka till Hedvig under midsommarhelgen. Hon ska bli ornitologen som spanar på fåglar, men också en mornitolog som spanar på sin mamma. Att träffa sin mamma är något Moa både vill och inte vill. Hon har det bra med sin pappa och Susanne och vill egentligen inte förändra någonting. Ändå reser hon till moderns avlägsna stuga utan mobilteckning.

Det jag gillar mest med Johanna Thydells sätt att skriva är att det aldrig blir smörigt och sentimentalt. Stilen är humoristisk och konstaterande, nästan lite torr. Ingenting är rosenskimrande, men väldigt realistiskt och väldigt bra. Jag tycker att (M)ornitologen har fått på tok för lite uppmärksamhet och det är väldigt synd. Thydell är mer än den där boken hon skrev 2003.

Läs också:

Om du såg mig nu

Sofia Nordins serie om livet efter att en mystisk sjukdom tagit nästan alla människors liv inleddes med En sekund i taget. I januari kom den fjärde delen Om du såg mig nuInnan jag berättar mer om den behövs en kort genomgång av seriens tidigare böcker, för även om böckerna sägs vara fristående, tycker jag att det finns en funktion i att läsa dem alla och då gärna i rätt ordning.

I första boken En sekund i taget verkade det som att huvudpersonen Hedvig är helt ensam i världen. Hon bosätter sig på en gård och lyckas överleva. Efter ett tag träffar hon Ella och i seriens andra bok Spring så fort du kan flyttar även Ante in hos dem. Nordin låter olika personer vara huvudperson och om bok ett är Hedvigs, så är bok två helt klart Antes. Ella tar dock över mer och mer och i bok tre Som om jag vore fantastisk är det hennes resa norrut i jakt efter fler överlevare som står i centrum. Med på resan finns Nora, som dyker upp i bok två tillsammans med sin lillebror Malte. Malte lämnar hon på gården när hon ger sig iväg.

Nu är vi alltså framme vid tiden för bok fyra där vår huvudperson är Esmael. Honom lärde vi känna lite i bok tre, då det var hos honom och hans kompisar som Ella och Nora flyttar in. Esmael är kär i Ella, men hon sticker. Hon lämnar både honom och Nora. Nu vill han söka upp henne.

Om du såg mig nu börjar från början med apokalypsen i repris. Vi får veta att Esmael gick på skolfest och att nästan alla dog. Han skulle just börja åttan och livet hade just börjat. Det som skulle bli det bästa året någonsin blev dock något helt annat. Mitt i en postapokalyptisk värld vill han bara ha ett helt vanligt tonårsliv. Det är dock inte så himla enkelt. Lite enklare hade det blivit om bara Ella hade velat ha honom.

Esmael har bott med Bianca och Sandra i Biancas mormors lägenhet. Den har kakelugn och de har kunnat hålla sig varma. Nu har det gått nästan åtta månader sedan den där skolfesten och det är svårt att minnas det gamla livet. Sambolivet är knappast okomplicerat och även om de få överlevande borde hålla ihop är det inte så enkelt i praktiken.

Jag tycker verkligen om Nordins dystopiserie och tycker att den får nytt liv i bok fyra. Det finns en möjlighet att fortsätta i fler böcker, eller att låta cirkeln slutas i och med slutet. Ett slut som jag självklart inte kan avslöja här. Det vore ju jättedumt. Jag vill dock utmana dig att läsa och då inte bara Om du såg mig nu, utan hela serien.

 

 

Läs också:

Allt som blir kvar

Idén till Allt som blir kvar var enligt Sandra Beijer följande:

”En 19-årig tjej blir dumpad 30 dagar innan jorden går under och har lika lång tid på sig att komma över honom.”

Det är författarens andra bok och faktiskt höll den på att inte bli någonting alls. Meningen var nämligen att jorden bokstavligen skulle gå under, men sedan skrev Beijer om den efter inrådan från sin förläggare. Fortfarande finns känslan av undergång där, vilket ger läsningen en annan dimension.

När Matilda blir dumpad känns det verkligen som jorden går under och som att det inte ska gå att leva vidare. Hon faller ihop och räddas tillbaka till någon slags liv av bästisen Miron. På något sätt ska livet gå vidare, men det blir inget riktigt liv. Längtan finns där hela tiden och det gör ont. Att försöka festa sig till glömska funkar tyvärr inte. Men Matilda försöker definitivt att göra det.

Jag har sällan läst en sådan smärtsam bok om ett brustet hjärta och jag tycker mycket om Beijers sätt att berätta. Faktiskt tycker jag på många sätt mer om Allt som blir kvar än debuten Det handlar om dig. Jag tycker mer om det svarta än det söta, även om svärtan kanske inte överväldigar mig.

 

Läs också:

Avanti! är en alldeles utmärkt satir

Christer Hermanssons nya bok heter Avanti! och har undertiteln ”en satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall”. Den marknadsförs som den första romanen om NPM, som är en förkortning för New Public Managing. För mig, som arbetar i en kommunal verksamhet, är igenkänningen smärtsamt stor och jag fnissade mig igenom boken om Leonard, som får uppdraget som utvecklingsdirektör i en svensk kommun. Med hjälp av ett team bestående av HR-specialisten Emma (för vem säger personalansvarig nu för tiden), ekonomen Aniela och den joggande safetycontrollern Niklas ska han förändra kommunens styre i grunden. Att han sedan tar hjälp av diverse mjukisdjur gör kanske situationen lite märkligare, men bara lite.

Det märkliga i Avanti! är nämligen hur absurd hela situationen med införandet av NPM är, men kanske ännu mer att det är en helt sannolik beskrivning av de försök till förändring som sker i all kommunal verksamhet och leder till att folk hoppar strömhopp in i väggen. Det som ska bli en effektivisering och en besparing, blir istället ett dyrt och livsfarligt experiment med människors hälsa. Christer Hermansson är själv kulturchef i Strängnäs kommun och han vet vad han talar om.

Avanti! är en riktigt rolig och nattsvart satir över det så kallade moderna samhället, där allt ska målstyras, utvärderas och där anställda drunknar i dokumentation och administration. Ibland undrar jag verkligen hur det ens är möjligt att vi hamnat här, men jag inser att personer som Leonard lyckats lura skiten i kommundirektör efter kommundirektör, eller i alla fall en och annan politisk ledare och fått dem att tro att NPM är vägen till den perfekta välfärden. Att så få verkar ha fattat att kejsaren är naken är för mig ofattbart. Om du på något sätt kommer i kontakt med NPM i vardagen och faktiskt tillhör de som fattat att målstyrningstavlor inte gör underverk (och att kejsaren inte ens har stringkalsongerna på) tycker jag definitivt att du ska läsa Avanti!. Sedan ska du försöka få alla de där nissarna som fortfarande inte sett det absurda i NPM att läsa boken. Kanske får det någon att förstå att någonting måste göras.

 

Läs också:

Kära Mhairi McFarlane, det är inte snällt att skriva så kort

You had me at Hello är min absoluta favoritbok av Mhairi McFarlane och när jag såg att jag fick en chans att återse Rachel och Ben igen blev jag överlycklig. (efter att jag lyckats fatta vilken av böckerna de var med i ska erkännas, jag och titlar hör liksom inte ihop) Sällan har jag läst om ett par jag gillat så mycket som dessa två och att McFarlane valde att lämna dem precis när de äntligen fick till det var nästan lite snopet. Uppföljaren heter After Hello och när den startar har Ben och Rachel varit ett par i två år. De är fortfarande kära och allt verkar vara frid och fröjd, men riktigt så enkelt är ju livet aldrig. Det dyker upp hinder på vägen, men eftersom boken bara är knappt hundra sidor blir de inte så många.

De hundra sidorna är bra och jag är glad att de finns, men jag hade med glädje läst många fler. Sammanfattningsvis kan jag alltså konstatera att uppföljare till bra böcker är kul, men det är inte snällt att göra dem så korta som McFarlane gjort. Inte snällt alls.

Det som däremot är snällt är att After Hello är alldeles gratis att ladda ner som ebok. Det kan du göra här.

Läs också:

När världen är fienden

Maddy, som är huvudperson i Nicola Yoons bok Ingenting och allting, är så allergisk att hon inte kan lämna sitt hem. Isolerad från omvärlden lever hon någon sorts liv med sin mamma och sjuksköterska Carla som enda sällskap. Skolan sköter hon på distans och någon enstaka gång kommer en lärare på hembesök. Alla som besöker Maddy behöver genomgå rigorösa rengöringsritualer och det är få som släpps in till henne.

På många sätt är Maddy som vilken sjuttonåring som helst, men det är mycket hon aldrig upplevt. Att vara förälskad är en sådan sak. När Olly och hans familj flyttar in i grannhuset söker han kontakt, men maddys mamma vägrar släppa in honom i deras liv. På avstånd skapas någon slags vänskap mellan Maddy och Olly, men det är svårt är skapa en sådan utan att få befinna sig i samma rum. Ändå övergår vänskapen till förälskelse och Maddy kämpar för att få kontakt.

Jag tycker mycket om berättelsen om Mary och Olly. Skildringen av den första kärleken är finstämd och vacker och boken innehåller dessutom charmiga illustrationer som ger läsningen ännu en dimension. Jag läste boken på engelska och imponerades av språket, men kan inte uttala mig om översättningen. Jag köpte den till min guddotter som nyss fyllde fjorton och hoppas att hon ska tycka om den lika mycket som jag. I maj kommer filmatiseringen som bär den engelska titeln Everything everything. Läs boken innan du ser filmen!

 

Läs också:

Våra kemiska hjärtan

”John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: ”Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Läs också:

« Older Entries