enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 4 (Sida 1 av 63)

Söta, röda sommardrömmar

Om författaren till en bok med titeln Söta, röda sommardrömmar inte hetat Christoffer Holst, hade jag inte läst den. Faktiskt var jag lite skeptiskt, trots att jag absolut älskat författarens andra böcker. Det lät liksom alldeles för smörigt för en cyniker som jag. Vilken tur då att denna min inre cyniker inte vann kampen om läsningen, för Söta, röda sommardrömmar visade sig vara en riktigt trevlig och charmig bok. Självklart borde jag ha litat på Christoffer Holsts förmåga att skapa karaktärer som är lätta att tycka om och inte tvekat en sekund.

Huvudpersonen Cilla Storm har bestämt sig för att försöka kurera sitt brustna hjärta på ön Bullholmen där hon köpt en kolonistuga. Jobbet som skvallerjournalist passar bra att göra på distans (dessutom är det få uppdrag hon får) och hon ser, trots hjärtesorgen, fram emot att få byta miljö. Stugan är charmig och Rosie, en lagom påflugen grannfru, ser till att hon känner sig välkommen.

Så blir det midsommar och under natten blir Cilla vittne till ett bråk. Dagen efter hittas en ung kvinna död, troligen mördad. Cilla får lämna vittnesmål till polisen Adam, som visar sig vara son till Rosie. En ovanligt trevlig polis, men också en upptagen sådan. Med Rosie som granne blir det ändå naturligt att de ses ibland.

Jag tycker verkligen om Söta, röda sommardrömmar. Kombinationen av romantik och deckarintrig fungerar riktigt bra och Holsts humoristiska sätt att skriva tilltalar mig mycket. Tydligen är det här den första delen i en planerad serie om Cilla och jag ser verkligen fram emot att få lära känna henne mer. Faktiskt tycker jag om henne så mycket att jag helt köper att hon som privatperson, visserligen en extremt nyfiken sådan, ger sig in i jakten på mördaren med liv och lust.

 

 

Ingen jämfört med dig

En sommar för ganska många år sedan var Stewe i sommarstugan med sina föräldrar. Det var en speciell sommar, då hans föräldrar trodde att han var mycket för sig själv, men när han egentligen träffade någon väldigt speciell. I en tom sommarstuga hade en ung man flyttat in och Stewes liv förändrades. Nu är Stewe vuxen och bor med sin partner i ett hus på landet. En dag knackar det på dörren och där står han med stor H. Äldre, minst lika farlig och på något konstigt sätt lockande. John, som funnits i hans bakhuvud, men som nu klivit in i hans liv igen.

Stewe är en karaktär som går rakt in i mitt hjärta och jag kan riktigt känna den obalans som John skapar i hans liv. Stewe har ett bra liv. En bra man. En trygghet och ett lugn. Det John erbjuder är något helt annat, inte minst en möjlighet för Stewe att vara någon annan. Egentligen får vi veta väldigt lite om vem han är, mer om den han var och en glimt av den han skulle vilja vara.

Ingen jämfört med dig är den första boken jag läser av Jonas Brun och den drabbade mig hårt. Det händer på samma gång massor och inget, stämningen är drömsk och språket helt fantastiskt. Jag blev så imponerad av Brun knep en självklar plats på min lista över bra författare under 40. Fortfarande är han något av en doldis, trots ett stort förlag i ryggen, men kanske kan Ingen jämfört med dig dyka upp när läsåret 2018 ska summeras med hjälp av litteraturprisernas nomineringslistor.

 

 

Frank, kärleken och skivbutiken

Frank, kärleken och skivbutiken av Rachel Joyce utspelar sig i slutet av 80-talet i Thatchers England. På Unity Street i ett område någonstans i en industristad som förfaller finns några eldsjälar som håller fanan högt. En av dem är Frank som driver en väldigt speciell skivaffär. Trots att cd-skivor är det nya vägrar han att sälja dem. Frank satsar istället helt på vinyl och hans mål är att varje skiva ska hitta sin perfekta lyssnare. Han sorterar sina vinylskivor på ett för andra kanske ologiskt sätt, men för honom handlar det inte om att följa alfabetet, utan de känslor musiken väcker. Frank är en riktig musikterapeut och hans butik går det att lyssna på skivor som ger precis det som den som lyssnar behöver.

Franks kärlek till musik kommer från hans barndom med en minst sagt excentrisk mor. Hennes lp-skivor utgjorde grunden i hans nu imponerande samling, som han så generöst delar med sig av. Målet är inte att bli rik och rik blir han inte heller. I alla fall inte i pengar. Däremot har han byggt upp en egen värld i den lilla skivbutiken och en dag kliver en okänd kvinna in genom dörren till Fransk värld. En kvinna som kommer att få stor betydelse i hans liv.

Frank, kärleken och skivbutiken är en otroligt charmig bok i Nick Hornbys anda där musiken och kärleken står i centrum. Karaktärerna är lätta att tycka om och miljön höjer stämningen ytterligare. Extra överraskad blev jag över hur mycket jag tyckte om den här boken, men tanke på att den bok jag tidigare läst av Joyce inte ens blev utläst. Kanske borde jag ge Harold Fry en ny chans.

 

 

Nationalsången är en smärtsam text

Nationalsången är Eija Hetekivi Olssons rop på hjälp för de som inte har någon egen röst. De bortglömda. De som befinner sig på samhällets botten. De som bor på de platser i Sverige dit ljuset aldrig når. Hon konstaterar precis som Jonas Hassen Khemiri att ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Föräldern och barnet i Nationalsången tillhör de osynliga.

Det är smärtsamt att läsa Nationalsången. Nyheter om ett Sverige som aldrig varit bättre. Ett Sverige där klyftorna ökar och de snuskigt rika blir fler. Ett Sverige där det normala är att flyga utomlands flera gånger om året och en flygskatt beskrivs som mer katastrofal än sänkta löner, låga pensioner och en försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring.

Eija Hetekivi Olsson berättar om en förälders desperata kamp för att skapa ett värdigt liv för sig själv och sitt barn. En kamp som samhället motarbetar på alldeles för många sätt. Det räcker inte att jobba dygnet runt, att lappa och laga, att strunta i tandläkarbesök. Den ensamma föräldern i förorten kan aldrig nå det liv som det talas om på nyheterna. Hen är inte bara ensam, utan också osynlig. Det klassamhälle som växer fram i ett Sverige där klyftorna ständigt ökar skrämmer mig. Det Sverige där ett antal miljardärer äger allt mer är inte mitt Sverige. Jag kommer att rösta för att minska dem och hoppas att fler tänker som jag.

Nuckan gör mig väldigt ledsen

Malin Lindroth har passerat 50 och lever fortfarande själv, utan barn. Visst har hon varit kär, haft förhållanden och hoppats på ett liv i tvåsamhet, men varje gång har det tagit slut. Hon har inte valt det. Andra har gjort det för henne. Nu vill hon ta tillbaka ordet nucka och i boken Nuckan förklarar hon varför.

Berättelsen om Lindroths ofrivilliga ensamhet är smärtsam att läsa. På ett sakligt och konstaterande sätt berättar hon om allt hopp hon haft och hur det gång på gång slagits sönder. Hur gemenskap aldrig varit något som varit förunnat henne.

Det som smärtar mest är kanske andras brist på förståelse. De som, tröttkörda av ett intensivt familjeliv, säger sig vara avundsjuka på hennes egentid. Hennes frihet. De inser inte att hon alltid är ensam. Att det inte är något hon njuter av, eller ens har valt. Jag fick mig en tankeställare och insåg att det är himla lätt för mig att ibland längta efter tid för mig själv, när jag aldrig behöver vara ensam om jag inte önskar det.

Nuckan är en fantastisk bok. Ärlig, smärtsam och riktigt välskriven. När litteraturprishösten drar igång kommer vi att få höra mer om den. Något annat vore märkligt och djupt orättvist.

 

Plåtmannen är liten men naggande god

När gud var en kanin av Sarah Winman är en av de absolut bästa böcker jag läst, men sedan dess har jag inte läst något av författare. I sommar kom så Plåtmannen på svenska och vi bestämde oss för att konferera om den på Kulturkollo, så jag läste. Två gånger försökte jag och den tredje läste jag den i ett svep. Varför jag inte kom in i den de två första gångerna var då en gåta för mig. Kanske har det att göra med att varje ord är viktigt, sättet att skriva kräver uppmärksamhet och tidsplanen många. När jag väl vande mig blev jag dock helt fast.

Ellis är huvudpersonen och när vi träffar honom har det hemska redan hänt. Han har förlorat sin fru och jobbar nätter för att slippa vara vaken när andra är det. En ensam man, som inte alltid varit det.

Vi får följa med till Ellis barndom, lära känna hans familj, hans bästa vän och sedan hans fru. Så mycket mer vill jag inte berätta, då det fina med Plåtmannen är hur alla till synes lösa trådar knyts ihop på ett mycket snyggt sätt. Det är en välskriven och läsvärd bok, som trots sina få sidor är väldigt innehållsrik. Rekommenderas!

 

Ett jävla solsken

När Kollektivet – en bokcirkel diskuterade Ett jävla solsken, Fatima Bremmers prisbelönta biografi om Ester Blenda Nordström, började jag också läsa den. Trots att jag egentligen tyckte mycket om berättelsen om den minst sagt coola reportern tappade jag bort boken när rättningshögar och betygssättning tog all tid och energi i våras. Så lyssnade jag på Bremmers fina sommarprogram och därefter gick läsningen som en dans.

Om inte vår eminenta skolbibliotekarie hade tipsat våra elever om Nordströms bok En piga bland pigor skulle jag inte vetat någon om henne innan jag läste Bremmers bok. Det är tydligt att Nordström tillhör de kvinnor som uträttat storverk, men ändå glömts bort och jag är glad över att hon nu fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Förhoppningsvis är det bara början.

Ester Blenda Nordström var en wallraffande reporter innan Günther Wallraff var född. Lite ironiskt var en av de första wallraffarna också en kvinna, nämligen Elisabeth Cochran, född 1864 i Pennsylvania. Cochran skrev reportage om kvinnor under namnet Nellie Bly. Även Ester Blenda Nordström hade en pseudonym och kallade sig Bansai när hon skrev i främst Svenska Dagbladet.

Ester Blenda Nordström ville undersöka pigornas situation, för att försöka förstå varför så många av dem valde att utvandra till Amerika. Hon skapade en ny identitet åt sig och tog anställning på gården Taninge i Sörmland. Där arbetade hon ihop med en annan piga som hon i sin bok kallade ”Anna”. Även husbonden fick ett nytt namn, men det avslöjades vem dem var och han skrev sedan ett svar i bokform som hette Ett pennskaft till piga.

Det här visste jag alltså lite om redan, vilket inte gjorde läsningen mindre intressant. Däremot hade jag ingen aning om att hon senare utbildade sig på lantbruksskola för att bli bonde själv. Ester Blenda Nordström levde också med samer i Lappland, undervisade i sameskola och höll på att hamna lite väl nära rasbiologins aktiva, hon reste till Finland 1917 för att hjälpa till när hungerskatastrofen slog till. Nordström följde också i svenska amerikafarares fotspår, reste på upptäcksresa till Kamtjatka och skrev ungdomsböcker om Ann-Marie.

Fatima Bremmers biografi är välskriven och intressant, väl värd Augustpriset. Jag är väldigt glad att jag återvände till den, då den helt klart gjorde mig klokare.

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Jag läste böcker av Jenny Colgan för länge sedan, men under den senaste hypen har jag faktiskt inte varit så sugen. Eftersom Den lilla bokhandeln runt hörnet är nominerad till Årets bok 2018 tänkte jag ändå ge henne en chans.

Vi får följa Nina Redmond, bibliotekarien som verkligen älskar böcker mer än allt annat. Huset som hon delar med en väninna är fyllt av lådor med böcker och hon skaffar ständigt flera. Att arbeta på bibliotek är verkligen perfekt.

Så får Nina och hennes kollegor reda på att det lilla bibliotek där de arbetar ska läggas ner. Istället erbjuds de söka nya anställningar på den nya satsningen med ett modernt bibliotek, ett mediacenter, där böckerna inte längre står i centrum. Nina söker, men får inte något jobb och istället börjar hon fundera på att starta något eget. Hon svarar på en annons om en gigantisk buss och planerar att skapa en ambulerande bokaffär.

Nina drar till Skottland för att köpa bussen och skaffar ett rum på den lokala puben. Byn är liten och jag tycker om skildringen av männen på puben, som längtar efter att få tillgång till böcker. Självklart är planen att köpa bussen och sedan åka tillbaka till Birmingham, men det blir inte så lätt som Nina trott. Dels är säljaren skeptisk till att sälja sin bil till en kvinna från storstaden och det visar sig också vara helt omöjligt att få tillstånd att parkera bussen i Birmingham.

Just temat med böcker och läsning gjorde det här till en riktigt trevlig bok, trots att den är förutsägbar och följer en ganska given mall för den här typen av böcker. Det som Colgan gör bra är hur hon gestaltar karaktärerna och dessutom är berättelsen om Nina både charmig och humoristisk.

Nu har jag läst sju av de tolv nominerade till Årets bok. Kanske hinner jag någon mer innan det är dags för prisutdelning.

Ärr — en berättelse om döden och livet

Jonas är 49 år och har ingenting att leva för. Planerna på att ta sitt liv börjar ta form, men för att hans dotter Gudrun inte ska behöva hitta honom bestämmer han sig för att resa utomlands. Han beger sig till ett namnlöst land som just hämtat sig från ett krig. Han skaffar ett rum på Hotel Silence och är en av få  gäster. Dessutom är han den ende som har verktyg med sig och snart blir han hotellets allt-i-allo. Ju mer Jonas blir en del av det nya samhället, desto fler ursäkter får han till att skjuta upp sitt självmord.

Ärr är den första boken jag läser av Au∂ur Ava Ólafsdóttir och jag gillar den. Det är en absurd historia, men mest är den väldigt mänsklig. Lite som en lågmäld bok av Erlend Loe. Weyler förlag har också gett ut hennes två tidigare böcker Rosa Candida och Den sista kvinnan.

Bonjour tristesse — en intressant klassiker

Det blev inte den klassikersommar jag hade tänkt mig (det blir sällan så) men inför Kulturkollo läser läste jag Bonjour Tristesse av Françoise Sagan och det är jag glad över.

Sagan skrev sin sommardoftade roman som tonåring och var 18 år när den publicerades 1954. Berättelsen om den 17-åriga Cécile som spenderar en sommar på Rivieran med sin pappa Raymond är på samma gång vardaglig och surrealistisk. Cécile har gått på internatskolan, en katolsk sådan och kontakten med pappan verkar ha varit sporadisk. Modern är död och istället dyker en lång rad mer eller mindre permanenta älskarinnor upp. Till Rivieran är det Elsa som följer med. En ung kvinna som Cécile inser är mer ett tidsfördriv för fadern än något annat. Så länge han bara träffar kvinnor han inte bryr sig om är hon lugn. Det är när Anna dyker upp som det blir annorlunda. Anna var vän till Céciles mamma och Raymond verkar äntligen ha hittat någon att älska som riktigt. Det är ingenting som Cécile känner sig bekväm med.

Vi vet egentligen inte så mycket om relationen mellan far och dotter som ändå är det centrala i berättelsen, men det intressanta i Bonjour Tristesse finns att läsa mellan raderna. Boken är kort, endast Céciles historia får utrymme och även om den går att läsa endast som en berättelse som pågår på raderna, finns det massor av underliggande antydningar som gör det här till en bok som kan läsas av många på olika sätt. Det är det som gör att en bok blir en klassiker som fortsätter att vara relevant. Jag tror också att det kan vara en bra bok för gymnasieelever och jag skriver genast upp den på min lista över klassiker som passar att läsa på gymnasiet.

Sida 1 av 63

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: