Tag Archives: Betyg 3

Den som går på tigerstigar

Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.

Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.

Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.

Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.

Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.

 

Läs också:

Den blomstertid nu kommer

I diskussioner om ungdomar och läsning brukar Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long dyka upp som ett bra exempel på en lättläst och bra bok. Till slut fick jag tummen ur att läsa den.

Den blomstertid nu kommer är berättelsen om tre unga killar som på skolavslutningsdagen genomför ett rån. De krockar med bilen och Tarzan, den drivande av dem, skadas svårt. Wahid och Fred, de andra två rånarna, springer från bilen och snor sedan ett annat fordon som står vid vägkanten. Förhoppningen är att de ska kunna komma undan, men problemet är att bilen inte är tom. I baksätet sitter en flicka.

Marie-Chantal Long skriver enkelt, med ett högt tempo. Just drivet tror jag lockar många läsare, som annars inte läser så mycket. Trots sin inledningsvis ganska stereotypa handling, med värstingkillar i huvudrollen. Någonstans vänder det dock och de vid första anblick så platta karaktärerna faktiskt har fler sidor. Inte minst ett samvete.

Om jag hade undervisat i sexan och sjuan hade jag definitivt använt Den blomstertid nu kommer i undervisningen. Till äldre elever skulle jag vara mer tveksam. Jag förstår att innehållet gör att boken fått åldersrekommendation för 12-15, men på många sätt liknar den en bok för åldern 9-12.

 

Läs också:

Rich People Problems

Kevin Kwan har hittills skrivit tre böcker om de galet rika i Singapore. De tredje heter Rich People Problems och helt klart har dessa människor helt andra problem än de flesta av oss. Som att styvdottern har köpt det enda exemplaret av en magnifik klänning och inga pengar i världen kan ändra på det.

I centrum av den tredje boken står matrairken Su Yi, som ligger för döden i Tyersall Parks, hennes mycket exklusiva hus i Singapore. Runt henne finns barn och barnbarn i klanen Shang-Young. Alla oroliga, men kanske mer för vem som ska få huset och alla hennes andra tillgångar, än vad som egentligen ska hända med Su Yi.

Nicholas Young, som i förra boken äntligen gifte sig med sin Rachel, lever ett förhållandevis enkelt liv i USA. Självklart vill han finnas vid sin farmors sida, men det är inte helt lätt att ta sig förbi vakterna. Dels de verkliga sådana, som vaktar hennes hus, men också de släktingar som gärna ser Nicholas fortsatt utfryst. Främst är det hans kusin Eddie, en vräkig typ, som tycker att pengarna och huset skulle passa hans egen image bra mycket bättre. Ironin med vilken Kwan beskriver honom och andra rika som gått över alla gränser är drypande och det är mycket underhållande läsning.

En annan viktig person i denna tredje bok är Kitty Pong, som tidigare inte haft någon som helst status trots att hon kämpat hårt för den. Nu har hon lyckats gifta sig med den mycket äldre och mycket rikare Jack Bing. Nu finns det en chans att hon ska hamna på de stora omslagen och hennes assistenter lyckas till och med flyga in den kände fotografen Nigel Barker som får i uppdrag att föreviga henne på ett storartat sätt. Det luktar hybris i klass med Napoleon och andra lätt överdrivna kungligheter. Även här driver Kwan hejdlöst, men inte utan att vi tappar respekten för Kitty. Istället tycker jag lite synd om henne, men fascineras också av de problem hon anser sig ha, som knappast hade varit det för särkilt många andra. Styvdottern Colette finns alltid något steg före henne gällande glamour och kändisskap, något som Kitty ser som en ren provokation. Att allt i världen inte skulle kretsa kring Kitty är något hon aldrig skulle fundera över.

En av mina favoriter i Kevin Kwans böcker är Nicholas kusin Astrid, som får stå för det mer nedtonade i sammanhanget. Hon är också snuskigt rik, det är alla som får plats i de kretsar som porträtteras, men hon har ändå båda fötterna på jorden. Nu har hon visserligen hamnat lite i det blå, då hon förälskat sig i sin gamla fästman Charlie Wu, något som skvallerpressen gottar sig i.

Jag tycker om Kevin Kwans sätt att skriva. Hans böcker är underhållande, men inte ytliga, trots att ytan står i centrum. Genom att driva med sina karaktärer, på ett många gånger kärleksfullt sätt, gör han dem mänskliga i all sin absurditet. Det känns som att han lämnar dem nu efter tredje boken. Visst finns det trådar att dra i, men det känns ändå som ett bra tillfälle att avsluta. Blir det fler böcker läser jag dem gärna. Mest för att få veta hur det går för Nicholas, Rachel, Astrid och Charlie. De är mina favoriter. Även Colin och Aramita trevliga att följa. De andra galningarna kan få finnas med i periferin som underhållning.

Filmatiseringen av första boken Crazy Rich Asians är tydligen på gång. Den ser jag gärna, även om vissa personer som Astrid och Nicholas inte alls ser ut som de ska. Castingen av Constance Wu som Rachel känns dock bra.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Väntar tills natten kommer

I sin nya bok skriver Christoffer Holst i en ny genre för en ny målgrupp. Fortfarande står relationer i centrum, men Väntar tills natten kommer är också en skräckroman, en alldeles lagom läskig och snyggt skriven sådan.

Lukas och Sam har varit ihop ett tag, men nu ska de äntligen byta sitt distansförhållande och tillbringa en sommar tillsammans. De har fått hyra en liten stuga vid Vänerns strand och trots att Lukas verkligen ser fram emot det är han också lite nervös. Sam har fått ett sommarjobb på det lokala museet, men själv har han inte mycket att göra. Mer än fotokursen på distans då, som han egentligen vill genomföra men har svårt att hitta energi till. Sitt eget jobb har han sagt upp och trots att han vill vara helnöjd med att få en he sommar med sin kärlek är han lite bitter och faktiskt också lite orolig. Tänk om han offrat för mycket.

Sam verkar bara vara positiv och jag tycker om hur Holst skapar en dynamik mellan huvudpersonerna och ger dem ett trovärdigt förhållande som bygger på kärlek, men också olikheter. Hade båda varit oroliga som Lukas hade det inte funkat och troligtvis inte heller om båda varit som Sam. Han ser verkligen inga problem med någonting. Inte heller tror han på Lukas när han berättar om det konstiga ljus han ser på nätterna över sjön och de obehagliga saker som händer i stugan. När Lukas hittar en gammal anteckningsbok får han information som gör att han börjar förstå orsakerna till det som sker.

Väntar tills natten kommer är en mysrysig historia och jag tycker om både miljön och karaktärerna. Peggy och Annie som äger det lokala caféet är mina favoriter, men jag tycker också om Lukas, kanske mer än om Sam. Relationerna står i centrum och visst blir det lite läskigt ibland, men skräckelementen hade helt klart kunnat få vara fler. Nu går det lite snabbt i slutet och det jag minns är inte det läskiga, utan det fina. För mig som inte är någon skräckfantast funkar det bra med relationsfokus, men för den som söker skräck kan det vara lite för lite av den varan. För att det ska bli trovärdigt behövs fler förklaringar och mod att vila i händelserna. Väntar tills natten kommer är första boken i en serie fristående sommarskräckisar för unga vuxna och där borde Holst fläska på lite mer med tanke på målgruppen. Jag kommer mycket troligt att läsa då jag gillar Holsts sätt att skriva, men mest ser jag fram emot För oss är natten ljus författarens nästa feelgoodbok för vuxna som kommer i höst.

Läs också:

Andras döttrar

Andras döttrar av Amy Gentry handlar om en familj vars dotter Julie blev kidnappad som trettonåring. En kväll när yngsta dottern är hemma från universitet knackar det på dörren och den tjugoettåriga kvinnan som står utanför säger sig vara Julie. Självklart blir hennes familj överlycklig, men samtidigt har de svårt att tro på det hon säger. Är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller någon som försöker lura dem? Historien berättas baklänges från dagen då Julie kommer tillbaka och till hennes försvinnande. Det är ett effektfullt berättande som gör att vi långsamt får veta hur allt faktiskt hänger ihop. Hela tiden med en osäkerhet om vem det egentligen är som kommit tillbaka.

Andras döttrar är en av alla böcker som marknadsförs som liknande Gone girl och Kvinnan på tåget. Låt mig säga det direkt, Andras döttrar är inte lik någon av dem. Ja, det är en spänningsroman om en ung kvinna och nej, läsaren vet inte riktigt vem hon är, men där stannar likheterna. När Gone girl har en berättare som ständigt lurar oss läsare blir karaktärerna visserligen osäkra på kvinnans identitet, men ingen lurar oss medvetet. Inte heller finns det andra likheter med Kvinnan på tåget än att båda böckerna råkar handla om kvinnor som mår dåligt.

Det betyder inte att Andras döttrar är en dålig bok absolut inte. Det här är en spännande och välskriven bok, som passar bra att läsa i solstolen. Det räcker gott så. Jag uppmanar förlagen att börja jämföra med andra böcker om nu en jämförelse är nödvändig. Amy Gentrys bok är bra nog att stå på egna ben.

 

Läs också:

Vi ses i Disneyland

Emma befinner sig mitt i livet. Hon är gift, har små barn och en karriär att underhålla. På jobbet är hon engagerad i ett filmprojekt om en före detta prostituerad och kanske har hon lite för lite fokus på familjelivet. I alla fall verkar hennes man Andreas känna sig åsidosatt och de glider ifrån varandra mer och mer. När Emma börjar misstänka att hon är sjuk är det inte till honom hon vänder sig, utan till sin före detta Preben.

Vi ses i Disneyland är Erika Scotts debutroman, men hon har jobbat som reporter och är van skribent. Det märks att Scott är van vid att skriva och till viss del märks även journalistbakgrunden. Språket är enkelt, tydligt och funktionellt, vilket gör boken lättläst, men kanske inte så gripande. Jag hade önskat att vissa trådar skurits bort och att fokus istället lagts på några delar av historien. Delen från Emmas jobb hade räckt till en hel roman, liksom hennes sjukdom och äktenskapsproblem. Nu blir det lite av mycket och det gör att jag inte blir så känslomässigt berörd som jag hade kunnat vara. Det är inte det att Scott inte syr ihop alla trådar, för det gör hon på ett skickligt sätt. Det blir dock lite för snyggt och konstaterande för min smak.

Läs också:

Skymningsflickan

I Skymningsflickan låter Katarina Wennstam oss återse Shirin Sundin (som separerat och ska byta efternamn) och Charlotta Lugn (som också separerat och är sjukskriven). Som vanligt handlar det om brott om kvinnor och denna gång faktiskt om tonåringar. I en lägenhet i samma hus som Charlotta bor störs grannarna av en kvinnas skrik. Det låter inte som att någon skadar henne, snarare verkar hon uttrycka sin ångest. När en av grannarna en dag blir så frustrerad av han slår sönder dörren till flickans lägenhet träffas hon och Charlotta för första gången. Det visar sig att flickan, som heter Molly har blivit utsatt för en massa hemskheter.

Bokens andra fall är ett bombhot mot en gymnasieskola och ett mord på samma skola. Mycket kretsar alltså kring ungdomar och deras utsatthet. Som vanligt är Wennstam relevant och aktuell. Jag gillar också hur hon kopplar fallen i boken bakåt till andra fall i andra böcker. Kanske är Skymningsflickan inte den bästa boken i serien, men Wennstams lägstanivå är väldigt hög och jag rekommenderar dig att läsa hela serien, inklusive denna bok. I augusti kommer Gänget, nästa bok i serien och jag ser fram emot att få läsa mer om Charlotta Lugn och Shirin Sundin, som nu tagit sin mammas flicknamn Nouri.

 

Läs också:

« Older Entries