Tag Archives: Betyg 3

Rimligt lyckade ögonblick

Rimligt lyckade ögonblick är Åsa Asptjärns tredje bok om Emanuel Kent som nu börjar på gymnasiet. Det betyder att Emanuel och Tore inte längre kommer att gå i samma klass eller ens på samma skola. Det betyder också att Emanuel har en chans att börja om och verkligen vara sig själv. Vem det nu är. I förra boken Manifest för hopplösa kretsade mycket kring Emanuels rädsla för att lämna tryggheten i grundskolan, som han hyste en slagshatkärlek till och tvingas till en helt ny miljö på en gymnasieskola. Tore däremot har längtat till gymnasiet.

Som vanligt när det gäller Emanuel Kent går det liksom inte att vara speciellt smidig, utan han hamnar fortfarande i rätt märkliga situationer. Till exempel lyckas han hamna mitt i en demonstration för könsneutrala omklädningsrum på skolan. Tanken är, som vanligt, god och han gör det dels för att passa in i det nya gänget, men också för att stötta sin klasskompis Iggs som föddes med kvinnliga könsorgan, men definierar sig som kille.

Iggs är en av deltagarna i den basgrupp som Emanuel hamnar i. Klassen, Humanist 1, delas in i mindre grupper som ska samarbeta och det är den vi får följa mest. Förutom Iggs finns där Frank, som ser sig som ledare och beter sig som en sådan, samt Kaisa, som Emanuel verkligen tycker är speciell. Just relationen mellan dessa fyra upptar en stor del av handlingen, men jag är glad över att Emanuels syster Vanja får vara med på ett hörn också, även om hon flyttat hemifrån. Vi får också återse några gamla bekanta från högstadiet, som Bianchi och Ammis, men tyvärr är Tore med väldigt lite och det tycker jag är synd.

Jag tycker att Rimligt lyckade ögonblick är bättre än förra boken i serien, som nästan blev en Bert-bok i ordets sämsta bemärkelse, till skillnad från Konsten att ha sjukt låga förväntningar, som mer liknar de bra mycket bättre böckerna om Adrian Mole och som dessutom lockat en del av mina mer läsovilliga elever att läsa. Det normkritiska perspektivet är tillbaka och även om jag fortfarade tycker mest om första boken i serien, gillade jag den här väldigt mycket. Tummen upp för Emanuels äventyr på gymnasiet alltså.

Läs mina inlägg om de tidigare böckerna i serien här och här.

Läs också:

Om jag får stanna

Igår presenterades ett nytt lagförslag som innebär att ensamkommande som fått tillfälligt uppehållstillstånd och gåt på gymnasiet, ska få rätt att slutföra sina studier och därefter ha ett halvår på sig att söka jobb. Argumentet är att vi behöver bli fler i arbetsför ålder och dessa ungar som redan påbörjat sin utbildning i Sverige ganska snart kan bli skattebetalare coh bidra till samhället. Tyvärr gäller det förhållandevis få av det totala antal ensamkommande som kommit hit de senaste åren.

Just nu pågår en totalt godtycklig och till synes rutinmässig åldersuppskrivnining av denna kategori flyktingar. Att medicinsk åldersbestämning är för osäkert gör att sådan inte används. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att personal på Migrationsverket, utan någon som helst adekvat utbildning, gör ålderbedömning på extremt osäkra grunder. Om ungdomarna saknar papper ses det som ett bevis för att de är äldre än de uppgett och har de papper blir de anklagade för att ha förfalskat dem. Det finns alltså inget sätt att vinna. Detta gör självklart att siffrorna ser okej ut för Morgon Johansson, som i ett svar till en person engagerad i organisationen Vi står inte ut, menar att nästan alla minderåriga ensamkommande har fått uppehållstillstånd. Tror katten det, då det går att skriva upp deras ålder och därmed slippa ta med dem i statistiken. ”Men alla ljuger ju ändå om sin ålder och är egentligen många år äldre”, brukar det heta och ja, av de drygt hundra ensamkommande jag träffat de senaste åren finns det en handfull där jag verkligen tror att de dragit av några år, men de flesta är precis som vilka gymnasieungdomar som helst. Helskäggen är inte fler bland dem än bland andra elever. Faktiskt är skägg inte direkt inne just nu, så det är få skägg överlag.

De flesta av de elever jag möter på gymnasiets Språkintroduktion kom till Sverige under 2015. Vissa fick tid för ett första möta med Migrationsverket ganska snart och en del av dem hann till och med få uppehållstillstånd innan reglerna ändrades i november 2015 och i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd gavs. Andra fick vänta mer än ett år på det första mötet och har fortfarande inte fått besked. En ganska stor grupp har skrivits upp i ålder, andra har hunnit fylla 18 under den tid de varit här. Är du över 18 är det svårare att få ens tillfälligt uppehållstillstånd och då hjälper den föreslagna lagändringen inte alls. Vi är här kräver amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett ord och hittills har drygt 11000 skrivit under den. För mig är det faktiskt det enda mänskliga att göra.

Just väntan på besked är självklart både jobbig och frustrerande. Det är tydligt i min vardag och även i Kajsa Gordans bok Om jag får stanna som handlar om en gömd familj någonstans i Sverige. Huvudpersonen är Ilona, som varit i Sverige i sju år, sedan hon gick på lågstadiet. De flydde från sitt hemland för att det var för farligt för dem att stanna kvar. Eftersom de fått avslag på sin asylansökan lever de gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer i samma situation. Mitt i all osäkerhet försöker Ilona att leva ett normalt liv och hennes bästa kompis Stella gör allt för att det livet ska bli så bra som det bara är möjligt.

Gordan tar upp en viktig situation som inte är helt ovanlig. Hon gör det dock på ett väldigt osyldigt sätt. Familjen bor i ett kloster, huvudpersonen är en ung flicka som troligen har sina rötter i östra Europa eller någon del av forna Sovjetunionen. Inga ensamkommande muslimer här inte. Nu spoilar jag, men självklart är slutet lyckligt. Kanske är det visserligen så som Alex Gino sa under Bokmässan 2017 att ämnen som sällan behandlas i ungdomslitteratur behöver undvika svärtan till en början. Det är inte det att jag vill att det ska gå illa för Ilona, för det vill jag självklart inte, men jag önskar att Kajsa Gordan problematiserat lite mer. Gömda flyktingar är en realitet i Sverige idag och vi behöver våga tala om det. Om jag får stanna är en bra början, men det behövs mer. Och då menar jag inte böcker som bygger på fördomar, för de finns de också, utan böcker som visar den äkta ångest som drabbar den som inte är säker på att en framtid ens existerar. De får dessutom gärna ha ett omslag som inte signalerar gullig feelgood.

Läs också:

Duktiga flickors revansch

Birgitta Ohlsson har alltid tillhört den lilla grupp politiker som jag har stor respekt för, trots att jag aldrig kommer att lägga min röst på hennes parti. I den självbiografiska och feministiska boken Duktiga flickorna revansch skriver hon om sin, ibland tuffa, väg till den position hon har idag, men också om varför vi behöver uppskatta de duktiga flickorna mer. Nu tycker jag riktigt illa om begreppet duktiga flickor, men jag förstår varför hon använder det då det blivit ett skällsord istället för ett ord som faktiskt lyfter fram det positiva som ingår i begreppet.

Vi diskuterade på Facebook huruvida Birgitta Ohlssons politiska hemvist visades tydligt i boken och faktiskt tycker jag att den syns oväntat lite. Självklart skiner det igenom att hon är liberal och suttit i en borgerlig regering, det märks om inte annat på hennes hyllande av hushållsnära tjänster, men hon för väldigt tydligt fram önskan om en individualiserad föräldraförsäkring och annat som inte känns typiskt blått. Jag är också glad över att hon sågar vårdnadsbidraget som en kvinnofälla, inte minst för kvinnor med rötter i kulturer där kvinnor har mindre rättigheter. Vissa saker provocerar dock, som synen att alla kan spara pengar om de bara vill och att Anne Vibbles tips om ”en årslön på banken” är något alla kan nå om de bara kämpar tillräckligt mycket.

Jag ska också erkänna att jag gick igång lite på att hon använder typiska Björklundbegrepp som ”flumskola” och ”kunskapsskola” för att beskriva skolan. Samtidigt säger hon tydligt att flickornas försprång beygsmässigt fanns redan tidigt. Hon tar upp exempel om hur pojkar/män kvoterades in på lärarutbildningen i början av 60-talet då hälften av platserna var vikta till varje kön. Det betydde att pojkar/män med sämre betyg kom in på utbildningen på bekostnad av flickor/kvinnor som hade högre betyg. En kvotering som vi sällan talar om. Aldrig faktiskt.

Ohlsson påpekar också att skillnaden mellan flickor och pojkar är global och finns i alla skolsystem. Jag minns när vi besökte en skola på Zanzibar 2004 och namnen på eleverna i den bästa klassen nästan alla tillhörde flickor. Mannen som visade oss runt var väldigt klar med att detta berodde på att de var mest ambitiösa och helt enkelt bättre än pojkarna. Om nu flickor var bättre även förr innan den av Björklund så hatade ”flumskolan” och är bättre i länder som har den traditionella utbildning han älskar, förstår jag inte varför orden måste användas. Jag förstår inte heller varför Ohlsson behöver ta politiska omvägar och tala om vikten av återinförande av tidigare betyg och betyg i ordning. Det är onödigt. Istället borde hon tryckt ännu mer på det hon också säger, att problemet inte är flickornas. Det är pojkarna som ska ändra sig, eller få hjälp att göra det. Att det handlar om strukturer som gör att vi har olika förväntningar på flickor och pojkar och att det tyvärr leder till att vi letar fel hos de duktiga flickorna, istället för att försöka förändra mansrollen. Att Ohlsson som liberal feminist talar så mycket om samhällsstrukturer är en del av den positiva överraskningen. Ofta saknas det när allt för individälskande allianspolitiker ska diskutera jämställdhet. Jag kan dock reagera på hennes något naiva syn på klass och klassresor, men inser att det handlar om hennes politiska fostran.

Däremot har jag svårt att provoceras av att Ohlsson inte skrivit en bok om klasskamp, då det inte är hennes historia. Inte heller att hon har ett heterosexuellt perspektiv och flera gånger påpekar hur viktigt det är att bo med, gift sig med och skaffa barn med en vettig man. Inte sällan blir feminister anklagade för att inte föra alla svaga gruppers kamp och jag vill inte sälla mig till den skara som anser att det inte går att var feminist utan att samtidigt vara skyldig att bekämpa alla orättvisor som finns i världen. Det kan andra göra.

Meriokrati är viktigt för Ohlsson och det återkommer hon ständigt till. Egentligen är det väldigt enkelt. Den som är mest lämpad för ett jobb eller en position ska väljas. Kön, klass eller ursprung ska inte spela någon roll. Ohlsson är riktigt förbannad på hur en medioker man ofta går förbi en mer meriterad kvinna. Att vi inte utnyttjar de meriter och de kunskaper som finns är så väldigt dumt och ja, väldigt provocerande. Däremot tycker jag inte att lösningen är att kvinnor ska välja andra yrken. Alla ska kunna välja det yrke de vill, oavsett om de ses som kvinnoyrken eller mansyrken. Problemet kan inte vara kvinnor val, utan samhällets värdering av olika yrken. Att de som arbetar inom vården, eller som jag inom skolan inte värderas högre är riktigt illa. Det är lönerna och arbetsvillkoren för dessa yrken som ska förbättras, inget annat. Att mandominerade yrken, till exempel hantverksyrken, värderas högre än kvinnodominerade yrken som kräver universitetsutbildning är helt galet. Att lägga skulden på kvinnor som väljer att arbeta i vården är inte rätt väg att gå. Det tycker jag att Ohlsson ibland gör. Jag håller med om att vi kvinnor inte ska nöja oss med dålig lön och kassa arbetsvillkor, men ingenting i samhället blir bättre av att färre väljer att utbilda sig till t.ex. vårdyrken.

Jag är glad att jag lyssnade på Duktiga flickorna revansch. Visserligen håller jag inte med om allt Ohlsson skriver och jag reagerar starkt på vissa ordval som inte sällan ger mig dåliga politiska vibbar. Det är dock en viktig pusselbit i en feministisk helhetsbild av samhället och det räcker att skriva om en pusselbit. Vi kan inte kräva av varje feminist att hen ska beskriva hela pusslet. Birgitta Ohlsson är en stark kvinna och en bra förebild.

 

Läs också:

Min bror monstret

Nöden har ingen lag brukar det heta och det stämmer verkligen i Mårten Sandéns bok Min bror monstret. Benjamin är lillebror som efter att fadern föresvunnit måste ta hand om sin storebror. Storebror är stor och stark, vilket har gett honom smeknamnet Monstet, men han klarar sig definitivt inte själv. Mest tycker han om att bära tungt och det får han göra på sitt jobb på Samsons stenhuggeri. På kvällen är det istället bondgården med djur i plast som gäller. Monstret får mig att tänka på Lennie i Möss och människor. Det finns egentligen inget ont i honom, men ändå lyckas han skrämma och skada andra. Så stor och så liten på samma gång.

Benjamin har fixat ett jobb till Monstret hos den lokale gangstern Snake. Monstret ska fungera som livvakt och bara genom sin uppenbarelse lyckas han skrämma upp Snakes fiender ordentligt. Jobbet innebär pengar, men också att bröderna dras in i en värld som de egentligen inte vill tillhöra. Alternativet att inte ens ha pengar till mat är dock inte direkt lockande.

Min bror monstret handlar om syskonkärlek och även om annan kärlek. Benjamin använder en del av Snakes pengar till att bjuda ut Lydia, en snäll men väldigt naiv snabbköpskassörska. Deras förhållande är rörande, men också lite oroande. Lydia litar nämligen på alla som hon tror vill henne gott, inklusive Snake. Det är en bok som jag tror passar bra på högstadiet, men som kanske inte riktigt var en bok för mig. Vad jag tycker spelar egentligen inte så stor roll, då jag inte tillhör målgruppen och jag tror att målgruppen skulle gilla boken mycket.

 

Läs också:

De behövande

Helena von Zweigbergks nya bok heter De behövande och är en kort historia med stort innehåll. Jag gillar kortromaner, men skulle faktiskt gärna läst mer om modern och dottern som står i centrum. Louise är dottern som på många sätt verkar besviken på modern Birgitta. Egentligen får hon mycket hjälp av modern och hon är ofta där med sin dotter. Någon att fly till, som lyssnar på allt och därför får tåla en massa. Louise talar om ett möte med Tom, en av moderns pojkvänner, som Louise tyckte mycket om. De talar också om fadern/maken som inte längre är närvarande.

Båda kvinnorna får sin egen röst när de berättar i jag-form om sitt förhållande och sitt liv. Det är välskrivet och många gånger imponeras jag av det subtila sättet att beskriva starka känslor. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att boken är för kort för att skapa en helhet. Helena von Zweigbergk är fantastisk på att beskriva känslor och jag tycker om de böcker jag läst tidigare. De behövande är kanske den snyggaste berättelse hon bjudit oss på, men jag saknar passionen som brukar finnas där. Det är effektfullt, men karaktärerna blir inte mer än skuggfigurer.

 

Läs också:

Ett hyfsat kärt återseende

Jag absolut älskade Merri Viks böcker om Lotta när jag var liten. Mamma hade de första böckerna och jag fick låna dem. Senare köpt både jag och syrran fler böcker, tills vi slutligen hade hela serien. Var den har tagit vägen vet jag faktiskt inte, men troligen finns den på mammas och pappas vind. När serien nu kommit på Storytel var jag för det första ”tvungen” att starta mitt abonnemang där igen och därefter börja läsa. Snart är bok två utläst.

Första boken om Marie-Sofie Charlotta Månsson, kallad Lotta heter Det är Lotta, förstås! och utkom första gången 1958. Det märks. Faktiskt varnas känsliga läsare för att vissa saker kan ses som märkliga och till och med opassande. Det mesta är dock ganska oförargligt. Charmen finns kvar, det gör den och jag småler en del under läsningen. Däremot reagerar jag på hur mycket som händer i denna den första boken. Faktiskt blir det lite rörigt. Det överdrivet käcka språket har inte heller åldrats väl.

Trots detta är jag glad att återse Lotta, som trots allt faktiskt är en ganska trevlig filur att spendera några timmar med. Hon ställer till det för sig ganska ofta, som när hon lyckas prata illa om lärare och få dessa tankar ut i alla skolans klassrum i det nya högtalarsystemet. Inte för att hon säger något så där väldigt illa, men lite opassande är det allt. Nu är hon bara 13 år första gången vi träffar henne och frispråkigheten är ganska harmlös. Ganska ofta lyckas hon faktiskt göra bra saker också.

Jag läser vidare i serien, men tror att den ska läsas i ganska små doser. Andra boken är bättre och Vik har börjat hitta en stil som håller bättre. Det bådar gott inför kommande böcker.

Läs också:

Även en medioker bok av French är riktigt bra

Tana French är en av mina favoritförattare i spänningsgenren. Det är, som vissa bloggare påpekar (Metta jag tittar på dig) inte de snabbaste böckerna, men jag gillar dem. Mycket handlar om miljön och språket. Dublin är en mytomspunnen stad för mig och jag gillar när den irländska dialekten färgar av sig på språket. Dialekten gör dem dock svåra att översätta och jag föredrar därför att läsa på originalspråk.

Senaste boken heter The Trespasser och när jag köpte den i somras var det för att jag var tvungen att läsa den precis då. Inte en dag senare. I december blev den läst och då hade Amazon hunnit fråga flera gånger vilket betyg jag ville ge titeln (Amazonskam (subst.) pl Amazonskammar, best form Amazonskammen, ex Linda kände Amazonskammen tydligt då boken hon köpt inte var läst när mailet om betygssättning anlände.)

Franch låter tidigare bipersoner bli huvudpersoner och i denna den sjätte boken ligger fokus på den någon kantiga Antoinette Conway. Hennes partner är förra bokens huvudperson Stephen Moran och jag är glad att han får hänga med ett tag till. De två får i uppgift att lösa ett vad det verkar enkelt fall. En kvinna har misshandlats och dödats i sitt hem och de tar för givet att hennes partner gjort det. Det är också partnern, en timid bokhandlare vid namn Rory Fallon, som är den som deras överordnade vill att de ska fokusera på, men paret tror att det finns mer bakom kvinnans död.

The Trespasser är inte Frenchs bästa, men hennes lägstanivå är bra och det betyder att det här är en läsvärd deckare. Jag undrar vad som händer i nästa bok. Är det månne den osympatiske Breslin som ska få en ny sida beskriven?

 

Läs också:

Uppföljare som var okej

Ibland behövs bara en bok, trots att den blivit en succé och trots att karaktärerna (och förlaget) kanske pockar på en fortsättning. Jag tyckte mycket om både Projekt Rosie av Graeme Simsion och Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson. Det var därför självklart att läsa fortsättningarna, men i båda fallen blev jag lite besviken. Mer på Simsion än Emilsson ska sägas.

I Projekt Rosie var Dan annorlunda, men lätt att tycka om. I uppföljaren Rosieeffekten blir han och hans liv alldeles för galet och charmen försvinner. Det blir mer lyteskomik och mindre feelgood. Det ska sägas att det är ganska trevligt att få följa Dan och Rosie under graviditeten, men det blir tyvärr inte den bok det skulle ha kunnat bli. Vissa delar är underhållande, som undersökningen med lesbiska föräldrar som Dan blandar sig i på ett något okänsligt sätt, men det är för mycket annat som stör. Tyvärr.

Emilssons uppföljare heter Den som väntar och här får vi följa Amanda och Erik som nu är småbarnsföräldar igen. Ingen Erik valt, men Amanda vill ändå att han ska vara pappaledig. En hel del roligt och charmigt innehåll är det helt klart, men jag blir nästan lite trött på karaktärerna. Det är ganska roligt att följa Eriks oväntade förändring av ett stressigt liv, men helt ärligt läser jag hellre Emilssons nya bok In i minsta detalj om helt andra karaktärer. Det är alltså inte författaren jag har något emot, hon skriver bra, men det hade räckt med en bok om Amanda och Erik. Samtidigt finns det säkert många som verkligen älskar att få läsa mer om dem.

Läs också:

Berättelse om ett äktenskap

Dags att få tummen ur och skriva de där inläggen om böcker jag läst 2016, innan året är slut och ska summeras. Det blev ett inlägg om Geir Gulliksens samtal med Jessica Schiefauer på Stadsbiblioteket i Göteborg, men faktiskt ingenting om boken i sig. Berättelse om ett äktenskap handlar om Timmy och Jon, som har ett ganska bra äktenskap egentligen. Det är bara det att Jon inte riktigt kan slappna av och lita på att Timmy verkligen vill vara med honom. Istället gör han otroligt märkliga saker och stöter på många sätt bort henne.

När Timmy och Jon träffades var han tillsammans med en annan kvinna och när han lämnade förstod han inte riktigt vad hon gick igenom. En scen, där Timmy och Jon är på romenad med Jons barn och möter hans sambo, visar med all önsvärd tydlighet hans brist på empati. När det så är han som riskerar att bli lämnad, när Timmy träffar någon som hon tror sig bli lyckligare med någon annan, beter han sig också märkligt. Jon är helt enkelt en ganska märklig man och jag har svårt att relatera till honom. Ju längre boken går, desto svårare blir det och i slutet tycker jag verkligen illa om honom. Om Timmy tycker jag inte så mycket alls. Hon framställs som väldigt naiv och får inte mina sympatier hon heller.

Med två ganska osympatiska huvudpersoner ligger det nära till hands att tro att boken som porträtterar dem inte är läsvärd, men det är den konstigt nog. Jag tyckte mycket om Berättelse om ett äktenskap, men det är riktigt obehaglig läsning i sin lågmäldhet.

Läs också:

Välkommen till Amerika

bostrom_knausgard_valkommen_till_amerika_omslag_inb_0

Imorgon avslöjas årets vinnare av Augustpriset och i kategorin Årets svenska skönlitterära bok är Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård nominerad. Det var flera veckor sedan vi diskuterade den i bokklubben Bokbubblarna, men av någon anledning har jag inte skrivit om den förrän nu. Klart var att vi tyckte väldigt olika om den, allt från kärlek till en ganska stor skepsis uttrycktes under samtalet.

Välkommen till Amerika är en fragmentarisk bok som tar oss med till en familj där livet levs parallellt. Huvudpersonen är en flicka som slutat prata. På så sätt utövar hon makt mot sin mamma och bror, men det tycks också vara ett sätt att hantera faderns död. En pappa vi inte vet mycket om.

Skådeplatsen är familjens lägenhet. Där flickans bror isolerar sig på sitt rum och fyller flaska efter flaska med kiss för att slippa gå ut och där flickan tyst iakttar hur mamman lämnar dem för ett annat liv på scen. Det liv där hon verkar trivas bättre. Kanske är de roller hon spelar där mindre komplicerade än den hon får hemma. Helt klart får hon i alla fall mer kärlek som skådespelare.

Fadern finns där också som en skugga, ett spöke eller ett minne som gör ont. Flickan uttalade de förbjudna orden. Hon önskade bort honom. Kanske är det därför hon nu valt tystnaden, för att inte riskera att skada någon annan. Tystnaden ger henne makt, men förhindrar också den makt som orden trots allt har.

Jag tycker mycket om Linda Boström Knausgårds språk. Formuleringarna är inte sällan vackra och precisa. Jag tycker också om hålen i berättelsen, men jag har svårt för distansen. Jag vill vara där hos familjen, inte bara iaktta dem i smyg från utsidan. De förblir skuggfigurer och jag har svårt att ta dem till mig på riktigt. Just det faktum att vi på ett sätt tjuvlyssnar var något som andra i bokklubben såg som ett intressant grepp. Jag kan till viss del hålla med, men för mig skapar det väldigt mycket frustration. Det är förvisso ett gott betyg till Välkommen till Amerika, för trots att jag inte älskar den är jag fascinerad.

Om den tilldelas Augustpriset? Mycket möjligt. Faktiskt ganska troligt. Boström Knuasgård har en egen stil och det brukar premieras. Inte min favorit bland de nominerade, men inget dumt val.

Läs också:

« Older Entries