enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 3 (Page 1 of 21)

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

Gröna fingrar sökes

Agnes älskar sommaren då hon kan flytta från lägenheten till sin kolonistuga där hon kan ägna all tid åt sin trädgård. I år har hon dock inte den energi hon brukar ha, då hon just genomgått en cancerbehandling och hon inser att hon behöver hjälp att hålla sin trädgård i ordning. Hon annonserar efter en hyresgäst med gröna fingrar och får svar av Leyla. Leyla vill gärna tillbringa sommaren i Måneby och hon ser fram emot att påta i Agnes trädgård. Med sig har hon sin son Hugo, men maken Johan lämnar hon hemma. Faktiskt flyr hon honom, då han ännu en gång gått över gränsen och i sin ilska misshandlat henne.

Stugan i Måneby blir en fristad för både Leyla och Hugo. De får en lugn sommar och en rad nya vänner. Agnes hälsar på ibland och har då med sig kakaduan Arthur, som Hugo blir god vän med. Han hänger också en del med grannen Viggo som brukar ta med honom på fisketurer. De flesta grannarna är riktigt trevliga, förutom Göte då, som är som Ove förutom att han är ännu bittrare och otrevligare. De flesta i koloniområdet är dock trevliga och miljön är fantastisk. Jag skulle gärna sitta och fika i Agnes trädgård.

Jag har läst och tyckt om Estassys tre tidigare böcker och jag tycker om även Gröna fingrar sökes. Speciellt tycker jag om Agnes, som på många sätt är huvudpersonen, men ändå får ta ganska lite plats. Leyla är också trevlig att följa och jag hade gärna fått veta ännu mer om henne. De får båda stå tillbaka lite då det finns väldigt många karaktärer och trådar i boken, vilket gör att vissa karaktärer blir ganska så platta och en hel del trådar blir hängande. Nu skulle det kunna vara så att det här är första delen i en planerad serie och då knyts trådarna säkert ihop senare. Som fristående bok hade Gröna fingrar sökes däremot mått bättre av att renodlas. Jag tror dock att Gröna fingrar sökes skulle passa utmärkt som film. Då spelar det inte så stor roll om alla karaktärer utvecklas, då en skådespelare kan förmedla så mycket utan ord. Speciellt Göte hade kunnat bli riktigt underhållande.

 

Och sen var hon borta

Lisa Jewell har bytt genre helt och blivit en renodlad spänningsförfattare. I senaste boken Och sen var hon borta ligger fokus vid ett försvinnande. Huvudpersonen Laurel förlorade tio år tidigare sin dotter Ellie, som försvann spårlöst precis före sin examen. Polisen arbetade efter teorin att Ellie försvann frivilligt, men det fanns egentligen inga skäl till varför hon skulle välja att försvinna. Hon verkade nöjd med livet, med skolan, med sin pojkvän, ja med det mesta.

Laurel har verkligen försökt gå vidare, men saknaden finns där hela tiden. Hon har separerat från sin man och kontakten med de två kvarvarande, nu vuxna, barnen är inte direkt bra. Någonstans inser Laurel ändå att det är dags att släppa Ellie och faktiskt börja leva. Hon träffar Floyd och tillsammans med honom och hans dotter hittar hon en ny gemenskap.

Någonting i Floyds historia väcker minnen av det som hände när Ellie försvann och en person som skulle kunna vara viktig i historien. Kopplingarna mellan nutid och dåtid är snygga och drivet finns där helt klart. Jewells styrka är skildringen av familjelivet. Gärningsmannen är i det här fallet däremot väldigt endimensionell och jag köper inte skildringen av brottet. Jag förstår verkligen Jewells längtan efter att utvecklas och hitta nya vägar, men hon lyckas bara delvis. Och sen var hon borta är helt klart en spännande bok, men det är långt ifrån Jewells bästa. Jag tyckte att hon var på rätt väg i förra boken Jag fann dig, som var en perfekt blandning mellan spänning och relationer, men den här gången blir det inte lika bra. Nu är Jewells lägstanivå hög märk väl, så Och sen var hon borta är långt ifrån dålig. Tvärtom läste jag den snabbt för att få veta hur allt hängde ihop. Det är bara det att jag saknar den Lisa Jewell som väljer relationer framför spänning, men det är kanske dags att släppa det och inse att Jewell valt en annan väg.

 

Någonstans brister himlen

Vår förra bokbubblarbok var Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Mitt förslag och därför en bok jag såg fram emot att läsa, dessutom en bok som hyllats av väldigt många, däribland min kulturkollokollega Ulrica. För vår bokcirkel blev det dock ett kollektivt jaha och vi hade inte jättemycket att prata om. Däremot sa jag redan då att det här trots allt skulle kunna vara en bok som stannade kvar och det verkar det vara.

Det är egentligen mycket som är fint med Någonstans brister himlen, speciellt beskrivningarna av livet i 20-talets Bohuslän som inleder berättelsen. Vi får träffa Elis, som är 13 år och redan viktig som familjeförsörjare. Han bor med sin far, mor och syster och fattigdomen är stor. När systern Signe försvinner och visar sig ha tagit sig till Höganäs för att rota i en familjhemlighet försvinner också en stor del av Elis trygghet. Han bestämmer sig för att ta sig till Signe och övertyga henne om att följa med hem.

Det finns många scener att fastna för, som den då Elis blir av med sina träskor och tvingas resa vidare barfota och den när han får ett nytt par av en ovanligt trevlig man. Som helhet tycker jag dock att berättelsen är för stillsam och för distanserad. Jag har svårt att engagera mig riktigt i karaktärerna. Någonstans brister himlen är utan tvekan en välskriven debut, men den är nästan för välputsad. Många berömmer det som händer i tystnaden, men för mig räcker det inte riktigt. Jag önskar mig mer känslor helt enkelt.

 

Hönan som drömde om att flyga

Just nu cirklar vi Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang på Kulturkollo läser. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Knopp är värphönan som slutat äta och därmed värpa. Hon längtar efter att likt hönorna på gården få ruva ett ägg och äntligen få en egen kyckling. Att få vara utomhus borde innebära en mycket större frihet än den hon har tänker hon.

När Knopp värper ett ägg som är mjukt och utan skal bestämmer hennes ägare att hon gjort sitt som värphöna. Hon ska gallras ut. Knopp hoppas att det ska betyda att hon får leva på gården i frihet, men inser snart att det betyder något helt annat.

Knopp lyckas överlista döden och får någon slags frihet även om hon inte accepteras på gården får hon någon slags vän i gräsanden Såskopp. Allas fiende Vesslan vilar dock som en skugga över hennes liv. När Knopp hittar ett övergivet ägg känner hon dock att hennes liv snart kan få en större mening.

Jag tyckte om Hönan som drömde om att flyga, men ska erkänna att jag läste den mer som en saga än något djupare. Däremot måste jag säga att samtalen kring boken (som vanligt) fått mig att tänka vidare. Det finns en hel del av H C Andersen i Sun-Mi Hwangs berättelse och de fina illustrationerna gör läsningen njutbar. Kanske hade jag önskat mer Orwellsk bett, men denna fabel för vuxna är trots allt fin läsning.

Det vi inte visste var lycka

En något knackig inledning på min franska februari har det blivit, men en bok som väntat länge i hyllan har blivit läst, nämligen Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig. En bok som inledningsvis är som en klassisk, fransk film, där några udda karaktärer möts på ett oväntat sätt.

I stormarknadens kassa arbetar Julie. Arbetet är slitsamt och dåligt betalt, men hon har inget val. Hemma finns nämligen sonen Ludovic och han måste försörjas. En dag kommer Paul till kassan. En äldre man som just lämnats av sin fru sedan många år och nu måste handla själv. Det går sådär. Julie hjälper honom tillrätta och Paul bjuder på lunch som tack. Maktbalansen är ojämn. Han är rik och mycket äldre än den ensamstående, väldigt unga mamman som vänder på varje cent.

Att Paul sedan kommer på att det är en bra idé att bjuda med Julie och hennes son till huset i Bretagne och att hon följer med är lite märkligt, men i en fransk film hade det funkat utmärkt, vilket gör att det funkar i en bok också. Oväntade möten sker inte utan oväntade handlingar. Med på resan finns också Pauls son, vars fästmö ganska nyss tagit livet av sig och han tycker att faderns agerande är minst sagt märkligt.

Dagarna vid havet är fina och så här långt tycker jag väldigt mycket om Det vi inte visste var lycka. Andra delen av boken har jag svårare för, även om det till slut blir ett okej avslut av det hela. Trots detta tycker jag att Ledig skrivit en läsvärd bok, men jag hade kanske önskat att hon låtit handlingen ta en annan väg än den nu gjorde. Hur som helst är jag glad över att ha fått lära känna Julie, Ludovic, Paul och de andra. Det var fint trots allt.

Allt du kan se när du saktar ner

Jag har lyssnat på Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim på kvällarna när jag haft svårt att sova. Något som borde varit ett utmärkt val, med tanke på att Sunims budskap är att livet ska levas långsammare. Det är bara det att jag i alla fall inledningsvis blev sjukt provocerad av allt prat om att omfamna motgångar och inte låta sig stressas av saker som stressar. Så lätt att säga och så svårt att göra.

Hemin Sunim är zen-buddhist från Sydkorea och Allt du kan se när du saktar ner har blivit en megasuccé. Nu lyssnade jag på den, men kanske borde jag läst istället, då illustrationerna kanske hade bidragit till att jag upplevt texten på ett annat sätt. Då hade jag också kunnat stanna vid det som faktiskt kändes vettigt och funderat ett tag.

Visst inser jag att jag borde ta till mig mer av det Sunim säger, att jag definitivt tillhör målgruppen, men jag känner mest som Helena, när hon ryter till på Kulturkollo, att självhjälpsböcker som denna sätter orimligt mycket fokus på individen och allt för lite på samhället. Det blev bättre efter ett tag, det måste jag tillstå och Sunim har helt klart en hel del klokt att säga. Däremot har jag svårt att se hur jag skulle bli mindre stressad av att äta långsamt och tugga ordentligt. Men ja, visst måste jag försöka att leva livet långsammare.

Jag vill inte helt avfärda Haemin Sunim. Han har kunskaper som jag behöver. Däremot var det ingen hit att lyssna på Allt du kan se när du saktar ner för att försöka just sakta ner. Jag borde som sagt läst istället.

 

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som ”Vilsenheten”, där Sigge berättar om ”De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till ”Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är ”Mammaholmarna”, ”Avundsjukans flod” och ”Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som ”De tre mest svårartade miljöerna på teve”, ”Jag mötte Lassie x 23” och ”Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som ”böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Page 1 of 21

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: