Tag Archives: Betyg 3

Hönan som drömde om att flyga

Just nu cirklar vi Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang på Kulturkollo läser. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Knopp är värphönan som slutat äta och därmed värpa. Hon längtar efter att likt hönorna på gården få ruva ett ägg och äntligen få en egen kyckling. Att få vara utomhus borde innebära en mycket större frihet än den hon har tänker hon.

När Knopp värper ett ägg som är mjukt och utan skal bestämmer hennes ägare att hon gjort sitt som värphöna. Hon ska gallras ut. Knopp hoppas att det ska betyda att hon får leva på gården i frihet, men inser snart att det betyder något helt annat.

Knopp lyckas överlista döden och får någon slags frihet även om hon inte accepteras på gården får hon någon slags vän i gräsanden Såskopp. Allas fiende Vesslan vilar dock som en skugga över hennes liv. När Knopp hittar ett övergivet ägg känner hon dock att hennes liv snart kan få en större mening.

Jag tyckte om Hönan som drömde om att flyga, men ska erkänna att jag läste den mer som en saga än något djupare. Däremot måste jag säga att samtalen kring boken (som vanligt) fått mig att tänka vidare. Det finns en hel del av H C Andersen i Sun-Mi Hwangs berättelse och de fina illustrationerna gör läsningen njutbar. Kanske hade jag önskat mer Orwellsk bett, men denna fabel för vuxna är trots allt fin läsning.

Läs också:

Det vi inte visste var lycka

En något knackig inledning på min franska februari har det blivit, men en bok som väntat länge i hyllan har blivit läst, nämligen Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig. En bok som inledningsvis är som en klassisk, fransk film, där några udda karaktärer möts på ett oväntat sätt.

I stormarknadens kassa arbetar Julie. Arbetet är slitsamt och dåligt betalt, men hon har inget val. Hemma finns nämligen sonen Ludovic och han måste försörjas. En dag kommer Paul till kassan. En äldre man som just lämnats av sin fru sedan många år och nu måste handla själv. Det går sådär. Julie hjälper honom tillrätta och Paul bjuder på lunch som tack. Maktbalansen är ojämn. Han är rik och mycket äldre än den ensamstående, väldigt unga mamman som vänder på varje cent.

Att Paul sedan kommer på att det är en bra idé att bjuda med Julie och hennes son till huset i Bretagne och att hon följer med är lite märkligt, men i en fransk film hade det funkat utmärkt, vilket gör att det funkar i en bok också. Oväntade möten sker inte utan oväntade handlingar. Med på resan finns också Pauls son, vars fästmö ganska nyss tagit livet av sig och han tycker att faderns agerande är minst sagt märkligt.

Dagarna vid havet är fina och så här långt tycker jag väldigt mycket om Det vi inte visste var lycka. Andra delen av boken har jag svårare för, även om det till slut blir ett okej avslut av det hela. Trots detta tycker jag att Ledig skrivit en läsvärd bok, men jag hade kanske önskat att hon låtit handlingen ta en annan väg än den nu gjorde. Hur som helst är jag glad över att ha fått lära känna Julie, Ludovic, Paul och de andra. Det var fint trots allt.

Läs också:

Allt du kan se när du saktar ner

Jag har lyssnat på Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim på kvällarna när jag haft svårt att sova. Något som borde varit ett utmärkt val, med tanke på att Sunims budskap är att livet ska levas långsammare. Det är bara det att jag i alla fall inledningsvis blev sjukt provocerad av allt prat om att omfamna motgångar och inte låta sig stressas av saker som stressar. Så lätt att säga och så svårt att göra.

Hemin Sunim är zen-buddhist från Sydkorea och Allt du kan se när du saktar ner har blivit en megasuccé. Nu lyssnade jag på den, men kanske borde jag läst istället, då illustrationerna kanske hade bidragit till att jag upplevt texten på ett annat sätt. Då hade jag också kunnat stanna vid det som faktiskt kändes vettigt och funderat ett tag.

Visst inser jag att jag borde ta till mig mer av det Sunim säger, att jag definitivt tillhör målgruppen, men jag känner mest som Helena, när hon ryter till på Kulturkollo, att självhjälpsböcker som denna sätter orimligt mycket fokus på individen och allt för lite på samhället. Det blev bättre efter ett tag, det måste jag tillstå och Sunim har helt klart en hel del klokt att säga. Däremot har jag svårt att se hur jag skulle bli mindre stressad av att äta långsamt och tugga ordentligt. Men ja, visst måste jag försöka att leva livet långsammare.

Jag vill inte helt avfärda Haemin Sunim. Han har kunskaper som jag behöver. Däremot var det ingen hit att lyssna på Allt du kan se när du saktar ner för att försöka just sakta ner. Jag borde som sagt läst istället.

 

Läs också:

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Läs också:

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som ”Vilsenheten”, där Sigge berättar om ”De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till ”Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är ”Mammaholmarna”, ”Avundsjukans flod” och ”Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som ”De tre mest svårartade miljöerna på teve”, ”Jag mötte Lassie x 23” och ”Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Läs också:

Mordet på Orientexpressen

Ett mål i år var att läsa tio klassiker, som jag definierade som ”böcker utgivna före 1950”. Det gick väl sådär, men jag läste i alla fall tre för mig nya klassiker och så läste jag om två. Halvbra i alla fall.

En av de klassiker jag läste för första gången var Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie, en författare jag läst väldigt lite av och inte på säkert 25 år (förutom Novellix-fyran för några år sedan). Däremot har jag sett en del filmatiseringar och faktiskt aldrig gillat just Poirot. I bokversionen tycker jag dock att mästerdetektiven från Belgien är riktigt sympatisk.

Berättelsen utspelar sig som titeln avslöjar på den mytomspunna Orientexpressen från Istanbul till Calais. Många av resenärerna har varit på resa eller arbetat i länderna i regionen och det är tydligt att det hänt mycket där sedan boken skrevs. Inte så många reser till Damaskus eller Bagdad nu.

Vi får följa med in i första klass och lära känna bland annat en rysk prinsessa, en ungersk greve, en italiensk affärsman och så en svensk missionär som i filmatiseringen från 1974 spelades av Ingrid Bergman, som fick en Oscar för sin roll. När filmen kom i ny version i höstas fanns hennes rollfigur inte med. Istället var motsvarande karaktär en judinna spelad av Penélope Cruz. En av många förändringar i rollistan av både yrke och nationalitet.

Sedan finns den ultimata skurken, Samuel Ratchett, som reser tillsammans med sin sekreterare. När tåget fastnar i snön mellan bergen någonstans på Balkan mördas han brutalt med tolv knivhugg. Helcule Poirot tar på sig fallet och blir konfunderad över de märkliga ledtrådarna som finns i kupén. Mycket av handlingen kretsar kring de förhör han gör med de misstänkta i första klass, i sann pusseldeckaranda och det är lagom klurigt.

Jag såg filmen från 2017 först och läste ut boken därefter. Var boken eller filmen bäst? Svår fråga faktiskt. Jag gillade båda på olika sätt. Bristen med boken var egentligen det mycket abrupta slutet, men jag tyckte om personbeskrivningarna och stämningen. Filmen var snygg med riktigt bra skådespelare, men jag kan tycka att det var tråkigt att karaktärerna förändrats så mycket. Nu blir jag sugen på att se filmen från 1974 som också innehåller en lång rad stjärnor.

Läs också:

Krokas tar oss med till en annan tid

Elin Olofsson är en favoritförfattare och har i tre böcker skildrat kvinnors öden i nutid. I sin fjärde bok Krokas tar hon oss istället med till tiden efter andra världskriget när en tysk kvinna anlände på stationen i Krokom i september 1949. Kvinnan heter Uli Hartmann och hon är på jakt efter sin stora kärlek som försvann under kriget. Med sig har hon en bunt brev från en Elsa Pettersson, som verkar ha känt hennes Hansi lite för väl.

Uli har arbetat i Sverige som hushållerska under några år och hon äger inte ens kläderna hon har på sig. Kappan har hon nämligen stulit av sin arbetsgivare. Hon drivs av kärlek, men också av ilska. Vem är denna kvinna som verkar ha nästlat sig in i Hansis liv?

Elsa Pettersson är en självständig ung kvinna, som arbetar i den lokala lanthandeln. Att hon började skriva till den tyske soldaten visar sig vara en slump. Däremot har hon en hel del information om hans öde som hon delar med Uli.

Krokas är en stillsam och fin bok där Olofsson tar oss med till en annan tid och en annan värld. På många sätt påminner den om hennes tidigare böcker, men den lyckas inte gripa tag på samma sätt. Det är dock en bra bok och Elsa är en karaktär jag tyckte om att lära känna.

 

Läs också:

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Samtal med vänner

I Sally Rooneys Samtal med vänner får vi lära känna Frances och Bobbi, två unga kvinnor som vill vara en del av den litterära världen. Frances skriver dikter som de båda framför och tillsammans bilder de en enhet, som tidigare handlar om kärlek, men nu mer om en vänskap. Under en poesikväll där flickorna läser sina dikter upptäcks de av fotografen Melissa, som bjuder in dem i sitt liv. Hennes make Nick är skådespelare och tillsammans med dem känner sig Frances och Bobbi vuxna och viktiga.

Att det är Frances som skriver, medan Bobbi är stjärnan på scenen är ganska självklart. Det är så de är. En tillbakadragen och en mer framåt. Tankarna går till Elena Ferrantes Elena och Lila, vars vänskap inte sällan handlar om deras förutbestämda roller. Där Ferrante leker med dem och låter sina huvudpersoner anta olika skepnader är dock Rooneys huvudpersoner ganska statiska. Visst blir Frances mer utåtriktad i sällskap med Melissa och Nick, men så mycket annorlunda händer inte med henne. Melissa fascineras av de båda unga kvinnorna och hennes skådespelande man Nick förför Frances. Ett ganska så vanligt scenario tyvärr.

Jag hade förväntat mig med av Samtal med vänner. Jag hade hoppats få läsa något nyskapande. Tyvärr fick jag en bok jag läst alldeles för många gånger förut om en yngre kvinna som blir förälskad i en äldre, gift man och offrar allt för mycket för hans skull. Rooney har ett snyggt språk och karaktärerna är intressant skildrade, men på många sätt är det här en ganska så klassisk berättelse, utan det ifrågasättande av normer jag hade hoppats på. Nu är Samtal med vänner absolut ingen dålig bok, det glimtar till ibland och tar tag, men den är förutsägbar. Däremot tror jag att Sally Rooney är en författare som kan mycket mer än så här om hon bara vågar ta ut svängarna lite mer. Språket finns där och konsten att skapa levande karaktärer. Nästa gång får de gärna göra något mer oväntat.

Läs också:

Once and for all

I Once and for all, Sarah Dessens senaste bok, finns det fiktiva samhället Colby med på ett hörn, men handlingen utspelar sig i huvudsak på en annan plats. Vi får lära känna Louna som jobbar extra i sin mammas eventföretag som specialiserat sig på att arrangera bröllop. Hon är ortens bästa wedding planner och alla vill ha ett ”Natalie-Barrett-bröllop”.

Det är på ett av dessa bröllop som Louna träffar Ethan, sitt liv kärlek och bokens koppling till Colby. Vi vet redan tidigt att något har hänt, men inte riktigt vad. Klart är att Louna helt tappat hoppet om kärleken och när Ambrose (guds gåva till mänskligheten enligt sig själv) försöker dansa med henne på ett bröllop hon jobbar på, fräser hon att personalen aldrig får umgås med gästerna.

Umgås behöver de göra trots allt, då ett villkor för att firman ska ordna hans syster bröllop är att han jobbar extra hos dem. Ett sätt att försöka uppfostra slarvern, något som länge verkar omöjligt. Ambrose är en glidare helt klart, men självklart har han andra sidor också. Det är också han som slår vad med Louna om att hon ska börja dejta igen och han lovar i utbyte att bara dejta en tjej under flera veckor.

Jag brukar sluka Sarah Dessens böcker, men när jag läste Once and for all gick det faktiskt lite trögt. Kanske för att det jag vill ha när jag läser Dessen är något annat än det jag fick. När jag väl bestämde mig för att läsa koncentrerat blev det faktiskt riktigt bra. Kanske lite för mycket svärta och lite för lite sommar, men läsvärt trots allt. Annars är det ju just Dessens förmåga att skriva härliga sommarskildringar om personer som inte är helt okomplicerade som jag älskar och jag vill inte att hon tar bort den soliga delen helt. Bäst i boken är Lounas extrapappa William, som också är mamma Natalies partner. Han hade gärna fått ta ännu mer plats.

 

Läs också:

« Older Entries