enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 3 (Sida 1 av 22)

Nattvakten

Anna Ihrén har tidigare skrivit deckarserien Morden på Smögen, som inleds med Strandsittaren. Nu är hon aktuell med Nattvakten, första delen i nya Jubileumsserien som utspelar sig i den snart 400 år gamla staden Göteborg.

Det hela börjar på Gustav Adolfs torg, mitt i centrum där politiken har sitt centrum. Mitt på torget, utanför Stadshuset där kommunledningen håller till, hittas en man infrusen i ett stort isblock. Det visar sig vara en av stadens stora män och självklart prioriteras fallet.

För att få ordning på Göteborg, där gängkriminalitet är ett reellt problem, har polisen satt samman en specialgrupp. Sandra Haraldsson erbjuds tjänsten som gruppens ledare och flyttar från Smögen till Göteborg.

Dennis Wilhelmsson finns med på ett hörn och även om han tillfälligt hoppat av polisyrket för att studera, lyckas han inte riktigt hålla sig ifrån det. När hans klasskamrat Jasmin försvinner mystiskt, blir han också personligt involverad i ett fall med många trådar från Sverige ut i Europa.

Nattvakten är en spännande historia och jag tycker mest om de delar som utspelar sig i Göteborg. Där borde Ihrén lagt ett större fokus. Nu blir det väldigt många trådar och ibland lite rörigt. Det mesta knyts ihop i slutet, men boken hade tjänat på att renodlas mer. Nu är detta förvisso första delen i en serie och det skulle kunna vara så att vissa trådar fortsätter i kommande böcker. Jag kommer helt klart att läsa vidare i serien, främst för att jag verkligen tycker om Sandra Haraldsson.

Vi möts på museet

Anne Youngsons bok Vi möts på museet börjar med ett brev från professor Glob till en grupp skolflickor. Brevet skrevs 1964 och återfinns i förordet till hans bok Mossarnas folk. Flickorna har fascinerats av Tollundsmannen, som han beskriver och som återfinns på ett museum i Silkeborg.

Mer än 50 år senare skriver Tina, en medelålders kvinna i England museet, som hon länge drömt om att besöka. Hon adresserar det till professor Glob, men då han avlidit får hon istället svar av museiintendenten Anders. Tina skriver tillbaka och en brevväxling mellan dem inleds. Först trevande, men efter hand mer och mer personlig. De är två ensamma själar. Anders som just mist sin, mycket annorlunda, fru och Tina, som har sin man kvar, men istället har mist sin bästa väninna.

Det är synd att Vi möts på museet är en brevroman. En fin sådan, men ändå en brevroman och jag har så otroligt svårt för formen. Till exempel är jag en  av få som inte alls uppskattade Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Men OM man gillar brevromaner är jag helt säker på att Vi möts på museet blir en fantastisk läsupplevelse. Jag tyckte också om den, men som alltid tycker jag att distansen som brev skapar stör lite. Trots detta är Tina och Anders ovanligt trevliga brevskrivare att följa.

Jag stannar till slutet

I tisdags stack jag in huvudet i ett klassrum där en kollega just skulle starta upp kursen Svenska som andraspråk 1. Efter en annan kollega var sjuk fanns drygt 40 elever i rummet. Alla gamla elever till mig och de flesta från Afghanistan. Värmen som mötte mig i rummet är svår att beskriva. Dessa kämpande ungar från olika länder är fantastiska, men de som fått det svårast är de från Afghanistan. Det är de som målas upp som en hotfull grupp, det är de som sägs ljuga om sin ålder och det är de som inte får uppehållstillstånd.

Fatemh Khavari kommer också från Afghanistan och liksom många av de ungdomar jag lärt känna de senast åren tillhör hon den utsatta folkgruppen hazara. Hon har också, liksom de flesta av mina elever, tvingats fly till Iran och där levt ett liv som andra klassens medborgare. Liksom många andra flydde Fatemeh till Sverige 2015.

Det som skiljer Fatemeh från många andra flyktingar med samma bakgrund är dels att hon är flicka, men också att hon kommit hit med sin familj. Hon har också utnyttjat sin röst på ett sätt som få andra har gjort och i boken Jag stannar till slutet beskriver hon sin kamp i organisationen Ung i Sverige. Utan tvekan är hon en cool tjej som kommer att gå långt.

Det är Annie Hellqvist som skrivit boken med Fatemeh Khavaris ord. Tyvärr funkar språket sådär. Stilnivån varierar och helt trovärdiga partier varvas med ganska knöliga där Khavaris röst inte alls kommer fram. Innehållet är dock viktigt och för den som inte känner till hazarernas situation i Afghanistan, Iran och inte minst i Sverige är det en lärorik bok. Kanske är det en bok som skulle ha marknadsförts för en yngre publik, då hade språket varit mer passande, men å andra sidan är Khavaris berättelse värd att läsas av många.

Jag är i alla fall mycket glad över hur hon och många andra kämpar för de ungdomar som kom till Sverige 2015 och som ännu inte fått uppehållstillstånd. De elever jag har eller har haft som kom samtidigt från andra länder har alla fått sina besked och de flesta har fått stanna. När det gäller just ungdomar från Afghanistan verkar det hela ha utvecklats till en märklig maktkamp, där myndigheterna helt verkar ha glömt bort att det handlar om flyktingar från ett land i krig. Istället har de blivit en symbol för de hemskaste av hemska bland flyktingar. De som skriker högst om utvisning lär inte ha befunnit sig i ett klassrum som det jag besökte i tisdags. De kan omöjligen har mött den ambition och energi som fyllde rummet. Inte heller den vänlighet och respekt som jag alltid möter där.

Små bitar av lycka

Små bitar av lycka av Anne Østby är berättelsen om Kat och hennes väninnor. Kat, som haft ett äventyrligt liv och nu bor på Fiji är nybliven änka och skriver därför varsitt brev till Sina, Maya, Ingrid och Lisbeth och bjuder dem till sig för att bo där så länge de vill. Kat äger ett kakaoplantage och lever ett enkelt, men trevligt liv med lokalbefolkningen som en del av sin familj. Den vi får lära känna bäst är hushållerskan Ateca, som i egna kapitel får berätta sin syn på de fem kvinnorna och deras liv.

Egentligen verkar väninnorna ha glidit isär. Skoltiden är långt borta och de börjar bli gamla. Maya är till och med väldigt borta, men trots sjukdomen välkomnar Kat henne efter en brevkonversation med Mayas dotter. Även Ingrid, som egentligen föredrar att vara ensam, Lisbeth, den som på ytan haft det perfekta livet och Sina, den som haft det kanske tuffast, bestämmer sig för att åka. Sina lämnar sin nu vuxne son, som hon fortfarande behöver försörja periodvis och trots dåligt samvete är det också skönt att slippa honom. Förbjudna tankar för en mor, men också en början på något nytt. Sina är nog den av väninnorna jag fattar mest tycke för. I övrigt blir det lite för många trådar som behandlas lite för ytligt.

Små bitar av lycka jämförs med Hotel Marigold och ja, det är gamla människor det handlar om. Människor som söker ett nytt liv i en för dem ny värld. Även om jag inte tycker att Østbys berättelse är lika bra som Deborah Moggachs, tror jag faktiskt att den skulle göra sig på film. Med skådespelare till hjälp är det mycket troligt att karaktärerna blir lättare att leva sig in i. Som bok blir det tyvärr lite väl platt och stundtals rörigt, vilket mycket väl kan bero på mig som läsare, men jag hade lite svårt att engagera mig i väninnorna och deras chokladäventyr.

Om du vågar

Jag har länge haft Om du vågar av Megan Abbott i hyllan, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag fick stifta bekantskap med en författare som helt klart kan konsten att bygga upp en otäck stämning, men jag är ännu inte helt frälst.

Om du vågar handlar om ett cheerleadinglag, där vännerna Abby och Beth är med. De är bästa vänner och Beth är stjärnan i laget. Självklart innebär det att de båda har status. När den nya tränaren Colette French börjar ruckas maktordningen, då hon inte tillåter Beth att ha en lika central roll. Samtidigt lyckas hon göra laget bättre och hon blir någon som tjejerna ser upp till.

Det är något märkligt med Colette helt klart. Hon är gränslös på många sätt, vilket säkert förvärras av att hon är olycklig. Hennes man är ofta borta och Abby hänger ofta hemma hos tränaren på kvällarna. Inte sällan är även andra i laget där, men någon som inte alls imponeras av Colette är Beth. Tvärtom verkar hon tycka riktigt illa om den nya tränaren.

Megan Abbott är skicklig på att beskriva intrigerna mellan tonårstjejerna och hur Colette får en slags makt över dem, men också gör dem så mycket skickligare som cheerleaders. Hon låter dem tänja på gränserna för vad de klarar och utsätter dem ibland för onödiga risker. Samtidigt ser hon dem alla och det gör att de flesta med glädje lyder hennes minsta vink. Även när saker händer som visar att Colette kanske inte är så perfekt som de trodde vid första anblick, står i alla fall Abby troget vid hennes sida.

Jag tyckte om Om du vågar, men jag är inte överväldigad som många tycks vara. Det är bra, men inte så originellt som jag hade hoppats på. Däremot läser jag gärna mer av Abbott, men då får det bli på engelska, då det inte finns fler böcker översatta. Senaste boken heter Give me your hand och kom ut nu i juli.

Innan vi visste allt om varandra

Innan vi visste allt om varandra är tredje boken i serien om Agnes av Anne-Lie Högberg. En serie där jag tyckte mycket om den andra delen Väck mig när det är över. I den blir Agnes sjuk i bröstcancer, men nu är hon blivit friskförklarad och försöker landa i sitt nya liv. Att ex-maken väntar barn med hennes ex-väninna är inte direkt något hon jublar över, men i övrigt börjar mycket falla på plats.

I huset bredvid flyttar Vendela in med sina barn. Maken arbetar utomlands och hon är ofta ensam. Agnes och hon får kontakt via sina söner och börjar umgås. Högberg låter både Agnes och Vendela berätta och jag är inte helt säker på att jag gillar det greppet. Jag hade hellre sett att Agnes fördjupats och kanske fått veta mer om hennes syster eller varför inte om ex-maken Oscar. Jag gillar Vendela, det gör jag, men det blir lite spretigt. Samtidigt knyts många trådar ihop i slutet och det finns kanske en tanke om en fortsättning där Vendela  så fall har en given plats. Högberg är bra på att skapa karaktärer och det finns mer att berätta.

Innan vi visste allt om varandra är bra och lättläst. Den beskrivs som en fristående bok och jag tror faktiskt att den funkar utmärkt att läsa som sådan. Däremot var jag glad att jag redan kände Agnes, då hon hamnar lite i skymundan. Jag rekommenderar den som vill lära känna henne mer att läsa även de tidigare delarna.

 

Blixtra, spraka, blända!

Blixtra, spraka, blända är Jenny Jägerfelds första bok skriven för den vuxna publiken. En bok om underbarnet Penny Löwe, som skrivit en hyllad bok är underhållande med mycket svärta, precis som Jägerfelds böcker brukar vara. Jag faller inte lika pladask för Penny som för Jägerfelds andra huvudpersoner, men jag gillar henne.

När vi träffar Penny gör hon allt för att leva ett normalt liv, vad det nu är. Hon bör med en man som många skulle anse vara perfekt, i en finfin lägenhet och har ett slätstruket och helt normalt umgänge. Mitt i denna krampaktiga kamp för att vara normal har hon helt tappat bort sig själv.

När Penny kom ut med sin debutbok hyllades hon av en enad kulturelit och blev något av en frisk fläkt med ett förhållande med en gift akademiledamot som en fjäder i hatten. Nu är planen att skriva en minst lika bra uppföljare och det ska hon göra i London. Tillsammans med Lola, väninnan helt utan gränser åker hon dit och bränner hela det förskott hon fått av förlaget.

Nu försöker den normala Penny att sudda ut allt hon upplevde med Lola, men skrivkrampen fortsätter och någon uppföljare verkar det inte bli. Förlaget är självklart inte direkt imponerade.

Berättelsen om Penny är en berättelse om att våga vara sig själv, eller i alla fall att försöka vara det. Först gäller det självklart att komma fram till vem man egentligen är och redan där får Penny problem. Det här är en välskriven roman utan tvekan, men jag har lite svårt att ta till mig Penny, som ibland blir mer en karikatyr än en människa av kött och blod. Samtidigt är det både roligt och sorgligt att följa hennes kamp med att få ur sig den svåra tvåan.

Ruth Galloway drar till Italien

The Dark Angel är Elly Griffiths senaste bok om Ruth Galloway och i den reser min favoritarkeolog till Italien för att hjälpa Dr Angelo Morelli, en gammal bekant, med ett fall, men mest för att ha semester. I den lilla italienska byn blir det en hel del sol och bad, men som vanligt händer hemska saker i Ruths närhet när den lokala prästen blir mördad. Nelson tar sig dit på lite tvivelaktiga grunder och även om det är trevligt att han bryr sig om Ruth och deras gemensamma dotter, blir det lite krystat. Hemma finns dessutom hans gravida fru och allt är lite väl tilltrasslat.

Jag är inte lika besviken som Anna, men håller med om att serien börjar gå på tomgång. Jag tyckte att Griffiths lät Ruth vara lite mer självständig och självsäker i några böcker, men nu är det tillbaka i det eviga viktältandet och det är allt annat än charmigt. Jag tycker dessutom bättre om henne när hon jobbar på hemmaplan och vi slipper alla beskrivningar av kroppsnojor i bikini och Nelsons suktande blickar på henne.  Fortfarande har Ruth en speciell plats i mitt hjärta och jag gillar serien, men Griffiths behöver trassla ut alla onödiga missförstånd en gång för alla och se till att handlingen går framåt och inte i cirklar.

Finna sig är en märklig bok

Finna sig är en studie av kvinnans tre roller och de krav som dessa ställer på henne. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Så står det i alla fall i inledningen till Agnes Lidbecks debut och det är utan tvekan så att huvudpersonen Anna fastnar i de tre rollerna. Hon försöker vara en god mor till sina och Jens barn, även om hon tappar bort sig själv i processen. Hon försöker vara åtråvärd, men är likväl uttråkad och känner sig dessutom helt ointresserad av att vara det. Däremot blir det lite bättre när hon träffar en ny man, då är det lättare att känna sig åtråvärd. Baksidan av att mannen är äldre är att han snart behöver en vårdare mer än en älskarinna. Anna gör det som krävs av henne. Är den andra förväntar sig att en riktig kvinna ska vara. Ingenstans känner hon någon lycka i att spela de roller samhället kräver av henne att spela.

Det var ett bra tag sedan jag läste Finna sig, men den sitter kvar. Det var också en väldigt bra bok att diskutera, som vi gjorde i Kulturkollo läser. Däremot är jag inte säker på att jag tycker om den. Det är en snygg och välskriven bok utan tvekan, men jag är helt ärligt så otroligt trött på böcker om kvinnor som förälskar sig i kulturmän och tror att de är svaren på allt. Klart är ändå att Finna sig gjorde mig tillräckligt nyfiken för att vilja läsa mer av Agnes Lidbeck. Hon har en egen stil trots det inte så nya temat och jag vill gärna läsa nya boken Förlåten.

 

Vi mot er — tillbaka till Björnstad

Först höll jag på att bli vansinnig på Fredrik Backmans krampaktiga stil i Vi mot er, där ett bank far genom bygden och låter oss träffa karaktärerna. Det blir för mycket, för krystat, faktiskt riktigt irriterande.Ibland funkar det riktigt bra med alla metaforer, liknelser och onomatopoetiska uttryck, men ibland hade jag klarat mig utmärkt utan. Den allvetande berättaren som talar om för oss vad som händer är också den ibland effektfull, men andra stunden helt onödig. Det blir övertydligt och jag känner mig idiotförklarad. Less is more Backman, less is more.

Sedan kommer historien om det nu krossade hockeylaget i Björnstad igång och jag fastnar trots det ibland fortsatt överutsmyckade språket. Det Backman är allra bäst på är nämligen att skapa trovärdiga karaktärer och en riktigt bra historia. Kevin har lämnat byn och kvar finns skammen. Skammen hos de som stöttat honom och som inte förstod. Skammen hos de som drabbades av hans handlingar. Peter och Mira gör allt för att samla ihop spillrorna av sin sönderslagna familj, men bygden gör det definitivt inte lättare för dem. Maya försöker leva vidare, men vill helst av allt fly. Tillsammans med bästa vännen Ana drar hon sig bort från alla andra.

Hockeyspelarna i Björnstad har gått till rivalerna i grannbyn Hed, men det är i Björnstad vi stannar. Det är här den nya tränaren Elisabeth Sakell träder in. Hon ska återskapa laget och nå framgångar igen och till hjälp vill hon ha en spelare som just nu sitter inne på ungdomsvårdsskola. Dessutom finns en populistisk politiker i kulisserna, Richard Theo infiltrerar och intrigerar. Till slut lyckas han nästla sig ända in i hjärtat av Björnstad, utan att någon egentligen förstår vad som pågår. Benji får mer plats i den här boken och det är bra. Han är en av mina favoriter och nu får vi lära känna honom ännu mer. Kanske är han bokens största behållning.

Vi mot er är en bra bok, men jag tror att Fredrik Backman skulle tjäna på att renodla sin historia mer. Nu tar det lång tid innan berättelsen kommer igång och om jag inte hade läst riktigt bra böcker av honom innan hade jag kanske gett upp. Sedan tar det sig, det gör det och jag rycks med i de starka känslorna som genomsyrar berättelsen på gott och ont.

Sida 1 av 22

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: