Tag Archives: Betyg 3

Krokas tar oss med till en annan tid

Elin Olofsson är en favoritförfattare och har i tre böcker skildrat kvinnors öden i nutid. I sin fjärde bok Krokas tar hon oss istället med till tiden efter andra världskriget när en tysk kvinna anlände på stationen i Krokom i september 1949. Kvinnan heter Uli Hartmann och hon är på jakt efter sin stora kärlek som försvann under kriget. Med sig har hon en bunt brev från en Elsa Pettersson, som verkar ha känt hennes Hansi lite för väl.

Uli har arbetat i Sverige som hushållerska under några år och hon äger inte ens kläderna hon har på sig. Kappan har hon nämligen stulit av sin arbetsgivare. Hon drivs av kärlek, men också av ilska. Vem är denna kvinna som verkar ha nästlat sig in i Hansis liv?

Elsa Pettersson är en självständig ung kvinna, som arbetar i den lokala lanthandeln. Att hon började skriva till den tyske soldaten visar sig vara en slump. Däremot har hon en hel del information om hans öde som hon delar med Uli.

Krokas är en stillsam och fin bok där Olofsson tar oss med till en annan tid och en annan värld. På många sätt påminner den om hennes tidigare böcker, men den lyckas inte gripa tag på samma sätt. Det är dock en bra bok och Elsa är en karaktär jag tyckte om att lära känna.

 

Läs också:

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken ”som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Läs också:

Samtal med vänner

I Sally Rooneys Samtal med vänner får vi lära känna Frances och Bobbi, två unga kvinnor som vill vara en del av den litterära världen. Frances skriver dikter som de båda framför och tillsammans bilder de en enhet, som tidigare handlar om kärlek, men nu mer om en vänskap. Under en poesikväll där flickorna läser sina dikter upptäcks de av fotografen Melissa, som bjuder in dem i sitt liv. Hennes make Nick är skådespelare och tillsammans med dem känner sig Frances och Bobbi vuxna och viktiga.

Att det är Frances som skriver, medan Bobbi är stjärnan på scenen är ganska självklart. Det är så de är. En tillbakadragen och en mer framåt. Tankarna går till Elena Ferrantes Elena och Lila, vars vänskap inte sällan handlar om deras förutbestämda roller. Där Ferrante leker med dem och låter sina huvudpersoner anta olika skepnader är dock Rooneys huvudpersoner ganska statiska. Visst blir Frances mer utåtriktad i sällskap med Melissa och Nick, men så mycket annorlunda händer inte med henne. Melissa fascineras av de båda unga kvinnorna och hennes skådespelande man Nick förför Frances. Ett ganska så vanligt scenario tyvärr.

Jag hade förväntat mig med av Samtal med vänner. Jag hade hoppats få läsa något nyskapande. Tyvärr fick jag en bok jag läst alldeles för många gånger förut om en yngre kvinna som blir förälskad i en äldre, gift man och offrar allt för mycket för hans skull. Rooney har ett snyggt språk och karaktärerna är intressant skildrade, men på många sätt är det här en ganska så klassisk berättelse, utan det ifrågasättande av normer jag hade hoppats på. Nu är Samtal med vänner absolut ingen dålig bok, det glimtar till ibland och tar tag, men den är förutsägbar. Däremot tror jag att Sally Rooney är en författare som kan mycket mer än så här om hon bara vågar ta ut svängarna lite mer. Språket finns där och konsten att skapa levande karaktärer. Nästa gång får de gärna göra något mer oväntat.

Läs också:

Once and for all

I Once and for all, Sarah Dessens senaste bok, finns det fiktiva samhället Colby med på ett hörn, men handlingen utspelar sig i huvudsak på en annan plats. Vi får lära känna Louna som jobbar extra i sin mammas eventföretag som specialiserat sig på att arrangera bröllop. Hon är ortens bästa wedding planner och alla vill ha ett ”Natalie-Barrett-bröllop”.

Det är på ett av dessa bröllop som Louna träffar Ethan, sitt liv kärlek och bokens koppling till Colby. Vi vet redan tidigt att något har hänt, men inte riktigt vad. Klart är att Louna helt tappat hoppet om kärleken och när Ambrose (guds gåva till mänskligheten enligt sig själv) försöker dansa med henne på ett bröllop hon jobbar på, fräser hon att personalen aldrig får umgås med gästerna.

Umgås behöver de göra trots allt, då ett villkor för att firman ska ordna hans syster bröllop är att han jobbar extra hos dem. Ett sätt att försöka uppfostra slarvern, något som länge verkar omöjligt. Ambrose är en glidare helt klart, men självklart har han andra sidor också. Det är också han som slår vad med Louna om att hon ska börja dejta igen och han lovar i utbyte att bara dejta en tjej under flera veckor.

Jag brukar sluka Sarah Dessens böcker, men när jag läste Once and for all gick det faktiskt lite trögt. Kanske för att det jag vill ha när jag läser Dessen är något annat än det jag fick. När jag väl bestämde mig för att läsa koncentrerat blev det faktiskt riktigt bra. Kanske lite för mycket svärta och lite för lite sommar, men läsvärt trots allt. Annars är det ju just Dessens förmåga att skriva härliga sommarskildringar om personer som inte är helt okomplicerade som jag älskar och jag vill inte att hon tar bort den soliga delen helt. Bäst i boken är Lounas extrapappa William, som också är mamma Natalies partner. Han hade gärna fått ta ännu mer plats.

 

Läs också:

Den som går på tigerstigar

Helena Thorfinns bok Den som går på tigerstigar tar strax efter det att Innan floden tar oss avslutas. Sofia och Janne har tillbringat sommar i Sverige och reser nu tillbaka till Dhaka. Medan de varit hemma har ett terrordåd ägt rum i landet och mycket har förändrats.

Det var några år sedan jag läste första boken om dem och det är lite dumt, då vissa saker hakas in i händelserna där. Bok två går helt klart att läsa fristående, men jag tror att läsningen får ännu ett perspektiv om man läser de båda böckerna i anslutning till varandra. Nazrin och Mina finns till exempel kvar, men befinner sig på olika platser. Mina har flyttat tillbaka till byn och föder där sitt barn, medan Nazrin är kvar hos Sofia och Janne. Där finns också Dipita och Pinky, den sistnämnda är en av mina favoriter. Hon är hijra, en man som lever som kvinna och drömmer om att få genomgå en könskorrigering.

Sofia jobbar hur mycket som helst och på en av sina resor möter hon amerikanen Collin. Känslor vaknar och problemet i äktenskapet mellan Sofia och Janne tar ganska stor plats. Även Jannes roll på den internationella skolan får mycket utrymme, liksom diskussioner om bistånd och mänskliga rättigheter.

Jag tycker om mycket i Den som går på tigerstigar, men jag tycker kanske att det blivit en lite för tjock bok. Trådarna är många och det känns som att Thorfinn har haft svårt att begränsa sig. Det positiva är att de mer politiska delarna är riktigt intressanta, men tyvärr blir känslan att det är flera böcker i en. Egentligen gillar jag Sofia och Janne, men faktiskt läser jag hellre om läget i Bangladesh än om deras äktenskapliga problem. Samtidigt är det effektivt att blanda in politik och makt i den skönlitterära kontexten. Helena Thorfinn har helt klart en agenda och det är bra.

Läs gärna mer om Thorfinn och boken i mitt inlägg från den frukost vi hade med författaren på Bokmässan i Göteborg. Som alltid skapade samtalet en extra dimension till läsningen.

 

Läs också:

Den blomstertid nu kommer

I diskussioner om ungdomar och läsning brukar Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long dyka upp som ett bra exempel på en lättläst och bra bok. Till slut fick jag tummen ur att läsa den.

Den blomstertid nu kommer är berättelsen om tre unga killar som på skolavslutningsdagen genomför ett rån. De krockar med bilen och Tarzan, den drivande av dem, skadas svårt. Wahid och Fred, de andra två rånarna, springer från bilen och snor sedan ett annat fordon som står vid vägkanten. Förhoppningen är att de ska kunna komma undan, men problemet är att bilen inte är tom. I baksätet sitter en flicka.

Marie-Chantal Long skriver enkelt, med ett högt tempo. Just drivet tror jag lockar många läsare, som annars inte läser så mycket. Trots sin inledningsvis ganska stereotypa handling, med värstingkillar i huvudrollen. Någonstans vänder det dock och de vid första anblick så platta karaktärerna faktiskt har fler sidor. Inte minst ett samvete.

Om jag hade undervisat i sexan och sjuan hade jag definitivt använt Den blomstertid nu kommer i undervisningen. Till äldre elever skulle jag vara mer tveksam. Jag förstår att innehållet gör att boken fått åldersrekommendation för 12-15, men på många sätt liknar den en bok för åldern 9-12.

 

Läs också:

Rich People Problems

Kevin Kwan har hittills skrivit tre böcker om de galet rika i Singapore. De tredje heter Rich People Problems och helt klart har dessa människor helt andra problem än de flesta av oss. Som att styvdottern har köpt det enda exemplaret av en magnifik klänning och inga pengar i världen kan ändra på det.

I centrum av den tredje boken står matrairken Su Yi, som ligger för döden i Tyersall Parks, hennes mycket exklusiva hus i Singapore. Runt henne finns barn och barnbarn i klanen Shang-Young. Alla oroliga, men kanske mer för vem som ska få huset och alla hennes andra tillgångar, än vad som egentligen ska hända med Su Yi.

Nicholas Young, som i förra boken äntligen gifte sig med sin Rachel, lever ett förhållandevis enkelt liv i USA. Självklart vill han finnas vid sin farmors sida, men det är inte helt lätt att ta sig förbi vakterna. Dels de verkliga sådana, som vaktar hennes hus, men också de släktingar som gärna ser Nicholas fortsatt utfryst. Främst är det hans kusin Eddie, en vräkig typ, som tycker att pengarna och huset skulle passa hans egen image bra mycket bättre. Ironin med vilken Kwan beskriver honom och andra rika som gått över alla gränser är drypande och det är mycket underhållande läsning.

En annan viktig person i denna tredje bok är Kitty Pong, som tidigare inte haft någon som helst status trots att hon kämpat hårt för den. Nu har hon lyckats gifta sig med den mycket äldre och mycket rikare Jack Bing. Nu finns det en chans att hon ska hamna på de stora omslagen och hennes assistenter lyckas till och med flyga in den kände fotografen Nigel Barker som får i uppdrag att föreviga henne på ett storartat sätt. Det luktar hybris i klass med Napoleon och andra lätt överdrivna kungligheter. Även här driver Kwan hejdlöst, men inte utan att vi tappar respekten för Kitty. Istället tycker jag lite synd om henne, men fascineras också av de problem hon anser sig ha, som knappast hade varit det för särkilt många andra. Styvdottern Colette finns alltid något steg före henne gällande glamour och kändisskap, något som Kitty ser som en ren provokation. Att allt i världen inte skulle kretsa kring Kitty är något hon aldrig skulle fundera över.

En av mina favoriter i Kevin Kwans böcker är Nicholas kusin Astrid, som får stå för det mer nedtonade i sammanhanget. Hon är också snuskigt rik, det är alla som får plats i de kretsar som porträtteras, men hon har ändå båda fötterna på jorden. Nu har hon visserligen hamnat lite i det blå, då hon förälskat sig i sin gamla fästman Charlie Wu, något som skvallerpressen gottar sig i.

Jag tycker om Kevin Kwans sätt att skriva. Hans böcker är underhållande, men inte ytliga, trots att ytan står i centrum. Genom att driva med sina karaktärer, på ett många gånger kärleksfullt sätt, gör han dem mänskliga i all sin absurditet. Det känns som att han lämnar dem nu efter tredje boken. Visst finns det trådar att dra i, men det känns ändå som ett bra tillfälle att avsluta. Blir det fler böcker läser jag dem gärna. Mest för att få veta hur det går för Nicholas, Rachel, Astrid och Charlie. De är mina favoriter. Även Colin och Aramita trevliga att följa. De andra galningarna kan få finnas med i periferin som underhållning.

Filmatiseringen av första boken Crazy Rich Asians är tydligen på gång. Den ser jag gärna, även om vissa personer som Astrid och Nicholas inte alls ser ut som de ska. Castingen av Constance Wu som Rachel känns dock bra.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

« Older Entries