enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 3 (Sida 1 av 22)

Om du vågar

Jag har länge haft Om du vågar av Megan Abbott i hyllan, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag fick stifta bekantskap med en författare som helt klart kan konsten att bygga upp en otäck stämning, men jag är ännu inte helt frälst.

Om du vågar handlar om ett cheerleadinglag, där vännerna Abby och Beth är med. De är bästa vänner och Beth är stjärnan i laget. Självklart innebär det att de båda har status. När den nya tränaren Colette French börjar ruckas maktordningen, då hon inte tillåter Beth att ha en lika central roll. Samtidigt lyckas hon göra laget bättre och hon blir någon som tjejerna ser upp till.

Det är något märkligt med Colette helt klart. Hon är gränslös på många sätt, vilket säkert förvärras av att hon är olycklig. Hennes man är ofta borta och Abby hänger ofta hemma hos tränaren på kvällarna. Inte sällan är även andra i laget där, men någon som inte alls imponeras av Colette är Beth. Tvärtom verkar hon tycka riktigt illa om den nya tränaren.

Megan Abbott är skicklig på att beskriva intrigerna mellan tonårstjejerna och hur Colette får en slags makt över dem, men också gör dem så mycket skickligare som cheerleaders. Hon låter dem tänja på gränserna för vad de klarar och utsätter dem ibland för onödiga risker. Samtidigt ser hon dem alla och det gör att de flesta med glädje lyder hennes minsta vink. Även när saker händer som visar att Colette kanske inte är så perfekt som de trodde vid första anblick, står i alla fall Abby troget vid hennes sida.

Jag tyckte om Om du vågar, men jag är inte överväldigad som många tycks vara. Det är bra, men inte så originellt som jag hade hoppats på. Däremot läser jag gärna mer av Abbott, men då får det bli på engelska, då det inte finns fler böcker översatta. Senaste boken heter Give me your hand och kom ut nu i juli.

Innan vi visste allt om varandra

Innan vi visste allt om varandra är tredje boken i serien om Agnes av Anne-Lie Högberg. En serie där jag tyckte mycket om den andra delen Väck mig när det är över. I den blir Agnes sjuk i bröstcancer, men nu är hon blivit friskförklarad och försöker landa i sitt nya liv. Att ex-maken väntar barn med hennes ex-väninna är inte direkt något hon jublar över, men i övrigt börjar mycket falla på plats.

I huset bredvid flyttar Vendela in med sina barn. Maken arbetar utomlands och hon är ofta ensam. Agnes och hon får kontakt via sina söner och börjar umgås. Högberg låter både Agnes och Vendela berätta och jag är inte helt säker på att jag gillar det greppet. Jag hade hellre sett att Agnes fördjupats och kanske fått veta mer om hennes syster eller varför inte om ex-maken Oscar. Jag gillar Vendela, det gör jag, men det blir lite spretigt. Samtidigt knyts många trådar ihop i slutet och det finns kanske en tanke om en fortsättning där Vendela  så fall har en given plats. Högberg är bra på att skapa karaktärer och det finns mer att berätta.

Innan vi visste allt om varandra är bra och lättläst. Den beskrivs som en fristående bok och jag tror faktiskt att den funkar utmärkt att läsa som sådan. Däremot var jag glad att jag redan kände Agnes, då hon hamnar lite i skymundan. Jag rekommenderar den som vill lära känna henne mer att läsa även de tidigare delarna.

 

Blixtra, spraka, blända!

Blixtra, spraka, blända är Jenny Jägerfelds första bok skriven för den vuxna publiken. En bok om underbarnet Penny Löwe, som skrivit en hyllad bok är underhållande med mycket svärta, precis som Jägerfelds böcker brukar vara. Jag faller inte lika pladask för Penny som för Jägerfelds andra huvudpersoner, men jag gillar henne.

När vi träffar Penny gör hon allt för att leva ett normalt liv, vad det nu är. Hon bör med en man som många skulle anse vara perfekt, i en finfin lägenhet och har ett slätstruket och helt normalt umgänge. Mitt i denna krampaktiga kamp för att vara normal har hon helt tappat bort sig själv.

När Penny kom ut med sin debutbok hyllades hon av en enad kulturelit och blev något av en frisk fläkt med ett förhållande med en gift akademiledamot som en fjäder i hatten. Nu är planen att skriva en minst lika bra uppföljare och det ska hon göra i London. Tillsammans med Lola, väninnan helt utan gränser åker hon dit och bränner hela det förskott hon fått av förlaget.

Nu försöker den normala Penny att sudda ut allt hon upplevde med Lola, men skrivkrampen fortsätter och någon uppföljare verkar det inte bli. Förlaget är självklart inte direkt imponerade.

Berättelsen om Penny är en berättelse om att våga vara sig själv, eller i alla fall att försöka vara det. Först gäller det självklart att komma fram till vem man egentligen är och redan där får Penny problem. Det här är en välskriven roman utan tvekan, men jag har lite svårt att ta till mig Penny, som ibland blir mer en karikatyr än en människa av kött och blod. Samtidigt är det både roligt och sorgligt att följa hennes kamp med att få ur sig den svåra tvåan.

Ruth Galloway drar till Italien

The Dark Angel är Elly Griffiths senaste bok om Ruth Galloway och i den reser min favoritarkeolog till Italien för att hjälpa Dr Angelo Morelli, en gammal bekant, med ett fall, men mest för att ha semester. I den lilla italienska byn blir det en hel del sol och bad, men som vanligt händer hemska saker i Ruths närhet när den lokala prästen blir mördad. Nelson tar sig dit på lite tvivelaktiga grunder och även om det är trevligt att han bryr sig om Ruth och deras gemensamma dotter, blir det lite krystat. Hemma finns dessutom hans gravida fru och allt är lite väl tilltrasslat.

Jag är inte lika besviken som Anna, men håller med om att serien börjar gå på tomgång. Jag tyckte att Griffiths lät Ruth vara lite mer självständig och självsäker i några böcker, men nu är det tillbaka i det eviga viktältandet och det är allt annat än charmigt. Jag tycker dessutom bättre om henne när hon jobbar på hemmaplan och vi slipper alla beskrivningar av kroppsnojor i bikini och Nelsons suktande blickar på henne.  Fortfarande har Ruth en speciell plats i mitt hjärta och jag gillar serien, men Griffiths behöver trassla ut alla onödiga missförstånd en gång för alla och se till att handlingen går framåt och inte i cirklar.

Finna sig är en märklig bok

Finna sig är en studie av kvinnans tre roller och de krav som dessa ställer på henne. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Så står det i alla fall i inledningen till Agnes Lidbecks debut och det är utan tvekan så att huvudpersonen Anna fastnar i de tre rollerna. Hon försöker vara en god mor till sina och Jens barn, även om hon tappar bort sig själv i processen. Hon försöker vara åtråvärd, men är likväl uttråkad och känner sig dessutom helt ointresserad av att vara det. Däremot blir det lite bättre när hon träffar en ny man, då är det lättare att känna sig åtråvärd. Baksidan av att mannen är äldre är att han snart behöver en vårdare mer än en älskarinna. Anna gör det som krävs av henne. Är den andra förväntar sig att en riktig kvinna ska vara. Ingenstans känner hon någon lycka i att spela de roller samhället kräver av henne att spela.

Det var ett bra tag sedan jag läste Finna sig, men den sitter kvar. Det var också en väldigt bra bok att diskutera, som vi gjorde i Kulturkollo läser. Däremot är jag inte säker på att jag tycker om den. Det är en snygg och välskriven bok utan tvekan, men jag är helt ärligt så otroligt trött på böcker om kvinnor som förälskar sig i kulturmän och tror att de är svaren på allt. Klart är ändå att Finna sig gjorde mig tillräckligt nyfiken för att vilja läsa mer av Agnes Lidbeck. Hon har en egen stil trots det inte så nya temat och jag vill gärna läsa nya boken Förlåten.

 

Vi mot er — tillbaka till Björnstad

Först höll jag på att bli vansinnig på Fredrik Backmans krampaktiga stil i Vi mot er, där ett bank far genom bygden och låter oss träffa karaktärerna. Det blir för mycket, för krystat, faktiskt riktigt irriterande.Ibland funkar det riktigt bra med alla metaforer, liknelser och onomatopoetiska uttryck, men ibland hade jag klarat mig utmärkt utan. Den allvetande berättaren som talar om för oss vad som händer är också den ibland effektfull, men andra stunden helt onödig. Det blir övertydligt och jag känner mig idiotförklarad. Less is more Backman, less is more.

Sedan kommer historien om det nu krossade hockeylaget i Björnstad igång och jag fastnar trots det ibland fortsatt överutsmyckade språket. Det Backman är allra bäst på är nämligen att skapa trovärdiga karaktärer och en riktigt bra historia. Kevin har lämnat byn och kvar finns skammen. Skammen hos de som stöttat honom och som inte förstod. Skammen hos de som drabbades av hans handlingar. Peter och Mira gör allt för att samla ihop spillrorna av sin sönderslagna familj, men bygden gör det definitivt inte lättare för dem. Maya försöker leva vidare, men vill helst av allt fly. Tillsammans med bästa vännen Ana drar hon sig bort från alla andra.

Hockeyspelarna i Björnstad har gått till rivalerna i grannbyn Hed, men det är i Björnstad vi stannar. Det är här den nya tränaren Elisabeth Sakell träder in. Hon ska återskapa laget och nå framgångar igen och till hjälp vill hon ha en spelare som just nu sitter inne på ungdomsvårdsskola. Dessutom finns en populistisk politiker i kulisserna, Richard Theo infiltrerar och intrigerar. Till slut lyckas han nästla sig ända in i hjärtat av Björnstad, utan att någon egentligen förstår vad som pågår. Benji får mer plats i den här boken och det är bra. Han är en av mina favoriter och nu får vi lära känna honom ännu mer. Kanske är han bokens största behållning.

Vi mot er är en bra bok, men jag tror att Fredrik Backman skulle tjäna på att renodla sin historia mer. Nu tar det lång tid innan berättelsen kommer igång och om jag inte hade läst riktigt bra böcker av honom innan hade jag kanske gett upp. Sedan tar det sig, det gör det och jag rycks med i de starka känslorna som genomsyrar berättelsen på gott och ont.

Den svavelgula himlen

I Den svavelgula himlen av Kjell Westö får vi följa den namnlöse huvudpersonen från skolålder till ålderdom. En pojke med arbetande föräldrar som kämpar för att skapa ett bra liv. Fadern köper till och med en liten sommarstuga och det är där pojken lär känna Alex och Stella Rabell, överklassbarn som kommer att följa honom genom hela livet. Alex som hans vän och Stella som hans ständiga kärlek.

Egentligen handlar inte Den svavelgula himlen om mer än livet för några olika personer. Det händer massor och samtidigt ingenting. Berättaren blir ihop med Stella, blir utkonkurrerad och tillbakatagen. Alex kör sitt race med berättaren som ständig följeslagare. Och berättaren själv gör sitt bästa för att bli den framgångsrika författare som han drömmer om att bli.

Det är trevligt, stillsamt och extremt sexfixerat. Här blev jag lite överraskad måste jag säga, men hjälp vad mycket fokus det är på sex. Det är det enda berättaren verkar tänka bok och det är säkert sannolikt om än ganska tröttsamt. Jag tyckte om att läsa om Stella, Alex och berättaren, men jag stördes faktiskt av alla mer eller mindre taffliga sexscener.

Den svavelgula himlen är en bra bok, men inte det bästa jag läst av Kjell Westö. Karaktärerna är intressanta att följa och den historiska fonden ger ett djup. Där har Westö sin styrka.

Väck mig när det är över

När boken Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg kom ut sommaren 2016 var min svärfar svårt sjuk i cancer och jag klarade verkligen inte att läsa om Agnes som hittar en knuta i bröstet. Det tog lång tid innan jag var redo, men nu var det dags. När jag väl hade läst var det två saker jag upptäckte. För det första att Högberg lyckas balansera det svarta väldigt väl och att jag hade kunnat börja med den första boken i serien om Agnes, som inte innehöll ett endaste litet spår av cancer. Jag är dock glad att jag läste, då det här är en välskriven och ändå lättläst bok som beskriver livet med allt vad det innebär. Direkt efteråt läste jag första boken om Agnes som heter Det kommer aldrig mer vara du, som börjar en midsommar då hennes man Oscar berättar att han älskar en annan och inte vem som helt, utan kvinnan som de just nu är på fest hos.

Det kommer aldrig mer vara du handlar om att mista någon man älskar och att försöka skapa sig ett nytt liv. Jag är glad att jag fick vara med när Agnes och Tobias träffas och innehållet är det inget fel på, däremot når språket inte alls upp till den nivån som finns i uppföljaren. Det märks att Högberg utvecklats som författare i sin andra bok.

När vi träffar Agnes och Tobias igen bor de ihop och det är julafton. Allt är inte längre så rosenskimrande och att bo ihop med någon annans barn är ibland påfrestande. Det är verkligen en situation som jag hoppas slippa. Högberg beskriver livet i bonusfamiljen väl och lyckas få fram de olika familjemedlemmarnas känslor på ett trovärdigt sätt.

Och så är det då cancerbiten, den jag fruktade, som är central men ändå en ganska liten del av boken. Istället är det familjen som står i centrum, både Agnes och Tobias nya familj och Agnes syster och föräldrar. De mejslas fram med skicklighet och jag tycker om att läsa om dem alla.

I juni kommer Innan vi visste allt om varandra, den tredje boken om Agnes ut på Bokförlaget Sol. Jag ser fram emot att läsa den och hoppas att Högberg tagit ännu ett kliv som författare.

Låten som snurrade i mitt huvud under läsningen var Ett tag till, Bo Kaspers version av Agnes One last time från Så mycket bättre, som inleds just Väck mig när det är över. Texten passar in på bokens Agnes, men också på en sidohistoria som handlar om hennes syster. Fin är den oavsett och budskapet att det alltid finns saker som behöver redas ut är centralt i alla relationer.

 

Vem bryr sig?

Att skönlitteraturen har en självklar plats i svenskundervisningen är givet, men förra året testade jag för första gången att genomföra ett läsprojekt som helt utgick från sakprosa. Då menar jag sakprosa i sin vidare form, motsvarigheten till non-fiction, dvs allt som kan anses vara sant och inte påhittat.

Flera elever valde att läsa Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra?, något som skapade lite reaktioner bland en lärare i sociala medier som viftade bort det som meningslöst att läsa böcker av någon bloggare, men jag håller inte med. Att presentera en ny sorts litteratur för eleverna, som sakprosa inte sällan är, kan börja med just en bok av en bloggare, om det är en bok som väcker ett intresse för läsning. Mer om det i det här inlägget om läsfrämjande insatser i skolan.

Nu är det inte läsprojekt det här inlägget ska handla om, utan om Therese Lindgrens senaste bok Vem bryr sig? som jag tror att flera elever kommer att läsa inom årets sakprosaprojekt. Många unga är intresserade av veganism och det är precis det hon skriver om.

Therese Lindgrens väg till veganism började med ett argumenterande tal på gymnasiet, där hon bestämde sig för att tala om pälsanvändning och försöka krossa en klasskamrat som just talat om hur hemskt det är med päls. Hon var en ganska obekymrad tonåring som aldrig tänkt på djurs rättigheter och tyckte att det var viktigare att vara snygg och följa modet (vilket inkluderade päls) än något annat, men när hon började ta reda på mer om pälsindustrin insåg ho hur illa djur far i vårt samhälle.

Vem bryr sig? är en personlig berättelse om hur kunskap kan förändra ens liv. I Lindgrens fall handlar det om att sluta äta kött och andra matvaror som kommer från djur, men det skulle egentligen kunna handla om mycket annat. Det jag tycker om med Lindgrens bok är just att hon visar att kunskap är viktigt för att kunna göra medvetna val och att det går att finna den på egen hand. Det också tydligt att hon har kunskap och att de beslut hon tagit att bli vegan är något som vuxit fram stegvis.

Gröna fingrar sökes

Agnes älskar sommaren då hon kan flytta från lägenheten till sin kolonistuga där hon kan ägna all tid åt sin trädgård. I år har hon dock inte den energi hon brukar ha, då hon just genomgått en cancerbehandling och hon inser att hon behöver hjälp att hålla sin trädgård i ordning. Hon annonserar efter en hyresgäst med gröna fingrar och får svar av Leyla. Leyla vill gärna tillbringa sommaren i Måneby och hon ser fram emot att påta i Agnes trädgård. Med sig har hon sin son Hugo, men maken Johan lämnar hon hemma. Faktiskt flyr hon honom, då han ännu en gång gått över gränsen och i sin ilska misshandlat henne.

Stugan i Måneby blir en fristad för både Leyla och Hugo. De får en lugn sommar och en rad nya vänner. Agnes hälsar på ibland och har då med sig kakaduan Arthur, som Hugo blir god vän med. Han hänger också en del med grannen Viggo som brukar ta med honom på fisketurer. De flesta grannarna är riktigt trevliga, förutom Göte då, som är som Ove förutom att han är ännu bittrare och otrevligare. De flesta i koloniområdet är dock trevliga och miljön är fantastisk. Jag skulle gärna sitta och fika i Agnes trädgård.

Jag har läst och tyckt om Estassys tre tidigare böcker och jag tycker om även Gröna fingrar sökes. Speciellt tycker jag om Agnes, som på många sätt är huvudpersonen, men ändå får ta ganska lite plats. Leyla är också trevlig att följa och jag hade gärna fått veta ännu mer om henne. De får båda stå tillbaka lite då det finns väldigt många karaktärer och trådar i boken, vilket gör att vissa karaktärer blir ganska så platta och en hel del trådar blir hängande. Nu skulle det kunna vara så att det här är första delen i en planerad serie och då knyts trådarna säkert ihop senare. Som fristående bok hade Gröna fingrar sökes däremot mått bättre av att renodlas. Jag tror dock att Gröna fingrar sökes skulle passa utmärkt som film. Då spelar det inte så stor roll om alla karaktärer utvecklas, då en skådespelare kan förmedla så mycket utan ord. Speciellt Göte hade kunnat bli riktigt underhållande.

 

Sida 1 av 22

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: