Tag Archives: Betyg 3

Vinterlampor — dikter i urval

Derek Walcott tilldelades Nobelpriset i litteratur 1992 ”för en diktning med stor lyskraft, buren av en historisk vision som vuxit fram ur ett mångkulturellt engagemang” . Han var poet, författare och konstnär, född i Castries, St Lucia 1930. Vinterlampor — dikter i urval gavs ut 1991 och därefter har pjäsen Sista karnevalen (1992) och ännu en samling dikter Söndagscitroner: ett urval dikter (1993) getts ut på svenska.

Walcott är en klassisk poet, med metafortunga texter som inte sällan skildrar naturen. Vackert ibland, snyggt formulerat och till och med intressant, men det är sällan jag blir gripen på allvar. Riktigt bra lyrik är för mig den som talar till hjärtat och hjärnan. Måste jag välja läser jag hellre poesi för hjärtat än för hjärnan. Walcotts dikter är helt klart mer snygga än gripande och inte riktigt min kopp te. Jag kan se varför han fick Nobelpriset, då han fortsätter en lyriktradition som varit stor i främst Europa och USA, men samtidigt kan jag tycka att det är synd att det är just den sortens diktning som prisas. Av de poeter jag läst som fått Nobelpriset är hans dikter kanske de jag tyckt minst om. Personen Walcott verkar däremot ha varit väldigt intressant och som människa, en samhällsengagerad sådan, är han väl värd all uppmärksamhet.

I förordet till Vinterlampor skriver Joseph Brodsky att han visserligen är glad över att de svenska läsarna får ta del av Walcotts dikter, men att översättningar aldrig kan bli som originalet. Nu har jag inte läst Walcotts dikter på originalspråk, men jag får ingen känsla av att det är översättningen som brister och därmed förklarar varför jag inte berörs av det jag läser. Snarare tror jag att det handlar om alla kopplingar till Bibeln och till antika verk. Nu är bokens texter utgivna mellan 1992 (In a green night) och 1990 (Omeros) och därmed inte helt moderna, men det finns annat från den tiden och långt tidigare som jag tycker mer om. Bäst gillar jag dikterna ur The Fortunate Traveller (1981).

Har ni läst något av Derek Walcott? Är det något annat av honom jag borde läsa för att få en annan bild?

 

Läs också:

1984 om framtid eller nutid

Det är inte för inte som 1984 fått fler läsare efter att Trump vann valet i USA. Det framtida samhälle George Orwell skildrar är ett där fakenews verkligen råder. Liksom Trump och andra ledare förvisso, har det styrande Partiet skapat ett nyspråk som får mig att tänka på de signalord som vi möter dagligen. Sverigevän är t.ex. ett begrepp som politiker från och anhängare till SD använder, inte någon från något annat parti. Idag handlar signalorden ofta om invandring, eller massinvandringen som vissa skulle säga. Att välja mellan ord som invandrare eller invällare, asylsökande eller asylanter, ensamkommande eller skäggbarn osv visar tydligt ett ställningstagande. Mindre laddade ord finns också, som gammelmedia eller alternativ sanning.

Men åter till 1984. Huvudpersonen heter Winston Smith bor arbetar åt Sanningsministeriet och hans uppgift är att ändra historien så att den passar Partiet. Historien som vi känner den är helt utraderad, liksom de länder vi känner till och världen består nu av de tre superstaterna Oceania, Eurasia och Eastasia (jag läste boken på engelska och har faktiskt inte orkat leta upp alla svenska motsvarigheter). Smiths hemstad London ingår i Oceania och det är också från Oceanias perspektiv vi får information om fiendestaterna. Någon sorts krig, eller terrorbalans pågår mellan staterna och beroende på vad Partiet anser vara rätt förändras fienden. De skriver då om historien som det passar dem och trots att deras undersåtar måste förstå att de gör det köper de allt. Inte av fri vilja, för någon sådan existerar inte. Att sätta sig upp mot Partiet och den anonyme men skrämmande ledaren Storebror är otänkbart. Det finns till och med en tankepolis som kontrollerar människors tankar.

När Winston möter Julia och kärlek uppstår förenas de i sin kamp mot Partiet. Kärlekshistorien är central, men ändå på något sätt hopplös och svår att ta på allvar. Mycket handlar om att Orwell inte låter oss lita på någon, inte ens partimedlemmen O’Brien som verkar kunna hjälpa Winston. När sanningen manipuleras är det omöjligt att veta vad som egentligen är sant.

Många av mina elever har läst och gillat 1984, själv är jag fascinerad, men långt ifrån frälst. Jag gillar hur Orwell verkligen bygger upp en ny värld, men ibland blir det lite långrandigt. Just avsnitten om hur Oceanien är organiserat, hur historien ändrats och hur nyspråket påverkat invånarna kommer jag dock att använda i min undervisning i historia. Det är riktigt intressant att fundera över hur det vi tror oss veta lika gärna skulle kunna vara manipulerat.

Läs också:

Väntar tills natten kommer

I sin nya bok skriver Christoffer Holst i en ny genre för en ny målgrupp. Fortfarande står relationer i centrum, men Väntar tills natten kommer är också en skräckroman, en alldeles lagom läskig och snyggt skriven sådan.

Lukas och Sam har varit ihop ett tag, men nu ska de äntligen byta sitt distansförhållande och tillbringa en sommar tillsammans. De har fått hyra en liten stuga vid Vänerns strand och trots att Lukas verkligen ser fram emot det är han också lite nervös. Sam har fått ett sommarjobb på det lokala museet, men själv har han inte mycket att göra. Mer än fotokursen på distans då, som han egentligen vill genomföra men har svårt att hitta energi till. Sitt eget jobb har han sagt upp och trots att han vill vara helnöjd med att få en he sommar med sin kärlek är han lite bitter och faktiskt också lite orolig. Tänk om han offrat för mycket.

Sam verkar bara vara positiv och jag tycker om hur Holst skapar en dynamik mellan huvudpersonerna och ger dem ett trovärdigt förhållande som bygger på kärlek, men också olikheter. Hade båda varit oroliga som Lukas hade det inte funkat och troligtvis inte heller om båda varit som Sam. Han ser verkligen inga problem med någonting. Inte heller tror han på Lukas när han berättar om det konstiga ljus han ser på nätterna över sjön och de obehagliga saker som händer i stugan. När Lukas hittar en gammal anteckningsbok får han information som gör att han börjar förstå orsakerna till det som sker.

Väntar tills natten kommer är en mysrysig historia och jag tycker om både miljön och karaktärerna. Peggy och Annie som äger det lokala caféet är mina favoriter, men jag tycker också om Lukas, kanske mer än om Sam. Relationerna står i centrum och visst blir det lite läskigt ibland, men skräckelementen hade helt klart kunnat få vara fler. Nu går det lite snabbt i slutet och det jag minns är inte det läskiga, utan det fina. För mig som inte är någon skräckfantast funkar det bra med relationsfokus, men för den som söker skräck kan det vara lite för lite av den varan. För att det ska bli trovärdigt behövs fler förklaringar och mod att vila i händelserna. Väntar tills natten kommer är första boken i en serie fristående sommarskräckisar för unga vuxna och där borde Holst fläska på lite mer med tanke på målgruppen. Jag kommer mycket troligt att läsa då jag gillar Holsts sätt att skriva, men mest ser jag fram emot För oss är natten ljus författarens nästa feelgoodbok för vuxna som kommer i höst.

Läs också:

Andras döttrar

Andras döttrar av Amy Gentry handlar om en familj vars dotter Julie blev kidnappad som trettonåring. En kväll när yngsta dottern är hemma från universitet knackar det på dörren och den tjugoettåriga kvinnan som står utanför säger sig vara Julie. Självklart blir hennes familj överlycklig, men samtidigt har de svårt att tro på det hon säger. Är det verkligen Julie som kommit tillbaka, eller någon som försöker lura dem? Historien berättas baklänges från dagen då Julie kommer tillbaka och till hennes försvinnande. Det är ett effektfullt berättande som gör att vi långsamt får veta hur allt faktiskt hänger ihop. Hela tiden med en osäkerhet om vem det egentligen är som kommit tillbaka.

Andras döttrar är en av alla böcker som marknadsförs som liknande Gone girl och Kvinnan på tåget. Låt mig säga det direkt, Andras döttrar är inte lik någon av dem. Ja, det är en spänningsroman om en ung kvinna och nej, läsaren vet inte riktigt vem hon är, men där stannar likheterna. När Gone girl har en berättare som ständigt lurar oss läsare blir karaktärerna visserligen osäkra på kvinnans identitet, men ingen lurar oss medvetet. Inte heller finns det andra likheter med Kvinnan på tåget än att båda böckerna råkar handla om kvinnor som mår dåligt.

Det betyder inte att Andras döttrar är en dålig bok absolut inte. Det här är en spännande och välskriven bok, som passar bra att läsa i solstolen. Det räcker gott så. Jag uppmanar förlagen att börja jämföra med andra böcker om nu en jämförelse är nödvändig. Amy Gentrys bok är bra nog att stå på egna ben.

 

Läs också:

Vi ses i Disneyland

Emma befinner sig mitt i livet. Hon är gift, har små barn och en karriär att underhålla. På jobbet är hon engagerad i ett filmprojekt om en före detta prostituerad och kanske har hon lite för lite fokus på familjelivet. I alla fall verkar hennes man Andreas känna sig åsidosatt och de glider ifrån varandra mer och mer. När Emma börjar misstänka att hon är sjuk är det inte till honom hon vänder sig, utan till sin före detta Preben.

Vi ses i Disneyland är Erika Scotts debutroman, men hon har jobbat som reporter och är van skribent. Det märks att Scott är van vid att skriva och till viss del märks även journalistbakgrunden. Språket är enkelt, tydligt och funktionellt, vilket gör boken lättläst, men kanske inte så gripande. Jag hade önskat att vissa trådar skurits bort och att fokus istället lagts på några delar av historien. Delen från Emmas jobb hade räckt till en hel roman, liksom hennes sjukdom och äktenskapsproblem. Nu blir det lite av mycket och det gör att jag inte blir så känslomässigt berörd som jag hade kunnat vara. Det är inte det att Scott inte syr ihop alla trådar, för det gör hon på ett skickligt sätt. Det blir dock lite för snyggt och konstaterande för min smak.

Läs också:

Skymningsflickan

I Skymningsflickan låter Katarina Wennstam oss återse Shirin Sundin (som separerat och ska byta efternamn) och Charlotta Lugn (som också separerat och är sjukskriven). Som vanligt handlar det om brott om kvinnor och denna gång faktiskt om tonåringar. I en lägenhet i samma hus som Charlotta bor störs grannarna av en kvinnas skrik. Det låter inte som att någon skadar henne, snarare verkar hon uttrycka sin ångest. När en av grannarna en dag blir så frustrerad av han slår sönder dörren till flickans lägenhet träffas hon och Charlotta för första gången. Det visar sig att flickan, som heter Molly har blivit utsatt för en massa hemskheter.

Bokens andra fall är ett bombhot mot en gymnasieskola och ett mord på samma skola. Mycket kretsar alltså kring ungdomar och deras utsatthet. Som vanligt är Wennstam relevant och aktuell. Jag gillar också hur hon kopplar fallen i boken bakåt till andra fall i andra böcker. Kanske är Skymningsflickan inte den bästa boken i serien, men Wennstams lägstanivå är väldigt hög och jag rekommenderar dig att läsa hela serien, inklusive denna bok. I augusti kommer Gänget, nästa bok i serien och jag ser fram emot att få läsa mer om Charlotta Lugn och Shirin Sundin, som nu tagit sin mammas flicknamn Nouri.

 

Läs också:

Jag utan dig

Medan jag läste Jag utan dig av Kelly Rimmer hade jag ganska trevligt. Jag både fnissade och torkade mer än en tår, men framför allt njöt jag av miljön som skildrades. Jag hade gärna åkt färjan till Manly själv. Huvudpersonerna Callum och Lilah träffas på just den färjan och sina olikheter till trots går de på en väldigt spontan dejt. Vi märker tidigt att Lilah drar sig för att inleda ett förhållande och anar också att det handlar om något annat än att Callum skulle vara för korrekt och tråkig. De fortsätter ändå träffas och någon slags kärlek växer fram, trots att Callum nog aldrig trodde att han skulle kunna bli kär i någon som envisas med att spatsera runt barfota.

Karaktärerna och miljön är styrkorna i Jag utan dig. Jag tycker om att lära känna Callum och Lilah och jag tycker också väldigt mycket om platserna de besöker. Det jag har lite svårt för är att det blir lite väl sentimentalt. Nu borde jag väl insett det när jag läste att boken jämförs med En dag och Livet efter dig, så lite får jag skylla mig själv. Trots detta är Jag utan dig värd att läsa, men ladda upp med en näsduk eller två.

Läs också:

Det måste vara här

I sin senaste bok Det måste vara här låter Maggie O’Farrell oss lära känna ett gäng ganska udda personer. Den som ändå måste räknas som huvudperson är Daniel Sullivan, lingvist och språknörd. Han är amerikanen som av något som kan definieras som en slump, träffar en annorlunda, nästan skrämmande kvinna mitt i ingenstans och bosätter sig hos henne. Han flyr en familj i USA, skapar en ny och verkar inte se tillbaka.

Hans nya fru är Claudette, före detta firad filmstjärna, som gömt sig undan på den irländska landsbygden. Den svenska regissör hon levde tillsammans med innan är nu på intet sätt någon del av hennes liv. Förutom genom sonen då, men även han befinner sig ganska så långt bort.

Jag tycker om Claudette och avsnittet om hur hon hamnade i filmens värld är en av de finaste delarna i boken. Någonstans lär jag mig att tycka om Daniel också, men han är svårare att ta till sig. Hans möte med barnen han övergav är starkt, men i övrigt tar det lång tid innan han kommer under huden på riktigt. Men det sker till slut.

O’Farrell är en modig författare. Hon låter berättelsen vecklas ut väldigt långsamt och litar på att läsaren hänger med. Jag hade säkert gjort det bättre om jag läst Det måste vara här under en period med en mindre sönderstressad hjärna. Nu fick jag kämpa lite, men som alltid när det gäller O’Farrells böcker så var det värt det. Inte hennes bästa bok, men en bra sådan.

 

Läs också:

Rimligt lyckade ögonblick

Rimligt lyckade ögonblick är Åsa Asptjärns tredje bok om Emanuel Kent som nu börjar på gymnasiet. Det betyder att Emanuel och Tore inte längre kommer att gå i samma klass eller ens på samma skola. Det betyder också att Emanuel har en chans att börja om och verkligen vara sig själv. Vem det nu är. I förra boken Manifest för hopplösa kretsade mycket kring Emanuels rädsla för att lämna tryggheten i grundskolan, som han hyste en slagshatkärlek till och tvingas till en helt ny miljö på en gymnasieskola. Tore däremot har längtat till gymnasiet.

Som vanligt när det gäller Emanuel Kent går det liksom inte att vara speciellt smidig, utan han hamnar fortfarande i rätt märkliga situationer. Till exempel lyckas han hamna mitt i en demonstration för könsneutrala omklädningsrum på skolan. Tanken är, som vanligt, god och han gör det dels för att passa in i det nya gänget, men också för att stötta sin klasskompis Iggs som föddes med kvinnliga könsorgan, men definierar sig som kille.

Iggs är en av deltagarna i den basgrupp som Emanuel hamnar i. Klassen, Humanist 1, delas in i mindre grupper som ska samarbeta och det är den vi får följa mest. Förutom Iggs finns där Frank, som ser sig som ledare och beter sig som en sådan, samt Kaisa, som Emanuel verkligen tycker är speciell. Just relationen mellan dessa fyra upptar en stor del av handlingen, men jag är glad över att Emanuels syster Vanja får vara med på ett hörn också, även om hon flyttat hemifrån. Vi får också återse några gamla bekanta från högstadiet, som Bianchi och Ammis, men tyvärr är Tore med väldigt lite och det tycker jag är synd.

Jag tycker att Rimligt lyckade ögonblick är bättre än förra boken i serien, som nästan blev en Bert-bok i ordets sämsta bemärkelse, till skillnad från Konsten att ha sjukt låga förväntningar, som mer liknar de bra mycket bättre böckerna om Adrian Mole och som dessutom lockat en del av mina mer läsovilliga elever att läsa. Det normkritiska perspektivet är tillbaka och även om jag fortfarade tycker mest om första boken i serien, gillade jag den här väldigt mycket. Tummen upp för Emanuels äventyr på gymnasiet alltså.

Läs mina inlägg om de tidigare böckerna i serien här och här.

Läs också:

Om jag får stanna

Igår presenterades ett nytt lagförslag som innebär att ensamkommande som fått tillfälligt uppehållstillstånd och gåt på gymnasiet, ska få rätt att slutföra sina studier och därefter ha ett halvår på sig att söka jobb. Argumentet är att vi behöver bli fler i arbetsför ålder och dessa ungar som redan påbörjat sin utbildning i Sverige ganska snart kan bli skattebetalare coh bidra till samhället. Tyvärr gäller det förhållandevis få av det totala antal ensamkommande som kommit hit de senaste åren.

Just nu pågår en totalt godtycklig och till synes rutinmässig åldersuppskrivnining av denna kategori flyktingar. Att medicinsk åldersbestämning är för osäkert gör att sådan inte används. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att personal på Migrationsverket, utan någon som helst adekvat utbildning, gör ålderbedömning på extremt osäkra grunder. Om ungdomarna saknar papper ses det som ett bevis för att de är äldre än de uppgett och har de papper blir de anklagade för att ha förfalskat dem. Det finns alltså inget sätt att vinna. Detta gör självklart att siffrorna ser okej ut för Morgon Johansson, som i ett svar till en person engagerad i organisationen Vi står inte ut, menar att nästan alla minderåriga ensamkommande har fått uppehållstillstånd. Tror katten det, då det går att skriva upp deras ålder och därmed slippa ta med dem i statistiken. ”Men alla ljuger ju ändå om sin ålder och är egentligen många år äldre”, brukar det heta och ja, av de drygt hundra ensamkommande jag träffat de senaste åren finns det en handfull där jag verkligen tror att de dragit av några år, men de flesta är precis som vilka gymnasieungdomar som helst. Helskäggen är inte fler bland dem än bland andra elever. Faktiskt är skägg inte direkt inne just nu, så det är få skägg överlag.

De flesta av de elever jag möter på gymnasiets Språkintroduktion kom till Sverige under 2015. Vissa fick tid för ett första möta med Migrationsverket ganska snart och en del av dem hann till och med få uppehållstillstånd innan reglerna ändrades i november 2015 och i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd gavs. Andra fick vänta mer än ett år på det första mötet och har fortfarande inte fått besked. En ganska stor grupp har skrivits upp i ålder, andra har hunnit fylla 18 under den tid de varit här. Är du över 18 är det svårare att få ens tillfälligt uppehållstillstånd och då hjälper den föreslagna lagändringen inte alls. Vi är här kräver amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett ord och hittills har drygt 11000 skrivit under den. För mig är det faktiskt det enda mänskliga att göra.

Just väntan på besked är självklart både jobbig och frustrerande. Det är tydligt i min vardag och även i Kajsa Gordans bok Om jag får stanna som handlar om en gömd familj någonstans i Sverige. Huvudpersonen är Ilona, som varit i Sverige i sju år, sedan hon gick på lågstadiet. De flydde från sitt hemland för att det var för farligt för dem att stanna kvar. Eftersom de fått avslag på sin asylansökan lever de gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer i samma situation. Mitt i all osäkerhet försöker Ilona att leva ett normalt liv och hennes bästa kompis Stella gör allt för att det livet ska bli så bra som det bara är möjligt.

Gordan tar upp en viktig situation som inte är helt ovanlig. Hon gör det dock på ett väldigt osyldigt sätt. Familjen bor i ett kloster, huvudpersonen är en ung flicka som troligen har sina rötter i östra Europa eller någon del av forna Sovjetunionen. Inga ensamkommande muslimer här inte. Nu spoilar jag, men självklart är slutet lyckligt. Kanske är det visserligen så som Alex Gino sa under Bokmässan 2017 att ämnen som sällan behandlas i ungdomslitteratur behöver undvika svärtan till en början. Det är inte det att jag vill att det ska gå illa för Ilona, för det vill jag självklart inte, men jag önskar att Kajsa Gordan problematiserat lite mer. Gömda flyktingar är en realitet i Sverige idag och vi behöver våga tala om det. Om jag får stanna är en bra början, men det behövs mer. Och då menar jag inte böcker som bygger på fördomar, för de finns de också, utan böcker som visar den äkta ångest som drabbar den som inte är säker på att en framtid ens existerar. De får dessutom gärna ha ett omslag som inte signalerar gullig feelgood.

Läs också:

« Older Entries