Tag Archives: Betyg 2

Kvinnan i svart

Kvinnan i svart av Susan Hill är en modern skräckklassiker och en bok jag tänkt läsa länge. Faktiskt har jag också påbörjat den några gånger och när den blev vald till bokklubbsbok i Bokbubblarna läste jag så äntligen ut den. Check på det, men inte så mycket mer. Ingen av oss var speciellt imponerad.

Den unga juristen Arthur Kipps som mist sin fru och barn får en sista chans att visa sin arbetsgivare vad han går för. Han skickas till det lilla samhället Cryphin Gifford för att reda ut testamentet för den avlidna mrs Drablow, ägare till huset Eel Marsh House, som bara går att ta sig till vid lågvatten. Hans kontakt på plats, Mr Jerome, verkar väldigt rädd för att besöka huset och den rädslan delar han med många andra.

Historien om Arthur Kipps resa till Eel Marsh House där en kvinna i svart satt skräck i omgivningarna är välskriven och snygg, men jag blir inte ett dugg berörd eller skrämd för den delen. Jag gillar den klassiska spökhistorien och hur hela boken egentligen är en berättelse av en mycket äldre Kipps. Det skapar onekligen en viss stämning, men det är en för kort berättelse för att den ska hinna gripa tag. Däremot är jag nyfiken på filmen och det är därför den här texten har dröjt. Tanken var att se filmen och jämföra, men det har liksom inte blivit av.

Som bok är Kvinnan i svart en klassisk spökhistoria som inte väcker några större känslor. Jag är glad att jag läst den, men det är ingen författare jag kommer prioritera vidare läsning av. Kanske har jag missat något stort, men med flera bokbubblarna att luta mig mot känns det som att jag definitivt inte är ensam om det.

Läs också:

Selma Lagerlöf på en timme

Mina elever i tvåan har just läst ut romaner av Selma Lagerlöf. De fick välja mellan Herr Arnes Penningar, Körkarlen, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien. Om alla har läst? Majoriteten. Hur vet jag det? Genom kontrollstationer under läsningens gång. I veckan gjorde de till exempel muntliga analyser i grupp som spelades in. I ett sådant samtal märks det väldigt tydligt vem som läst och vem som bara låtsas ha läst. Med tydliga instruktioner för ett strukturerat samtal finns det få möjligheter att bara svamla på. Även de som uppenbarligen inte läst ut sina böcker i tid fick med sig en del i samtalet med andra som läst samma bok och några läsryck efteråt har det allt blivit.

Nästa uppgift blir att skriva en egen analys, där boken de läst också ska kopplas till tiden och epoken den skrevs under och till Selma Lagerlöfs liv. Läsprojektet avslutas med ett seminarium där jag sitter med för att lyssna och anteckna. Eleverna möts då i grupper där de läst olika böcker och uppgiften blir att hitta gemensamma drag i böckerna och tillsammmans försöka formulera vad som är typiskt för Selma Lagerlöfs stil och innehåll. Jag har den svåraste uppgiften, att försöka att inte lägga mig i för mycket.

Igår körde jag en numera klassisk EPA (enskilt-par-alla) där eleverna fick fundera kring bland annat klassiker och huruvida en litterär kanon vore något att införa. Många ville läsa klassiker. Oväntat många faktiskt. De tyckte också att det var lättare att förstå en gammal bok när de läste tillsammans och när jag hjälpt dem genom att sätta in författaren i ett sammanhang. För många var det trögt inledningsvis, väldigt trögt. Men tröskeln blev inte lika omöjlig att ta sig över, när det fanns andra som läst boken och kunde stötta. Jag uppmanar alltid till att våga fråga, då frågor sällan visar på okunskap, utan snarare tvärt om på en medvetenhet om hur viktig förståelse är.

Lite för sent köpte jag Selma Lagerlöf på en timme av Katarina och Henrik Lange. En bok som bjuder på en grafisk presentation av författaren. Vi får läsa om hennes barndom, mötet med litteraturen, studierna och läraryrket. Vidare finns information av alla hennes böcker och viktiga händelser i författarkarriären.

Jag är helt för att förenkla det första mötet med en klassisk författare, precis som Katarina och Henrik Lange gör i Däremot måste jag säga att det är väldigt, väldigt tunt och ingenting att använda mitt i det läsprojekt om Lagerlöf som mina tvåor snart avslutar. Däremot kan jag tänka mig att använda delar av boken som introduktion om jag kör projektet nästa år igen. Att läsa några serierutor om en boks uppkomst, mottagande och innehåll som ett första möte kan funka. Det finns också en del roliga citat och anekdoter som kan roa den som ännu inte vet så mycket om författaren. För många kan det säkert skapa ett intresse att bygga vidare på.

 

Läs också:

Problemet med får och getter

Joanna Cannons debut med den fantastiska titeln Problemet med får och getter verkar vara en bok som alla älskar. När den blev framröstad som vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna blev jag riktigt glad. Tyvärr varade glädjen inte speciellt länge. Faktiskt inte längre än första kapitlet.

Boken utspelar sig samma varma sommar som Maggie O’Farrells Instructions for a heatwave och i båda böckerna försvinner en person. Där slutar likheterna. I Problemet med får och getter får vi träffa grannarna på The Avenue under några sommar sommarveckor när mrs Creasy försvinner spårlöst. Flickorna Grace och Tilly bestämmer sig för att söka sanningen och ger sig ut på jakt efter gud. Hittar de gud kommer de att hitta mrs Creasy resonerar de. Vi rör oss med dem mellan huset och får veta mer och mer om grannarna. Hemligheterna och ryktena är många och vad som är sant är många gånger omöjligt att räkna ut. Kanske är det därför det här är en av de böcker vi pratat mest om i vår bokcirkel. Det skulle kunna betyda att det är en riktigt bra bok att samtala kring, men det handlar mer om att vi måste hjälpas åt att sortera bland alla lösa trådar. Varför gjorde hen så? Varför sa hen så? Det fattar inte jag? Frågorna är många.

”Många tror massor och det är helt omöjligt att räkna ut vad som egentligen har hänt”. Ungefär så sammanfattade vi Problemet med får och getter. Vi är också ganska överens om att det inte är jättelyckat med barnperspektivet och att boken hade mått bra av att kortas ner. Det händer massor, vissa historier är lite roliga. Det är bara det att de är för många. Spänningen som utlovas med den försvunna grannfrun och Walter Bishop, som tros röva bort barn försvinner lite i alla trådar. Det gör också att boken är svårläst och de flesta grannarna förblir skuggfigurer. Det hade behövts en karta över husen och vem som bodde var. Ett tag var jag nära att börja rita en själv för att kunna hålla koll, men jag gav upp och accepterade att jag aldrig skulle kunna hålla isär dem.

Det finns charmiga inslag i boken helt klart, som jakten på Gud, Jesus i stuprännan, damen som älskar begravningar och de pinsamma samtalen med och om den nya grannen som inte kommer från Pakistan, utan från Birmingham. Just kapitlet där familjen Kapoor just flyttat in och mr Forbes försöker samtala med mr Kapoor är lysande. Det skulle mycket väl kunna fungera som en novell, en mycket bra sådan. Cannons språk är stundtals briljant, men blir ganska ofta onödigt omständligt. Det är synd.

Medelbetyget för Problemet med får och getter blev 2,5. Jag gav den en tvåa, men då ska man visserligen komma ihåg att jag hetsläste de sista hundra sidorna, en stor del av dem i början av gårdagens träff.

Läs också:

Jag vill vara jordens medelpunkt

Jag vill vara jordens medelpunkt handlar om Lova som är sexton år och just ska ge sig iväg på ett utbytesår i Nya Zeeland. Hon lämnar ett januarimörkt Sverige och landar i ett sommarvarmt land långt borta. Nu ska hon ha ett riktigt spännande och roligt år. Ingenting blir dock som Lova tänkt sig. Hennes värdfamilj består av den ensamstående mamman Karen och hennes tre barn. De bor på ett farm mitt ute i ingenstans. En farm som definitivt sett bättre dagar. Vänner har hon några få, men det är svårt att ta sig från farmen och Lova känner sig ensam och besviken. Efter ett tag drabbas hon av riktig panik och får en väldigt märklig idé som hon hoppas ska göra att hon får byta värdfamilj.

Charlotta Lannebo har tidigare skrivit för yngre barn, vilket märks ibland under läsningen. Jag vill vara jordens medelpunkt känns snarare som en bok för åldern 12-15 än som en för Unga Vuxna. Inte för att språket skulle vara för enkelt, för tonen finns där, men för att innehållet är väldigt skissartat. Berättelsen i sig är spännande, men jag saknar mer problematisering av såväl Lovas situation, som agerande. Den spännande miljön hade också kunnat utnyttjas mer. Nu blir det tyvärr lite väl kortfattat och konstaterade och det är synd. Målgruppen både klarar och kräver mer komplexitet. Nu passar den bäst för den som går i år 6 eller 7.

Läs också:

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

Tiden där emellan

Tanken att läsa en spansk bok under en resa till Spanien var utan tvekan god. Sedan var kanske Tiden där emellan av María Dueñas helt rätt val, trots att den på pappret lät riktigt spännande.

Berättelsen om Sira börjar på 30-talet. Sira och hennes mamma arbetar som sömmerskor och är väldigt skickliga. Problemen i landet, både politiska och ekonomiska börjar dock påverka deras liv. Det är dock inte ekonomi som får Sira att lämna landet, utan kärleken. Hon blir kär i Ramiro, en riktig skithög, men en charmig sådan och luras att investera de pengar hon ärvt av sin far i ett företag som fästmannen planerar att starta i Marocko. Det går sådär. Sira lämnas gravid och utblottad på ett hotell och tvingas börja arbeta för att kunna betala de skulder som fästmannen så generöst lämnat åt henne. Vänskapen med brittiskan Rosalinda Fox, som är älskare åt en uppsatt spansk politiker (för övrigt den enda (?) verklighetsförankringen i berättelsen) blir avgörande och hon skapar sig ett nytt liv.

Skildringen av Siras liv i Marocko är egentligen ganska intressant, så också de glimtar av inbördeskrigets Spanien vi får. När Sira sedan blir brittisk spion borde historien kunna lyfta rejält. Alla långa beskrivningar av klänningar och annat oväsentligt tråkar däremot ut mig. Det är för långt, för segt och för mycket Danielle Steel för min smak. Inget fel på Steel om det är det man är ute efter, men det var inte jag. Jag hade hoppats på en mer tydligt politisk och historisk berättelse, men det fick jag tyvärr inte. Framsidans blurb av Mario Vargas Llosa lurade mig helt klart.

 

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Lång väg hem

Jag har läst väldigt mycket positivt om Eva Dolans debut Lång väg hem, men jag kom inte alls överens med den. Historien om trädgårdsskjulet som sätts i brand och mannen som tros finnas i den tar liksom aldrig fart. Kanske handlar det om att jag läste boken under en lässvacka, men jag tror faktiskt att det snarare handlade om det mycket långsamma tempot och det faktum att jag hade svårt att engagera mig i fallet. Illegala och utsatta invandrare är ett viktigt ämne och jag gillar egentligen när deckare blir politiska och någon slags replik till samtiden, men jag tycker aldrig att det bränner till. Det borde vara spännande, men blir det aldrig.

Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Jag gillade Zigic och Ferreira, trots att jag inte fick komma dem speciellt när och kan tänka mig att umgås mer med dem. Det är dock inte alls första prioritet. Som alltid när jag dissar en bok som alla verkar älska kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Det skulle möjligen kunna vara en anledning till att faktiskt läsa vidare i serien ganska snart. Är Eva Dolan en deckarförfattare som förtjänar en chans till? Får vi veta mer om Zigic och Ferreira i de kommande böckerna? Är de värda att lära känna?

Läs också:

Blicken, pilen, filen

Många verkar älska Dorthe Nors senaste bok Blicken, pilen, filen och jag hade höga förväntningar. Tyvärr infriades de inte. Historien om Sonja, som försöker ta körkort, är verkligen välskriven och språket är otroligt snyggt. Det är bara det att det här är en bok om absolut ingenting och jag blev helt ärligt ganska uttråkad.

Visst är Sonja älskansvärd. Hon är ensam och ganska gammal. Jobbet som översättare är helt okej, men hon är inte jätteförtjust i de böcker hon översätter. Inte heller mår hon speciellt bra, då hon ofta drabbas av yrsel. Trots detta vill hon verkligen ta körkort och därför tar hon körlektioner. Så mycket mer händer inte.

Någonstans undrar jag om jag missat något. Om det finns något fantastiskt gömt mellan raderna som jag helt enkelt inte ser. Det må så vara. I så fall gick det mig helt förbi.

Läs också:

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

« Older Entries