enligt O

Här har det bubblats

By enligt O | 2013/04/10 - 22:22 | Romaner

Läs också:

Vad är det jag inte förstår?

By enligt O | 2013/04/08 - 07:51 | Romaner

I slutet blev jag ett med Masja, berättarjaget i Ryssar är såna som gillar björkar. De sista skälvande sidorna. Men vägen dit var minst sagt krokig. Jag kämpade och kämpade tills jag slutligen förstod vad det egentligen var Olga Grjasnowa vill säga. Och nu när jag förstår vet jag inte hur jag ska verbalisera det, för det handlar inte om ord utan om en känsla. Minnen och rädslor som inte lämnar. Känslan av total uppgivenhet och tomhet. Resultatet av att hela tiden försöka, men förlora mer energi än en får. En känsla som går som en röd tråd genom berättelsen.

Huvudpersonen Masja är runt 20. Hon bor i Tyskland, men är från Baku. Konflikten i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan tvingar familjen att lämna allt och fly. Rötterna är judiska, trots att familjen är sekulariserade judar och finns därmed i Israel och det är när hon slutligen beger sig dit som berättelsen lyfter. Den inledande kärlekshistorien berör mig konstigt nog inte alls lika mycket. Däremot grips jag som sagt av den subtila och finstämda kritiken av livet i Tel Aviv och krocken mellan drömmar och verklighet. Eva Johansson på SvD tycker istället att boken är som bäst innan Masja lämnar sin familj och åker till Israel.

Ibland känns det som att Grjasnowa tycker att det är viktigare att experimentera med språket än att faktiskt berätta en historia. Visst är det vackert och kreativt, men det blir liksom för mycket form och för lite innehåll. Jag hade önskat att Masjas historia skulle fått stå i centrum mer. Therese Eriksson på Expressen tycker å andra sidan precis tvärtom, att språket är fantastiskt och absolut inte står i vägen för historien.

Som alltid när jag inte gillar en bok som hyllats av många funderar jag över vad jag missat. Om felet ligger hos mig. Om jag missuppfattat historien. Om jag helt enkelt är för dum. Kanske är det så, men jag vet bara att jag inte är speciellt imponerad. Jag kan se att språket är annorlunda och att det säkert kan locka många. Jag kan också se att Masjas historia är värld att berättas. Men jag kan inte tycka att det är mer än ett taffligt försök att berätta som Grjasnowa bjuder på. Tyvärr.

Och så till ännu en svårighet. Vilket land kommer Grjasnowa ifrån? Azerbajdzjan hade varit det självklara svaret om det inte var så att hon föddes 1984 då Baku var en del av Sovjetunionen. Det är viktiga saker det här då det handlar om lässtatistik. Jag har dock valt att räkna Ryssar är såna som gillar björkar som en bok från Azerbajdzjan. Så nu har jag alltså läst en bok därifrån. Värt kampen bara för det.

Är det då en bok jag rekommenderar? Nej, egentligen inte. Men provläs ett kapitel och se om du gillar språket. Det kan du göra här.

Läs också:

Rätt tråkigt om läsning

By enligt O | 2013/04/04 - 07:52 | Essäer & Krönikor

2 Comments

More baths, less talkning är Nick Hirnbys krönikesamling där han berättar om böcker han köpt och böcker han läst. Ibland mycket trevligt, ibland småtrevligt och ibland riktigt segt. Vissa krönikor, som den om Muriel Sparks gillar jag skarpt, men det är en ojämn samling herr Hornby bjuder på.

Att börja göra månadssammanställningar som talar om vilka böcker jag köpt och vilka jag läst tror jag ändå att jag ska ta efter. Det ramar in läsningen bra. För övrigt önskar jag att Hornby läste mer aktuell skönlitteratur och lite mindre facklitteratur. Dessutom önskar jag att han skrev färre krönikor så att det snart blir en skönlitterär bok. Det här var nämligen ganska så tråkigt.

Läs också:

Jag var inte redo att ge upp

By enligt O | 2013/03/25 - 07:22 | Romaner

2 Comments

Louise Boije af Gennäs får många chanser av mig. Första boken i den planerade trilogin Högre än alla himlar läste jag två gånger för att jag verkligen hoppades att den inte var så dålig som jag tyckte när jag läste den första gången. Tyvärr var det nästan så illa, trots att personerna lämnade boksidorna lite mer.

Det är Liv, Jalle, Sanna och Pella som gör att jag återvänder till vännerna i Stockholm i andra boken Blå koral. Jag hoppas att deras författare ska låta dem leva på riktigt, men tyvärr blir jag besviken. Igen. Det är så mycket onödig text, men ändå händer det ännu i slutet av bok två att jag blir osäker på vilken person som egentligen är vem.

Historien börjar med ett dop. Året är 2004 och Victor övertalas att döpa sin dotter Saga. Den lesbiska prästen är knappast hans bästa vän just så, men hon ska visa sig bli viktig i hans liv senare. Sagas gudmor är Pella och hennes gudfar är Jalle, som älskar henne som den dotter han aldrig fått. Pellas barn Tessan och Philip ser Saga som sin lillasyster.

Att alla vänner är samlade hör till ovanligheterna i denna andra och mycket svarta bok. Det börjar dock soligt och bra. Hur går det då för dem?

Sanna och Victor lever gott i sin familjeidyll.

Liv är på väg att slå igenom som skådespelare och har blivit ihop med dansken Preben. Typ ihop i alla fall.

Hennes bror Stefan och hans fru Pella börjar glida isär. Stefan håller mycket till på gården i Småland och där påverkar Gudrun honom starkt. Pella lever sitt liv, mest inriktad på att hjälpa andra.

Jalle funderar över sin sexualitet, eller rättare sagt på hur officiell han är med den. Pride hägrar. Att jobba på UD under tsunamin är inte speciellt kul.

Det händer mycket och det finns några spännande trådar att nysta i. Det hade kunnat bli en riktigt bra bok om kärlek, vänskap och livets vändningar. Jag blir så ledsen över hur Boije af Gennäs slarvar bort sin historia genom att fylla den med onödiga beskrivningar, riktigt krystade dialoger och krampaktiga tidsmarkörer som i princip aldrig förs in i berättelsen på ett naturligt sätt.

I Blå koral diskuterar vännerna aktuella händelser med en i det närmaste skrattretande precision och det blir tydligt att tidsmarkörernas varande är viktigare än de naturliga dialogerna. Johanna Ö på Bokhora håller med mig, men i kommentarerna framgår det att alla definitivt inte tycker som vi gör.

Vissa händelser irriterar mig lite extra. Några befinner sig självklart i Thailand då tsunamin väller in. Sorgen efter denna händelse präglar boken i stort. Inget ont om det. Att personerna skulle rest någon annanstans och “lurar” alla att de inte befinner sig i Thailand är dock ett exempel på onödig dramaturgi som faller platt.

Att låta den döde personens dagbok hittas, kopieras och distribueras till de överlevande vännerna är också ett grepp jag absolut inte gillar. Så onödigt och så respektlöst.

Och så religionen och guds vara eller icke vara, som skulle kunna blivit en intressant del av historien, men som snarare kommer att likna ett pekoral.

Kommer jag att läsa tredje boken? Jag är tveksam. Visst vill jag på ett sätt veta hur det går för några av personerna i boken, men frågan är om jag verkligen vill läsa ytterligare hundratals krystade sidor. Jag nöjer mig kanske med ett riktigt spoilerinlägg som någon annan gärna får författa. Okej?

Läs också:

Lite för mycket av det goda

By enligt O | 2012/08/25 - 15:59 | Romaner

2 Comments

Jag har drabbats av precis det Jonas Thente är rädd för. Vill skriva en myssnäll recension av boken Rosengädda nästa, då jag är så himla förtjust i Emma Hamberg. Jag gillade hennes förra bok Baddaren väldigt mycket och Rosengädda nästa är på många sätt lite lik den, men skruvad en fem, sex varv till. Personerna är älskansvärda i sin bisarrhet, men de är lite väl udda för att de ska kännas trovärdiga. Det blir lite för mycket Hundraåringen över det hela. Faktum är att gänget till och med drar på roadtrip en gammal handikappbuss fylld med djur. Inte min grej, men säkert en bok som många kan gilla för att den är så trevlig.

Nu ska jag inte påstå att jag inte tycker om den alls, för det finns delar som får mig att småle. Jag tycker speciellt mycket om trettonåriga Bror som lurar sina föräldrar att han ska på seglarläger en månad och därför inte kan åka med dem till USA. Istället hoppas han att de ska hitta tillbaka till varandra om de får lite tid själva. Även Bror är riktigt udda i sina kostymer och med sitt mycket lillgamla sätt, men han når ändå mitt hjärta. Dessutom är han en tvättäkta frankofil och sådant gillas alltid.

Det finns inget seglarläger. Istället åker Bror till Stockholm och bor hos den minst sagt excentriska djurälskaren Jane. En person jag inte har lika lätt att ta till min. Hon förblir på många sätt en absurd skugga med ekorrar i sin bh.

Ännu en stukad figur hittar till Jane, nämligen Tessan, som lämnar en tråkig man och ett lika tråkigt jobb för att bege sig till huvudstaden. Hon är okej, någon jag kan tänka mig att följa vidare i fler böcker. Det kan bli något av henne, trots att hon kanske inte hinner utvecklas riktigt så mycket som jag skulle önska i denna första bok i en planerad trilogi.

Så vad ska jag säga? Emma Hamberg har varit bättre, men Rosengädda nästa är inte tråkig, snarare lite för lite tråkig. Det blir lite för annorlunda och för udda. Kanske sätter sig figurerna i kommande böcker, men än så länge är jag tyvärr inte jätteimponerad.

Läs också:

Medelålderskris deluxe

By enligt O | 2012/07/08 - 08:31 | Romaner

Läs också:

En trevande debut

By enligt O | 2012/04/09 - 13:02 | Romaner

4 Comments

En vän ringer till Josse. Hon har sett hennes man Ola kyssa en yngre kvinna, mitt på Birger Jarlsgatan. Efter att ha gett Ola en vecka att berätta själv, har hon nu bestämt sig för att göra det själv.

Det visar sig att Ola haft ett förhållande med den nu 32-åriga Disa Wahlström i tre år från och till. Självklart rasar Josses värld och hon flyr hemmet, lämnar barnen hos sin man och flyttar in hos en kompis. Det räcker dock inte att fly inom stan, utan Josse drar till Gotland och jobbar i paketutlämningen i en lokal mataffär, samtidigt som hon renoverar huset hon hyr.

Parallellt med Josses och Olas historia får vi följa den unga skådespelaren Ella som har ett förhållande med en gift man. Den historien lyfter tyvärr aldrig.

Jag är i den ålder nu då många vänner separerar. Andra skaffar istället ett tredje barn. Kanske är det variationer på samma tema. I den litterära världen är böcker om separationer och havererade äktenskap många. Jag tänker på Jag älskar dig inte av Christina Stielli, där känslorna är så många att det nästan blir för mycket, men där historien och personerna verkligen engagerar. Eller Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk som är lite mer återhållsam, men inte desto mindre gripande. Eller Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren, där paret håller ihop och han vill skaffa fler barn, samtidigt som hon håller på att krackelera fullständigt.

Suzanna Dilber bjuder på ännu en separationshistoria i sin debutbok Dubbelexponering och tyvärr har jag svårt att engagera mig. Det är en sval och återhållsam historia och stämningen är det absolut inget fel på egentligen, men personerna fastnar inte. De reser sig inte från sidorna och jag har svårt att engagera mig i dem. Vissa finns där, men blir knappt presenterade, som personerna i affären där Josse arbetar. Det är synd. Det är viktigt att våga vila i sina personer och ge dem en chans att göra ett avtryck.

Och så det kursiva. Jag gillar verkligen inte kursiva avsnitt. De förstör rytmen i läsningen och jag blir bara irriterad. Jag förstår tanken, att det blir extra spännande med tre perspektiv. Den bedragna kvinnan, älskarinnan och den kursiva i ett manus. Men nej, det funkar tyvärr inte alls. Det är för mycket, för spretigt och för opersonligt.

Jag önskar nästan att boken börjat på Gotland. Att de två kvinnorna, en fru och en älskarinna skulle mötas där. Att historien tog en oväntad vändning, att det blev en historia som ingen berättat. Nu blir Dubbelexponering tyvärr bara en i raden av separationsromaner. Det är synd, för Dilber kan skriva. Jag önskar bara att hon vågat vara mer sig själv, istället för att hålla en ganska traditionell form för en ganska traditionell historia. Nu känns debuten mest av allt trevande och jag hoppas att nästa bok blir något helt annat.

Andra som gillar mer är Spetsig och Emma Kreü.

Läs också:

Livet i troposfären är inte lika enkelt

By enligt O | 2011/12/16 - 15:30 | Romaner

2 Comments

Ett hus rasar, byggnaden har redan evakuerats och vi får träffa huvudpersonen Ariel för första gången. Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas börjar verkligen både fartfyllt och spännande. Dessutom gillar jag huvudpersonen skarpt redan efter några sidor.

Handledaren Burlem har varit försvunnen ett bra tag, men Ariel Manto arbetar ändå kvar. Hon skriver på en avhandling om 1800-talsförfattaren Thomas E. Lamas.

Thomas E. Lamas är författare till boken The end of Mr Y som är riktigt svår att få tag på. Under den långa promenaden hem hittar huvudpersonen ett antikvariat, där boken finns i en låda tillsammans med flera av den mytomspunne författarens verk. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att den som läser den ska dö.

Lådan kostar 50 pund och tjejen som vikarierar i butiken förstår inte att Ariel är beredd att betala så mycket. Ingen boknörd med andra ord. En så ovanlig bok, som man letat efter länge är självklart värd en hel del pengar.

Så får hon äntligen läsa den berömda boken och själva boken är riktigt spännande. En bok om en bok i en bok. What’s not to like, liksom. Det är då hon läst den som allt spårar ur. Möss börjar tala, Ariel byter skepnad och flyger in i andra personer, hon tillbringar tid i Troposfären som är en parallell värld och allt blir väldigt, väldigt konstigt. Ariel förflyttar sig mer eller mindre medvetet mellan personer och in och ut ur Troposfären, folk är ute efter boken och hon befinner sig i fara. Någonstans här tappar jag lusten att läsa vidare.

Trots detta har jag inte lyckats släppa boken helt utan sakta, sakta kämpat mig igenom den. Det är mer än lovligt konstigt, men samtidigt lite intressant. Vad är vad? Vem är vem? När är när? Är en mus bara en mus? Vem kan man lita på? Finns troposfären på riktigt eller är det Ariel som blivit galen? Och hur ska det egentligen sluta?

Frågorna är många och de halvgalna tankeexperimenten likaså:

Siffran 2 betyder något endast eftersom den inte är 1 eller 3. Hus finns bara eftersom de inte är båtar eller gator. Jag är enbart mig själv eftersom jag inte är någon annan. Det här är ett existenssystem utan betecknade; här finns bara betecknare. Hela existenssystemet är ett flytande, slutet system av ingenting, som en hermeneutisk tillsluten svävare.

Jag gillar de filosofiska tankarna och funderingarna kring fysik, men det håller ändå inte. Slutet på Mr Y börjar hur bra som helst, annorlunda och smart, men snart blir det bara för mycket. Jag skyller en hel del på muskungen Apollo Smintheus. Slutet har en trevlig knorr helt klart, men jag borde ha slutat läsa Slutet på Mr Y långt tidigare. Upp som en sol…

Läs också:

Hysterisk och mustig skröna

By enligt O | 2011/10/23 - 07:59 | Ungdomsböcker

3 Comments

I Min mamma är snäll och min pappa är utlänning av Emmy Abrahamsson får vi lära känna Alicja, en ganska normal tonåring med en svensk pappa och en polsk mamma. Att hon är så normal som hon är visar sig vara ett smärre mirakel, med tanke på den miljö hon lever i.

Alicja och hennes familj har just flyttat in i ett renoveringsobjekt på Österlen och under sommaren ska huset fixas till. Då passar Alicjas pappa på att fly fältet och det som skulle bli en trevlig sommar urartar till ett toalt kaos. Inte konstigt då Alicjas mamma är smått galen, eller kanske bara polsk.

Hela historien är en orgie i galna händelser och ännu galnare polacker som invaderar huset. Det är släktingar och illegala hantverkare i en salig röra och mitt i det hela ska Alicja försöka vara tonåring, bli förälskad och vara med kompisar. Det går sådär.

När jag började läsa Emmy Abrahamssons bok absolut älskade jag den. Maken till galen bok har jag sällan läst. Ungefär halvvägs in i boken kände jag dock att det blev lite väl mycket så kallade lustigheter och jag orkade inte riktigt med fler galna polacker och mer knäppt mammaagerande.

För mig blir det för mycket, men jag kan tänka mig att många skulle ligga dubbelvikta av skratt hela vägen till sista sidan. Nu ska jag testa boken på en polsk elev och se vad han tycker.

Läs också:

Stryk, stryk, stryk för katten

By enligt O | 2011/08/12 - 07:51 | Deckare

2 Comments

Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de författare som blivit kända omger sig med folk som bara nickar och bockar, istället för bra och kunniga dito som säger till dem att stryka, stryka och sedan stryka lite till.

Elizabeth George tillhör dem som först skrev täta, tunna böcker och nu svävar ut i tegelstenar med hur många sega partier som helst. Tyvärr har min favorit Peter James fallit i samma fälla med sin femte bok om Roy Grace Dead tomorrow. Så synd, så synd, så synd. Historien finns där, en mycket bra sådan, men den är så utspädd att den försvinner bland alla ord. Jag orkar inte hålla energin uppe och är faktiskt på väg att ge upp boken helt en bit efter mitten. Då älskar jag ändå Roy Grace och det är väl kärleken till honom som gör att jag till slut läste ut boken igår, mer än tre veckor efter jag påbörjade den. Lite spännande blev det de sista 50 sidorna, men då var det så dags. Synd att en riktigt bra historia slarvades bort på det här sättet.

Huvudtemat i boken är organhandel. En tonårsflicka är svårt sjuk och behöver en ny lever, tre ungdomar som saknar organ hittas i havet utanför Brighton och vi får följa rumänska gatubarn och en tysk dam med ett tvivelaktigt företag. Några intressanta nya ledtrådar gällande Grace försvunna fru Sandy som han ska försöka få dödförklarad. Det är också trevligt att läsa om hans och Cleos nya liv och faktum är att till och med Norman är riktigt mänsklig. Tyvärr räcker det inte för att boken ska kännas riktigt läsvärd. Jag hoppas verkligen att detta är en mellanbok och att Peter James hittar stilen igen.