Tag Archives: Betyg 2

Jag vill vara jordens medelpunkt

Jag vill vara jordens medelpunkt handlar om Lova som är sexton år och just ska ge sig iväg på ett utbytesår i Nya Zeeland. Hon lämnar ett januarimörkt Sverige och landar i ett sommarvarmt land långt borta. Nu ska hon ha ett riktigt spännande och roligt år. Ingenting blir dock som Lova tänkt sig. Hennes värdfamilj består av den ensamstående mamman Karen och hennes tre barn. De bor på ett farm mitt ute i ingenstans. En farm som definitivt sett bättre dagar. Vänner har hon några få, men det är svårt att ta sig från farmen och Lova känner sig ensam och besviken. Efter ett tag drabbas hon av riktig panik och får en väldigt märklig idé som hon hoppas ska göra att hon får byta värdfamilj.

Charlotta Lannebo har tidigare skrivit för yngre barn, vilket märks ibland under läsningen. Jag vill vara jordens medelpunkt känns snarare som en bok för åldern 12-15 än som en för Unga Vuxna. Inte för att språket skulle vara för enkelt, för tonen finns där, men för att innehållet är väldigt skissartat. Berättelsen i sig är spännande, men jag saknar mer problematisering av såväl Lovas situation, som agerande. Den spännande miljön hade också kunnat utnyttjas mer. Nu blir det tyvärr lite väl kortfattat och konstaterade och det är synd. Målgruppen både klarar och kräver mer komplexitet. Nu passar den bäst för den som går i år 6 eller 7.

Läs också:

Alex — intressant deckare med många vändningar

Pierre Lemaitres bok Alex är andra delen i thrillertrilogin om kommissarie Verhœven. Första delen Iréne verkar inte finnas på svenska, men det hänvisas en hel del till den i Alex och jag kan tycka att det är synd att vi inte får ta del av hela historien. Kanske hade det då varit lättare att ta till sig Verhœven, som nu känns lite avig. Han är sur, vresig och ganska svår att tycka om, men han tar sig under bokens gång. Tredje delen Camille kommer ut på Sekwa förlag i höst.

Alex inleds med att den unga kvinnan Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Därefter placeras hon naken i en bur och det är då polisens jakt börjar på allvar. Det visar sig att Alex är svår att finna och att hon dessutom levt under flera identiteter gör allt ännu mer komplicerat. Det visar sig också att hon döljer en hel del och jakten tar många och oväntade vändningar.

Det är äckligt, fartfyllt och många gånger spännande, men jag har svårt för Pierre Lemaitres väldigt hackiga språk, som påminner mycket om hur Jens Lapidus skriver. Tyvärr står språket ibland i vägen för handlingen och det i kombination med en otroligt osympatisk huvudperson gör att jag tyvärr inte uppskattar boken speciellt mycket. Gillar du däremot Jens Lapidus kommer på att älska Pierre Lemaitre.

Läs också:

Tiden där emellan

Tanken att läsa en spansk bok under en resa till Spanien var utan tvekan god. Sedan var kanske Tiden där emellan av María Dueñas helt rätt val, trots att den på pappret lät riktigt spännande.

Berättelsen om Sira börjar på 30-talet. Sira och hennes mamma arbetar som sömmerskor och är väldigt skickliga. Problemen i landet, både politiska och ekonomiska börjar dock påverka deras liv. Det är dock inte ekonomi som får Sira att lämna landet, utan kärleken. Hon blir kär i Ramiro, en riktig skithög, men en charmig sådan och luras att investera de pengar hon ärvt av sin far i ett företag som fästmannen planerar att starta i Marocko. Det går sådär. Sira lämnas gravid och utblottad på ett hotell och tvingas börja arbeta för att kunna betala de skulder som fästmannen så generöst lämnat åt henne. Vänskapen med brittiskan Rosalinda Fox, som är älskare åt en uppsatt spansk politiker (för övrigt den enda (?) verklighetsförankringen i berättelsen) blir avgörande och hon skapar sig ett nytt liv.

Skildringen av Siras liv i Marocko är egentligen ganska intressant, så också de glimtar av inbördeskrigets Spanien vi får. När Sira sedan blir brittisk spion borde historien kunna lyfta rejält. Alla långa beskrivningar av klänningar och annat oväsentligt tråkar däremot ut mig. Det är för långt, för segt och för mycket Danielle Steel för min smak. Inget fel på Steel om det är det man är ute efter, men det var inte jag. Jag hade hoppats på en mer tydligt politisk och historisk berättelse, men det fick jag tyvärr inte. Framsidans blurb av Mario Vargas Llosa lurade mig helt klart.

 

Läs också:

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Lång väg hem

Jag har läst väldigt mycket positivt om Eva Dolans debut Lång väg hem, men jag kom inte alls överens med den. Historien om trädgårdsskjulet som sätts i brand och mannen som tros finnas i den tar liksom aldrig fart. Kanske handlar det om att jag läste boken under en lässvacka, men jag tror faktiskt att det snarare handlade om det mycket långsamma tempot och det faktum att jag hade svårt att engagera mig i fallet. Illegala och utsatta invandrare är ett viktigt ämne och jag gillar egentligen när deckare blir politiska och någon slags replik till samtiden, men jag tycker aldrig att det bränner till. Det borde vara spännande, men blir det aldrig.

Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Jag gillade Zigic och Ferreira, trots att jag inte fick komma dem speciellt när och kan tänka mig att umgås mer med dem. Det är dock inte alls första prioritet. Som alltid när jag dissar en bok som alla verkar älska kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Det skulle möjligen kunna vara en anledning till att faktiskt läsa vidare i serien ganska snart. Är Eva Dolan en deckarförfattare som förtjänar en chans till? Får vi veta mer om Zigic och Ferreira i de kommande böckerna? Är de värda att lära känna?

Läs också:

Blicken, pilen, filen

Många verkar älska Dorthe Nors senaste bok Blicken, pilen, filen och jag hade höga förväntningar. Tyvärr infriades de inte. Historien om Sonja, som försöker ta körkort, är verkligen välskriven och språket är otroligt snyggt. Det är bara det att det här är en bok om absolut ingenting och jag blev helt ärligt ganska uttråkad.

Visst är Sonja älskansvärd. Hon är ensam och ganska gammal. Jobbet som översättare är helt okej, men hon är inte jätteförtjust i de böcker hon översätter. Inte heller mår hon speciellt bra, då hon ofta drabbas av yrsel. Trots detta vill hon verkligen ta körkort och därför tar hon körlektioner. Så mycket mer händer inte.

Någonstans undrar jag om jag missat något. Om det finns något fantastiskt gömt mellan raderna som jag helt enkelt inte ser. Det må så vara. I så fall gick det mig helt förbi.

Läs också:

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

Moriartys nya lämnar mig oberörd

Jag tyckte verkligen om Big little lies av Liane Moriarty och ville därför läsa hennes senaste bok Truly Madly Guilty. Då den senare blivit framröstad till Best Fiction Book in the Goodreads Choice Awards 2016 av massor av läsare var förväntningarna skyhöga. Det började också bra med att vi får veta att något har hänt som förändrat livet för många. Lite samma upplägg som i Big little lies. Tyvärr lyckas Moriarty inte väcka mitt intresse lika mycket den här gången, då alla antydningar om att det verkligen är något fruktansvärt har hänt, snart känns krystade.

Händelsen som förändrar allt skedde under en grillfest. Clementine och hennes man Sam åker och hälsar på vännerna Erika och Oliver. De går sedan över till grannarna på fest. Vi får träffa dessa tre par innan och efter själva grillfesten och visst finns det intressanta trådar, det gör det, men jag fastnar inte riktigt.Vänskapen mellan Clementine och Erika är intressant, de två vännernas äktenskap är trevliga att läsa om. Det är egentligen mycket som är bra, men upplägget funkar inte alls lika bra som det gjorde i Big little lies. Tyvärr. Faktiskt hade det varit intressantare att få höra de olika personernas syn på händelsen, mer som Cristos Tsiolkas gjorde i The Slap. Nu blir det aldrig tillräckligt gripande, då allt är så snuttifierat.

Så ja, jag är lite besviken och konstaterar igen att Moriarty är bra, men lite ojämn. Jag tyckte till exempel inte alls om hennes Tre önskningar, men då det var debuten trodde jag att det var anledningen. Den läste jag dessutom för många år sedan. Öppnas i händelse av min död var väldigt mycket bättre och Big little lies, som på svenska heter Stora små lögner, älskade jag som sagt. Truly Madly Guilty känns framtvingad på något sätt och inte alls lika välskriven som de senaste böcker jag läst av Liane Moriarty. Samtidigt kan det vara så att jag missat något, då en massa användare av Goodreads hävdar att det är 2016 års bästa bok.

Truly Madly Guily kommer på svenska i mars och heter då Andras vänner. Då kan du läsa och avgöra själv.

 

Läs också:

Små svarta lögner är inget för mig

bolton_sma_svarta_logner_omslag_inb

Jag har läst många böcker av Sharon Bolton och tyckt mycket om dem alla. Vissa har till och med varit fantastiska. Självklart var jag därför tvungen att läsa senaste boken Små svarta lögner och hjälp vad besviken jag blev. Nu ska jag erkänna att boken blivit lite misshandlad. Jag har kämpat med den under flera månader och behövde därför bläddra tillbaka ibland för att ha koll på vem som egentligen gjort vad. De olika berättarperspektiven, som hade kunnat göra berättelsen riktigt spännande, snurrar mest till det. Egentligen lyfter inte historien förrän den tredje och sista berättaren tar vid och då har mer än hälften av boken gått. I princip ingen annan författares bok hade blivit utläst om den inte gripit tag det minsta efter så många sidor.

Rent objektivt borde det här vara en bra bok. Huvudpersonen är sådär lite lagom trasig. Hon har varit med om en tragedi och förlorat i princip allt. Nu försvinner små pojkar och självklart är det lätt att tro att hon tagit dem för att återskapa sina egna, nu döda, söner. Sönerna som dog då väninnan glömde dra åt handbromsen och såg bilen och barnen rasa ner i havet.

Miljön är coola, karga Falklandsöarna, en avlägsen plats och ett begränsat antal misstänkta. Någon turistbåt finns i fjärran, men det är ändå öborna som är de som ses som troligare gärningsmän.

Författaren är dessutom en författare som brukar vara riktigt bra på att bygga upp stämningen, men den här gången blir det platt fall. Jag känner ingenting för karaktärerna och bryr mig därför inte riktigt om vad som hänt eller ens vad som händer. I slutet hettar det till lite, det ska jag erkänna, men ändå känner jag mig mest tom när Små svarta lögner äntligen är utläst.

Men som sagt, alla andra verkar älska. Jag kan ha missat något. Nu ser jag fram emot nästa bok om Lacey Flint istället, men den verkar dröja. Redan om några dagar släpps dock en ny e-novell med titeln Here Be Dragonsdär Mark Joesbury har huvudrollen. I juni kommer också boken Daisy in chains men den handlar tyvärr inte om varken Flint eller Joesbury.

Läs också:

Ingenting är glömt

adam_srfiscmyk_11878

Bakom pseudonymen Adam Sarafis gömmer sig Linda Olsson, svensk författare boende i Nya Zeeland och Thomas Sainsbury, manusförfattare från Nya Zeeland. Ingenting är glömt är deras första bok i en planerad trilogi, kallad Matakana-trilogin. Huvudpersonen Sam Hallberg har rötter i Norge och ett förflutet som expert på terrorism, nu arbetar han i en verkstad. Viktig är även Lynette Church, affärsjournalist, som har ett gott öga till Sam.

Det hela inleds med att en ung man vid namn Brent hittas död på ett bibliotek i Auckland, självmord säger polisen, definitivt inte säger Jade, en nära vän till honom som söker upp Sam för att få hjälp. Tydligen har Brent skrivit ett bokmanus, som avfärdats som skit av hans pojkvän, men som verkar innehålla information som någon inte vill ska komma ut.

Inledningsvis hade jag lite svårt att köpa att någon skulle vända sig till en utarbetad verkstadsanställd för att lösa ett fall, eller faktiskt hela boken igenom, vilket stör läsningen. Visst är det så att polisen bestämt sig för att Brent begick självmord och visst är det troligt att en nära vän skulle vilja att sanningen kom fram, men varför vända sig till Sam? Kopplingen mellan den dödes roman och köttkvoter och kriget i Irak och en massa andra mer eller mindre osannolika saker blir lite väl långsökt för min smak. Författarna verkar ha haft roligt då de skrev, kanske för roligt. Det hade räckt med ungefär hälften av trådarna i den här välskrivna, men väldigt spretiga deckare. Den är dock tillräckligt bra och huvudpersonerna är tillräckligt intressanta för att jag kommer att vilja läsa vidare i trilogin. De mycket stereotypa beskrivningarna av olika personers utseende får Olsson och Sainsbury dock gärna skippa nästa gång.

 

Läs också:

« Older Entries