Tag Archives: Betyg 2

Sin ensamma kropp

Sin ensamma kropp är mitt första möte med Elsie Johansson. Måhända var det ett olyckligt val, då författaren jag hört mycket gott om inte alls föll mig i smaken. Nu var det inte så att jag inte tyckte om den alls, men jag var långt ifrån överväldigad.

Huvudpersonen Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är änka och till åren kommen. Hon lever fortfarande ett ganska bra liv på många sätt, men tomheten finns där. Det är inte så att hennes man var hennes allt och att hon efter hans död slutat leva. Faktiskt inte alls. Han var visserligen snäll och gifte sig med henne för att hon skulle slippa bli en ensamstående och ogift mor, men frågan är om hon någonsin älskade honom. Men snäll var han, speciellt med tanke på att barnet inte ens var hans.

Något barn blev det dock inte för Maliss. Kanske hade hennes liv fått mer mening då. Nu är hon över sjuttio och efter att underhållit en rejäl fasad under många år verkar hon knappt veta vem hon är längre. Jag tyckte om skildringen av åldrandet och hur Maliss lever med en kropp som hon inte längre är ett med. Jag tycker också om hur kroppen väx till liv genom en ordlös och hemlig kärlek till en hantverkare. Kanske kan det bli något. Annars är Sin ensamma kropp ganska intetsägande och inte en bok som jag kommer att minnas eller återvända till.

 

Läs också:

Lång väg hem

Jag har läst väldigt mycket positivt om Eva Dolans debut Lång väg hem, men jag kom inte alls överens med den. Historien om trädgårdsskjulet som sätts i brand och mannen som tros finnas i den tar liksom aldrig fart. Kanske handlar det om att jag läste boken under en lässvacka, men jag tror faktiskt att det snarare handlade om det mycket långsamma tempot och det faktum att jag hade svårt att engagera mig i fallet. Illegala och utsatta invandrare är ett viktigt ämne och jag gillar egentligen när deckare blir politiska och någon slags replik till samtiden, men jag tycker aldrig att det bränner till. Det borde vara spännande, men blir det aldrig.

Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Jag gillade Zigic och Ferreira, trots att jag inte fick komma dem speciellt när och kan tänka mig att umgås mer med dem. Det är dock inte alls första prioritet. Som alltid när jag dissar en bok som alla verkar älska kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Det skulle möjligen kunna vara en anledning till att faktiskt läsa vidare i serien ganska snart. Är Eva Dolan en deckarförfattare som förtjänar en chans till? Får vi veta mer om Zigic och Ferreira i de kommande böckerna? Är de värda att lära känna?

Läs också:

Blicken, pilen, filen

Många verkar älska Dorthe Nors senaste bok Blicken, pilen, filen och jag hade höga förväntningar. Tyvärr infriades de inte. Historien om Sonja, som försöker ta körkort, är verkligen välskriven och språket är otroligt snyggt. Det är bara det att det här är en bok om absolut ingenting och jag blev helt ärligt ganska uttråkad.

Visst är Sonja älskansvärd. Hon är ensam och ganska gammal. Jobbet som översättare är helt okej, men hon är inte jätteförtjust i de böcker hon översätter. Inte heller mår hon speciellt bra, då hon ofta drabbas av yrsel. Trots detta vill hon verkligen ta körkort och därför tar hon körlektioner. Så mycket mer händer inte.

Någonstans undrar jag om jag missat något. Om det finns något fantastiskt gömt mellan raderna som jag helt enkelt inte ser. Det må så vara. I så fall gick det mig helt förbi.

Läs också:

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

Moriartys nya lämnar mig oberörd

Jag tyckte verkligen om Big little lies av Liane Moriarty och ville därför läsa hennes senaste bok Truly Madly Guilty. Då den senare blivit framröstad till Best Fiction Book in the Goodreads Choice Awards 2016 av massor av läsare var förväntningarna skyhöga. Det började också bra med att vi får veta att något har hänt som förändrat livet för många. Lite samma upplägg som i Big little lies. Tyvärr lyckas Moriarty inte väcka mitt intresse lika mycket den här gången, då alla antydningar om att det verkligen är något fruktansvärt har hänt, snart känns krystade.

Händelsen som förändrar allt skedde under en grillfest. Clementine och hennes man Sam åker och hälsar på vännerna Erika och Oliver. De går sedan över till grannarna på fest. Vi får träffa dessa tre par innan och efter själva grillfesten och visst finns det intressanta trådar, det gör det, men jag fastnar inte riktigt.Vänskapen mellan Clementine och Erika är intressant, de två vännernas äktenskap är trevliga att läsa om. Det är egentligen mycket som är bra, men upplägget funkar inte alls lika bra som det gjorde i Big little lies. Tyvärr. Faktiskt hade det varit intressantare att få höra de olika personernas syn på händelsen, mer som Cristos Tsiolkas gjorde i The Slap. Nu blir det aldrig tillräckligt gripande, då allt är så snuttifierat.

Så ja, jag är lite besviken och konstaterar igen att Moriarty är bra, men lite ojämn. Jag tyckte till exempel inte alls om hennes Tre önskningar, men då det var debuten trodde jag att det var anledningen. Den läste jag dessutom för många år sedan. Öppnas i händelse av min död var väldigt mycket bättre och Big little lies, som på svenska heter Stora små lögner, älskade jag som sagt. Truly Madly Guilty känns framtvingad på något sätt och inte alls lika välskriven som de senaste böcker jag läst av Liane Moriarty. Samtidigt kan det vara så att jag missat något, då en massa användare av Goodreads hävdar att det är 2016 års bästa bok.

Truly Madly Guily kommer på svenska i mars och heter då Andras vänner. Då kan du läsa och avgöra själv.

 

Läs också:

Små svarta lögner är inget för mig

bolton_sma_svarta_logner_omslag_inb

Jag har läst många böcker av Sharon Bolton och tyckt mycket om dem alla. Vissa har till och med varit fantastiska. Självklart var jag därför tvungen att läsa senaste boken Små svarta lögner och hjälp vad besviken jag blev. Nu ska jag erkänna att boken blivit lite misshandlad. Jag har kämpat med den under flera månader och behövde därför bläddra tillbaka ibland för att ha koll på vem som egentligen gjort vad. De olika berättarperspektiven, som hade kunnat göra berättelsen riktigt spännande, snurrar mest till det. Egentligen lyfter inte historien förrän den tredje och sista berättaren tar vid och då har mer än hälften av boken gått. I princip ingen annan författares bok hade blivit utläst om den inte gripit tag det minsta efter så många sidor.

Rent objektivt borde det här vara en bra bok. Huvudpersonen är sådär lite lagom trasig. Hon har varit med om en tragedi och förlorat i princip allt. Nu försvinner små pojkar och självklart är det lätt att tro att hon tagit dem för att återskapa sina egna, nu döda, söner. Sönerna som dog då väninnan glömde dra åt handbromsen och såg bilen och barnen rasa ner i havet.

Miljön är coola, karga Falklandsöarna, en avlägsen plats och ett begränsat antal misstänkta. Någon turistbåt finns i fjärran, men det är ändå öborna som är de som ses som troligare gärningsmän.

Författaren är dessutom en författare som brukar vara riktigt bra på att bygga upp stämningen, men den här gången blir det platt fall. Jag känner ingenting för karaktärerna och bryr mig därför inte riktigt om vad som hänt eller ens vad som händer. I slutet hettar det till lite, det ska jag erkänna, men ändå känner jag mig mest tom när Små svarta lögner äntligen är utläst.

Men som sagt, alla andra verkar älska. Jag kan ha missat något. Nu ser jag fram emot nästa bok om Lacey Flint istället, men den verkar dröja. Redan om några dagar släpps dock en ny e-novell med titeln Here Be Dragonsdär Mark Joesbury har huvudrollen. I juni kommer också boken Daisy in chains men den handlar tyvärr inte om varken Flint eller Joesbury.

Läs också:

Ingenting är glömt

adam_srfiscmyk_11878

Bakom pseudonymen Adam Sarafis gömmer sig Linda Olsson, svensk författare boende i Nya Zeeland och Thomas Sainsbury, manusförfattare från Nya Zeeland. Ingenting är glömt är deras första bok i en planerad trilogi, kallad Matakana-trilogin. Huvudpersonen Sam Hallberg har rötter i Norge och ett förflutet som expert på terrorism, nu arbetar han i en verkstad. Viktig är även Lynette Church, affärsjournalist, som har ett gott öga till Sam.

Det hela inleds med att en ung man vid namn Brent hittas död på ett bibliotek i Auckland, självmord säger polisen, definitivt inte säger Jade, en nära vän till honom som söker upp Sam för att få hjälp. Tydligen har Brent skrivit ett bokmanus, som avfärdats som skit av hans pojkvän, men som verkar innehålla information som någon inte vill ska komma ut.

Inledningsvis hade jag lite svårt att köpa att någon skulle vända sig till en utarbetad verkstadsanställd för att lösa ett fall, eller faktiskt hela boken igenom, vilket stör läsningen. Visst är det så att polisen bestämt sig för att Brent begick självmord och visst är det troligt att en nära vän skulle vilja att sanningen kom fram, men varför vända sig till Sam? Kopplingen mellan den dödes roman och köttkvoter och kriget i Irak och en massa andra mer eller mindre osannolika saker blir lite väl långsökt för min smak. Författarna verkar ha haft roligt då de skrev, kanske för roligt. Det hade räckt med ungefär hälften av trådarna i den här välskrivna, men väldigt spretiga deckare. Den är dock tillräckligt bra och huvudpersonerna är tillräckligt intressanta för att jag kommer att vilja läsa vidare i trilogin. De mycket stereotypa beskrivningarna av olika personers utseende får Olsson och Sainsbury dock gärna skippa nästa gång.

 

Läs också:

Vikten av fler komplexa röster

9789172996472

Jag beundrar Mats Berggren för vad han försöker göra i boken Onsdag kväll strax före sju, men beklagar att han inte lyckats bättre. Ganska ofta dyker just den här boken upp som tips på böcker som passar bra att läsa med elever och nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den själv. Jag kommer inte att läsa den med mina elever.

En kollega läste boken samtidigt och när jag frågade vad hen tyckte blev svaret det något diplomatiska: jo, det fattas inte mycket för att alla stereotyper ska vara representerade. Och ja, så känns det lite. Som att Berggren verkligen ansträngt sig för att bredda rösterna som får komma till tals, men sedan förenklat dem så mycket att det inte blir mer än ett gäng stereotyper kvar. Jag sågar inte Mats Berggren som författare, för han har skrivit många böcker som är riktigt bra. Även väldigt lättlästa böcker. Den här gången tycker jag inte att han har lyckats.

De elever som behöver lättlästa böcker behöver inga fördomsfulla porträtt av ungdomar, de behöver karaktärer som är mångfacetterade och de klarar av att läsa om sådana personer. Nu blir det istället helt platt och i alla fall för mig föga engagerande. Tyvärr. Jag önskar mig lättlästa böcker där många röster får höras, inte bara förenklade och stereotypa sådana. Inga värstingar, inga förtryckta tjejer. Eller i alla fall inte bara.

 

 

Läs också:

Ta hand om min mor

13038186_O_1

En äldre man och hans fru ska gå på en tunnelbanevagn i Seoul för att resa till ett födelsedagskalas. Han kliver på, hon blir kvar och försvinner. När hon varit borta ett tag informeras barnen och sökandet efter en mor inleds. Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin är en berättelse om modern från olika personer och perspektiv. Vi får veta hur hon gifte sig som väldigt ung, hur hon var som fru och som mor. Hur mycket hon offrade för andra och hur lite hon tänkte på sig själv. Hur hennes styrka alltid fanns, men blossade upp särskilt vid vissa tillfällen.

Kyung-sook Shin tilldelades litteraturpriset Man Asian i mars 2012 för sin bok och det borde verkligen vara en bok för mig. Den är lågmäld, vacker och berättar om en värld jag inte känner till. Tyvärr blir det ibland som att en dimma sänker sig över berättelsen och det som tidigare var poetiskt blir bara oklart och svårt att greppa. Personerna finns där, men de befinner sig på avstånd och det är sällan de gör eller säger något som får mig att bry mig speciellt mycket om dem. Jag förstår att det är en bra bok, men den passade inte mig. Det är lågmält, finstämt och faktiskt rätt tråkigt.

Läs också:

Bottenrekord hos Bokbubblarna

Mitt första möte med Suzanne Brøgger blev kanske inte superlyckat. Till T är något av det märkligaste jag läst. En dysfunktionell familj som döper om sig till karaktärer ur Nalle Puh väntar på att gå besök och under tiden får vi veta nästan för mycket om deras galet sjuka liv.

Huvudpersonen Tiger har ett symboliskt namn, hon håller mycket inom sig och iakttar mer än deltar. Mamman Kängu har helt fokus på sig själv och att barnen mår dåligt av att hon mår dåligt står helt klart.

Det som spårar ur blir i slutet bättre, men jag avslutar läsningen nästan lika förvirrad som jag inleder den. Inte sugen på att läsa mer Brøgger, i alla fall inte nu, men nöjd över att jag läst något av henne. Check!

Bokbubblarna ger den en tvåa. Vårt lägsta medelbetyg hittills.

Läs också:

« Older Entries