Ett hus rasar, byggnaden har redan evakuerats och vi får träffa huvudpersonen Ariel för första gången. Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas börjar verkligen både fartfyllt och spännande. Dessutom gillar jag huvudpersonen skarpt redan efter några sidor.

Handledaren Burlem har varit försvunnen ett bra tag, men Ariel Manto arbetar ändå kvar. Hon skriver på en avhandling om 1800-talsförfattaren Thomas E. Lamas.

Thomas E. Lamas är författare till boken The end of Mr Y som är riktigt svår att få tag på. Under den långa promenaden hem hittar huvudpersonen ett antikvariat, där boken finns i en låda tillsammans med flera av den mytomspunne författarens verk. Det sägs att det vilar en förbannelse över boken och att den som läser den ska dö.

Lådan kostar 50 pund och tjejen som vikarierar i butiken förstår inte att Ariel är beredd att betala så mycket. Ingen boknörd med andra ord. En så ovanlig bok, som man letat efter länge är självklart värd en hel del pengar.

Så får hon äntligen läsa den berömda boken och själva boken är riktigt spännande. En bok om en bok i en bok. What’s not to like, liksom. Det är då hon läst den som allt spårar ur. Möss börjar tala, Ariel byter skepnad och flyger in i andra personer, hon tillbringar tid i Troposfären som är en parallell värld och allt blir väldigt, väldigt konstigt. Ariel förflyttar sig mer eller mindre medvetet mellan personer och in och ut ur Troposfären, folk är ute efter boken och hon befinner sig i fara. Någonstans här tappar jag lusten att läsa vidare.

Trots detta har jag inte lyckats släppa boken helt utan sakta, sakta kämpat mig igenom den. Det är mer än lovligt konstigt, men samtidigt lite intressant. Vad är vad? Vem är vem? När är när? Är en mus bara en mus? Vem kan man lita på? Finns troposfären på riktigt eller är det Ariel som blivit galen? Och hur ska det egentligen sluta?

Frågorna är många och de halvgalna tankeexperimenten likaså:

Siffran 2 betyder något endast eftersom den inte är 1 eller 3. Hus finns bara eftersom de inte är båtar eller gator. Jag är enbart mig själv eftersom jag inte är någon annan. Det här är ett existenssystem utan betecknade; här finns bara betecknare. Hela existenssystemet är ett flytande, slutet system av ingenting, som en hermeneutisk tillsluten svävare.

 

Jag gillar de filosofiska tankarna och funderingarna kring fysik, men det håller ändå inte. Slutet på Mr Y börjar hur bra som helst, annorlunda och smart, men snart blir det bara för mycket. Jag skyller en hel del på muskungen Apollo Smintheus. Slutet har en trevlig knorr helt klart, men jag borde ha slutat läsa Slutet på Mr Y långt tidigare. Upp som en sol…

Läs också:

• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus
• Det blev inte mer än ett jaha

I Min mamma är snäll och min pappa är utlänning av Emmy Abrahamsson får vi lära känna Alicja, en ganska normal tonåring med en svensk pappa och en polsk mamma. Att hon är så normal som hon är visar sig vara ett smärre mirakel, med tanke på den miljö hon lever i.

Alicja och hennes familj har just flyttat in i ett renoveringsobjekt på Österlen och under sommaren ska huset fixas till. Då passar Alicjas pappa på att fly fältet och det som skulle bli en trevlig sommar urartar till ett toalt kaos. Inte konstigt då Alicjas mamma är smått galen, eller kanske bara polsk.

Hela historien är en orgie i galna händelser och ännu galnare polacker som invaderar huset. Det är släktingar och illegala hantverkare i en salig röra och mitt i det hela ska Alicja försöka vara tonåring, bli förälskad och vara med kompisar. Det går sådär.

När jag började läsa Emmy Abrahamssons bok absolut älskade jag den. Maken till galen bok har jag sällan läst. Ungefär halvvägs in i boken kände jag dock att det blev lite väl mycket så kallade lustigheter och jag orkade inte riktigt med fler galna polacker och mer knäppt mammaagerande.

För mig blir det för mycket, men jag kan tänka mig att många skulle ligga dubbelvikta av skratt hela vägen till sista sidan. Nu ska jag testa boken på en polsk elev och se vad han tycker.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus
• Det blev inte mer än ett jaha

Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de författare som blivit kända omger sig med folk som bara nickar och bockar, istället för bra och kunniga dito som säger till dem att stryka, stryka och sedan stryka lite till.

Elizabeth George tillhör dem som först skrev täta, tunna böcker och nu svävar ut i tegelstenar med hur många sega partier som helst. Tyvärr har min favorit Peter James fallit i samma fälla med sin femte bok om Roy Grace Dead tomorrow. Så synd, så synd, så synd. Historien finns där, en mycket bra sådan, men den är så utspädd att den försvinner bland alla ord. Jag orkar inte hålla energin uppe och är faktiskt på väg att ge upp boken helt en bit efter mitten. Då älskar jag ändå Roy Grace och det är väl kärleken till honom som gör att jag till slut läste ut boken igår, mer än tre veckor efter jag påbörjade den. Lite spännande blev det de sista 50 sidorna, men då var det så dags. Synd att en riktigt bra historia slarvades bort på det här sättet.

Huvudtemat i boken är organhandel. En tonårsflicka är svårt sjuk och behöver en ny lever, tre ungdomar som saknar organ hittas i havet utanför Brighton och vi får följa rumänska gatubarn och en tysk dam med ett tvivelaktigt företag. Några intressanta nya ledtrådar gällande Grace försvunna fru Sandy som han ska försöka få dödförklarad. Det är också trevligt att läsa om hans och Cleos nya liv och faktum är att till och med Norman är riktigt mänsklig. Tyvärr räcker det inte för att boken ska kännas riktigt läsvärd. Jag hoppas verkligen att detta är en mellanbok och att Peter James hittar stilen igen.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Varje bokblogg med självaktning…
• Hur ska jag säga…
• Vilken jäkla cliffhanger

Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.

Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.

Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.

Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.

Varför gillade jag den då inte?

Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.

Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.

Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?

Och vad gillade jag?

Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.

Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.

Läs också:

• Ett första möte med charmören
• Bok 2 av 12, check!
• En lagom kravlös utmaning är slutförd
• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Vad är ett minne?

Pepparkakshuset var bra och välskriven, Mamma, pappa,  barn så gripande och Vyssan Lull en av de bästa deckare jag läst. Efter dessa tre böcker utnämnde jag Carin Gerhardsen till Sveriges nya deckardrottning. Att säga att mina förväntningar på fjärde boken Helgonet var höga är en rejäl underdrift.

Det började ganska bra och ganska klassiskt. En man mördas efter en pokerkväll och Hammarbypoliserna börjar utreda. Offret är Sven-Gunnar Erlandsson, fotbollstränare, familjefar och älskad av alla. Eller kanske inte riktigt alla ska det visa sig. Det ser ut som att vi ska få uppleva en klassisk pusseldeckare, där några få personer i offrets närhet är de som verkar ha både motiv och kanske också tillfälle.

Så långt ganska bra. Jag säger ganska, för jag saknar den spänst och lätthet som Gerhardsens språk brukar ha. Nu är det hackigare, vanligare och ibland ganska tråkigt. Visst återser vi många av poliserna och det gör att historien lyfter lite, men jag fylls ändå av en besvikelse. Ledtrådarna känns tillrättalagda, de logiska hoppen är många och jag tycker inte att huvudpersonerna berör mig speciellt mycket.

I centrum står  Jens Sandén (något säger mig att han kommer att bi viktig även i nästa bok) och den nya kollegan Hedvig Gerdin, kallad Geddan. Den senare är en trevlig, men ganska osannolik person. Diplomathustru och hemmafru som kommer tillbaka som polis efter 30 år och kan absolut allt om datorer. Det är hennes arbete som får historien att vända helt. Alla gamla spår läggs ner och ett nytt tar vid, vilket gör mig lite störd. Visst är det säkert så i verkligheten, men jag blev ändå lite trött. Dessutom var alla trådar så svåra att följa att de med fördel skulle ha kunnat minskas. Nu är inte Gerhardsen någon som helt lurar sin läsare. Hon får ihop det rätt snyggt till slut, men jag är inte lika imponerad den här gången. Geddan gillar jag dock och jag skulle säga att det här är hennes bok.

Conny Sjöberg står dock lite i bakgrunden. Han avbryter sin semester för att lösa fallet med den mördade pokerspelaren. Vad hans familj håller hus vet vi inte mycket om. Nykomlingen Odd Andersson, idoldeltagare och pappa introduceras lite, men inte så mycket att han fastnar riktigt. Tyvärr är det inte mycket som fastnar alls i den här boken. En typisk mellanbok och jag hoppas verkligen att det är en tillfällighet. Missförstå mig rätt, det här är ingen dålig deckare, bara inte alls så bra som jag hade hoppats och trott. Det håller sig för mycket på ytan och jag saknar historierna om poliserna som varit så bra i tidigare böcker.

Jag gillar dock det mer långsiktiga spåret kring Petra Westman och den våldtäkt hon råkade ut för i en av de tidigare böckerna. Likt Jo Nesbø har Gerhardsen planterat in en historia som löper över flera böcker och som långsamt, långsamt nystas upp. Vi får några rejäla ledtrådar och jag är nyfiken på hur historien ska utveckla sig och lösas.

Har du läst de andra böckerna om teamet vid Hammarbypolisen ska du absolut läsa även den här, men se det som en mellanbok och förvänta dig inte de stordåd Carin Gerhardsen skämt bort oss med.

Bokbiten gillar boken, …med näsan i en bok tycker liksom jag att det är lite av en mellanbok, Dantes bibliotek var också besviken.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Det blev inte mer än ett jaha

Jag var skeptisk till Tre apor redan i inledningen. Kanske för att jag hade så stora förhoppningar för denna hyllade debut av Stephan Mendel-Enk, som var nominerad till Borås Tidnings debutantpris i vintras.

Det blev aldrig mer än en okej bok. Några gånger blixtrar Mendel-Enk till och jag hoppas att det är början, att historien ska ta fart, att boken ska bli den fantastiska historia så många menar att den är. Men nej, det händer inte. Tyvärr.

Huvudpersonen Jacob är 13 år. Han är en av alla judar i diaspora och hans hemstad är Göteborg. I Israel utbryter den första intifadan. I Göteborg har Jacob genomgått sin Bar mitzva och några månader därefter skiljer sig sina föräldrar.

Vet ni vad det hemska är? Jag bryr mig inte. För mig blir personerna aldrig levande. De finns på pappret tecknade med små, små bokstäver, men de blir fast där. Ibland är de på väg att rycka sig loss och leva sitt liv, men de dras tillbaka till sidan.

Jag funderar på vad det är som gör att jag inte faller alls för romanen och tror att det har att göra med att Mendel-Enk lockas att experimentera så mycket att han tappar bort historien och de människor han försöker berätta om. Det är när hans berättarglädje tar över som berättelsen tar fart, men snart tappas den bort i ett virr-varr av experimentella idéer. För mig funkar det inte alls. Jag gillar inte alls berättarstrukturen och nu när det gått en knapp vecka sedan jag läste boken har jag nästan glömt att jag ens läst den. Tre apor gav inget större intryck, trots att den lovade så mycket.

Det är roligt att poängen Sverige ger Israel i  melodifestivalen blir ett mått på relationen mellan länderna och jag skrattar också åt hur morfar delar upp människor i judar och anti-semiter, där vissa till och med kan byta sida beroende på i vilket sammanhang de befinner sig i. Det är varmt och roligt ibland, men alldeles för sällan. Det räddar ändå Tre apor från total katastrof.

För att balansera min besvikelse kan du klicka in hos Böcker etc. som tycker att det är en fantastisk liten bok, Ooof book som tycker att den är oerhört läsvärd och Boktoka som tycker att den är välskriven, men inte jättebra.

Boken är en biblioteksbok som borde ha lämnats tillbaka i förrgår.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus

Jens Lapidus och Peter Bergting ligger bakom serieromanen Gängkrig 145 som handlar om ett krig som orsakas av en våldtäkt och livnärs av hedern. Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Ligger det kanske i formatets natur?  Den är dock snyggt tecknad, mörk och kal miljö och kantiga karaktärer. Tyvärr är de också rätt så platta och jag engageras inte av dem.

Polisen Martin som jagar gangsters med sin son i baksätet är mer irriterande än spännande att följa.Vi får också möta Mahmud som ska hämnas dem som våldtagit hans syster Jivan. Detta är inledning på ett riktigt blodigt gängkrig i den del av Stockholm som har postnummer 145. I Göteborg finns postnummergäng och ett (tidigare?) krig mellan 414 Majorna och 413 Linnéstaden så osannolikt är det definitivt inte. Det är nog snarare så att jag inte riktigt tillhör målgruppen. En elev har redan paxat mitt exemplar och han tycker förhoppningsvis om det bättre.

Gängkrig 145 är alltså inte min kopp te, men kanske din?

Lite uppföljning så här ett drygt år senare. Flera elever har läst och gillat Gängkrig 145 och det finns ett exemplar i klassrummet. Vissa läsare har gått vidare till andra böcker, andra gillar genren så mycket att de fastnat. Därför finns nu en och annan serieroman också i klassrumshyllan.  Ingenting för mig alltså, men jag tillhör kanske inte heller målgruppen.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-18

Läs också:

• Konsten att täppa till läckor
• Vad är vänskap?
• Smålustigt, men inte mer
• Inte som jag tänkt mig
• Vad missade jag?

När jag summerade mina hundra bästa läsupplevelser när jag var ganska färsk bloggare fick Vad jag älskade av Siri Hustvedt ta plats på listan. Både historien och hennes sätt att presentera den fascinerade mig. Jag tyckte om stilen och jag tyckte om hennes personliga sätt att bygga upp en historia. Nu var det många år sedan jag läste boken och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa mer av denna mycket begåvade författare. Nu har jag gjort det. Till slut. Sorgesång var nämligen inte alls den trevliga bekantskap som jag hade hoppats och trott. Istället var det en trög och tråkig bok och faktum är att jag hade svårt att ens komma igenom den. Hade det inte varit så att jag skulle träffa ett gäng bloggare och diskutera den skulle jag aldrig läst ut den.

Även Vad jag älskade började lite trögt så jag hade gott hopp om Sorgesång ganska länge trots den mycket tröga inledningen. Någonstans hoppades jag också att Erik och Inga skulle stiga ut från boksidorna och börja leva sina egna liv. Liv som jag kunde engagera mig i. Beröras av. Tyvärr blev det inte så. De förblev pappfigurer, platta och ointressanta.

Handlingen då?

Vi får möta Erik och Inga, syskon med rötterna i Norge. Båda lever ensamma, Erik då han separerat och Inga då hennes man Max, den kände filmskaparen, dött. Ingas dotter Sophie är kanske den person jag gillar bäst, hon får faktiskt till och med liv ibland, men finns tyvärr med i berättelsen alldeles för lite. Nu dör också Ingas och Eriks far och när de rensar i hans grejer hittar de ett brev som inledningsvis är väldigt viktigt för historien. Även faderns dagböcker och anteckningar är en del av historien. Viktig är också Eriks inneboende Miranda och hennes dotter. De förföljs av en man som tar foton av dem och snart dyker det upp bilder som han tagit även på Erik.

Det finns så många bra trådar, så mycket som skulle ha kunnat utvecklats till riktigt spännande historier. Någonstans kan jag inte låta bli att fundera över vad jag missat. Sorgesång är älskad och hyllad av så många. Jag blev dock aldrig gripen av historierna som flätas samman i boken. Visst är det snyggt skrivet, visst är dispositionen intressant, men det är så otroligt tråkigt. Personerna stiger aldrig upp från sidorna, de blir aldrig levande och de berör mig inte alls. Tyvärr. Förklara nu för mig vad det var som gjorde att just du älskade Sorgesång. Förklara tydligt, för jag förstår inte alls dess storhet.

Bokmania älskade, liksom Johanna L på Bokhora och jag undrar fortfarande varför boken inte alls funkar för mig. Lite besviken är jag allt. Jag hade väntat mig ett storverk och jag fick en seg smörja med en massa lösa om än hoptrasslade trådar i. Lite coolt att det i slutet verkligen blir riktiga trådar som binds ihop, dessutom gillar jag att Leo Hertzberg från Vad jag älskade finns med som en biperson, men det är för få coola ögonblick. Tyvärr Siri. Det här var ingen höjdare.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus

Elizabeth George nya bok Denna dödens kropp, som är den sextonde boken om Thomas Lynley och Barbara Havers. En riktig tegelsten på 699 sidor. Varför skriver man en deckare på 699 sidor? Det är omöjligt att hålla någons intresse uppe i 699 sidor. Det är omöjligt att skriva spännande i 699  sidor. Möjligen om Lynley fått mer uppmärksamhet och plats, då hade jag kanske sluppit skumma så mycket. Nya hjältinnan Isabelle Ardery, som är tillförordnad intendent vid Scotland Yard,  intresserar mig nämligen inte alls. Dessutom fattar jag inte varför alla kvinnor som är chefer i litteraturens värld måste vara så himla känslosamma och inkompetenta. Irriterande.

Hur mycket jag än tycker om Thomas Lynley kan jag inte tycka om hans nya roll som lite överseende veteran som lyckas leda den impulsiva och envisa nya chefen som inte alls verkar veta vad hon gör. Usch. Ja, han är en snäll och trevlig man och ja, han skyddar henne, men det känns inte riktigt bra.

Minst sagt irriterad blir jag då Isabelle Ardery dessutom tycker att en av sina viktigaste uppgifter är att ändra på Barbara Havers kläder och ännu mer irriterande är det att Havers faktiskt går på shoppingtur tillsammans med grannflickan Hadiyyah. Troligen är det meningen att vi ska skratta åt Havers tafatthet, hur hennes smink rinner, hur hon rakar benen med diskmedel som lödder och hur hon självklart ser lika hopplös ut trots sin make over. Inte roligt alls. Jag drar ärligt talat inte ens på mungiporna och önskar bara att Isabelle och Elizabeth kunde lämnat Havers i fred.

Men vad handlar då boken om? Jo, de två första 200 sidorna segar en historia om en mördad kvinna på en kyrkogård igång. Parallellt får vi läsa om tre pojkar i tioårsåldern som brutalt tar livet av en liten pojke.

Därefter kommer det igång rätt bra. En massa spår och rätt intressanta vinklingar. Lite irriterande är det att tid läggs på en massa sidospår som inte riktigt leder dit de ska.

Efter ca 400 sidor går historien runt i cirklar och jag är definitivt nära att ge upp. Historien är omständlig med onödigt många trådar och dessutom en hel del omtuggande. Jag är helt klart nära att ge upp, då jag faktiskt börjar skita fullständigt i vem som egentligen gjort vad och varför.

Drygt 550 sidor in i boken tar den fart igen och slutet är helt okej. Fortfarande en del onödiga kringelikrokar, men en helt okej final. Men 699 sidor är helt klart för mycket för att berätta denna historia. Hade jag inte varit positivt inställd till Elizabeth George och lite småkär i Thomas Lynley och ännu mer kär i Barbara Havers, hade jag aldrig läst färdigt boken.

Någon borde ha sagt till George att stryka minst 200 sidor. Det finns så mycket oviktig information så att det räcker och blir över. Tyvärr blir det därför ingen direkt spännande bok, trots att huvudhistorien egentligen är rätt bra. Flera personer hade kunnat ta bort, då de inte tillförde någonting och boken hade vunnit mycket på att vara lite mer rakt på sak, istället för att som nu snurra runt i cirklar.

Elizabeth George kommer att få fler chanser hos mig, men jag kommer att bli tveksam om även hennes nästa bok är 700 sidor tjock och fokuserar på Isabelle Avery. Älskar du George kanske du uppskattar Denna dödens kropp, men det finns väldigt många bättre böcker om Thomas Lynley och Barbara Havers. Mycket, mycket bättre.  Ett plus är dock att Deborah och Simon St. James är med på ett hörn. Jag gillar dem skarpt!

Boken är en recensionsbok från Norstedts förlag

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus

Jag trodde att Sommaren hon återvände av Kristin Hannah skulle vara en lagom mysig bok att dra igenom snabbt. Jag hade rätt i att den gick snabbt att läsa, men historien i sig var totalt drypande av smör. Alldeles för mycket av allt.

Nora Bridge är välkänd relationsexpert som har ett eget program på radio och en spalt som publiceras i en rad tidningar. Själv bor hon ensam då hon inte längre har kontakt med sina vuxna barn som hon övergav många år tidigare. I alla fall är det döttrarnas syn på saken. Någonstans blev ett misslyckat äktenskap för mycket och Nora fixade inte att vara kvar. Äldsta dottern Caroline är inte fullt lika bitter som minstingen Ruby, nu snart 30, men fortfarande arg tonåring.

När Nora bryter benet efter en vansinnesfärd med lite för mycket promille i bloden är det Ruby som erbjuder sig att ta hand om henne. Det går lite väl lätt och här någonstans börjar det bli väl förenklat och smörigt. De åker till sommarhuset på en ö där de bodde varje sommar innan Nora lämnade familjen. Som av en slump finns också Rubys gamla kärlek Dean där och han har återförenats med sin homosexuelle bror som familjen vänt ryggen. Eric är döende i cancer och nu sköter Dean om honom.

Det finns en del fina passager i Sommaren hon återvände, men som helhet är den här boken bara för mycket. Översättningen är dessutom vansinnigt irriterande då allt för mycket är direktöversatt, vilket ger en svengelska från helvetet. Jag avskyr att höra de engelska uttrycken då jag läser en bok på svenska. Meningar som,“Stor överraskning, han gjorde det inte.” hör till de värre. Dessutom gillar jag inte den översatta titeln. I original heter boken Summer Island och den fungerar mycket bättre. Sommaren hon återvände begränsar bokens teman till att bara handla om hur Nora och möjligen Ruby återvänder till ön och till varandra.

Ingen höjdare alltså, men jag har fått för mig att Kristin Hannah ska vara en okej författare. Har jag fel eller har jag bara lyckats hitta en dålig bok av henne?

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Hysterisk och mustig skröna
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus