Betraktelser enligt O

Betraktelser enligt O v.48

By enligt O | 2012/11/28 - 14:51 | Bokaktiviteter

Läs också:

Betraktelser enligt O v.47

By enligt O | 2012/11/21 - 13:45 | Bokaktiviteter

Måste man läsa böcker? I dessa digitala tider, då många hänger på bloggar, Facebook, Twitter eller någon annan mötesplats på nätet, kanske böcker har spelat ut sin roll?

Jag återkommer igen till den litteraturkurs jag läser just nu, där jag igår under seminariet kallade mig själv konservativ och fick som svar att alla andra deltagare i så fall var det samma.

Jag vill att människor ska läsa litteratur. Visst har jag en bokblogg främst för att jag själv älskar böcker, men också för att jag vill sprida den kärleken till andra. Kanske är det de redan frälsta som läser just bokbloggar, men jag har också turen att ha ett yrke där jag kan sprida min kärlek till litteratur till de inte alltid lika frälsta.

Det talas om det utvidgade textbegreppet, där film, dataspel, tv-serier, ja allt som har med fiktion att göra ingår. Här är många, kanske främst unga, mer hemma än i litteraturens värld. För hur många läser egentligen böcker frivilligt? Många hoppas jag, men jag är rädd att det inte är så. Min erfarenhet säger att de som läser gör det ordentligt. De sitter med näsan i en bok en stor del av sin fritid. Andra däremot läser ingenting. Kanske ser de på film, troligen spelar de tv- eller dataspel, men räcker det för att få en litterär kompetens?

Ska vi anpassa vår undervisning till elevernas litterära repertoarer? Ett argument som ofta används för att nå speciellt killar i svenskämnet. Vad är egentligen skolans uppgift?

Mitt svar är nej. Inte ett klockrent sådant dock, då jag absolut förespråkar att använda såväl film, tv, sociala medier och varför inte också spel i litteraturundervisningen. Som bra komplement. Vi tittar till exempel på Skilda världar i vår nybörjargrupp och den är perfekt för dem. Enkelt språk, tydliga och stereotypa karaktärer, samt en intrig som de känner igen från andra såpor de har sätt.

Skolans uppgift är att fungera som guide i en litteraturvärld som är obekant. Då gäller det att kartan inte bara består av gamla dammiga klassiker. Jag kommer inte att tvinga på någon läsovillig elev en text av Strindberg om jag inte är 100% säker på att texten är perfekt för just den här läsaren. Det är mitt ansvar. Nu ligger utmaningen inte just i att få eleverna att börja läsa, utan att få dem att välja något annat än den lättlästa Ondskan en tredje gång.

Är det okej att unga, eller vuxna för den delen, endast har en snäv repertoar bestående av få och/eller ensidiga erfarenheter av texter? Spontant ja. Samtidigt önskar jag att läsaren i fråga vågar sig på texter med mer tomrum, dvs saker som man själv behöver lägga till. I film finns inte mycket tomrum. Vi vet hur alla ser ut, hur miljön ser ut, men det tomrum som kan finnas är vad personer tänker. Tankarna är lättare att få med i en bok och det är en av de saker som gör det så mycket intressantare att samtala om böcker än om film med unga. Att fylla i tomrummet tillsammans är så himla roligt. Tillsammans är nyckelordet. Att läsa tillsammans är ofta så mycket roligare än att läsa ensam.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.46

By enligt O | 2012/11/14 - 08:20 | Bokaktiviteter

2 Comments

Just nu läser jag en litteraturkurs inom min lärarlyftskurs i svenska som handlar om fakta och fiktion. Mycket intressant att diskutera begreppen måste jag säga. Vid första seminariet idag fick vi gissa huruvida ett gäng textutdrag var fakta eller fiktion och gränser är knappast knivskarp. Trots att det ofta går att hitta tydliga fiktionsmarkörer i vissa texter och tydliga referenser i faktatexter, finns det vissa fall där det är i princip omöjligt att avgöra.

Vi talade också om filmen Call girl, som skapat debatt då det i den blandas fakta och fiktion. Stadsministern i filmen ÄR inte Olof Palme, men det är lätt att tolka det så då han var stadsminister i Sverige under den tid som skildras. Mårten Palme funderar på att stämma filmskaparna för förtal av avliden, men säger sig vilja se filmen först. Nu har jag inte sett filmen, så jag kan egentligen inte diskutera huruvida den framstår som en dokumentär, eller om den upplevs som en fiktiv, men verklighetsbaserad historia.

Martin Jönsson skriver i en krönika i SvD att Call girl är en feg film. Han menar att det inte går att tolka filmens stadsminister som någon annan än Palme, då till och med citat från densamme används i filmen. Dessutom baseras filmen på boken Bordellhärvan, där Olof Palme pekas ut som sexköpare. Har Mårten Palme stämt författarna undrar jag?

Jag är sugen på att både läsa boken och se filmen för att själv bilda mig en uppfattning.

Mårten Arndtzén funderar kring sanning och lögn i konsten och också detta diskuterade vi under dagens seminarium. Får man göra vad som helst om man kallar det konst? Är det okej att skriva vad som helst om man kallar det skönlitteratur?

Jag tänker till exempel på Felicia Feldts uppgörelse med sin mor Anna Wahlgren i den skönlitterära Felicia försvann, som definitivt inte utger sig för att vara helt fiktiv, utan en berättelse om en barndom. Jag skrev bland annat så här om bokens sanningshalt:

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani.

För visst handlar det om subjektiva sanningar och egentligen spelar det kanske ingen roll om man kallar det fiktion eller fakta, då både skönlitterära böcker som baserats på verkligheten och de skildringar som kallas memoarer innehåller en persons minnen av det som hänt. Se bara på Herman Lindqvists memoarer som sägs innehålla en rad faktafel eller James Frey som hamnade i stor konflikt med Oprah Winfrey då det visade sig att hans A million little pieces inte alls var helt sann.

Är det lögn, förtal eller bara dåligt minne det handlar om?

Att denna balans mellan sanning och lögn sprider sig i bokbranschen är något även Maria Scottenius uppmärksammar:

En lång rad tjusigt lanserade böcker med kända författarnamn på seriösa förlag har tagit sig rätten att blanda upp den påstådda sanningen med att ljuga och förtala, ofta med namns nämnande. Hämnd? Taskiga lekar? [...] Eftersom förlagen inte är ansvariga utgivare, utan författarna själva, finns det inget incitament för förlagen att kolla upp om det som står om namngivna personer är sant. Det är ”min sanning”, alltså författarens sanning som får flyta runt och vara buljong i medierna.

Lite tvärtom gör Erlend Loe i nya boken Fvonk där han låter Jens Stoltenberg bli en fiktiv stadsminister som flyttar in i Fvonks hyresrum. Eller Sue Townsend som placerar hela den brittiska kungafamiljen i en skum förort i sin otroligt roliga The Queen and I.

Efter att ha läst den sistnämnda blev jag snarare mer positivt inställd till personerna som skildrades i boken, trots att det dessa nu fiktiva karaktärer inte har någonting med de verkliga personerna att göra.

Själv älskar jag fiktiva biografier som Blonde av Joyce Carol Oates där författaren inte ens använder fiktiva namn, men inte heller påstår att det hon skriver är annat än möjligen sannolikt. Ännu längre från sanningen tycks Curtis Sittenfeld befinna sig då hon i American Wife skriver om Alice Lindgren som gifter sig med Charlie Blackwell, en något bufflig och plump kille som senare blir president i USA. Att Alice egentligen är Laura Bush råder det inget tvivel om, trots att Sittenfeld blandar friskt bland fakta och fiktion.

Lite mer oskyldigt kan tyckas, men handlar det ändå inte om lögner och förtal? Vad är okej att hitta på gällande verkliga personer? Och räcker det att byta namn på personerna i boken om det inte råder någon tvekan om vilka det är man skriver om?

Läs också:

Betraktelser enligt O v.43

By enligt O | 2012/10/24 - 07:20 | Bokaktiviteter

6 Comments

Veckans betraktelser handlar om look, hook och läslust. Eller bristen på läslust och hur den kommer tillbaka och ibland försvinner lika snabbt igen.

Look, jo men omslaget förstås. Vissa böcker som landar i brevlådan lockar lite extra. Det är de som är så fina att jag behöver börja klappa på dem direkt. Lukta lita på dem, bläddra i dem och klappa lite till. Det är inte många böcker som får den behandlingen ska sägas. Det ska till något speciellt för att få den behandlingen. En bok av en författare jag redan tycker om slinker lättare igenom klapptestet. En sådan bok kan få en hel del kärlek oavsett omslag faktiskt.

Hook då? Det där som gör att jag fastnar i en bok. Jag påbörjar nämligen många fler än jag läser ut. Speciellt nu när läslusten är lite sisådär och jag inte alls känner för att slösa tid på några mediokra böcker. Jag måste fångas. Och gärna väldigt snabbt. Ju mer lästrött jag är, desto färre sidor får boken i fråga. Återigen kan favoritförfattare komma undan med mycket mer än andra. Och bokcirkelsböcker, de kan få fler chanser än andra.

Jag läste just ut Boken om Joe av Jonathan Tropper och där blev jag visserligen glad av omslaget, men den fick en extra klapp för att det var en bok av Tropper från Gilla Böcker. Det gav den en snabbfil till läshögens övre skikt på grund av detta.

Inte ens Tropper hade dock fått mer än max 100 sidor. Någonstans där går min absoluta smärtgräns. De flesta böcker får inte ens så mycket. Längre. Förr läste jag alltid ut böcker, men det gör jag inte längre. Det finns för många bra böcker att läsa istället.

Nu behövde Jonahan Tropper och Joe inte mer än kanske fem sidor för att få mig fast. Boken om Joe har den här hooken, kroken som får mig fast, som får mig att läsa vidare. Det är då jag önskar att boken är riktigt, riktigt tjock. Visst finns det en tjusning med tunna böcker, men de tar så himla snabbt slut. Då står jag där igen med beslutet om vilken av de omklappade böckerna som ska bli lästa härnäst.

Den här hösten är en mycket trög läshöst för mig. Troligen för att jag har mer än vanligt på jobbet, halvtidsstudier som kräver en hel del tid och således inte så mycket energi över att läsa. Det är synd att en sådan lässvacka kommer samtidigt som alla fantastiska höstböcker kommer ut. För hjälp vad många bra böcker det finns som jag verkligen vill hinna läsa.

Det är dags att leta fram alla favoriters nya böcker som jag sparat till ett speciellt tillfälle. Det är dags nu. Böcker med ett tilltalande yttre, en krok som jag fastnar i direkt och som förhoppningsvis ger mig läsupplevelser utöver det vanliga. Inte för tunna, inte för tjocka, inte för komplicerade, men inte heller för simpla.

Jag undrar lite över den här kroken. Vad det är som gör att jag ibland fastnar direkt, medan det i andra fall behövs ett gäng sidor, kanske hundra för att jag ska börja känna mig fast. När det gäller Joe så gillade jag både honom och hans livsutmaningar med en gång. Detsamma hände när jag träffade Rasmus och Benjamin, eller Maj. Maj vars bok faktiskt krävde ganska mycket, men som ändå fick mig på fall. Det handlar lika mycket om hur författaren beskriver dessa personer, vilka ord de får använda för att presentera sig och språket som omger dem. Det handlar egentligen inte om igenkänning, utan mer om huruvida personerna lever och om de har någonting att berätta för mig.

Vilka saker är det som får dig fast? Omslaget, författaren, personerna i boken, språket, miljön? När fastnar du?

Läs också:

Betraktelser enligt O v.42

By enligt O | 2012/10/17 - 14:05 | Böcker Allmänt

2 Comments

Jag pluggar just nu halvtid och jobbar 80% (vilket har en tendens att bli 100%, men jag har skärpt mig de senaste veckorna). När livet snurrar snabbt och en hel del ska läsas för studier och jobb, märker jag att min nöjesläsning blir lidande. Det är som om jag har kvar hetsen även när jag läser för min egen skull, för avslappning.

När jag börjar förknippa läsning med tvång, blir det istället tv-serier som ger mig avslappning och resultatet blir frustration. Detta för att jag vill läsa. Jag ser mig som en läsande person. Jag mår bäst när jag läser. Ingenting är egentligen så avstressande som att läsa en riktigt bra bok.

Men tänk om du inte är en läsare och då tvingas läsa. Då lär det vara omöjligt att någonsin hitta till en läsning för nöjes skull. Bara en tanke.

Det blev en kort betraktelse idag. En ögonblicksbild. Men inte desto mindre viktig. Unga idag läser allt mindre. Läsförmågan blir ständigt sämre. Hur kan vi ändra på det. Vänder trenden. Utan tvång. Utan att riskera att döda den läslust som kanske ändå finns.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.41

By enligt O | 2012/10/10 - 13:00 | Böcker Allmänt

5 Comments

Jag har alltid fascinerats av Nobelpriset och det hemlighetsmakeri som finns kring priset. Till många andra priser presenteras både långa och korta listor av nominerade, men när det gäller Nobelpriset i litteratur finns inga sådana. Diskussionerna kring pristagare förblir hemlig i 50 år, vilket betyder att vi först långt efteråt får ta del av Akademiens resonerande kring vem som ska bli pristagare. Många stora författare har förbigåtts och inte sällan har Akademien kritiserats för detta.

Kriterierna för litteraturpriset var enligt Nobels testamente fem:

Åt dem, som … hafva gjort menskligheten den största nytta.
Under det förlupne året.
Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
Den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste.
I idealisk rigtning.

Hur kan litteratur ses som nytta? Vad är i så fall litteratur som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”? Min tolkning av detta skulle vara att läsarna får veta något de inte tidigare visste. Detta kriterie skulle då handla om innehållet och de människor vilka författaren ger en röst.

Att detta ska ha skett under det senaste året är definitivt ett kriterie som Svenska Akademien helt frångått. Snarare kan Nobelpriset ses som ett pris för lång och trogen tjänst. Ett pris som ges en författare för hens livsgärning. Dags för någon som faktiskt skrivit något banbrytande det senaste året kanske?

Inget avseende ska fästas vid nationalitet. Att Horace Engdahl uttalar sig nedlåtande om Amerikansk litteratur är alltså inte direkt lämpligt. Att utifrån testamentet kritisera Akademien för att föredra europeiska män fungerar egentligen heller inte.

Priset ska ges till den” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste” vad detta nu må betyda. Min tolkning är att detta handlar om stil och språk. Att de flesta pristagare har en säregen stil är vanligt. Tänk bara på Toni Morrissons fantastiska prosa och Tomas Tranströmers begåvade lyrik.

Slutligen ska litteraturen vara ” i idealisk rigtning”, vilket jag tolkar som att den ska vara samhällsnyttiga och inte bara underhållande. Betänk bara att det som är rätt varierar över tid. Även tolkningen av testamentet har förändrats över tid. Ingenting konstigt med det egentligen. I början var just ordet idealisk i centrum. Ett ord som från början skrevs fel och det är egentligen osäkert huruvida Nobel verkligen menade idealisk, eller kanske idealiserad. Vad är skillnaden? Vad har ordvalet för betydelse?

I flera motiveringar märks ordet, som t.ex gällande Sully Prudhomme (1901) ”hög idealitet”, Selma Lagerlöf (1909) ”den ädla idealiteten”. Sedan 1926 har just idealitet inte nämnts i motiveringarna. Klart är alltså att det går mode i hur vinnarmotiveringarna ser ut. Från idealisk till nyskapande, allmängiltig och till och med ironisk. Ibland står språket i centrum, men ofta handlar det om vad författaren gjort för sitt land eller för mänskligheten. En nytta för andra är alltså viktig.

I testamentet står ingenting om pristagarens kön, men att det på alla år bara funnits 12 kvinnliga pristagare.

Susanna Fors konstaterar i sin artikel Litteraturen har två kön – minst: Men nobelpriset har gått till 87 män och 9 kvinnor från 2002, att det finns författare och kvinnliga författare. Troligen har Akademien, som alltid bestått av en majoritet män, fokuserat på just manliga författare. Kanske är det bara det män skriver som på riktigt är allmängiltigt, då män läser böcker av män medan kvinnor läser böcker av både män och kvinnor. Det skumma är att en global spridning vill nås, men att första valet alltid blir en manlig författare.

Double standards, ett uttryck myntat av Virginia Woolf som visar hur litteratur skriven av män ses som bättre än den skriven av kvinnor, trots att det på ytan rör sig om samma genre. Både Tolstoj och Austen skriver t.ex. tjocka romaner om relationer mellan män och kvinnor som utspelar sig i en salong. Lite som att böcker av kvinnor om kvinnor ofta kallas chick-lit eller ännu värre tantsnusk medan män möjligen skriver relationsromaner, men oftast rätt och slätt romaner. Den utmärktaste litteraturen kan med denna syn kanske inte skrivas av kvinnor.

Så här citeras Ebba Witt-Brattström i Fors artikel:

Se på Nobelpriset: vi tar det bästa oavsett kön, ras och så vidare, heter det. Och så blir resultatet nio kvinnor och 87 män. Det borde ha varit åtminstone 40% kvinnor, utan vidare. I den meningen är det fortfarande två världar. Det som män gör rankas högre, enbart på grund av att de är män. Det finns ingen annan förklaring. Man kan inte tala om kvalitetsskillnader efter kön. Inom båda könen finns alla kvalitetsskillnader.

Nu har antalet kvinnliga pristagare ökat till 12 men fortfarande har det aldrig hänt att en kvinna fått priset två år i rad. Jag kan förstå att det in början av förra seklet var ovanligt med kvinnliga litteraturpristagare, men att det under detta seklet fortfarande händer så sällan att en kvinna för priset handlar om helt andra saker än litterär kvalitet. Ebba Witt-Brattström kallar det ”sexistiska fördomar” och jag är beredd att hålla med. Det handlar inte om att kvinnor som är sämre än sina manliga kollegor skulle kvoteras in, utan om att begåvade författare som råkar vara kvinnor, allt för ofta förbises. Det kan omöjligen vara så att vita (och vithåriga) män från Europa skriver bättre, viktigare och mer allmännyttig litteratur än författare av andra kön och annat ursprung. Det är en både imperialistisk och dammig syn på litteratur som fortfarande verkar härska tyvärr.

Kanske handlar det om att kvinnor inte anses vara banbrytande på samma sätt som män, utan bara följa i deras fotspår genom att skildra kvinnors upplevelser av sådant som redan berättats. Även om det nu skulle vara så, måste det kunna ses som banbrytande och inte bara ett efterföljande av manliga kollegor. Tydligt blir det att Toni Morrison prisats då hon skrivit om sådant som tidigare inte uppmärksammats och att hon därför räknas till de ”vägröjare” som Akademien velat prisa. Motiveringen till hennes utnämnande lyder: ”som genom en romankonst präglad av en visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Egentligen är det väl ändå bra att priset inte ges till kvinnor för att de är kvinnor, utan för att de är författare utöver det vanliga. Frågan kvarstår ändå. Varför är de inte fler? Visserligen har tre kvinnor fått priset under 90-talet (Gordimer, Morrison, Szymborska) och lika många under 00-talet (Jelinek, Müller, Jelinek) vilket betyder hälften av de kvinnliga pristagarna hittills.

Mest kritiserad var utan tvekan Elfriede Jelinek. Hennes böcker tar upp en sexism som är så naturlig att vi inte ens reflekterar över, men det har uppfattats som att hon ägnar sig åt porngrafi eller våldsromantik istället för att kritisera det. Kan vi lita på att författaren verkligen står på de godas sida? Hade reaktionen blivit densamma om författaren varit man? Ingen kan självklart svara på den frågan, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa. Jag ska villigt erkänna att jag inte lockas att läsa något av någon av dessa författare, så egentligen borde jag kanske inte ens uttala mig om dem.

I morgon klockan 13.00, om exakt ett dygn, får vi veta vem som tilldelats 2012 års Nobelpris i litteratur. Som alltid ska det bli spännande att få reda på vinnaren. Jag hoppas på någon som, liksom Morrison, gett röst åt dem som inte har någon och håller tummarna för Assia Djebar.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.40

By enligt O | 2012/10/03 - 08:04 | Bokaktiviteter

17 Comments

Då min intervjuserie inför Bokmässan tog så mycket tid har mina betraktelser fått stå tillbaka. Nu är det dock dags att fortsätta onsdagsserien där jag funderar kring saker som har med litteratur att göra.

Idag tänkte jag fundera vidare kring böcker som kanske inte har ett så klockrent budskap, men också om vilka böcker som vi rekommenderar till flickor respektive pojkar och varför vi envisas med att dela in böcker efter kön.

På vägen från Bokmässan i söndags hörde jag ett samtal mellan en pappa och hans kanske 10-årige son. De var inte på väg till mässan, men pappan sa att det skulle vara kul att gå dit tillsammans någon gång. Sonen förstod inte varför, då han inte gillade böcker. “Det finns väl inte en enda kille som gillar att läsa böcker”, tillade han.

Och nej, killar läser inte lika mycket som tjejer. I vilket fall läser de inte lika bra som tjejer, vilket undersökningar som PISA visar med all önskvärd tydlighet. Ibland tänker jag att det är något av en självuppfyllande profetia. Vi, och med vi menar jag vuxenvärlden, utgår ifrån att det där med läsning och killar inte riktigt hör ihop. Frågan är om vi då har för låga förväntningar?

Killar behöver roligare böcker för att lockas till läsning. Det är en vanlig åsikt. Jag skulle säga att många barn gillar roliga böcker, medan andra kanske inte alls gör det. Hemma läser vi gärna roliga böcker, just nu är det böckerna om Klant och kompani av Ingelin Angerborn som är populära. Där är huvudpersonerna två killar och en tjej, men de är lika drivna och dessutom lika klantiga och roliga alla tre. Det handlar inte om att hela tiden göra tvärtom, utan bara att inte förstärka onödiga fördomar om kön.

Jag tror egentligen inte att det spelar jättestor roll vad barn läser, men jag tror att det är väldigt viktigt att de läser tillsammans med vuxna, för att då kunna problematisera eventuella stereotypa föreställningar.

Jag och min man turas om att läsa högt för våra barn om kvällarna. Det är en mysig stund och vi ruckar inte gärna på den rutinen. Visst tar det en stund, men det är verkligen kvalitetstid. Barnen turas om att välja böcker och ofta pratar vi en stund om det vi läst. Det är roligt för oss alla och säkert viktigt för mina grabbars läsutveckling.

En kvart om dagen har Storebror i läxa att läsa varje dag. Oftast blir det inte så långt som han läser själv, men jag är övertygad om att högläsningen ger honom minst lika mycket kunskap om språket. Det handlar dock inte bara om läsning, utan också om närhet och att faktiskt få varva ner tillsammans med en förälder och en bra bok, innan det är dags att sova.

Just nu tar det extra lång tid att läsa, då en av oss först läser för båda barnen och sedan läser vi för varsin unge i respektive rum. Då läser Storebror högt och Lillebror får höra en bokstavsbok och leta efter ord som börjar på den bokstaven. Nytta förenas med nöje.

Tävlingsmomentet kan säkert locka många till läsning och då inte bara pojkar. På Bokmässan hämtade jag en folder till Storebror att fylla i för att få läsborgarmärket. Han är riktigt peppad och har just läst ut sin första bok Slagsmål av Helena Bross. Fyra till så får han sitt första märke och sedan finns det två till att ta. För första gången är Lillebror lite, lite sur att han inte kan läsa ännu.

Adlibris har startat en kampanj som heter Läskvarten, som uppmanar föräldrar att läsa en kvart för sina barn varje dag. De tipsar också om bra högläsningsböcker och jag tänkte avsluta med att göra detsamma. De första tipsen är för de lite mindre och sedan blir det gradvis svårare. Mina grabbar är 5,5 och 7 och alla böcker funkar fortfarande för dem, kanske för att de tidigare älskat de enklaste böckerna och därför gärna återser dem.

Spyflugan Astrid är en rolig bok av Maria Jönsson, som visserligen inte innehåller så mycket text, men riktigt roliga illustrationer. Passar för barn runt 3 år.

Julia Donaldson skriver fantastiska böcker på rim och min absoluta favorit är Gruffalon, som både vi och ungarna kunde utantill ett tag.

Godistrollet av Jonna Björnstjerna är en riktigt härlig saga om familjen Kanin. En av Lillebrors favoritböcker.

Djuren flyttar in av Lin Hallberg är en rolig bok om två syskon som får en massa djur som grannar. Passar bra för grabbarna O just nu, men kan nog funka både för yngre och äldre.

Moni Nilssons nya serie om Slatten och Kakan är riktigt bra och speciellt den andra boken Änglar, kakor och tappade tänder är galet rolig.

Riktigt rolig och totalt absurd är Erlend Loes Kurt och fisken. Vi skrattade hur mycket som helst åt den tokiga familjens resa.

Vill man ha en rolig historia kombinerad med lite läskiga monster passa serien om Familjen Monstersson perfekt. Första boken heter Min vän Boris och handlar om Elsa som har en ny kompis som är lite udda.

Det går inte att tipsa om högläsningsböcker för barn, utan att nämna Pija Lindenbaum. Lill-Zlatan, Åke och Kenta är roliga ungar. De är sig själva och det tycker jag är bra.

När det gäller Kivi och Monsterhund hamnade det kreativa språket och den roliga historien helt i skymundan av den löjliga hen-debatten. Det är synd, för det här är en riktigt bra bok.

Nelly Rapp är rolig att läsa om. Hon går på Monsterakademin och får i varje bok ett nytt uppdrag att lösa. En bra tjej att läsa om för både killar och tjejer.

Jo Salmson är en stor favorit och just nu läser vi serien om Almandrarnas återkomst. Den första boken heter Den försvunna staden. Böckerna om Tam är också spännande och lagom läskiga.

Den magiska trädkojan 1: Dinosaurierna kommer är första delen i en serie där vi hittills läst de två första. En kul kombination av fantasty och historia, när två syskon reser till olika platser på ett magiskt sätt.

Jag är jag av Emma Adbåge handlar om Mickan, en ganska tyst och blyg tjej som börjar våga ta plats. Bra, tänkvärd, men också rolig och lite småtokig.

Mina barn har tyvärr inte varit så väldigt förtjusta i Astrid Lindgrens böcker, men Mio min mio och Bröderna Lejonhjärta älskar de. Mycket spännande läsning som de är i yngsta laget för.

Så det jag vill med mina betraktelser den här veckan är egentligen inte att diskutera annat än vikten av att alla barn får tillgång till litteratur. Och då gärna böcker som inte förstärker de stereotypa könsroller som redan styr vad de tror sig kunna och inte kunna göra. Alla de böcker jag tipsat om är knappast totalt genuskorrekta, men det finns både killar och tjejer som ofta vågar vara sig själva. De är viktigt tycker jag. I de flesta finns det dessutom både tjejer och killar som är aktiva. Det är också viktigt. Viktigast av allt är ändå att få läsa böcker tillsammans med sina föräldrar och då kunna prata om saker man undrar över. Definitivt viktigt.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.36

By enligt O | 2012/09/05 - 14:59 | Bokaktiviteter

2 Comments

Idag tangerar mina funderingar min yrkesroll, snarare än min läsning, men jag kör ändå. Jag har funderat över hur det är att läsa och att lära på ett andraspråk. I mitt fall engelska. I mina elevers fall svenska.

Jag anser mig vara ganska bra på engelska. Visserligen är undervisning på grundskolenivå inte engelska på speciellt hög nivå, men jag använder språket så gott som dagligen och har ett hyfsat ordförråd.

Skönlitteratur funkar bra att läsa. Någon gång stöter jag på ett ord jag inte förstår, men oftast kan jag räkna ut dess betydelse genom att se till sammanhanget. Lite svårare blir det när boken är “finare” dvs när författaren inte nöjer sig med de enklaste orden, utan kanske föredrar comprehend framför understand.

Ännu svårare blir det när miljön som boken utspelar sig i inte är bekant för mig. En bok som utspelar sig i säg ett afrikanskt land kan vara lurigare att läsa, kanske inte främst på grund av författarens ordval, utan för att det jag läser om är obekant för mig och därmed kräver en tolkning.

Jag studerar just nu svenska 91-120 hp på lärarlyftet och en del av kurslitteraturen är på engelska. Då handlar det om att jag ska lära på ett andraspråk. I veckan har jag läst om literacy, ett begrepp jag redan är bekant med, men läsningen vållade mig ändå en del bekymmer.

Jag var tvungen att läsa och avkoda texten, innan jag kunde börja med själva förståelsen. Det handlade inte bara om vilka ord som stod på raderna, utan att faktiskt omvandla det jag läste till kunskap. Dessutom till kunskap på svenska, då jag är van att tänka och lära på svenska.

Mina elever läser och lär på sitt andraspråk varje dag. Dessutom utspelar sig de flesta av de böcker de läser i en kontext som de inte känner så väl till. Den svenska. Inte sällan beskrivs företeelser som är helt självklara för oss som vuxit upp här, men som är väldigt svåra att tolka och förstå för någon som inte gjort det. Lite som när jag ska förstå beskrivningar av liv och traditioner i t.ex. Kenya. Då kan det vara tillräckligt svårt att läsa om det på sitt modersmål.

Så vart vill jag komma? Egentligen vill jag bara påpeka att allt inte är så himla enkelt om man inte har sitt modersmål att tillgå. Jag brottas med litteraturen om bedömning på engelska och då är jag ändå ganska insatt i ämnet. Att lära på engelska är knappast detsamma som att läsa en bok av Sophie Kinsella. Inget ond om Kinsella, hon är grym, men ni fattar vad jag menar.

Nu ska jag återgå till pluggandet!

Läs också:

Betraktelser enligt O v.35

By enligt O | 2012/08/29 - 07:24 | Bokaktiviteter

4 Comments

Jag har funderat lite kring självbiografiska böcker, både de skönlitterära och de som är rena memoarer. Många skapar ett alterego som de placerar i sin roman, som Karolina Ramqvist i Alltings början som låter Saga leva ett liv ganska likt hennes eget. Hur mycket som egentligen hänt på riktigt förblir väldigt ofta oklart och för mig är det okej. Jag har inte ont av att författare fabulerar i sina sannolika skönlitterära böcker.

Möjligen blir det ett problem om en författare utger sig för att ha skrivit en självbiografisk bok, trots att det snarare är så att endast vissa delar egentligen är självbiografiska. Vem minns inte hur vansinnig Oprah Winfrey blev när det visade sig att James Frey förbättrat sin självbiografiska bok Tusen små bitar och därmed gjort den ännu vassare och hemskare.

Än värre blir det då Herman Lindqvist skriver regelrätta memoarer och ändå inte riktigt kan hålla sig till sanningen. Bonniers stoppade dem, men nu verkar de komma ut igen. Svårt att hänga med i svängarna.

Jonas Gardells första bok i den planerade trilogin Torka aldrig tårar utan handskar handlar om Rasmus och Benjamin, men visst handlar den också om Jonas Gardell själv och hans vänner i 80-talets Stockholm. I artikel efter artikel beskrivs Gardells känslomässiga reaktioner när han berättar om denna bok som han verkligen skrivit med hjärtat. Jag läser mycket hellre hans minnen i romanform än i memoarform.

Faktum är att det gäller i princip alla personers memoarer. Jag är helt enkelt inte ett memoarfan. Troligen för att få memoarer är spännande rent stilistiskt. I princip alla memoarer jag läst är helt kronologiska och börjar med att huvudpersonen föds. Ofta överlever jag inte författarens barndom, utan blir totalt uttråkad och slutar inte sällan att läsa. Det är synd, då många personer som levt ett spännande liv faktiskt inte kan hjälpa att det är skittråkigt att läsa om hur de hade det som barn.

Kristian Johannesson skriver om den obehörige SFI-läraren Johannes i boken Vi måste börja med orden och själv verkar Kristian dela många upplevelser och erfarenheter med sin huvudperson. Sant eller bara sannolikt? Det spelar ingen roll då boken är fantastisk både innehållsmässigt och stilistiskt. Just stilen verkar vara mycket enklare att variera i romaner än i memoarer. Det verkar som att de som skriver sina memoarer sitter fast i en föreställning om hur memoarer ska skrivas.

Egentligen är det omöjligt att veta vad som egentligen hänt på riktigt. All text är subjektiv. Minnen förändras, kanske förskönas de eller så kommer man helt enkelt ihåg fel. Vi kan inte veta om memoarer egentligen är sanna. Kanske spelar det ingen roll, men jag tror att det är en anledning till att jag så sällan läser memoarer. Vad har du för förhållande till självbiografiska romaner och memoarer?

Läs också:

Betraktelser enligt O v.34

By enligt O | 2012/08/22 - 12:15 | Bokaktiviteter

10 Comments

Idag är det onsdag. På onsdagar jobbar jag från soffan, ett beslut som jag är nöjd med. I flera år har jag jobbat heltid, studerat en 7,5 poängskurs så gott som varje termin och dessutom arbetat med en lärobok. Behöver jag säga att dygnets timmar inte har räckt till riktigt.

I år ska jag läsa halvfart för att utöka min behörighet till att även gälla gymnasiesvenska. Första delkursen heter Text och bedömning och startar officiellt den 4/9. Jag hoppas också få skriva fler böcker, något som inte är 100% färdigt, men planerna har börjat ta form rejält.

Hade jag jobbat heltid skulle det blivit för mycket. Igen. Jag hade säkert kört på om inte maken tjatat på mig att faktiskt tänka mig för lite. Kanske för att han vill att jag inte ska behöva jobba och plugga alla kvällar och helger.

Onsdagar kommer att vara totalt skolfria. Jag ska inte planera lektioner eller tänka på eleverna. Det måste jag hinna de fyra dagar jag är på jobbet. Det här kan bli svårt, då en lärares arbete aldrig tar slut.

Blir det någon tid över kommer jag att unna mig lästid. För mig är läsningen ett väldigt grundläggande behov. En Linda som inte hinner läsa är ingen trevlig Linda. Jag får ofta frågan hur jag hinner läsa så mycket och mitt svar blir ofta att det finns mycket annat jag inte hinner. Ett annat svar skulle kunna vara att jag måste läsa för att må bra. Böckernas värld är en tillflyktsort som jag måste besöka ofta.

Just den här tiden på året brukar min läsfrustration vara total. Under sommaren finns tid att läsa och jag behöver inte fundera alls över hur jag ska få in läsningen i min vardag. Nu när jobbet kör igång rejält försvinner större delen av lästiden och helt plötsligt krävs planering för att hinna läsa.

Nu gäller det att komma i säng för att hinna läsa innan ögonen faller ihop på kvällen, byta ut tv-program mot bokläsning och få eleverna att börja läsa på morgonen så att jag hinner med en sida eller två då.

Hur gör du för att hinna läsa när vardagsstressen slår till?