enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Audur Ava Ólofsdóttir

Just-nu-enkät

Nu är det sådär snurrigt igen med läsningen som det kan bli när jag har för mycket att göra. Dags att strukturera upp lite med hjälp av en just-nu-enkät. Lite hoppfullt är det faktiskt att jag läst sex av de elva böcker jag skrev om förra gången jag gjorde en liknande enkät. Å andra sidan är fem av dem fortfarande olästa.

Häng gärna på om ni vill!

Här är de böcker jag läser just nu och de jag vill/borde ta tag i. Som vanligt är de spridda över halva huset och mer därtill.

Vid sängen: Där ligger högar av böcker som bara väntar på att bli lästa. Den jag läser i just nu är Behold the dreamers av Imbolo Mbue, som lovar gott. För mig tar dock e-böckerna över mer och mer, vilket gör att den inte prioriteras tyvärr.

På soffbordet: Där ligger faktiskt ganska lite, bara ett gammalt exemplar av Lars Forssells Vänner som jag fick med mig från mormors bokhylla igår. Den verkar ganska fin.

På läsplattan: Där finns allt för mycket påbörjat, men främst ägnar jag tid åt Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea som börjar bli riktigt spännande.

På jobbet: På mitt skrivbord finns Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall som jag lånade för att leta passande dikter till undervisningen. Det finns massor.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Rum av Alex Schulman och Sigge Eklund. Helt okej, men inget speciellt. Funkar dock i öronen på väg till och från jobbet.

Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro som kanske blir utläst till morgondagens bokträff. har läst ungefär 2/3 och den är riktigt tråkig och seg. Filmen med Emma Thompson och Anthony Hopkins minns jag däremot som fantastisk.

Borde jag läsa ut: Jag har påbörjat David Grossmans En häst går in på en bar och tycker egentligen mycket om den. Det är bara det att den kräver en piggare hjärna än jag har just nu. Får kanske läsa om i jul.

Borde jag påbörja: Borde är inget fint ord, men ska det bli några julböcker lästa innan det är för sent är det dags att börja nu. Seven days of us av Francesca Hornak blir (nog) årets val.

Längtar jag efter att få läsa: Jag vill verkligen läsa Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò.

3 andra böcker i min TBR-hög: Turtles all the way down av John Green, Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir och Barnvagnsblues av Ester Roxberg, bland många, många andra.

 

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Familjens värkande smärtpunkt

Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en ”handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: